Motion till riksdagen
1985/86:26

Gunnar Hökmark
Datapolitik (prop. 1984/85:220)

Introduktionen av datorer och modern informationsteknologi har gått
snabbare och fått ett större genomslag än vad de flesta bedömare trodde för
ett tiotal år sedan. Företag, myndigheter och organisationer har fått
informationssystem som bygger på en integrerad användning av datorer. Allt
fler befattningshavare använder persondatorer, terminaler till större system
eller ordbehandlare.

Denna utveckling har skett samtidigt som informationsteknologin inom
andra områden tagit snabba steg. Ny kommunikationsteknik växer fram
genom satelliter, utvecklingen av fiberoptik och nya system för datakommunikation
genom telenätet.

Den allra viktigaste utvecklingen sker dock genom innovationer, nytänkande
och utvecklingen av metoder för att använda den nya tekniken.

Nya informationssystem bygger på befintlig teknik. Genom nya metoder
för att utnyttja tekniken skapar man möjligheter till ett närmare samarbete
mellan människor i olika funktioner. Den moderna informationsteknologin
sätter mycket konsekvent den enskilda individen i centrum.

Den nya tekniken är individrelaterad även på andra sätt. Inom industrin
ger numerisk styrning och industrirobotar möjligheter till en produktion i
långa serier men med korta upplagor, en produktion som kan uppfylla en
lång rad olika specifika önskemål och värderingar från enskilda människor.
Inom produktionen ger de nya systemen en överblick och en kommunikation
med andra som inte tidigare funnits, samtidigt som den nya tekniken skapar
ett större utrymme för den enskildes kreativitet och kompetens.

För ett land som Sverige innebär genomslaget för modern informationsteknologi
spännande och fascinerande möjligheter. Den öppenhet för ny
teknik som länge karaktäriserat det svenska samhället är en styrka. Sverige
är också ett av de länder som kommit längst i utnyttjandet av industrirobotar
och vi ligger bland de främsta när det gäller datortäthet.

På en avgörande punkt skiljer sig Sverige däremot från andra västländer.
Ingen annanstans finns en motsvarighet till storleken på den svenska
offentliga sektorn. De farhågor som har funnits i Sverige gentemot den nya
tekniken har besannats när det gäller myndigheters sätt att använda den. En
stor del av den offentliga sektorns användning av data har kommit att handla
om registrering av uppgifter om enskilda människor. Till en del har detta
varit en konsekvens av hur välfärden har utformats, till en annan del ett
resultat av att olika myndigheters intressen för information och kontroll
tillåtits gå före den enskildes integritet.

Mot.

1985/86

26-29

1 Riksdagen 1985/86.3 sami. Nr 26-29

Enligt en undersökning som statistiska centralbyrån presenterade i början
av 1985 uppgav 67 % av de tillfrågade att de var skrämda av myndigheternas
möjligheter att med hjälp av datauppgifter kontrollera medborgarna.

På samma sätt som den omfattande offentliga sektorn skapar betydande
risker för att den nya informationsteknologin utnyttjas till att stärka den
offentliga makten på de enskilda medborgarnas bekostnad innebär dess
dominans en begränsning av vår förmåga att tillgodogöra oss den mångfald
av möjligheter som den nya informationsteknologin ger.

Den nya informationsteknologin ger möjligheter till en förnyelse av
traditionell industri och öppnar för nya branscher och nya företag. Det
moderna industrisamhället kommer att vara också ett informationssamhälle.
Den nya informationsteknologin ger den enskilde medborgaren möjligheter
till företagande och nytänkande som tidigare inte funnits. Genom att öppna
vårt samhälle för dessa möjligheter kan vi lägga en grund för att Sverige skall
kunna ligga i täten för den utveckling som i dag sker genom hela västvärlden.

Det är mot denna bakgrund som det kan konstateras att i regeringens
propositioner 1984/85:220 om datapolitik och 1984/85:225 om statsförvaltningens
användning av ADB m.m. inte finns några förslag till hur det
svenska samhället skall öppnas för de möjligheter den nya informationsteknologin
ger, lika litet som propositionerna bär fram några förslag med
anspråk på att lösa de problem, t. ex. vad gäller den enskildes integritet, som
modem informationsteknologi skapar för ett samhälle av svensk modell.

