Motion till riksdagen
1985/86:341

Hans Göran Franck m. fl. (s)
Invandrarpolitiken (prop. 1985/86:98)

I mars 1986 föreläde regeringen riksdagen en proposition om invandrarpolitiken.
Propositionen har föregåtts av två statliga utredningar. I juni 1984 avgav
Invandrarpolitiska kommittén (IPOK) sitt slutbetänkande om invandrar-
och minoritetspolitiken. Likaledes i juni 1984 avlämnade Diskrimineringsutredningen
betänkandet Om olaga diskriminering samt slutbetänkandet
I rätt riktning.

I slutet av juni 1985 uttalade tio riksförbund för invandrarorganisationerna
i Sverige sin besvikelse över att någon proposition inte framlagts under
vårriksdagen 1985. Man framhöll att riksförbundens verksamhet hotades av
en ansträngande ekonomisk situation och att deras möjligheter att verka
blev mindre och mindre genom att man drar in medel för verksamheten.

Bidrag till riksorganisationernas verksamhet inrättades inför budgetåret
1975/76. Det budgetåret erhöll åtta riksorganisationer bidrag för sin verksamhet.
Antalet bidragsberättigade organisationer budgetåret 1984/85 var
22.

Enligt SCB har inflationen från årsskiftet 1979-19801, o. m. augusti 1984
varit 47,9 %. Verksamhetsbidragens genomsnittliga ökning under de senaste
fem budgetåren har däremot varit sammanlagt 23,8 %.

De största invandrarorganisationerna har blivit tvingade att minska sina
fasta kostnader. Som exempel kan nämnas att Riksförbundet finska föreningar
har överlåtit sin tidning Ruotsin-Suomalainen, minskat sin personal
väsentligt samt flyttat till billigare lokaler. Jugoslaviska riksförbundet har
vid olika tillfällen minskat sina personalkostnader genom uppsägning av viss
personal, vakantsättning av tjänster samt periodvis deltidsarbete för heltidsarbetande
personal. Grekiska riksförbundet har flyttat till billigare lokaler.
Statens invandrarverk har varit tvunget att inom verksamhetsbidragsanslagets
ram även bevilja bidrag till nya organisationer.

I propositionen föreslås en omläggning av statsbidragen till invandrarnas
riksorganisationer. Förslaget innebär att det nuvarande verksamhetsbidraget,
delar av det särskilda stöd som kan utgå till tidningar på andra språk än
svenska samt vissa projektmedel förs samman till ett samlat organisationsstöd.

För de stora invandrarorganisationerna - finska, jugoslaviska och grekiska
riksförbunden samt estniska rikskommittén - innebär regeringsförslaget
ingen förbättring. När det gäller den finska riksorganisationen är det fråga
om en försämring i och med att medlemstaket i det föreslagna stödsystemet
har satts vid 30 000. Finska riksförbundet med över 40 000 medlemmar går

därmed miste om några hundra tusen kronor i stöd. För andra invandraror- Mot. 1985/86:341

ganisationer har inte tillräcklig hänsyn tagits till den kraftigt stegrade kostnadsutvecklingen.
Även för vissa invandrartidningar kommer förslaget att få
menliga följder.

På s. 94 i propositionen anges att utöver verksamhetsbidrag till riksförbundens
centrala verksamhet beviljar SIV också bidrag till avgränsade projekt.
Från denna anslagspost har sedan flera år utgivits projektbidrag även
till riksorganisationernas verksamhet. Medel har också beviljats för samverkansorgan
som bildats mellan konstellationer av riksförbund. Invandrarministern
anser nu att det framdeles bör vara organisationernas egen uppgift
att finansiera den samverkan man finner behov av, och medel till sådan samverkan
mellan riksförbunden skall därför enligt propositionen inte längre
utgå.

Vi delar inte denna uppfattning som propositionen gett uttryck för. Det
är nödvändigt att riksförbundens samarbetsorgan även i fortsättningen och
i vart fall under en rimligt tilltagen övergångsperiod erhåller verksamhetsbidrag
som täcker samarbetsorganets kostnader. I annat fall hotas verksamheten
att nedläggas eller att begränsas mycket kraftigt.

Propositionen innehåller inga konkreta förslag till förbättringar av kulturstödet
till invandrarnas särskilda kulturaktiviteter. Kulturministern begränsar
sig till att endast göra överväganden beträffande stödet till tidningar
och tidskrifter på andra språk än svenska.

