Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1984/85:81 Regeringens proposition 1984/85:81

om polisens arbetsformer på lokal och regional nivå, utbildning och rekrytering;

beslutad den 15 noveraber 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag sora har upplaghs i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

Riksdagen har under våren 1984 beslutat om en ändrad organisation ra. m. för myndigheterna inom polisväsendet samt en ny rättslig reglering av polisens verksamhet genora en polislag (SFS 1984:387). Dessa reformer trädde i kraft den I oktober 1984.

I denna proposition föreslås en fortsatt reformering av polisväsendet. Också dessa förslag grundas på riksdagens principbeslut år 1981 om all­männa riktlinjer för en reform av polisväsendet och de förslag som 1981 års polisberedning har lämnat i fråga om ett genomförande av riktlinjerna. Förslagen som kännetecknas av en fortsatt demokratisering och decen­tralisering av polisväsendet innebär följande.

De lokala och de regionala myndigheterna ges ett avgörande inflytande över verksarahelens inriktning och resursfördelningen inora polisväsendet raed utgångspunkt från de allmänna riktlinjer för verksamheten som stats­makterna har beslutat. I den nya ordningen kommer det alt finnas ett system med basorganisation, som beslutas av regeringen, och i övrigt s. k. fria resurser. De fria resurserna slår till de lokala och regionala myndighe­ternas förfogande. Systemet kompletteras med en ökad frihet för myndig­heterna att förfoga över sin egen budget inom s.k. medelsramar.

Systemet med basorganisation och fria resurser kräver vidare en ny utbildningsordning för polispersonalen i enlighet med riksdagens tidigare principbeslut. Syftet är att skapa en bättre utbUdad polispersonal som skaU kunna användas inom hela organisationen. I propositionen tas vidare upp frågor om bl.a. en ökad anknytning av polisutbildningen till den allmänna

1    Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 81

 

Prop. 1984/85:81                                                      2

högskolan. Vidare förelås en satsning på polisforskning. Vissa principer läggs fast om innehållet i polisutbildningen och rekryteringen till polisvä­sendet.

Hos de lokala polismyndigheterna renodlas verksamheten vid de opera­tiva avdelningarna tUl förmån för egentlig polisverksamhet. Saratidigt stärks kanslifunktionen. 1 denna kommer t. ex. aUtid att finnas en funktion för analys och planering av verksamheten.

1 propositionen redovisas hur medborgarinflytandet på den regionala nivån, länsstyrelsen, skall förslärkas. Flera principiellt vikliga frågor om polisverksamheten skall i fortsättningen handläggas av länsstyrelsens sty­relse.

Vissa viktiga polisiära verksamheter skall även i fortsättningen vara regionala. DU hör bekämpandet av narkotikabrottsligheten och den ekono­raiska brottsligheten särat trafikövervakningen. 1 propositionen föreslås vidare en ändrad organisation för de lekniska rotlarna, polishundsverk-saraheten och sjöpolisverksamheten. Den nya ordningen innebär att dessa enheter får regionala uppgifter.

Förslagen avses bli genomförda den 1 juli 1985.

 

Prop. 1984/85:81

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssararaanträde 1984-11-15

Närvarande: statsrådet 1. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Leijon, Hjelra-WaUén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellströra, Thun­borg, Wickbora

Föredragande: statsrådet Wickbora

Proposition om polisens arbetsformer på lokal och regional nivå, utbildning och rekrytering.

1    Inledning

1.1 Allmän bakgrund

Polisorganisationen ändrades på ett genomgripande sätt vid förstatligan­det år 1965. 1 samband med detta underslröks att organisationsfrågorna måste ägnas en fortlöpande uppmärksamhet och att organisationen måste anpassas till förändringar i samhällsbilden.

Efter regeringens bemyndigande den 26 juni 1975 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet sakkunniga med uppdrag att pröva om de riktlinjer för polisens verksamhet som lades fast vid förstatligandet svara­de mol de krav som måste stäUas på verksamheten. I uppdraget ingick bl. a. att undersöka om polisverksamheten var rätt avvägd och organiserad inom raraen för resurserna samt att se över polisens rekrytering och utbildning.

De sakkunniga, som antog benämningen 1975 års polisutredning, avläm­nade i februari 1979 beiänkandei (SOU 1979:6) Polisen.

Efter remissbehandling lade regeringen i propositionen 1980/81; 13 om polisens uppgifter, utbildning och organisation ra. ra. fram förslag till all­männa riktlinjer för en reform av polisväsendet. Riksdagen godkände i huvudsak riktiinjema (JuU 1980/81; 24, rskr 210).

1 enlighet med vad som förordats i propositionen - och som godtagits av riksdagen - tillkallade dåvarande chefen för juslitiedepartementet efter regeringens bemyndigande den 27 april 1981 en kommitté med uppdrag atl

 

Prop. 1984/85:81                                                                     4

behandla frågor om genomförandel av beslutade reformer angående poli­sens uppgifter, organisation och utbildning ra.m. Komraittén antog be­nämningen 1981 års polisberedning (PB 81).

Polisberedningen har publicerat betänkandet (SOU 1982:63) Polislag. I departementsserien har beredningen publicerat följande promemorior, nämligen

(Ds Ju 1982:4) Beslutsstrukturen inom polisväsendet,

(Ds Ju 1982:6) Polisorganisationen i Stockholms län,

(Ds Ju 1982:7) Polisorganisationen i Göieborgs och Bohus län,

(Ds Ju 1982: 8) Polisorganisationen i Jämtlands län,

(Ds Ju 1982: 10) Rikspolisstyrelsens framtida uppgifter och organisation,

(Ds Ju 1982; 13) Rikskriminalsektionen, rikskriminalen och interpolsek­tionen samt

(Ds Ju 1983:3) ADB inom polisväsendet. Dessutom har beredningen publicerat särskilda promemorior om övriga län.

Efter remissbehandling genora beredningens försorg har beredningen avgett betänkandet (Ds Ju 1983; 10) Polisorganisationen (järate bilaga A Den lokala polisorganisationen, bilaga B Den regionala polisorganisa­tionen, bilaga C Rikspolisstyrelsens fraratida uppgifter och organisation Rikskrirainalen m. ra. särat bilaga D Administration och ADB). Beredning­en har också avlämnat belänkandet (Ds Ju 1983:15) Rekrytering och utbildning inora polisväsendet.' Ytteriigare några betänkanden har avläm­nats av polisberedningen. Dessa behandlas dock inle i detta sammanhang. Vidare har beredningen pubhceral särskilda promemorior om polisorgani­sationen i länen.

En sammanfattning av beiänkandena Polisorganisationen resp. Rekryte­ring och utbildning inom polisväsendet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I och bilaga 2.

Polisberedningens belänkande Polisorganisationen jämte bilagor har re­missbehandlats. Över betänkandet har remissyttranden avgetts av justitie­kanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, statens invandrar­verk (SIV), länsstyrelserna i Stockholms län, Kalmar län. Malmöhus län, Göieborgs och Bohus län, Värmlands län och Jämtlands län samt polissty­relserna i Stockholms polisdistrikt, Norrköpings polisdistrikt, Malmö po­lisdistrikt, Göieborgs polisdistrikt och Östersunds polisdistrikt. Vidare har yttranden avgetls av Svenska koraraunförbundet, Tjänstemännens Cen­tralorganisation, statstjänstemannaseklionen (TCO-S), Centralorganisa­tionen SACO/SR (SACO/SR), Sveriges advokaisamfund, Föreningen Sve-

' När dessa betänkanden avlämnades ingick i beredningen ledamoten av riksdagen redaktören Arne Nygren, ordförande, expeditionschefen Ulf Arrfelt, ledamoten av riksdagen kriminalinspektören Göte Jonsson, ledamoten av riksdagen inspektören Ingemar Konradsson, ledamoten av riksdagen folkskolläraren Hans Petersson i Röstånga, förre ledamoten av riksdagen poliskommissarien Ake Polstam och förra ledamoten av riksdagen Ingrid Segerström.

 

Prop. 1984/85:81                                                      5

riges länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer, televerket, bygg­nadsstyrelsen och statskontoret.

Yttranden har bifogats, av RÅ från länsåklagarmyndigheten i Gävle­borgs län och länsåklagarmyndigheten i Södermanlands län, av länsslyrel­sen i Slockholms län från polisstyrelserna i Danderyds poHsdistrikt, Han­dens polisdistrikt, Huddinge polisdistrikt, Jakobsbergs polisdistrikt, Li­dingö polisdistrikt, Märsta polisdistrikt, Nacka polisdistrikt, Norrtälje po­lisdistrikt, Sollentuna polisdistrikt, Solna polisdistrikt, Täby polisdistrikt och Södertälje polisdistrikt, av länsstyrelsen i Kalmar län från polisstyrel­serna i Kalmar polisdistrikt, Oskarshamns polisdistrikt, Vimraerby polis­distrikt och Västerviks polisdistrikt samt av länsslyrelsen i Göieborgs och Bohus län från polisstyrelserna i Strömstads polisdistrikt och Kungälvs polisdistrikt. Yttranden över belänkandet har dessutom kommit in från polisstyrelserna i Varbergs polisdistrikt, Falkenbergs polisdistrikt och Ystads polisdistrikt samt Statsanställdas Förbund (SF).

Inom justitiedepartementet har en sammanställning över remissyttran­dena upprättats. Den finns tillgänglig i justitiedeparteraentets ärende dnr 1710-83.

Polisberedningens betänkande Rekrytering och utbildning inom polisvä­sendet har också remissbehandlats. Över betänkandet har remissyttranden efter anmodan avgelts av JK, RÅ, rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhetsver­ket (TSV), byggnadsstyrelsen, riksskatteverket (RSV), statskontoret, riks­revisionsverket (RRV), länsslyrelserna i Stockholms län, Kalmar län. Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Värmlands län samt Jämtlands län, polisstyrelserna i Stockholms polisdistrikt, Norrköpings polisdistrikt, Malmö polisdistrikt, Göieborgs polisdistrikt och Östersunds polisdistrikt. Vidare har yttranden avgetts av överbefälhavaren, statens hundskola, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), SACO/SR, Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges po­lischefer. Föreningen Sveriges statsåklagare, länsslyrelserna i Söderman­lands län, Kronobergs län, Skaraborgs län och Norrbottens län, polissty­relserna i Huddinge polisdistrikt, Jakobsbergs polisdistrikt, Lidingö polis­distrikt, Märsta polisdistrikt, Norrtälje polisdistrikt, Sollentuna polisdi­strikt, Solna polisdistrikt, Täby polisdistrikt, Eskilstuna polisdistrikt, Ny­köpings polisdistrikt, Strängnäs polisdistrikt, Linköpings polisdistrikt, Eksjö polisdistrikt, Vetianda polisdistrikt, Växjö polisdistrikt, Visby polis­distrikt, Hässleholms polisdistrikt, Kristiansiads polisdistrikt, Helsing­borgs polisdistrikt, Falkenbergs polisdistrikt, Kungsbacka polisdistrikt. Kungälvs polisdistrikt, Alingsås polisdistrikt, Vänersborgs polisdistrikt, Kristinehamns polisdistrikt. Ljusdals polisdistrikt, Kramfors polisdistrikt, SundsvaUs polisdistrikt och Umeå polisdistrikt samt Svenska polisförbun­det och elever vid 1982 års polischefskurs.

Yttranden har bifogals, av länsstyrelsen i Stockholms län från Stock-

 

Prop. 1984/85:81                                                      6

holms länsavdelning av Svenska polisförbundet. Svenska polisförbundets Siockholrasavdelning och Statsanställdas Förbunds fackklubb 17, av läns­styrelsen i Malraöhus län från polisstyrelserna i Eslövs polisdistrikt och Trelleborgs polisdistrikt, av länsstyrelsen i Värralands län från fyra enskil­da personer samt av polisstyrelsen i Norrtälje polisdistrikt från Roslagens poUsförening.

Inom justitiedepartementet har en samraanställning över reraissyttran-dena upprättats. Den finns tillgänglig i justitiedepartementets ärende dnr 2890-83.

1.2 Handläggningen av de förslag som polisberedningen har lämnat, m. m.

Det material sora jag nyss har redovisat innefattar förslag till genomgri­pande förändringar av polisväsendet i skilda avseenden. Förslagen skuHe enligt riksdagens tidigare principbeslut i sin helhet genomföras den 1 juli 1984. Med hänsyn främsi tiU de praktiska probleraen att genoraföra samtli­ga förändringar för polisorganisationen vid en enda tidpunkt föreslog rege­ringen i en proposition (prop. 1983/84:89) om polisens organisation, ra. ra. sora läranades tUl riksdagen i januari 1984 att reformerna skulle genomfö­ras i två steg, dels den 1 juli 1984 dels den 1 juli 1985. Förslaget godtogs av riksdagen (JuU 1983/84:16, rskr 182). 1 saraband raed riksdagens behand­ling av förslaget till polislag (prop. 1983/84:111) fann riksdagen emellertid alt ikraftträdandet av lagen, och därmed de organisatoriska förändringar­na, med hänsyn till behovet av förberedelser och utbildning borde senare­läggas (JuU 1983/84; 27, rskr 331). Genomförandet av det första stegel har därefter med slöd av riksdagens bemyndigande bestämts till den 1 oktober 1984 (SFS 1984:721 m.fl. författningar).

