Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:394

Lars Werner m. fl. (vpk)
Vissa varvsfrågor m.m. (prop. 1985/86:120)

Proposition 1985/86:120 berör en långt större ekonomisk och politisk problematik
än vad dess ramar omedelbart ger vid handen. Frågan om Kockums
varv är inte bara ett avsnitt av varvspolitiken. Den gäller grundläggande
linjer och värderingar i ekonomisk utveckling och industripolitik. Och den
berör en region, vars problem är mer vittgående än själva skeendet i dess
skeppsbyggnadsindustri.

Kockumsfrågan speglar i själva verket inte så mycket en regional som en
nationell problematik. Mellan ”liverpooliseringen” i Malmö och Landskrona,
tillbakagången i Blekinge och de oroande tendenserna i Bergslagen och
Norrland finns ett samband. Kockumsproblemet är ett uttryck för samma
grundläggande företeelse som drabbar valsverket i Luleå eller Nordplåt i
Östersund.

Det är fråga om en ny fas i den svenska kapitalismens utveckling. En
kraftig förskjutning sker i ekonomiska mönster och maktförhållanden. Vinnarna
i denna process är vissa stora, multinationellt orienterade finansimperier,
däribland den exempellöst mäktiga bilindustrin. Förlorarna är de många
orter och stora landsdelar vilka hamnar i processens utkant. På de förlorandes
sida hotar också de regionalt förankrade privatkapitalen, den statliga
industrin och löntagarkollektiven i stort att hamna.

Att se det nationella sammanhanget är särskilt viktigt med tanke på det
politiska medvetandet bland människor ute i regionerna. Skilda orter och
regioner spelas i dag ut mot varandra. I Norrland och Bergslagen yppas oro
för att stödresurser ska sättas in mot krisen i Skåne. De som talar för skånska
intressen visar omvänt en viss snävhet och oförståelse för situationen i andra
delar av landet. Man har på ömse håll svårt att se de ting vilka talar för
gemensam kamp och ömsesidigt stöd. Ingen facklig eller politisk kraft har
hittills förmått samla människor på basis av klassmässig solidaritet och nationellt
helhetsperspektiv. Provinsialismen har hjälpt de dominerande kapitalintressena
att länka strukturomvandlingen i banor, som ensidigt gynnat just
dem.

Det hela är emellertid inte enbart en strid mellan maktgrupper och skilda
klassintressen i en direkt och enkel mening. Konflikten har en rad andra
mycket viktiga kvalitativa aspekter. Den är en strid mellan olika synsätt, då
det gäller industriell verksamhet och ledning. Den uttrycker en motsättning
mellan en mångsidighetens och en specialiseringens strategi i produktionens

framtida utveckling. Den innefattar en dragkamp mellan finanskapitalism Mot. 1985/86:394
och produktionsintresse. Den är, inte minst i Kockumsfallet, en kamp mellan
privat och samhälleligt. Den speglar striden mellan tendensen till transnationalisering
och behovet av en rimlig nationell självständighet. Och den rymmer
— också detta tydligt just i Kockumsfrågan — motsättningen mellan olika
trafiksystem. Hela detta system av motsättningar ställer de politiska instanserna
i landet inför en rad viktiga valsituationer. Detta är vad ställningstagandet
till proposition 120 handlar om.

Från ovan beskrivna utgångspunkter ställer vi oss kritiska till merparten av
förslagen, liksom till de grundläggande synsätten i proposition 120. Vi anser
att dessa gynnar fel tendenser och fel intressen i samhällets ekonomiska och
sociala utveckling. Vi utvecklar här dessa synpunkter vidare.

En nedläggning av den civila fartygsproduktionen - dvs. merparten av och
kärnan i varvets verksamhet - skulle vara ett allvarligt misstag. Kockums är
en avancerad systembyggande industri och representerar en typ av industriell
kompetens, som är vital för en industrinations framtid och möjligheter att
göra sig gällande. I allt högre grad kan industriell konkurrenskraft (i ordets
mer vidsträckta mening) väntas bli knuten till förmågan att kombinera och
organisera olika slags produktion och kunskaper. Sådan kompetens måste
därför bevaras och utvecklas. Just skeppsbyggnad är visserligen i dag - och
för överskådlig tid framåt — ett begränsat fält för industriell systemproduktion.
Men den kompetens som finns nedlagd i ett avancerat varv är utvecklingsbar
och kan föras över i nya framtida kombinationer.