På s. 25 gör invandrarministern några kortfattade uttalanden om kulturstödet.
Invandrarministern anför bl. a. att invandrarnas delaktighet i olika
former av kulturstöd bör kunna stärkas ytterligare genom riktade informationsinsatser
från kulturrådets sida till invandrarna och deras organisationer
i fråga om befintliga möjligheter. Invandrarministern avvisar emellertid
IPOK:s välgrundade förslag om en förstärkning av statens kulturråd i form
av bl. a. invandrarrepresentation, och i fråga om särskilda medel för kulturverksamhet
bland invandrare hänvisas endast till myndigheternas ansvar att
i sitt ordinarie arbete även beakta invandrarnas behov.

Även om det statliga kulturstödet i alla sina former är och bör vara öppet
för invandrare och språkliga minoriteter, har deras aktiviteter oftast svårt
att konkurrera om medlen. Det beror i många fall på att stödformerna är
avpassade för det svenska kulturlivets verksamhetsformer och behov. IPOK
förslog därför att det vid sidan av nuvarande stödformer också anvisas medel
för stöd till särskilda invandraraktiviteter. Här bör t. ex. kulturfestivaler och
kulturverksamheter under uppbyggnad kunna få stöd. Till en början bör 1
milj. kr avsättas för ändamålet enligt kommittén.

De särskilda medlen bör enligt kommitténs förslag fördelas av kulturrådets
folkbildningsnämnd, som bör förstärkas så att den får bättre möjlighet
att ta till vara invandrar- och minoritetsgruppernas intresse både inom och
utom kulturrådet. Både i nämnden och i en arbetsgrupp som bör knytas till
nämnden bör finnas representanter för invandrargrupperna.

För utgivning av litteratur på invandrarspråk finns redan en särskild
stödordning. Kommittén föreslog att detta stöd ökas och att det görs mera
likformigt med stödet till svenskspråkig litteratur.

De totala kostnaderna för förbättringar av kulturrådets möjligheter att ge Mot. 1985/86:341
stöd till invandrarnas kulturliv beräknades till 1,5 milj. kr. Medlen borde
enligt kommittén tas fram i första hand genom omprioritering inom kultursektorn.
Dessa förslag från IPOK är välmotiverade, och vi hänvisar till vad
som anförts därom i IPOK:s betänkande.

I propositionen lämnas förslag om en ny lag mot etnisk diskriminering
samt om inrättande av en särskild ombudsman mot etnisk diskriminering.

Någon ytterligare lagstiftning vare sig av arbetsrättslig eller straffrättslig karaktär
särskilt riktad mot etnisk diskriminering i arbetslivet föreslås inte.

Några nya sanktionerade förbudsregler på arbetslivets område innehåller
inte förslaget. Diskrimineringsombudsmannens uppgift blir att dels i individuella
fall ge råd, dels på generellt plan, bl. a. genom överläggningar och
information, arbeta för att gällande rättsregler på området iakttas och att
kartlägga behovet av ytterligare åtgärder mot etnisk diskriminering.

Vägande kritik har framförts bl. a. av arbetsdomstolen, jämställdhetsombudsmannen
och näringsfrihetsombudsmannen mot förslaget. Man har menat
att bristen på sanktionsregler kan medföra att effektiviteten blir lidande.

Flertalet av de organisationer som företräder invandrarna kräver mer långtgående
lagstiftningsåtgärder.

Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO) och Arbetsgivareföreningen
för samfällt ägda företag och organisationer (SFO) har i ett remissyttrande
gjort ett viktigt principiellt ställningstagande. KFO/SFO anför
bl. a. följande: Sverige bör förbjuda etnisk diskriminering på arbetsmarknaden
i enlighet med FN:s rasdiskrimineringskonvention. Det är lämpligt att
regeln i brottsbalken om olaga diskriminering utvidgas till att omfatta även
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare/arbetssökande. Att så inte
blev fallet redan vid regelns tillkomst motiverades vid det tillfället bl. a. med
att arbetsmarknadens parter i första hand avtalsvägen skulle söka lösa nu
aktuella problem. När diskrimineringsutredningen slår fast att problem med
etnisk diskriminering förekommer inom arbetslivet kan det samtidigt konstateras
att arbetsmarknadens parter inom våra resp. områden sedan brottsbalksregelns
tillblivelse inte upptagit förhandlingar att träffa avtal i denna
fråga. Avtalsvägen torde således inte vara framkomlig för att komma till rätta
med det enligt diskrimineringsutredningen förekommande diskrimineringsproblemet.
Det är i det läget naturligt att ta fasta på lagstiftarens intentioner
från brottsbalksregelns tillkomst 1970 och sålunda förorda en komplettering
av denna regel.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det finns
skäl att överväga en straffrättslig reglering även av förhållandena i arbetslivet
och har lagt fram ett eget förslag till rättsreglering som går ut på att straffbestämmelsen
i sexton kap. 9 § brottsbalken görs tillämplig även på arbetsmarknaden
och att skadeståndslagen tillförs en bestämmelse om rätt till skadestånd
av samma slag som allmänt skadestånd inom arbetsrätten för den
som utsatts för olaga diskriminering.

