Motion till riksdagen
1985/86:404

Kersti Johansson m. fl. (c)
Inriktningen av konsumentpolitiken m. m. (prop. 1985/
86:121)

Målet för konsumentpolitiken är att skapa förutsättningar för enskilda konsumenter
att medvetet och effektivt kunna hushålla med resurser. Den som
kan planera sina utgifter och medvetet välja i utbudet av varor och tjänster
behärskar sin vardagssituation. Kunniga och medvetna konsumenter kan
också ställa krav på produktutveckling och produktutbud och därigenom
styra producenten. Kunskap är också vägen till en god privatekonomi och
ger enskilda del av välfärdssamhället.

Samhället har ett totalt ansvar för att ge människor dessa kunskaper.
Enligt centerpartiets uppfattning är det därför mycket viktigt att samhällets
olika myndigheter deltar i ett sådant arbete.

Skolans roll i det konsumentpolitiska arbetet

I centerns konsumentpolitiska program poängteras vikten av en kontinuerlig
undervisning i konsumentfrågor från förskola till universitet. Grunden
för att bli en god konsument måste läggas redan i förskolan och i grundskolans
låg- och mellanstadium. Barn är också konsumenter, och det är nödvändigt
att de får den kunskapsbas som behövs för kritiskt tänkande i konsumentfrågor.
Undervisning i konsumentkunskap och därmed näraliggande
frågor skall bedrivas i förskolan och i alla skolans stadier och årskurser
såväl i grund- som i gymnasieskolan.

Även i gymnasieskolan skall konsumentkunskap ingå som ett obligatoriskt
ämne på samtliga linjer. Undervisning i hushållsekonomi och andra
konsumentfrågor liksom i kost, näringslära och hälsa måste planeras så att
en rimlig avvägning mellan teoretiska och praktiska moment uppnås. Konsumentutbildning
är inte en fråga om ett teoretiskt kunskapsinhämtande
enbart utan också i stor utsträckning en fråga om träning och praktisk övning.
Skolans roll när det gäller att samtidigt påverka elevernas åsikter och
uppfattningar såväl som deras beteenden som konsument fordrar därför en
förändring av undervisningen från enbart teoretiska moment till en kombination
av teori och praktik.

Riksdagen bör därför besluta att som sin mening ge regeringen till känna
behovet av obligatorisk undervisning, teoretisk och praktisk, i konsumentkunskap
på gymnasieskolans alla linjer. Vad gäller betydelsen av gymnasieutbildning
med huvudinriktning på konsumentkunskap, hushållsekonomi
liksom lanthushållsskolornas verksamhet m. m. hänvisar vi till motion
1985/86:Ub829 av Pär Granstedt m. fl.

Mot.

1985/86

404-405

1 Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr 404— 405

Utbildning av lärare och förskollärare m. m. Mot. 1985/86:404

En väl anpassad undervisning i konsumentfrågor kräver tillgång på kompetenta
och kunniga lärare. Konsumentkunskap är därför en nödvändig del i
utbildningen av lärare. I propositionen understryker också statsrådet vikten
av att en sådan breddning av lärarutbildningen sker. Enligt centerpartiets
mening är det glädjande att insikten om behoven av lärarinsatser inom
området ökat så som propositionen ger uttryck för. Därutöver finns anledning
uppmärksamma det faktum att skolvärlden redan i dag har tillgång till
lärarkrafter i konsumentkunskap. Dessa måste tas till vara. Landets drygt
3 000 verksamma hushållslärare har intresse, vilja, kunskap och förmåga att
delta i det attitydskapande arbete som undervisning i konsumentkunskap
syftar till.

Konsumentverksamhetens organisation

Vuxna konsumenter har ett fortlöpande behov av en väl fungerande konsumentverksamhet
centralt, regionalt och lokalt. Samhället har ett absolut
ansvar för att arbetet kan organiseras så att enskilda människor i hela landet
får tillgång till konsumentinformation och -rådgivning liksom hjälp och
stöd i reklamationsfrågor.

