Motion till riksdagen

Allan Ekström (m)

Ny förvaltningslag (prop. 1985/86:80)

Mot.

1985/86

290-294

I propositionen berörs på s. 22 kortfattat frågan om det allmännas skyldighet
att gottgöra den enskilde för skada som uppstått på grund av att ”en
myndighet gör fel när den fullgör sin serviceskyldighet enligt de nya
reglerna” (myndigheternas serviceskyldighet). Frågan kan - med utgångspunkt
i den enskildes situation - formuleras så här: Vilka upplysningar,
uppgifter, kan en tjänsteman lämna utan att hans arbetsgivare eller han själv
behöver stå något ansvar för dem? Skall den enskilde kunna inrätta sig efter
en erhållen upplysning om innehållet t. ex. i gällande rätt och sålunda kunna
anpassa sitt handlande därefter utan att behöva drabbas av ekonomisk
skada? Vem står med andra ord risken för att upplysningen, uppgiften, är
oriktig?

Två praktiska exempel får åskådliggöra min fråga.

En person, A, övervägde att inropa en jordbruksfastighet - belägen i
Ronneby kommun - på exekutiv auktion. Innan inropet skedde, diskuterade
A med vederbörande kronofogde hur det förhöll sig med lantbruksnämndens
tillstånd till förvärvet. Kronofogden uppgav då att det ej skulle vara några
problem för A att i framtiden behålla fastigheten. Även om han fick avslag på
sin ansökan hos lantbruksnämnden, kunde han - enligt kronofogden - ånyo
förvärva fastigheten när denna såldes vid offentlig auktion.

Upplysningen om innehållet i jordförvärvslagen var oriktig. Den som
inropar jordbruksfastighet på exekutiv auktion måste avyttra den inom två
år, om han ej utverkat tillstånd av lantbruksnämnden. Vid sådan avyttring som
i sista hand skall ske på offentlig auktion genom kronofogdemyndighetens
försorg - får säljaren icke på nytt uppträda som köpare, något som
otvetydigt framgår av 17 § samma lag. A som förlitade sig på riktigheten av
kronofogdens besked om gällande rätt inropade fastigheten vid den exekutiva
auktionen. Sedan A kort tid därefter förvägrats förvärvstillstånd, ansåg
han sig tvungen att sälja fastigheten. Genom denna fastighetsaffär åsamkades
A skada för omkring 12 000 kr.

A vände sig till justitiekanslern, som först slog fast att kronofogdens
upplysningar om innehållet av bestämmelserna i jordförvärvslagen varit
felaktiga (JK-Beslut 1983, C 13).

För att skadestånd skall utgå enligt skadeståndslagen fordras härutöver att
den påtalade felaktigheten ägt rum vid ”myndighetsutövning”, ett ingalunda
entydigt begrepp. Sedan JK sökt tolka begreppet med ledning av den av
departementschefen åberopade rättskällan (prop. 1972:5 s. 498 ff.) uttalade

han: De åtgärder från kronofogdens sida som A anser grunda skadestånds- 1

1 Riksdagen 1985/86.3 sami. Nr 290-294

ansvar för staten utgör ej annat än muntliga upplysningar om innehållet i Mot. 1985/86:290

gällande rätt. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att lagstiftaren

inte har åsyftat att varje upplysning i tjänsten till enskilda angående

innehållet i och innebörden av gällande lagar och förordningar skall anses

lämnad vid myndighetsutövning. För att så skall bli fallet bör fordras att

upplysningsskyldigheten är föreskriven i lag eller annan författning.

Således kan A:s yrkande inte vinna bifall.

I det andra exemplet hade det från gatukontoret i en kommun (Sundsvall)
lämnats den felaktiga uppgiften att en viss fastighet - som varit föremål för
försäljning - varit ansluten till det kommunala VA-nätet. Enligt köparen
skulle köpeskillingen ha nedsatts med ca 20 000 kr. om han känt till att så i
själva verket icke varit fallet.

Enligt högsta domstolen (dom nr DT 47/1985) hade det felaktiga beskedet
ej avsett innehållet i något beslut. Det hade inte heller rört något aktuellt
ärende hos kommunen. Upplysningen hade således icke haft karaktären av
förhandsbesked e. d. Inte heller i övrigt kunde upplysningen anses ha haft ett
sådant samband med kommunens myndighetsutövning att det varit fråga om
en åtgärd vid myndighetsutövning. Det grundläggande villkoret för skadeståndsansvar
enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen var därmed enligt högsta
domstolen icke uppfyllt.

Som framgår innebär gällande rätt att den enskilde i stor utsträckning själv
får bära de ekonomiska konsekvenserna av att han litar på riktigheten av och
alltså inrättar sig efter besked som tillhandahålls honom från våra myndigheter.

Utgångspunkten bör självfallet vara att myndigheten ansvarar för riktigheten
av de uppgifter som en tjänsteman vid myndigheten lämnar, uppgifter
vilka den enskilde förlitar sig på. Dagens rättsläge innebär - med viss
tillspetsning - att motsatt utgångspunkt gäller, nämligen att myndigheten
saknar ansvar och att det därför blir den enskilde som själv får bära de
ekonomiska konsekvenserna. Situationen skulle kunna beskrivas så att
myndigheterna - genom begränsningen för skadeståndsansvar till att avse
”myndighetsutövning” - i stor utsträckning är friskrivna från de ekonomiska
konsekvenserna av sitt handlande.

Gällande ordning är så mycket mindre tillfredsställande från den enskildes
synpunkt som lagstiftaren i andra sammanhang hävdat ståndpunkten att den
som lämnar en uppgift också skall vara ansvarig förden. Enligt min mening är
det stötande att den enskilde i de angivna exemplen själv måste bära den
ekonomiska skada som uppstått genom att han förlitat sig på att myndighetens
uppgifter om gällande rätt eller om något rättsligt faktum varit riktiga.

Rättsläget är emellertid invecklat; Hellner Skadeståndsrätt s. 335 ff. Det
ligger därför nära till hands att göra en översyn av reglerna för det allmännas
skadeståndsansvar. Det finns så mycket större anledning för vidtagande av
sådan översyn nu som den nya förvaltningslagen är avsedd att öka myndigheternas
skyldighet att bistå den enskilde (myndigheternas serviceskyldighet).

2

Hemställan

Mot. 1985/86:290

Med hänvisning till det anförda hemställer jag

att riksdagen hos regeringen begär översyn av det allmännas
skadeståndsansvar enligt de riktlinjer som anges i motionen.

Stockholm den 12 februari 1986
Allan Ekström (m)

3