Motion till riksdagen
1985/86:23

Lars Tobisson m. fl.
Datapolitik (prop. 1984/85:220)

Moderata samlingspartiet har under en följd av år motionsvägen tagit upp
väsentliga datapolitiska frågeställningar. I anslutning till att regeringen
under förra riksmötets sista dagar lämnade inte mindre än fyra olika
dokument, propositionerna 1984/85:220 om datapolitik och 1984/85:225 om
statsförvaltningens användning av ADB m. m. samt skrivelserna 1984/85:202
om den offentliga sektorns förnyelse och 1984/85:218 om ett informationsteknologiskt
program, avlämnades motion 1984/85:3243. I denna anmäldes
att moderata samlingspartiet avsåg återkomma till hithörande frågor i början
av 1985/86 års riksmöte.

De åsikter som framfördes i motionen gäller naturligtvis fortfarande, och
vi finner därför ingen anledning att upprepa dem. Vi hänvisar således
inledningsvis till motion 1984/85:3243 och vill därutöver anföra följande.

Användningen av ADB i statlig verksamhet

Den ADB-verksamhet som i dag bedrivs inom statsförvaltningen byggdes i
stor utsträckning upp under 1960- och 1970-talen, då ett antal stora
ADB-system för olika ändamål inrättades. Exempel på sådana system är
RAFA-systemet för socialförsäkringen, SCB:s totalbefolkningsregister, bilregistret,
värnpliktsregistret, dets. k. REX-systemet för kronofogdemyndigheterna
och skatteadministrationens RS-system.

Det finns flera ändamål som kan utpekas som vägledande för användningen
av ADB i statlig verksamhet. Det kan gälla t. ex. lägre kostnader, bättre
information, snabbare ärendebehandling och bättre arbetsförhållanden. Det
kan också vara fråga om sådana mer övergripande faktorer som rättssäkerhet,
integritetsskydd samt samhällets och förvaltningarnas sårbarhet. Frågor
om sysselsättning, medbestämmande för personalen, decentralisering och
insyn i förvaltningarna kan spela en roll.

Det är emellertid angeläget att understryka att användning av ADB inte
enbart kan ses som ett tekniskt hjälpmedel i för övrigt oförändrad verksamhet.
Många gånger påverkar ADB-tekniken verksamhetens karaktär. Inte
sällan har stora centrala systemlösningar inneburit att verksamheten organiserats
på ett sätt som enskilda människor uppfattat som byråkratiskt och
maskinmässigt. Den teknik som har tagits i anspråk för att förenkla rutinerna
och öka servicen har i medborgarnas ögon lett till motsatt resultat.

Den hittillsvarande ADB-användningen har i alltför stor utsträckning
skapat möjligheter för att bibehålla och bygga ut starkt komplicerade

Mot.

1985/86

23-25

1 Riksdagen 1985/86.3 sami. Nr 23-25

regelsystem. Den allmänna försäkringen och skattesystemet, för att ta två
exempel som berör praktiskt taget hela folket, kan göras - och har gjorts alltmer
sofistikerade och svåröverskådliga för den enskilde bl. a. med hjälp
av datorerna. Endast med ADB-teknikens hjälp kan dessa komplicerade
system administreras och förfinade kontrollmekanismer riktade mot medborgarna
åstadkommas.

Den fortsatta datoriseringen bör drivas med främst två syften: att minska
statens administrationskostnader och att så långt möjligt förenkla olika
legala och administrativa system. Strävan att tillgodogöra sig de rationaliseringseffekter
som uppstår till följd av en ökad datorisering är naturlig i ett
läge där de politiska beslutsfattarna tvingas göra djupgående ingrepp i de
offentliga utgifterna. I en situation då bidrag till medborgarna måste skäras
ned är det inte bara ekonomiskt nödvändigt utan även en rättvisefråga att
administrationskostnader så långt möjligt minskas. Med denna utgångspunkt
borde det vara realistiskt att åstadkomma en rejäl minskning av antalet
heltidsarbetsinsatser inom statsförvaltningen under resten av 1980-talet. Den
hittillsvarande datoriseringen har, som för några år sedan redovisades av
SCB, inneburit ett minskat personalbehov av mer än 10 000 personer. Det
borde vara rimligt att fram till 1990 åstadkomma en personalbesparing av
minst denna storleksordning. Denna målsättning utgår då från en snabb
datorisering men med ett i väsentliga delar oförändrat regelsystem. Om de
grundläggande administrativa systemen förenklas kan rationaliseringsvinsterna
bli flera gånger större. För oss framstår det som ytterst angeläget att en
sådan utveckling kommer till stånd, både för att åstadkomma rationaliseringsvinster
och för att stärka rättssäkerheten.

