Motion till riksdagen
1985/86:418

Inkomstskatten för åren 1987 och 1988
(prop. 1985/86:130)

Propositionens innehåll

I propositionen föreslås ett antal förändringar i inkomstskatteskalorna för
1987 och 1988. Det kommunala grundavdraget föreslås höjas till 9000 kr. år

1987 och 10000 kr. år 1988. Samtidigt införs ett statligt grundavdrag med
samma belopp.

Gränsen för 50% marginalskatt, den s. k. brytpunkten, föreslås höjas i två
etapper till 150000 kr. år 1988. Marginalskattetaket sänks från 80% till 75%
samtidigt som marginalskattespärren avskaffas. Något inflationsskydd i skatteskalan
införs inte. Därtill kommer att sambeskattningen av B-inkomster
avskaffas liksom räntetilläggen i två fall. Slutligen föreslås att den nuvarande
kvittningsrätten mellan kapitalinkomst och underskott i villa avskaffas.

I inkomstskiktet 10 000-70 000 kr. höjs den statliga skatten från 4% till 5 %.
En skatteteknisk nyhet introduceras i form av en ”styckskatt” på 100 kr. för
alla som har beskattningsbar inkomst.

Enligt finansministerns redovisning innebär förslagen följande finansiella
effekter för staten resp. kommunerna efter det att båda årens förändringar
genomförts: Höjningen av det kommunala grundavdraget innebär minskade
skatteinkomster för kommuner och landsting med 4,1 miljarder kronor, varav
ca 2,4 miljarder kronor år 1987 och ytterligare ca 1,7 miljarder kronor år
1988. Ändringen i grundavdraget föreslås nämligen få effekt redan i fråga om
förskotten till kommuner och landsting. För staten uppges de finansiella
effekterna bli minskade skatteinkomster på totalt drygt 2,2 miljarder kronor
år 1988 (för 1987 ca 0,5 miljarder kronor). Totalt blir således den finansiella
kostnaden för skatteomläggningen enligt finansministerns redovisning ca 6,3
miljarder kronor för stat och kommuner tillsammans.

Finansministern beskriver i tabellform den skatteminskning som genom
förslaget kommer de enskilda löntagarna till del. Skattelättnaden är stor vid
mycket låga inkomster (10000-30 000 kr.), minst vid inkomsten 70 000 kr. och
ökar därefter med stigande inkomstnivå till ca 4 000 kr. vid en inkomst på ca
300000 kr.

Alla sifferberäkningar i propositionen bygger på förutsättningen att inflationen
under åren 1987 och 1988 begränsas till ca 2,5% per år.

Vi konstaterar att skatteförslaget till huvudsaklig del innebär minskade
skatteinkomster för kommuner och landsting genom det höjda grundavdraget.
Därigenom kommer kommunsektorns finansiella resurser åren 1987 och

1988 att minska i ungefär den omfattning som folkpartiet föreslog redan i
januari i år.

Mot.

1985/86

418-420

1 Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr 418-420

Skattepolitikens syften

Det viktigaste motivet för flertalet skatter som införts och höjts har varit att få Mot. 1985/86:418
in medel till stat, landsting och kommuner för att finansiera offentliga utgifter.
Det är primärt utgiftsbesluten som drivit upp skattetrycket i Sverige till
ett av de högsta i världen. I dag förefaller det råda stor enighet om att vi har
slagit huvudet i skattetaket och att ytterligare skattehöjningar skulle innebära
negativa samhällsekonomiska effekter.

Ett andra syfte med skattepolitiken har varit att den, tillsammans med
utgiftspolitiken, skall medverka till en utjämning dv inkomster och välstånd,
både mellan individer och över livscykeln för en och samma individ. Hur väl
utjämningspolitiken lyckats framgår av fig. 1 som visar skillnaden mellan
bruttoinkomster för olika hushåll och den disponibla inkomst de förfogar över
efter skatter och bidrag. Fig. 2 är ett försök att illustrera utjämningen över
livscykeln. Vi skall strax återkomma till hur inkomstskatten används för att nå
utjämningsmålet.

