Motion till riksdagen
1985/86:400

Allan Ekström (m)

Inriktningen av konsumentpolitiken m. m. (prop.

1985/86:121)

I. I propositionen ägnas uppmärksamhet bl. a. åt Allmänna reklamationsnämnden
(ARN). För den rätta förståelsen av nämnden och dess verksamhet
är det påkallat att bringa i erinran varför nämnden tillkom.

Under sista hälften av 1960-talet hade köp av varaktiga konsumtionsvaror
(bilar, radio- och TV-apparater, hushållsmaskiner, båtar m. m.) erhållit en
betydande omfattning. Detsamma gällde utbudet av charterresor. I spåren
följde tvister av olika slag. Först och främst avsåg tvisterna kvaliteten av tillhandahållna
varor och tjänster (fel och brist). Men även frågan om köparens
rättsliga ställning tilldrog sig ökad uppmärksamhet, ej minst mot bakgrund
av att säljarsidan kunde sätta den dispositiva köplagen ur kraft till förmån
för ensidigt upprättade standardavtal (formulärrätten) och att köplagen ej
heller reglerade annat än förhållandet mellan köparen och säljaren.

Vilka rättsregler fanns då vid denna tid? Inom köpets område fanns endast
1905 års köplag, som tillkommit under helt andra produktions- och omsättningsförhållanden
än dem som rådde under 1960-talet. För köplagen
stod den liberala engroshandeln med obearbetade råvaror främst i centrum.
Lagen passade således icke utan vidare på industriellt tillverkade varor av
masskaraktär. Köplagen reglerade ej heller vissa för konsumenterna viktiga
frågor, t. ex. olika typer av kreditköp. Domstolarna slutligen saknade erfarenhet
av konsumenttvister, och rättegångsbalkens regler var ej heller utformade
med sikte på dylika tvistemål.

Rättsordningen var sammanfattningsvis ej alls rustad för att slita alla de
tvister som nu berörts.

I denna situation tillkom ARN (1.1.1968) i samverkan mellan staten och
näringslivet. Nämnden - som till en början var av försökskaraktär - tillvann
sig snabbt stort förtroende och kom tidigt att pröva ett mycket stort antal
tvister. Denna tvistlösning kom att avse icke endast den tekniska sidan, dvs.
att fastställa huruvida anmärkningar på köpeobjektet kunde utgöra fel i
köprättslig mening. Även den rättsliga sidan kom att ingå i prövningen,
t. ex. om hävning, avdrag på köpeskillingen, uppskattande av den nytta köparen
haft av saken innan den gått sönder eller tolkning av standardavtal; jfr
mitt inlägg vid förhandlingarna vid det 26:e nordiska juristmötet i Helsingfors
1972, förhandlingsprotokollet s. 330. Genom denna sin verksamhet
kunde ARN på grund av sin sammansättning och sin starka förankring hos
båda sidors organisationer - i samförstånd - utbilda handlingsnormer och
rättsregler som kom att innebära en mera ändamålsenlig fördelning än dittills
mellan köpare och säljare av ansvaret för olika slag av risker och händel

Mot.

1985/86

400-403

1 Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr 400-403

ser. Många av dessa rättsregler har för övrigt kommit att bilda underlaget Mot. 1985/86:400

för konsumentköplagen (1973). Därefter har tillkommit ytterligare en rad
lagar inom konsumentjuridikens område.

Tillkomsten av dessa nya lagar kan visserligen sägas minska behovet av
nämndens rättsskapande verksamhet i stort. Rättsläget är emellertid icke
statiskt utan är hela tiden föremål för förändring. Rättsnormerna utgör enligt
vad professor Aulis Aarnio framhållit i uppsatsen Värdena och domarreglerna,
intagen i Festskrift till Jan Hellner, 1984 - endast en del av
samhällsnormerna. ”Domaren måste med andra ord ständigt ha fingret på
tidens puls” (jfr motion 1985/86:Ju403). Nämnden har därför kvar sin betydelse
som rättskälla och tvistlösare.

Enligt min mening åtnjuter nämnden samma anseende nu som tidigare,
se t. ex. omdöme från Stockholms tingsrätt (s. 293). År 1981 erhöll nämnden
status av egen fristående myndighet efter att dessförinnan ha administrerats
av konsumentverket.

