Motion till riksdagen
1985/86:402

Per-Olof Strindberg m. fl. (m)
Inriktningen av konsumentpolitiken m. m. (prop.
1985/86:121)

Propositionen bygger på konsumentpolitiska kommitténs betänkande (SOU
1985:32) Hushållning för välfärd. Den framtida konsumentpolitikens inriktning.
Betänkandet har av många remissinstanser utsatts för nedgörande kritik.
Det har således uttalats att kommittén ofta har saknat underlag för sina
slutsatser och förslag. Invändningar har även baserats på att betänkandet
brister i saklighet och logik.

Åtskilliga av de svagheter som kännetecknade betänkandet präglar även
propositionen. Även om denna i vissa avseenden är bättre än betänkandet
upptas en mängd förslag och resonemang vilka borde kommenteras ingående.
Vi behandlar emellertid endast viktigare principer och grundläggande
frågor inom konsumentpolitiken.

Propositionen inleds med ett avsnitt, vars budskap är att resultaten av den
ekonomiska politik som förts sedan 1982 är goda. Som stöd för påståendet
åberopas ett antal statistiska uppgifter. Vi menar att detta inte är rätt sammanhang
att behandla Sveriges ekonomiska politik. Det är emellertid nödvändigt
att framhålla att vi inte delar regeringens positiva bedömning av Sveriges
och de svenska hushållens ekonomiska utveckling. Sverige har under
perioden haft en inflation som kraftigt har överstigit den i våra viktigaste
konkurrentländer. Ett ansenligt antal skatter har höjts, vilket drabbat hushållen
hårt. Många familjer har råkat in i s. k. nyfattigdom och upplever att
de har fått det sämre. Mot denna bakgrund kan vi inte dela regeringens entusiasm
för den ekonomiska utvecklingen.

I propositionens inledning förs vidare ett resonemang om marknadsekonomins
brister. Dessa tankegångar härrör från konsumentpolitika kommitténs
betänkande, där en mängd kritiska synpunkter framfördes. Vi finner
det därför nödvändigt att i korthet redogöra för det marknadsekonomiska
systemets fördelar för konsumenten.

Individen - varje enskild konsument - har en stark ställning i ett marknadsekonomiskt
system. Om för få konsumenter efterfrågar en vara kommer
denna inte att vara lönsam att tillverka och därför försvinna från marknaden.
Önskar konsumenter en viss produkt finns stor sannolikhet för att
någon kommer att tillverka och marknadsföra denna under förutsättning att
näringsfrihet råder. Det är således konsumenterna som ytterst avgör utbudet
av varor. Genom att olika säljare konkurrerar med sina produkter kan
konsumenten välja det alternativ som passar honom bäst.

Självfallet innebär inte detta att marknadsekonomin i Sverige är helt fri
från brister. Såsom framhålls i propositionen kan exempelvis felaktigt utfor

mad reklam eller olika konkurrenshämmande faktorer ge negativa effekter. Mot. 1985/86:402

Dessa kan dock motverkas bl. a. av lämplig lagstiftning. Kvar står emellertid

att marknadsekonomin har visat sig överlägsen alla andra ekonomiska

system när det gäller att anpasssa produktionen av varor och tjänster till

konsumenternas önskemål och för att åstadkomma så låga kostnader som

möjligt. Det är mot denna bakgrund en konsumentpolitisk diskussion måste

föras.

Under rubriken ”Målet för och den närmare inriktningen av konsumentpolitiken”
(avsnitt 4) fastslår departementschefen att konsumentpolitiken
skall avse varor och tjänster som bjuds ut på den privata marknaden. Den
offentliga verksamheten skall således inte beröras.

Vi vill ifrågasätta om detta är en riktig utgångspunkt. Ett flertal remissinstanser
har framhållit den stora betydelse offentlig konsumtion numera har
för hushållen. Under de senaste 20 åren har den offentliga konsumtionen
ökat från 23 % till 36 % av den totala konsumtionen. Det är värt att understryka
att inom den privata sektorn stärks konsumentens ställning genom
att det normalt förekommer konkurrens mellan olika företag. Dessa måste
därför eftersträva att tillhandahålla bra varor till godtagbara priser. Uppfylls
inte konsumenternas krav sker en självsanering inom marknaden. Till detta
kommer att konsumentpolitiska överväganden har resulterat i olika lagar
och myndigheter i avsikt att stärka konsumentens ställning inom den privata
sektorn.

