Motion till riksdagen
1985/86:301

Bertil Fiskesjö m. fl. (c)
Ersättning för miljöskador (prop. 1985/86:83)

Allmänt

Målet för centerns miljöpolitik är att bygga ett samhälle som verkar i balans
med naturen nu och i framtiden. Miljöfrågor handlar inte bara om
människans överlevnad utan också om hur mänsklig verksamhet skall
anpassas till de begränsningar och möjligheter som natur och miljö ger. Vi
anser att utsläpp av ämnen som förorsakar långvariga effekter särskilt bör
prioriteras i miljöarbetet. Centerpartiet har i den miljöpolitiska motionen
1985/86:Jo799, med följdmotion Sk572 av Karin Söder m. fl. utförligt
redovisat den framtida miljöpolitikens inriktning.

Ett viktigt instrument i miljöarbetet är de regler och förordningar som vi i
demokratisk ordning enats om att arbeta med. Dessa regler måste utformas
så att människor och organisationer kan överblicka vilka inskränkningar och
krav som samhället ställer på dem. De måste likaså kunna få en insikt i vilka
repressiva inslag som följer i det fall reglerna överträds. Ett framgångsrikt
miljöarbete fordrar således en rättslig reglering som uppfyller dessa krav.
Detta är också nödvändigt för att slå vakt om andra viktiga principer som
rättssäkerhet, rättstrygghet och rättsförmåga.

Miljölagstiftning

Skadeståndsansvaret för miljöfarlig verksamhet regleras i miljöskyddslagen.
Därtill finns vissa stadganden i bl. a. brottsbalken som omfattar miljöbrott.
Dessa stadganden syftar till att slå vakt om allmänna intressen och behov.
Däremot rätt till skadestånd för skadelidande regleras för närvarande på ett
oklart sätt.

För samhället och rättsstaten är det lika viktigt att kunna ingripa mot
miljöbrottslig verksamhet som att kunna garantera skadelidande rimliga
möjligheter till ekonomisk ersättning för uppkommen skada.

Den samordning av skadeståndsreglerna som förordas är ur flera synpunkter
värdefull. Dels leder en samlad reglering till att överskådligheten
förbättras. Dels är miljöskadeståndsrätten ett viktigt och nödvändigt komplement
till övrig miljölagstiftning. Däremot kan en skärpning av skadeståndsrätten
inte ersätta annan lagstiftning.

Miljöskadelagens tillämpningsområde

Mot. 1985/86:301

Allmänt

Propositionen föreslår ett betydligt vidgat tillämpningsområde för miljöskadelagen
i förhållande till exempelvis miljöskyddslagen. Eftersom vi ser
miljöskadeståndslagen som ett nödvändigt komplement till bl. a. miljöskyddslagen
kan de skilda tillämpningsområdena lagarna emellan vålla
problem.

Enligt vår uppfattning bör riksdagen överväga behovet av endera en
koncentration av övriga miljörättsliga stadganden analogt med förslaget till
miljöskadelag eller bör möjligheter att utvidga miljöskyddslagen prövas så
att dess tillämpningsområde mer överensstämmer med miljöskadelagens.

Orts- och allmänvanliga störningar

11 § tredje stycket förslag till miljöskadelag anges att ersättning inte utgår i
det fall orsaken till störningen/skadan ”inte skäligen bör tålas med hänsyn till
förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga
förhållanden”. Störningen måste således överstiga en viss toleransgräns som
kan variera från ort till ort. Av specialmotiveringen framgår också att
olägenheter av s. k. allmännyttiga verksamheter måste tålas i större utsträckning
än andra.

Vi saknar ett resonemang i specialmotiveringen vad gäller orts- och
allmänvanliga störningar. Så som lagtexten nu är utformad, och med de
uttalanden som statsrådet gör, skulle lagen kunna tolkas så att den ger
underlag för ytterligare koncentration av miljöfarliga eller miljöstörande
verksamheter till orter där sådan redan finns utan att skadeståndsanspråk
kan resas. En sådan negativ tolkning av stadgandet i miljöskadelagens 1 §
tredje stycket måste avvisas.

Det är enligt vår mening inte skäligt att bedöma föroreningsskador med
olika toleransgränser beroende på lokalisering. Därför bör riksdagen som sin
mening uttala att miljöstörande verksamhet bör bedömas efter effekt och
inte lokalisering.

Ersättningsgilla skador i övrigt

Statsrådet konstaterar att en vanligt förekommande miljöskada utgörs av en
ren förmögenhetsskada.

Person-, sak- och förmögenhetsskador berättigar till ersättning enligt
lagförslaget. Person- och sakskador ersätts oavsett skadans storlek. Förmögenhetsskador
däremot ersätts endast om skadan inte är oväsentlig.