Fig. 1

Genomsnittlig inkomst per arbetstimme för förvärvsarbetande hushåll i åldersgruppen
20-64 i decilgrupper ordnade efter faktorinkomst år 1979.

Inkomst per
arbetstimme i kr
70

5 Faktorinkomst per arbetstimme

|

u Disponibel inkomst per arbetstimme

I Disponibel inkomst per konsumtionsenhet
och arbetstimme

Antal personer per hushåll

1.44 1 57 1.47 1 64 1 89 2.45 2.72 2 91 2.90
Antal man ér per hushåll

0.68 0 81 0 93 1.05 1.09 1 21 1 40 1.59 1 66

10 Genomsnitt

3.04 2.20
1 70 1.21

Källa: Assar Lindbeck "Inkomstfördelningar i Sverige”, Skandinaviska Enskilda Banken
Kvartalsskrift nr 1, 1983.

2

Fig.2

Vissa offentliga tjänster och transfereringar samt erlagda skatter m. m. Mot. 1985/86:418

Schematisk fördelning över en individs livsperiod.

1000 kr

— 40
-30
-20

- 10

- C

- 10
-20
-30
-40
-50
-60

L1000 kr Kalla: SCB

Diagrammet visar hur en enskild individ under olika perioder i livet utnyttjar offentliga tjänster och transfereringar,
och hur hon eller han med skatter och avgifter betalar för sig.

I början och slutet av livet får skattebetalaren mest för de pengar som hon eller han betalar in under den
forvärvsaktiva perioden.

Ett tredje syfte, till sist, med skattepolitiken är att påverka resursanvändningen,
både i produktions- och i konsumtionsledet. Exempel på skatter som
explicit används i detta syfte är bolagsbeskattningen, energibeskattningen
och beskattningen av alkohol och tobak. Det är emellertid uppenbart att
skatter ibland också kan påverka resursanvändningen utan att det varit det
primära syftet. Som vi strax skall återkomma till menar vi att den progressiva
inkomstskatten är ett exempel härpå.

Motiveringen för en progressiv inkomstskatt är att skatten skall tas ut efter
bärkraft. Personer med högre inkomster anses ”orka med” att betala en
större andel av sin inkomst i skatt än personer med lägre inkomster. Så länge
skattetrycket var förhållandevis lågt, totalt sett, var detta synsätt lätt att
acceptera, och den praktiska tillämpningen vållade sannolikt inte heller
några allvarliga problem.

I takt med att skattetrycket i Sverige ökat har emellertid två saker inträffat
som skapat problem. Den ena är att skatteuttaget på de högre inkomstdelarna
blivit så högt att det i sig skapat svårigheter. Samtidigt har detta mycket
höga skatteuttag inte räckt till för att finansiera de offentliga utgifterna. I
stället har skatterna successivt fått höjas för lägre inkomstdelar. Den progressiva
skattens andel av de totala skatterna har minskat och de mer proportionella
skatternas andel ökat. 3

Daghem mm Gymnasium

Sluten Sjukvård

Sluten sjukvård
Sjukpenning m m

Högskola

Försvar rättsväsende m m

Direkta skatter

Det bör understrykas att varje försök att ytterligare höja skattetrycket i Mot. 1985/86:418
Sverige kommer att gå ut över de breda grupperna av inkomsttagare. De
personer som har höga inkomster eller förmögenheter är inte tillräckligt rika
eller tillräckligt många för att väsentligt kunna bidra till ökade skatteintäkter.

Dessutom har Sverige redan världens högsta marginalskatter, världens
högsta förmögenhetsskatt osv., vilket i sig skapar problem i ekonomin. Av
resursstyrningsskäl är det orimligt att mot den bakgrunden överväga skärpningar
- snarast är det motiverat med lättnader. Det är inte minst mot denna
bakgrund som den ovannämnda enigheten om att skattetrycket inte ytterligare
kan höjas skall ses.