Statens användning av informationsteknologi och ADB har hittills i viktiga
avseenden inte varit särskilt framgångsrik. Betydande kostnadsöverskridanden,
förseningar och tekniska problem har snarare varit regel än undantag.
Detta beror dock mer på brister i inblandade myndigheters förmåga att
utnyttja hjälpmedlet, samt på en förkärlek för komplexa, centraliserade
systemlösningar, än på hjälpmedlet som sådant och de möjligheter detta
erbjuder. En betydande del av de stora statliga ADB-system som är i drift
kommer att behöva genomgå omläggningar i större eller mindre grad under
resten av 1980-talet. Flera orsaker kan anges till detta. Systemlösningarna är
gamla, i flera fall från 1960-talet. Successiva mindre förändringar har medfört
höga underhållskostnader. Systemen tillfredsställer inte nuvarande högre
krav på användarvänlighet och arbetsmiljö; datorerna är oekonomiska;
sårbarhets- och säkerhetsskydd är inte tillfredsställande m. m. Dessa problem
har påtalats i en rad motioner under tidigare år och måste nu beslutsamt
angripas.

Som exempel på ADB-system inom den civila statsförvaltningen som av
olika skäl behöver genomgå ganska stora förändringar kan nämnas rättsväsendets
informationssystem, skatteadministrationens ADB-system, allmänna
försäkringens ADB-system, REX-systemet, System S, centrala bil- och
körkortsregistersystemet, studiestödssystemet, invandrarverkets ADB-system,
fastighetsdata- och inskrivningsregistersystemet. Flera av dessa krav på
förändringar har i och för sig redan behandlats av separata utredningar. Men
uppgifter om de sammanlagda insatser som kan bli erforderliga har inte

Mot. 1985/86:23

2

ställts samman. Detta är en allvarlig brist, som bör avhjälpas genom en
kartläggning och en redovisning för riksdagen med förslag till prioriteringar
under 1980-talet.

Främjande av administrativ utveckling

Enligt samstämmiga bedömningar är de svåraste problemen inom ADBområdet
under överskådlig framtid icke förknippade med datorernas prestanda
eller funktioner eller med de tekniska möjligheterna. Det är mycket
viktigare att öka effektiviteten i systemutvecklingsprocessen samt att skapa
flexibilitet och enkelhet för användarna av de system som utvecklas. Andra
frågor av stor vikt är förbättring av styrning, tillskapande av strategier för
administrativ utveckling och ADB samt utformning av standarder e. d. som
hjälpmedel för att åstadkomma enklare system- och datorkraftsstrukturer än
hittills. Det är därför i och för sig positivt att notera att vissa av dessa frågor
numera har tagits upp till behandling. Enligt vår mening saknas dock
fortfarande en samlad insats, varför dessa åtgärder framstår som isolerade
och utan sammanhang med en generell strategi.

På det tekniska området har ett flertal insatser gjorts för att stimulera
produktutveckling, arbetsmetoder m. m. Styrelsen för teknisk utveckling
(STU) är central förvaltningsmyndighet för initiativ och stöd - liksom för
planläggning och rådgivning - rörande teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete. Det åligger styrelsen särskilt bl. a. att följa den tekniska
forskningen, att organisera och stödja samarbete inom teknisk forskning och
industriellt utvecklingsarbete och främja kontakter mellan myndigheter,
näringsliv och institutioner samt att planera och fördela statligt stöd i form av
lån och bidrag till teknisk forskning och utvecklingsarbete.

