Motion till riksdagen
1985/86:27

Lars Werner m. fl.
Datapolitik (prop. 1984/85:220)

Mångåriga krav om och behov av en samlad politisk attityd till datoriseringen
har nu lett fram till en proposition betitlad Datapolitik.

Det är givetvis högt på tiden att man gör ett försök att forma politiska
riktlinjer för elektronikens utveckling och samhälleliga följder. Det är
emellertid överraskande, att propositionen är så tunn. Den övergripande
delen omfattar 31 sidor. Detta förefaller vara en något summarisk behandling
av problem, som sammanhänger med den industriella civilisationens
hittills mest omfattande och djupgående omvälvning.

Nu är det avgörande naturligtvis inte det yttre omfånget. Men också med
avseende på sitt innehåll är propositionen tunn. Visserligen tar den upp
viktiga frågor och innehåller även betydelsefulla konstateranden - bl. a. att
den tekniska utvecklingen inte får ses som en determinerad och enbart
självgenererande process. Men den lämnar åsido flera av de mest grundläggande
aspekterna och är mycket svävande, när det gäller hur och på vilka
vägar utvecklingen skall påverkas.

Datorisering och arbete

Datatekniken, och särskilt dess för närvarande mest avancerade form:
mikroelektroniken, har en förmåga att slå ut mänskligt arbete, som saknar
varje motstycke hittills i den industriella utvecklingen. Dess spridning
sammanfaller med en period av reducerad tillväxt och tydliga stagnationsfenomen
särskilt i de avancerade industriländerna. Exempelvis ledde den nya
teknikens tillämpning till att den västtyska urindustrin under en tioårsperiod
slog ut 40 % av sina anställda. Automatiseringen av en stor amerikansk bank
ledde till en reducering av antalet anställda vid en av dess sektioner från 430
till 50. En råd internationella studier ger vid handen att reduceringen av
mängden mänskligt arbete går snabbare än ökningen i avsättningsbar
produktion.

Då det gäller förändringen i det mänskliga arbetets fördelning och struktur
i industrisamhället är tendensen en viss ökning av de högt kvalificerade
arbetena, en stark ökning av de okvalificerade och en avsevärd minskning av
andelen yrkesarbete i ”klassisk” mening.

Dessa omfattande problem avfärdas på någon enstaka rad i propositionen
med att tekniken också ger upphov till nya arbeten. Påståendet fälls i ett läge,
när tecken på viss överexpansion i dataindustrin börjat visa sig.

Propositionens hållning är alltför lättsinnig. Det bör därför göras en
grundad beräkning över olika yrkesområden beträffande det mätbara,
förväntade utfallet av en avancerad datorisering. Vad som utredningsvägen
kommit fram i Sverige beträffande detta är diffust och otillräckligt. Västtyskland,
Storbritannien och Österrike är exempel på länder, där man betydligt
mer konkret skaffat sig en bild av de förväntade effekterna på sysselsättningen.

För hela den sociala och politiska utvecklingen i landet, liksom för
arbetarrörelsens värdesystem och strategi, har det avgörande betydelse att
klarlägga vilka utvecklingstendenser, som är sannolika och vilka politiska
uppgifter de ställer.

Det måste ankomma på riksdag och regering att ta ansvar för att
datoriseringen i sin förlängning inte leder till massarbetslöshet och en allmän
försvagning av det mänskliga arbetets och arbetarens ställning i produktionsprocessen.
Ett handlingsprogram för hur detta kan ske är därför högst
angeläget.

Datorisering och makt

Propositionen presenterar resonemangsvis två alternativ - det ”onda” och
det ”goda” datasamhället - som om det hela var fråga om ett förutsättningslöst
val. Detta något aningslösa perspektiv saknar anknytning till dagens
samhälleliga verklighet.

”Datasamhällets” utveckling är inte en fråga om tyckande eller önskan,
utan en fråga om social och politisk makt. Elektronikens utveckling och
verkningar styrs av klassförhållandena och maktens fördelning. Till de
bestämmande faktorerna i denna maktkamp hör dessutom följande:

1. Några få mycket stora internationella koncerner dominerar i fråga om
datateknikens allmänna utveckling,

2. kapitalismens svaga utveckling och tendenser till överproduktion, som
framkallar koncentrerade ansträngningar att skära produktionskostnader,

3. de svenska storföretagens möjligheter att med elektroniken som vapen
stärka sin position samt försvaga och splittra löntagarna,

4. den svenska fackföreningsrörelsens oförmåga att samlas till en effektiv
kamp för alternativa vägar och metoder,

5. det förhållandet att särskilt mikroelektroniken till form och tillämpning
från början styrs av militära behov, och att den civila användningen påverkas
därav.