Medborgarnas ställning gentemot det allmänna har dock snarast försvagats
ju större den offentliga sektorn har blivit. Av många skäl är medborgarens
rättsställning svagare vid en tvist med en myndighet än med ett företag.

En viktig orsak till detta är att medborgaren inte har något alternativ då han
uppträder som konsument av offentlig service. Detta är i många fall en naturlig
följd av att det exempelvis måste finnas myndigheter som exklusivt tilllämpar
viss lagstiftning. I vissa sammanhang vore det emellertid fullt möjligt
- och önskvärt - att det fanns konkurrerande privata alternativ till det allmännas
utbud.

Mot bakgrund av det anförda menar vi att man borde överväga hur förhållandet
mellan konsumenten och den offentliga servicen kan förbättras genom
konsumentpolitiska åtgärder.

I propositionen understryks att det konsumentråd som har skapats av KF,

LO, TCO, Folksam och OK kompletterar det allmännas insatser på ett värdefullt
sätt. Vidare betonas i sammanhanget att det är en viktig uppgift för
offentliga organ att ekonomiskt stödja ”de organisationer som verkar för
konsumentintresset”.

Vi vill framhålla att det är positivt om olika organisationer eller företag
visar intresse för konsumentfrågor. Det är däremot inte så givet att de i propositionen
nämnda fackliga och kommersiella sammanslutningarna kan anses
företräda konsumentintressen. Det ter sig vidare närmast stötande att
regeringen i en proposition uppmanar ett statligt verk att ge ekonomiska bidrag
till organisationer som - med ett undantag när - har starka bindningar
till det socialdemokratiska partiet och i vissa fall t. o. m. ger detta parti ekonomiskt
stöd. Vi har i annat sammanhang betecknat sådana fenomen som
intressekorruption. 7

I avsnitt 7 Konsumenternas kunskaper berörs konsumentverkets (KOV) Mot. 1985/86:402
verksamhet gällande varuprovningar. Enligt departementschefen är det
lämpligt att pröva om verkets provningsverksamhet kan utvecklas och expandera.
Vi ifrågasätter om detta är eftersträvansvärt. Proven har hittills
främst gällt hushållskapitalvaror. Vi menar att det finns anledning att överväga
om det är meningsfullt att verket utvidgar denna verksamhet. Det förefaller
lämpligare att provningsverksamheten av denna förhållandevis begränsade
varugrupp successivt överförs till statens provningsanstalt. KOV
bör i framtiden även kunna lägga ut provningar på de provningsinstitutioner
som verket finner mest lämpade.

I samma avsnitt föreslås att KOV skall ägna särskild uppmärksamhet åt
”livsstilsreklam”. Vad som avses med begreppet har varken den konsumentpolitiska
utredningen eller regeringen lyckats klargöra. Än mindre presenteras
någon form av faktaunderlag som visar ett behov av konsumentpolitiska
åtgärder. Som stöd åberopas mångordiga och lösliga formuleringar, såsom
att reklamens budskap präglas ”inte endast av bild och färg utan även av
ljud och rörelse”.

Propositionens text i detta avsnitt förmedlar ett intryck av oövertänkt reklamrädsla
förenad med en övertygelse att människor helt saknar förmåga att
självständigt bedöma värdet av olika former av reklam.

Vi anser dels att kraven måste ställas högre innan staten anslår medel till
skilda ändamål, dels att regeringen borde ha en större tilltro till konsumenternas
omdöme. Det förtjänar framhållas att marknadsföringslagen innehåller
regler om hur reklam bör utformas och att marknadsdomstolen redan tilllämpar
särskilda bestämmelser vad beträffar reklam riktad till barn och ungdom.

Under rubriken Brukar-aspekter på produktutformningen (avsnitt 8)
föreslås att det allmänna skall satsa resurser på att öka brukarinflytande!
över produktutvecklingen. KOV skall framställa underlag för ”en vidgad
diskussion om brukaraspekter” och ”spela rollen som initiativtagare och
pådrivare gentemot företag, näringslivsorganisationer, frivilliga organisationer,
forskningsinstitutioner m. fl.”.