På grundval av polisberedningens förslag och riksdagens beslut har således den 1 oktober 1984 vissa organisatoriska reformer rörande polisvä­sendet genomförts. Samtidigt har införts en ny rättslig reglering av polis-verksaraheten genom den av riksdagen beslutade polislagen (1984:387) samt bl.a. en ny polisförordning (1984:730) och en ny instruktion för rikspolisstyrelsen (1984; 731).

De organisatoriska förändringarna var följande.

För all ge statsraakterna och myndigheterna inom polisväsendet etl bättre underlag för beslut om resursfördelning ra. m. har införts ett nytt planeringssystem (se 4 kap. polisförordningen).

Medborgarinflytandet över polisväsendet har stärkts. PoUsstyrelserna har genom författningsändringar getts befogenhet att besluta om t.ex. inriktningen av verksamhelen vid myndigheten. Styrelserna har numera också möjlighet att besluta om operativ verksamhet, utom när det gäller polisledning i särskilt fall.

En ny regional polisorganisation i Slockholms län, i Göieborgs och Bohus län och i Jämtlands län har beslutats. Tjänsten som länspolischef

 

Prop. 1984/85:81                                                      7

har där förenats med polismästartjänsten vid polisrayndigheten i Stock­holm, Göteborg respektive Östersund. Vissa organisatoriska förändringar rörande ledningen av den regionala verksamheten har beslutats.

Rikspolisstyrelsen kommer också fortsättningsvis att vara central för­valtningsmyndighet för poUsväsendet raen flera av styrelsens tidigare upp­gifter har decentraliserats. Styrelsens befogenheter att meddela föreskrtf-ter för och leda polisverksamhet har begränsats och preciserats. Verksam­heten har inriktats på metodutveckling. Styrelsen har också getts en ny organisation.

Den centrala utbildningsverksamheten har samlats organisatoriskt inom en polishögskola som får ställning som en byrå vid rikspolisstyrelsen. Rekryteringsverksamheten har slutligen getts en ny inriktning och organi­sation.

De nu näranda förändringarna ulgör det första av de två steg sora är ägnade att utveckla och anpassa polisväsendet till det samhälle vi nu har och liU de krav sora numera ställs på polisverksarahelen. Det följande steget bör i huvudsak omfatta de förslag från poUsberedningen i beiänkan­dena Polisorganisationen och Rekrytering och utbildning inom polisväsen­det som ännu inte har behandlats.

Sora jag anförde i propositionen 1983/84:89 ora polisens organisation, ra. ra. (s. 10) har riksdagen tidigare godtagit riktlinjerna för en reform av polisväsendet. PoUsberedningens förslag, till de delar de kvarstår som obehandlade, ansluter också i allt väsentligt lill riksdagens tidigare princip­beslut. Jag är emellertid också nu av uppfattningen att de förslag av polisberedningen som tar sikte på hur genomförandet bör ske, oavsett det tidigare riksdagsbeslutet år 1981, är av sådan belydelse alt de bör under­ställas riksdagen. Samtidigt innefattar polisberedningens betänkanden ett flertal förslag som inle omfattas av riksdagens tidigare beslut och sora därför bör understäUas riksdagens prövning.

Med utgångspunkt från den nya ordning som sålunda redan har genora­förts koramer jag i det följande att ta upp frågor om basorganisation, fria resurser och medelsramar. Vidare avser jag att redovisa vissa organisato­riska frågor som gäller den lokala och den regionala polisorganisationen samt utformningen av och innehållet i rekryteringen och utbildningen för polisväsendet. PoUsberedningens förslag rörande ADB och administration avser jag emellertid att ta upp i ell senare sammanhang med hänsyn liU att dessa har etl mycket nära samband med polisberedningens fortsatta arbe­te.

Innan jag går över till att behandla de särskilda sakfrågorna vill jag framhålla att en demokratisering och en decentralisering av polisväsendet utgör de främsta målen för den fortsatta reformeringen av polisväsendet. En förutsättning för atl vi skall få elt polisväsende som uppfyller de krav som samhället och medborgarna ställer är att dessa mål uppnås. De förslag som jag i det följande lämnar präglas genomgående av delta synsätt.

 

Prop. 1984/85:81                                                                 8

2    Föredragandens överväganden

2.1 Statsmakternas styrning av polisverksamheten

2.1.1   AUmän bakgrund

1 1975 års polisutredning kom bl. a. frågorna ora statsraaktemas styming av polisverksarahelen och resursfördelningen inom den lokala polisorgani­sationen att uppmärksararaas som centrala frågor för en reform av polisvä­sendet. På gmndval av riksdagens principbeslut 1981 i dessa frågor har polisberedningen utvecklat en ny modell för beslut om resursanvändning inom polisverksamheten. Beredningens förslag karakteriseras dels av att statsmakternas prioriteringsbeslut skall ta sikte på den totala verksamhe­ten, dels av att de lokala polisrayndigheterna får en slörre frihet att besluta ora sin egen verksamhet inom de ramar som statsmakterna har satt upp. Beredningens förslag i denna del innefattar dels en ny anslagskonstruktion för polisväsendet, dels ett nytt planeringssystem samt dels ett system med basorganisation och fria resurser.

Planeringssystemet har efter riksdagens godkännande redan tagils i brak (se 4 kap. polisförordningen) ocb samtidigt har regeringen beslutat om en indelning av polisverksarahelen i olika aktiviteter på grandval av poHsbe-redningens förslag. Det återstår nu att ta ställning till de resterande två förslagen.

Den gmndläggande ordningen med basorganisalion och fria resurser har tidigare i princip godtagils av riksdagen. Jag finner del likväl lämpligt att nu åter redovisa den nya ordningen i dess helhet men med betoning på de frågor sora beredningen särskilt har haft att pröva. Därefter kommer jag in på frågan om en ny anslagskonstraktion. Jag vill eraellertid redan nu framhålla atl förslagen har raycket nära saraband raed varandra och utgör tiUsammans en av hörnpelarna när det gäller att åstadkomma en decentrali­sering och ett ökat medborgarinflytande över den lokala polisverksamhe­ten och därmed en vitalisering av polisväsendet.

2.1.2   Basorganisation och fria resurser
Gällande ordning m. m.

Enligt den ordning som i dag gäller är resurserna i den lokala polisorgani­sationen i mycket slor utsträckning bundna genom olika centrala beslut av statsmakterna. På grundval av regleringsbrev upprättar vidare rikspolis­styrelsen tjänsietablåer som anger hur personalen skall fördelas på olika arbetsenheter. Denna ordning har komrait att styra även annan resursför­delning, t. ex. i fråga om utrustning. Rikspolisstyrelsen har dessutom långt­gående befogenheter att meddela föreskrifter om polisrayndighelernas or­ganisation.

Statsraaktemas önskemål om prioriteringar av polisverksamheten har hittills huvudsakligen komrait till uttryck genom fördelning av nya polis­manstjänster och vad som motivvis uttalas om denna i budgelproposi-

 

Prop. 1984/85:81                                                      9

tionen. På senare år har dock regelmässigt prioriteringsfrågorna diskute­rats även i ett längre perspektiv i samband med den åriiga budgethantering­en av anslagen till polisväsendet.

1975 års polisutredning lämnade i sitt betänkande Polisen vissa genom­gripande förslag i syfte att öka det lokala och regionala inflytandet över fördelningen av personal och den egna organisationen. Riksdagens princip­beslut med anledning av dessa förslag innebär atl endasl den gmndläggan­de organisationen skall bestäraraas centralt. I övrigt skall indelningen av personalen ankomma på den lokala och regionala organisationen utan den centrala låsning som i dag finns och som jag nyss har redovisat.

Den centralt bestämda organisationen kallas basorganisalion och de resurser som självständigt disponeras lokalt/regionalt benämns fria re­surser. Riksdagen uttalade alt en närmare undersökning av det lämpliga förhållandet mellan basorganisationen och de fria resurserna fick göras under del fortsatta arbetet på reforraens genomförande (JuU 1980/81:24).

Polisberedningens förslag

Polisberedningen har funnit att basorganisationen i huvudsak bör över­ensstämma med vad 1975 års polisutredning föreslog i sin skiss liU organi­sation. Detta innebär att i beslut om basorganisation skall läggas fast i princip vUka enheter som skall finnas vid poUsmyndigheten, t.ex. avdel­ning, sektion, rotel och arbetsgrupp. I denna ordning bestäms vidare enheternas huvudsakliga verksamhetsoraråden. Alla tjänster med egent­liga chefsuppgifter bör ingå i basorganisalionen. Hit hänförs tjänst som chef för enhet och vakthavande befäl. TiU basorganisalionen bör också hänföras tjänst som polisinspektör med placering vid kansliet.

Till de fria resurserna bör mot denna bakgrund enligt beredningen hänfö­ras i huvudsak vikariats- och förstärkningspersonal, kriminal- och polisas-sistenltjänster samt de inspektörstjänster som inle ingår i basorganisa­tionen. Den administrativa personalen bör i slort också hänföras till denna grupp. De lokala polismyndigheterna ges enligt beredningen härigenom en stor frihet i sill handlande inom den allmänna inriktning som statsmakterna kan komraa att ange för verksamhelen. Den stora flexibiliteten i systemet ger emellertid samtidigt statsmakterna stora raöjligheter att styra verksam­heten på olika sätt. Systemet raedger också utan principiella ändringar en återgång liU dagens system, om statsmakterna skulle komma att stanna för en sådan lösning.

När del gäller basorganisationen för regional verksamhei bör denna enligt beredningen bestämraas enligt samma principer som för de lokala polismyndigheterna.

Beredningen har också ingående diskuterat beslutsbefogenheterna såvitt rör arbetsgmpper och därtill hörande frågor liksom vilka särskilda funktio­ner vid en polismyndighets kansli som bör anges i basorganisationen. Jag återkommer i ett följande avsnitt till vissa av dessa frågor (avsnitt 2.2).

 

Prop. 1984/85:81                                                     10

1 fråga om rotelorganisationen står enligt beredningen olika intressen mot varandra, på den ena sidan bl. a. önskemålet om stabilitet i organisa­tionen och en likformig stmktur i fråga om arbetsuppgifter och verksam­het, på den andra sidan intresset av den lokala polismyndighetens hand­lingsfrihet och möjlighet att vid rotelindelningen la hänsyn till lokala för­hållanden. Önskemålet om en så stor flexibilitet som möjligt bör enligt beredningen väga tyngst. Enligt beredningens mening är det emellertid ofrånkomligt atl det i basorganisationen las upp sådana enheter som ägnar sig ål verksarahet som slalsmakterna prioriterar mycket högl. Delsamma bör gälla sådana enheter vars ansvarsområde sträcker sig utanför det polisdistrikt där enheten är stationerad och enheter med mycket speciella arbetsuppgifter.

Enligl beredningens uppfattning bör därför följande rotlar anges i basor­ganisalionen, nämligen rotiar för bekämpning av narkotikabrottslighet, rotlar för bekämpning av den ekonomiska brottsligheten särat tekniska rotlar. I en del distrikt finns vissa andra rotlar som bör bestämmas av regeringen även efter reforraen. Del är utlänningsrotlarna och passkon-Irollrotlarna. Vid polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö finns också utredningscentraler med interregionala uppgifter. Sådana rot­lar bör också bestämmas genom centrala beslut.

Den organisatoriska indelningen i övrigt av kriminalavdelningen bör, som beredningen ser det, bestämmas lokalt. Den begränsningen kommer emellertid atl finnas även efter reformen att antalet befattningshavare med chefsfunktioner anges centralt. Krirainalavdelningens organisation får aUt­så bestämmas av den lokala polismyndigheten med utgångspunkt från delta. De rotlar som enligl beredningens förslag kommer att bestämmas genom regeringens beslut är relativt få, 92 av totalt 533 rotlar. Utrymmet för det lokala självbestämraandet blir därmed enligt beredningen förhåUan­devis slort. Beredningen föreslår slutiigen att antalet vakthavande befäl anges exakt i basorganisationen.

Beredningen har, i anslutning till att den redovisat sina förslag om basorganisation och fria resurser, även lagit upp vissa frågor som rör effekterna på anställningsförhåUandena m. ra.

Polisberedningen framhåUer vidare att det föreslagna systemet innebär att redovisningen i budgetpropositionen delvis raåste bli annorlunda än den nuvarande. Under de senaste åren har regeringen i ett inledande avsnitt benäranl Åtgärder raot brott uppehållit sig vid allmänna frågor. Ett sådant avsnitt torde fylla sin plats även efter en reform. Redovisningen under anslagen kommer däreraot enligt beredningen att ändras efiersom ansla­gen, som jag snart kommer in på, bör byggas upp på ett nytt sätt.

