Motion till riksdagen
1985/86:342

Lars Werner m. fl. (vpk)
Invandrarpolitiken (prop. 1985/86:98)

Regeringens proposition 1985/86:98 om invandrarpolitiken kommer i en tid
som kännetecknas av drastiskt ändrade förutsättningar för invandrarna.

Effekterna av den accelererande strukturella omvandlingen, som den kapitalistiska
produktionen genomgår, blir ett stadigt minskat behov av arbetskraft
och att allt större grupper av människor slås ut ur produktionen.
Hårdast drabbas den okvalificerade arbetskraften, till vilken större delen av
invandrarna hör. Det ställs dessutom i dag helt nya och annorlunda krav på
arbetskraften i form av ökad yrkesutbildning, ökad allmän kunskapsnivå
samt ökade språkfärdigheter. Det innebär större svårigheter för invandrarna
att komma in och stanna på arbetsmarknaden. Som en följd av denna
utveckling kan man konstatera en ökad segregation på arbetsmarknaden,
där invandrarna koncentreras på olika städ- och diskjobb eller annan lågavlönad
sysselsättning inom olika serviceyrken.

Man kan också konstatera att andelen invandrare i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder är mycket hög. Arbetslöshetssiffrorna för invandrare, som för
vissa åldrar är mer än dubbelt så höga som för befolkningen i övrigt, är likaså
mycket oroväckande.

Av allt att döma kommer industrins strukturella omvandling att fortsätta
också i framtiden med åtföljande arbetslöshet och utslagning. Invandrarnas
situation kommer att förvärras i samma takt som konkurrensen om de befintliga
arbetsplatserna hårdnar och arbetslösheten breder ut sig. Därför är
det helt nödvändigt med särskilda insatser från samhällets sida. Från att ha
varit önskvärda och nödvändiga i produktionsprocessen håller invandrarna
på att omvandlas till en svårplacerad grupp människor som konkurrerar med
den inhemska arbetskraften om de tillgängliga platserna. Som en följd härav
kan man iaktta en ökad segregation när det gäller yrkesutbildning, sociala
förhållanden och bostadsförhållanden för den invandrade befolkningen.
Målet för invandrarpolitiken, dvs. invandrarnas funktionella integrering i
det svenska samhället, blir mer avlägset än någonsin och motsättningarna
skärps.

Målsättningen med invandrapolitiken är en långsiktig process som kan påverkas.
Den kan påskyndas eller fördröjas beroende på de insatser man är
beredd att göra i nuet. Insatser som ökar invandrarnas sociala rörlighet, deras
bildnings- och kunskapsnivå, deras rörlighet vad gäller yrke, inkomst och
bostad påskyndar processen. De är helt nödvändiga för målsättningens uppfyllande,
men de utesluter varje form av kortsiktigt ekonomiskt tänkande
som enbart utgår från bedömningar av budgetunderskottet.

Invandrarpolitiken måste utgå från att det inte finns några motsättningar Mot. 1985/86:342
mellan de grupptillhörigheter som dominerar invandrarnas identitet - nationell
grupptillhörighet, invandrartillhörighet och klasstillhörighet. I stället råder
ett dialektiskt förhållande av ömsesidighet och påverkan mellan dessa
tillhörigheter.

Det innebär att invandrarnas anpassning, välbefinnande och harmoniska
utveckling enbart kan garanteras med en politik som ugår från ovannämnda
grupptillhörigheter och syftar till att verka för dessas allsidiga utveckling. En
invandrarpolitik som genom olika åtgärder försöker tvinga invandrarna att
förneka och undertrycka någon av de ovan nämnda grupplojaliteterna försvårar
och fördröjer invandrarpolitikens målsättningar och är dömd att misslyckas.

Dessa tankegångar har varit vägledande för invandrarpolitiken hittills. De
baserar sig på det faktum att invandrarna är dels invandrare med allt de har
gemensamt med alla invandrare, dels nationella minoriteter inom ramen för
det gemensamma ursprunget. Därför fick politiken på området benämningen
”invandrar- och minoritetspolitik”, vilket också återspeglades i direktiven
till den stora invandrarpolitiska utredningen, IPOK.

IPOK konstaterade också i sitt betänkande att de här begreppen, dvs. ”invandrar-
och minoritetspolitik”, också i fortsättningen bör vara benämningen
och grunden för politiken på området. Därför är det oroande att regeringen
i sin framlagda proposition talar enbart om invandrarpolitiken. Minoritetspolitiken
nämns inte en enda gång i den omfattande propositionen. Bristande
satsningar på kulturens område samt borttagande av stödet till invandrartidningar,
i kombination med andra åtgärder, kan tolkas som en radikal
förändring av riktlinjerna för invandrarpolitiken.