Sänk marginalskatten

När man säger att skatten skall tas ut efter bärkraft utgår man ifrån att
inkomsten är given och oberoende av skatten. Så är emellertid inte fallet. Om
skatten är hög kan det påverka benägenheten att skaffa sig en viss inkomst
och därmed skatteunderlaget. Om t. ex. skatten på en extrainkomst är 100%
är det sannolikt att de flesta som har möjlighet att skaffa sig den extrainkomsten
ändå avstår. Men denna slutsats inträder inte plötsligt då skatten höjs
från 99 till 100% utan successivt för allt fler när skatten höjs. I en nyligen
presenterad rapport till ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi)
har professor Sören Blomqvist påvisat att höga marginalskatter har en negativ
effekt på arbetsutbudet.

Höga marginalskatter kan också få många andra effekter på ekonomin. De
kan medverka till att driva upp bruttolönekraven från löntagarnas sida för att
det skall bli något kvar efter skatt. Ofta leder de också till att löntagare
föredrar belöning i andra former än kontant lön, t. ex. kompensationsledighet,
traktamenten, tjänstebil och semestrar i samband med tjänsteresor.

Det var insikten om denna utveckling som låg bakom 1982 års skattereform.
Den innebar kraftigt sänkta marginalskatter för breda grupper av
löntagare. Ett mål med reformen var att 90% av inkomsttagare och 80% av
de heltidsarbetande 1985 skulle ha högst 50% marginalskatt. Det målet
nåddes inte, främst därför att regeringen under åren 1984 och 1985 kraftigt
urholkade inflationsskyddet i skatteskalan. I år ökar antalet personer med
marginalskatt över 50% ytterligare.

Det för framhållas att även om intentionerna i 1982 års reform inte kom att
fullföljas i praktiken innebar reformen ett steg i rätt riktning. Samma skäl
som talade för att genomföra reformen talar nu för att man bör gå vidare. Ett
av förslagen i den nu aktuella propositionen innebär ett steg i denna riktning höjningen
av ”brytpunkten” - men det innebär inte mer än att det ovannämnda
målet för år 1985 under vissa förutsättningar, bl. a. att inflationen
både år 1987 och år 1988 stannar på 2,5%, nås med tre års försening. Det är
enligt vår mening en alltför låg ambitionsnivå. Målet för nästa etapp av
reformeringen av skattesystemet bör i stället vara att nästan alla skall ha högst
50% marginalskatt år 1988. Det förutsätter att brytpunkten höjs ytterligare.

Med regeringens förslag skulle marginalskatten i ett brett skikt från 150000
kr. i inkomst till 200000 kr. bli 65%, dvs. nästan två tredjedelar kommer där
att gå till skatt. I många fall kommer det att leda till att möjliga ”extrainsat- .

ser” inte blir av. Det är naturligtvis inte bara det ekonomiska utbytet som Mot. 1985/86:418

avgör benägenheten till sådana extrainsatser, men för många spelar det utan

tvivel en betydande roll. Förlusten av uteblivna extrainsatser drabbar inte i

första hand dem som avstår från att göra dem utan alla andra, samhället i dess

helhet.

Sänkta marginalskatter innebär som isolerad åtgärd alltid större skattelättnader
för personer med höga inkomster. Det är naturligtvis denna effekt som
gör många tveksamma, eller rent av negativa, till sänkta marginalskatter. De
pekar på att personer med höga marginalskatter trots allt har en god inkomst
och lever gott och att eventuella skattelättnader i första hand borde komma
andra till del. Det är lätt att instämma i den åsikten. Här står vi alltså inför ett
besvärligt dilemma.

Om vi bara skulle utforma ett skattesystem för dem som i dag har hög
marginalskatt skulle det ganska lätt kunna lösas. En person med 200000 kr.
får med regeringens förslag år 1988 en marginalskatt på 75%, men hans
genomsnittsskatt utgår inte till mer än 50% (om han saknar underskottsavdrag
- annars är den ännu lägre). Om vi alltså införde en proportionell skatt
på 50% (eller lägre) skulle han betala lika mycket skatt som i dag, men hans
marginalskatt skulle vara 50% i stället för 75. Varför föreslår vi då inte detta?

