Motion till riksdagen
1985/86:300

Sven Munke (m)
Ersättning för miljöskador (prop. 1985/86:83)

Det skall inledningsvis slås fast att förslag till miljöskadelag enligt propositionen
är ett steg mot en bättre ordning när det gäller att förbättra skadelidandes
möjligheter att få ersättning för miljöskador. Enligt min uppfattning blir
miljöskadelagen ofullständig om man inte kopplar ihop den med förslag om
miljöskadefond och en obligatorisk miljöskyddsförsäkring. Vidare borde i
detta sammanhang förslag föreligga om ett bättre rättsskydd för skadelidande
som drabbats av miljöskador. Inte minst bestämda regler om ett stöd till
skadelidande när det gäller enskild person, som saknar ekonomiska resurser,
borde inrättas för att denne skall få ekonomiska möjligheter att genomföra
de utomprocessuella tekniska och medicinska utredningar som är nödvändiga
för en skadeståndstalan.

I propositionens avdelning 2.2.3 konstaterar departementschefen: Ett
strikt ansvar för miljöskador skall normalt inte gälla för skador som orsakas
genom orts- eller allmänvanliga störningar. Enligt min mening kan sådana
undantag från det strikta ansvaret leda till att miljöfarlig verksamhet
medvetet lokaliseras till redan hårt förorenade miljöer, på grund av att om
verksamheten etablerats på annat håll med renare miljö, så skulle utsläpp
leda till skadeståndsskyldighet. Risken är därmed uppenbar att miljöfarlig
verksamhet kan komma att koncentreras till speciella platser, där befolkningen
redan är ”van vid nedsmutsning” av olika slag.

I sådana situationer kan undantag från det strikta ansvaret, på grund av
ortsvanlighet eller allmänvanlighet, i praktiken leda till att det totala
föroreningstrycket i Sverige ökar och vissa platser t. o. m. kan anta Ruhrkaraktär.

Det är helt klart att vissa undantag från det strikta ansvaret är motiverat.
Men dessa undantag skulle kunna preciseras i lagtexten i stället för den nu
allmänt hållna föreslagna undantagsregeln.

Som exempel på ifrågavarande problematik kan nämnas att t. ex. luktolägenheter
från animalieproduktionen i jordbruksbygder eller liknande
olägenheter från massaindustrin måste tålas medan t. ex. besprutningsskador
i jordbruksområden på människor, växter och djur ej skulle anses skadeståndsgilla
på grund av ortsvanlighet eller allmänvanlighet. Samma gäller
också SJ:s besprutningar av banvallar som ofta förekommer i områden med
bostäder, vattentäkter, betesmarker och liknande. Eftersom dessa besprutningar
är ofta återkommande kan de betraktas som ortsvanliga och därmed
också vara undantagna enligt förslaget om miljöskadelag. Ett sådant synsätt
är orealistiskt.

Preskriptionstid m. m.

Mot. 1985/86:300

I avdelning 2.7 konstaterar departementschefen att någon ändring i preskriptionstiden
för närvarande inte skall göras utan nuvarande regler skall gälla. I
dag gäller enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130) en tioårig preskriptionstid
för utomobligatoriska skadeståndskrav. Detta innebär att gällande preskriptionstider
gör att den skadelidandes ersättningsanspråk hinner att preskriberas
innan skadan är känd eller i varje fall innan han fått visshet om det
föreligger ett samband mellan en viss miljöfarlig verksamhet och vederbörandes
skada. Detta kan t. ex. inträffa vid genetiska skador, där skadan kan
vara smygande och upptäcks sent. Departementschefen hävdar att sådana
skador som visar sig och upptäcks senare än tio år efter den skadegörande
handlingen i praktiken torde vara sällsynta. Miljöskadeutredningen har
föreslagit att preskriptionstiden för personskador skall förlängas från tio till
tjugofem år, vilket också jag anser vara befogat med tanke på personskadefall
som tidigare varit aktuella. Vidare menar jag att vid andra skador på
mark, vatten, växter och djur bör preskriptionstiden förlängas från nuvarande
tio år till femton år.

