Motion till riksdagen
1985/86:22

Lars Werner m. fl.
Den statliga personalpolitiken (prop. 1984/85:219)

Propositionen behandlar delar av den statliga personalpolitiken och de nya
krav som ställs på denna i meningen att förnya den offentliga sektorn.

Som vi tidigare nämnt i olika sammanhang är det av största vikt att en
förnyelse av den offentliga sektorn innebär att densamma används som en
spjutspets för att utveckla demokrati på arbetsplatserna, främjar jämställdhet
och rättvis lönepolitik och på olika sätt söker utnyttja förnyelsen så att
den offentliga sektorn blir ledande på olika områden. Om en ”förnyelse” av
den offentliga sektorn däremot innebär att den skall försöka likna den privata
sektorn så mycket som möjligt i stället för att söka egna, nya och bättre vägar
hotar förnyelsen att utebli samtidigt som orättvisor från den privata sidan
överförs till den statliga och kommunala personalpolitiken.

I propositionen redovisas åtgärder som kan komma att bli av värde för en
utvecklad gemensam sektor samtidigt som det i propositionen också pekas på
lösningar, som inte utan vidare kan accepteras, även om åtgärderna är till för
att söka lösningen på besvärligheter som uppträder för den offentliga sektorn
i dess konkurrens med den privata sektorn.

I denna motion kommer med hänvisning till ovanstående främst två
områden att beröras:

1. Lönesättningen

2. Samhällsinflytandet över lönesättningen

När det gäller lönesättningen så delger regeringen i propositionen
riksdagen sin uppfattning att det är uppenbart att staten även lönemässigt
måste kunna anpassa sig till varierande förutsättningar i arbetslivet för att
kunna rekrytera och behålla dugliga chefer på olika nivåer. I klartext torde
man kunna säga att för de högsta posterna måste lönerna höjas rejält för att
kunna konkurrera med mycket höga löner i det s. k. näringslivet.

Detta är naturligtvis en följd av att chefsrollen har kommit i centrum under
de senaste åren och att den konkurrens om mycket framgångsrika chefer som
sker i näringslivet innebär problem för den offentliga sektorn, som har att
hålla sig i stort till de statliga löneplanerna.

För vår del ser vi en fara i att försöka lösa dessa problem genom att främst
försöka följa den privata löneutvecklingen för chefspersonal eftersom detta
kommer att innebära att de stora löneskillnader som finns på den privata
sidan överförs också till den offentliga.

I propositionen pekas för övrigt också på att den statliga lönepolitiken har

inneburit mindre lönespridning. En framtida satsning på främst de redan Mot. 1985/86:22
högavlönade cheferna skulle innebära att de stora grupper av lågavlönade
som har störst behov av lönehöjningar skulle halka efter ytterligare. Detta
skulle naturligtvis - om man betraktar lönearbetarkollektivets sammansättning
på det offentliga området i stort innebära att främst kvinnor fick en
sämre position i förhållande till de högre avlönade som i huvudsak är män.

En sådan utveckling motverkar inte bara tanken på en solidarisk lönepolitik
utan också jämställdhetssträvanden. Båda områdena är sådana där den
statliga lönepolitiken bör gå före och skapa bättre förhållanden i stället för att
följa den privata sektom. Principerna om lika lön för lika arbete och försöken
att minska lönespridningen till förmån för de lägst avlönade skulle hotas.

En alternativ väg att försöka motverka en chefsflykt bort från den
offentliga sektorn till den privata är att sträva efter att utveckla demokratiska
arbetsformer med större rättigheter för personalen på den offentliga sidan
samtidigt som man hårt beskattar extremt höga löner och andra förmåner
brevid lönen på den privata sidan. Vi är - även om vi på kort sikt inser
problematiken - övertygade om att en långsiktig lösning av problemen inte
kan ske genom att tävla med privata arbetsgivare om chefspersoner endast
genom att satsa på höga (och förmodligen helst högre) löner.

Vi anser det också vara mycket viktigt att man - samtidigt som man kanske
tvingas göra vissa justeringar av chefslönerna - ser till att det breda
lönearbetarkoilektivet av lågt avlönade får sådana lönehöjningar att gapet
trots allt minskar. Dessa frågor har också varit föremål för reservation från
vpk som finns fogad till AU:s betänkande 1984/85:15 om anslag till statlig
lönepolitik.

Vad beträffar samhällsinflytandet över lönepolitiken framhålls i denna
proposition att lönepolitiken bör vara förenlig med en ”balanserad samhällsekonomi”.