En nedläggning av Kockums skulle också öka ensidigheten i landets industriella
spektrum. Viktiga delar av den industriella kompetensen har i de
senare årens strukturomvandling fallit bort. Detta är inte någon naturligt
motiverad ekonomisk process utan en följd av det internationaliserade kapitalets
omgruppering, som sker utifrån självcentrerade och kortsiktiga perspektiv
och inte utifrån den nationella industrialiseringens behov. Med nedläggningen
vid Kockums skulle inte bara ett tomrum skapas på skeppsbyggnadskompetensens
område i landet. Tomrummet vidgas också till andra
områden, där system- och anläggningskonstruktion berörs. Man kan från
Malmös perspektiv se detta i förening med bl. a. nedläggningen av Järnmontering,
där en annan för industriella systemlösningar viktig kapacitet gick
förlorad. Luckorna i svensk industriell kompetens blir allt fler. I den ökade
ensidighetens spår följer ett skärpt beroende av industrier, vilkas kunskapsfrämjande
är svagt och vars flexibilitet är begränsad. Den långt drivna
specialiseringen visar här sina nackdelar: större utlandsberoende, ökade
distanser mellan avsnitt av produktionen, vilka borde förts närmare varandra,
sämre spridningseffekter för överförbar och utvecklingsbar kunskap etc.

Som synes fokuseras i Kockumsfrågan viktiga och avgörande aspekter på
begreppet ekonomisk strukturomvandling. Vi hävdar att den strukturomvandling
som hittills dominerat och där Kockums förutsätts lämna plats för
en privat bilindustri, har en för folkhushållet ogynnsam form. Industri och

ekonomi kan naturligtvis inte existera utan förändring och utveckling. Men Mot. 1985/86:394
det finns inte en enda, utan flera, möjliga vägar av förändring.

I den internationella diskussionen utsätts den nu dominerande typen av
strukturell omvandling för en allt intensivare kritik. Det är nu inte längre
bara en kritik från vänster, som med utgångspunkt från främst Gunnar
Myrdals analyser av industriell utveckling kritiserar den liberala ekonomiska
modellen och dess förvridna motsvarigheter i verkligheten. Kritiken kommer
alltmer också från borgerligt håll och då med en delvis annan utgångspunkt.

Denna kritik kommer bl. a. från USA och har den amerikanska industrin
som analysföremål. Den bekräftar ett flertal av vänsterkritikernas tidigare
observationer. Kritiken mot den ekonomiska strukturomvandlingens former
och rationalitet riktar sig främst mot det förgrovade och kortsiktiga vinstmaximeringstänkandet.
Ett flertal kritiker för tillbaka detta tänkande på den
oproportionerliga makt som finansmän och ekonomer har över företagsledningar
och företagens policy. Denna anmärkning bekräftas på ett slående
sätt, då det gäller svensk — och skånsk — strukturomvandling. I motsvarande
mån försummas, enligt kritikerna, själva produktionen och värderingen av
de arbetandes kunnande. Också detta illustreras av varvsproblematiken:
man kastar först ut högt kompetent arbetskraft och nyanställer sedan huvudsakligast
helt andra människor, där samhället i regel får stå för utbildningskostnaderna.
Sådant slöseri och brist på kontinuitet i kunskapsutvecklingen
går ut över produktionen.

I stället för slöseriet med människor menar de moderna kritikerna, bör
man just för produktionens skull vinnlägga sig om mindre rörlighet, bättre
kontinuitet och en kunskapsutveckling, som utvecklas mer på den existerande
kompetensens grund och mindre genom fortskridande utslagning. Också
detta osunda fenomen illustreras i Malmöfallet — högt kompetenta varvsarbetare
avskedas, nya bilarbetare skall anställas.

