Motion till riksdagen
1985/86:446

Ulf Adelsohn m. fl. (m)
Lag om näringsförbud, m. m. (prop. 1985/86:126)

1. Inledning

Rätten för medborgarna att fritt få etablera sig inom ett yrke är en grundläggande
princip i en rättsstat byggd på marknadsekonomi. Rätten att starta
och driva företag ger den nödvändiga vitaliteten — nya idéer och metoder
kan introduceras. Konkurrens är en förutsättning för effektiv resursallokering.
Rätten att välja mellan konkurrerande företag är dessutom en viktig
del av de enskilda människornas frihet.

Därför har varje inskränkning av rätten att driva företag stor principiell
betydelse. Förbud mot att äga eller driva ett företag eller att arbeta i vissa
företag är en bestraffningsform som kan vara mycket kännbar, såväl psykiskt
som ekonomiskt. Straff med detta innehåll bör därför endast undantagsvis
kunna utdömas. Kraven på rättssäkerhet måste ställas lika högt som
för bötesstraff och frihetsberövande.

Den av regeringen nu framlagda propositionen bygger delvis på den s. k.
eko-kommissionens förslag. Propositionens förslag syftar till att avsevärt
utöka möjligheterna att utdöma näringsförbud samt att införa krav på näringstillstånd
i vissa branscher. Förslagen präglas av en oacceptabel brist på
respekt för rättssäkerheten och individers likabehandling.

Ekonomisk brottslighet kan inte effektivt bekämpas genom ytterligare
regler och straff. 1 stället måste grunden till brottsligheten angripas. Enligt
vår mening måste därför lojaliteten mellan medborgarna och det offentliga
stärkas, vilket kan ske bl. a. genom ett sänkt skattetryck.

Regeringens förslag bör avvisas. I stället bör i första hand redan existerande
bestämmelser användas för att bekämpa ekonomisk brottslighet. De
eventuella lagändringar som kan behövas måste utarbetas med utgångspunkt
i de krav som rättssäkerheten ställer och med insikt om nödvändigheten
av att värna om den fria etableringsrätten.

2. Etableringstillstånd

Regeringen föreslår att vandelsprövning — dvs. en bedömning av en sökandes
förväntade moraliska och juridiska uppträdande i framtiden — skall
införas i två branscher: restaurangbranschen och transportbranschen.

Enligt propositionen bör vandelsprövning introduceras i just dessa
branscher eftersom där redan finns krav på tillstånd — utskänknings- resp.
trafiktillstånd. Både av propositionen och av finansministerns uttalande
under valrörelsen framgår det tydligt att det enbart är praktiska och admi

nistrativa överväganden som lett till att man föreslår just dessa två bran- Mot. 1985/86:446

scher. Det finns alltså enligt regeringen inte några hinder för att vandelsprövning
skulle kunna utsträckas till i princip alla näringsgrenar och verksamheter.

Detta visar att regeringen inte förstår den fria etableringsrättens fundamentala
betydelse och farorna med ett system där blivande näringsidkare är
helt utlämnade till myndighetspersoners subjektiva åsikter.

Det faktum att det redan i dag krävs tillstånd för att servera alkohol och
köra taxi kan inte i sig motivera att man för in nya och från dessa två
aktiviteter skilda vandelskriterier. Nuvarande tillståndskrav är grundade
på behovet av att kontrollera alkoholkonsumtion resp. att ge ett skydd åt
dem som anlitar trafikföretag. Vi har i andra sammanhang därtill understrukit
att tillståndsgivningen för alkoholutskänkning skall vara generös
och inte får ha karaktären av etableringshinder.

Tillståndsmyndigheterna föreslås nu få till uppgift att bedöma ”sökandes
lämplighet med avseende på laglydnad och benägenhet att fullgöra sina
skyldigheter mot det allmänna”, där det sistnämnda avser den sökandes
förväntade benägenhet att betala skatt. Förslaget innebär inte bara att myndigheterna
skall göra bedömningar av en persons karaktär, utan även att
man i realiteten ytterligare straffar dem som tidigare begått oegentligheter
eller på annat sätt varit föremål för myndighetsingripande.

Tillståndsmyndigheterna får genom förslaget möjlighet att utöva sin
makt på ett skönsmässigt sätt. Vidare riskeras en oenhetlig lagtillämpning i
skilda delar av landet.