Med en maktfördelning som tar sig sådana uttryck är det i övervägande
grad det ”onda” datasamhället som håller på att ta form. Det är förvånande,
att en proposition från en socialdemokratisk regering inte ens ställer frågan,
vad det betyder i en teknologisk omvälvning, att den för närvarande i ovanlig
grad är i händerna på en liten ekonomiskt härskande och via sociala
värderingar ledande klass i samhället! Faktum är att det objektivt inte finns
något som helst intresse för denna ledande klass att eftersträva vad
propositionen kallar det ”goda” datasamhället.

Vad situationen kräver är en förskjutning av makten mellan klasserna. Just
den tekniska omvälvningen i vår tid är ett av de verkligt starka argumenten

Mot. 1985/86:27

11

för en sådan omvälvning också i klassmakten. För detta finns olika medel, av
vilka några är följande:

1. Utformning av en alternativ strategi för den fortsatta datoriseringen
med sikte på lösningar som främjar jämlikhet, demokratisering och nationellt
oberoende samt motarbetar elitism, fåtalsmakt och nationellt beroende.

2. Uppbyggnad - t. ex. med löntagarfondernas hjälp - av en självständig
industri- och utvecklingssektor med demokratisk styrelse och insyn samt
ägnad alternativa former av forskning, program, utrustning och tillverkning.

3. Avgörande nya befogenheter för de fackliga organisationerna för att i
de konkreta fallen styra datoriseringens utformning med hjälp av löntagarnas
deltagande och med stöd av självständig expertis.

Datoriseringen och kvinnors situation

Datoriseringens genombrott blir speciellt kännbart inom områden, som
tidigare haft en förhållandevis låg grad av mekanisering och automatisering kontor,
administration, handel. Detta i förening med den verkan den nya
tekniken tycks ha, då det gäller att urholka den del av yrkesinnehållet, som
har mänskliga kvaliteter som sin grund, är starkt ägnat att kvantitativt och
kvalitativt försämra kvinnornas situation - och detta på ett brett och allmänt
samhälleligt plan. De sociala verkningarna härav kan befaras bli omfattande.
En klar risk föreligger, att resultaten av årtiondens kamp för kvinnofrigörelse
undergrävs. Saken har också en klassmässig aspekt: det är kvinnor i redan
lågavlönade och underordnade positioner som blir de mest utsatta.

Propositionen innehåller på s. 105-109 en rad förslag för att förbättra
kvinnors situation i relation till datoriseringens verkningar. Däremot finns
synbarligen inga förslag som berör själva produktionens och arbetets
organisation. Utan en förändring härvidlag riskerar de föreslagna åtgärderna
att få anpassningskaraktär och bli underordnade en utveckling som styrs av
storföretagen och datajättarna.

I några fall har kvinnor inom den offentliga sektorn här tagit intressanta
initiativ. Ett av dessa redovisas i en rapport för Arbetslivscentrum, utförd av
Ewy Gunnarsson och Ulla Ressner. Här visas hur man även inom den ram,
som det nuvarande ekonomiska systemet utgör, kunnat lokalt skapa en helt
annorlunda arbetsorganisation med mer jämlik fördelning av kompetensen
och förbättrad kollektiv sammanhållning inom avdelningen. Dessa erfarenheter
är av största betydelse framför allt för den offentliga sektorn. De ger
ju möjligheter att göra denna sektor till en vägledande faktor, till en
spjutspets riktad mot en datorisering, som leder till utslagning och ökade
kompetensklyftor.

