Motion till riksdagen
1985/86:375

Per Unckel m. fl. (m)
Lokalisering av grundskollärarlinjen m. m. (prop.
1985/86:113)

Regeringen lägger i proposition 1985/86:113 fram förslag om lokalisering av
grundskollärarlinjen. Förslagen är en konsekvens av de beslut riksdagen fat'
tade förra året om en ny inriktning av lärarutbildningen för grundskolan. Vi
kan för vår del inte biträda regeringens förslag.

Den nya lärarutbildningen

Inför riksdagens beslut om en ny lärarutbildning våren 1985 uttalade vi stark
kritik gentemot det förslag som regeringen då presenterade. Vi framhöll
(motion 1984/85:2968):

Regeringens grundläggande misstag är att den sätter ideologiskt motiverade
enhetsprinciper före hänsynen till den enskilde eleven och dennes mognadsnivå.

Effekterna av regeringsförslaget blir särskilt negativa i grundskolans första
och sista årskurser.

Sammanfattningsvis avvisar vi regeringens förslag på följande huvudpunkter:

o Förkunskapskraven är för lågt satta,
o Lärarutbildning för nio skolår kan inte ske på en linje,
o Ämneskunskaperna för högstadiets lärare tunnas ut.
o Integreringen av lågstadielärarnas utbildning med förskolelärarutbildningen
negligeras,
o Blockfilosofin görs oriktigt till ett obligatorium.

I stället föreslog vi:

Av grundläggande betydelse är att lärarutbildningen för grundskolan anordnas
på två utbildningslinjer: en klasslärarlinje och en ämneslärarlinje.

Klasslärarlinjen skall omfatta 140 poäng och ge behörighet för undervisning
i årskurserna 1-6. Den inledande delen av utbildningen skall ge de blivande
klasslärarna goda kunskaper i bl. a. läsinlärningens och matematikundervisningens
metodik samt i specialpedagogik. Under utbildningen skall
lärarkandidaten specialisera sig mot antingen ny börj arundervisning eller
mot de senare årskurserna.

I varianten med nybörjarundervisning skall ingå moment som är gemensamma
med förskollärarutbildningen, t. ex. barns utveckling och kännedom
om förskolans metoder. Syftet med denna specialisering är att klassläraren
skall kunna samverka med förskollärare för att underlätta barnens övergång
från förskolan till skolan. Vårt krav på en tidigareläggning av skolstarten
(motion 1984/85:2818) understryker detta ytterligare.

Varianten som inriktas mot senare årskurser skall innehålla möjlighet till Mot. 1985/86:375
fördjupning i ämnen som lärarkandidaten själv väljer. Med ytterligare påbyggnadsutbildning
skall den som så önskar kunna skaffa sig behörighet att
undervisa i ett ämne också på högstadiet.

ÄmneslärarutbilcLningen skall dels ge behörighet för årskurserna 7-9, dels
också under vissa förutsättningar för gymnasieskolan. Möjligheten till dubbel
behörighet skall således bibehållas.

En ämnesutbildning som ger läraren förutsättningar att ge en kvalitativt
god undervisning bör som generell regel omfatta minst 40 poäng. Vissa ämnen
kan komma att kräva mer än detta. Endast i fråga om vissa s. k. stödämnen
kan en 20-poängsutbildning accepteras. För undervisning i gymnasieskolan
bör ytterligare ämnesfördjupning krävas.

Med en total utbildningsomfattning för grundskolans lärare av 160 poäng
ges med dessa kvantiteter utrymme för tre ämnen om vardera 40 poäng samt
praktisk pedagogisk utbildning omfattande 40 poäng.

Ett av de ämnen som kräver mer studietid är svenska. För behörighet att
undervisa i svenska krävs i dag 60 poäng. Dessvärre ges likväl inte tillräckligt
utrymme för vare sig litteratur- eller språkvetenskapliga studier. Dessutom
behöver blivande lärare i svenska ha bättre kunskaper i läs- och skrivinlärning.
Vi förordar mot denna bakgrund att studietiden för svenskämnet
utökas till att omfatta 80 poäng. Med ramen 160 poäng kan svenska därmed
kombineras med ytterligare ett ämne.

Vårt förslag innebär i fråga om antalet ämnen - vid oförändrad utbildningslängd
- en smalare utbildning än vad regeringen förordar. Detta är en
fördel. Vi anser att läraren med ett mindre antal ämnen - men i gengäld av
tillräckligt djup - görs bättre skickad att upprätthålla den faktiska kompetensen
under hela sin lärarbana.

En till 140 respektive 160 poäng låst utbildningstid är å andra sidan inte
rimlig. Snarare bör utbildningslängden avgöras av den kombination av ämnen
som den enskilde väljer att infoga i sin utbildning. För den som så vill
bör det således vara möjligt att efter ytterligare studier antingen bredda sin
ämneskombination eller att fördjupa sig i något ämne.