För den enskilda skadelidanden är det lika väsentligt att få förmögenhetsskada
ersatt som sak- eller personskada.

Under de sista åren har riksdagsmajoriteten upprepade gånger åsidosatt
väsentliga förmögenhetsrättsliga krav. Det gäller såväl intrångsregler i
gällande rätt som inskränkningar i nyttjandemöjligheterna för enskild
fastighetsägare. Vi finner detta oacceptabelt.

Statsrådet anger inga sakliga skäl varför fastighetsägare skall tåla mindre

skador på sin fastighet. Enligt vår mening bör förslaget i denna del avvisas. Mot. 1985/86:301

Person-, sak- och förmögenhetsskador skall ersättas vare sig skadan är
oväsentlig eller inte. För att uppnå detta yrkar vi att andra stycket 1 § utgår.

Ansvarsgrunder

Till skillnad från skadeståndsrätten föreslår statsrådet att ett strikt skadeståndsansvar
skall gälla för miljöskador. Detta överensstämmer med miljöskyddslagens
stadganden. Miljöskador kan ofta drabba en skadelidande
mycket hårt. Ett strikt skadeståndsansvar ökar möjligheterna för tredje man
att få ekonomisk kompensation för uppkomna olägenheter. Vi finner att
förslaget inom lagens tillämpningsområde väl tillgodoser skadelidandens
krav.

Däremot finns anledning ifrågasätta hur skador som uppkommer på grund
av annan miljöfarlig verksamhet som inte bedrivs på en fastighet skall kunna
ersättas. Såvitt oss är bekant är möjligheterna för en enskild skadelidande att
få ersättning för exempelvis uppkommen skada på grund av miljöfarliga
transporter och liknande mindre än i förslaget till miljöskadelag. Vi
återkommer nedan till detta.

Den allvarligaste invändningen mot förslaget vad gäller strikt ansvar är
dock att en näringsidkare eller fastighetsägare som följt alla de regler som
samhället och andra organisationer kan ha ställt upp för en verksamhet kan
åläggas ersättningsskyldighet. Vi finner det självklart att en företagare som
med uppsåt eller oaktsamhet orsakar skada är ersättningsskyldig för denna.

Det är inte lika självklart att en företagare strikt skall kunna åläggas
skadeståndsskyldighet i alla fall.

Som vi inledningsvis anförde måste all lagstiftning utformas så att varje
medborgare har rimliga möjligheter att inse vilka verksamhetsinskränkningar
som samhället kräver och effekterna vid en överträdelse av detta. En lag
får därtill inte ha en retroaktiv verkan.

Statsrådet har endast marginellt tangerat detta problem och då utifrån en
delvis annan utgångspunkt. Enligt propositionen är frågan om bildande av en
miljöskadefond föremål för utredning, och en sådan fond är nödvändig för
att garantera skadelidanden ersättning i de fall där vällaren saknar ekonomiska
möjligheter att erlägga skadeståndet.

Enligt vår mening ligger det i samhällets intresse att genom en miljöskadefond
eller en miljöskadeförsäkring garantera skadelidande möjligheter till
ersättning oberoende av vållarens ekonomiska ställning. Det synes oss lika
självklart att ett sådant system bör användas för att ersätta skadan i det fall
vällaren utan uppsåt eller ovarsamhet orsakar skada. Därtill måste vållarens
möjligheter att utöva sin regressrätt ses över och stärkas. Endast genom en
sådan kombination av insatser kan såväl skadelidandens som vållarens
rättssäkerhet i alla lägen tryggas.

9

Förutsättningar för skadestånd

Skadestånd kan utges för skador enligt 3 § punkt 8 genom annan liknande
störning. I motiveringen anges att så vitt skilda störningar som spridande av
virus, förfulande av landskapsbilden och s. k. psykisk immission räknas dit.

För vår del vill vi anföra att motiveringen bör kompletteras med ett
självklart förtydligande. Insatser som är motiverade eller ålagda fastighetsägare
av statlig myndighet eller åtgärd som är tillåten av myndighet kan inte i
annan ordning grunda skadeståndsskyldighet till tredje man. Det gäller
exempelvis avverkningar av skog i enlighet med gällande regler likaväl som
uppförande av byggnad.

Preskriptionstid

Miljörätten bör i möjligaste mån präglas av likartade regler. Detta gäller inte
minst stadganden om preskriptionstid. I förslaget till miljöskadelag avvisar
statsrådet förslaget till en preskriptionstid om 25 år. I stället föreslår han en
med skadeståndsrätten i övrigt lika preskriptionstid.

