Motion till riksdagen
1985/86:293

Anders Björck m. fl. (m)
Ny förvaltningslag (prop. 1985/86:80)

Den enskildes rättssäkerhet i förvaltningsärenden

I propositionen anges att den nya lagen är ett led i strävandena att fördjupa
och stärka rättssäkerheten och förbättra servicen i förvaltningen.

En väsentlig anledning till att det har uppstått ett ökat behov av service
från myndigheternas sida gentemot medborgarna är den kraftiga regeltillväxt
som ägt rum i samhället. Det har kommit att ställas orimliga krav på
medborgarna vad gäller kunskap om befintliga bestämmelser. Det allmänna
har också i ständigt ökad omfattning ställt anspråk på den enskilde
beträffande uppgiftslämnande och myndighetskontakter. Denna utveckling
har i realiteten lett till minskad rättssäkerhet och integritet för medborgarna.
Om antalet regler var färre och om de var enklare utformade skulle behovet
av sådana ändringar i förvaltningslagen som föreslås vara mindre.

För att ett modernt samhälle skall fungera krävs en offentlig sektor. Det är
nödvändigt att tjänstemän ges rätt att utöva vissa maktbefogenheter och fatta
beslut, som påverkar de enskildas förhållanden. Det är dock angeläget att
myndigheter alltid ger medborgarna ett korrekt och respektfullt bemötande.
Ytterst är det medborgarna som har skapat myndigheterna, för att dessa skall
utföra vissa sysslor. Det är viktigt att understryka att myndigheterna är till för
den enskilde - inte tvärtom.

Vi menar att den makt en person i det allmännas tjänst erhåller bör vara
förenad med ett motsvarande ansvar. Det är inte tillräckligt att statsmakterna
- exempelvis i form av en förvaltningslag - gör välvilliga uttalanden om att
myndigheter skall visa service vilja. Härutöver krävs en lagstiftning som
straffbelägger felaktigt handlande eller klandervärda beteenden från offentliga
funktionärers sida. Det måste således finnas regler som föreskriver att en
viss standard skall upprätthållas vid myndighetsutövning. Självfallet blir en
sådan reglering emellertid meningslös om det inte finns starka kontrollorgan.
Innan ämbetsansvaret avskaffades 1975 fanns en tillfredsställande lagstiftning
vad gällde ansvar för fel i offentlig tjänsteutövning. JO-ämbetet hade
också goda möjligheter att ingripa mot felande tjänstemän. Så är inte längre
förhållandet.

Det finns även andra skäl till att kontrollmöjligheterna minskat. Den
ökade användningen av ramlagar har vidgat utrymmet för tjänstemän att
använda sitt fria skön vid myndighetsutövning. Allmänt utformade regler gör
att det ofta blir svårt eller omöjligt att fastslå att ett lagstridigt beslut har
fattats. Denna utveckling utgör ett hot mot medborgarnas rättssäkerhet. Vi

menar att lagar och andra bestämmelser normalt skall vara så utformade att Mot. 1985/86:293
utrymmet för godtycke minimeras och så att den enskilde själv i största
möjliga utsträckning kan förstå och förutse rättstillämpningen.

Det är emellertid inte tillräckligt med tydliga lagar, straffansvar för felaktig
myndighetsutövning och effektiva kontrollinstrument. Även om de nämnda
skyddsåtgärderna vidtagits kan en enskild bli felaktigt behandlad av en
myndighet. Det är därför nödvändigt att det - utöver rättelse av det felaktiga
beslutet- finns reella möjligheter för den enskilde att erhålla skadestånd från
det allmänna. I praktiken är det dock mycket svårt för en enskild att få
kompensation för skador hänförliga till felaktig myndighetsutövning. Detta
anser vi vara ett oacceptabelt förhållande.

Mot bakgrund av det anförda är det tydligt att en förvaltningslag inte
ensam förmår att påtagligt stärka den enskildes ställning. En sådan lag kan
endast utgöra en del då fråga är om att garantera medborgarna en rättvis och
korrekt behandling av myndigheter i skilda frågor. Vi menar att regeringen
övervärderar lagförslagets verkan vad gäller den enskildes rättssäkerhet.