Reformen torde, uttalar beredningen vidare, leda till att regeringen i större utsträckning än hittiUs kominer att uppehålla sig vid förhåUandena inom hela polisväsendet och inte som nu vid enskilda speciella frågor. När det gäller styrningen av den lokala och regionala verksamheten kan stats-

 

Prop. 1984/85:81                                                     11

makterna, förutom en verbal beskrivning av hur verksamheten bör inriktas i stort, uttala sig i kvantitativa termer om verksarahelens omfattning, t. ex. genom att regeringen föreslår att viss verksamhet bör procentuellt ökas eller minskas, eller atl förändringen skall avse ett visst anlal resurslimmar. Beredningen framhåller att prioriteringsfrågorna måste ägnas stor upp­märksarahet. Det är i delta sammanhang också viktigt alt statsmakterna genom planeringsprocessen får lillgång till uppgifler om hur polisresur­serna har varit insatta på olika aktiviteter under det gångna årel och uppgifter om vilka ändringar sora de lokala polismyndigheterna, länsstyrel­serna och rikspolisstyrelsen planerar för det budgetår som budgetarbetet avser.

Remissynpunkter

Det övervägande antalet remissinstanser, däribland rikspoUsstyrelsen, godtar principlösningen med basorganisation och fria resurser. 1 huvudsak riktar sig den kritik som förs fram mot enstaka detaljer i beredningens förslag. Några remissinstanser är emellertid kritiska mot den principiella lösningen, främst såvitt gäller överväganden kring de personaladrainistrali­va förutsättningarna för reformen.

TCO-S är inte övertygad om att konstmklionen med basorganisation och fria resurser löser flera problera än den skapar. Den flexibilitet i organisa­tion och resursutnyttjande som förefaller vara ett av huvudmålen med reformen kan enligt TCO-S åstadkommas redan i den nuvarande organisa­tionen.

Frågan om vilka funktioner som skall ingå i basorganisationen har tagits upp av många remissinstanser. Flertalet av dessa, främst lokala polismyn­digheter, anser att basorganisationen bör göras större än vad beredningen föreslår. Som exempel på ytterligare funktioner som bör ingå i basorgani­sationen nämns ställföreträdande chefer, chef för trafiksektion, s.k. kan-sUinspektör vid alla myndigheier, funktion för analys och planering vid samtiiga myndigheter, funktioner inom sjöpolisverksamheten samt befäl för den regionala hundtjänsten. Några anser vidare att antalet vakthavande befäl inle bör begränsas.

När det gäller frågan om bara vissa rotlar bör bestämmas centralt före­komraer delade meningar. Flertalet remissinstanser delar beredningens uppfattning i denna fråga. Elt par remissinstanser förordar dock atl samlli­ga rotlar skall bestämmas centralt. En remissinstans föreslår att också våldsrollarna skall bestämmas centralt. RA uttalar att han inle vill avstyrka förslaget om tre regionala rotlar och en lokalt bestämd rotelindelning i övrigt. RÅ framhåUer dock att det finns anledning att räkna med försäm­rade möjligheter lill jämförelser mellan polismyndigheterna. Det är enligt RÅ inle heller till någon fördel för åklagarverksamheten om rotelindelning­en blir aUtför skifiande inom en regional eller lokal åklagarmyndighets område.

 

Prop. 1984/85:81                                                     12

Överväganden

Jag anser för egen del atl det föreslagna systemet med basorganisation och fria resurser utgör den nödvändiga förutsättningen för alt de lokala polismyndigheterna skall få del inflytande över polisverksamheten sora reformeringen av polisväsendet i första hand syftar till. I detta ligger då också att det lokala medborgarinnylandel får etl reellt innehåll. Jag anser vidare att systeraet raedför en väsentligt ökad flexibilitet inom polisväsen-del i fråga om inriktningen av verksamheten och användningen av resur­serna. Genom ett sådani syslera kan nämligen resurserna på ett helt annat sätt än vad som nu är fallel snabbt anpassas till de lokala förhållandena och till de skifiande krav som kan ställas på polisen inom distriktet eller regionen från medborgarna, andra myndigheter och organisationer. Atl samråd skall ske med vederbörande åklagarmyndighet rörande använd­ningen av resurserna och inriktningen av verksamheten fraragår för övrigt redan av 4 kap. polisförordningen. Enligt 3 § polislagen finns vidare en generell skyldighet för polisen att samråda med andra samhällsorgan. Samtidigt innebär den föreslagna ordningen att statsmakterna på ett nytt och mer genomgripande sätt kan styra resursanvändningen i stort. I den nuvarande samhällsekonomiska situationen, där några resurstillskott till polisverksamheten inle lorde vara möjliga, blir det betydelsefullt all skapa en ordning som gör det möjligt att på ett smidigt och effektivt sätt omför­dela resurser mellan olika verksamhetsgrenar efter de behov som kan uppkomma vid skilda tider. Jag förordar följaktligen atl det av polisbered­ningen utvecklade systemet med basorganisalion och fria resurser nu genomförs.

Med anledning av den kritik som har riktats mot beredningens övervä­ganden i fråga om de personaladminislraliva effekterna vill jag framhålla att beredningens genomgång på detta oraråde visar att det inte finns några arbelsrätlsliga eller andra hinder mot den föreslagna ordningen. En annan sak är att den nuvarande lönestrukturen och andra arbetsvillkor för de anställda inom polisväsendet kan verka begränsande på en rörlighet mellan olika aktiviteter och verksamhetsområden. 1 den utsträckning detta är fallet får emellertid hithörande frågor lösas i ett annat sammanhang. Jag är också medveten ora att det i dag finns vissa andra hinder mot en röriighel, såsom bristande kompelens eller utbildning hos personalen för en viss verksamhet. 1 fråga om den framlida polisutbildningen återkommer jag i ett följande avsnitt (avsnitt 2.3).

Huvuddragen i den nya ordningen med basorganisation och fria resurser bör enligt min uppfattning utformas på följande sätt.

Statsmakterna bör för varje distrikt fastställa en basorganisation. Av basorganisationen skall i princip framgå vilka enheter som skall finnas i distriktet. Basorganisalionen skall vidare innehålla vissa tjänster. Antalet polismanstjänsler skall liksom nu bestämraas av statsmakterna. Fördel­ningen på enheter av de tjänster som inte ingår i basorganisalionen avgörs

 

Prop. 1984/85:81                                                     13

däremot i framliden genom lokala beslut med utgångspunkt från de rikt­Unjer om resursanvändningen som statsmakterna har beslutat.

När det gäller frågan ora hur basorganisationen skall utformas anser jag att man bör låla denna omfatta tjänster med sådana arbetsledande funktio­ner eller andra nyckelfunktioner som oundgängligen måsle uppehållas i distriktet. Samtidigt bör man sträva efter att genom centrala beslut organi­satoriskt binda en så liten del av myndighetens resurser som raöjligt. Mot den bakgmnden kan jag inte ansluta raig till de av raånga reraissinstanser framförda önskemålen ora att låta ytteriigare funktioner, utöver de som polisberedningen har föreslagit, ingå i basorganisationen för polismyndig­heterna.

I fråga om indelningen på enheter av kriminalavdelningen bör sådana enheter som sysslar med brottsbekämpning som samhällel prioriterar högt, nämligen rotlar för bekämpning av narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet, anges i basorganisationen. Detsamma gäUer sådana enheter vars ansvarsområde sträcker sig utanför det polisdistrikt där enheten är stationerad och enheter raed raycket speciella arbelsuppgtfter. Det innebär att även lekniska rotiar, utlänningsrotlar och passkontrollrotlar bör be­stäraraas centralt. Den organisatoriska indelningen i övrigt av kriminalav­delningen bör däremot bestämmas lokah. Den begränsningen kommer emellertid alt finnas även efter reformen atl antalet befattningshavare med chefsfunktioner anges genom centrala beslut. Kriminalavdelningens orga­nisation får alltså bestäramas raed hänsyn till detta. Med utgångspunkt i dessa principer avser jag att återkomma till regeringen med förslag lill basorganisation för respektive polismyndighet i samband med de åriiga besluten om regleringsbrev.

Vid sidan av insatserna mot narkotikabrottsligheten och den ekonomis­ka brottsligheten tillhör bekärapandet av våldsbrottsligheten de områden som enligt beslut av riksdagen skall prioriteras särskilt. Detla kunde synas tala för att även våldsrollarna borde anges i basorganisationen, en uppfatt­ning som även förts fram under remissbehandlingen. De rent organisatoris­ka skälen för en sådan lösning är dock beträffande våldskriminaliteten inte lika starka som när det gäUer narkotikabrottslighelen och den ekonomiska brottsligheten. Övervägande skäl talar därför för att våldsrotiarna bör följa de regler som avses gälla för enheter i allmänhel.

Jag övergår därefter till frågan om basorganisationen för regional verk­samhet. 1 det nya systemet avses denna framgå av basorganisalionen för de polismyndigheter som har regionala enheter. När del gäller de fria resurserna får de regionala och lokala polismyndigheterna i samråd korama fram till hur många årsarbetskrafter som skall avdelas för regional verk­samhet inom ramen för befintliga resurser. Beslutanderätten ligger dock i sista hand hos förtroendemannastyrelsen i regionen. Personalen bör tas ut vid de polismyndigheter där statsmakterna har bestämt atl den regionala enheten skall finnas. Uttagningen skall ske genom lokala beslut i samråd

 

Prop. 1984/85:81                                                      14

med den regionala instansen. Jag vill i detta saramanhang peka på att de grundläggande bestämraelserna om beslutanderätten rörande regional verksamhet finns i 4 och 6 §§ polislagen (1984:387).

Den personal sora inte ingår i basorganisationen, såväl polismanstjänster som administrativ personal, utgör därraed fria resurser. Jag bedömer att ca 5/6 av personalen komraer att höra till denna kategori. Polismyndigheterna kommer följaktiigen all ha ett betydande utryrarae för alt själva styra resursanvändningen.

Jag vUl också nämna något om hur den fraratida styrningen av resursan­vändningen från statsmakternas sida bör utformas mot bakgmnd av det förordade systemet.

I saraband raed budgetprocessen bör statsraaktema ta ställning till hur resurserna inora polisväsendet totalt sett skall användas, i stället för att som tidigare inskränka sig lUl att utpeka verksarahetsområden för nyinrät­tade tjänster. Som grund för dessa ställningstaganden kommer riksdagen och regeringen att ha tUlgång till bl. a. uppgifterna i de lokala planeringsdo­kumenten. I dessa redovisas bl.a. utfaUet av verksamheten samt den beslutade och den planerade verksaraheten vid respektive polismyndighet. Den allmänna inriktningen av verksamheten kommer sålunda att omprö­vas från tid till annan. Delta innebär emellertid inte att den centrala styrningen ökar utan enbari att intresset fokuseras på helheten i stället för på detaljer i resursanvändningen.

Riksdagens prioriteringsbeslut kommer att återspeglas i regleringsbre­vet. Det kommer att innehålla de föreskrifter som krävs för att poUsverk-samheten skaU få den av riksdagen i saraband raed anslagsbehandlingen angivna inriktningen. För myndigheterna komraer detla att innebära rikt­linjer för resursanvändningen. I regleringsbrevet anges också hur basor­ganisationen skall se ut i respektive myndighet.

Den nya ordningen innefattar olika möjUgheter för regeringen att styra myndighetema på grundval av riksdagens principbeslut om resursanvänd­ningen.

1 regleringsbrevet kan för det första göras vissa allmänt hållna uttalan­den om hur myndigheterna bör utnyttja de fria resurserna ulan att dessa uttalanden innehåller någon närraare precisering av resursanvändningen. I den raån statsmakterna önskar styra användningen av resurserna ytteriiga­re kan detta ske genom att man anger t.ex. procentuella förändringar i fråga om vissa verksamhetsgrenar. En ännu längre gående styrning inne­bär alt det i regleringsbrevet uttryckligen fattas beslut ora användning av viss del av de fria resurserna för någon bestärad verksamhei.

För rikspolisstyrelsen bör den förordade ordningen medföra förändrade uppgifter. En viktig uppgift för rikspolisstyrelsen kommer i fortsättningen att vara att förmedla statsmakternas beslut till den lokala och regionala polisorganisationen. Som jag anförde i prop. 1983/84:89 s. 38, bör vidare rikspolisstyrelsens befogenhet atl besluta i frågor som rör organisationen

 

Prop. 1984/85:81                                                     15

regionalt eller lokalt nu helt las bort. Det föreslagna systeraet innebär nämligen att den lokala organisationen antingen skall bestämmas av stats­makterna eller av myndigheten själv. Jag återkoraraer i ett följande avsnitt till styrelsens uppgifter när det gäller den territoriella indelningen.