Rätten till den egna kulturen

I den av riksdagen fastställda målsättningen för invandrarpolitiken uppställs
valfriheten som ett huvudmål vid sidan av jämlikhet och samverkan. Även
om det ibland förekommer olika uppfattningar mellan de politiska partierna
om hur dessa huvudmål skall tolkas, råder det i alla fall total samstämmighet
på en punkt. Nämligen att om mycket litet eller ingenting görs för att ge dessa
målsättningar ett konkret innehåll kommer de att förbli tomma fraser,
avsedda att användas i högtidliga sammanhang i stället för konkreta förslag
till åtgärder.

Valfrihetsmålet innebär bl. a. på kulturens område att invandrarna tillerkänns
rätten att behålla och utveckla sin egen kultur. Men detta mål kommer
att förbli en tom fras så länge samhället inte är berett att skjuta till de
för ändamålet nödvändiga resurser som gör det möjligt för invandrarna att
förverkliga sin rätt.

Statens kulturråd har under en följd av år begärt särskilda medel för kulturverksamhet
bland språkliga minoriteter. Statens kulturråd fann detta angeläget
eftersom man vet att inom de generella bidragen har invandrarändamålen
svårt att hävda sig i den hårda konkurrensen.

Det har betonats förut och det torde numera vara allom bekant att det
kulturella arvet utgör den grund varpå människan bygger sin personlighet 1

och sin nationella och klassmässiga identitet. Det utgör också grunden för Mot. 1985/86:342
den nationella gemenskapen. Det är därför uppenbart att möjligheterna för
invandrarna att ta del av och utveckla sin kultur är nödvändiga för att stärka
framför allt invandrarbarnens och -ungdomens identitet och självkänsla.

Självfallet måste invandrarorganisationerna med sin kulturella och sociala
verksamhet bland både barn, unga och äldre inta en central roll för att ge
invandrarna tillgång till sin kultur och sin historia. Invandrarorganisationerna
är dessutom ofta den enda länken mellan invandrarna som grupp och det
svenska samhället. Det är också där invandrarna har möjlighet att känna sin
nationella grupptillhörighet. Därför är det nödvändigt att kraftiga insatser
görs för att stödja invandrarorganisationernas kulturella verksamhet. I sammanhanget
är det nödvändigt att komma ihåg att invandrarna i mycket hög
grad saknar möjlighet att tillgodogöra sig samhällets övriga kulturutbud på
grund av språket, men framför allt på grund av att ett levande kulturliv måste
utgå ifrån egna behov och förutsättningar.

Svårigheterna gäller i särskilt hög grad det seriösa kulturutbudet, varför
i synnerhet barnen och ungdomarna bland invandrarna blir lätta offer för
kommersiella massprodukter i kulturens utmarker - ett förhållande som
både riksdag och regering i olika sammanhang sagt sig vilja motverka.

Ett särskilt bidrag för kulturverksamhet bland språkliga minoriteter är
nödvändigt för att kulturrådet skall kunna stödja sådana projekt och verksamheter
inom invandrarorganisationerna som inte ryms inom nuvarande
bidragsformer. Invandrarverket har många gånger betonat betydelsen av att
detta bidrag inrättas.

Vpk ser det också som angeläget att invandrarna själva genom sina organisationer
får ett avgörande inflytande över medlens användning. Vi anser
därför att de föreslagna medlen bör fördelas av en särskild nämnd inom kulturrådet
där invandrarorganisationerna finns företrädda.

Stärk invandrarorganisationerna

Invandrar- och minoritetsorganisationerna utgör en allt viktigare del av folkrörelserna
i Sverige. Föutom att de fungerar som intresseorganisationer för
invandrares och minoriteters strävan att behålla och utveckla den egna kulturen
och språket i det svenska samället, har de en särskilt viktig funktion
för kvinnorna, barnen och ungdomarna. I föreningarna träffas man, pratar
om de problem man har, hjälps åt och, framför allt, känner sig som hemma.

Här träffas man familjevis och umgås över alla åldersgränser. Många föreningar
har teatergrupper, dansgrupper, körer etc. där alla medverkar och
får del av sitt kulturarv och av den kulturella utvecklingen från hemlandet.

