Motion till riksdagen
1985/86:298

Birgit Friggebo m. fl. (fp)
Ny förvaltningslag (prop. 1985/86:80)

År 1971, efter nära 30 års utredande, fick Sverige sin första förvaltningslag,
den nu gällande. En allmän uppfattning är att denna lag har fungerat bra och
att den har haft en väsentlig uppgift att fylla.

I syfte att vidta en översyn av förvaltningslagen samt överväga vissa
konkreta frågor som uppkommit vid tillämpning av denna tillsatte den
dåvarande borgerliga regeringen 1978 en förvaltningsrättsutredning.

Som en röd tråd genom kommitténs arbete och i den nu föreliggande
propositionen löper ambitionen att reglerna om förfarandet hos förvaltningsmyndigheten
skall vara så enkla och lättbegripliga som möjligt.

I propositionen (s. 16) skriver departementschefen: ”Givetvis måste
emellertid lagstiftning kombineras med andra åtgärder. Jag tänker då i första
hand på utbildning. Just ny lagstiftning ger tillfälle att ordna den utbildning
av myndigheternas personal som krävs för att den serviceanda som bör
eftersträvas skall få fullt genomslag i förvaltningen.”

Generellt sett anser vi att kontakterna mellan myndigheterna och allmänheten
fungerar väl. Utan tvekan finns det dock anledning att ytterligare
förbättra myndigheternas service till allmänheten. Det finns dock anledning
att understryka att detta endast i begränsad del går att åstadkomma med
lagar. Det handlar om attityder. Myndighetens personal måste känna sig som
”allmänhetens tjänare”. Den makt som de är satta att administrera har
ytterst givits dem av medborgarna, dvs. folkflertalet.

Förslaget till förvaltningslag är i centrala delar så allmänt utformat att det
knappast omedelbart kan utnyttjas till den enskildes fördel om vederbörande
kommer i konflikt med myndigheterna. Exempel på detta är 4 § där det talas
om att hjälp till enskilda ”skall lämnas i den utsträckning som är tillämplig
med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndigheternas
verksamhet”.

Beroende på vilken inställning som myndigheternas personal har till att ge
allmänheten service och tillgången på resurser kan dessa stadganden tolkas
på helt skilda sätt och leda till antingen minsta möjliga service eller en
omfattande sådan.

Vi är medvetna om att det är utomordentligt svårt att i en ny lag närmare
precisera exempelvis vilka frågor som är av den art att myndigheterna alltid
bör bistå den enskilde, vilka enskilda som skall anses ha behov av hjälp, vilka
myndigheter som bör åläggas ett särskilt ansvar för att lämna hjälp och
vägledning etc.

Detta är och kommer väsentligen att förbli en fråga om enskilda

tjänstemäns uppträdande och attityd gentemot allmänheten. I detta sam- Mot. 1985/86:298

manhang finns det också skäl att påminna om den debatt som förs om

tjänsteansvaret för offentliga tjänstemän. I realiteten har det visat sig att det i

dag saknas sanktionsmöjligheter mot offentliganställda, vilket bl. a har

inneburit att JO har kommit att uppfattas som ”tandlös”. Folkpartiet har i

motioner till detta riksmöte yrkat att en översyn av sanktionsmöjligheterna

mot tjänstemän i offentlig tjänst skall göras i syfte att skärpa möjligheterna

för framför allt JO att agera vid uppenbara fall av fel och försummelser.

Sådana skärpta regler utgör en angelägen förutsättning för att förvaltningslagens
syfte om ett korrekt bemötande av enskilda skall uppfyllas.

En annan sådan förutsättning är det materiella innehållet i de lagar och
regler som förvaltningsmyndigheterna tillämpar. Självfallet påverkas förhållandet
mellan enskilda och myndigheterna av att allmänheten upplever
exempelvis skattelagstiftningen krånglig och svåröverskådlig. En aldrig så
god vilja från tjänstemännen i en myndighet att handlägga ärenden snabbt
och okomplicerat kan omöjliggöras av krångliga och omfattande materiella
regler. Samtidigt som arbetet med att introducera den nya förvaltningslagen
inleds måste därför arbetet med att motverka krångel och byråkrati i lagarna
intensifieras.

Det är angeläget att så långt möjligt precisera vilka skyldigheter som
myndigheterna skall ha i förhållande till allmänheten. Förslaget till förvaltningslag
bör därför kompletteras på vissa punkter.