Lokal konsumentverksamhet

Tyngdpunkten i konsumentarbetet måste ligga lokalt i kommunerna nära
människorna. Huvuddelen av det konsumentpolitiska arbetet utförs i direkt
anslutning till människornas vardagssituation.

Av propositionen framgår att också regeringen delar denna vår principiella
inställning. Mot den bakgrunden är det betänkligt att föredragande
statsrådet avstår från att klart slå fast kommunernas ansvar för en väl fungerande
lokal konsumentverksamhet riktad till kommuninvånarna. Förslaget
inskränker sig till en allmän rekommendation för kommunerna. ”Utvecklingen
av den lokala konsumentpolitiska verksamheten ges hög prioritet
inom konsumentpolitiken. Verksamheten skall vara frivillig. Det är önskvärt
att den har en särskild politisk förankring.” (Prop. s. 51.)

En effektiv samhällsorganisation som optimalt utnyttjar tillgängliga resurser
kräver en klar och entydig ansvarsfördelning mellan olika nivåer i
den offentliga verksamheten. Detta gäller även frågor om kompetens och
ansvar i det konsumentpolitiska arbetet. Så som propositionen utformats är
både ansvars- och kompetensfördelningen oklar. Förslaget hade vunnit i
stringens och klarhet om det i stället klart fastslagit det kommunala ansvaret
för den lokala konsumentverksamheten. Däremot finns inte anledning
att styra kommunernas val av organisation och omfattning för ett sådant
arbete.

Regional konsumentverksamhet

Verksamheten på det kommunala planet riktar sig direkt till enskilda konsumenter.
Däremot kan en lokalt knuten organisation inte åläggas uppgif- 2

ter som omfattar större geografiska områden eller befolkningsgrupper. Mot. 1985/86:404

Många mindre kommuner kommer också att behöva hjälp och stöd från

regionala och centrala konsumentpolitiska organ för att kunna fullfölja

uppgiften att svara för den lokala konsumentriktade verksamheten. Till

detta kommer att viss konsumentupplysande verksamhet bör samordnas.

Dit hör bl. a. utställnings- och kampanjverksamhet liksom vissa riktade
informationsinsatser till lokalradio m. m.

Dessa, och andra, uppgifter utfördes tidigare av de till länsstyrelsen knutna
hemkonsulenterna. En majoritet i riksdagen beslöt avveckla hemkonsulentverksamheten
från den 1 januari 1985. Centerpartiet reserverade sig mot
beslutet.

Effekterna börjar nu skönjas. Den i vissa kommuner bristfälligt utbyggda
verksamheten har medfört att enskilda konsumenter och organisationer i
stället tagit Hushållningssällskapets konsulentresurser i anspråk. Konsulenterna
har noterat en mycket stark efterfrågan på sina tjänster och tvingas
dagligen avvisa hjälpsökande. Verksamheten behöver därför förstärkas för
att svara mot ett dokumenterat behov.

Sällskapens konsumentpolitiska verksamhet inriktas huvudsakligen på
demonstration, utställnings- och utbildningsverksamhet till sällskapens arbetsområde.
Den personal som engageras i verksamheten har en bred konsumentutbildning
och är väl skickad att utföra dessa regionalt riktade arbetsuppgifter.
Företrädare för hushållningssällskapen har också förklarat
sig beredda att delta i en sådan verksamhet. Samhället bör ta till vara denna
kompetens.

Vad vi ovan anfört visar tydligt behovet av en regionalt verksam konsumentverksamhet.
Riksdagen bör besluta uttala behovet av en regional konsumentverksamhet
samt begära förslag till medelsanvisning för denna.

Central konsumentverksamhet

Konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden är de myndigheter
som ålagts ett centralt samhällsansvar för att ett konsumentpolitiskt arbete,
i enlighet med riksdagens intentioner, utvecklas. Det presenterade förslaget
ger också uttryck för detta. Vi accepterar i huvudsak propositionen med
följande tillägg och undantag.