I regeringens skrivelse 1984/85:218 med redovisning av vissa planerade
åtgärder för att effektivisera statens insatser inom informationsteknologiområdet
står följande att läsa på s. 23: ”Med utgångspunkt i programunderlaget
och remissbehandlingen gör jag den bedömningen att det för närvarande
ej finns tillräckligt underlag för att nu lägga fast ett informationsteknologiprogram.
Jag anser det dock angeläget att ett sådant utarbetas. Med hänsyn
till att såväl programunderlag som remissbehandlingen lämnat ett antal
centrala frågor obesvarade får arbetet med dessa drivas vidare inom
regeringskansliet.”

Vi delar bedömningen att ett antal frågor återstår att besvara. Orsakerna
till att regeringen på denna punkt inte förmått uppfylla riksdagens krav på ett
samlat informationsteknologiskt program står enligt vår mening att finna i att
myndighetsorganisationen för handläggning av denna typ av frågor är
otidsenlig.

Eftersom ingen annan myndighet har till uppgift att stödja den administrativa
utvecklingen på nationell nivå har STU delvis tagit upp sådana frågor.
Exempel på detta är det s. k. ramprogrammet för kunskapsutveckling inom
informationsbehandlingsområdet, vissa teknikupphandlingsprojekt samt
försöken till framtagning av underlag och förutsättningar för ett informationstekniskt
program. Det har tydligt framgått att STU:s intresse är knutet

Mot. 1985/86:23

3

främst till industripolitiska insatser (vilket är helt i överensstämmelse med Mot. 1985/86:23
STU:s uppgift).

En rad olika åtgärder behöver vidtas beträffande informationsteknologins
och ADB-teknikens användning inom administrationen. Dessa uppgifter bör
anförtros åt ett särskilt organ. Det kan i princip ske antingen genom att ett
befintligt organ erhåller förändrade, vidgade och delvis nya arbetsuppgifter
eller genom att ett nytt organ skapas. Oavsett vilken av dessa metoder som
väljs kommer det att påverka arbetsuppgifterna för andra myndigheter och
organisationer. De myndigheter, vars organisation främst berörs, och som
även av andra skäl behöver ses över, är statens institut för personalutveckling
(SIPU), Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) och försvarets rationaliseringsinstitut
(FRI).

Bristerna i den nuvarande ordningen har sådana orsaker och är av sådan
omfattning att det förefaller ogenomförbart att avhjälpa dem på ett
tillfredsställande sätt enbart genom smärre förändringar av något av de
befintliga organen. Enligt vår mening talar de starkaste skälen för att ett nytt
organ bör bildas för de här avsedda uppgifterna. En framkomlig väg kan vara
att bygga upp det nya organet kring vissa personella resurser inom
statskontoret, samtidigt som i övrigt en allmän effektivisering av den statliga
rationaliserings- och revisionsverksamheten åstadkoms genom att den redan
tidigare väckta tanken om en sammanslagning av (återstående delar av)
statskontoret och riksrevisionsverket realiseras. Någon ökning av de totala
kostnaderna förutsätts därvid icke ske. Den sålunda ”sektorsinriktade”
rationaliseringsverksamheten bör uppdragsfinansieras, vilket även bör påverka
dess effektivitet.

Det nya organet bör således ges en inriktning mot administrativa tekniker i
en vidare mening. Ett lämpligt arbetsnamn på det vi avser kan därför vara
styrelsen för administrativ utveckling (SAU) i analogi med styrelsen för
teknisk utveckling (STU). Styrelsen för administrativ utveckling skall inte ha
sin verksamhet uteslutande inriktad på den statliga sektorn utan även
stimulera, stödja och samordna insatserna för administrativ utveckling och
forskning inom andra sektorer samt förmedla erfarenhetsutbyte och främja
samverkan mellan stat, kommun, landsting och näringsliv, dvs. arbeta på
nationell nivå.

Statlig verksamhet inom datatjänstområdet

I motioner under senare år har belysts frågan om statens engagemang inom
datatjänstsektorn. Denna fråga har också uppmärksammats i dags- och
fackpress samt i remissvar på den utredning som föranleder regeringens
förslag i proposition 1984/85:225.