2.1.3 En ny anslagskonsiruklion för den lokala polisorganisationen

I syfte alt öka möjligheterna för de lokala polismyndighetema att effek­tivt använda de fria resurserna har polisberedningen övervägt frågan ora en ny anslagskonstruktion för den lokala polisorganisationen. Enligt be­redningens bedömning är nämligen f. n. anslaget till förvaltningskostnader för den lokala polisorganisationen indelat i ett alltför stort antal poster, vUket medför att statsmakterna låser polismyndigheterna i för stor ut­sträckning. Beredningen anser mot denna bakgmnd att förslagsanslaget Lokala polisorganisationen; Förvaltningskostnader bör utgå och ersättas av etl nytt förslagsanslag till den regionala och lokala polisorganisationen. Även vissa delar av det nuvarande anslaget till utmstning för den lokala polisorganisationen bör föras dit. Anslaget bör inte omfatta länspolische­ferna och deras expeditioner i länsstyrelserna.

Det nya anslaget bör så långt möjligt utformas som ett sådant förvalt­ningskostnadsanslag sora flertalet myndigheter i dag har. Beredningen föratsätter att sådana utgifter som inte kan påverkas av myndighetema liksom hittills kommer atl redovisas under förslagsvisa poster. 1 övrigt anser beredningen att ett antal poster som nu redovisas under anslaget i fråga kan föras sararaan till en anslagspost för förvaltningskostnader. Den­na anslagspost skulle komma att utgöra en ekonomisk ram för verksamhe­ten. Ramen bör kunna omfatta såväl kostnader för löner till administrativ personal och lokalvårdspersonal som andra kostnader i verksamheten. Beslut om antalet polismän bör eraellertid fortfarande fattas av statsmak­terna på grund av polismansljänstemas särskilda karaktär. Poslen för löner tiU polispersonal bör därför inte läggas inom ramen utan behållas oföränd­rad.

Den föreslagna ordningen innebär i fråga om den administrativa perso­nalen att regeringen i sitt beslut om basorganisationen för en polismyn­dighet anger det högsta antal tjänster i de administrativa karriärerna och för lokalvårdspersonal som får finnas vid myndigheten. Det blir då möjligt för den lokala polismyndigheten atl tillsätta sädana tjänster upp tUl den i beslutet angivna gränsen och det högsia belopp som anvisas härför.

Beredningen har vidare strävat efter atl vidga den ekonomiska ramen genom att till denna föra utgifier som i dag tas upp på andra anslag.

Under del nya anslaget bör för det första falla kostnader för inköp av inventarier och utrustning som av polismyndigheterna kan köpas mol avropsavtal. För inköp av annan, mera specieU och dyrbar utrustning bör fortfarande rikspolisstyrelsen svara. Till den ekonomiska ramen bör också föras kostnader för vissa förhyrningar av fordon som inte är särskilt utmstade för polisiära behov.

 

Prop. 1984/85:81                                                     16

Beredningen anser vidare atl den lokala polismyndigheten skaU få eko­nomiska raöjligheter alt bestäraraa antalet terrainaler till rikspolisstyrel­sens datoranläggning och atl kostnaden för dessa därför bör läggas inora den ekonoraiska ramen. Likaså föreslår beredningen att polismyndigheter­na bör ges större möjlighet alt hyra eller köpa datomtmstning. Slutligen vill beredningen att en polismyndighet skall ges möjlighet att besluta om vissa mindre förhyrningar av lokaler.

Beredningen har vidare ingående övervägt möjligheterna för en polis­myndighet att använda anvisade medel under etl förslagsanslag under en längre tid än etl budgetår. Beredningen har, efter att i första hand ha förordat ett system med planeringsramar, föreslagit ett särskilt sparsy­stem. Systemet skulle innebära att en myndighet, som under ett budgetår inte utnyttjar hela summan av de poster som är maximerade, får tUlgodo­göra sig det sparade beloppet under något av de tre följande budgetåren.

När det gäller de organisatoriska aspekterna på förslaget anser bered­ningen att rikspolisstyrelsen liksom hittUls bör fördela de medel som ställs till förfogande för den lokala polisorganisationen. När väl de ekonomiska ramarna har bestämts för de olika myndigheterna, har rikspolisstyrelsen att bokföra och utbetala de medel som de lokala polismyndigheterna an­vänder i sin verksamhei. Bokföringen och utbetalningen av raedlen får ses som en serviceåtgärd.

Även för den regionala verksamheten bör systemet med ekonomiska ramar lillämpas, näraligen för vissa kostnader för regional utbildning och vissa resor. Rikspolisstyrelsen bör tilldela polisrayndigheterna medel för såväl det lokala behovet som för den regionala verksamhet som enheter i raoderdistriktel utför. Inora ramen för sådana medel kan sedan länsstyrel­sen bestämma ett belopp för den regionala verksamheten. Förvaltningen av medlen får ankomma på polismyndigheten även om länsstyrelsen i fråga om den regionala verksamheten fattar de ekonomiska besluten.

Beredningens förslag när det gäller anslagskonslruktionen godtas av de flesla remissinstanserna. Som en särskild fördel framhålls möjligheten atl utnyttja sparade medel under flera år, liksom möjlighelerna till en bättre planering av verksamheten. Förslaget anses öka kostnadsmedvetandet och sparviljan.

Det förekommer eraellertid också kritik mot ramens utformning i vissa avseenden. Ell flertal remissinslanser anser således inte atl löner lill admi­nistrativ personal bör ingå i den ekonomiska ramen. Dessa föreslår i stället att löner till administrativ personal las upp under en särskild anslagspost, förslagsvis betecknad. Som skäl härför åberopas all beredningens förslag innebär att man gör skillnad mellan olika personalkategorier inom polisvä­sendet, eftersom löner till polispersonal enligt förslaget skall tas upp under en förslagsvis anslagspost. Detta skulle kunna medföra alt den administra­tiva personalens ställning riskeras. Ramen skulle nämligen i växande om­fattning kunna utnyttjas för koslnader för t.ex. inköp av utrustning vUket

 

Prop. 1984/85:81                                                     17

skulle innebära en minskad personalslat. Vidare framhålls alt förslaget skulle kunna leda till den oönskade effekten att polispersonal måsle ges arbetsuppgifter sora skulle kunna utföras av administrativ personal, nämli­gen i de fall raraen inte räcker till.

Det riktas också viss kritik raot beredningens förslag om rätt att hyra lokaler. Byggnadsstyrelsen anser att polismyndigheterna inte i detta avse­ende skaU ges en särstäUning i förhållande tUl andra rayndigheter inora statsförvaltningen.

Jag viUför egen del först framhålla att ett stort antal rayndigheter under senare år har fått sina anslag till verksaraheten i huvudsak i två olika poster, dels en post för förvaltningskostnader dels en för lokalkostnader. Inom posten förvaltningskostnader högstsätts bl.a. kostnaden för löner. Inora förvahningskostnadsposlen råder full utbytbarhet raellan olika kost­nadsslag. Högstsatta delar av anslagsposten får emellertid inle överskri­das. Det här redovisade systemet tUlämpas inte för den lokala polisorgani­sationen, där anslagskonstruktionen alltjämt bygger på ett större antal preciserade anslagsposter under varje anslag.

Jag anser, som jag redan tidigare har framhållit, att systemet med basor­ganisation och fria resurser komraer alt leda tUl en väsentligt ökad flexibili­tet inora polisverksamheten. Det är då naturligt att också skapa en ökad rörlighet när det gäller den rent ekonomiska resursanvändningen. Bered­ningens förslag i den delen kan ses som en naturlig - och nödvändig -konsekvens av förslaget om ett ökat lokalt inflytande över verksamheten i fråga ora personal och organisation. Jag kan alltså ställa raig bakom bered­ningens principiella överväganden i denna del.

Förslagsanslaget Lokala polisorganisationen; Förvaltningskostnader bör alltså enligt min mening utgå och ersättas med ett nytt förslagsanslag. Det nya anslaget bör så långt raöjligt utforraas som ett sådant förvaltnings­kostnadsanslag som flertalet rayndigheter i dag har. Det är givetvis inte möjligt att hänföra utgifter, som avser den egentliga polisverksamheten och som inte kan påverkas av myndigheterna, till poster som är begränsa­de. Sådana utgifter bör redovisas under förslags visa poster. Ett storl antal andra poster sora nu redovisas under anslaget i fråga kan emellertid föras sararaan till en post för förvaltningskostnader, som skulle komma att bilda en ekonomisk ram för verksamheten. Mol bakgrund av målsättningen atl skapa en större rörelsefrihet för den lokala polisorganisationen måste det vara betydelsefuUt att ramen blir så vid som möjligt.

Jag avser att i etl senare sammanhang återkomraa lUl regeringen med förslag tUl den närmare utformningen av del nya systemeu. Jag vill emeller­tid redan nu redovisa hur jag ser på vissa av de frågor som beredningen har övervägt, framför alll frågor ora raraens storlek.

När det gäller löner för adrainistraliv personal vill jag peka på all den gängse forraen för anslag till lönekostnader inom statsförvaltningen är att redovisa medlen på ett förvaltningskostnadsanslag som en högstsatt post.

2   Riksdagen 1984/85. 1 saml Nr 81

 

Prop. 1984/85:81                                                     18

För lönerna tiU polispersonal lillämpas emellertid som jag redan har nämnt en särlösning som innebär att kostnaden för dessa löner tas upp under en särskild anslagspost som är förslagsvis betecknad. Denna särlösning, sora bör väljas även för det nya systeraet, skall ses mot bakgmnd av den särskill samhällsviktiga verksarahet sora det här är fråga ora. Statsmak­terna har nämligen ett intresse £iv atl även i fortsättningen ha ett direkt inflytande över antalet polismanstjänster i riket. Några sådana skäl kan inte åberopas för den adrainistrativa personalen. Del är därför naturligt att löner lill adrainistraliv personal enligt den vanliga principen inora statsför­valtningen las upp under en högstsatt post under förvaltningskostnadsan­slaget, dvs. ingår i den ekonoraiska raraen.

Från flera utgångspunkter anser jag det också angeläget att ge polismyn­digheterna vissa raöjligheter att hyra lokaler. De förhyrningar som bör få beslutas av polisrayndigheterna bör eraellertid begränsas till vissa sraärre förhyrningar. En naturlig begränsning är att låta polisrayndigheterna beslu­ta ora förhymingar till sådana mindre arbetsgmpper och posteringar, t. ex. kvarterspoliser, som de enligt vad jag förordar i ett komraande avsnitt själva kan inrätta. Sådana beslut bör emellertid alllid föregås av ett samråd med byggnadsstyrelsen för att man skall ha kvar en samlad överblick över statens lokaler.

Jag kan också anslula mig till förslaget att polismyndigheterna bör ges möjlighet all skaffa terrainaler till rikspolisstyrelsens centraldator. Frågan ora en utvidgad rätt för myndigheterna att däratöver anskaffa datorer är dock mer komplicerad. Upphandling av datoratmstning för statsförvalt­ningen sker genom statskontorets försorg. Statskontoret beslutar själv i upphandlingsärenden där anskaffningsvärdet är högst 2 milj. kr. Om värdet är högre beslutar regeringen. Vissa enklare typer av utmstning upphandlar rayndigheterna själva. Statskontoret har bemyndigande att - inom ramen för den del av upphandlingen som statskontoret disponerar över - delege­ra rätten tUl upphandling.

Jag vill, efter samråd raed chefen för civildeparteraentet, erinra ora att forraema för myndigheternas investeringar i ADB-system f. n. utreds. Det finns alltså skäl att i ett senare sammanhang återkomraa till beredningens förslag i denna del.

Redan i dag finns eraellertid möjlighet för myndigheter att köpa sådana datorer som kan upphandlas genora avropsavtal i enlighet raed de bestära­raelser sora har raeddelats av statskontoret. De lokala polisrayndigheterna bör ha sådana möjligheter inom de ekonomiska ramarna. Detta får sålunda beaktas vid beräkningen av medelsbehovet för den lokala polisorganisa­tionen.

Jag ser många fördelar med beredningens förslag rörande möjligheten till överföring av besparingar tiU ett komraande år. Förslaget är eraellertid förenat raed budgettekniska svårigheter sora bör lösas i ett större saraman­hang. Jag har inhäratat att ett sådant arbete pågår inora finansdepartemen-

 

Prop. 1984/85:81                                                     19

tet. Jag kan med hänsyn tiU detta inte nu ansluta raig till beredningens förslag ora ett sparsystera.

