Motion till riksdagen
1985/86:288
Allan Ekström (m)
Ändring i sjölagen (1891:35 s. 1), m. m. (prop. 1985/86:85)
Förslaget till ändringar i sjölagen avser närmast två frågor, nämligen
smitning och vårdslöshet i sjötrafik.
Smitning
Enligt 223 § sjölagen har fartygsbefälhavare, om hans fartyg kolliderar med
annat fartyg, en långtgående skyldighet att vidta räddningsåtgärder samt att
lämna uppgifter om sitt fartyg. Denna skyldighet anges på följande sätt:
Har fartyg stött samman med annat fartyg, åligger det befälhavaren att lämna
det andra fartyget och de ombordvarande där all behövlig och möjlig hjälp
för räddning ur den genom sammanstötningen uppkomna faran, såvitt det
kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget och de ombordvarande. Han
skall därjämte för det andra fartygets befälhavare uppgiva namnet på det
egna fartyget och dess hemort samt den ort eller hamn varifrån det kommer
och den dit det skall gå.
Lagrummet är i sin tur föranlett av artikel 8 i en år 1910 antagen internationell
konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga
om fartygs sammanstötning. Artikeln är av följande lydelse:
Har sammanstötning ägt rum, åligger det befälhavaren å vartdera fartyget
att, så vitt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg, dess besättning och
passagerare, lämna hjälp åt det andra fartyget samt dess besättning och
passagerare.
Han är likaledes skyldig att så vitt möjligt för det andra fartyget uppgiva
namnet å sitt eget fartyg och dess hemort, ävensom de orter varifrån han
kommer och dit han skall gå.
Åsidosättandet av dessa bestämmelser medför ej i och för sig ansvarsskyldighet
för fartygsägaren.
I propositionen föreslås bl. a. att förevarande bestämmelse i sjölagen (223 §)
ersätts med ett - från 4 § sjötrafikförordningen hämtat - straffstadgande för
avvikande från olycksplats (smitning). Det föreslagna stadgandet skall alltså
träda i stället för 223 § sjölagen. Det föreslås lyda:
Om den som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av sjöolycka, genom
att utan tvingande skäl avlägsna sig från olycksplatsen eller på annat sätt,
undandrar sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, som olyckan
skäligen bör föranleda, döms han till böter eller fängelse i högst ett år.
Detsamma gäller den som undandrar sig att uppge namn och hemvist eller att
lämna upplysningar om händelsen. Befälhavare på fartyg som är infört i
fartygsregistret skall dessutom uppge fartygets namn och hemort liksom den Mot. 1985/86:288
ort eller hamn varifrån fartyget kommer och den dit det skall gå.
Mot avfattningen av det föreslagna stadgandet, 326 §, kan riktas olika
anmärkningar.
I sista meningen åläggs befälhavare på fartyg som är infört i fartygsregistret
att lämna vissa uppgifter om fartyget. Som framgår av 2 § är beteckningen
”fartygsregister” samlingsnamn för följande slag av register, nämligen
skeppsregister, båtregister och skeppsbyggnadsregister. Det är därför missvisande
att som skett hänvisa till fartyg som är ”infört i fartygsregistret”. Det
register som närmast åsyftas torde vara skeppsregistret, i vilket svenska
skepp skall vara införda. Genom denna registreringsskyldighet träffas
följaktligen - såsom avsikten är - handelssjöfarten. Som framgår av 11 och
12 §§ sjölagen är kravet på registrering dock ej undantagslöst. Ej heller
inträder registreringsplikten genast. Den som förvärvar skepp ”sorn är
registreringspliktigt i hans hand men ej infört i skeppsregistret” har en månad
på sig att göra sådan anmälan. I en annan situation har ägaren sex månader på
sig från det att skeppet blivit sjösatt.
Den i förslaget gjorda anknytningen till registreringen får följaktligen till
följd, att alla handelsfartyg icke kommer att omfattas av den stipulerade
skyldigheten att lämna uppgift om fartygets namn och hemort. Båt som
införts i båtregistret (båt som används yrkesmässigt främst för befordran av
passagerare eller gods) behöver över huvud taget icke ha något officiellt
namn. Handelssjöfarten fångas med andra ord in endast delvis, med påföljd
att avvikelse uppkommer i förhållande till konventionen.