Statens engagemang inom datatjänstområdet har en betydande omfattning.
Det rör sig om en total omsättning på över 1,5 miljarder kronor och
omkring 3 500 anställda.

Staten är för närvarande helt eller delvis ägare till följande datatjänstföretag
(motsvarande): DAFA, Universitetsdatacentralerna, Försvarets Datacentral,
Ekonomisystem i Norr AB, Kockums Computer Systems AB,

Kraftdata AB, Liber Systems AB, Primdata AB, Sjuhäradsdata AB, 4

S V Data AB, Teamco Terminaldata AB, Svenska Telebild AB, UGT Mot. 1985/86:23
Informationssökning AB, Satellitbild i Kiruna AB, Upplysningscentralen
UC AB, Värdepapperscentralen VPC AB, Servicecentralen i Gällivare
(SIGA) AB. Flera av dessa organisationsenheter har en viss ”hemmamarknad”
hos sina moderföretag (motsvarande). Dessa enheter bedriver, möjligen
med något undantag, serviceverksamhet i större eller mindre grad även
utanför den egna ”hemmamarknaden”. I vissa fall är verksamheterna
konkurrensskyddade på olika sätt såsom t. ex. Försvarets Datacentral, SIGA
och Värdepapperscentralen VPC (vars verksamhet är lagreglerad och har
monopol).

Inom statsverket finns därutöver serviceinriktade datacentraler inom bl. a.
statistiska centralbyrån, länsstyrelserna, riksskatteverket, riksförsäkringsverket,
trafiksäkerhetsverket, lantmäteriverket och centralnämnden för
fastighetsdata (med anlitande av DAFA:s driftservice). Dessa har dock sina
huvuduppgifter inom bestämda områden och deras serviceuppdrag är
vanligen kopplade till framtagning och försäljning av uppgifter i de register
som ingår i deras ”moderorganisations” uppgiftsområden.

Till gruppen dataservicecentraler kan även räknas delar av de verksamheter
som bedrivs inom postverket och televerket.

Till datatjänstområdet bör även räknas konsult- och systemutvecklingsverksamhet,
där staten bedriver verksamhet (utöver genom de tidigare
nämnda) genom Statskonsult AB och dess närmare tiotalet dotterbolag, AB
Teleplan, Telelogic AB, SU Infologics AB, Paralog AB, KIDA System och
Kontorsdata AB. Även den verksamhet som bedrivs av det nyligen bildade
RPS Konsult bör hänföras till detta område.

I viss utsträckning är det statliga engagemanget inom datatjänstområdet en
följd av näringspolitiska engagemang inom t. ex. varvs- och stålsektorerna.

Lokaliseringspolitiska skäl har också föranlett statliga engagemang, såsom
t. ex. SIGA i Gällivare.

De organisationer som staten har ägarintressen i tillgodoser mer än väl
statsförvaltningens behov av dataservicetjänster. Statsförvaltningen har
hittills i ringa utsträckning anlitat privata servicebyråer. Så har dock skett då
det varit uppenbart att de statliga servicebyråerna inte lyckats tillhandahålla
effektiva system till rimliga kostnader. Under senare år har märkts ett ökat
intresse från myndigheternas sida att anlita privata servicebyråer.

De flesta av de organisationer som helt eller delvis är statsägda dras med
problem av olika slag. Flera av organisationerna tillhandahåller dessutom
samma tjänster, dock på olika villkor. Dubbleringen har inte medfört en
effektiv konkurrens mellan organisationerna. Snarare har avsevärda resurser
inom organisationerna avsatts för att klara ut samarbetsrelationer och
gränsdragningar, dvs. i princip en fördelning av den statliga marknaden. Den
uppkomna situationen måste ses som ett direkt resultat av att de statliga
datatjänstorganisationerna lever skyddade från reell konkurrens från privata
servicebyråer.

Den statliga datatjänstorganisationen präglas av en mycket hög grad av
koncentration. Det bör noteras att riksdagen har uttalat sig för en decentralisering
av dataserviceverksamheten.