Det beror på att med en 50-procentig proportionell inkomstskatt skulle alla
med lägre inkomster än 200000 kr. få en skatteskärpning.

Om vi således vill undvika att skärpa skatten för alla med lägre inkomster
men samtidigt vill sänka marginalskatterna för dem som i dag har höga
marginalskatter tvingas vi acceptera att de senare får vissa skattelättnader. På
sikt kommer alla att få glädje därav genom åtgärdens positiva effekter på
ekonomin i dess helhet, inte minst på den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.

Regeringens förslag beträffande inkomstskatten innebär en skattelättnad
utöver vad ett fullt inflationsskydd skulle innebära vid givna inflationsantaganden
på ca 2,5 miljarder kronor. Grovt sett sprids dessa miljarder ut till alla
inkomsttagare så att var och en får omkring 400 kr. i skattelättnad på två år.

Ingenting görs för att få ett bättre fungerande och tillväxtfrämjande skattesystem.
Detta är enligt vår mening ett felaktigt sätt att utnyttja de möjligheter
som finns till skattelättnader.

Kortsiktigt kan det naturligtvis glädja många att få en skattelättnad på ca
400 kr. (i några fall t. o. m. något mer), men om åtgärder i stället vidtas som
kan öka den ekonomiska tillväxten kan alla på ganska kort tid få flerdubbelt
igen. Att sänka de högsta marginalskatterna är enligt vår mening en investering
i tillväxt till allas fromma. Att sprida ut skattelättnader nu till alla leder
till kortvarig glädje, men det får inga dynamiska effekter.

I den utsträckning utrymme kan skapas för ytterligare skattelättnader bör
även dessa utnyttjas för att sänka marginalskatterna, i första hand i det breda
50-procentsskiktet.

Reformera kapitalbeskattningen

Vi vill i detta sammanhang nämna ytterligare ett uppslag för vidare diskussion

och överväganden. SNS ekonomiska råd har i sin senaste rapport framkastat ,

tanken att man skulle slopa kapitalbeskattningen helt. Kapitalbeskattningen Mot. 1985/86:418
sägs leda till ett inkomstbortfall för staten i stället för ett tillskott. Den
missgynnar sparande och stimulerar konsumtion med lånade medel, även
efter avdragsbegränsningen i 1982 års skattereform. Den personliga kapitalbeskattningen
sägs också ha en klart regressiv karaktär, dvs. den gynnar
personer med högre inkomster och missgynnar personer med lägre. Enligt
vår bedömning finns det starka skäl att närmare analysera möjligheterna att
slopa, eller i varje fall reducera, kapitalbeskattningen. Det bör emellertid i så
fall kombineras med en fortsatt reformering av marginalskatterna.

Återinför fullt inflationsskydd

Regeringen föreslår inte något inflationsskydd av skatteskalan. Det innebär
ett nytt avsteg från de löften som gavs under valrörelsen 1985. Det gör att den
föreslagna reformen inte blir robust, dvs. den blir känslig för inflationens
höjd. Om inflationen överstiger de 2,5 % per år som regeringen räknat med
kommer skattesänkningen att minska. Vid en totalt drygt 8-procentig inflation
för åren 1987 och 1988 tillsammans har hela skattesänkningen ätits upp.

Detta skapar enligt vår uppfattning osäkerhet för löntagarorganisationerna i
stället för den ökade säkerhet som regeringen säger sig eftersträva.

Utan inflationsskydd kommer inflationen att leda till höjd real skatt utan
några riksdagsbeslut. Det blir inflationen, inte riksdagen, som höjer skatten.

Säg att vi har en skatteskala av följande utseende:

Inkomstskikt Skattesats

En inkomsttagare med en inkomst på 100000 kr. får med denna skala betala
en skatt på 34,5%. Säg nu att hans lön ökar med 10% och att inflationen
också är 10%.

Det innebär att hans reallön före skatt är oförändrad. Men trots det stiger
hans skatt till 36%. Om vi vill undvika det måste skatteskalan inflationsskyddas.
Det innebär att skikten justeras med hänsyn till inflationen:

Inkomstskikt Skattesats

Efter denna justering får vår inkomsttagare åter en skatt på 34,5 %, dvs.
oförändrad reallön före skatt leder till oförändrad skatt i procent.