I propositionen påpekas att lönebildningen på den statliga sektorn skall
vara förenlig med en balanserad samhällsekonomi. Få kan motsätta sig detta.

Vem vill stå för en samhällsekonomi i obalans? Det påpekas också i
propositionen att lönebildningen på den statliga sidan får betydelse för andra
arbetsmarknadssektorer. Givetvis. Trots detta är de problem med chefstillsättningen
som har behandlats speciellt i denna proposition exempel på
motsatsen, dvs. de privata lönerna gör det svårt att föra rättvis statlig
lönepolitik och påverkar följaktligen samhällsekonomin i stort.

När det gäller den statliga löne- och personalpolitiken så har de folkvalda
ett ansvar för att en bra sådan politik förs samtidigt som samhällsekonomin
vårdas. Tyvärr utgör inte riksdagen ett stöd för de statsanställda, utan
tvärtom förutsätts att såväl riksdag som regering skall föra en begränsande
politik vars yttersta gränser strikt dikteras av det s. k. ”samhällsekonomiska
utrymmet”. Bl. a. har regeringen som motiv för avskaffande av riksdagens
lönedelegation anfört att lönedelegationen inte fungerat som man tänkt sig,
utan lämnat de statsfinansiella aspekterna åt sidan och finansutskottet skall i
framtiden ta över en del av lönedelegationens uppgifter. I dagarna har en
löneminister tillsatts för att hålla i bl. a. den statliga lönepolitiken. Regeringen
har på detta sätt stärkt sitt inflytande över den statliga lönebildningen som
därmed kan riskera få ökade inslag av anpassning till en statlig åtstramnings- 22

politik. Det finns skäl att här peka på den avvikande mening som vpk lämnat Mot. 1985/86:22
med anledning av FiU:s yttrande 1984/85:3 y och som finns uppföljt i vpk:s
särskilda yttrande fogat till KU:s betänkande 1984/85:4 där avskaffandet av
riksdagens lönedelegation behandlas.

Det kan inte från början avfärdas att en utveckling där den privata sektorns
anställda tillkämpar sig ökade löner på profitens bekostnad och som följs av
den offentliga sektorn skulle kunna ha positiva effekter på statsfinanserna.

Löneökningar på den privata sidan som sker på vinsternas bekostnad
tillför samhällsekonomin resurser samtidigt som en positiv löneutveckling på
den offentliga sidan till viss del återbetalas över skatten. Löneplanerna på
den offentliga sektom innehåller två riktiga principer. Lika lön för lika arbete
och samma lön för likvärdigt arbete oavsett bostadsort.

Nya lönesystem får inte bryta med dessa principer. Då får vi samma
lönesplittring också mellan olika regioner och kommuner på den offentliga
sektorn som vi nu har på den privata.

I propositionen framställs decentralisering och delegering som åtgärder
vilka leder till ökat inflytande för de anställda. Men samtidigt betonas starkt
att alla skall verka inom uppifrån beslutade ekonomiska ramar. Hela frågan
om en mer demokratisk arbetsorganisation har därför ett bestämt samband
med den ekonomiska fördelningspolitiken i samhället i stort. Att få vara med
och förverkliga en hård åtstramning är fjärran från demokratisering och ökat
personalinflytande.

De folkvalda har ett ansvar också inför statens anställda för en bra
personal- och lönepolitik, särskilt för de breda grupperna i låg- och
mellanställning.

Riksdagens inflytande bör öka. Formerna för detta bör utredas. Förhandlingsdelegationen
bör vara sammanhållen även om man inom den ramen kan
tänka sig mindre förhandlingsdelegationer för olika områden. Annars kan
man inte hålla fast vid principen om minskade löneklyftor. De i propositionen
angivna riktlinjerna för förhandlingsverksamhet är en öppning för mer
marknadsanpassade löner också på den statliga sektorn.

Vare sig regeringens nu starka inflytande över löne- och avtalsförhandlingar
eller ett förstärkt inflytande för riksdagen får inkräkta på den fria
förhandlings- och avtalsrätten.

Hemställan

Under hänvisning till det anförda och med anledning av proposition
1984/85:219 föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen sägs om anpassning av chefslönerna inom den offentliga
sektorn till den lönesättning som råder inom det privata näringslivet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen sägs om behovet av ökad löneutjämning inom den offentliga
sektorn genom höjning av de lägre löneskikten,

23

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1985/86:22
motionen sägs om ökat inflytande för riksdagen över statens personaloch
lönepolitik.

Stockholm den 7 oktober 1985

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)

gotmb Slockholm 1985 83335

24