Motion till riksdagen
1985/86:42

Lars Werner m. fl.
Ändring i smittskyddslagen (1968:231) (prop. 1985/86:13)

Allmänt

Propositionen ger uttryck för relativt sansad hållning till den delvis svåra och
laddade AIDS-problematiken. Detta står i välgörande kontrast till en del
stämningar, som på senare tid gjort sig hörda i massmedia. Den föreslagna
strykningen av 26 § i smittskyddslagen utgör en välbehövlig modernisering
och utgör i sig själv ett argument för propositionens genomförande.

Propositionen har dock även vissa brister och oklarheter. Den har en
slagsida åt det rent medicinska hållet, som kan tolkas som en underskattning
av viktiga sociala aspekter, vilka är relevanta i fråga om AIDS-problemet.
Den är också i vissa avseenden oklar, då det gäller smittskyddslagens praktik
gentemot AIDS-patienter. Vi utvecklar synen på dessa frågor nedan.

Smittskyddslagens praktiska tillämpning

Smittskyddslagens avsnitt rörande veneriska sjukdomar möjliggör en del
mycket kvalificerade ingripanden i medborgares personliga och rättsliga
förhållanden. Det gäller t. ex. behandlingstvång, intygsskyldighet rörande
läkarundersökning, obligatorisk sjukhusvistelse och polishandräckning. En
rad instanser är behöriga att ta befattning med ärenden rörande veneriska
sjukdomar och åtgärder mot dem: länsstyrelse, länsrätt, hälsovårdsnämnd,
polis.

Dessa ingripanden mot medborgaren har, när det är fråga om de
”klassiska” veneriska sjukdomarna, rätt ringa praktisk betydelse. Möjligheter
till snabb bot finns normalt, och attityden till dessa sjukdomar utgör
numera inget större problem.

Helt annorlunda är ju situationen, då det gäller AIDS. Man kan för
närvarande endast fastställa om någon bär på antikroppar mot HTLV-IIIvirus.
Bot finns inte. En stark rädsla för sjukdomen finns både bland
människor i riskgrupperna och i övrigt.

På åtminstone två punkter måste klarhet skapas. Enligt 12 § är en smittad
skyldig underkasta sig ”den behandling som behövs”. Det bör klarläggas, att
med ”behandling” avses behandling för hävande av själva sjukdomen. Det
innebär att en AIDS-sjuk inte får tvingas till annan behandling eller anmanas
lägga in sig på sjukhus enbart med motivering att han är att betrakta som
smittbärare. Först när effektiv behandling kan erbjudas inträder samma
skyldighet för den AIDS-sjuke som för bärare av andra av de sjukdomar

lagen omfattar. I väntan härpå är det endast läkarens föreskrifter som är
obligatoriska.

Den andra punkten gäller straffbarheten för den som sprider smitta.
Straffbarhet kan här inträda enligt skilda bestämmelser i brottsbalken. Det
bör här klarläggas att den som självmant uppsöker läkare för undersökning
och rådgivning inte behöver befara åtal. Endast om vederbörande sprider
smitta genom att efter denna tidpunkt klart åsidosätta föreskrifterna bör
straffbarhet kunna inträda. Man kan nämligen befara att den djupa rädsla
som är förknippad med tanken eller vetskapen att vara smittad kan leda till
att man förtränger insikten om att eventuellt vara smittbärare. Ett klarläggande
av nämnda innebörd bör ha en klart positiv verkan på benägenheten
att söka kontakt med hälsovården.

Riskgruppen missbrukare/prostituerade

Åtgärden att föra AIDS under smittskyddslagen är, som det vill synas,
väsentligen riktad till riskgruppen av injicerande narkotikamissbrukare och
prostituerade. Sociallagstiftningens tvångsbestämmelser bedöms inte som
direkt tillämpliga och har instiftats från andra utgångspunkter. Det är för
personer ur denna grupp, som anmaningar och ålägganden enligt smittskyddslagen
samt åtal enligt brottsbalken i praktiken kan tänkas bli aktuella.