Om skatteskalan inflationsskyddas vet löntagarna att en given reallön före
skatt ger samma skattesats om inte riksdagen beslutar annat. Om den inte är
inflationsskyddad kommer vid inflation samma reallön att beskattas hårdare.
Självfallet kommer löntagarna att sträva efter att kompensera sig för denna

-10000

10000-80000

80000

0%

35%

50%

-11000

11000-88000

88000

0%

35%

50%

effekt.

När regeringen avstår från inflationsskydd torde tanken vara att om skatteskalan
är inflationsskyddad har löntagarna inget intresse av att hålla nere

6

inflationen. Detta bygger enligt vår mening på ett tankefel. Inflationen bidrar Mot. 1985/86:418

alltid till att urholka löntagarnas köpkraft. Vi tror inte att hotet om att det

dessutom blir skärpta skatter vid hög inflation håller tillbaka löneanspråken

utan att de tvärtom driver upp dem. Erfarenheterna från åren 1984 och 1985

är ju inte heller att ”lågt inflationsskydd” håller tillbaka löneökningarna.

Skall någon slutsats dras är det den motsatta, dvs. ett stöd för vår hypotes om i
vilken riktning orsakssambanden verkar.

Ytterligare en punkt som diskuterats mycket under senare år är om inflationsskyddet
skall avse den faktiska inflationen under gången tid eller den
förväntade inflationen i framtiden. Om förväntningar och resultat sammanfaller
blir resultatet sett över några år detsamma. Problemet är att förväntningarna,
eller målen för inflationen, systematiskt underskattar den faktiska
utvecklingen. Sett över en femtonårsperiod har den faktiska inflationen
hittills understigit den förväntade bara vid ett tillfälle, nämligen år 1978. Ett
”fullt” inflationsskydd måste utgå från den faktiska inflationen och ingenting
annat.

En invändning mot att justera skatteskalan med hänsyn till inflationen
under förfluten tid har varit att det vid perioder av snabbt avtagande inflation
ger ”överkompensation”. Inte heller detta är emellertid korrekt. Inflationsjusteringen
kan ses som en kompensation för redan ”lidna oförrätter” och har
således ingenting med framtiden att göra. Säg att vi vid ett visst årsskifte
fastställt den första av de ovan exemplifierade skatteskalorna. Under året
stiger prisnivån, och den reala skatten skärps successivt. När skatteskalan
justeras vid nästa årsskifte innebär det endast att den återställs för att ge
samma beskattning som var det ursprungliga syftet. Vad inflationen blir
under det andra året är således ovidkommande. Det påverkar inflationsjusteringen
först ett år senare.

En parallell kan här dras till värdesäkringen av pensionerna. Även dessa
justeras en gång per år med hänsyn till den inflation som varit under året som
gått. Inflationen har urholkat köpkraften i pensionerna, och uppjusteringen
avser att återställa den till vad den var ett år tidigare. Även här är det fråga om
att i efterhand kompensera för redan lidna oförrätter, inte att kompensera för
de prisstegringar som väntas i framtiden.

Vår slutsats är således att det är nödvändigt av flera skäl att ge skatteskalan
ett fullt inflationsskydd. Det bör baseras på den faktiska inflationen.

Slopa resterande sambeskattning m. m.

Regeringen har föreslagit ytterligare vissa åtgärder.

Avskaffandet av sambeskattningen på s. k. B-inkomster, kapitalinkomster,
välkomnar vi. Redan i skatteförhandlingarna åren 1981-1982 framförde vi
detta krav, men det vann då inte gehör hos socialdemokraterna. Det omtänkande
som nu har skett är positivt. Med hänsyn till att kapitalavkastningen
nu anses vara knuten till individen finns skäl att också individualisera
förmögenhetsbeskattningen.

