Motion till riksdagen
1985/86:304

Marianne Karlsson (c)
Ändring i patentlagen (1967:837) m. m. (prop. 1985/86:86)

Den föreslagna lagstiftningen är på många sätt utmärkt och tillfredsställer
många av de önskemål som framställts av näringslivets olika parter, inkl.
uppfinnarna.

En viktig förbättring föreligger genom ändringen i 61 §. Genom 1967 års
reform tillkom att ogiltighet av patent bara kunde avgöras efter särskild
talan. När bestämmelsen tillkom, torde man ha ansett detta stärka patenthavares
ställning i och med att presumtionen av giltighet blev starkare. I
praktiken har den emellertid lett till en försvagning genom förlängning av
patentprocesserna. Man kan åtminstone hoppas att denna långhalning nu
skall kunna undvikas.

Ett stort, oundvikligt problem när det gäller patent är att det händer att de
måste anses vara ogiltiga, därför att det patenterade i själva verket var känt
eller nästan känt. Helt ytligt sett skulle man kunna klandra patentverket för
detta. Där bedrar man sig emellertid. Uppgiften att göra en fullständig
granskning är nämligen en omöjlig uppgift. Problemet ligger snarare i
begreppet ”känt”. Det händer t. ex. att kunskap glöms bort, så att enda
spåret därav är en 50 år gammal tryckt skrift, som inte längre är i levande
mans minne. En sådan skrift kan komma fram i en patentprocess beroende
på att en part lägger ned 100 000 kr. eller mera på att sända folk till att
arkivforska. Man kan väl i och för sig ha olika mening om det riktiga i att
beröva folk deras patent av en sådan anledning, men saken har ju ytterligare
konsekvenser.

Jag tänker på utformningen av den föreslagna 57 a § i propositionen. En
patenthavare skall enligt förslaget ställa säkerhet för skada, om han vill ha ett
interimistiskt beslut. Skadeståndsskyldighet anses nämligen föreligga om det
blir fel, och detta oberoende av vårdslöshet (s. 42 i prop.). En patenthavare,
som vill få sitt patent respekterat, kan alltså dömas till skadestånd om
patentet döms ogiltigt, trots att ingen kunde veta det i förväg. Med hänsyn till
att patenthavaren till stora kostnader och genom ett offentligt myndighetsförfarande
fått sin patenträtt, förefaller detta klart oskäligt. Man kan rent av
fråga sig om någon klok patenthavare, som inte är så utfattig att han befrias
från att ställa säkerhet, kan ge sig på att begära ett förbud.

Ett patent är beviljat genom myndighetsbeslut och bär presumtion av
giltighet. Tanken att någon skulle ha rätt att göra intrång på grund av att
patentet kan vara ogiltigt är då egendomlig. Ingen slipper parkeringsböter
även om han kan visa att ett parkeringsförbud är olämpligt och aldrig
utfärdas. Denna min tanke är varken ny eller originell utan har av lagrådet

diskuterats (prop. 1966:40, s. 350 ff.). Två justitieråd förklarade därvid att
resning i patentmål på grund av ogiltighet ej är möjlig, i det att ett patents
ogiltigförklaring ej har så starkt tillbakaverkande kraft.

Den föreslagna lagstiftningen skulle innebära just en tillbakaverkande
kraft av oskäligt slag. Patentet innebär ett lagligt förbud, och det kan inte
vara riktigt att den som hävdar detta förbud skall kunna bli skadeståndsskyldig.

Lagstiftningen härvidlag borde vara densamma som gäller, när det gäller
t. ex. vräkningar. I proposition 1980/81:88 uttalas på s. 35-36 att man i
handräckningsmål ej behöver ställa säkerhet, eftersom förfarandet flyttats
till domstol. Frågan om interimistiska åtgärder i patentmål handläggs också i
domstol. Med hänsyn till att handräckning kan beviljas i fråga om patentintrång
i ett åtskilligt mera komprimerat förfarande, utan att säkerhet behöver
ställas, finns ingen anledning att begära säkerhet i ett vanligt patentmål, om
interimistiskt beslut begärs. Rättssäkerheten är då väl hävdad i alla fall.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar att tredje stycket av 57 a § i propositionens
förslag skall utgå.

Stockholm den 18 februari 1986
Marianne Karlsson (c)

Mot. 1985/86:304

6