Företagen lägger ned mycket stora belopp på forskning, produktutveckling,
konsumentundersökningar m. m. för att utröna - och tillgodose - konsumenternas
behov och önskemål. Det saknas skäl till antagandet att KOV
skulle ha kompetens och resurser för motsvarande undersökningar och utvecklingsarbete.
Man kan vidare ifrågasätta vad syftet med en sådan verksamhet
skulle vara. Är det regeringens tanke att marknadsekonomin skall
ersättas av ett slags kooperativ förhandlingsekonomi för forsknings- och produktutveckling?
Detta skulle i så fall medföra ödesdigra konsekvenser för
konsumenter och företag.

Under samma avsnitt föreslås vidare att KOV skall få ytterligare medel
för att den kvalificerade konsumentforskningen skall kunna förstärkas. Vi
tar avstånd från detta förslag. Forskning skall ha en oberoende ställning.

Verket skall inte ha uppgifter som bör ankomma på forskningsråden och de
enskilda högskolorna.

I avsnitt 9 behandlas frågan om reklamationshantering på det lokala planet.
Enligt propositionen bör kommunalt verksamma konsumentvägledare 8

kunna agera mer aktivt för att lösa reklamationsfrågor. Mot. 1985/86:402

Vi menar att det borde vara möjligt för konsumentvägledarna att i viss
utsträckning lösa fler konsumenttvister. Denna möjlighet överskattas dock
kraftigt i propositionen. Enligt denna skall vägledarna medla i reklamationstvister
och lägga fram förslag till uppgörelser.

Alla konsumenttvister - även sådan som gäller låga värden - kan rymma
svåra juridiska frågeställningar av främst köprättslig och avtalsrättslig natur.

De kan även kräva exempelvis ingående tekniska kunskaper. Konsumentvägledarna
lär i allmänhet sakna kompetens inom dessa områden. Det är
därför uppenbart att vägledamas förutsättningar att lösa tvister är små. Enligt
propositionen skall visserligen tvister inte lösas mot någon parts önskan.

Det kan dock inte uteslutas att vägledare för att erhålla medlingsuppdrag
kan frestas att utöva påtryckning på säljaren genom att hota med att fallet
skall publiceras, exempelvis i ortspressen. En sådan utveckling är självfallet
oacceptabel. Medborgarna har rätt att förvänta sig att personer som i offentlig
tjänst utger sig för att kunna lösa juridiska tvister har tillräckliga kunskaper
och tar hänsyn till gällande rätt. Det förtjänar framhållas att många småföretagare
lever under sämre ekonomiska förhållanden än de konsumenter
de kan komma i konflikt med.

Under avsnitt 10 Reklamationshanteringen centralt föreslås med hänvisning
till den ökade lokala reklamationshanteringen att allmänna reklamationsnämnden
(ARN) skall få minskade resurser.

Ett överväldigande antal remissinstanser har uttalat sig positivt om
ARN:s verksamhet och motsatt sig att ARN försvagas. Vi menar att ARN
utför ett mycket värdefullt arbete som präglas av juridisk och annan saklig
kompetens. Dess verksamhet har därför vunnit allmän respekt. Nämnden
erbjuder ett enkelt, snabbt, billigt, rättssäkert och effektivt förfarande för
lösande av tvister. ARN avlastar uppenbarligen de allmänna domstolarna
ett stort antal mål. ARN:s avgörande är - till skillnad från lokal reklamationshantering
- till nytta för alla konsumenter i landet genom att avgörandena
ges allmän spridning och att ett stort antal företag anpassar sig till den
praxis ARN fastlägger. Även den direkta rådgivning ARN utför är till nytta
för konsumenterna och torde ofta lösa tvister som annars skulle föras till
domstol eller ARN.

Mot bakgrund av det anförda och av vår inställning vad gäller lokal reklamationshantering
motsätter vi oss att ARN ges minskade resurser. Vi finner
det synnerligen anmärkningsvärt att regeringen i strid med en stark opinion
- föreslår minskade resurser, trots att ARN har ett stort antal ännu inte avgjorda
ärenden och att den fortsatta ärendeutvecklingen är helt okänd. Ett
genomförande av regeringens beslut skulle medföra en nedrustning av konsumentskyddet.