Till en del är propositionerna ett uttryck för ett socialdemokratiskt
dilemma inför framtidens samhälle. Personlig kreativitet och engagemang som
är en avgörande förutsättning för att den nya tekniken skall kunna
utnyttjas - kan inte kommenderas fram genom statliga åtgärder och politiska
beslut. De växer bäst i frihet.

Till en annan del är propositionerna ett uttryck för svårigheterna i
begreppet datapolitik om man med det menar en politik utgående från vissa
centrala värderingar av tekniken. Datatekniken måste liksom andra tekniker
bedömas och prövas utifrån de kriterier som är aktuella och relevanta inom
olika samhällsområden. En politiserad syn på tekniken som sådan leder
antingen till stelhet, baserad på den felaktiga föreställningen att den tekniska
utvecklingen förutsätter politiska beslut eller att det politiska beslutsfattandet
blir maktlöst genom en teknisk utveckling som ändå inte kan kontrolleras
politiskt.

Till skillnad från en datapolitik i denna bemärkelse behöver Sverige
däremot en politik som inom olika samhällsområden bygger på en medvetenhet
om de förändrade villkor och nya möjligheter datatekniken ger.

Den medvetenheten saknas i den datapolitiska propositionen. I stället
bygger den på funderingar om vad som kan åstadkommas genom statens
egna åtgärder i stället för på en politik som mobiliserar även den del av
samhället som inte är stat och kommun. Några förslag som reglerar det
offentligas hantering av enskildas personuppgifter finns däremot inte.

Propositionen är fylld av snusförnuftiga utfästelser om vad regeringen skall
göra: ”Ett mål för regeringen måste vara att datateknikens användning för
samköming och kontroll utformas med full respekt för den enskildes
integritet” (s. 26). ”Jag anser att samhället bör satsa på en systematisk och

Mot. 1985/86:26

2

långsiktig forskning och utveckling inom detta område” (s. 23). ”Om vi
utvecklar ett särskilt kunnande på detta område är det möjligt att våra
datatekniska produkter kan finna avsättning på den internationella marknaden.”
”Jag vill dock framhålla att det på lång sikt är viktigt att skolan ger
barnen tillräcklig utbildning i de naturliga mänskliga uttrycksformerna,
såsom språk, konst och musik” (s. 30).

Ingen kan ha något emot vare sig långsiktigheten, systematiken, respekten
för den enskildes integritet eller de naturliga mänskliga uttrycksformerna.
Försäkringar om att samhället, dvs. staten, dvs. oftast i de här fallen
regeringen, skall agera kompetent och långsiktigt är därför föga meningsfulla.

Regeringens förslag till riktlinjer för den framtida datapolitiken är i
konsekvens med detta innehållslösa men framför allt fokuserade på statens
egna åtgärder i stället för på förslag som ökar förutsättningarna för vårt
samhälle i sin helhet att möta dataåldern.

När det gäller användningen av datatekniken i arbetslivet, sätter regeringen
sin tillit till att staten skall kunna uppträda som kompetent och krävande
kund. Behovet är däremot snarare att vi får en svensk programvaruutveckling
som baserar sig på de vitt skilda arbetssituationer och marknadsvillkor
som finns på den svenska arbetsmarknaden. Regeringen söker inte ens
analysera vilka åtgärder detta ställer krav på.

För att fördjupa demokratin och förnya den offentliga sektorn vill
regeringen använda datatekniken. Det är angeläget men regeringen säger
inget om vad datatekniken skall användas till och vilka mål den skall
uppfylla. Regeringen anger heller inga gränser eller hänsyn som det
offentliga skall ta vad gäller användningen av datatekniken. Både vad gäller
myndigheternas försäljningsverksamhet och hanteringen av offentlighetsprincipen
hänvisar man till data- och offentlighetskommittén. Detta är något
paradoxalt eftersom man samtidigt föreslår inrättandet av en ny nämnd för
försäljning av information och låter myndigheternas datauppbyggnad fortgå
innan det finns några utredningsresultat eller ens en laglig reglering av deras
försäljningsverksamhet.

Vad gäller utbildningen diskuterar regeringen inte den dominerande delen
av utbildning inom dataområdet som finns inom den privata sektorn.