Förutom kulturella aktiviteter har invandrarorganisationerna stor betydelse
som informationsförmedlare och som en viktig förbindelselänk mellan
invandrarna och det svenska samhället. I det avseendet skiljer sig invandrarorganisationernas
verksamhet mycket från verksamhet som bedrivs i det traditionella
svenska föreningslivet, med specialisering på vissa ämnesområden.

Invandrarorganisationerna är intresseorganisationer för hela familjen, 14

men en huvuduppgift för samtliga är att arbeta med ungdom. De kan därige- Mot. 1985/86:342
nom göra mycket för att förebygga sociala problem.

Vpk delar invandrarverkets bedömning att de invandrar- och minoritetspolitiska
mål som riksdagen fastställde år 1975 endast kan förverkligas genom
att invandrarnas egna organisationer får bättre möjligheter att arbeta
och genom att svenska organisationer stimuleras att mer aktivt engagera sig
i invandrarfrågorna.

Från 1975/76 erhåller invandrarorganisationer som är riksförbund verksamhetsbidrag
från SIV (statens invandrarverk). Från 1975/76 t. o. m.

1979/80 erhöll SIV en ökning av anslaget. Därefter har organisationerna fått
sänkta reala bidrag. Detta är en utveckling som om den tillåts fortsätta riskerar
att rasera den verksamhet som vissa organisationer byggt upp. De senaste
två åren har invandrarorganisationerna i praktiken fått nedskärningar av
redan otillräckliga bidrag. Samtidigt ställer det svenska byråkratiska maskineriet
allt större krav på invandrarorganisationerna, som förväntas delta aktivt
i olika arbets- eller referensgrupper och i olika statliga eller kommunala
utredningar och det med obefintliga eller minimala kansliresurser. Här uppenbarar
sig en påtaglig risk att invandrarorganisationerna omvandlas till
enbart administrativa enheter med huvudsaklig funktion att med svårigheter
bära sin egen administrationstyngd. Det som är helt klart är att organisationerna
inte kan motsvara samhällets förväntningar med det nuvarande
statsstödet.

Vpk anser dessutom att det i nuvarande läge är högst angeläget att öka
bidraget för avgränsade projekt, eftersom det här rör sig om nödvändiga
medel som används för att öka förståelse och kontakt mellan invandrare och
svenskar.

Regeringen föreslår visserligen en ökning av stödet till invandrarorganisationerna,
men den är skenbar, därför att den föreslagna ökningen motsvarar
de resurser som invandrarorganisationerna förlorar genom borttagandet av
stödet till deras tidningar.

Invandrarorganisationerna har hittills haft ett samarbetsorgan kallat
SIOS, med ett minimalt kansli, vilket finansierats med bidrag från invandrarverket.
Samarbetsorganisationen är mycket värdefull för invandrarorganisationernas
möjligheter att uppträda gemensamt gentemot statsmakterna
och olika myndigheter. Det framlagda regeringsförslaget innebär att stödet
till SIOS kommer att upphöra. Vpk anser att det är en mycket dålig politik
och ett hårt slag mot invandrarrörelsen.

Bekämpa rasismen

Den ekonomiska krisen, som drabbar hela den kapitalistiska världen och
som kännetecknas av massarbetslöshet, inflation och social utslagning, håller
på att fördjupas och förvärras. Den följs av en politisk kris, där politikerna
i sin oförmåga att hitta lösningar inom ramarna för det ekonomiska systemet,
skapar missnöje, politikerförakt och passivitet. Därmed skapas också
grogrund och gynnsamma förutsättningar för uppkomsten av missnöj esgrupper
och fascistanstrukna partier, som i den ekonomiska krisens spår breder 15

ut sig runt om i Europa, genom att bl. a. utnyttja och underblåsa fördomar Mot. 1985/86:342
som rasism och främlingshat.

Också i Sverige blir klimatet allt hårdare efter hand som arbetslösheten
breder ut sig. Denna utveckling medför att invandrarna i Sverige bemöts
med hårdnande attityder; det finns i dag klara tendenser till främlingsfientlighet
och rasism i samhället.

