Motion till riksdagen
1985/86:20

AlfWennerforsm. fl.
Den statliga personalpolitiken (prop. 1984/85:219)

Inledning

Statsförvaltningen har i dag många problem som orsakas av att villkoren
inom den statliga sektorn på många avgörande punkter skiljer sig från
förhållandena på den privata delen av arbetsmarknaden. Det är därför
nödvändigt att snarast inleda ett målmedvetet arbete för att undanröja
orsakerna till dessa problem. I proposition 1984/85:219 redovisar regeringen
att ett antal frågor utreds eller kommer att utredas.

Frågorna som berör meritvärdering vid tillsättning av lärartjänster behandlas
i en separat motion, 1985/86:21.

Lönesättningen

Löneutjämningen har drivits betydligt längre inom den offentliga sektorn än
inom den privata. Resultatet har blivit att staten erbjuder attraktiva löner
främst för unga personer med förhållandevis kort utbildning. Samtidigt är
lönerna för personer i chefspositioner och för individer med kvalificerad
utbildning avsevärt lägre än vad som är gängse på den privata arbetsmarknaden.
Under de senaste åren har detta förhållande accentuerats, och därför
har statliga myndigheter fått det allt svårare att rekrytera och behålla
personer med kvalificerad utbildning.

Universitet och högskolor håller på att förlora många duktiga forskare och
lärare på grund av konkurrens från privata företag eller utländska universitet.
Skattemyndigheter, polis och andra statliga myndigheter har svårt att
rekrytera och behålla personer med kvalificerade kunskaper. Inom hela
statsförvaltningen är det mycket svårt att rekrytera civilingenjörer.

Inom det statliga området har man i alltför stor utsträckning bortsett från
att arbetsmarknaden är en marknad. Eftersom lönerna på denna del av
arbetsmarknaden är låga söker sig personer med valmöjligheter till andra
delar av arbetsmarknaden. Detta är en långsam process som vi nu kan se
följderna av eftersom lönesättningen inte återspeglar efterfrågeläget. Utvecklingen
leder också fram till en situation med rekryteringsproblem inom
områden där den offentliga sektorn är den enda egentliga arbetsgivaren.
Därför är det mycket väsentligt att marknadsanpassa lönesättningen och
övriga rekryteringsvillkor.

Arbetstagarparterna måste ta sin del av ansvaret för att komma till rätta

med problemen. Olika typer av följsamhetsavtal med s. k. överhäng, Mot. 1985/86:20
garantier m. m. har förvärrat problemen samtidigt som arbetsmarknaden
blivit allt stelare. Arbetsmarknadens parter måste tillsammans undvika avtal
som låser fast existerande lönerelationer.

Också i ett annat avseende måste lönesättningen marknadsanpassas
genom att man tar större hänsyn till de individuella skillnaderna i kunskaper
och färdigheter. Redan i dag finns det möjligheter till individuell lönesättning.
Det är nödvändigt att dessa metoder utvecklas och utnyttjas i högre
utsträckning inte minst med tanke på den framtida chefsförsörjningen.

Den ökade utvecklingen mot prestationsrelaterad lönesättning inom den
offentliga sektorn är därför positiv. Dock måste man vara medveten om de
speciella svårigheter som tillämpning av prestationslöneformer har inom den
offentliga sektorn. Prestationskraven får inte leda till att rättssäkerheten
hotas. Ett oväldigt myndighetsutövande är ett absolut krav i en demokrati.

Enskilda medborgare får inte utsättas för godtycke eller felaktig myndighetsutövning.

Man måste vidare vara medveten om skillnaden i förutsättningar mellan
konkurrensutsatt privat servicesektor och de offentliga servicemonopolen.

Inom privat verksamhet tvingas man på grund av konkurrensen alltid
upprätthålla kvalitet och konkurrenskraftiga priser. I de offentliga servicemonopolen
finns det risk att kvalitetsaspekterna ej beaktas tillräckligt.

