Motion till riksdagen
1985/86:111

Karin Ahrland m. fl.

Ändring i brottsbalken m. m. (företagsbot) (prop. 1985/86:23)

I propositionen föreslås en ny typ av sanktion mot företag kallad företagsbot.

Sanktionen skall kunna riktas mot näringsidkare som är såväl fysiska som
juridiska personer. Den skall gälla alla typer av brott som kan begås i
näringsverksamhet. Företagsbot skall kunna utdömas både för brott som
medfört eller kunnat medföra ekonomiska fördelar och för brott som ej har
karaktär av vinningsbrott. Sanktionen är utformad så att den innebär ett
klander av de aktuella näringsidkarna.

Folkpartiet yrkar avslag på propositionen.

Vi ifrågasätter inte propositionens uppfattning att de sanktioner som för
närvarande finns för att komma till rätta med brott som begås vid utövning av
näringsverksamhet är otillräckliga. Detta gäller såväl sanktioner mot ekonomisk
brottslighet som sanktioner för brott mot t. ex. konsumentlagar,
arbetsmiljölagar och naturvårdslagar.

I propositionen föreslås en nykonstruktion som i realiteten innebär att
straff kan åläggas juridiska personer. Lagtekniskt är detta löst genom att den
nya sanktionen utformas som en särskild rättsverkan av brott. Vi avvisar inte
kategoriskt principen att ålägga juridiska personer ett straffansvar men anser
inte att frågan är tillräckligt utredd. Förändringar i riktning mot ett icke
personligt ansvar kan därför inte ske utan att en grundläggande genomgång
sker av de principer och värderingar som styr straffrätten. De principiella
frågor som sammanhänger med detta måste därför belysas tydligare. Bl. a.
måste gränserna för det straffrättsliga ansvaret mellan fysiska och juridiska
personer närmare studeras samt gränserna mellan straff och andra verkningar
av brott.

Det har från lagrådets ledamöter framförts kraftig kritik mot lagförslagets
utformning. Lagrådets yttrande är unikt så till vida att de tre ledamöterna har
var sitt yttrande. Gemensamt för dessa är en skarp kritik mot enskildheter i
förslaget. Föredraganden har i sin anmälan av lagrådets yttrande varit beredd
att i vissa avseenden ta hänsyn till lagrådets kritik. Det framgår emellertid av
föredragandens anmälan att man från regeringens sida är beredd att ta andra
hänsyn vid bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten, i vilket den
föreliggande propositionen är en del, än när det gäller annan brottslighet.

Föredraganden skriver: ”1 skilda sammanhang har därvid betonats att den
omständigheten att den ekonomiska brottsligheten har fått sin nuvarande
omfattning i stor del beror på att det allmänna inte har följt med i
utvecklingen. Detta hänger i sin tur samman med att kriminalpolitiken av

tradition i allt väsentligt har varit inriktad på vad som brukar kallas den 1

Mot.

1985/86

111-113

1 Riksdagen 1985186.3sami. Nrlll-113

traditionella brottsligheten och att de medel som har utvecklats i det arbetet Mot. 1985/86:111
inte förslår när det gäller att komma till rätta med de mer sofistikerade
metoder som vanligtvis kännetecknar den ekonomiska brottsligheten. Insatserna
i kampen mot denna brottslighet har därför i stor utsträckning gått ut på
att finna nya vägar och nya sätt att bemästra den. När det som här gäller ett
nytt grepp på en principiellt viktig fråga - straffrättsliga sanktioner mot bl. a.
juridiska personer - visar erfarenheten att man måste räkna med att ett
initiativ kan vara föremål för skilda värderingar”.

Folkpartiet har i sina tidigare motioner med anledning av regeringens
propositioner angående bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten
haft anledning att betona att beivrandet av denna brottslighet inte får ske
genom tillskapandet av en särskild rättsordning. När föredraganden skriver
”att ett initiativ kan bli föremål för skilda värderingar” polemiserar han
därmed mot de lagrådsledamöter som anser att förslaget är oacceptabelt ur
rättssäkerhetssynpunkt. Som folkpartiet har framhållit vid flera tidigare
tillfällen anser vi att ett sådant resonemang är farligt. Vi vill därför också vid
detta tillfälle med skärpa ta avstånd från förslaget eftersom det enligt vår
uppfattning leder till att skyddet för rättssäkerheten sätts lägre än vad som
hittills varit självklart i svensk rätt.

Vår främsta kritik mot lagförslaget är att det inte ger tillräcklig vägledning
för näringsidkarna och därmed brister i förutsebarhet. Det framgår inte klart
vilka skyldigheter som ställs på näringsidkaren för att han skall undgå att
drabbas av företagsbot. Ledamoten av lagrådet, regeringsrådet Mueller

skriver: ” av den föreslagna formuleringen av lagtexten - som är

tillämplig på en mängd olika slag av situationer och som gäller alla som är
verksamma inom företaget oavsett vilken ställning de därvid intar - går inte
att utläsa vilka förebyggande åtgärder som samhället vid nyss nämnda ansvar
kräver av näringsidkaren. Inte ens den som uppriktigt strävar efter att hålla
sig inom lagens råmärken kan med tillräcklig grad av säkerhet förutse
tillämpningen av förevarande lagregler; han får inte något tillfredsställande
besked om vilka förebyggande åtgärder samhället kräver av honom i skilda
situationer för att han skall undgå sanktionen.”

En annan allvarlig brist i förslaget är att det inom mycket vida ramar
lämnas öppet för åklagaren och domstolen att bestämma resp. efterge
sanktionen. Under dessa omständigheter torde det vara näst intill omöjligt
att kunna garantera en enhetlig rättstillämpning.

Sammantaget ger förslaget ett intryck av att lagstiftaren har resignerat
angående möjligheterna att i lagen klart ange förutsättningarna för straffansvaret.
I stället formulerar lagstiftaren allmängiltiga ansvarsregler och som
motvikt till dem allmängiltiga jämkningsregler. Förslaget blir därmed ett
paradexempel på sådan ramlag som inte tillgodoser elementära krav på
rättssäkerhet. Detta är desto allvarligare som det är första gången i svensk
rätt som tekniken med ramlag använts för att bestämma ett straffansvar.

Som vi inledningsvis anmärkte delar vi propositionens uppfattning att det
behövs skärpta sanktioner för näringsidkare när de i sin näringsverksamhet
bryter mot lagar och regler. Detta kan ske genom skärpningar av såväl de
straff som ådöms näringsidkaren som fysisk person som påföljder i form av

förverkande, skadestånd, vite och sanktionsavgifter. Regeringen bör åter- 2

komma till riksdagen med förslag om i vilka sammanhang sådana skärpning- Mot. 1985/86: lil
ar skall ske. I enlighet med vad vi ovan anförde bör regeringen också fortsätta
arbetet med att finna former för straffsanktionerna för juridiska personer
men utformade så att sådana sanktioner tillgodoser kraven på rättssäkerhet.

Hemställan

Med anledning av vad vi i motionen anfört hemställer vi

1. att riksdagen avslår proposition 1985/86:23 om företagsbot,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad vi i
motionen anfört om förslag till skärpta sanktioner för brott i näringsverksamhet.

Stockholm den 19 november 1985
Karin Ahrland (fp)

Lars Sundin (fp) Bengt Rosén (fp)

Hans Petersson (fp)
i Röstånga

1* Riksdagen 1985186.3 sami. Nr 111-113