Motion till riksdagen
1985/86:33

Lars Werner m. fl.
Statsförvaltningens användning av ADB m. m. (prop. 1984/
85:225)

Riksdagen har i egenskap av lagstiftare, högsta värnare av grundlagen och
demokratiskt forum i allmänhet alla skäl att diskutera de mångsidiga följder
och problem, som datoriseringen inom förvaltningen medför. Det är därför
ganska uppseendeväckande, att propositionens perspektiv är så utomordentligt
begränsat. Grundläggande problem lämnas åsido och många berörda
frågor behandlas mycket ytligt. Propositionen är i stort sett enbart upplagd
efter vad som anses vara förvaltningens - eller ännu snävare: förvaltningsledningarnas
- behov. Detta är en lika osökt som avslöjande bild av maktstrukturen
i datoriseringsprocessen. Ehuru propositionen innehåller ett flertal
synpunkter, som är både intressanta och riktiga, förbigår den de mest
centrala behov och problem vilka sammanhänger med datoriseringen inom
området.

Datorisering och offentlighetsprincip

Datoriseringen inom offentlig förvaltning har skapat ett helt nytt läge, då det
gäller offentlighetsprincipens faktiska innehåll. Då offentlighetsprincipen är
den kanske mest centrala grundlagsstadgade rättigheten, hade man väntat att
den fått inta en central plats i riktlinjerna för ADB-användningen. Så är alls
inte fallet. Den omnämns symptomatiskt nog bara i förbigående.

Det saknas sålunda varje tillstymmelse till politisk-ideologisk målsättning
samt gradering av de olika behov, vilka gör sig gällande genom datoriseringen
eller framkallar densamma. Perspektivet är ”effektivitet” definierad efter
förvaltningens interna behov. Grundlagsrättigheterna är inte prioriterade.
Det nämns bara att de skall ”uppmärksammas” på samma sätt som
inskränkningen av dem (se prop. s. 3). Bland de propositioner rörande ADB
i statsförvaltningen som omnämns eller åberopas saknas t. ex. propositionen
från 1975/76, som uttryckligen hävdade, att införande av ADB icke får
medföra minskad offentlighet.

Problemet består i att införandet av ADB på de flesta fronter inom
förvaltningen har medfört försämrad offentlighet och urholkat grundlagsprincipen.
Datasamordningskommittén konstaterade, att teknikens inverkan
på offentligheten varit mer negativ än positiv.

Bakgrunden härtill är inte tekniken som sådan. Det är i stället det faktum,
att regeringar och förvaltning inte använt de tekniska möjligheter som finns
att ge databaserade uppgifter och handlingar den grad av tillgänglighet som
grundlagen förutsätter. Grundlagen har därmed fått en annan och lägre

Mot.

1985/86

33-37

1 Riksdagen 1985/86.3 sami. Nr33-37

dignitet inom ADB-området. Det borde vara ett högt prioriterat behov - för Mot. 1985/86:33
att inte säga det högst prioriterade - att ge den fortsatta datoriseringen inom
förvaltningen en karaktär och ett innehåll, som praktiskt återställer grundlagens
och tryckfrihetsförordningens status. Detta är nämligen i praktiken ett i
högsta grad tekniskt problem och hör alltså hemma i en proposition av detta
slag. Tekniska grepp för matning, lagring, framtagning och systematisering
existerar. Det borde alltså ha varit ett primärt mål att ange riktlinjer härför.

Så sker dock inte.

Datorisering och arbetsorganisation

Propositionen saknar både problembeskrivning och riktlinjer, då det gäller
datoriseringens inverkan på arbetsorganisationen. Övergång till eller förändrade
former för datorisering innebär nästan alltid dramatiska vägval i fråga
om arbetsorganisationens innehåll. Man kan välja att främja starkt hierarkiska
organisationer med stora nivåskillnader i kompetenshänseende eller
demokratiska sådana med kollektivt ansvar från grupper av anställda med
likvärdig kompetensnivå. Det politiska målet avgör systemens uppbyggnad,
utrustningen och användningen därav. Trots detta innehåller propositionen
varken någon anvisning om vilka former av arbetsorganisation som är
önskvärda eller vilken typ av kunskapsfördelning, som personalutbildningen
skall syfta till. Ett slående exempel på den nämnda problematiken finns t. ex.
beskrivet i en rapport för Arbetslivscentrum, gjord av Ewy Gunnarsson och
Ulla Ressner. I detta exempel (som avsåg registerverksamhet vid ett större
statligt verk) visas, hur de anställda tog initiativ till en helt annan utformning
av datoriseringen än vad verksledningen föreslagit med nya och tankeväckande
resultat som följd. Man hade rätt att vänta, att sådana erfarenheter
föranledde ställningstaganden från regeringens sida rörande datoriseringens
fortsatta former. Men detta saknas.