Rikspolisstyrelsens uppgifter såvitt gäller fördelningen av medel till den lokala poUsorganisationen bör till följd av det nu förordade systemet i viss utsträckning förändras. Rikspolisstyrelsen komraer liksom nu atl fördela de medel som ställs till polisväsendets förfogande tiU den regionala och lokala polisorganisationen. Fördelningen bör ske efter schablonmässiga grunder. Det ankommer därefter på de lokala myndigheterna att sköta förvaltningen av de medel som har tUldelats dem. Rikspolisstyrelsen skaU dock även i fortsättningen ha hand om bokföring och utbetalning av med­len. Rikspolisstyrelsen komraer även att ha kvar vissa andra uppgUter när det gäller ekonoraiadrainistrationen. Jag tänker här bl.a på att för viss central anskaffning bör medlen i sin helhet disponeras av rikspoUsstyrel­sen.

2.2 Vissa organisatoriska frågor rörande den lokala polisorganisationen

Jag har i ett föregående avsnitt om basorganisation och fria resurser redovisat polisberedningens förslag när det gäller beslutanderätten i vissa organisatoriska frågor. Mina ställningstaganden i den delen innebär att de hinder som i dag finns raot att de lokala rayndigheterna får besluta ora sin egen verksamhet så långt det är möjligt tas bort såvitt avser fördelning av personal och andra resurser liksom i fråga om den interna organisationen. Beslutanderätten bör, såsom jag har redovisat, i huvudsak ankomma på den lokala polismyndigheten. Det kvarstår eraellertid två andra frågor att ta ställning lill, näraligen den territoriella indelningen av ett polisdistrikt och kansliorganisationen. Dessa båda spörsmål har nära samband med de grandläggande frågorna om basorganisation och fria resurser. I det föl­jande tar jag därför upp dessa frågor.

2.2.1 Den territoriella indelningen av ell polisdistrikt

I polislagen (1984; 387) anges att länen är indelade i polisdistrikt. Antalet polisdistrikt är f. n. 118. Indelningen i polisdistrikt finns särskih reglerad i kungörelsen (1973:875) ora rikets indelning i polisdistrikt.

Polisdistrikten får enligt gällande ordning territoriellt indelas i arbets-och ansvarsområden, s.k. vaktområden. Det vaktoraråde som omfattar centralorten kallas centralvaktoraråde. Centralorten är den ort där polis-rayndighelens kansli eller motsvarande arbetsenheter finns. Övriga vakt-områden inom polisdistriktet benärans lokal vaktområden. I lokalvaktom-rådena finns särskilda arbetsenheter, s.k. arbetsgmpper. Polisdistriktet eller vaktområdet får även indelas i vaktdistrikt. I en del orter finns också poUsposteringar, dvs. polismän som ärensarastationerade.

Verksaraheten inom polisrayndigheten leds från centralorten. Där uppe-håUs ständig jourtjänst eller — i en del fall - beredskapsljänstgöring i

 

Prop. 1984/85:81                                                     20

hemmet. En arbetsgmpp svarar inom lokalvaklorarådet i allmänhet för den yttre övervakningen, vissa utredningar och handläggning av flera slags polismyndighetsärenden. Huvuddelen av utredningsarbetet inom polis­myndigheten sköts emellertid från centralorten. Det ankomraer i dag på rikspolisstyrelsen att fastställa stationeringsorter och indelningar i vaktora-råden och vaktdistrikt samt i övrigt meddela närmare föreskrifter om polismyndighetens organisation.

1 anslutning till det nya systemet med basorganisation och fria resurser har polisberedningen föreslagil vissa förändringar rörande den ordning som nu enligt 2 kap. 10 § polisförordningen (1984:730) gäller för faststäl­lande av stationeringsorter och indelningen i vaktområden och vaktdi­strikt.

Det är enligt beredningens mening för det första naturligt atl regeringen i beslutet om basorganisationen anger de orter där större grupper av polis­personal skall vara placerade. Avgörande för bedömningen bör vara ortens storlek och stmktur, totalförsvarshänsyn, förekomsten av farlig verksam­het etc. Den lokala polisrayndigheten bör däreraot kunna fatta beslut om raindre arbetsgrupper och om polisposteringar.

Med hänsyn lill detla och till att den lokala polismyndigheten beslutar om storleken av den personal som skall tjänstgöra på centralorten och på övriga i basorganisationen angivna orter, anser beredningen det vidare vara naturiigt att polismyndigheten, samtidigt som den dimensionerar per­sonalen, också beslutar ora ansvarsområdenas omfattning, dvs. indelning­en i vaktområden eller motsvarande områden. Beredningen ulgår från att den lokala polisrayndigheten före elt sådant beslut sararåder med länssty­relsen och andra berörda myndigheter.

Beredningens förslag angående den territoriella indelningen har endast kommenterats av en remissinstans. TCO-S finner det olyckligt alt inle beredningen fått till uppgift att se över indelningen i polisdistrikt. TCO-S anser vidare att en organisatorisk undersökning är nödvändig för att få etl säkrare underiag vid bedömningen av vilka arbetsgrupper som genom centrala beslut skall markeras i basorganisationen.

Jag viUför egen del framhålla del angelägna i att de lokala polismyndig­heterna också på det nu diskuierade området ges befogenhet att inom sina ekonomiska ramar och övriga villkor för sin verksamhei beslula om den territoriella indelningen så långt det är möjligt. Samtidigt finns det givetvis elt intresse för statsmakterna att kunna se till att polisverksamheten lokalt och regionalt blir rätt fördelad. Jag finner alt polisberedningen i delta avseende har gjort en riktig avvägning.

Beslut om störte eller viktigare arbetsgrupper bör sålunda fattas av regeringen genora att dessa anges i basorganisationen. Della bör normalt ulan någon slörre utredning kunna prövas i samband med de åriiga regle­ringsbrevsbesluten. 1 aUa andra fall bör stationeringsorter bestämmas av den lokala polismyndigheten inora bl.a. de ekonomiska ramar som kom­raer att gälla för den lokala verksamheten. Härigenom uppnår man att den

 

Prop. 1984/85:81                                                     21

rayndighet sora bäst kan avväga olika lokala behov och intressen också ges en vidgad beslutanderätt.

Med hänsyn till polismyndighetens kännedom om lokala förhållanden bör också dimensioneringen av personal, både vad gäUer stationerings­orter beslutade av regeringen och av myndigheten, ankomraa på den lokala rayndighelen.

Mina ställningstaganden i dessa frågor innebär vidare att rikspolisstyrel­sens befogenheter i dessa avseenden bör tas bort. Inora raraen för styrel­sens uppgifler rörande bl. a. raetodutveckling bör styrelsen eraellertid ock­så fortsättningsvis kunna bidra till att den lokala organisationen ges en läraplig utformning, t.ex. genom allraänna råd i fråga ora dimensionering av personalen i en arbetsgmpp.

2.2.2 Kansliorganisationen

Vid varje polismyndighet finns enligt gällande ordning etl kansli eUer en eller flera motsvarande arbetsenheter. Vid kansliet fullgörs ett flertal upp­gifler av skilda slag inom olika områden för allmän förvaltning. Härmed förstås bl. a. sådana ärenden som angår polisrayndighetens administration och ekonomi. TUl kansliets uppgifter hör också att avge yttranden i ären­den som annan myndighet än polisrayndighet beslutar i, utfärda intyg etc. Vid kansliet handläggs vidare flertalet s. k. polisrayndighetsärenden, dvs. sådana aUmänna förvaltningsärenden sora faller på polisen. Beredningen av polismyndighetsärenden sköts i stor utsträckning av administraliv per­sonal. Beslutsfunktionen ligger i allmänhet på polisinspektören för kansli­uppgifter (kansliinspektören), när en sådan tjänst finns inrättad, samt på arbetsgrappschefer och på polischefspersonalen.

Enligt poUsberedningen har stora förändringar skett inora praktiskt taget varje verksamhetsgren inom polisområdel sedan förstatligandet av poUs­väsendet, då det inrättades ett kansli vid varje polismyndighet. Det är självklart att dessa förändringar också påverkar det administrativa arbetet vid polisrayndigheterna. De administrativa arbetsuppgifterna har enligt beredningen ändrat karaktär och ökal i omfattning. Särskilt har det perso­naladministrativa området blivit mer komplicerat. Den kansliorganisation, som skapades vid förstatligandet, består likväl i allt väsentligt fortfarande. Förhållandet har raedfört att arbetsuppgifter, vilka i och för sig bort fullgö­ras vid polismyndighetens kansli, i stället koramil alt handläggas vid skUda arbetsenheter inom polisavdelningarna.

Beredningen anser det angeläget atl genom en ändrad kansliorganisation kunna nå en samlad ledning av kansli verksamheten, ett ökat utryrarae för operativa ledningsfunktioner, en bättre ärendehandläggning och en för­bättrad service gentemot allmänheten.

Från verksamhetssynpunkt är del enligt beredningen framför allt angelä­get att utrymmet för egentligt polisarbete ökar vid polisavdelningarna och att polischeferna och övriga polisbefäl får möjlighet att i så stor utsträck­ning som möjligt ägna sig åt operativ polisverksamhet. Beredningens

 

Prop. 1984/85:81                                                     22

grundläggande resoneraang leder fram till vissa slutsatser. Förvaltnings­ärenden och administrativa ärenden bör så långt det är möjligt handläggas inom kansliet. Beredningen näraner särskilt att funktioner för analys och planering, polismyndighetsärenden, kamerala ärenden och interna servi­ceuppgifter bör samlas inom kansliet.

Beredningen föreslår att särskilda tjänster för de nu nämnda fyra funk­tionerna inora kansliet bara i begränsad orafattning tas upp i basorganisa­tionen. Det blir därför ofrånkorahgt att kansliuppgifter i de raindre distrik­ten får fullgöras av befattningshavare från andra håll i organisationen. Situationen kommer enligt beredningen i denna del att bli bättre i takt med atl systemet med kansliinspektörer byggs ut. Beredningen förordar en sådan utbyggnad.

Kansliets interna organisation är enligt beredningens mening en fråga för den lokala polismyndigheten. Denna får i fortsättningen göra de övervä­ganden mellan olika intressen som kan göra sig gällande.

Beredningens synpunkter och förslag vad gäller kansliorganisationen har biträtts av det helt övervägande antalet remissinstanser. Det gäller såväl beredningens aUmänna utgångspunkter som förslaget om funktioner vid och organisation av kansliet. Flera remissinstanser betonar atl funktio­nen för analys och planering komraer att få en viktig och fraraträdande roll i den fraratida polisorganisationen. Man pekar även på det angelägna i att funktionen med en poUsinspektör vid polismyndighetens kansli byggs ul efter hand.

För egen del vUl jag framhålla följande.

Efter polisväsendets förstatiigande har polismyndighetema, i likhei med statsförvaltningen i övrigt, tillförts ett flertal nya administrativa uppgifter. De personal- och ekonomiadministrativa uppgifterna torde relativt sett under elt flertal år ha växt på bekostnad av den egentliga polisverksamhe­ten. Utvecklingen har också inneburit att många av dessa arbetsuppgifter har lagts på polispersonal med arbetsledande funktioner och att polisavdel­ningarna därigenom har belastats med uppgifter som ligger vid sidan av den operativa polisverksamheten. Enligt min raening raåste strävan vara all bryta denna utveckling. Jag anser följaktligen att flertalet av de admini­strativa arbetsuppgifter, som i dag handläggs av polismän på polisavdel­ningarna, bör föras över till kansliet. Därigenom bör skapas ökade fömt­sättningar för polispersonalen att ägna mer tid åt det egentliga polisarbetet, vilket bör medföra en från alla synpunkler effektivare resursanvändning. Denna koncentration av adrainistrativa uppgifter till myndighetens kansli bör vidare, såsom beredningen också har framhåUit, leda tiU att polischefs­personalen kan avlastas en mängd rutinbetonade administrativa arbetsupp­gifter till förmån för andra arbetsuppgifter av ledningskaraktär vid myndig­heten.

Den överflyttning av arbetsuppgifter tiU kansliet som jag har förordat måsle i viss utsträckning leda till en förstärkning av kansUet. Såsom polisberedningen har funnit bör inom kansliet alltid finnas funktioner för

 

Prop. 1984/85:81                                                     23

analys och planering, polismyndighetsärenden, kamerala uppgtfter och service.

De ökade befogenheterna för de lokala polismyndigheterna liksom kra­ven på en mer målinriktad resursanvändning raedför att funktionen för analys och planering bör få större betydelse i den fraratida poUsorganisa­tionen. Jag vUl dock frarahålla att funktionen sora sådan inte är ny. Redan i dag sker naturligtvis en planering av verksamheten inom varje rayndighet. Som beredningen har föreslagit bör funktionen markeras i basorganisa­tionen vid de polismyndigheter där verksamheten beräknas ta en hel tjänst i anspråk. Det bör också, raed hänsyn tiU uppgifterna, i dessa faU vara en polismanstjänst.