Regeringen föreslår vidare att ett partssammansatt råd skall knytas till
ARN för att ge nämnden vägledning i ”policy-frågor”. I propositionen presenteras
inte några bärkraftiga skäl till detta. Som ovan nämnts har tvärtom
ett stort antal remissinstanser uttalat sig odelat positivt om ARN:s arbete.

Det finns vidare anledning att ifrågasätta vilken kompetens ett sådant råd
kan tilldelas då fråga är om utformning av den aktuella myndighetens verksamhet.
Vi avvisar därför detta förslag. 9

Målet för konsumentpolitiken måste vara att, i enlighet med 1972 års be- Mot. 1985/86:402
slut, stödja konsumenten i dess ställning på marknaden.

Konsumenten skall få hjälp med att överblicka marknadens utbud av varor
och tjänster, att kunna göra jämförelser, att utnyttja sina resurser på bästa
sätt utifrån egna prioriteringar. Konsumentpolitiken skall stimulera företagen
till förbättrad information till konsumenten. Konsumentpolitiken
skall även utgöra ett stöd för näringslivet.

Utifrån detta resonemang bör också konsumentpolitiken få en praktisk
avgränsning så att tillgängliga resurser kommer konsumenterna till del och
inte förbrukas i allehanda perifera utredningar och samråd på central nivå.

Rådgivning är den viktigaste uppgiften på lokal nivå. Den får ej tonas ned
till förmån för satsningar på konsumentverkets vidgade diffusa målformuleringar.
Vi anser att konsumentverket skall fungera som ett serviceorgan åt
konsumenter och näringsliv. Efterfrågan på rådgivning när det gäller varor
och tjänster snarare ökar än minskar i ett ekonomiskt läge där familjens disponibla
reala inkomst minskar. Här har budgetrådgivningen sin givna plats,
och vi delar det resonemang som förs i propositionen om att ett samarbete
bör ske med socialförvaltningen.

Konkurrenspolitiken bör i större utsträckning än i dag ses som ett viktigt
konsumentpolitiskt medel. Inom KOV bör produktsäkerhetsarbetet prioriteras
på sådana områden som inte faller under annan myndighets verksamhetsområde.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt olika typer av säkerhetsutrustning.
KOV:s verksamhet bör prioritera frågor rörande efterlevnaden
av marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen, riktlinjer och branschöverenskommelser.
KOV bör avstå från att behandla frågor som naturligen hör
hemma under andra specialmyndigheter. KOV bör i ökad utsträckning syssla
med ”jämförande information” om varors pris och kvalitet. I det sammanhanget
bör ett ökat samarbete med näringslivet kunna ske beträffande informationsinsatser.
KOV:s produktion av läromedel bör minska. KOV kan
dock fungera som konsult och rådgivare till andra producenter av läromedel.

Vi menar att om KOV:s verksamhet ges denna inriktning kan besparingar
göras. Det saknas således skäl till att KOV erhåller det resurstillskott som
regeringen föreslår. Eventuella tillkommande uppgifter får lösas genom omfördelningar
inom verket. Mot denna bakgrund bör konsumentverkets anslag
bestämmas till motsvarande belopp som gällde för budgetåret 1985/86.

Det är nödvändigt att besparingsmöjligheter tillvaratas även på det konsumentpolitiska
området. KOV och statens pris- och kartellnämnd bör slås
samman till ett organ. Detta skulle möjliggöra ytterligare samordning av den
konsumentinformation som båda verken producerar, varvid ytterligare rationaliseringsvinster
borde kunna göras.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen godkänner den i motionen förordade inriktningen
av konsumentpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som

i motionen anförts om konsumentverkets verksamhet, 10

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om allmänna reklamationsnämndens verksamhet,

4. att riksdagen till Konsumentverket för budgetåret 1986/87 under
sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av 45 651 000 kr.,

5. att riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret
1986/87 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av
9 124 000 kr.,

6. att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om förslag i besparingssyfte
som syftar till sammanslagning av statens pris- och kartellnämnd
och konsumentverket i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 1 april 1986

Mot. 1985/86:402

Per-Olof Strindberg (m)
Björn Körlof (m)

Nic Grönvall (m)

Ewy Möller (m)

Håkan Stjernlöf (m)
Hugo Hegeland (m)

Allan Ekström (m)
Sven Munke (m)
Arne Svensson (m)
Jerry Martinger (m)
Margareta Gard (m)

11