Sammanfattningsvis förordar vi för klasslärare en utbildningsomfattning
av minst 140 poäng. Högstadiets lärare skall på samma sätt för behörighet
till tjänst ha genomgått en utbildning om minst 160 poäng, varav 40 poäng i
metodik och pedagogik.

Med vårt förslag kommer samtliga stadieövergångar att underlättas.
Klasslärarutbildningens specialisering mot nybörjarundervisning möjliggör
en effektiv samverkan mellan förskolans och skolans lärare. De olika inriktningarna
av klasslärarutbildningen medger att lärarna efter egna önskemål
och med hänsyn till vad som är mest praktiskt avlöser varandra i årskurs 3
eller årskurs 4. Den som har specialiserat sig mot senare årskurser kan med
viss komplettering följa ”sin klass” ända upp i högstadiet.

Ämneslärare bör på samma sätt i något ämne kunna ”hämta upp” en klass
redan på mellanstadiet. Ämneslärare med minst 60 poäng i ett ämne kommer
också att kunna tjänstgöra såväl på högstadiet som i gymnasieskolan,
vilket underlättar elevernas övergång från grundskolan till gymnasieskolan.

Stadieövergångarna underlättas således på två sätt. Dels ges läraren i sin
utbildning kunskap om stadierna före och efter de årskurser den egna huvudinriktningen
omfattar, dels har eller kan lärarna skaffa sig kompetens att undervisa
också i årskurserna ovanför eller nedanför. Med denna utbildningsorganisation
nås målet att underlätta stadieövergångarna utan att ämneskvaliteten
eftersätts.

7

Vår grundläggande bedömning har inte förändrats. Snarare har vi stärkts i Mot. 1985/86:375
vår övertygelse om den numera fastlagda nya lärarutbildningens brister. I
särskilt hög grad gäller detta mot bakgrund av de förändringar i lågstadiet
som vi vill genomföra.

Allt starkare skäl talar nämligen enligt vår mening för en förändring av
lågstadiet. Det bör ske samtidigt som skolstartsåldern sänks till normalt sex
år.

I vår motion 1985/86:Ub808 framhöll vi:

o Eleverna skall tillåtas att börja lära i systematiska former tidigare än i dag.

Utbildning skall sättas före det passiva omsorgstänkandet.

Konkret föreslår vi att eleverna normalt skall börja lågstadiet vid sex års
ålder, men med en självklar rätt för föräldrarna att uppskjuta skolstarten
om detta skulle visa sig mera fördelaktigt för barnet.

Den tidigare skolstarten skall förenas med ett årskurslöst lågstadium, som
konstrueras så att eleverna får ta den tid på sig som krävs för att inhämta de
mest grundläggande kunskaperna. Efter tre eller fyra år flyttar de vidare till
mellanstadiet.

En förändring av lågstadiet i denna riktning skulle på ett avgörande sätt underlätta
för barnen att få en bra start i skolan. Därmed skulle det bli lättare
att upprätthålla viktiga kvalitetskrav genom hela skolgången.

Det är emellertid samtidigt uppenbart att årskurslöst lågstadium ställer
större krav på lärarna än den nuvarande utbildningsorganisationen. Att mot
den bakgrunden nu starta en lärarutbildning med den orealistiska föreställningen
att en och samma lärare skall kunna undervisa från årskurs 1 till årskurs
7 finner vi mindre välbetänkt.

Vi yrkar mot den här angivna bakgrunden att riksdagen måtte ge regeringen
i uppdrag att på nytt pröva huvudprinciperna för den lärarutbildning vars
lokalisering regeringen nu föreslår att riksdagen skall avgöra.

Regeringen om dimensionering och lokalisering

Det förslag till lokalisering av den nya grundskollärarutbildning som regeringen
presenterar i proposition 1985/86:113 bygger på det av oss kritiserade
riksdagsbeslutet. I motiven för lokaliseringsförslaget ingår emellertid också
andra hänsyn än dem som stipuleras av lärarutbildningen. För regeringen
har det t. ex. varit väsentligt att inte äventyra någon mindre högskolas framtid.
Med de utgångspunkter regeringen valt kan lokaliseringsförslaget förefalla
rimligt och logiskt. Hur det definitivt förhåller sig härmed kan emellertid
svårligen bedömas nu eftersom regeringen inte ansett sig behöva presentera
någon egen bedömning av lärarutbildningsbehovet förrän senare.

I konsekvens med vad vi nyss har hävdat om vikten av att lärarutbildningens
inriktning ändras bör regeringsförslag om denna utbildnings lokalisering
avvisas. I avvaktan på ett nytt lärarutbildningsbeslut bör utbildning erbjudas
på de platser där den i dag finns. I fråga om platsantal accepterar vi regeringens
förslag om ett partiellt intagningsstopp på nuvarande mellanstadielärarlinjen.