Regeringens förslag till en ny och utökad vandelsprövning vid tillståndsgivning
enligt yrkestrafiklagen resp. lagen om handel med drycker måste
avvisas.

3. Näringsförbud

Näringsförbud innebär att en person är förbjuden att som ägare, VD, styrelseledamot
eller liknande delta i ett företags ledning. För närvarande utdöms
näringsförbud för personer som på ett systematiskt sätt har missbrukat
konkursinstrumentet och därigenom visat sig synnerligen olämpliga att
driva företag.

Det finns anledning att vara mycket försiktig med att utdöma näringsförbud.
Som tidigare understrukits är den fria etableringsrätten av grundläggande
karaktär. Att ådöma någon näringsförbud hindrar denne att etablera
och äga ett företag. Regeringens förslag utökar möjligheterna att utdöma
näringsförbud på ett sätt som icke är acceptabelt med tanke på rättssäkerheten.

Flera remissinstanser har framhållit att näringsförbud i vissa fall kan
utgöra ett hot mot den drabbades möjlighet att försörja sig. Denne kan för
åratal förbjudas att utöva sin vanliga sysselsättning. Särskilt om ett sådant
förbud träffar en inte längre ung person torde arbetslöshet ofta bli en effekt.

Näringsförbudet kan alltså i praktiken fungera som ett yrkesförbud. Följderna
av ett sådant är utomordentligt ingripande för såväl den som avses

med förbudet som hans närstående. 5

Formellt sett torde näringsförbud inte kunna betecknas som ett straff. Mot. 1985/86:446
Det kan dock inte råda någon tvekan om att ett förbud av den enskilde och
omgivningen uppfattas som ett straff. För en sådan inställning finns starka
skäl. Näringsförbud är — i likhet med ett straff — en negativ följd av ett
beteende som av statsmakterna har betecknats som oönskat. Talan i saken
förs av åklagare vid allmän tingsrätt i den för brottmål föreskrivna ordningen.
Det finns därför anledning att betrakta ett näringsförbud som en påföljd,
ett straff, för ett visst handlande.

En given utgångspunkt då gärningar skall straffbeläggas bör vara att det
råder proportionalitet mellan de straff som kan följa på olika gärningar.

Det betyder att man normalt sett bör eftersträva att allvarliga brott följs av
hårdare straff än mindre allvarliga. Det är — och har alltid varit — en
angelägen och svår uppgift för lagstiftaren att tillämpa proportionalitetsprincipen.
Självfallet ställs särskilt höga krav i detta sammanhang då en helt
ny — och synnerligen allvarlig — påföljd införs.

I propositionen saknas en analys av dessa grundläggande frågor. Genom
näringsförbudet skulle en påföljd införas utan att någon värdering har skett
av hur denna förhåller sig till påföljder i brottsbalken och annan lagstiftning.
Därmed rubbas balansen i påföljdssystemet. En viss egenskap hos
lagöverträdaren — att han är näringsidkare — får i praktiken en självständig,
straffskärpande verkan. Det är givet att detta leder till ökad rättsosäkerhet
för medborgarna. Näringsförbud skall endast kunna tillgripas under
klart angivna, för envar lätt konstaterbara förhållanden. Förbudet skall
således vara förutsebart. Mot bakgrund av näringsförbudets ingripande
karaktär skall det användas endast då andra möjligheter inte står till buds.

Dessa krav uppfylls av nuvarande reglering i konkurslagen. Så är dock inte
fallet med propositionens förslag, som brister i viktiga avseenden.

Det förtjänar att framhållas att ett stort antal personer blir berörda av den
föreslagna lagen.

3.1 Kriterier för näringsförbud

Regeringen föreslår att när näringsförbud utdöms skall man ”ta hänsyn till
hela det spektrum av åsidosättanden av åligganden” som kan förekomma.

Visserligen har regeringen efter kritik från remissinstanserna skärpt kriterierna
i förhållande till näringsförbudskommitténs förslag och krävt att personen
skall ha gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa, eller att
denne har underlåtit att betala skatter eller tullar eller avgifter av liknande
slag.