Vid handläggningen av ett ärende åsätts ofta den enskilde tidsfrister inom
vilka vederbörande skall avge yttrande eller inkomma med kompletterande
uppgifter. Motsvarande tidsgränser gäller inte för myndigheterna. I lagförslaget
7 § sägs endast: ”Varje ärende där någon enskild är part skall
handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten
eftersätts.”

Vi anser inte att detta tillgodoser allmänhetens berättigade krav på en
snabb handläggning. På sikt bör man sträva efter att sätta bestämda
tidsgränser inom vilka ärenden skall behandlas och beslutas. Vi avser här
ärenden som endast berör en part. Dessa gränser kan inte göras enhetliga
eftersom förutsättningarna mellan olika ärendetyper skiljer sig mycket åt. I
stället för att införa regler om sådana tidsgränser i förvaltningslagen bör det
därför ankomma på regeringen att komplettera de förordningar som reglerar
myndigheternas verksamhet resp. lämna förslag till riksdagen om sådana
kompletteringar i lag som kan bli aktuella.

Förvaltningslagen bör emellertid också kompletteras med en regel om
skyldighet för myndigheter att alltid ange en dag då beslut i ett ärende senast
kommer att lämnas.

Detta bör ske när ett ärende är färdigberett, dvs. när parter och andra
berörda myndigheter har yttrat sig, eventuell syn hållits etc. Genom en sådan
regel tvingas myndigheten att avgöra ärendet snabbt och medan de berörda
båda parter och tjänstemän har alla fakta aktuella. Som det är i dag
förekommer det nämligen alltför ofta att redan färdigutredda ärenden blir
liggande utan att beslut fattas trots att det är möjligt. Det är dessutom viktigt
för den enskilde att veta när han kan förvänta sig ett beslut. En ny paragraf
med denna innebörd bör införas i lagen. 10

Enligt lagförslagets 20 § skall ett beslut innehålla de skäl som har bestämt Mot. 1985/86:298
utgången. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt den nuvarande
förvaltningslagen. Regeln är naturligtvis främst tillkommen för att den
sökande eller klagande skall förstå vilka motiv myndigheten haft för beslutet.

Det bör också indirekt hjälpa den enskilde att avgöra om det kan vara idé att
överklaga ett beslut och det är av betydelse för handläggningstakten att
överinstansen snabbt kan se hur underinstansen resonerat. Med hänsyn till
de många och varierande typer av myndigheter som skall tillämpa lagregeln
blir naturligtvis praxis i fråga om motiveringens utförlighet och klarhet
mycket varierande. Det är också en fråga om enskilda tjänstemäns språkbruk
och ambitioner, något som vi inte kan lagstifta om. Men däremot anser vi att
det borde vara en självklarhet att ett myndighetsbeslut som ju alltid till sist
måste grundas på en lagbestämmelse också innehåller en hänvisning till just
den eller de lagparagrafer som väglett den beslutande myndigheten. Så är det
tyvärr inte alltid i dag. Vi måste acceptera att enskilda inte kan känna till hela
lagstiftningen. Men det minsta han eller hon kan begära är då att i det
skriftliga beslutet få besked inte bara om motiven i det enskilda fallet utan
också om den lagregel som är tillämplig. Av hävd och senare på grund av
författningsbestämmelser har domstolarna alltid i domen angivit tillämpliga
lagrum. Vi anser det är hög tid att införa en motsvarande bestämmelse vad
gäller förvaltningsmyndigheters beslut.

Det bör ankomma på utskottet att utarbeta nödvändig lagtext.

Hemställan

Med anledning av vad vi i motionen anfört hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad vi i
motionen anfört angående tidsfrister inom vilka myndigheterna skall
fatta vissa typer av beslut som angår en part,

2. att riksdagen beslutar om sådant tillägg till förslaget till ny
förvaltningslag som innebär att en myndighet då ett ärende avser
myndighetsutövning mot enskild alltid skall underrätta denne om
tiden för beslutets meddelande,

3. att riksdagen beslutar om sådant tillägg till förslaget till ny
förvaltningslag som innebär att en myndighet i sitt beslut alltid skall
ange den eller de lagbestämmelser som legat till grund för beslutet.

Stockholm den 18 februari 1986
Birgit Friggebo (fp)

Börje Stensson (fp) Ingela Mårtensson (fp)

Margitta Edgren (fp)

11

i

■

I