Moderata samlingspartiet har under en följd av år framlagt förslag i
riksdagen, vilka skulle stärka den enskildes ställning kraftigt. Vi har bl. a.
föreslagit att straffansvaret för tjänstefel skall återinföras, att JO-ämbetets
ställning skall förstärkas och att den enskildes integritet skall få ökat skydd.

Förslagen har mött motstånd från socialdemokraterna.

Lagförslaget stärker inte den enskildes ställning

Vi har vid granskning av regeringens förslag till förvaltningslag funnit att
lagen i många delar harförtjänster. I andra delar är emellertid förslaget ägnat
att väcka tvivel vad gäller nyttan för den enskilde. I vissa fall är reglernas
påstådda positiva effekt för medborgarna endast illusorisk. Vi finner det
därför nödvändigt att nedan anföra vissa kritiska synpunkter på förslaget.

Ett flertal av de bestämmelser som avser att reglera omfattningen av
myndigheternas service till medborgarna är mycket allmänt utformade.

Frapperande ofta lämnas myndigheterna fria händer vad gäller servicegraden.
Den enskilde blir därför utlämnad till verderbörande tjänstemans
godtycke. Möjligheten för en medborgare att med stöd av lag kräva viss
prestation från myndigheten blir begränsad eller obefintlig. Detta är en
allvarlig brist i förslaget. Förvaltningsrättsutredningens förslag var i detta
avseende överlägset propositionen.

De bestämmelser i lagförslaget som gäller myndigheternas service uppfyller
inte sådana krav på tydlighet och pregnans som bör gälla vid lagstiftning.

Detta får särskild betydelse då fråga är om en för såväl medborgare som
myndigheter så central lag som förvaltningslagen. Vi menar att den typ av
allmänt beskrivande anvisningar som återfinns i förslaget inte bör godtas som
lagtext. Vi kommer nedan att ge förslag om hur vissa bestämmelser skall
kunna ges mer konkret innehåll. Därigenom blir lagen lättare att förstå för
allmänheten och enklare att tillämpa för berörda tjänstemän, vilka ju ofta såsom
framhålls i propositionen - saknar juridisk utbildning. Starka skäl talar
således för att förslaget ändras så att klara regler skapas beträffande den
enskildes rättigheter. 9

Lagförslaget måste ändras

Mot. 1985/86:293

4§

Bestämmelsen är alltför allmänt utformad och överlämnar i stor utsträckning
till myndigheterna att själva avgöra sitt uppträdande gentemot den enskilde.
Vi menar att regeln bör utformas i närmare överensstämmelse med
förvaltningsrättsutredningens förslag (6 § första stycket), vilket löd:

Myndigheterna skall på begäran av enskilda lämna upplysningar, vägledning,
råd och annat bistånd i frågor som rör deras verksamhetsområden, i den
mån hinder inte möter på grund av bestämmelser om sekretess eller av
hänsyn till arbetets behöriga gång. Förfrågningar skall besvaras utan onödigt
dröjsmål.

Vad särskilt gäller den situationen att en enskild av misstag vänder sig till fel
myndighet menar vi att myndigheten skall hjälpa honom till rätta, om inte
särskilda skäl talar däremot.

5 §

Även denna bestämmelse måste utformas så att den ger medborgarna en
starkare ställning. Det kan ske genom att utredningens förslag (5 §)
genomförs, varför bestämmelsen bör lyda:

Myndigheterna skall ha bestämda tider för att ta emot besök och
telefonsamtal. Dessa tider skall ges allmänheten till känna på lämpligt sätt.

På detta sätt garanteras att allmänheten får klara upplysningar om telefon

och besökstider.

8§

Denna bestämmelse är alltför vagt utformad och utlämnar den enskilde till
vederbörande myndighets godtycke. Utredningens förslag (9 §) tillgodoser
bättre angelägna rättssäkerhetskrav, då fråga är om myndighetsutövning.
Regeln bör därför lyda:

Myndigheterna får anlita tolk när de har att göra med någon som har
otillräckliga kunskaper i svenska språket eller som till följd av handikapp har
särskilda svårigheter att meddela sig med myndigheterna. Är det fråga om
utövning av befogenhet att för enskilda bestämma om förmåner, rättigheter,
skyldigheter, disciplinpåföljder, avskedanden eller andra jämförbara förhållanden
, skall tolk anlitas, om det behövs för att den enskilde skall kunna ta till
vara sin rätt.