Nu är ett bevarande av skeppsbyggeriet vid Kockums självklart inte problemfritt.
Det är en bättre lösning än nedläggning, men det är ingen varaktig
lösning. I så måtto har propositionen rätt, som den påpekar de begränsade
utsikter som ett större skeppsvarv i Sverige i dag måste räkna med. Det
riktiga svaret på denna fråga är dock snarare en vidareutveckling av den
systembyggande kompetensen vid varvet än ett förödande av den. Detta
kräver i sin tur något annat, som inte beaktas i svensk industri och i industripolitik
av i dag, nämligen en ordnad samverkan mellan varvsproduktionen
och de näringsgrenar som har behov av dess speciella kompetens i form av
t. ex. nya industrianläggningar.

III

På motsvarande sätt kan kritik riktas mot planerna på en större bilfabrik i
Malmö som ersättning för den nedlagda produktionen vid Kockums. Vi
bortser här från de berättigade tvivel som kan resas mot Saab-Scania-ledningens
löften rörande produktionens omfång och utbyggnad. Ty även frånsett
detta är inte en ytterligare förstärkning av bilindustrins ställning i landets
industri eftersträvansvärd. Redan nu vållar denna bransch en skevhet i den

industriella och tekniska strukturen, som på sikt är negativ för den indu- Mot. 1985/86:394

striella slagkraften och bredden. På en smula sikt är det också uppenbar risk

för att denna bransch ska dra med sig den övriga industrin i en negativ

utveckling, ty också här lurar ett strukturproblem. Bilen är inte framtidens

kommunikationsmedel, och det är sannolikt en tidsfråga, när tillbakahållan

det av järnvägs- och sjöfartsväsendets inneboende kapacitet inte längre kan

skydda den konstlade och subventionerade rangställning bilismen nu har.

Vad Malmöområdet snarare borde bygga upp är en hög kompetens i fråga
om framtida trafiksystem av annat slag, där miljöhänsyn och energibesparing
kan kombineras med stor kapacitet och hög säkerhet.

I konsekvens med vad vi tidigare anfört är vi också motståndare till att
skapa ett s. k. Malmö Finans. Denna typ av idé är en karakteristisk återspegling
av bank- och finansvärldens osunda grepp över industri och teknologi.

Erfarenheterna från det besläktade Landskrona Finans ger inte vid handen
att man nu också skall begåva Malmö med en dylik konstruktion. En uppbyggnad
av näringslivet i en problemregion kräver långsiktighet och bestämda,
genomarbetade riktlinjer, snarare än den slumpartade, hugskottsbetonade
och icke alltid helt sunda företagsamhet som i krislägen dyker upp för att
dra fördel av arbetslösheten. Saken har också en maktpolitisk sida. Förnyelsen
av en regions näringsliv är inte en sak för bankväsendet eller bolagsbildningar
utan egentlig demokratisk insyn och ansvarighet. Skälen talar i stället
för en organisation med bred facklig och kommunaldemokratisk förankring,
som främst samarbetar med regionens löntagarfond.

Regeringen har slutligen kastat in frågan om Öresundsförbindelserna i
Skånes regionala problematik, vilket ter sig något överraskande. Det sker
nämligen i form av ett förslag till lösning, som står i motsättning både till
regionens verkliga behov och till en rationell långsiktig trafikpolitik. Enligt
vår mening bör man bestämt avvisa bilindustrins uppenbara försök att utnyttja
varvskriserna i Uddevalla och Malmö för att främja planerna på ett
bilbaserat transportsystem via de danska öarna. Detta är också ett uppenbart
regionalt intresse. En bilbro skulle inte bara få negativa verkningar för
Malmö som handels- och sjöfartsort. Det skulle direkt strida mot fastlagda
riktlinjer för miljöpolitiken. Det skulle stå i bjärt motsättning till de beslut
riksdagen nyligen fattade rörande överföring av tung trafik från väg till
järnväg. Från alla synpunkter ter det sig alltså självklart, att det är genom
andra trafiksystem än bilismen, som Malmöområdet kan och bör hävda sig.