Vad gäller utbyggnaden av data- och telekommunikation sitter regeringen
fast i det monopoltänkande som försvårar konkurrens t. ex. vad gäller
höghastighetsmodem och abonnentväxlar. Det finns över huvud taget ingen
öppenhet för privata initiativ och andra tekniska lösningar än dem som
televerket föreslår.

Vad gäller forskning bortser regeringen från den forskning som sker inom
den privata sektorn samtidigt som man inte nämner det internationella
samarbete som är aktuellt.

Vad gäller den enskildes integritet lämnar regeringen inga förslag men
hävdar allmänt att frågan om den enskildes integritet är en avvägningsfråga.
Detta är i princip en deklaration om att regeringen inte anser att den
enskildes integritet har ett värde i sig. Uppenbarligen anser regeringen att
mycket långtgående integritetskränkningar är möjliga under förutsättning
att det samhälleliga intresset är stort nog.

Mot. 1985/86:26

3

1 * Riksdagen 1985186. 3 sami. Nr26-29

Samtidigt som regeringen säger sig vilja minska sårbarheten föreslår man
att sårbarhetsberedningens arbetsuppgifter skall överföras till statskontoret
där de knappast kan få den uppmärksamhet de har i dag.

Regeringens förslag till riktlinjer för datapolitiken ger inga konkreta
besked och bygger på ett tänkesätt som knappast kan vara till gagn för
utvecklingen och användandet av informationsteknologin i det svenska
samhället. Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag till riktlinjer för
den framtida datapolitiken.

En politik för att på bästa sätt utnyttja den nya informationsteknologin
måste i stället bygga på följande riktlinjer.

För det första ställer det ökande användandet av datorer och dataregister
krav på ett förstärkt skydd av den enskildes integritet. För det andra måste
offentlighetsprincipen hållas levande även i en tid då en stor del av offentliga
uppgifter registreras på data. För det tredje måste sårbarheten i olika register
och olika system beaktas. För det fjärde måste strävan vara att med största
möjliga frihet öppna för att Sverige skall bli ett land som på bästa sätt, inom
olika samhällsområden, tar till vara de fördelar och möjligheter som den nya
teknologin ger.

Den enskildes integritet

I regeringens proposition 1984/85:220 angående datapolitik och i proposition
1984/85:225 om statsförvaltningens användning av ADB m. m. hävdas ett
flertal gånger att myndigheter måste ta hänsyn till den enskildes integritet, att
den enskildes integritet är en avvägningsfråga och att integritetsdebatten i
själva verket gäller hur långt man skall acceptera myndigheternas kontroll av
medborgare.

Detta synsätt är i sig alarmerande. Den enskildes integritet får inte vara en
relativ sak, som kan förskjutas beroende på hur stor myndigheternas
kontrolliver är. Utnyttjandet av datorer måste utgå ifrån att den enskildes
integritet skall respekteras. Data- och informationssystemen måste byggas
upp kring detta.

Samtidigt som regeringen föreslår att de statliga myndigheterna på olika
sätt skall gå vidare i sin uppbyggnad av olika datasystem hänvisar man vad
gäller integriteten till det arbete som pågår inom data- och offentlighetskommittén.
Man lämnar inga förslag till hur integriteten skall skyddas utan
förutsätter att myndigheterna på egen hand skall bygga upp systemen med
full respekt för den enskildes integritet. Mot bakgrund av vad som har skett
den senaste mandatperioden är detta föga imponerande och illavarslande för
den enskildes integritet.

Under den gångna mandatperioden har antalet personregister vuxit
snabbt. Samkörningar i kontrollsyfte har blivit vanligare.

Samtidigt som regeringen har uppdragit åt data- och offentlighetskommittén
att utreda en begränsning av personnummeranvändningen har man
genom sitt förslag om en förenklad självdeklaration tvingat fram den största
utökningen av personnummeranvändningen som någonsin gjorts i Sverige.

Enskilda myndigheter har inte det intresse att ta till vara människors
integritet som regeringen i sin proposition tycks förutsätta. Riksskatteverket

Mot. 1985/86:26

4

hart. ex. under den gångna perioden lämnat förslag till en ändring i datalagen Mot. 1985/86:26
som väsentligen skulle ha ökat myndigheternas möjlighet till kontroll.