Den del av administrativ databehandling som statsförvaltningens myn- 5

digheter lagt på servicebyrå ligger till stor del på DAFA. DAFA har inom

1* Riksdagen 1985/86.3 sami. Nr23-25

den statliga sektorn en monopolliknande ställning. I vissa avseenden är
verksamheten även formellt monopoliserad. Privata servicebyråer har som
nämnts till mycket liten del kommit i fråga. Erfarenheterna är mycket goda
då så har skett. Det är inte uteslutet att statens egen databehandling blivit
dyrare än den kunnat vara om konkurrens fått råda.

Såvitt vi vet har ingen samlad bedömning gjorts av grunderna för eller
inriktningen av statens engagemang inom detta område. Enligt vår mening
bör en sådan genomgång göras och redovisas för riksdagen. I samband
därmed bör förutsättningarna för statens engagemang inom datatjänstområdet
prövas, såväl beträffande associationsformerna som beträffande omfattningen.
Enligt vår mening kan fler datacentraler än DAFA med fördel
ombildas till aktiebolag och drivas på affärsmässiga grunder och i konkurrens.

Vi tillstyrker förslaget i proposition 1984/85:225 att ombilda DAFA till ett
aktiebolag. Det borde ha skett för många år sedan såsom vi även tidigare
föreslagit i motioner. Vi är däremot tveksamma till de i propositionen
antydda ambitionerna att låta DAFA och Statskonsult AB gå samman. Om
ett statligt serviceföretag av den omfattning som dessa sammanslagna bolag
skulle bilda hamnar i en situation där det inte klarar konkurrensen från
andra, mindre och mer marknadsflexibla privatägda enheter, finns det risk
att uppdrag och stödbeställningar av den typ som t. ex. SIPU och SIGA
kommit i åtnjutande av skulle styras dit. Detta skulle snedvrida konkurrenssituationen
ytterligare i en känslig marknad. Enligt vår mening finns i stället
skäl för att pröva möjligheterna att försälja delar av den verksamhet som
bedrivs av DAFA och Statskonsult AB.

Datadelegationen och 1979 års datapolitiska beslut

Regeringen föreslår i proposition 1984/85:220 att datadelegationen skall
upphöra och ersättas av en statsrådsgrupp som avses överta datadelegationens
nuvarande huvuduppgifter.

I överenskommelsen om 1979 års datapolitiska beslut ingick att datatekniken
skulle stå under parlamentarisk kontroll. I detta syfte skulle en
datadelegation inrättas. Moderata samlingspartiet ställde sig bakom denna
lösning främst med tanke på de stora centrala statliga datasystemen och de
maktförskjutningar dessa medförde och alltjämt medför. Socialdemokraterna
betonade snarare att datadelegationen borde bli ett forum för de redan
starka organisationerna inom näringsliv och arbetsmarknad.

Så fort socialdemokraterna åter kommit i regeringsställning*1982, frångick
de den endast tre år gamla överenskommelsen. Datadelegationen blev inte
längre ett organ för att hjälpa partierna att utforma den datapolitik de varit
överens om behövdes. I stället blev den ett slags linjemyndighet med mera
blygsamma uppgifter, t. ex. fördelning av anslag.

När nu regeringen vill avskaffa denna sin egen variant av datadelegation,
har vi moderater inget emot det. Den fyller inget behov.

Men frågan om en datadelegation måste ses i ett större perspektiv.
Regeringen vill inte bara avskaffa den; den står inte längre fast vid 1979 års
riktlinjer. Datatekniken skall inte längre stå under den parlamentariska

Mot. 1985/86:23

6

kontroll datadelegationen var en integrerad del av. Regeringen retirerar till
situationen före år 1979, när riksdagen gång på gång sattes på mellanhand på
så sätt att det plötsligt lades förslag om nya statliga datasatsningar.
Riksdagens enda val var då att antingen bifalla något, vars konsekvenser för
bl. a. grundlagar, rättssäkerhet och personlig integritet inte kunde genomlysas
under blott 14 dagars motionstid eller att avslå förslaget med totalstopp
för rationaliseringen och ibland hela reformverksamheten inom en statlig
sektor.