Datorisering och effektivitet

Den oundvikliga slutsatsen av det föregående blir, att effektivitetskriteriet i
offentlig förvaltning måste ha ett annat och mångsidigare innehåll än i privat
företagsamhet. Effektivitet skall råda inte enbart - och ofta kanske inte ens i
första hand - sett ur användarsynvinkel. Det skall också råda effektivitet med
avseende på offentlighetsprincipens krav och med hänsyn till utvecklandet av
kunskapsmässig bredd och demokratiska strukturer i arbetsprocessen.

Har man denna tolkning av effektivitetskriteriet i minne får åtskilliga av
propositionens tankegångar en långt mindre självklar innebörd. Det kan inte
i alla sammanhang vara primärt att bara begränsa kostnader, om det billigare
alternativet ger lägre nivå på t. ex. tillgänglighet. Det är heller inte självklart
att- som sägs på s. 5 - myndigheter i första hand bör använda sådana färdiga
program, som finns i marknaden, ”om dessa i rimlig grad tillgodoser
myndighetens behov”. Den offentliga förvaltningens mångfasetterade och
speciella behov kan kräva helt andra lösningar. De kan ställa stora krav på en
egen självständig utveckling av programvara.

Likaså kan den decentralisering av t. ex. upphandling, som föreslås och i

som sammanhänger med decentraliseringen av datakraft över huvud,
komma i ett delvis nytt ljus, beroende på vilka mål man eftersträvar.
Propositionens tankegångar är här säkert i princip förnuftiga, men de måste
ovillkorligen avstämmas mot behovet av ett tillfredsställande och enhetligt
mötande av offentlighetsprincipens krav.

Frågan om DAFA:s organisation

Propositionen föreslår att DAFA (Datamaskincentralen för ADB) ombildas
till aktiebolag. Utifrån vad vi förut anfört, kan vi inte godta denna
omorganisation. Den offentliga förvaltningens behov skiljer sig kvalitativt
från den privata sektorns, varför det är olämpligt att organisera DAFA som
en form av konventionell affärsverksamhet. Också här måste effektivitetskriteriet
definieras utifrån en vidare utgångspunkt än blott affärsmässig
lönsamhet, och resultatmätning är ju fullt möjlig utan att det föreligger
aktiebolagsform.

Vad som oavsett verksamhetens inriktning borde ha föranlett försiktighet
med ombildningsförslag, är de fackliga organisationernas klara avrådanden.
Det är att bedriva ett högt spel med statliga resurser och verksamheter att
omorganisera dem mot de anställdas uttryckliga uppfattning.

Stor vikt måste också fästas vid de avstyrkanden av förslaget, som gjorts av
statskontoret, riksskatteverket, data- och offentlighetskommittén, statistiska
centralbyrån m. fl. instanser. Det ändamålsenliga i ombildningen sätts här
starkt i tvivelsmål.

Hemställan

Med utgångspunkt i det anförda föreslås

1. att riksdagen avslår propositionen i vad avser hemställan om
DAFA:s ombildning till aktiebolag,

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om ett konkret program för
att framdeles garantera innehållet i offentlighetsprincipen under den
fortsatta datoriseringen i statsförvaltningen,

3. att riksdagen hos regeringen anhåller om ett utarbetat program
för hur datorisering i statsförvaltningen skall kunna ske för att
åstadkomma en mer demokratisk och jämlikhetsfrämjande arbetsorganisation.

Stockholm den 4 oktober 1985
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Mot. 1985/86:33

3