Detta beror till en del på att den invandrande arbetskraften aktualiserar
strukturella spänningar i det land den kommer till. Detta drabbar i första
hand arbetare och lägre mellanskikt, som ibland drivs att åberopa sin medfödda
nationella status. ”Det är klart att jobben i första hand skall gå till
svenskar.” Även om invandrarnas ställning, inkomst och utbildning ofta är
låga riktas denna avund mot dem. Från marginalen i utvandringsländerna
hamnar de i marginalen i mottagarländerna. De är svagt integrerade i det
nya landet. Deras ekonomiska resurser kanske ökar, men de är yrkesmässigt
och utbildningsmässigt utspärrade. Trots detta ökar spänningen inom den
inhemska arbetskraften, som inte lyckas ta sig upp och just därför känner sig
passerad och förbiseglad. De infödda som inte får del av den ökade sociala
rörlighet invandringen för med sig uppfattar invandrarna som ett allvarligt
hot. Dessutom ökar konkurrensen om arbetstillfällena ju mer den ekonomiska
krisen breder ut sig. Desto mindre har man då råd med solidaritet,
hänsyn och omtanke. Desto mer breder individualismen och de vassa armbågarnas
mentalitet ut sig.

Vpk anser att den invandrarfientlighet och de rasistiska tendenser som gör
sig gällande i dag utgör ett allvarligt hot mot invandrarna men också och
framför allt mot de värderingar som ligger till grund för och genomsyrar arbetarrörelsens
utvecklingshistoria. Mot denna bakgrund anser vi att det är
ytterst nödvändigt och brådskande att vidta konkreta åtgärder i kampen mot
rasismen.

För det första krävs åtgärder som syftar till att förbättra invandrarnas sociala
situation, främja invandrarnas sociala rörlighet och bryta de yrkes- och
utbildningsspärrar som håller invandrarna kvar på de lägsta skikten i samhället.
För det andra krävs åtgärder som syftar till att öka informationen till
det svenska folket om invandringens historiska orsaker, effekter och klassmässiga
aspekter. För det tredje fordras åtgärder som främjar allsidiga kontakter
och ökar förståelse och tolerans mellan invandrare och svenskar,
t. ex. projekt i form av politiska, sociala och kulturella samarrangemang.

Folkrörelsernas roll

Myndigheternas insatser för att informera svenska folket i syfte att bemöta
de främlingsfientliga attityderna har begränsad räckvidd. De svenska folkrörelserna
kan här komplettera myndigheternas information på ett utmärkt
sätt. Så som biståndspolitiken har kunnat förankras genom folkrörelsernas
insatser, kan folkrörelserna gå ut genom sina organisationer för att motverka
fördomar och skapa vidgade kontakter mellan svenskar och invandrare.

Detta gäller särskilt organisationer inom arbetarrörelsen med sin massför

ankring. Invandrarna, som till den övervägande delen tillhör arbetarklassen, 16

har gemensamma intressen med de svenska arbetarna och kan därför nås Mot. 1985/86:342
och påverkas lättare genom de egna organisationerna både på arbetsplatser
och i bostadsområden. Därför delar vpk bedömningen att en ny anslagspost
behövs för informationsinsatser genom folkrörelserna. Skolans roll i det
sammanhanget är av avgörande betydelse. På samma sätt som skolan slår
vakt om frihetens och demokratins grundläggande värderingar i sin verksamhet,
på samma sätt anser vi att skolan bör ta mer målmedveten och aktiv
del i kampen mot rasism och invandrardiskriminering. Material bör utarbetas
som allsidigt belyser invandringens aspekter. Detta bör ingå i den obligatoriska
undervisningen både på grundskolan och i gymnasieskolan liksom i
olika former av vuxenutbildning. I det sammanhanget anser vi att regeringens
förslag om en ombudsman mot etnisk diskriminering är helt otillräckligt.

Vi anser att en diskrimineringsombudsman som inte har stöd i en särskild
lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet inte kan ha någon större verkan.

Enligt lagförslaget skulle diskrimineringsombudsmannen endast agera för
att motverka diskriminering utan någon uppgift att föra den enskildes talan
i rätten, vilket andra ombudsmän kan göra. Utan lagstiftning och utan fällande
domar som skapar prejudikat kommer man aldrig att kunna bevisa att
diskriminering på arbetsmarknaden förekommer, eftersom det inom detta
område är mycket svårt att bevisa. På samma grunder anser vi att en diskrimineringsombudsman
utan stöd av en lagstiftning knappast kommer att kunna
motverka diskriminering inom andra viktiga samhällsområden, t. ex. på
bostadsmarknaden.

Vi vill understryka att det är av vikt att ombudsmannen får tillräckliga
resurser för tolk- och översättningsändamål så att kommunikationen mellan
ombudsmannen och enskilda inte försvåras.