Även den s. k. kansliinspektören får enligt rain uppfattning en betydelse­full ställning vid kansliet. Föratora atl svara för handläggningen av flertalet poUsmyndighetsärenden skall han, i de polisdistrikt där funktionen för analys och planering inle beräknas ta en hel tjänst i anspråk, även fullgöra denna funktion. Han skaU dessutom handlägga flertalet av de administrati­va arbetsuppgifter som överförs från poUsavdelningarna tiU kansliet och sora kräver polisiära bedöraningar. Jag instäraraer i beredningens uppfatt­ning att ordningen raed en särskUd tjänst i basorganisationen som polisin­spektör vid kansliet bör byggas ut efter hand till att omfatta de allra flesla rayndigheterna. Jag vill erinra ora att utformningen av basorganisationen kommer atl tas upp i regleringsbreven för varje budgetår med utgångs­punkt i de principer som jag tidigare har förordat (avsnitt 2.1.2).

Den närmare organisationen av kansliet bör ankomma på respektive rayndighet att bestämma med utgångspunkt från den basorganisation och de resurser som den har tiU förfogande. Också på detta område blir det en viktig uppgift för rikspolisstyrelsen att följa upp och utveckla de förslag som beredningen har läranat rörande polisrayndighelernas interna organi­sation.

2.3 Polisutbildningen

2.3.1 Den nuvarande polisutbildningen

Enligt 11 § förordningen (1984:731) raed instmktion för rikspolisstyrel­sen bedriver rikspolisstyrelsen central utbildning inom polisväsendet och beslutar om antagning lUl denna, om inte annat är särskUt föreskrivet. Rikspolisstyrelsen har vidare enligl förordningen tillsyn över övrig utbild­ning inora polisväsendet och får raeddela föreskrifter ora denna. Utbild­ningsfrågorna handläggs inom rikspolisstyrelsen vid polishögskolan, vil­ken organisatoriskt har ställning som en byrå i styrelsen. Denna ordning har genomförts efter riksdagens principbeslut tidigare i år om en ny ut­bildningsorganisation (prop. 1983/84:89, JuU 16, rskr 182).

Den nuvarande centrala utbildningen inom polisväsendet är i huvudsak av fyra olika slag; gmndutbildning, reguljär vidareutbildning, funktionsin-riktade specialkurser och konferenser samt polischefsutbildning. Utbild-

 

Prop. 1984/85:81                                                     24

ningen bedrivs vid polishögskolan i Ulriksdal och, övergångsvis under budgetåret 1984/85, vid polishögskolan i Solna. Vid Arméns motorskola i Strängnäs sker viss trafikutbildning och vid statens hundskola i Sollefteå viss hundföramtbildning. Utbildningen vid dessa institutioner sker genom s. k. uppdragsverksarahet.

Fömtom den centrala utbUdningen förekomraer regional och lokal ut­bUdning.

Den nuvarande grundutbildningen för polisraan inleds med en teoretisk utbildningsdel (grandkursen). Den omfattar 41 veckor. 1 de olika kursmo­menten finns inlagt praktiska övningar, studiebesök och Uknande.

Syftet med utbildningen är att den genom en växling mellan teori och praktik och genom en väl planerad integration raeUan olika ämnesoraråden skall förmedla kunskaper och färdigheter som gör eleven väl förberedd för sin polismanstjänsl.

Efter fullgjord och godkänd grandkurs följer två års praktiktjänslgöring vid en lokal polismyndighet, s.k. alterneringstjänstgöring. Den fullgörs med ett år på kriminalavdelningen och ett år på ordningsavdelningen. 1 tjänstgöringstiden på ordningsavdelning ingår tjänstgöring vid en länstra-fikgrapp (i storstadsdistrikten trafikavdelning eller trafiksektion). Under alterneringstjänslgöringen är enligl 2 kap. 2 § 3 polisförordningen (1984:730) den alterneringstjänstgörande polisman, med de skyldigheter och befogenheter som följer av detla.

I den nuvarande reguljära vidareutbildningen ingår assistentkursen på sex veckor, inspektörskurs I på 13 veckor, inspektörskurs 11 på åtta veckor och komraissariekursen på 15 veckor.

Assistenlkursen genoragås normalt 5-7 år efter avslutad grundutbild­ning. Utbildningen i assistentkursen orafattar sedan budgetåret 1982/83 sex veckor. Tidigare var kurstiden tio veckor. Undervisningen inriktas huvud­sakligen på grundläggande arbetsledarutbildning, en fördjupning av de kunskaper som förmedlas i grundkursen och på en analys av olika polisiära problemställningar.

Som ett andra steg i den nuvarande reguljära vidareutbildningen följer inspektörskurs I. Tidigare har en genomgången assistenlkurs varit ett inträdeskrav för inspektörskurs 1. Detta krav har numera tagks bort för polis- eller kriminalinspektör som anställts efter den 1 juli 1967. Målsätt­ningen för inspektörskurs 1 är atl ge eleverna de kunskaper och färdigheter som fordras för all de såsom inspektörer skaU kunna utföra kvalificerade arbetsuppgifter inom ordnings- resp. kriminalavdelning. Någon särskild tonvikt på arbetsledning läggs inte.

Inspeklörskurs II skall genoragås av polis- och kriminalinspektörer som innehar arbetsledande befattningar. Detla medför att praktiskt taget alla polisinspektörer genomgår denna utbUdning, men bara ett litet antal kri­minalinspektörer. Syftet med inspektörskurs II är i första hand att ge deltagarna de kunskaper och färdigheter som behövs för all de skall kunna svara för arbets- och personalledning.

 

Prop. 1984/85:81                                                     25

Kommissariekursen är obligatorisk för en polis- eller kriminalkommis­sarie som har genomgått inspektörskurs I och II. Kursen får även genom­gås av poUsman som är avdelningschef utan att inneha kommissarietjänsl.

Polischefsutbildningen inleds med poUschefskurs I som är en obligato­risk treraånaderskurs. Under denna inledande kurs skall eleven få grand­läggande kunskaper ora polisväsendet, dess organisation och huvudsakliga arbetsuppgtfter.

Efter polichefskurs I följer en period av praktik hos vissa rayndigheter som i sin helhet omfattar 24 månader. 1 praktiktjänstgöringen ingår sex månaders polispraktik, två raånader vid länsstyrelse, en raånad vid läns­rätt, tre månader vid åklagarmyndighet och etl år vid tingsrätt.

Praktikperioden följs av polischefskurs II, som är en ny tremånaders-kurs. Kursens övergripande syfte är atl ge poUschefsaspiranterna sådana grandläggande kunskaper och färdigheter som krävs för all utöva polis­ledning. Undervisningen har sin tyngdpunkt i administrations- och förvalt­ningskunskap, dvs. de arbetsuppgUter som är vanligast förekommande vid polismyndighetens kansli. Efter genomgången polischefskurs II får polis­chefseleven formell behörighet att söka tjänst i polischefskarriären.

Två tUl tre år efter avslutad polischefsutbildning följer polischefskurs 111 som är en vidareutbildning och som omfattar två månader. Målet med kursen är atl ge deltagarna sådana fördjupade yrkeskunskaper och känne­dom om socialpsykologiska frågor att de skall kunna fullgöra arbetsle­dande funktioner vid myndigheterna. Efter ytteriigare någon tids tjänstgö­ring på fältet följer praktiktjänstgöring vid rikspolisstyrelsen omfattande tre månader.

Den övriga centrala utbildningen omfattar ett hundratal oUka funktions-inriktade specialkurser och konferenser.

Med funktionsinriktad utbildning avses sådan fortbildning som syftar lill att öka personalens förmåga att utföra arbetsuppgifter som normalt fordrar särskilda kunskaper eller kompetens utöver grundutbildningen och den reguljära vidareutbildningen.

Den funktionsinriklade centrala utbildningen planeras och genomförs av rikspolisstyrelsen. 1 vissa fall utnyttjar rikspolisstyrelsen andra myndig­heters och organisationers utbildningsinstitutioner, t.ex. i fråga om heli­kopterförare där armén ansvarar för grundutbildningen och i fråga om instruktörer i ridning där ridfrämjandet står för utbildningen. Samarbete sker bl. a. vidare med statens invandrarverk när del gäller seminarier om utlänningsärenden.

I nuvarande utbUdningssystem finns ett 90-tal olika centrala kurser. Kursregister, kursplaner, inträdesviUkor m.m. presenteras i en utbild­ningskatalog som ges ut varje år av rikspolisstyrelsen. Vidare finns i kurskatalogen ett l5-tal konferenser som är avsedda för befattningshavare i vissa funktioner. Kurserna och konferenserna i katalogen genomförs i mån av behov och tillgång till medel.

 

Prop. 1984/85:81                                                     26

Rikspolisstyrelsen tillhandahåller i stor utsträckning kursplaner för den regionala och lokala utbildningen. Länsstyrelserna och polismyndigheter­na planerar och genomför i regel utbildningen med egna instruktörer som har utbildats centralt.

2.3.2 Statsmakternas lidigare ställningstaganden till en förändrad utbild­ning inom polisväsendet

På grundval av polisutredningens förslag lades i 1980/81 års proposUion fram riktlinjer för en förändrad utbildning inom polisväsendet. Dessa inne­fattade ett förslag om en ny sammanhållen grundutbildning. I propositio­nen anfördes att en sådan utbildning delvis var en fömtsättning för ett system raed basorganisation och ökat lokalt inflytande över personalresur­serna. Genom den nya utbildningen skulle de lokala polismyndigheterna till sitt förfogande få polismän som tidigare än nu har genomgått en gmnd­läggande och allsidig utbildning, en utbUdning sora ger bättre möjligheter atl placera dem i en kvalificerad polisfunklion inom organisationen. Den nya ordningen skulle innebära att poUsaspiranten redan under de första åren av sin anställning skulle få fördjupad insiki inle bara om polisens olika verksamhetsgrenar utan även om samspelet raellan polisverksamheten och del arbete sora bedrivs i samhällel i övrigt.

Den nya utbUdningen skulle enligt förslaget bestå av tre delar: gmnd-kurs I, alterneringstjänstgöring jämte praktik utanför polisväsendet särat grundkurs 11.

Gmndkurs 1 är en inledande grandkurs vid polishögskolan. Ökad vikt läggs därvid på studier i sociologi, krirainalvård, psykiatri, ungdomsled­ning och samhällskunskap. Efter grandkurs 1 följer en period av alterne­ringstjänstgöring. Tiden för denna tjänstgöring minskas från nuvarande två till ett och ett halvt år. Under denna tid skall polisaspiranten norraalt fullgöra praktik även vid annat samhäUsorgan än polisen, t. ex. socialvår­den, skolan, frivården, sjukvården, arbetsmarknadsrayndigheterna eller de kommunala invandrarbyråerna. Omedelbart efter alterneringslidens slut följer en påbyggnadskurs vid polishögskolan. I denna kurs skall ingå bl. a. kontakter med andra samhällsorgan, arbetsledning samt studier av meto­der för att mäta effektema av polisens arbete.

Den föreslagna ordningen innebär att assistenlkursen och inspektörs­kurs 1 utgår ur utbildningsgången. Detsamma gäller inspektörskurs II och kommissariekursen. Behovet av vidareutbildning skall i stället tillgodoses genom funktionsinriklade specialkurser - ofta förlagda till regional eller lokal nivå — samt reguljär vidareutbildning för de polisraan sora har erhåUit tjänster inora basorganisationen.

1 propositionen underströks alt det skulle vara värdefullt ora polisutbUd-ningen - ulan alt det nuvarande huvudraannaskapel ändras - i högre grad kan integreras med den övriga högre utbUdningen i landet.

Polischefsutbildningen föreslogs bli i huvudsak oförändrad. Den borde

 

Prop. 1984/85:81                                                     27

dock tillföras ökade inslag av studier i arbetsplanering och arbetsledning saml analys av olika metoder för att mäta poUsverksamhetens effektivitet. Det borde också undersökas ora man inom nuvarande tidsmarginaler har möjlighet att förbättra och effektivisera polispraktiken och praktiktjänstgö­ringen vid åklagarmyndighetema.

1 fråga ora möjligheterna att saraordna polisutbildningen och högskoleut­bildningen upplystes i propositionen att det efter ett uppdrag från regering­en pågick en gemensam utredning av rikspolisstyrelsen och UHÅ. Rikspo­lisstyrelsen skuUe redovisa resultatet av arbetet för polisberedningen. Den praktiska uppläggningen av den nya grandutbildningen borde, sedan stats­makterna lagit ställning i frågan, ankomraa på rikspolisstyrelsen.

Riksdagen godtog i sin helhet de nu redovisade förslagen. Riksdagen underströk dessutora att det var värdefullt ora polisutbildningen i högre grad kunde integreras raed den övriga högre utbildningen. Det uttalades att det var angeläget att spörsraålet, efter övervägandena inom polisbered­ningen, på nytt underställdes riksdagen.

2.3.3 Återstående utbildningsfrågor

I direktiven till polisberedningen framhölls att arbetet med att utarbeta kursplaner m.m. på grandval av riksdagsbeslutet i utbildningsfrågorna borde kunna bedrivas av rikspoUsstyrelsen. Principiella frågor skulle dock behandlas av beredningen.