Frånvaron av frihet för konsumenten att välja alternativ hindrar en effektiv
kontroll. Verkligt konsumentinflytande och därmed hög kvalitet och effektivitet
kräver därför att de offentliga servicemonopolen på många områden
avvecklas och att verksamheten utsätts för konkurrens. Detta innebär en
fördel för de anställda i den offentliga sektorn som därigenom får möjlighet
att välja mellan olika arbetsgivare.

Meritvärdering

Statliga tjänster har av hävd tillsatts med utgångspunkt från förtjänst och
skicklighet. Det är tillfredsställande att man vid rekrytering till de flesta
arbetsuppgifter inom den statliga sektorn nu i större utsträckning kommer att
betona personlig skicklighet. Inte minst i chefspositioner är det viktigt att
kunna attrahera dugliga personer. Därför är det positivt att förtjänstreglerna
förändras så att en sökande även skall kunna tillgodoräkna sig tjänstgöring
hos annan arbetsgivare än staten. Som vi tidigare framhållit är de regler om
tidigare anställning hos samma arbetsgivare som hittills tillämpats av staten
och kommunerna något som medverkat till en bristande rörlighet på
arbetsmarknaden.

I och med att skicklighetskriterierna ges större tyngd ställs också större
krav på att myndigheterna specificerar vilka arbetsuppgifter som tjänsterna
omfattar och därmed kraven på tjänstens innehavare. Det är enligt vår
mening lämpligt att myndigheterna i detta sammanhang prövar för vilka
tjänster doktorsexamen skall vara behörighetsvillkor. Antalet tjänster med
detta behörighetsvillkor har blivit allt färre. Det är, hävdar vi, negativt att
inte staten själv på ett bättre sätt drar nytta av den specialistkompetens men

även generella kompetens som en doktorsexamen ger. Därutöver är 12

förekomsten av en arbetsmarknad utanför högskolan en förutsättning för en
god rekrytering till forskarutbildningen.

Vi föreslår att regeringen uppdrar åt berörda myndigheter att göra en
inventering av för vilka tjänster doktorsexamen bör vara behörighetsvillkor.
I samband med 1987 års budgetproposition bör regeringen redovisa vilka
förändringar som på grundval av denna genomgång har gjorts.

Jämställdhet inom statlig tjänst

Bristen på jämställdhet bland de statligt anställda avspeglas bl. a. i bristen på
kvinnor i chefspositioner. Det är därför viktigt att stödja och stimulera
kvinnor att söka chefsbefattningar på s.k. mellannivå. Det skulle vara ett
mycket viktigt framsteg i jämställdhetsarbetet om allt fler män inser att det är
naturligt med kvinnor i beslutspositioner. Staten som arbetsgivare måste
stimulera rekryteringen av kvinnor till arbetsledande positioner.

Regeringen meddelar att man ämnar tillsätta en särskild partsgemensam
ledningsgrupp med representanter från arbetsmarknadens huvudorganisationer
och de centrala stabsorganen. Jämställdhetsarbetet måste bedrivas ute
på de enskilda myndigheterna. I bästa fall kommer den partssammansatta
ledningsgruppen att stimulera insatser på lägre plan. Samtidigt finns det
emellertid en betydande risk att den centrala ledningsgruppen blir ett alibi
för att myndigheterna inte tar egna initiativ för att befrämja jämställdheten.
Tiden för det partssammansatta ledningsorganets verksamhet bör därför
begränsas redan från början.

Anställning av handikappade

Regeringen presenterar ändrade regler för anslagen till arbetshandikappade
i statlig tjänst och hur de skall fördelas.

Det är enligt vår mening mycket angeläget att handikappade bereds
möjlighet att arbeta på vanliga arbetsplatser - såväl i privat som offentlig
sektor. Det vilar ett moraliskt ansvar på staten som arbetsgivare att bereda
möjlighet för arbetshandikappade att arbeta inom detta område. Därför
finns det inte någon anledning att på sikt vidmakthålla ett särskilt system för
lönebidrag till de handikappade som arbetar inom den statliga sektorn. Som
vi tidigare har föreslagit i bl. a. motion 1984/85:900 så bör man införa ett
flexibelt lönebidrag. Dess storlek bör i princip avgöras av den handikappades
arbetsnedsättning - inte av vilken arbetsgivare hon eller han har. Det bör
omprövas med vissa intervaller för att ta hänsyn till förändringar i den
handikappades förmåga att klara arbetet.