1. Konsumentverkets ansvar för utbildning och information av kommunernas
konsumentvägledare bör betonas. I dag tvingas vi konstatera att
kompetensen hos enskilda vägledare varierar och tycks vara beroende av
den enskildes egna initiativ och arbetsgivarens inställning till utbildning. Vi
kan inte se att propositionens uttalanden avser att ändra detta förhållande.

Enligt vår mening bör konsumentverket åläggas ett ansvar för utbildningsoch
informationsprogram som direkt riktas till konsumentvägledare. Verket
bör erhålla medel för detta.

2. Glesbygdsstödet. Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen avvisat
konsumentpolitiska kommitténs majoritetsförslag vad gäller glesbygdsstödet.
I propositionen föreslås att stödet bevaras. Enligt vår mening är det
viktigt att understryka nödvändigheten av att också på lång sikt slå vakt om

ett direkt riktat stöd till särskilt drabbade områden av landet. Det är en 3

1* Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr 404—405

absolut förutsättning för att bevara möjligheten till närservice för alla män- Mot. 1985/86:404
niskor i landet.

3. Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Majoriteten i konsumentpolitiska
kommittén föreslog en avveckling av ARN. Vi anser att detta var
ett oklokt och dåligt underbyggt förslag. Vår uppfattning delades av en
majoriteten av remissinstanserna. Det är därför med tillfredsställelse vi noterar
att statsrådet tagit intryck av remissopinionen och föreslår att ARN
bibehålls som en självständig statlig myndighet. Av propositionen framgår
på s. 68: ”En majoritet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser
att nämnden bör bibehållas som en självständig myndighet. Bland dessa
finns myndigheter, kommuner, näringslivsorganisationer, folkrörelser och
andra intresseorganisationer. Huvudskälet för deras ställningstagande är att
de anser att nämnden måste vara helt fri och oberoende från olika partsintressen
om förtroendet för verksamheten skall kunna upprätthållas. "(Vår kursivering.)
Vi instämmer i denna uppfattning.

ARN :s fristående ställning måste bevaras. Den är en förutsättning för att
ARN:s verksamhet och dess praxisskapande arbete även i framtiden skall
respekteras av alla parter. Mot den bakgrunden avstyrker vi förslaget att
inrätta ett partssammansatt råd för att vägleda ARN i dess arbete.

Vi hävdar att ARN :s ställning som vägledande instans till parterna måste
bevaras. Det är ARN:s uppgift att ge parterna vägledning i policyfrågor —
inte parternas att vägleda ARN. Riksdagen bör därför avvisa förslaget att
inrätta ett till ARN knutet partssammansatt råd.

Med hänvisning till den förändrade arbetsfördelningen mellan ARN och
den kommunala konsumentverksamheten föreslår statsrådet en reducering
med ca 10 % av ARN:s anslag budgetåret 1986/87. Statsrådet utgår således
från att kommunerna under löpande budgetår har möjligheter omfördela
resurser för att förstärka det lokala konsumentarbetet. För vår del är vi inte
övertygade om att så kommer att ske. Vi kommer därför att noga följa
utvecklingen av ärendetillströmningen liksom arbetsbelastningen i övrigt
för ARN.

Särskilt om konsumentaspekter på offentlig varu- och
tjänsteproduktion

På s. 17 i propositionen anger statsrådet konsumentpolitikens arbetsområde:
” konsumentpolitiken skall avse de problem som hänger sam

man med konsumenternas köp och användning av varor och tjänster, som
bjuds ut på den privata marknaden eller på marknader som arbetar enligt
liknande principer.”

Detta skulle kunna tas till intäkt för att privat konsumtion av varor och
tjänster — vare sig de tillhandahålls av privata eller offentliga producenter
— tillhör konsumentpolitikens ansvarsområde. En sådan bokstavlig tolkning
av definitionen är ur konsumenternas synpunkt naturlig.