1 sitt arbete skulle beredningen bl. a. beakta resultatet av den utredning som rikspolisstyrelsen och UHÄ gjorde angående fömtsättningama för en samordning mellan polisutbUdningen och den övriga högskoleutbildning­en. Vidare skulle beredningen överväga möjligheterna att decentraUsera delar av den utbildning som bedrivs centralt, i synnerhet den fuktionsinrik-tade utbildningen.

Beredningen skulle vidare överväga hur alterneringstiden skaU fördelas meUan ordnings- och kriminalavdelningen. Det borde också ankomma på beredningen alt föreslå hur den praktiktjänstgöring hos myndigheter och organ utanför poUsväsendet som har fömtsätts i riksdagsbeslutet skall utformas. Slutligen erinrades ora att de samlade kostnaderna inte får överstiga nuvarande ramar för polisutbildningen.

Sora jag inledningsvis har nämnt har utbildnings- och rekryteringsor­ganisationen inom polisväsendet getts en ny utformning från den 1 oktober 1984 på grundval av poUsberedningens förslag och efter beslut av riksda­gen (prop. 1983/84; 89, JuU 16, rskr 182). Några ytteriigare ålgärder i dessa delar är därför inte aktuella. Däremot återstår att genomföra de principbe­slut om en ny utbUdning m. ra. inora polisväsendet som riksdagen år 1981 fattade beslut om. Som gmnd för dessa åtgärder föreligger numera ett omfattande material från polisberedningens sida. Beredningen har på ett förtjänstfullt sätt utvecklat de tidigare fattade principbesluten. 1 enlighet med statsmakternas tidigare stäUningstaganden ankommer det på regering-

 

Prop. 1984/85:81                                                     28

en och rikspolisstyrelsen att ta slutiig ställning till och att genomföra dessa beslut om en ny utbildning inom polisväsendet. Saratidigt finns det inora raraen för polisberedningens arbete vissa frågor som är av sådan principiell vikt atl de nu bör underställas riksdagens prövning. Dessa frågor gäller polishögskolans anknytning till annan högre utbildning inklusive forskning inora polisorarådet. Hit hör också vissa begränsade frågor om innehållet i och utformningen av de särskilda utbildningsavsnitten. Jag kommer i det följande därför att ta upp dessa delar av polisberedningens arbele. Vidare kommer jag alt något beröra frågorna om rekrytering till polisväsendet.

Vissa frågor om utbildning har däremot ännu inle behandlats av polis­beredningen. Till dessa hör utbildning av administrativ personal och ÄDB-utbildning. Jag får alltså anledning att återkomraa till dem i ett senare sammanhang.

2.3.4 Den framtida polisutbildningen

2.3.4.1 Samordning med annan högskoleutbildning

Allmän bakgrand

När man skall ta ställning till frågan om en samordning av polisutbild­ningen med annan högskoleutbildning måste en utgångspunkt vara de uttalanden som gjordes av dåvarande chefen för utbildningsdepartementet i samband med riksdagsbehandlingen av högskolereformen år 1975. Han betonade där angelägenheten av atl samordning och samverkan mellan högskoleorganisation och verk eller företag, som utanför denna organisa­tion ordnar utbildning på högskolenivå, komraer till stånd i de faU där en gemensam planering eller ett gemensarat utnyttjande av resurserna erbju­der fördelar för utbildningen.

En annan utgångspunkt är alt man måsle ta hänsyn till polisulbildning-ens särskilda stmktur. När det gäller grundutbildningen är det fråga om en yrkesutbildning, där själva utbildningen är knuten till en anställning i yrket. Del innebär bl.a. alt det vid antagningen dels ställs vissa formella förkunskapskrav dels krav på lämplighet för yrket. Urvalet av dem som antas till polisutbildning sker därior från delvis andra utgångspunkter än när det gäller högskoleutbildning i allmänhet. I utbildningen måste ingå såväl teoretiska som praktiska in.slag. Särskilt de praktiska momenten är av yrkesspecifik karaklär. Övrig utbildning inom polisväsendet kan när­mast järaföras med annan inomverksulbildning på det statliga området.

En tredje faktor är kostnadsaspekten. Vid riksdagsbehandlingen av 1980/81 års proposition utgick man från att kostnaderna för utbildningen raåste hållas inora samraa ramar som tidigare. Detta framhålls också i direktiven för beredningens arbete.

Mot denna bakgrand lar jag i del följande upp tre delfrågor, nämligen samordning av undervisningen m.m., tillgodoräkning av polisutbildning för studier vid den aUmänna högskolan samt forskning. Riksdagsbeslutet

 

Prop. 1984/85:81                                                     29

från år 1981 innebär näraligen att dessa frågor åter bör underställas riksda­gens prövning. Jag har i denna del samrått med chefen för utbildningsde­partementet.

Samordning av undervisningen ra. ra.

När det gäller raöjlighetema tiU en samordning av undervisningen mellan polishögskolan och den allraänna högskolan konstaterar beredningen in­ledningsvis att de skiUnader sora föreligger mellan polisutbildningen och den allmänna högskoleutbildningen, t.ex. i fråga om kursuppläggning, litteratur och examination, försvårar sådana strävanden.

Att förlägga någon del av polisutbildningen till den aUmänna högskolan genom att tUlskapa en särskild utbUdning enbart för personal inora polisvä­sendet eller genom att knyta an till någon redan nu existerande utbildning kan enligt beredningen inte genomföras genom några enkla lösningar. Antingen skuUe de yrkesspecifika inslagen få skäras ned på etl avgörande sätt eller också skulle utbildningstiden få förlängas avsevärt. En förläng­ning av utbildningstiden skuUe innebära väsentiigt ökade kostnader för polisutbildningen. Ätt tUlskapa en särskild utbildning skulle också innebä­ra att raålsättningen att få till stånd kontakter raed elever och lärare inom andra delar av högskolan inte kan uppnås. Beredningen anser alltså alt det f.n. inte är möjligt alt åstadkomraa någon egentlig integration av polisut­bUdningen och den aUraänna högskoleutbildningen. Beredningen frara­håller emellertid att det i ett annat samhällsekonomiskt läge är angeläget att frågan tas upp på nytt.

Beredningen konstaterar att de slutsatser den har komrait fram tiU givel­vis inte utesluter en raera formlös samverkan. Det är uppenbart att det skulle vara värdefullt för eleverna i polisutbildningen alt t.ex. bevista enstaka föreläsningar i något ämne eller närvara vid serainarier.

En väg att nå en ökad samordning med annan högskoleutbildning är vidare att man i större utsträckning hämtar lärare från den allmänna högskolan och i övrigt i högre grad anpassar undervisningsformerna till vad som gäller för den övriga högskolan. Beredningen pekar i detla sam­manhang på all polisutbildningen i fortsättningen bör ha en mera problem-orienterad inriktning.

Remissinstanserna har i allmänhet instämt i beredningens principieUa tankegångar. Några remissinstanser betonar att det är av betydelse atl polisutbildningen också fortsättningsvis behåller sin yrkesinriktning. UHÄ finner tanken att förlägga delar av polisutbildningen tiU den allmänna högskolan intressant. UHÅ delar dock beredningens uppfattning att en sådan samordning inte är möjlig med hänsyn lill polisutbildningens nuva­rande uppläggning och de kostnadsramar som gäller för verksamhelen.

TCO föreslår alt den gmndläggande polisutbildningen skall bestå av två delar, en inledande del inom den allmänna högskolan som omfaitar ca 20 poäng juridik, samhällsvetenskap och beteendevetenskap och en senare

 

Prop. 1984/85:81                                                     30

del som i enlighet med nuvarande ordning sker vid poUshögskolan. Etl ur alla synvinklar bättre altemativ är dock enligt TCO att utbUdningen i sin helhet förläggs till polishögskolan och att endast en antagningsmyndighet är inblandad.

Svenska polisförbundet påpekar att utbildningen tiU form och innehåU måste ligga på minst sararaa nivå sora annan högskoleutbildning. Detta är inte ett självändaraål ulan en nödvändighet för fraratidens polis och frara­för allt för det sarahälle polisen skall betjäna. Det bästa sättet att skapa bättre utrymme för den yrkesspecifika utbildningen är, enligt förbundets mening, att vid urval till anstäUning som polisaspirant kräva viss högskole­utbildning i juridik samt i samhällsvetenskap och beteendevetenskap. För­bundet anser att det bör ges direktiv till rikspolisstyrelsen att omgående utreda denna fråga.

För egen del kan jag i princip ansluta mig till önskeraålet ora en integra­tion av utbildningen vid polishögskolan raed utbildningen inom den all­männa högskolan. En sådan integration skulle innebära vissa fördelar för såväl verksaraheten vid polishögskolan sora för, på längre sikt, polisverk­sarahelen i sin helhet. Sora polisberedningen har redovisat för eraellertid en samordning raed sig en rad problera. Fraraför allt raåste raan hålla i minnet att poUshögskolan, för att förse poUsväsendet med kvalificerad personal, måste förmedla en utbildning som direkt knyter an till de upp­gifter som polismännen komraer att tUldelas. Detta innebär att de yrkes­specifika inslagen i utbildningen måste prioriteras och att också undervis-ningsforraerna får anpassas tiU detta. Härigenora raåste utbildningen vid polishögskolan skilja sig från den raer bredare och mer allmänt inriktade utbildning som kännetecknar den aUraänna högskolan.

Mot denna bakgmnd ser jag mig nödsakad att instämma i beredningens slutsats att det f. n. inte är möjligt att åstadkomma någon egentlig integra­tion av polishögskolan i den allraänna högskolan. Liksora beredningen viU jag emellertid betona att det är angeläget att frågan tas upp på nytt när den sarahällsekonoraiska situationen ger utryrarae för en reforra. En samord­ning av utbildningen vid polishögskolan och den allraänna högskolan raed bibehållna yrkesspecifika inslag i poUsutbildningen skulle näraligen som beredningen har påpekat, leda tiU kraftigt ökade kostnader.

Vad jag nu har sagt utesluter givetvis inte att ett samarbete och en saraordning sker på del raer praktiska planet och inora de nuvarande raraarna för verksaraheten vid polishögskolan. Detta är tvärtom både möjligt och lämpligt. Detta raera forralösa samarbete kan ta sig uttryck på olika sätt, t.ex. genom ett nära pedagogiskt saraarbete och genom att lärare från den allmänna högskolan las i anspråk vid polisutbildningen i de ämnen sora har en mer allraän inriktning och också eventuellt i förra av s. k. uppdragsutbildning. Det bör ankomraa på rikspolisstyrelsen att ta tillvara de raöjligheter sora finns i detta avseende.

Vad jag tidigare har anfört innebär också att jag inte är beredd alt

 

Prop. 1984/85:81                                                     31

tiUmötesgå Svenska polisförbundets och TCO; s krav på en särskild fömt-bildning för antagning till polishögskolan. Jag vill erinra om att i fråga om fömtbildning gäller samma krav som för antagning till annan högskoleut­bildning. Jag anser att dessa krav väl tillgodoser polisutbildningens krav på föratbUdning.

Det får enligt min mening slutiigen ankomraa på rikspolisstyrelsen att närmare överväga i vilka former undervisningen skall bedrivas mot bak­grand av polisberedningens överväganden och förslag i den delen. Något hinder finns inte mot att styrelsen t. ex. inför ökade inslag av självstudier och andra friare undervisningsformer. Några ytteriigare åtgärder från statsraaktema i dessa frågor krävs enligt min uppfattning inte.

TUlgodoräkning av polisutbildning vid den allmänna högskolan

Frågan ora förulsältningarna för att få tillgodoräkna skUda äranen i poUsutbUdningen vid studier inom den allmänna högskolan har också behandlats av beredningen raot bakgrand av önskemålet att nå en ökad samordning med den allmänna högskolan. Beredningen anser att åtskilliga svårigheter är förknippade med att utfärda föreskrifter om en sådan ord­ning och pekar bl. a. på att flertalet ämnen i polisutbildningen inte före­komraer inora den aUmänna högskolan. Beredningen konstaterar vidare att i de ämnen som är geraensararaa för de skilda utbildningsvägarna torde en föratsättning för en tillgodoräkning vara att polisutbUdningen anpassas till UHÅ:s krav på bl.a. kursinnehåll och exarainalion. Beredningen anser raed hänsyn till detta att några föreskrifter om lillgodoräkning åtminstone inte f. n. bör utfärdas.

Beredningen har vidare funnit att frågan ora en poängberäkning baserad på det antal veckor som grandutbildningen omfattar är komplicerad. Här pekar beredningen på att sådana aspekter som utbildningens kvalitativa innehåll, examination och kurslängd måste vägas in. Även beträffande poängberäkningen av praktiktjänstgöringen uppkommer särskilda pro­blem.