Lagrådet ställde sig i sitt yttrande mycket tveksamt till att betalningsunderlåtenhet
av skatter o. d. skulle kunna vara grund för näringsförbud. Lagrådet
betonade att förslaget innebar att ”ickekriminaliserad underlåtenhet
att betala skatt ” skulle ligga till grund för ett beslut om näringsför

bud. Under förutsättning att underlåtenhet skall ha förekommit i avsevärd
omfattning menar lagrådet att förslaget kan godtas.

Vi delar inte denna uppfattning. Det är helt oacceptabelt att näringsförbud
skall kunna tillgripas trots att något brott inte har begåtts. Det förhållandet
att endast omfattande undanhållanden skall beröras ändrar inte det 6

felaktiga i principen. Anser regeringen att det finns behov av att inskrida Mot. 1985/86:446
hårdare vid försummad skatteinbetalning m. m. bör den föreslå att sådana
handlingar kriminaliseras. Att behålla området straffritt men samtidigt
öppna möjlighet till näringsförbud är inte en godtagbar lösning. Enligt
övergångsbestämmelserna i lagförslaget skall näringsförbud även kunna
utfärdas med anledning av händelser som har inträffat före lagens ikraftträdande,
om detta är ”påkallat från allmän synpunkt”. Enligt departementschefen
kan exempelvis äldre oegentligheter från näringsidkarens sida åberopas
då näringsförbud prövas.

Vi motsätter oss en sådan ordning. Den utgör ett kringgående av bestämmelsen
i 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen som föreskriver att straff
eller annan brottspåföljd inte får åläggas för gärning som inte var belagd
med brottspåföljd när den förövades.

3.2 Tillfälligt näringsförbud

Det kan finnas situationer då tillfälligt näringsförbud är nödvändigt.

Under senare tid har emellertid högre rättsinstanser i flera fall avgivit
friande domar i skattemål där lägre instanser har avgivit fällande domar.

Detta understryker riskerna med att låta en näringsförbudsdom träda i kraft
innan den rättsliga prövningen har avslutats i högre instanser. I de fall där
näringsförbud har utdömts enbart med utgångspunkt i brottslig handling
som bestrids i högre instans bör normalt inte heller näringsförbudet träda i
kraft.

Vad som ovan anförts gör det enligt vår mening motiverat med lagändringar
som ger möjlighet till fullständig ersättning för den skadelidande.

Om så inte sker kan tillfälligt näringsförbud inte godtas.

3.3 Närståendebegreppet

Enligt lagförslaget blir det förbjudet för en person som har ådömts näringsförbud
att ta anställning hos eller utföra återkommande uppdrag åt en krets
av närstående som bl. a. omfattar hustru och sambo, barn och föräldrar,
syskon och svågrar. Syftet med denna bestämmelse är att förhindra att
personen driver rörelsen vidare under ett bulvanförhållande.

Många som ådöms näringsförbud riskerar att bli arbetslösa när de är
hänvisade till annat arbete. Det kan därför ifrågasättas om det är rimligt att
utestänga dem från en stor krets av potentiella arbetsgivare. För att förhindra
att de driver verksamheten vidare borde snarare ett bulvankriterium
tillämpas. Nu stämplas också den dömdes släktingar som troliga brottslingar
om de skulle bereda den till näringsförbud dömde annat arbete.

4. Sammanfattning

I sin ambition att bekämpa ekonomisk brottslighet har regeringen åsidosatt
grundläggande rättssäkerhetsregler. Propositionen bör därför avslås i sin
helhet. Om regeringen bedömer det som angeläget att utöka möjligheterna

att utdöma näringsförbud från enbart missbruk av konkursinstitutet till _

vissa brottsliga förfaranden bör den återkomma till riksdagen med ett för- Mot. 1985/86:446
slag som bättre tar hänsyn till rättssäkerheten och till nödvändigheten av att
slå vakt om näringsfriheten.

5. Hemställan

Med stöd av ovanstående hemställs

att riksdagen avslår regeringens proposition 1985/86:126 i dess
helhet.

Stockholm den 2 april 1986

Ulf Adelsohn (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Carl Bildt (m)

Nils Carlshamre (m)

Rolf Dahlberg (m)

L. Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)

Ingrid Sundberg (m)

Staffan Burenstam Linder (m)
Rolf Clarkson fm)

Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg fm)