Under den icke-socialistiska regeringstiden uppmärksammades behovet
av att preskriptionstiden i frågor rörande miljöbrott inte räknas från den
tidpunkt när den miljöskadande handlingen utförs utan från den tid då
skadan börjar uppträda. Skälet för detta var att många miljöeffekter inte
uppträder förrän efter flera år och att effekterna kan vara svårbedömda
inledningsvis. Samma förhållande torde gälla för miljöskaderätten. Miljöskadelagen
bör därför liksom miljöskyddslagen innehålla särskilda anvisningar
om hur preskriptionstid räknas. Med ändring av propositionens
förslag föreslår vi därför att reglerna för preskription i miljöskadelagen
utformas så att preskriptionstiden räknas från den tidpunkt skada/störning
uppstår. Utskottet bör få i uppdrag att utforma förslag till lagtext.

Regler för rättshjälp

Möjligheterna för enskilda skadelidande att ta till vara sin rätt är många
gånger helt beroende av vilken ekonomisk hjälp samhället kan acceptera för
utredning och offentligt biträde. Under våren har justitieministern aviserat
ett förslag med anledning av rättshjälpskommitténs betänkanden.

Vi utgår från att de särskilda insatser som krävs i miljömål m. fl. mål
särskilt kommer att beaktas i det kommande förslaget. Centerpartiet
kommer att återkomma till frågorna om rättshjälp i anslutning till detta.

Information och forskning

En lagstiftning som så klart anger skyldigheter för en viss grupp i samhället
som miljöskadelagen ställer krav på samhället vad gäller forskning och
information.

Tillgång på adekvat utformad och aktuell information om olika miljöeffekter
är en absolut nödvändighet för att enskilda näringsidkare skall kunna
bidra till en miljöanpassad verksamhet.

Mot. 1985/86:301

10

Forskning inom miljöområdet är en angelägen uppgift för samhället. Här Mot. 1985/86:301
är det nödvändigt att samhället ger möjligheter att stödja forsknings- och
kartläggningsinsatser som kan leda till att miljöeffekter uppdagas.

Även en sådan fristående verksamhet är nödvändig för att ge möjligheter
för företagare och allmänhet att förebygga och minimera skadeeffekter.

Miljöskadeförsäkring

Som vi ovan anfört förutsätter rättssäkerhetskraven att miljöskadelagen
kompletteras med en miljöskadeförsäkring. Endast så kan skadelidandens
och skadevållandens rätt i alla fall tas till vara.

Andra länder, exempelvis USA, har i dag ett fungerande system med
miljöskadeförsäkringar. En försäkring där premierna erläggs av företagen är
positiv utifrån två principiellt viktiga utgångspunkter. Dels är ett sådant
system väl förenligt med vår principiella inställning att det företag som vållar
miljöskada skall ansvara för sanering m. m. av denna. Dels innebär
försäkringssystemet att särskilt miljöfarlig verksamhet kommer att åläggas
högre premier för försäkringsskydd. Det leder på sikt till en självsanering
inom företagarvärlden där miljöfarlig verksamhet kommer att undvikas.

Företagen får ett ekonomiskt incitament att söka mer miljöanpassade
alternativ i produktionen.

Riksdagen bör i anledning av vad ovan anförts besluta ge regeringen i
uppdrag att utfärda tilläggsdirektiv till miljöskadefondsutredningen. Direktiven
bör omfatta ett uppdrag till utredningen att presentera förslag till
miljöskadeförsäkring i enlighet med motionens syften.

Hemställan

Med anledning av vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförs om behovet av samordning i miljölagstiftningen,

2. att riksdagen beslutar uttala vikten av att miljöstörande verksamhet
inte tillåts koncentreras till redan ur miljösynpunkt utsatta orter så
som i motionen anförs,

3. att riksdagen beslutar att med avslag på propositionen i denna del
1 § miljöskadelagen skall lyda:

Skadestånd enligt denna lag utges för personskada, sakskada och ren
förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet har orsakat i sin
omgivning.

Skada som inte orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet ersätts bara i
den mån den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas med
hänsyn till förhållandena på orten eller dess allmänna förekomst under
jämförliga förhållanden.

4. att riksdagen beslutar hos regeringen begära tilläggsdirektiv till
miljöskadefondsutredningen angående införande av och formerna för
en miljöskadeförsäkring i enlighet med vad som anförs i motionen,

11

5. att riksdagen beslutar med ändring av propositionen i enlighet Mot. 1985/86:301
med motionens förslag vad gäller regler för preskription.

Stockholm den 18 februari 1986

Bertil Fiskesjö (c)

Elving Andersson (c)

Martin Olsson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Bengt Kindbom (c)

Britta Hammarbacken (c)
Kersti Johansson (c)

gotab Stockholm 1986 10493

12