Hanteringen av kronofogdemyndighetsregistret REX har heller inte tytt på
något större intresse att slå vakt om den enskildes integritet. Andra
framstötar, från riksskatteverket och andra myndigheter, tyder inte på att
respekten för den enskildes integritet står i förgrunden när företrädare för
regering och myndighet vill effektivisera sin verksamhet.

Uppbyggnaden av socialstyrelsens slutenvårdsregister är ett annat exempel
på hur en myndighet tillåts arbeta vidare med ett register utan att frågan
om sådana register skall ha särskilt lagstöd eller stöd i särskild författning är
utredd, liksom frågan om tillgängligheten i landstingens databaser.

Det bristande intresset för den enskildes integritet gäller också det förslag
som regeringen för fram i sin proposition 1984/85:225 vad gäller inrättandet
av en särskild myndighet som skall svara för den aktiva statliga informationsförmedlingen.
Detta är knappast förenligt med att data- och offentlighetskommittén
skall utreda myndigheternas försäljning av insamlade uppgifter.

Den sammantagna bilden av regeringens arbete med data och integritet är
att man släpper fritt fram för en utbyggnad av olika dataregister innan
integritetsfrågorna är lösta. Det naturliga hade varit att hänvisningarna till
data- och offentlighetskommitténs arbete också hade lett till en återhållsamhet
i registeruppbyggnaden. Någon sådan återhållsamhet finns inte.

Denna attityd understryker behovet av en ny politik för den enskildes
integritet. För det första måste det vara en rimlig utgångspunkt att
information om den enskilde i första hand tillhör den enskilde. För det andra
bör det finnas stöd i lag eller författning om det, trots detta, finns skäl för att
den enskilde skall lämna ut personliga uppgifter om sig själv till det
offentliga. För det tredje bör utlämnade personuppgifter så långt möjligt
vara en sak mellan den enskilde och myndigheten.

Det växande behovet av att samla in uppgifter från enskilda människor
sammanhänger med hur olika välfärdssystem utvecklas. Det blir helt enkelt
en nödvändighet att samla in information om enskilda människor för att
systemen skall fungera. Samtidigt tenderar de politiska intressena i olika
sakfrågor att sätta sakfrågorna före den enskildes integritet. Olika myndigheter
tenderar att ha samma attityd. Det är mot denna bakgrund som det är
angeläget att den enskildes integritet ges ett särskilt grundlagsskydd. Detta
kan ske genom att rätten till ett skyddat privatliv förs in tillsammans med frioch
rättigheterna i grundlagen. Det kan också ske genom att delar av
datalagen ges ett grundlagsskydd eller genom att man på annat sätt ger den
enskildes integritet grundlagsskydd. Regeringen bör därför ge data- och
offentlighetskommittén tilläggsdirektiv att utreda frågan om hur den enskildes
integritet skall kunna ges grundlagsskydd. Riksdagen bör ge regeringen
detta till känna.

En fråga som utreds inom data- och offentlighetskommittén är huruvida
stora offentliga register skall kunna inrättas utan särskilt lagstöd eller
författningsstöd. Det rimliga är att offentliga register konsekvent skall ha
sådant stöd för att kunna föras.

Det är mot den bakgrunden otillfredsställande att socialstyrelsen nu håller
på att bygga upp ett stort slutenvårdsregister, omfattande samtliga patienter 5

intagna på landstingens slutenvård. Det är ett register som otvivelaktigt
borde ställas under riksdagens särskilda prövning. Frågorna om tillgängligheten
i landstingens databaser och sekretessen i patientjournaler är också
under utredning i data- och offentlighetskommittén. Ett så omfattande
register som slutenvårdsregistret borde, om det över huvud taget skall byggas
upp, baseras på utredningens resultat och inte byggas ut dessförinnan.
Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

En fråga som sammanhänger med uppbyggnaden av de stora registren är
den enskildes rätt att kunna stå utanför dataregistrering. Inom sjukvårdens
område kan detta anses vara särskilt viktigt, med anledning av att de
uppgifter som här är aktuella kan anses vara särskilt känsliga. Det är därför
rimligt att det finns en möjlighet för den enskilda patienten att begära att den
egna patientjournalen ej förs på data.