För enskilda människor är det lika viktigt att privat eller offentligt producerade
och tillhandahållna varor styrs av samma regler för marknadsföring,
reklamation, produktsäkerhet m. m.

Med förvåning tvingas vi konstatera att statsrådet avvisar en sådan hel- 4

hetssyn. Särskilt anmärkningsvärt blir statsrådets ställningstagande i för- Mot. 1985/86:404
hållande till andra principiellt viktiga uttalanden. Bl. a. framhålls att en
effektiv konkurrens är ett led i konsumentpolitiken. Vi delar denna principiella
syn.

Den offentliga sektorn bör därför få möjligheter att verka i fri och lika
konkurrens med den privata. Enligt vår mening har den offentliga varu- och
tjänsteproduktionen goda förutsättningar att hävda sig. Vår tilltro till denna
leder till ett ställningstagande för de enskilda konsumenterna och för
den offentliga servicens kvalitet. Riksdagen bör därför besluta som sin mening
ge regeringen till känna vad i motionen anförs om konsumentpolitikens
arbetsområde vilket skall omfatta såväl privat som offentlig varu- och
tjänsteproduktion.

Näringslivsstrukturen påverkar konsumentens möjligheter

Inom näringslivet har mindre och medelstora företag slagits ut och storföretag
bildats genom företagssammanslagningar. Utvecklingen mot allt större
företagsbildningar har fortsatt i multinationella företag. Dessa behärskar
nu stora delar av marknaden inom länderna och internationellt. Resultatet
har blivit en mer och mer fjärrstyrd produktion och mindre närservice.

Det ligger i konsumenternas intresse att utvecklingen mot allt större företag
och koncernbildningar begränsas och att små och medelstora företag
ges möjlighet att fortleva och konkurrera på sunda villkor. Härigenom kan
man åstadkomma en decentraliserad produktion, vilket har flera fördelar.
En decentraliserad produktion med företag över hela landet okar möjligheterna
för orter och kommuner att leva kvar och ge sina invånare god service.
Mindre företag ger möjligheter till ökad insyn i och påverkan på dess produktion.
Också ur distributions- och transportekonomisk synpunkt är en
decentralisering av tillverkningen fördelaktig för konsumenterna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförs om obligatorisk teoretisk och praktisk
undervisning i ämnet konsumentkunskap på samtliga av gymnasieskolans
linjer,

2. att riksdagen beslutar uttala vad i motionen anförs om ett primärkommunalt
ansvar för den lokala konsumentverksamheten,

3. att riksdagen beslutar med avslag på propositionen i denna del
uttala behovet av en regionalt konsumentpolitisk verksamhet så som
motionen anför,

4. att riksdagen beslutar av regeringen begära förslag till medelsanvisning
så att hushållningssällskapens konsumentupplysande
verksamhet kan bevaras och utvecklas,

5. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförs om konsumentverkets ansvar för information

och råd till de lokala kommunala konsumentorganen samt behovet Mot. 1985/86:404
av medel till verket för denna verksamhet,

6. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförs om konsumentverkets ansvar för utbildning
av konsumentvägledare,

7. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförs om betydelsen av ett bevarat glesbygdsstöd,

8. att riksdagen beslutar avslå förslaget om inrättande av ett partssammansatt
råd att knytas till allmänna reklamationsnämnden,

9. att riksdagen beslutar som sin mening uttala vad i motionen
anförs om det konsumentpolitiska verksamhetsområdet samt behovet
av fri konkurrens mellan privat och offentlig varu- och tjänsteproduktion,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av stimulans för lokal produktion och
decentralisering av produktionsresurserna.

Stockholm den 1 april 1986
Kersti Johansson (c)

Bengt Kindbom (c) Martin Olsson (c)

Elving Andersson (c) Ingbritt Irhammar (c)

Bertil Fiskesjö (c)