De förändringar som föreslås beträffande värderingen av jordbruksfastighet
och bilförmån vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp uppfattar vi
också som positiva. Bakgrunden är likartad den som redovisats för sambeskattningen
av B-inkomster. 7

Däremot anser vi inte att förslaget att slopa kvittningsmöjligheten mellan Mot. 1985/86:418
förvärvskällorna kapital och villa är välbetänkt. Ett sådant beslut skulle
omedelbart utlösa en rad skatteplaneringsåtgärder, och resultatet skulle bli
att de förväntade skatteintäkterna avsevärt reducerades. I stället bör man
enligt vår uppfattning ändra förvärvskällorna genom att slå samman förvärvskällorna
kapital, schablontaxerad annan fastighet och tillfällig förvärvsverksamhet.
Det är ofta en tillfällighet om lån redovisas i kapital eller annan
fastighet. Det finns ingen anledning till att detta skall påverka beskattningen.

Regeringen föreslår också att marginalskattetaket sänks till 75 % samtidigt
som marginalskattespärren slopas. Det senare innebär att mycket av sänkningen
av taket går förlorad eftersom marginalskatten kommer att överstiga
75 % så snart kommunalskatten överstiger 30 %. Vi föreslår att taket sänks till
70%. Om det sker kan marginalskattespärren enligt vår mening slopas.

Folkpartiets förslag

I vår partimotion om skattepolitiken i januari i år (motion 1985/86:Sk320)
föreslog vi en sänkning av marginalskatten till högst 50% upp till en inkomst
omkring 200 000 kr. eller 26 basenheter. Detta skulle ske i två steg under åren
1987 och 1988. Samtidigt föreslogs att marginalskatteskalan skulle inflationsskyddas
fullt ut.

I ett senare skede bör marginalskatterna sänkas till 40% för flertalet
heltidsarbetande och marginalskattetaket till 60%. Vi anser att ett sådant
långsiktigt reformprogram bör genomföras stegvis under flera år.

För de två första stegen till 1988 uppskattade vi inkomstbortfallet för staten
till ca 3 miljarder kronor. Något inkomstbortfall för det fulla inflationsskyddet
beräknades inte, eftersom regeringens tidigare utfästelser gett vid handen
att ett inflationsskydd skulle komma att föreslås.

Vi vill nu precisera hur inkomstskatteskalan enligt vår uppfattning bör se ut
under åren 1987 och 1988, se tabellen nedan. Där finns också angivet hur
skatteskalan ser ut för innevarande år, 1986.

Skatteskala 1986 samt 1987 och 1988 enligt folkpartiets förslag

Basenheter	% inom skiktet 1986 1987	1988
0-1	0	0	0
1-9	4	4	4
9-10	15	15	15
10-16	20	20	20
16-17	25	20	20
17-18	25	25	20
18-19	29	25	20
19-20	34	25	20
20-21	34	30	20
21-23	35	30	20
23-26	40	30	20
26-45	45	40	40
45	50	45	40

Basenheten bör enligt vad vi tidigare sagt inflationsskyddas fullt ut. Vid en
inflationstakt på ca 2,5% per år torde basenheten bli 8000 kr. år 1987 och
8200 kr. år 1988.

Vårt förslag till skatteskala innebär ett skatteintäktsbortfall på knappt 4,8 Mot. 1985/86:418
miljarder kronor räknat i dagens penningvärde. Detta är något mer än vad vi
tidigare hade beräknat.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1985/86: 130 med undantag för
förslagen om slopad sambeskattning av B-inkomster och slopade räntetillägg,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till inkomstskatteskala
för 1987 och 1988 enligt vad som redovisas i motionen,

3. att riksdagen beslutar återinföra det fulla inflationsskyddet av
inkomstskatteskalan,

4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av kapitalbeskattningen
enligt vad som redovisas i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till avskaffad sambeskattning
av förmögenheter,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sammanslagning av
förvärvskällorna kapital, schablontaxerad annan fastighet och tillfällig
förvärvsverksamhet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om ett långsiktigt program för fortsatta marginalskattesänkningar.

Stockholm den 1 april 1986

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp) Birgit Friggebo (fp)

Björn Molin (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

Kjell Johansson (fp)

9