Vi anser att samhället klart måste visa sitt avståndstagande från diskriminering
genom lagstiftning - bara då kan en diskrimineringsombudsman som
övervakande myndighet utnämnas för att tillse att lagarna efterföljs.

Invandrarungdomar

Situationen för invandrarungdomar i dag är mycket svår. Orsaker till invandrarungdomarnas
alarmerande sociala situation och deras situation på
arbetsmarknaden är bl. a. att de i regel har generellt lägre utbildningsnivå
än de svenska ungdomarna. De är också i större utsträckning än andra ungdomar
hänvisade till konjunkturkänsliga näringsgrenar och yrkesområden.

En större andel av utländska medborgare är anställda i privata företag. Avsaknaden
av yrkesutbildning är en av de viktigaste orsakerna till arbetslöshet.
Det faktum att invandrarungdomar fortsätter sina studier i gymnasieskolan
i mindre utsträckning än de svenska ungdomarna innebär således att
deras ställning på arbetsmarknaden blir svag. Många invandrarungdomar
har svårt att få arbete på grund av att de inte kan tillräckligt mycket svenska.

Man kan anta att ett stort antal invandrarungdomar inte söker upp arbetsförmedlingen
trots att de saknar arbete. Invandrarungdomens möjligheter att
ta del av olika utbildningsmöjligheter för arbetslösa ungdomar kan vara begränsade
på grund av språksvårigheter och tidigare negativa erfarenheter av
skolarbete. 17

Det är också uppenbart att yrkesvalet bland unga invandrare påverkas av Mot. 1985/86:342
det förhållandet att föräldrar, släkt och vänner ofta endast har erfarenhet av
en mycket begränsad del av den svenska arbetsmarknaden. Segregationen
på arbetsmarknaden och den äldre generationen invandrare blir ett socialt
arv som går vidare till nästa generation, genom att de äldre bara kan förmedla
kontakter med och hjälpa de unga invandrarna till att få arbeten inom
denna begränsade del av arbetsmarknaden.

De flesta invandrarungdomar har inte alls eller i mycket ringa utsträckning
fått del av det stöd under uppväxten som nu håller på att växa fram i
form av träning och undervisning i sitt modersmål eller andra stödinsatser i
skolan. De befinner sig ofta i nästintill olösliga konflikter mellan föräldrarnas
kultur- och moraluppfattning och den svenska kulturen och de svenska
ungdomarnas uppfattning. De har hamnat i ett socio-kulturellt ingenmansland
och känner sig inte höra hemma någonstans. De känner inte sitt kulturella
och historiska ursprung annat än som fragmentariska bitar. Språksvårigheterna
som lett till upprepade misslyckanden i både skolan och det sociala
umgänget, liksom negativa och rasistiska bemötanden och tillmälen, har
ofta blivit den dominerande grunden för deras identitet. För många av dem
blir arbetslösheten den slutliga bekräftelsen på att de är utslagna, och de kan
inte se några möjligheter att själva ta sig ut ur sin situation - utslagningen
bekräftas steg för steg.

De problem vi här har pekat på är extraordinära till sin karaktär, och därför
fordras det extraordinära åtgärder för att göra något åt dem. Det går inte
att blunda för den utslagning som i dag drabbar invandrarungdomen som en
frukt av underlåtenhet att ge dem ett adekvat stöd från början. Det svenska
samhället och i synnerhet den svenska industrin har gjort oerhörda vinster
på den invandrade arbetskraften, som t. o. m. har utgjort förutsättningen
för expansionen under guldåren. Det kan inte vara värdigt ett modernt samhälle,
som dessutom vill kalla sig välfärdssamhälle, att utlämna de invandrade
arbetarnas barn till social nöd, drogmissbruk och kriminalitet när kristendenserna
börjar hopa sig.

Vårt parti anser att det krävs ett sammansatt åtgärdsprogram för att stötta
de arbetslösa invandrarungdomar som är, eller håller på att bli, utslagna.

Till en del kan detta bestå av åtgärder och förstärkningar på arbetsmarknadsutbildningens
område, på arbetsförmedlingar, på skolans och utbildningens
och på fritidens områden. Men detta är inte nog. Det fordras framför
allt ett intensivt arbete för att över huvud taget få kontakt med dessa
ungdomar.