Narkotikamissbruk och prostitution är emellertid exempel på typer av
beroendetillstånd och livsmönster, som de berörda vanligen inte själva är
herrar över. De har behov av stöd för att bryta beteendet. Åtalshotet är en
otillräcklig och mindre pålitlig metod och kan fresta till undanhållande. Det
är därför av vikt att socialt stöd och behandling kan erbjudas dem i denna
riskgrupp som visar sig vara smittbärare. Att bryta det destruktiva levnadsmönstret
kan ju här vara helt avgörande för smittspridningen. Detta måste
beaktas av hälso- och sjukvårdens representanter. Råd och anvisning om
sådant socialt stöd bör ingå i rutinen vid kontakt med patienter ur denna
grupp.

Homosexuella och AIDS

Den allvarligaste bristen i propositionen är att den utelämnar den betydelse
homosexuellas samhälleliga situation har för bedömningen av AIDSproblematiken.
Homo- och bisexuella män är i dag den numerärt största
riskgruppen.

I den samhälleliga verkligheten har homosexualitet icke betraktats som en
med heterosexualitet likställd företeelse - så som en vetenskaplig hållning
ger vid handen att man borde göra. Homosexuella är inte erkända utifrån
sina livsförutsättningar och har svårigheter att leva öppet. Fördomar och
vanföreställningar har alltjämt grepp om betydande opinioner och finns i
hela samhällsstrukturen.

Nämnda förhållande komplicerar AIDS-frågan på flera olika sätt. Dels
kan det faktum att en stor riskgrupp finns just bland homosexuella förstärka
fördomarna. Dels kan rädsla och misstänksamhet störa homosexuellas
förtroende för hälso- och sjukvården. Slutligen innebär en konstaterad

Mot. 1985/86:42

8

och/eller befarad smitta en särskilt stark psykisk påfrestning för homosexuella
och berör på ett dramatiskt sätt en central del av deras personliga liv.

Allt detta påkallar särskilda åtgärder. Vi sammanfattar de mest angelägna
i följande punkter:

1. En förutsättning för att kunna begränsa smittspridningen är att de som
av någon anledning misstänker att de smittats med HTLV-III-virus självmant
kan få ett test utfört. Av förklarliga skäl är det i dessa fall oerhört viktigt att
anonymiteten garanteras och att man inte behöver ange på vilka grunder
misstanke om smitta föreligger. Den enda möjlighet som finns för närvarande
att få ett HTLV-III-test utan att uppge skäl för sin oro är att anmäla sig
som blodgivare. Eftersom vi vet att smitta kan föreligga utan att omedelbart
ge utslag i blodprov, kan på detta sätt risken för smittat blod i blodbankerna
öka i stället för att minska om enbart blodgivare får tillgängliga tester.
Provtagning och i samband därmed rådgivning bör ordnas på lasarettsorter
dit man kan komma anonymt utan uppgivande av skäl och utan remissförfarande.
En sökande skall kunna anlita denna provtagning även utanför det
egna sjukvårdsområdet.

2. Sjukvårdspersonal, som arbetar på det aktuella området, bör ha eller
ges tillräckliga insikter i homosexuellas situation och villkor. Detta är både
en förtroendefråga och en fråga om att kunna ge riktiga och förståelsefulla
råd om vad patienten bör iakttaga t. ex. rörande sexualteknik.

3. Att leva under hotet av en hittills obotlig sjukdom med hög dödsrisk är
en påfrestning som fordrar särskilda stödåtgärder utanför det rent medicinska
området. Det gäller att både bemästra en svår livssituation och att
motverka rädsla och undvikande gentemot hälsovården. I dessa avseenden
har Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) redan gjort viktiga
ideella insatser. Dessa måste förstärkas och ges bättre offentligt ekonomiskt
stöd, om de skall kunna i rimlig mån motsvara behoven. I den nuvarande
samhälleliga situationen är det av stor vikt att ta till vara det faktum att
homosexuella i första hand litar på den egna organisationen och dess
information.

Hemställan

Mot bakgrund av det här anförda föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs rörande smittskyddslagens praktiska tillämpning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om sociala åtgärder för riskgruppen missbrukare/
prostituerade,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om homosexuellas samhälleliga situation,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om särskilt organiserad provtagning m. m.,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om sjukvårdspersonals insikter rörande homosexuellas
livsvillkor,

Mot. 1985/86:42

9

6. att riksdagen beviljar ett reservationsanslag om 2 000 000 kr. för Mot. 1985/86:42
verksamhet i samband med AIDS-problemen, vilken drivs av RFSL.

Stockholm den 7 oktober 1985

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)

10

gotab Stockholm 1985 83340