Den konsumentpolitiska kommitté vars betänkande utgör grund för propositionen
har föreslagit att nämnden ånyo skall inordnas under konsumentverket.
Att ett av två parter gemensamt inrättat organ för slitande av tvister
dem emellan icke skall stå under den enes lydnad eller eljest på något sätt formellt
eller faktiskt - vara beroende av denne borde vara en självklarhet i
en västerländsk rättsstat (jfr min reservation i SOU 1978:40 s. 218 ff). Kommitténs
förslag är fördenskull oantagbart från rättssäkerhetssynpunkt.

Glädjande nog har departementschefen icke heller följt kommitténs förslag.
Han har emellertid beskurit nämndens anslag med 700 000 kr. eller
närmare 10 % med motiveringen att föreslagna förändringar av reklamationshanteringen
bedöms leda till besparingar (s. 70 n). ARN instämmer för
sin del icke i denna bedömning. ”ARN tror inte att antalet ärenden till
nämnden i större utsträckning kommer att påverkas av kommitténs förslag
till utbyggnad av den lokala verksamheten. I vart fall är det utslutet att några
mer omedelbara effekter skulle uppkomma. Mot denna bakgrund kan konstateras
att kommitténs besparingsförslag i vad gäller ARN saknar underlag.

Det tycks för övrigt en majoritet av kommittéledamöterna också anse” (s.

330). Enligt Sveriges advokatsamfund har kommittén ej ens räknat på om
dess förslag verkligen leder till någon besparing, trots att detta måste vara
den enda åsyftade poängen med förslaget (s. 308).

Det förefaller uppenbart att den - frivilliga - utbyggnad av den kommunala
konsumentservicen som propositionen förordar i alla fall kommer att kräva
lång tid, särskilt som finansieringen skall ske med kommunala skattemedel.
Någon avlastning av ARN kommer därför under inga förhållanden att
äga rum redan under nästa budgetår. Nedskärningen kan därför befaras
skada nämndens kapacitet och kvalitet. Förslaget bör följaktligen i denna
del icke vinna riksdagens bifall. Erforderliga medel får i stället tas från anslaget
till konsumentverket.

II. Härtill kommer att jag från rättsliga synpunkter hyser starka betänkligheter
emot att från ARN överföra lösande av rättstvister till lokala organ.

Hantering av reklamationsfrågor kräver ovedersägligen förtrogenhet med

och insikter i gällande civilrätt. Hur skall annars den som hanterar tvisten 2

veta vad som är rätt eller fel. Hans förslag till biläggande av tvisten kan ju Mot. 1985/86:400
innebära att han i själva verket tillfogar ena parten orätt. Tvistlösning eller
- med departementschefens ordval (s. 57) - medling genom icke lagfarna
konsumentvägledare leder lätt tanken till ett slags lokala folkdomstolar.

Sveriges advokatsamfund har också betecknande nog avstyrkt förslaget i
denna del.

III. Det kan slutligen ifrågasättas, om nu nämnd verksamhet verkligen faller
inom den kommunala kompetensen. I anslutning härtill ligger det nära till
hands att fråga sig vem som skall stå det ekonomiska ansvaret för felaktiga
upplysningar om gällande rätt som konsumentvägledaren lämnar och som
ligger till grund för ett reklamationsbeslut - kommunen eller den förfördelade
parten. I motion 1985/86:290 - som gäller förvaltningslagen - har jag närmare
behandlat frågan om det allmännas ansvar för felaktiga uppgifter om
gällande rätt; motionen är för närvarande föremål för handläggning i konstitutionsutskottet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

1. att riksdagen avslår förslaget att beskära anslaget till Allmänna
reklamationsnämnden med 700 000 kr. och överför motsvarande belopp
från anslaget till konsumentverket,

2. att riksdagen avslår förslaget i vad det ger konsumentvägledare
befogenhet att hantera rättstvister mellan enskilda på grund av köp
eller annan rättshandling.

Stockholm den 19 mars 1986
Allan Ekström (m)

1* Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr 400-403

3