Den mängd av uppgifter som i dag samlas om enskilda medborgare är stor.
Det gör det nödvändigt att olika myndigheters uppgiftsinsamlande granskas
kritiskt. Myndigheters rätt att insamla, registrera, lagra och vidarebefordra
uppgifter bör begränsas. Regeringen bör till riksdagen återkomma med
förslag till åtgärder för en sådan begränsning.

En lång rad olika myndigheter sysslar i dag med försäljning av de uppgifter
som de har insamlat. Detta är betänkligt av olika anledningar. För det första
kan man fråga sig om offentliga myndigheter skall finansieras på annat sätt än
genom de anslag som riksdagen beviljar. För det andra måste det anses vara
principiellt felaktigt att uppgifter som inhämtas av en myndighet, för dess
myndighetsutövning, sedan sprids vidare till andra genom aktiv marknadsföring.
För det tredje saknar, i de flesta fall, myndigheterna stöd i lag eller
författning för denna verksamhet.

Offentlighetsprincipen innebär att alla sådana uppgifter som är insamlade
av en myndighet, som inte är sekretessbelagda, är tillgängliga för offentligheten.
Detta faktum legitimerar inte att man aktivt genom försäljning sprider
uppgifter om den enskilde. I avvaktan på resultaten från data- och
offentlighetskommittén bör regeringen tillse att myndigheter som saknar
lagstöd eller författningsstöd inte säljer personuppgifter. Riksdagen bör ge
regeringen detta till känna.

I konsekvens med detta bör riksdagen avslå regeringens förslag om att
inrätta en särskild myndighet med uppgift att svara för huvudmannaskapet
för SPAR och att undersöka formerna för den aktiva, statliga informationsförmedlingen.
Det är orimligt att, samtidigt som man utreder frågan om
myndigheter skall sälja sin information, inrätta en ny myndighet för att detta
skall göras. Huvudmannaskapet för SPAR kan i avvaktan på utredningens
resultat tilldelas statskontoret.

Offentlighetsprincipen

Offentlighetsprincipen är från början utformad med tanke på att de aktuella
uppgifterna fanns på papper. Datatekniken har förändrat omständigheterna
kring offentlighetsprincipen avsevärt. För den normale medborgaren är det
svårare att tillgodogöra sig information som finns lagrad på data. För den
kunnige finns däremot utomordentligt goda möjligheter att få en massiv

Mot. 1985/86:26

6

information genom att utnyttja offentlighetsprincipen tillsammans med de
möjligheter som modern datateknologi ger. Datateknologin kan också, t. ex.
i form av terminalanknytning, ge en betydligt vidare spridning av i och för sig
offentliga uppgifter än vad som ursprungligen varit möjligt.

Sedan några år tillbaka tolkas offentlighetsprincipen vad gäller ADBbaserad
information till att gälla också vad som har kommit att betecknas
som ”potentiell handling”, dvs. en handling som i och för sig inte finns men
som kan framställas med hjälp av datateknik.

Myndigheternas försäljningsverksamhet har aktualiserat frågan om massuttag
enligt offentlighetsprincipen skall vara tillåtna. Det problemet kan
endera lösas genom att massuttag görs mer komplicerade och mindre
attraktiva, eller genom att man differentierar offentlighetsprincipen så att
den inte gäller för vissa definierade situationer.

Enligt min mening är det farligt att differentiera offentlighetsprincipen.
Offentlighetsprincipen bör inte skilja på olika medborgare eller olika
medborgare i olika funktioner. Däremot finns det skäl till en striktare
tillämpning av de förpliktelser offentlighetsprincipen ger myndigheterna.

I avvaktan på data- och offentlighetskommittén bör därför den statliga
förvaltningen iaktta återhållsamhet med formerna för hur information
distribueras i enlighet med offentlighetsprincipen. Riksdagen bör ge regeringen
detta till känna.

Sårbarheten

I takt med att olika informationssystem baseras på datateknologin blir vårt
samhälle alltmer sårbart för störningar i datasystemen. Ur totalförsvarssynpunkt
är detta en allvarlig fråga men den berör också i vidare bemärkelse hela
vårt samhälles sätt att fungera. Att väcka till medvetande om sårbarheten och
bidra till ett ökat säkerhetstänkande hos alla parter är därför en viktig
samhällelig uppgift.

