Motion till riksdagen
1985/86:297

Bengt Harding Olson och Britta Bjelle (fp)
Ny förvaltningslag (prop. 1985/86:80)

En ny förvaltningslag kan ha betydelse för medborgarna på två sätt. Den kan
stärka deras ställning gentemot myndigheterna, framför allt genom att
underlätta och förenkla deras kontakter i ärenden av olika slag. Den kan
också vara ett värdefullt led i arbetet med att minska krångel och onödig
byråkrati, främst genom att införa enhetliga och enkla lösningar av frågor
som uppkommer på olika områden men som ofta löses på olika sätt.

Från båda dessa synpunkter är det förslag som lagts fram i proposition
1985/86:80 förtjänt av stöd, men det innebär också enligt vår mening
otillräckliga framsteg. Det långvariga och noggranna förarbetet har gett
underlag för flera ytterligare reformer på punkter som är viktiga för
medborgarna.

Ett viktigt inslag i den nya lagen är bestämmelser som skjuter myndigheternas
serviceansvar i förgrunden. Detta är av största betydelse. Rättssäkerhetsarbetet
inom förvaltningen har alltför länge och alltför ensidigt inriktats
på överklagande, särskilt genom inrättande av nya klagoinstanser och
förvaltningsdomstolar. Sådana insatser är inte fel i och för sig, men man har
inte tänkt tillräckligt på att de vanliga medborgarna ofta saknar förmåga att
begagna sig av de klagomöjligheter som står till buds. Statistiska undersökningar
visar att 40 % av medborgarna inte tror sig kunna på egen hand
överklaga ett myndighetsbeslut.

Mot denna bakgrund är det riktigt att nu i lag slå fast myndigheternas
skyldigheter att på olika sätt hjälpa medborgarna till rätta. Förslagen i den
delen måste stödjas. Samtidigt måste det med beklagande konstateras, att
propositionen på ett par punkter innebär steg tillbaka i förhållande till
utredningens förslag.

De grundläggande service reglerna i 4 och 5 §§ - liksom också bl. a
muntlighetsregeln i 14 § - gavs en bättre utformning av utredningen. Denna
hade också tagit med en bestämmelse om myndigheternas utredningsplikt,
motsvarande förvaltningsprocesslagens föreskrifter för förvaltningsdomstolarnas
del. Denna regel har inte tagits med i propositionen. Under
utskottsbehandlingen bör sådana ändringar övervägas, att utredningens
förslag genomförs på bl. a. de nu nämnda punkterna.

Det är givetvis av största vikt att se till, att reformerna inte stannar endast
vid de allmänt hållna regler som en ny förvaltningslag kan innehålla.
Serviceproblemen går vida utöver vad som kan regleras i en sådan lag. Denna
utgör endast en av de vägar som kan och bör anlitas för att förbättra de
enskildas ställning. Detsamma gäller om rättsskyddet. Det måste till en rad

andra åtgärder som stärker rättsskyddet i primärkontakterna mellan medborgare
och myndigheter. Här skall man vara uppmärksam på att det rör sig
om en allmän reformdebatt som förs även i andra länder som står oss nära,
t. ex. de nordiska. En generell strävan under senare år har blivit att mera
inrikta intresset på de nämnda primärkontakterna och mindre på överklagande.
I Finland har man präglat beteckningen ”ett medborgarnära rättsskydd”
som ett riktmärke för reformarbetet.

Tankarna om ett sådant mera medborgarnära rättsskydd ligger i linje med
folkpartiets strävan att stärka närdemokratin och slå vakt om medborgerliga
fri- och rättigheter, inte minst den personliga integriteten. Det är angeläget
att få ett samlat åtgärdsprogram presenterat för hur målsättningen skall
kunna nås. Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram ett sådant
åtgärdsprogram.

Viktiga frågor i detta sammanhang rör förvaltningsutbildningen. Lagstiftning
är endast ett medel bland flera då det gäller att föra ut nytänkande och
allmänna mål inom förvaltningen. Ofta är det inte heller det mest effektiva.
Utbildningsinsatser har stor betydelse både i sig själva och som komplement
till lagstiftning. I detta sammanhang får man särskilt tänka på att god service i
mycket är en fråga om attitydförändringar. För att åstadkomma sådana är
kraftfulla utbildningsinsatser nödvändiga. Regeringen bör ta initiativ därtill
vid uppföljningen av en ny förvaltningslag.

Utbildningen på detta område bör inte bara syfta till att föra ut lagens
innebörd och ”ideologi” i trängre mening. Den bör också vara inriktad på att
öka förståelsen för arbetsbetingelser inom andra verksamheter, framför allt
på att minska klyftan mellan offentligt och enskilt. Vi vill i detta sammanhang
erinra om att man ofta hör klagomål från näringslivet över bristen på
förståelse för dess arbetsförutsättningar från myndigheters och offentliganställdas
sida. Här finns utrymme för förbättringar som skulle vara så mycket
mera välkomna som just parallellen mellan enskild och offentlig verksamhet
börjat spela en alltmer framträdande roll i debatten om förvaltningen.