En annan mycket central faktor i detta sammanhang är att utveckla det
”mänskliga” innehållet i en yrkesfunktion, dvs. ge vidgat utrymme åt sådana
inslag i funktionen, vilka antingen inte kan datoriseras eller gör en förlust i
kvalitet och innehåll vid en datorisering. Möjligheterna att på detta sätt
utveckla och fördjupa yrkesinnehållet är naturligtvis inte begränsade till de
traditionella kvinnoyrkena. De finns mer eller mindre i alla yrken. Men de
framträder särskilt påtagligt inom de slag av service- och omsorgsarbete, som

Mot. 1985/86:27

12

är lokaliserade till de offentliga verksamheterna och där inslaget av kvinnor Mot. 1985/86:27

är mycket stort. En sådan utveckling av det mänskliga arbetet är inte bara

betydelsefull ur sysselsättningsperspektiv utan minst lika mycket för alla

dem, vilka påverkas av arbetets verkningar och kvaliteter. Saken har även en

jämlikhetsaspekt - ett fördjupat mänskligt innehåll i ett socialt arbete gynnar

människor, som tillhör de minst gynnade i samhället. Och även här finns

alltså möjligheter att låta den offentliga sektorn spela en offensiv och

nydanande roll. Detta kan dock ske på allvar först om stat och kommuner tar

upp de anställdas idéer och gör dem till sin officiella politik på området.

Demokrati och offentlighet

En beklämmande slutsats av datoriseringen på den administrativa sektorn är
att möjligheterna till insyn och offentlighet i förvaltningen försämrats genom
datoriseringen. Detta står inte bara i strid med riksdagens beslut utan har
varit en fullständigt onödig konsekvens vållad av att de datasystem som
byggts upp inte har varit anpassade till offentlighetsprincipen och demokratins
krav. Vpk har utförligare utvecklat dessa frågor i motion till proposition
1984/85:225 om ADB i statsförvaltningen. Vi hänvisar till denna motion.

Datorisering och kultur

Propositionens formuleringar av mål och strävanden för dataundervisning i
det allmänna skolväsendet är i alltför hög grad en spegling av samhällets
allmänna maktstruktur. Olika ämnen sägs t. ex. skola förändras ”med
hänsyn till hur datorer används i yrkeslivet”. Det är just detta man inte bör
göra. Man bör inte lära eleverna, hur datorisering nu drivs för att de skall
kunna ideologiskt och inlärningsmässigt anpassa sig därtill. Då kommer
skolan återigen att spegla klasskillnader och bildningsklyftor. Vad man bör
söka lära ut är, hur elektroniken skulle kunna användas för att tjäna
jämlikhet och demokratisering, och varför den i dag icke används på detta
sätt.

Ett särskilt problem utgör i kunskaps- och kulturutvecklingen datoriseringens
verkan på språket. Datatekniken ”imiterar” språket, dess själva
princip är en simulering av ord och begrepp. Detta sker emellertid på ett
mycket begränsat och torftigt sätt. Även de avancerade dataspråken gör bruk
av ett antal ord, som bara utgör ett par procent av det mänskliga språkets
stora skatt av ord. Hela språkliga referenssystem och system av nyanser går
helt förlorade. Därtill kommer att dataspråken aldrig kan återge det speciella
innehåll, som är knutet till känslan och som bl. a. förmedlas genom samtalsoch
ögonkontakt.

När därför datasystemens torftiga och utarmade språkvärld skall dominera
viktiga funktioner och utgöra en del av de arbetande människornas
språkanvändning, får det djupgående konsekvenser. Särskilt allvarligt är att
effektivitetssyftet, som ju driver datoriseringen framåt, helt står i strid med
behovet av ett rikt, varierat och flexibelt språk. Torftigheten är ett intresse i
den typ av effektivitet, som är knuten till ekonomisk vinning. Denna bärande
tendens och datoriseringens verkan på människors språkanvändning är klart
destruktiv.

Propositionen innehåller inga referenser till eller åtgärder för att möta den
här nämnda typen av problem. För kulturens utveckling och tillgänglighet är
det dock oundgängligen nödvändigt att djupare undersöka de språkliga och
kulturella verkningarna av en från det mänskliga livet alltmer abstraherad
elektronikanvändning.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda föreslås

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en konkret
bedömning av datoriseringens kvantitativa verkningar på sysselsättningen
inom olika samhällssektorer,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära ett program för
att utveckla alternativa system och tillämpningar av datatekniken i
enlighet med vad som anförs i motionen,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförs i motionen rörande datorisering och klassmakt,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförs i motionen rörande datorisering och kvinnors samhälleliga
situation,

5. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförs i motionen rörande datorisering, kunskap och kultur.

Stockholm den 7 oktober 1985
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Mot. 1985/86:27

14