Enligt moderata samlingspartiets mening är de datapolitiska frågorna av
sådan vikt att de inte trots, utan på grund av, sin departementsövergripande
karaktär kräver en samordning i regeringskansliet och i riksdagen. Beredningen
av dem bör koncentreras till ett riksdagsutskott, och i regeringskansliet
bör finnas en ansvarig samordnare på lägst statssekreterares nivå.

Som exempel på den vikt man i andra länder fäster vid dessa frågor kan
nämnas ett lagförslag till den amerikanska kongressen i år, som officiellt
bekräftar att vi har inträtt i den s. k. informationsåldern. Inledningen till
lagförslaget är följande:

Kongressen finner och förklarar att

(1) införandet och användandet av datorn och kommunikationssystem har
fört vår nation och världen in i informationsåldern

(2) dator och kommunikationssystem påverkar det sätt som arbete inom
affärsvärlden, utbildning och statlig administration utförs och vår nations
säkerhet och involvering i världshandeln

(3) kombinationen av den snabba tekniska förändringen och komplexiteten
i uppkomna problemställningar i samband med datorer och kommunikationssystem
har medfört en avtagande allmän medvetenhet och förståelse för
deras inflytande i vårt samhälle.

Som avslutning föreslås inrättande av en Information Age Commission.
Sårbarhet

Det högteknologiska samhället har blivit mycket komplicerat och sårbart.
Det gäller energiförsörjningen, det gäller fysiska kommunikationer och
telekommunikationer, det gäller produktionsorganisation och handelsrelationer
för att ta några exempel. Datatekniken är, såväl som annan teknik,
sårbar. Samhällets sårbarhet ökar snabbt med allt fler sammankopplade
datasystem. Sårbarhetsberedningen, och dess företrädare sårbarhetskommittén,
har sedan 1977 bearbetat dessa frågeställningar för riket i dess helhet.
Regeringen föreslår nu i proposition 1984/85:225 att sårbarhetsberedningen
skall upphöra och att statskontoret skall ges ett sammanhållet ansvar för
sårbarhetsfrågorna inom den civila statsförvaltningen.

Förslaget innebär att sårbarhetsfrågorna delas upp på fyra olika områden,
den civila statsförvaltningen, övrig statsförvaltning, resten av den offentliga
sektorn och näringslivet. Vi finner detta ineffektivt och olämpligt. Enligt vår
mening bör sårbarhetsfrågorna även fortsättningsvis hållas samman inom en
institution.

Vi har emellertid förståelse för att regeringen efter åtta år vill avveckla en
kommitté/beredning och föreslår därför att sårbarhetsberedningens uppgif

Mot. 1985/86:23

7

ter i sin helhet överförs till exempelvis den kommande överstyrelsen för civil Mot. 1985/86:23

beredskap. Denna myndighets arbetsuppgifter är av sådant slag att dessa

frågor har en naturlig plats inom myndigheten varför sårbarhetsberedning

ens arbete bör kunna fortsättas på ett effektivt sätt. Myndighetens övriga

kontakter med olika försvarsområden styrker också denna bedömning.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan samt i motionerna 1984/85:3243 och
1984/85:3131 anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
systemet med särskilda registerlagar väsentligt utvidgas i syfte att
ytterligare begränsa utrymmet för samkörningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
myndigheternas rätt att insamla, registrera, lagra och vidarebefordra
personuppgifter begränsas,

3. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en delegation med
uppgift att föreslå minskningar i medborgarnas uppgiftsskyldigheter
och därigenom stärka den enskildes integritetsskydd,

4. att riksdagen begär att regeringen skall utarbeta förslag om hur
den personliga integriteten skall skyddas i grundlag,

5. att riksdagen beslutar att regeringsrätten och icke regeringen
skall vara besvärsinstans i frågor rörande datalagen,

6. att riksdagen begär att regeringen genomför en strukturell
översyn av de myndigheter som verkar inom området administrativ
utveckling och rationalisering enligt i motionen anförda riktlinjer.

Stockholm den 4 oktober 1985
Lars Tobisson (m)

Rune Rydén (m) Filip Fridolfsson (m)

Hugo Hegeland (m) Margit Gennser (m)

Anders Andersson (m)