Nuvarande 4 § i sjötrafikförordningen - som i visst hänseende har ett
vidare tillämpningsområde än 223 § sjölagen och konventionen - avser "i
rummet” endast Sveriges sjöterritorium. Kommer transformeringen till det
föreslagna stadgandet (326 §) att utvidga tillämpningsområdet? Denna ej
oviktiga fråga synes över huvud taget icke berörd.
I anslutning till sistnämnda fråga reser sig spörsmålet om vilken krets av
potentiella smitare som avses med det nya stadgandet om smitning. Vilka av
de ombordvarande på ett handelsfartyg? Vilka på en nöjesbåt? Kan brottet
begås på land genom att man haft del i olyckan på eller från brygga? Frågorna
bör så mycket mindre lämnas obesvarade som påföljden för den som misstar
sig beträffande paragrafens räckvidd kan utgöra fängelse.
Det föreslagna stadgandet (326 §) - som skall ersätta 223 § - är som
nämnts hämtat från 4 § sjötrafikförordningen. Den förändringen har dock
vidtagits att orden ”såsom omhändertagande av nödställd eller skadad
person” strukits. Den nya lydelsen överensstämmer med motsvarande
bestämmelse i trafikbrottslagen. Genom den vidtagna strykningen aktualiseras
den centrala frågan, vilket syfte smitningsbestämmelsen har. Vilka
intressen åsyftar paragrafen att tillgodose? Som jag närmare utvecklat i en
artikel i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund (TSA) 1975 s. 41ff, betitlad
Smitning - vad är det? är syftet med bestämmelsen märkligt nog icke klarlagt.
Det är med andra ord högst tvivelaktigt huruvida det i trafikbrottslagens
bestämmelse kan intolkas någon rättsplikt att vidta olika former av räddningsätgärder
och att således bispringa nödställd eller skadad person. (En
annan sak är att man gör så ändå.) I allt fall föreligger icke någon sådan
skyldighet så länge man stannar kvar på olycksplatsen. Skulle det till äventyrs Mot. 1985/86:288
finnas någon rättsplikt att handla, så inträder denna först i och med att man
avlägsnar sig (smiter) från platsen! Det förtjänar att anmärkas att departementschefen
själv betecknat det föreslagna stadgandet (326 §) med uttrycket
”obehörigt avvikande från olycksplats”; se propositionens huvudsakliga
innehåll och t. ex. rubriken på s. 14. Som framgår kommer det föreslagna
stadgandet i dess sålunda förändrade lydelse att på ett påtagligt sätt avvika
från den bakomliggande konventionen med dess uttryckliga krav på skyldighet
att lämna hjälp, en skyldighet som är lagfäst i 223 § sjölagen varmed 4 §
sjötrafikförordningen är avsedd att korrespondera (prop. 1970:89 s. 11-12).
Sammanfattningsvis avviker det föreslagna stadgandet från konventionstexten
i så betydande utsträckning och företer eljest sådana brister att
stadgandet måste bli föremål för betydande omarbetning. Det ligger nära till
hands att låta 223 § bibehållas i oförändrat skick och att detsamma, i
konsekvens härmed, får gälla 327 §, eftersom de båda lagrummen är
beroende av varandra. Det bör ankomma på vederbörande utskott att
utarbeta erforderlig lagtext.
Vårdslöshet i sjötrafik
I dag kan icke den straffas för vårdslöshet i sjötrafik som icke fullgör uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Det straffbara beteendet
måste därjämte ha ägt rum på fartyget. Genom den föreslagna ändringen av
324 § faller dessa villkor för straffbarhet bort. En matros som slarvar vid
hanterandet av fartygets egna lastkranar kan därmed komma att omfattas av
bestämmelsen i den nya lydelsen, om slarvet vållat skada på fartyget.
Detsamma kan gälla den som hanterar en flotte eller flytande bryggponton
på ett olämpligt sätt. De tidigare uppställda villkoren skall däremot gälla
även framdeles för ”rattfylleri till sjöss” (325 §).
Det saknas tillräckliga skäl för den föreslagna utvidgningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställer jag
att riksdagen vid behandlingen av proposition 1985/86:85 företar de
ändringar i lagförslaget som förordas i motionen.
Stockholm den 30 januari 1986
Allan Ekström (m)
6