Motion till riksdagen
1985/86:13

Nic Grönvall

Ändring i marknadsföringslagen (1975:1418), m. m. (prop. 1985/86'13

1984/85:213)

Med anledning av regeringens ovanstående proposition får jag anföra
följande.

Konsumentverkets riktlinjer

Riktlinjebegreppet inom marknadsföringslagstiftningen är ett rättsligt begrepp,
som saknar motsvarighet i andra rättsområden. Den rättsliga
ställningen hos konsumentverkets riktlinjer har varit föremål för debatt och
utredning. Rättsutvecklingen och olika former av uttalanden av lagrådet och
föredragande statsråd synes emellertid nu ha väsentligen klarlagt konsumentverkets
riktlinjers rättsliga ställning.

Som framhålls på flera ställen av föredragande statsråd saknar alltså
konsumentverkets riktlinjer rättslig förpliktande effekt.

Det måste emellertid beklagligtvis konstateras att i vissa avseenden
kvarstår långtgående osäkerhet om konsumentverkets riktlinjers rättsliga
ställning. Denna osäkerhet framgår särskilt tydligt av föredragande statsråds
utläggningar på s. 35. En upprepad läsning av andra stycket på denna sida
leder endast till att osäkerheten om riktlinjernas rättsliga ställning konfirmeras
trots att föredragande statsråd tidigare med emfas understrukit att
riktlinjernas rättsliga natur är väl belyst numera. Särskilt framgår osäkerheten
av statsrådets förhållande till de s. k. skall-reglerna. Statsrådet synes å
ena sidan mena att de inte är bindande men å andra sidan också att man inte
kan avvika från dessa regler utan att följder kan ifrågakomma. Dessa båda
uttalanden kan uppenbarligen inte vara förenliga.

I samband med 1975 års marknadsföringslagstiftning, som citeras på s. 12 i
propositionen, angavs att riktlinjerna ”normalt ligger till grund för marknadsdomstolens
bedömning”. Detta är i grunden felaktigt. Det är angeläget
att riksdagen nu gör en markering av att detta uttalande helt strider mot
modern syn på den rättsliga innebörden av konsumentverkets riktlinjer.
Riksdagen måste entydigt uttala att all rättsskapande verksamhet inom
marknadsföringsrätten vilar på marknadsdomstolen och ingen annan. Marknadsdomstolen
varken kan eller får påverkas av riktlinjerna som sådana.

Vidare föreligger ett konkurrensförhållande mellan konsumentverkets
riktlinjer och näringslivets självsanerande verksamhet. Föredragande statsråd
uttalar på s. 29 att riktlinjesystemet måste ha företräde framför
egenåtgärder från näringslivets sida. Några meningar senare uttalar emeller

1 Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr 13

tid statsrådet att lagstiftningen inte får innebära att företagen avlyfts sitt
förstahandsansvar för marknadsföringen. Även på detta område synes
således angeläget att riksdagen gör klarläggande uttalanden. Riksdagen bör i
detta sammanhang entydigt uttala att näringslivets medverkan vid utformningen
av den marknadsetiska standarden skall ha en ledande roll. Konsumentverket
skall blott i det fall då konsumentverket kan påvisa underlåtenhet
från näringslivet ha rätt att inleda förhandlingar för utgivande av
riktlinjer.

Angående 4 § marknadsföringslagen

4 § marknadsföringslagen är tillämplig på produktionsmetoder och konstruktioner
för produktion och ej på enstaka produkter.

Den framlagda propositionen innehåller förslag om en generell öppning av
4 § för hela tjänstesektorn. Motiveringen för denna väsentliga lagstiftningsåtgärd
är mycket dålig. Inte ett hållbart exempel kan ges för förslaget.

En viss del av de tjänster som tillhandahålls konsument faller numer under
konsumenttjänstlagen - främst tjänster som avser arbete på lös sak och i viss
utsträckning på fast egendom. Därmed har den del av tjänstesektorn som ur
konsumentsynpunkt har ansetts angelägen reglerats. (Det skall här emellertid
framhållas att kritik vid framläggandet av konsumenttjänstlagen riktats
mot denna för att blott en mindre del av tjänstesektorn blivit föremål för
lagstiftning.)

Tillämplighet av 4 § förutsätter alltså att verksamheten skall vara av viss
permanent natur och icke hänförlig till enstaka produkter. En genomgång av
de tjänster som erbjuds konsumenterna visar att den totalt dominerande
delen av sådana tjänster redan specialreglerats under skilda författningar.
Man har svårt att i fantasin formulera en konsumenttjänst som skulle vara
farlig för konsumenten och som inte därmed faller ur marknadsbruk av sig
själv. De exempel som lämnats i propositionen och som i debatten framförts
är alla exempel som reglerats i andra författningar.