Sårbarhetsfrågorna är ofta komplicerade och står ofta i strid med andra
intressen som påverkar uppbyggnaden av olika datasystem. Det är därför av
vikt att sårbarhetsfrågorna behandlas av ett organ som kan samla olika
intressen i vårt samhälle och som kan vara fristående från andra.

Sårbarhetsberedningen (SÅRB) har alltsedan sin tillkomst 1981 svarat för
uppgiften att genom utredningsverksamhet och information verka för en
minskad sårbarhet. Det är allmänt omvittnat att SÅRB lyckats etablera ett
förtroendefullt och fruktbart samarbete mellan myndigheter och näringsliv,
som alla parter haft stor nytta av.

Uppslutningen från näringslivets sida med såväl ekonomiskt som personellt
stöd har också medfört att många omfattande projekt kunnat genomföras
till en för statskassan blygsam kostnad. Så har t. ex. den s. k. SBAmetoden
till övervägande del finansierats utanför statsbudgeten.

I proposition 1984/85:225 angående statsförvaltningens användning av
ADB föreslås att statskontoret får ett sammanhållet ansvar för sårbarhetsfrågorna
inom den civila statsförvaltningen, samtidigt som regeringen bekräftar
att SÅRB och dess verksamhet skall upphöra.

Detta torde leda till att sårbarhetsfrågorna drunknar bland de frågor som

Mot. 1985/86:26

7

statskontoret i övrigt ansvarar för. Det finns också betydande risker för
intressekonflikter.

Till detta kommer att sårbarhetsfrågorna som nämnts inte enbart är en
fråga om statens ADB-verksamhet utan gäller ADB-hanteringen i vårt
samhälle i sin helhet. Det föredragande statsrådet påpekar i sitt övervägande
att sårbarhetsfrågorna inte är begränsade till den försvarsanknutna verksamheten.
De omfattar också frågor som arbetsmiljö och rättssäkerhet. Detta är
korrekt. Det faktum att sårbarhetsfrågorna dessutom omfattar inte bara den
offentliga sektorn utan samhället i sin helhet talar för att de inte skall beredas
inom en myndighet som hanterar den statliga ADB-hanteringen. Konsekvensen
av regeringens förslag blir ju att näringslivet samt kommuner och
landsting ställs utanför och risken finns att ett begynnande säkerhetsmedvetande
försvagas.

Det faktum att det finns en allmän enighet om värdet av de insatser SÅRB
gjort talar för att SÅRB och dess verksamhet bör bestå även i fortsättningen.
Detta bör lämpligen kunna ske i form av en nämnd knuten till försvarsdepartementet.

Informationsteknologin och friheten

Informationsteknologin ger möjlighet till ett mångskiftande samhälle, där
utrymmet för enskilt nytänkande är stort. Behovet av att samhället är öppet
för människors nytänkande är därför också i motsvarande mån stort.
Föränderligheten och komplexiteten i ett samhälle där informationsteknologin
spelar en allt större roll är sådan att politiker måste inta en mer ödmjuk
hållning till vad man kan styra och dirigera.

Förutsättningen för att Sverige skall vara framgångsrikt att utnyttja de nya
teknologierna är att en betydande avmonopolisering sker i det svenska
samhället.

Hemställan

Mot bakgrund av ovanstående hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till riktlinjer för den
framtida datapolitiken,

2. att riksdagen i frågan om grundlagsskydd för den enskildes
integritet som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts angående tilläggsdirektiv till data- och offentlighetskommittén,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående socialstyrelsens slutenvårdsregister,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående rätten att begära att den egna patientjournalen
ej förs på data,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att
begränsa myndigheters rätt att insamla, registrera, lagra och vidarebefordra
personuppgifter,

Mot. 1985/86:26

8

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i Mot. 1985/86:26
motionen anförts angående myndigheters försäljning av personuppgifter,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående en striktare tillämpning av de krav
offentlighetsprincipen ställer.

Stockholm den 7 oktober 1985

Gunnar Hökmark (m)