Vpk föreslår att resurser skall ställas till kommunernas förfogande för ett
socialt stödprojekt för invandrarungdom. Detta bör organiseras så att invandrare
anställs för att arbeta inom sin egen nations- och språkgrupp. Vi
tror att detta är en förutsättning för att komma förbi barriärer av främlingskap
och språksvårigheter. Det kan dessutom vara en utgångspunkt för att
skapa förutsättningar att bygga upp en nationell identitet hos invandrarungdomarna.
Arbetet måste självfallet bygga på uppsökande verksamhet men
bör ges en fast bas i form av lokalutrymmen i invandrartäta bostadsområden.

Stor frihet måste lämnas när det gäller verksamhetens konkreta utformning

för att den skall kunna anpassas till skilda förhållanden. De invandrare som ^

skall arbeta med verksamheten måste ges en grundlig utbildning för att finna Mot. 1985/86:342
sig väl till rätta bland svenska institutioner inom sociala och andra vårdområden,
inom utbildningssystemet och inom arbetsmarknadsväsendet. Detta är
nödvändigt för att invandrarungdomarna skall få det konkreta stöd de behöver
i olika situationer.

Invandrarorganisationerna har en avgörande betydelse i den verksamheten.
Det är viktigt att de personer som skall arbeta åtnjuter ett stort förtroende
inom den egna nationsgruppen och att verksamheten bedrivs i nära och
kontinuerligt samarbete med invandrarorganisationerna. Därför måste lokala
invandrarorganisationer ges ett avgörande inflytande över anställningsfrågan.

Kostnaderna för den föreslagna verksamheten bör helt täckas genom
statsbidrag och finansieras med en arbetsgivaravgift.

Vårt parti anser att med tillräckligt stöd från det svenska samhället kan
invandrarorganisationerna göra viktiga insatser för barn och ungdomar i de
egna grupperna. Förutsättningar finns för att driva verksamhet på ett sätt
som inte bryter mot välbekanta normer och värderingar utan i stället stärker
invandrarungdomarnas identitet och förankring i den egna kultur- och
språkgruppen. Invandrarföreningarna har också särskilda förutsättningar
att engagera ungdomar med bristande kunskaper i svenska språket och svårigheter
att utnyttja det svenska fritids- och kulturutbudet.

Invandrarkvinnorna

Invandrarkvinnorna är en heterogen grupp. Deras förhållanden skiljer sig
mycket åt beroende på varifrån de kommer och under vilka omständigheter
de kommit till Sverige. I en rad avseenden är deras situation svår i jämförelse
med svenska kvinnors men också i jämförelse med situationen för utländska
män. Trots att de sydeuropeiska kvinnorna traditionellt oftast inte har
arbetat utanför hemmet innan de kom till Sverige, är förvärvsfrekvensen
bland utländska kvinnor mycket hög. Lågutbildade utländska kvinnor arbetar
utanför hemmet i större utsträckning än lågutbildade svenska kvinnor.

Invandrarkvinnorna har ofta flera deltidsarbeten, obekväma arbetstider och
tunga rutinbetonade arbetsuppgifter.

Invandrarkvinnor är oftare än svenska kvinnor privatanställda. En tredjedel
arbetar inom tillverkningsindustrin, i stor utsträckning inom mansdominerade
arbetsområden. De är också överrepresenterade inom serviceyrken,
där städarbete är vanligast.

Också för invandrarkvinnorna är arbetslösheten ett ständigt hot, dels därför
att de som outbildad arbetskraft arbetar i branscher där arbetslösheten
slår hårt, dels därför att deras yrkesval är starkt begränsat på grund av dålig
skolunderbyggnad och bristande språkkunskaper.

De pågående förändringarna på arbetsmarknaden ställer nya och annorlunda
krav på utbildning vid nyanställningar, som invandrarkvinnorna inte
kan motsvara.

Invandrarkvinnornas svåra situation på arbetsmarknaden försämrar deras
möjligheter att spela den roll som de förväntas ha inom familjen. De bär ofta 19

huvudansvar för uppfostran av barnen, som inte bara skall ges en identitet Mot. 1985/86:342
baserad på familjens ursprung, utan också ges förutsättningar att leva som
aktiva samhällsmedborgare i Sverige. De förväntas fungera som en buffert
inom familjen när det gäller att överbrygga klyftor i normer och värderingar
mellan ursprungslandet och det svenska samhället. Ju mindre kontakt invandrarkvinnorna
har med svenska samhället, desto svårare är det för dem
att förmedla en riktig bild av vad svenska värderingar och samlevnadsformer
innebär och desto svårare blir det att mildra de oundvikliga kulturkollisionerna.