I det andra perspektivet, möjligheterna att åstadkomma förenklingar och
minskad byråkrati, har förvaltningslagen ett särskilt intresse genom att den
erbjuder ett konkret alternativ, ett arbetsredskap, för att nå praktiska
resultat. En av de stora svårigheterna med byråkratiarbetet har varit bristen
på sådana redskap. Det har därför alltför ofta stannat vid allmänna
deklarationer och halvdana insatser. Vi menar inte att förvaltningslagen skall
ses som en huvudsak i detta sammanhang. Men man kan nå åtskilligt, och det
är ett vitalt intresse att man verkligen försöker att på bästa sätt utnyttja de
möjligheter som står till buds. Från den synpunkten är propositionen klart
otillfredsställande.

Förvaltningslagen kan, som vi framhöll inledningsvis, ge enhetliga och
enkla lösningar på olika frågor som uppkommer på flera förvaltningsområden.
Detta möjliggör i sin tur avskaffande av en mängd specialbestämmelser i
olika sektorsförfattningar. En strävan mot ett större mått av enhetlighet och
enkelhet måste utgöra ett viktigt inslag i byråkratiarbetet. De olika
utredningar, som under årens lopp har arbetat med förvaltningslagen, har
lagt fram en lång rad av sådana förslag. Endast få har blivit genomförda,
självfallet på grund av byråkratins eget motstånd, dess vilja att på varje
område framför allt hävda sin särart och sina egna intressen. Propositionen

Mot. 1985/86:297

6

har endast tagit upp ett par av de förslag som den senaste utredningen
presenterade. Den visar enligt vår mening en otillräcklig vilja att verkligen
angripa byråkratifrågorna.

Vi begränsar oss här till att peka på två särskilda frågekomplex av praktisk
betydelse, där underlaget för lagfästa enhetliga lösningar är särskilt gott. Det
ena gäller vilka beslut som får överklagas. Både besvärssakkunnigas förslag
1964 och det arbetsgruppsförslag 1968 som föregick den nuvarande lagen
upptog regler i detta ämne, men de föll bort i slutänden. I direktiven för den
nya kommittén 1978 framhölls särskilt intresset av att få denna fråga
reglerad. Genom ett stort rättsvetenskapligt arbete 1970 gavs också ett
utmärkt underlag för arbetet. Propositionen tar emellertid inte upp frågan.
Skälen är inte övertygande utan antyder närmast ointresse och vilja att undgå
svårigheter.

Även ändring av beslut behandlades både av besvärssakkunniga 1964 och
av den senaste utredningen. I det ämnet lades redan 1951 fram en stor
rättsvetenskaplig undersökning som gav ett gott underlag för överväganden i
lagstiftningssammanhang. Frågorna har likafullt nu skjutits åt sidan. En
effekt av detta lär bl. a. bli att den föreslagna regeln om omprövning av beslut
i 27 § får ringa betydelse. Utan stödet av allmänna regler om ändring av
beslut torde en bestämmelse om rätt för myndigheterna att ompröva
”uppenbart” oriktiga beslut inte avsätta nämnvärda resultat.

Enligt vår mening bör förvaltningslagen snarast kompletteras på dessa
båda punkter. Även andra frågor bör tas upp på liknande sätt. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna. Vad vi åsyftar är ingen ny kommittéutredning
utan helt enkelt att regeringen på grundval av det redan utförda, mycket
omfattande utredningsarbetet låter utforma erforderliga regler.

Arbetet med att bekämpa onödig byråkrati blir allt viktigare. Då
propositionen innebär en för låg ambitionsnivå, är det motiverat att
riksdagen ger till känna, att detta arbete bör ges hög prioritet.

Det bör ankomma på utskottet att göra justeringar i lagtexten som
föranleds av våra yrkanden.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställer vi

1. att riksdagen beslutar om sådana ändringar i förslaget till ny
förvaltningslag vad gäller myndigheternas serviceansvar och myndigheternas
utredningsplikt att lagen i dessa avseenden överensstämmer
med förvaltningsrättsutredningens förslag,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad vi i motionen anfört angående

a) ett samlat åtgärdsprogram för ett mer medborgarnära rättsskydd
inom förvaltning,

b) utbildning på förvaltningens område,

c) bestämmelser om vilka beslut som får överklagas,

d) bestämmelser om ändring av beslut,

Mot. 1985/86:297

7

e) andra enhetliga problemlösningar i förvaltningslagen, Mot. 1985/86:297

f) att arbetet med att motverka onödig byråkrati ges hög prioritet.

Stockholm den 18 februari 1986

Bengt Harding Olson (fp) Britta Bjelle (fp)

8