Det är mycket olämpligt och kan i viss omfattning hävdas vara farligt för
upprätthållande av god efterlevnad till given lag om i lag införs bestämmelser
som skapar osäkerhet av innebörden om bestämmelsens innehåll. Av allt
förarbete och av alla uttalanden som gjorts om förslaget att öppna 4 §
marknadsföringslagen för tjänstesektorn framgår entydigt att det är närmast
omöjligt att ge exempel på sådana tjänster som skulle kunna falla under 4 §.
Något förslag om denna utvidgning av tillämpningsområdet för 4 § bör därför
icke genomföras.

Direkt talerätt för företagen

I propositionen avvisas framlagt förslag om rätt för företag att direkt väcka
talan i marknadsdomstolen.

I propositionen framhålls på många sätt det angelägna i näringslivets
medverkan till utveckling av den marknadsetiska standarden. Det är därför
angeläget och av utomordentlig betydelse att näringslivet får tillgång till ett
eget direktverkande sanktionssystem i det fall näringslivet önskar ingripa

Mot. 1985/86:13

2

mot en marknadsetiskt klandervärd verksamhet.

Nuvarande ordning innebär att ett företag som önskar rikta marknadsetisk
kritik mot annat företag först har att göra anmälan därom till konsumentombudsmannen
som först då har att utreda saken. Sedan utredningen hos
konsumentombudsmannen lett till att denne beslutat att inte föra saken till
domstol kan företaget agera. Det behöver inte särskilt markeras att det i
många fall lett till att en klandervärd, konkurrensskadlig verksamhet då
sedan länge förlorat aktualitet. De av statsrådet åberopade skälen för att
avvisa förslaget om direkt talerätt för företag är inte hållbara.

Angående talan i marknadsdomstolen då yrkande medgivits

Jag har i tidigare motion till riksdagen påvisat det orimliga i att en part som
velat böja sig för, av ett eller annat skäl, krav från konsumentombudsmannen
därmed inte kan skydda sig från att bli indragen i processföring i marknadsdomstolen
och de därmed förenade kostnaderna.

Det är angeläget att upprätthålla kongruens mellan olika lagar inom
civilrättens komplex. Det är en enligt svensk rätt allmänt accepterad princip
att den som medger talan aldrig skall kunna ådra sig rättegångskostnader. I
själva verket utgör just prövningen av rättegångskostnaderna en väsentlig del
av prövningen av huruvida ett påstående skall medges eller ej.

Talan i marknadsdomstolen ger inte rätt till kostnadsersättning av
motparten även om målet vinns. Det är ur den synpunkten alldeles orimligt
att så att säga påtvinga en part som fullgjort vad som krävs av honom
skyldigheten att företräda en ståndpunkt i marknadsdomstolen som han
redan övergivit. De skäl som åberopas till stöd för denna ordning - nämligen
att marknadsrätten är beroende av prejudikat och praxisutveckling och att
för den skull KO måste ha rätt att driva mål denne bedömer vara av
principiell betydelse - är inte ett hållbart skäl eftersom en processovillig part
uppenbarligen inte ger den belysning till tvisteföremålet som är nödvändig
för att en säker och trygg rättspraxis skall utvecklas.

Hemställan

Med stöd av det som anförts yrkar jag

1. att riksdagen uttalar att näringslivets egenåtgärder skall utgöra
grundvalen för den marknadsetiska utvecklingen i landet liksom att
konsumentverket blott i fall då brist i denna utveckling kan påvisas
skall äga inleda förhandlingar för utgivande av konsumentverkets
riktlinjer i frågan,

2. att riksdagen uttalar sig för att konsumentverkets riktlinjer icke
längre skall utges under beteckningen konsumentverkets författningssamling
eftersom detta kan leda till uppfattningen att konsumentverkets
riktlinjer har bindande verkan,

3. att riksdagen uttalar att rättsbildningen inom marknadsföringsområdet
uteslutande bör tillkomma marknadsdomstolen som därvid
är fri från hänsynstagande till konsumentverkets riktlinjer,

Mot. 1985/86:13

3

4. att riksdagen ur den föreslagna lydelsen i 4 § marknadsföringslagen
utesluter ur tredje stycket orden ”eller tjänster som tillhandahålls
mot ersättning”,

5. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om sådan
ändring i marknadsföringslagen som innebär att ett företag får rätt till
direkt talan i marknadsdomstolen mot annat företag i konkurrensärende,

6. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om sådan
ändring i lagstiftningen som innebär, i kongruens med rättegångsbalkens
regler, att talan som medgivits i marknadsdomstolen ej får
föranleda prövning där och ej heller får föranleda att den part som
lämnat medgivandet åläggs att på något kostnadskrävande sätt delta i
processföring i marknadsdomstolen.

Stockholm den 7 oktober 1985
Nic Grönvall (m)

Mot. 1985/86:13

gotab Stockholm 1985 83333

4