Samhället kan stödja invandrarkvinnorna på olika sätt. Möjligheterna till
svenskundervisning och samhällsorientering kan ökas. Detta bör ske utifrån
kvinnornas situation och förutsättningar. Samhällsorienteringen måste baseras
på de behov invandrarkvinnorna har med hänsyn till sin situation i Sverige,
förkunskaper etc. Då dessa kvinnor ofta har svårigheter att följa utbildningar
upplagda över en längre tid, är det viktigt att nya metoder som veckoslutskurser
eller kortare utbildningar på folkhögskolor prövas i ökad utsträckning.

Radio och TV är viktiga kanaler för att nå isolerade kvinnor. Utbildningsradion
har tagit initiativ när det gäller att ta fram studiematerial och sända
utbildningsprogram speciellt för invandrarkvinnor. Det är nödvändigt att
denna verksamhet får fortsätta och utvidgas. Radio- och TV-program med
svenskundervisning och samhällsorientering bör produceras för kvinnor
med olika språklig och kulturell bakgrund och sändas på tider då kvinnorna
har möjligheter att ta del av dem.

Inte sällan uppstår svåra konflikter i invandrarfamiljer som befinner sig i
brytningen mellan två olika kulturer. Det är viktigt att de samhällsfunktionärer
som kommer i kontakt med familjer i sådana situationer lär sig ge stöd
och söka lösningar som överensstämmer med familjens kulturella och sociala
förhållanden. ”Svenska” lösningar på familjekonflikter är ofta inte tilllämpbara
eller kan åsamka den berörda familjen nya och olösliga problem.

Det är viktigt att socialtjänsten, sjukvården och skolan ges resurser att utveckla
nya arbetsmetoder gentemot utsatta invandrarfamiljer och att personalen
får ökande och relevanta kunskaper för sitt arbete med olika nationalitetsgrupper.
Här bör kvinnans speciella situation som uppfostrare och den
som håller samman familjen beaktas, så att hon finner stöd i samhällets åtgärder.

Bland kvinnor i flera nationella grupper har medvetenheten om dessa frågor
ökat starkt de senaste åren, och ett aktivt kvinnoarbete håller på att byggas
upp i flera invandrarorganisationer. I högre grad än männen har kvinnorna
satsat på föreningsverksamhet som innebär information, diskussion
eller utbildning i frågor som föräldraskap, familjeplanering, kulturkonflikter
etc. Det är av stor vikt att denna kvinnoverksamhet kan bedrivas inom de
redan etablerade invandrarorganisationernas ram. Styrkan hos dessa organisationer
ligger just i att de kunnat samla hela familjer och på en bas av det
nationella ursprunget kunnat erbjuda aktiviteter av mycket varierande slag.

En uppsplittring av invandrarnas föreningsliv på olika organisationer för olika
åldrar eller kön ligger varken i samhällets eller i invandrarnas intressen
och skulle i många fall försvåra för kvinnorna att alls delta i föreningsverk- 20

samhet. Inom invandrarorganisationerna sammanfaller kvinnoarbetet på ett Mot. 1985/86:342
naturligt sätt med den utvecklingsnivå och den sociala och kulturella situation
som kvinnan befinner sig i, vilket inte alltid är fallet om verksamheten
bedrivs av en kvinnoorganisation med huvudsakligen svenska medlemmar.

Kvinnosektionerna inom invandrarorganisationerna arbetar i dag under
mycket osäkra ekonomiska villkor. Då det centrala stödet till invandrarorganisationerna
inte byggs upp med hänsyn till kvinnoverksamheten och då det
särskilda statsbidraget för kvinnoorganisationer inte kan utgå till kvinnosektioner
inom invandrarorganisationerna måste dessa basera sin ekonomi på
de tillfälliga projektbidrag som finns att söka på olika håll, bl. a. hos statens
invandrarverk. Då dessa enbart kan utgå för avgränsade projekt i bestämda
syften och endast under kortare tidsperioder ger de inget stöd för uppbyggnaden
av en fast kvinnoverksamhet i organisationerna utan tvingar till kortsiktig
planering under osäkra ekonomiska villkor.

För att föreningsverksamhet bland invandrarkvinnor skall lyckas är det en
förutsättning att den planeras och genomförs under ledning av kvinnor i den
grupp som berörs. I den egna organisationen kan detta ske. Där kan kvinnorna
också få den kunskap och säkerhet som krävs för ett samarbete på lika
villkor med svenska kvinnor.