På detta sätt kommer myndigheten att belastas med en lönekostnad som
motsvarar ungefär lönekostnaden för en normal arbetstagare som arbetar
mindre än full tid. Den kostnad som anställningen av den handikappade
därutöver medför bör belasta staten inte i egenskap av arbetsgivare utan på
samma sätt som gäller för lönebidrag till övriga arbetsgivare.

En sådan förändring måste ske på ett sådant sätt att myndigheter med
många arbetshandikappade inte ”drabbas”. Tvärtom bör man uppmuntra
myndigheterna att öka antalet handikappade som erbjuds arbete.

Mot. 1985/86:20

13

Förutom lönebidragsanställning av arbetshandikappade förekommer det
inom den statliga sektorn liksom hos alla andra stora arbetsgivare ett behov
att omplacera viss personal som inte klarar av de arbetsuppgifter som tidigare
ålagts dem. I dessa fall är det naturligt att staten såsom arbetsgivare står för
kostnaderna. Regeringen begär nu att den själv skall få bestämma efter vilka
regler som dessa medel fördelas. Det är viktigt att understryka att dessa
medel verkligen endast skall nyttjas när det föreligger ett klart behov av
omplacering eller omskolning om detta inte kan finansieras på annat sätt.
Man måste vara uppmärksam på att det inte på detta sätt växer upp en extra
personalstyrka vid sidan om den personal som myndigheten tilldelas medel
för.

Medbestämmandelagens tillämpning i politiska frågor

Såsom riksdagen uttalat är den nuvarande formen för medbestämmande
inom regeringskansliet inte tillfredsställande. Som vi framhöll i motion
1984/85:542 är det orimligt att en regering skall behöva MBL-förhandla om
det politiska innehållet i dess förslag. Regeringen vill lösa frågan genom att
vädja till löntagarorganisationernas goda vilja och hoppas att man i
kollektivavtal skall kunna komma överens om att ej föra MBL-förhandlingar
om innehållet i regeringens propositioner. Därför bör MBL inom regeringskansliet
i princip avskaffas.

SIPU:sroll

I flera sammanhang i propositionen hänvisar regeringen till SIPU:s uppgifter.
Vi vill framhålla att många av de utbildnings- och upplysningsinsatser
som SIPU bedriver inte alls måste organiseras och planeras av ett statligt
organ. Den typen av verksamhet, som även innefattar de i propositionen
nämnda utbildningsinsatserna, bör öppnas för konkurrens från privata
utbildningsorganisatörer. Detta skulle leda både till möjligheten att sänka
kostnaderna och till ett inflöde av nya idéer. SIPU:s uppgift bör vara att
koncentrera sig på utbildningsinsatser som är relaterade till de speciella krav
och rutiner som måste gälla inom statlig myndighetsutövning.

Löntagarkonsulter

Det är positivt att regeringen nu avser utvärdera erfarenheterna från
löntagarkonsulter inom det statliga avtalsområdet. Även på resten av
arbetsmarknaden bör en utvärdering av erfarenheterna av löntagarkonsulter
komma till stånd.

Hemställan

Med stöd av ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av ändrad statlig lönepolitik,

Mot. 1985/86:20

14

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna Mot. 1985/86:20
vad som i motionen anförts om doktorsexamen som behörighetsvillkor
för vissa tjänster,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om jämställdhetsarbetet inom statsförvaltningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om anställning av arbetshandikappade,

5. att riksdagen beslutar att MBL i princip inte skall gälla vid
behandling av regeringsärenden,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om SIPU.

Stockholm den 7 oktober 1985

Alf Wennerfors (m)

Bengt Wittbom (m)

Anders G. Högmark (m)

Håkan Stjernlöf (m)

Sonja Rembo (m)

Ingrid Hemmingsson (m)
Görel Bohlin (m)

15