Rättshjälp

Utredningen Ersättning för miljöskador, SOU 1983:7, konstaterar bl. a. att
rättshjälpen även skulle innefatta kostnader för miljöoffers tekniska bevisning,
men avstår från att föreslå detta eftersom direktiven inte medger några
kostnadshöjande förslag.

I sitt betänkande konstaterar utredningen att ”situationen är otillfredsställande
beträffande skadelidandes möjligheter till rättshjälp”. De som följt de
stora miljöprocesserna BT Kemi, Erstorpsfallet m. fl. har också förvånats
över de stora belopp som åtgått för att skaffa bevisunderlag i komplicerade
mål. Ofta rör det sig om hundratusentals kronor, medan den skadelidandes
biträde enligt rättshjälpslagen har rätt att besluta om utredning av mindre
omfattning för ett halvt basbelopp på ca 10 000 kr. Dyrare utredningar
prövas av rättshjälpsnämnd, som i sådana fall är mycket restriktiv att bevilja
medel.

Såväl justitieutskottet som riksdagen har tidigare poängterat att reglerna
om rättshjälp och rättegångskostnader i mål om miljöskador får anses mindre
tillfredsställande från den skadelidandes synpunkt. Utredningen konstaterar
också att ett halvt basbelopp ibland kan ”te sig alldeles otillräckligt för att
t. ex. skaffa fram mera komplicerade utredningar om ett samband mellan en
miljöfarlig verksamhet och en skada”.

Enligt den allmänna rättsuppfattningen är det en demokratisk anständighetsfråga
att den skadelidande, om det rör sig om enskild person som saknar
ekonomiska resurser, via rättshjälpen skall få ekonomiska möjligheter att
genomföra utomprocessuella tekniska eller medicinska utredningar, som är
nödvändiga för en skadeståndstalan.

Jag hävdar att rättshjälpslagen snarast måste ändras så att det i klartext
framgår av lagtexten att miljöoffer skall ha rätt att få sina kostnader för
teknisk utredning täckta av rättshjälpen.

Miljöförsäkring och miljöskadefond

Mot. 1985/86:300

Regeringen har tillsatt en kommitté om utredande av någon form av
miljöskadefond att användas när ersättning för miljöoffer inte är att hämta
från annat håll. Ett sådant fondsystem kan emellertid endast vara ett
komplement till en obligatorisk miljöförsäkring för alla som driver miljöfarlig
verksamhet.

Den som kör bil måste teckna en obligatorisk trafikförsäkring. Detta för
att ekonomiskt skydda andra som vid ett olyckstillfälle drabbas av skador
genom att fordonet framförs på väg eller allmän plats.

Den som driver miljöfarlig verksamhet borde på samma sätt åläggas att
teckna en miljöskyddsförsäkring hos ett vanligt försäkringsbolag. Försäkringsbolagen
är intresserade av denna försäkringsform. I USA har systemet
med obligatoriska miljöskyddsförsäkringar prövats i flera stater med mycket
goda erfarenheter.

Att låta etablerade försäkringsbolag administrera miljöskyddsförsäkringar
skulle enligt min uppfattning också innebära ett tryck på den som bedriver
miljöfarlig verksamhet att förebygga skador - ju färre och mindre skador
desto lägre premier - i likhet med vad som gäller för trafikförsäkringar med
ett bonussystem.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda yrkas

1. att riksdagen beslutar att ett strikt ansvar även skall gälla för
skador som orsakas genom orts- eller allmänvanliga störningar med
undantag av i lagtexten preciserade vissa undantag,

2. att riksdagen beslutar förlänga preskriptionstiden vid miljöskador
i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
rättshjälpen även skall innefatta kostnader för miljöoffers tekniska
bevisning och att detta klart skall framgå av lagtexten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om införandet av obligatorisk miljöskyddsförsäkring.

Stockholm den 14 februari 1986
Sven Munke (m)

6