Flera kvinnoorganisationer med huvudsakligen svenska medlemmar har
under senare år visat ett ökat och positivt intresse för invandrarkvinnornas
situation. Detta arbete bör stimuleras och ges särskilt samhällsstöd.

Invandrarnas massmedia

Massmedia för invandrarna betraktades länge i Sverige som en fråga om elementär
nyhetsförmedling och samhällsinformation, dvs. majoritetssamhället
behövde kanaler för att informera de nytillkomna.

Det är en nödvändig mediapolitik när mångå invandrare på kort sikt skall
anpassas i samhället, men det kan också vara en medveten politik om man
syftar till snabb assimilation, anpassning av invandrarna på de inföddas villkor.

Med den kulturella medvetenheten hos minoriteterna i Sverige har det
emellertid vuxit fram krav på helt andra slags medier, medier i minoriteternas
egna händer, medier som kan hålla samman gruppen, stärka den framväxande
kulturen och visa på alternativ till det livsmönster som svensk TV,
radio och tidningar sköljer över dem.

Därför anser vi att regeringens förslag på mediapolitikens område, som
innebär att stödet till vissa invandrartidningar försvinner, är helt förkastligt.

Vi anser att regeringen snarast bör komma med förslag innebärande erforderligt
stöd till aktuella invandrartidningar med syfte att främja deras
framtida utveckling. Till dess bör stödet till invandrarorganisationerna öka i
motsvarande grad för att garantera dels en förstärkning av organisationernas
verksamhet, dels en fortsatt utgivning av invandrarnas tidningar.

21

Hemställan

Mot. 1985/86:342

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att benämningen
på det här berörda området även fortsättningsvis bör vara
”invandrar- och minoritetspolitik”,

2. att riksdagen för budgetåret 1986/87 under tionde huvudtiteln D
3. Åtgärder för invandrare beslutar anvisa 3 000 000 kr. utöver regeringens
förslag avseende invandrarorganisationemas kulturella verksamhet,

3. att riksdagen för budgetåret 1986/87 under tionde huvudtiteln D
3. Åtgärder för invandrare beslutar anvisa 3 000 000 kr. utöver regeringens
förslag avseende organisationsstöd till invandrarorganisationerna,

4. att riksdagen för budgetåret 1986/87 under tionde huvudtiteln D
3. Åtgärder för invandrare beslutar anvisa 2 000 000 kr. avseende stöd
till verksamhet bland invandrarkvinnor inom kvinnoorganisationer
med huvudsakligen svenska medlemmar,

5. att riksdagen för budgetåret 1986/87 under tionde huvudtiteln D
3. Åtgärder för invandrare beslutar anvisa ett i förhållande till regeringens
förslag till 19 590 000 kr. förhöjt belopp,

6. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till nytt anslag
avseende informationsinsatser inom folkrörelserna i enlighet med vad
som anförs i motionen,

7. att riksdagen hemställer hos regeringen om åtgärder för att starta
ett socialt stödprojekt bland invandrarungdomar i enlighet med vad
som anförs i motionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att detta
stödprojekt bör organiseras och administreras av komunnerna med
full kostnadstäckning genom statsbidrag,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att detta
statsbidrag bör finansieras gneom en särskild arbetsgivaravgift,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att fortsatt
ekonomiskt stöd bör utgå till SIOS kansli i syfte att garantera dess
samordnande funktioner,

11. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till diskrimineringslagstiftning
i enlighet med vad som anförs i motionen,

12. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag innebärande

a) att såväl svenskundervisning som samhällsorientering i ökande
grad anpassas till invandrarkvinnornas förutsättningar och möjligheter
att delta,

b) att särskilda medel ställs till utbildningsradions förfogande för att
insatserna för invandrarkvinnor skall kunna utvidgas och rikta sig till
kvinnor med olika social och kulturell bakgrund samt att sändningarna
sker på tider då kvinnorna har möjlighet att ta del av dem,

c) att kommunerna ges särskilt ekonomiskt stöd för metodutveckling
av socialtjänstens arbete med utsatta familjer från olika etniska grup

per, 22

d) att det centrala stödet för fristående kvinnoorganisationer även Mot. 1985/86:342
öppnas för kvinnosammanslutningar inom de nationella riksförbunden,

13. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförs
om invandrarnas mediasituation.

Stockholm den 1 april 1986
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Alexander Chrisopoulos (vpk)

23