Ett program för att möta de regionala problemen i sydligaste Sverige bör ha
en annan allmän inriktning än som framgår av propositionen. Det bör bygga
mer på långsiktiga, genomtänkta sammanhang, ha bättre anknytning till
progressiva strävanden inom trafik- och miljöområdena, söka mera utgå från
den kompetens som utvecklats i området och inte vara så underordnat vissa
privatkommersiella intressen. Vi skisserar nedan linjerna i ett sådant annorlunda
åtgärdsprogram.

1. Den civila fartygsproduktionen vid Kockums bör ej läggas ned. Kock- Mot. 1985/86:394
ums bör medverka i uppbyggnaden av ett system för kontinentförbindelserna,
baserat på en kombination järnväg-sjöfart. Vid en fortsatt svag sjöfarts

konjunktur - som är sannolik - bör en förskjutning och breddning av
kapaciteten eftersträvas. De områden som här kan tänkas ligga närmast till är
energisystem, industrianläggningar samt medverkan i utveckling av spårbundna
trafiksystem.

Regeringen bör med Kockums ta upp diskussioner rörande det stöd och de
investeringar en sådan bevarad och utvecklad produktion skulle behöva.

2. De redovisade planerna på en större bilfabrik i Malmö bör uppges. I
stället bör i samarbete mellan i första hand kommunerna Malmö, Trelleborg,

Helsingborg och Landskrona ett större långsiktigt transportpolitiskt projekt
byggas upp. Dess syfte skall vara att lösa frågan om kontinentförbindelserna
medels järnväg och färjor. Därjämte bör projektet innefatta investeringar
för en ökad kapacitet för järnvägsförbindelsen längs västkusten till Oslo.

Slutligen bör en viktig trafikpolitisk uppgift i projektet vara att förbättra den
regionala och lokala kollektivtrafiken i Skåne och Blekinge.

3. Kompetensen inom den samhälleliga sektorn i Malmö och andra —
särskilt de västskånska — kommuner i Skåne och Blekinge bör tas till utgångspunkt
för utveckling. Detta gäller bl. a. den väl utvecklade kompetensen
inom hälsovårdssektorn och trafikplaneringen. Detta förutsätter att
nedskärningarna av statliga medel till kommunerna upphör och den kommunala
sektorn betraktas som den produktiva och utvecklingsfrämjande sektor
den i verkligheten är.

4. Förberedelser vidtas för att — med tanke på nästa stadium i den snabbt
förändrade datoriseringen — bygga upp en vetenskaplig och industriell kompetens
för optikbaserad datateknik.

5. En inventering företas för att utröna i vad mån existerande lokal industri
och andra näringar i Skåne och Blekinge kan knytas till de ovannämnda
utvecklingsprogrammen. Detta är önskvärt, dels för att stödja industrin i
Blekinge, dels för att på sikt skapa nya arbeten också i den östra delen av
Skåne.

6. Löntagarfonden och annat samhälleligt kapital bör vara en huvudkälla
vid finansieringen av utvecklingsinvesteringar av det slag som här behandlats.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda föreslås

1. att riksdagen beslutar — med avslag på proposition 1985/86:120 i
motsvarande del - bevara och utveckla kapaciteten vid Kockums varv
i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen beslutar - med avslag på propositionens förslag
rörande Saab-Scanias tilltänkta bilfabrik - hos regeringen begära att
den i samverkan med de västskånska kommunerna låter utarbeta ett
långsiktigt program på transportteknikens område i enlighet med vad
som anförs i motionen,

3. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna Mot. 1985/86:394
vad som anförs i motionen rörande samverkan mellan verksamheter i

Skåne och Blekinge,

4. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförs i motionen rörande det samhälleliga kapitalets roll,

5. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförs i motionen rörande den kommunala sektorns roll i den
ekonomiska utvecklingen,

6. att riksdagen beslutar bevilja de i proposition 1985/86:120 äskade
medlen för användning med den annorlunda inriktning som motionsförslagen
i övrigt föranleder.

Stockholm den 1 april 1986

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)