Motion till riksdagen
1985/86:406

Lars Werner m. fl. (vpk)

Inriktningen av konsumentpolitiken m. m. Mot.

(prop.1985/86:121) 1985/86

406-410

I propositionen diskuteras och föreslås inriktningar och åtgärder som med
några få undantag har ett begränsat materiellt innehåll. 1 vissa fall pekar
regeringen på vad som vore bra om det genomfördes, i andra fall har man
förhoppningar om en för konsumenterna positiv utveckling.

Mycket av förhoppningarna bygger på en decentralisering av konsumentpolitiken
- en tanke som naturligtvis är riktig - eftersom det är bra
om konsumentstödet finns nära konsumenten där denne i sin vardagssituation
blir ansatt av de kommersiella krafterna, som har överlägsna resurser
till marknadsföring i jämförelse med konsumentens tillgång till
konsumentinformation. Men talet om decentralisering utan att det tillförs
nya resurser eller att det tas ett övergripande ansvar för denna decentralisering
från regeringens och riksdagens sida är till intet förpliktigande, särskilt
som regeringspolitiken samtidigt går ut på att beröva kommunerna en hel
del av deras ekonomiska tillgångar.

I inledningen till propositionen beskrivs konsumentpolitiken som ett medel
att motverka de "ofullkomligheter" som ändock sägs finnas i (det kapitalistiska)
systemet. I detta sammanhang nämns också den allmänna ekonomiska
politiken som varande av stor betydelse för konsumenterna.

De "ofullkomligheter" som beskrivs inom marknadsekonomin beror naturligtvis
på det faktum att konsumenten står i ständigt underläge gentemot
producenter/marknadsförare, och den ekonomiska politiken har inte bidragit
till att stärka den enskilde konsumentens situation, eftersom allt fler
människor har fått det allt svårare att få pengarna att räcka till de nödvändiga
inköpen.

De mest konkreta avsnitten i propositionen är de son ovan nämnts, dvs.
decentraliseringstanken och de följder som denna inriktning får på det
centrala planet.

Trots att regeringen säger sig kunna se en positiv utveckling vad gäller
utbyggnaden av den kommunala konsumentverksamheten, så är det ett
faktum att efter mer än 40 år av konsumentpolitiska beslut har bara 54
kommuner en heltidstjänst inom konsumentvägledningen. Dessutom är det
så att i många kommuner där konsumentvägledningen sker på deltid har
verksamheten en undanskymd plats i den samlade kommunala verksamheten.
Mot bakgrund av vad som ovan sagts om den kommunala ekonomin är
det inte troligt att utbyggnaden sker tillräckligt snabbt för att motsvara de
högt ställda förväntningarna i propositionen.

Enligt vänsterpartiet kommunisternas mening är det nödvändigt att er

1 Riksdagen 1985/86. 3 sami Nr 406-410

forderliga åtgärder vidtas för at möjliggöra kommunernas utbyggnad av Mot. 1985/86:406
den egna konsumentverksamheten. Detta ansvar bör ligga på riksdag och
regering. Det övergripande ansvaret för att bygga ut konsumentvägledningen
kan inte överskjutas på kommunerna som i många fall har mycket olika
resurser. Det finns anledning att anta att just de kommuner som har den
största arbetslösheten, det sämsta skatteunderlaget och kommunmedlemmar
med ansträngd ekonomi också kommer att bli de som halkar efter även
i denna utveckling.

När det gäller konsumentverket (KOV) och allmänna reklamationsnämnden
(ARN) kan noteras att KOV tillförs såväl nya uppgifter som resurser
för verksamheten samt att ARN förblir en självständig myndighet. För vår
del ser vi detta som positivt. Vi är däremot kritiska till att medel tas ifrån
ARN för att förstärka KOV. Det finns all anledning anta att ARN:s verksamhet
inte kommer att minska i omfattning under överskådlig tid, och
därför bör nämnden också få behålla medel för en fortsatt hög verksamhet.

Skulle den kommunala konsumentvägledningen utvecklas starkt finns
det skäl att tro att åtskilligt fler ärenden förs upp till nämnden med den
kommunala konsumentvägledarens medhjälp. Om den mer sannolika utvecklingen
blir fallet - dvs. den kommunala verksamheten byggs ut i långsam
takt - kommer allmänhetens behov av ARN att även i framtiden vara
stort.

Medel för såväl den kommunala utbyggnaden som ARN:s verksamhet
kan lämpligen tas från intäkterna av reklamskatten, och om det är nödvändigt
bör denna höjas för att finansiera de utgiftsökningar som blir i förhållande
till regeringens förslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om erforderliga åtgärder
för att möjliggöra kommunernas utbyggnad av den egna konsumentverksamheten
i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om allmänna reklamationsnämndens fortsatta
verksamhet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om en höjning av reklamskatten.

Stockholm den 1 april 1986
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Hans Petersson (vpk)
i Hallstahammar

2