8

Vår uppfattning om lokalisering och dimensionering

Mot. 1985/86:375

För vår del gäller som utgångspunkt beträffande lokaliseringen dels behovet
av lärare, dels resp. högskolas förutsättningar att genomföra god utbildning.

Den lärarutbildning som vi förordar innehåller två huvudinriktningar och
fyra varianter; gymnasielärare och högstadielärare återfinns på en huvudinriktning
medan låg- och mellanstadielärare återfinns på en annan.

Gymnasielärare och högstadielärare skall på grund av ämneskraven utbildas
först och främst vid universiteten.

Låg- och mellanstadielärarnas svagare anknytning till akademiska discipliner
gör sådan utbildning lättare att sprida geografiskt. För en bredare
spridning talar det erfarenhetsmässigt starka sambandet mellan utbildningsort
och kommande arbetsplats. Hur många orter som kan komma i fråga är
i sin tur beroende av det framtida lärarbehovet. Sannolika skäl talar emellertid
för att låg- och mellanstadielärarutbildning enligt vårt principförslag inte
kan bedrivas på flera platser än regeringen förordar för de s. k. tidigarelärarna.

Vad gäller dimensioneringen av såväl lärarutbildning som annan högskoleutbildning
visar erfarenheterna att riksdagens beslut alltför ofta stämt dåligt
överens med det faktiska behovet. Exempelvis beräknar SCB för läsåret
1988/89 ett överskott av klasslärare på 7 500 lärare.

Osäkerheten i prognoserna om det framtida lärarutbildningsbehovet är
samtidigt betydande. Den kan illustreras med att en ökning av sysselsättningsgraden
med endast två procentenheter minskar det årliga antagningsbehovet
med drygt 100 platser (källa: universitets- och högskoleämbetet).

Det som nu är känt om det framtida lärarbehovet tyder på stora variationer
under de tio närmaste åren. Från nuvarande överskott anses ett stort
nyanställningsbehov uppstå under 1990-talets första hälft på grund av betydande
pensionsavgångar. Hur snabbt detta måste mötas med en ökning av
antalet lärarutbildningsplatser är däremot oklart. Det beror inte minst på
vart det stora läraröverskottet tar vägen.

Allt tyder på att nuvarande dimensioneringssystem måste göras betydligt
flexiblare för att klara av att jämka ihop antalet nybörjarplatser med antalet
lärartjänster. Vi anser att följande krav måste ställas på ett flexibelt planeringssystem:

o Antagningstalen måste relateras bättre till verkligheten. Det kan ske genom
att universiteten/högskolorna ges större möjligheter att justera de
centralt fastställda ramarna,
o Ett flexibelt planeringssystem måste ge större utrymme för hänsyn till studenternas
efterfrågan. Erfarenheterna visar nämligen att studenterna oftast
reagerar mycket snabbare på signalerna från arbetsmarknaden än vad
de officiella prognoserna gör.
o För att universiteten/högskolorna inte skall låsas fast i ett en gång givet
utbildningsutbud måste de ha möjlighet att inom vissa ramar omdisponera
sina resurser. På så sätt stimuleras högskolorna att utnyttja befintlig kompetens
på nya sätt eller att styra sina resurser mot områden där man bedömer
att utbildningsbehoven är större,
o Högskolornas handlingsutrymme kan ökas också genom andra föränd

ringar i anslagssystemet. Vi har i tidigare sammanhang föreslagit följande Mot. 1985/86:375
två förändringar. Den ena innebär att anslaget för lokala och individuella
linjer samt enstaka kurser slås ihop med sektorsanslagen och fördelas direkt
till universiteten/högskolorna. Det skulle göra högskolorna mindre
beroende av att ha allmänna linjer som grund för sin basorganisation.

Därmed minskar också risken för att utbildning utan tillräcklig efterfrågan
bibehålls av andra skäl än utbildningsbehovet. Den andra förändringen
skulle vara att riksdagen beslutar om högskolornas budgetramar för tre
år i taget.

Regeringen bör ges i uppdrag att i anslutning till ett nytt lärarutbildningsförslag
också presentera förslag till en dimensionerings- och lokaliseringsordning
i enlighet med vad vi här har förordat.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till ny inriktning
av lärarutbildningen enligt de riktlinjer som angivits i motionen,

2. att riksdagen i avvaktan på nytt lärarutbildningsförslag beslutar
att lärarutbildning skall ges på de platser där den finns i dag,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till nytt
dimensionerings- och lokaliseringssystem enligt de i motionen angivna
riktlinjerna.

Stockholm den 1 april 1986

Per Unckel (m)

Birgitta Rydle (m)
Göran Allmér (m)
Birger Hagård (m)

Hans Dau (m)

Anders G Högmark (m)
Ingela Gardner (m)

Rune Rydén (m)

Lars Ahlmark (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Hans Nyhage (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

10