LO och Svenska metallindustriarbetareförbundet anser att en avtalslösning
av berörda arbetsrättsliga frågor är att föredra. Men efter att ett avtal
inte kommit till stånd tillstyrker de lagstiftning. LO uttalar att det finns diskrimineringssituationer
där det i dagsläget är svårt att uppnå lösningar annat 9

än genom lagstiftning. Det gäller främst vid anställningssituationer men Mot. 1985/86:341
också vid det stora antal småföretag som står utanför det traditionella avtals-,
området. SACO/SR, som är för en lagstiftning, föreslog att en utredning tillsätts
med uppdrag att överväga en sammanföring av arbetsrättslig lagstiftning
rörande t. ex. tjänstetillsättning, omplacering och uppsägning till en
enhetlig lag.

I propositionen anges att det straffrättsliga skyddet kan byggas ut om det
anses nödvändigt men att en sådan lösning förutsätter ytterligare utredningsarbete.
Då det gäller en ny arbetsrättslig lagstiftning sägs i propositionen att
det fordras en omfattande överarbetning för att ta ställning till detta alternativ
och att det på grund därav nu måste anstå.

En lag enligt regeringsförslaget kommer inte att bli tillräckligt effektiv.

Invandrarministern har också uttryckt förståelse för den ståndpunkten
(s.60). Förslag till såväl en straffrättslig som arbetsrättslig lagstiftning på arbetsmarknaden
mot etnisk diskriminering med ledning av vad som ovan anförts
är angelägen.

I avvaktan på en förbättrad lagstiftning bör ombudsmannens och den särskilda
nämndens ställning förstärkas. Såväl ombudsmannen som nämnden
bör vara berättigade till att göra vägledande uttalanden i ärenden av principiell
betydelse. Nämndens uppgift bör sålunda inte begränsas till att ge ombudsmannen
råd i principiellt viktiga frågor. I sådana frågor bör ärendet
kunna hänskjutas till nämnden inte bara av ombudsmannen utan även av
anmälare och dennes motpart.

Av propositionen framgår att ombudsmannens och nämndens uppgifter,
inte minst med hänsyn till att egna initiativ kan tas, är av betydande omfattning.
Området är vidsträckt, det rör sig inte bara om arbetslivet utan även
om samhällslivet i övrigt.

Förslaget innebär att ett kansli med en handläggare i byrådirektörs/avdelningsdirektörs
ställning och en assistent bör ställas till ombudsmannens förfogande.
För nämndens arbete fordras en sekreterare på bisysslebasis enligt
förslaget. Det finns risk för att den föreslagna organisationen inte kan svara
mot de förväntningar som ställs. Regeringen bör därför noga följa ombudsmannens
och nämndens arbete, så att kansliresurserna om så erfordras
snabbt kan utökas redan innan verksamheten skall utvärderas efter tre år.

Då det gäller att genomföra en rimlig och framgångsrik invandrarpolitik
är det ofrånkomligt att detta leder till vissa utgiftsökningar. I viss utsträckning
kan detta ske genom omfördelningar. Intresset av att bättre kunna infria
de invandrar- och minoritetspolitiska målen, liksom av att kunna motverka
den etniska diskrimineringen i vårt samhälle, är så stort att det i sista
hand kan finnas anledning att pröva IPQK:s förslag om att införa vissa avgifter
på några områden för att därigenom tillföra staten inkomster, exempelvis
genom höjning av avgifterna för turistvisum, för visum vid affärsbesök och
för förvärv av svenskt medborgarskap. Det senare har redan föreslagits i
årets budgetproposition. Det finansierar av allt att döma införandet av en
diskrimineringsombudsman.

Vi förutsätter att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext.

10

Hemställan

Mot. 1985/86:341

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som angetts i motionen om behovet av förstärkt ekonomiskt stöd
till invandrarorganisationerna, såväl enksilt som till dess samarbetsorgan,
samt att IPOK:s förslag därvid beaktas,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som angetts i motionen om behovet av särskilt kulturstöd till invandrarnas
kulturaktiviteter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet
av förslag om straffrättslig och arbetsrättslig lagstiftning mot etnisk
diskriminering inom arbetslivet enligt vad som angetts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om kansliresurser,

5. att riksdagen beslutar att vidga ombudsmannens och nämndens
kompetens såvitt gäller möjligheten att avge uttalanden i principellt
viktiga ärenden i enlighet med vad som angetts i motionen.

Stockholm den 1 april 1986
Hans Göran Franck (s)

Lahja Exner (s) Erkki Tammenoksa (s)

Evert Svensson (s) Anita Johansson (s)

11