Första stycket gäller också i fråga om översättning av handlingar.

10 §

Bestämmelsen bör kompletteras med en regel om vad som bör gälla om en
handling av misstag inges till en annan myndighet. Detta kan ske genom att
som sista stycke insätts följande text:

Får en myndighet en handling som uppenbart är avsedd för en annan
myndighet, bör handlingen översändas dit.

Mot. 1985/86:293

Det kan ofta vara förenat med visst besvär och ta lång tid för en enskild att få
ta del av vad som tillförts ett ärende. Därför bör denna bestämmelse förses
med en regel som klargör att begärda uppgifter skall lämnas utan onödigt
dröjsmål.

17 §

Enligt förslaget skall berörd part inte behöva underrättas bl. a. om nya
uppgifter i ärendet ”om avgörandet inte går parten emot”. Ett sådant
undantag anser vi olämpligt. Man kan tänka sig exempelvis att en motpart
lämnar uppgifter som är ägnade att minska omgivningens aktning för den
berörda parten. Denne kan därför anse sig ha starka skäl att bemöta
uppgifterna, trots att myndigheten inte avser att lägga dessa till grund för
beslutet. Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om att
uppgifterna i ärendet kan komma till allmän kännedom bl. a. genom
massmedia. Har en part inte bemött motparts påståenden kan detta komma
att tolkas som ett medgivande av uppgifternas riktighet.

20 §

Bestämmelsen bör kompletteras med en föreskrift om att tillämpligt lagrum
om möjligt bör anges i beslutet. En sådan uppgift underlättar för enskilda att
bedöma om de kan låta sig nöjas med utgången i ärendet.

Kostnaderna kan öka

Enligt propositionen skall myndigheternas ökade serviceskyldighet inte leda
till några ökade kostnader för det allmänna. Ett flertal remissinstanser har
emellertid framhållit att de nya reglerna kan verka kostnadsdrivande. Vi är
för vår del övertygade om det riktiga i den sistnämnda ståndpunkten. Det är
uppenbart att bl. a. den ökade informationsskyldigheten och de vidgade
möjligheterna till muntlig handläggning kommer att kräva ytterligare
arbetsinsatser inom myndigheterna. Detta leder i sin tur till behov av
personalökning eller - paradoxalt nog - försämrad service från myndighetens
sida. Det är därför nödvändigt att finna vägar att minska omfattningen av
myndigheternas nuvarande arbetsuppgifter. Den lämpligaste lösningen
torde vara att begränsa antalet lagar och bestämmelser som myndigheterna
har att tillämpa. Med ett minskat antal regler kommer myndigheternas
förmåga att ge service och bevaka medborgarnas rättssäkerhet att öka.

Bristfällig proposition

I propositionen behandlas frågan om åtstramning då det gäller möjligheterna
att överklaga myndigheters beslut. Departementschefen uttalar att det finns
anledning att begränsa regeringens uppgift som högsta instans i förvaltningsärenden.
Något konkret förslag framförs emellertid inte. 11

Vi finner mot denna bakgrund inte anledning att närmare beröra denna
fråga. Vi vill dock rent generellt uttala att man bör visa stor försiktighet då
det är fråga om att begränsa medborgarnas gamla rätt att ”gå till kungs”.
Samtidigt vill vi ta avstånd från den metod regeringen här har använt för att
på en omväg få riksdagens godkännande för lösligt formulerade riktlinjer
beträffande framtida lagförslag. Vi anser att det är en förkastlig ordning att
riksdagen skall ta ställning i principiellt viktiga frågor utan att ha tillgång till
ett lagförslag eller genomarbetade motiveringar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen vid behandlingen av proposition 1985/86:80 företar de
ändringar i lagförslaget som förordas i motionen.

Stockholm den 18 februari 1986

Anders Björck (m)

Hans Nyhage (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

Gunnar Biörck (m)
i Värmdö

Gunnar Hökmark (m)
Birger Hagård (m)
Hans Dau (m)

Mot. 1985/86:293

12