Beredningens förslag i dessa delar har i aUmänhet godtagits av remissin­stanserna. Viss krilik har dock frarakorarait. TCO och Svenska polisför­bundet anser att rikspolisstyrelsen oragående bör ges direktiv att ytteriiga­re bereda frågan ora en tillgodoräkning av polisutbildningen vid övergång till eller vid korabination raed annan högskoleutbildning. Frågan om en poängberäkning av polisutbildningen behöver enligt dessa däremot inte anstå eftersom det finns klara regler för en sådan beräkning.

Jag viUför egen del än en gång framhålla atl utbildningen inom polis­högskolan i flera avseenden måste avvika från den som bedrivs inom den aUmänna högskolan. TiU följd av detta är det förenat med svårigheter att införa en ordning med tiUgodoräkning av hela eller delar av utbUdningen vid polishögskolan vid studier i den allmänna högskolan. Della utesluter emellertid inte atl det i etl enskilt faU, efter prövning enligt de bestämmel-

 

Prop. 1984/85:81                                                     32

ser som allmänt gäUer för detta inora den allmänna högskolan, sker en tillgodoräkning. Jag ansluter mig följaktligen tUl polisberedningens slutsat­ser i denna fråga.

2.3.4.2 Forskning

Forskning inom det polisiära området förekommer redan nu. Den ingår som en del i forskningen inom andra discipUner, t.ex. inora de juridiska äranena och inora de beteende- och sarahällsvetenskapliga ämnena vid universiteten. Vidare förekomraer forskning med anknytning till polisvä­sendet vid särskilda organ sora t.ex. brottsförebyggande rådet. Mot bak­grund av tidigare överväganden och förslag rörande forskning inom polis­området har polisberedningen nu utrett frågan om en forskningsverksam­het som är organisatoriskt knuten till polisväsendet.

Beredningen konstaterar att den forskningsanknytning som nu förekom­raer inora polisutbildningen är ganska begränsad. Beredningen anser där­för att man i ökad utsträckning såväl i gmndutbildningen som i annan utbildning skall lägga in avsnitt om aktuell forskning sora berör del poli­siära orarådet. Förslagen till ändrad utbildning leder emellertid enligt be­redningens mening inte tiU någon avgörande förändring när det gäller forskningsanknytningen av polisutbildningen. På sikt bör raan dock enligt beredningen försöka skapa en forskningsrailjö som är direkt anknuten till denna utbildning. Ett första steg mot detta skulle vara att inrätta någon form av forskartjänst med polisiär inriktning.

Beredningen har i anslutning till detta principiella resonemang redovisat vissa problem som gäller framför alll inriktningen och innehållet i en forskningsverksamhet vid polishögskolan. Man har således pekat på att det f. n. saknas en forskningsmiljö i vid mening vid polishögskolan. En annan svårighet ligger enligt beredningen i atl göra en beskrivning av vad ämnet skall omfatta. Beredningen knyter i detta sammanhang an till de förslag som den lidigare har framfört om en ökad satsning på analys och planering saml metodutveckling inom polisväsendet. Denna ändrade in­riktning av framför allt rikspolisstyrelsens verksarahet leder enligt bered­ningen sannolikt till ett behov av ökade forskningsinsatser på vissa områ­den sora fraraför allt gäller resursanvändningen inom polisväsendet. Be­redningen anser atl della bör vägas in i bilden när man formulerar ämnes­beskrivningen för tjänsten. När det gäller nivån på forskartjänsten anser beredningen att det bör vara en professur, knuten till polishögskolan.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till beredningens förslag. TCO hälsar med tillfredsstäUelse förslaget atl inrätta en professur vid polishög­skolan och ser det som en förutsättning för kvaliteten i polisutbildningen. Ämnesbeskrivningen bör utformas så alt det polisiära arbetet komraer i förgrunden. Svenska polisförbundet finner det angeläget att forskningen frärast får en tvärvetenskaplig karaklär. Förbundet framhåller vidare atl forskningsuppgifter måsle läggas ut på lärare vid polishögskolan men att det också i hög grad är lämpligt alt lUldela polismän sådana uppgifler.

 

Prop. 1984/85:81                                                     33

Det saknas emellertid inte kritiska synpunkter. UHÄ är tveksam tUl förslaget. Innan beslut om en utbyggnad av forskningen tas bör enligt UHÄ:s mening bl.a. föratsattningarna härför närmare kartläggas. Aher-nativ lill en utbyggnad genom inrättande av en professur bör också närma­re undersökas. UHÄ kan inte heller finna att beredningens argument för att förlägga en professur till polisfiögskolan är helt övertygande. En ut­byggnad av forskningen inom ramen för befintiig forskningsorganisation är ett alternativ som enligt UHÄ: s raening bör övervägas. Föreningen Sveri­ges statsåklagare anser att förslaget ora att inrätta en professur knuten till polishögskolan inte är tiUräckligt underbyggt. Föreningen anser vidare att polishögskolan inte är den naluriiga platsen för en sådan forskning utan att forskningen bör förläggas där den har en närraare kontakt med annan vetenskaplig verksamhet.

I likhet med polisberedningen anser jag/ör egen del att starka skäl talar för att utbildningsverksamheten vid polishögskolan nu ges en ökad forsk­ningsanknytning. För det första bör det enligt min bedömning vara ett aUmänt samhällsintresse att en så central och betydelsefuU verksamhet som polisväsendet kan belysas från vetenskapliga utgångspunkter. Vidare bör en ökad forskningsanknytning positivt bidra tiU utbildningsrailjön vid polishögskolan och underlätta och utveckla skolans kontakter raed andra högskolor. Resultaten av forskningsverksaraheten bör också, i vart fall på sikt, tillföra polisväsendet värdefulla kunskaper om sin egen verksamhet. Jag ansluter mig följaktiigen tUl beredningens principiella förslag om att bygga upp en forskningsverksamhet raed polisväsendet sora äranesorarå-de. Den naturliga platsen för denna verksarahet bör enligt min uppfattning vara polishögskolan, även om forskningsmiljön i ett inledningsskede inte motsvarar den sora finns vid de redan etablerade forskningsinstitutioner­na. Detta är eraellertid ett övergångsproblera och avsikten raed åtgärden är för övrigt sora jag nyss har närant att på sikt skapa en god forskningsmiljö vid skolan.

När det sedan gäller äranesbeskrivningen bör verksamheten, i vart fall inledningsvis, ges en tvärvetenskaplig karaktär med slarka samhällsve­tenskapliga och förvaltningsadministrativa inslag. Den huvudsakliga in­riktningen bör vara resursanvändningen i vid mening inom polisväsendet. Som beredningen påpekat bör den ökade satsningen på metodutveckling inom polisväsendet leda till ett behov av vetenskaplig forskning inom området. Del är naturligt att poUsens arbetsmiljö och arbetsuppgifter ock­så uppmärksararaas i ett sådant saramanhang.

Polisberedningen har i sitt nyligen avlämnade delbetänkande (Ds Ju 1984:10) Anmälningar mot polismän lagit upp frågan om forskning rörande anmälningar mol polisman för obefogat polisvåld. Jag anser, som bered­ningen också har gjort, att det ligger i samhällets liksom i poliskårens intresse att oberoende forskning kommer liU slånd på detta område. Denna fråga bör också höra till äranesområdet. 3   Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 81

 

Prop. 1984/85:81                                                     34

Sora beredningen har funnit bör polisforskningen i vart fall på sikt byggas upp kring en professur i ämnet. Jag ställer mig dock tveksam tUl beredningens förslag om att redan nu inrätta en sådan tjänst. Äv vad jag nyss har redovisat fraragår nämligen att avgränsningen av ämnesområdet under ett övergångsskede kan vålla vissa problem. Härtill kommer att den vetenskapliga kompetensen för en professorstjänst av naturliga skäl i dag kan vara begränsad. Dessa skäl talar enligt rain uppfattning för atl t. v. bygga upp verksamheten på en något lägre forskningsnivå för att efter några år, då ämnet har funnit sina former och verksamheten har stabilise­rats återkomma tUl frågan om en professur i ämnet. Enligt min raening bör en sådan lösning vara en naturlig start för ett nytt och viktigt forsknings­fält.

Mot bakgrand av det nu anförda avser jag att senare, i samband med min anmälan till 1985 års budgetproposition, återkomma tiU regeringen med närmare förslag ora hur forskningsverksaraheten inledningsvis bör utfor­mas.

2.3.4.3 Grandutbildningen

Riksdagens principbeslut år 1981 innebär att det inom polisväsendet skall införas en sammanhåUen grandulbildning. Polisberedningen har ock­så framhållit att en sådan inriktning är en föratsättning för ett system med fria resurser. Beredningen har nu utrett hur den nya grandutbildningen närmare bör utforraas.

Avgörande för hur grandutbildningen bör se ut är enligt beredningen de krav sora i framtiden kommer att ställas på en polisman i de fria resur­serna. Enligt beredningens mening bör dessa krav i stora drag fömtsätta en ökad allsidighet i utbildningen, vUket bl.a. leder till att vissa utbildnings-raoraent sora nu förekoraraer i den funktionsinriklade utbildningen förs över tiU gmndutbildningen särat, på den andra sidan, atl utbildningen begränsas till sådana arbetsuppgifter som förekoraraer i de fria resurserna.

Beredningen utgår från att gmndutbildningen för polismän inleds med en grundkurs 1 omfattande ca 40 veckor. Grandkurs I skall enligt beredningen ge den blivande poUsmannen aUa de baskunskaper han behöver för att på rätt sätt kunna fullgöra sitt arbete vid en polisrayndighet.

Den nuvarande tvååriga alterneringstjänslgöringen föreslås bli ersatt av en praktiktjänstgöring som omfattar ett och ett halvt år. Praktiktjänstgö­ringen delas upp i tre delar. Den inleds vid kriminalavdelningen. Tjänstgö­ringen där får inte understiga sex månader. Därefter följer tjänstgöring vid ordningsavdelning. Inte heller denna tjänstgöring får understiga sex måna­der. Inom raraen för den återstående sexraånadersperioden läggs en sara-hällspraktik om 2-4 raånader in. Den tid sora därefter återstår bör polis­rayndigheterna få bestäraraa fördelningen av, Uksora under vilken del av denna sexraånadersperiod sora sarahällspraktiken skall infalla. På så vis får raan enligt beredningen en viss flexibilitet.

 

Prop. 1984/85:81                                                     35

Sarahällspraktiken bör enligt beredningen fullgöras vid någon rayndig­het, i första hand inom den sociala sektorn. Beredningen anser att det är av avgörande betydelse för värdet av sarahällspraktiken att den som fullgör sådan praktik aktivt deltar i arbetet och inte enbart askulterar. Mot denna bakgmnd anser beredningen att sarahällspraktiken norraall bör fullgöras vid en enda arbetsplats. Undantagsvis kan en uppdelning av sarahällsprak­tiken på två arbetsplatser vara lämplig. Beredningen anser att det normala bör vara en ca tre raånader lång sarahällspraktik. Det bör ankomma på poUsmyndigheten att utforma detaljema för sarahällspraktiken och atl skaffa frara en praklikplats. Beredningen föreslår att dispens från sara­hällspraktiken kan koraraa i fråga i undantagsfall, t. ex. när någon har en längre sararaanhängande arbetslivserfarenhet från något av de oraråden som har ansetts lämpade för sarahäUspraktik. Den föreslagna ordningen för praktiktjänslgöringen innebär enligt beredningen att polisrayndigheter­na får ett större inflytande över hur den praktiska utbildningen skall genoraföras.

Med hänsyn till de problem av olika slag som kan uppkoraraa till följd av sekretess ra. ra. vid tjänstgöringen inora fraraför allt socialtjänsten föreslår beredningen att den som fullgör sarahäUspraktik inte bör ha polismans ställning.

Gmndutbildningen avslutas med grandkurs 11 som tar sikte på en för­djupning av poUsraannens baskunskaper. Grandkurs II raotsvaras i huvud­sak av den nuvarande assistentutbUdningen och inspektörskurs 1 särat delar av den funktionsinriklade utbildningen. Beredningen föreslår att längden på gmndkurs II bestäms tiU 20 veckor.

Beredningens förslag till förändringar när det gäller innehållet i grandut­bildningen innebär samraanfattningsvis följande.

De sarahälls- och beteendevetenskapliga ämnena bör i stort sett få nuvarande omfång. I fråga om de allmänna ämnena föreslår beredningen dels att engelska och kontorsteknik tas bort, dels att den grundläggande språkundervisningen i svenska tas bort och att den i stället ingår som en naturlig del i övrig utbildning. Då det gäller de praktiska övningarna anser beredningen att en föratsätlningslös översyn bör göras med utgångspunkt från vissa allmänna riktlinjer. Vissa praktiska övningsmoment bör enligt beredningen föras över från utbildningens teoretiska del tiU praktiktjänst­göringen. För trafikutbildningen föreslår beredningen en breddad under­visning som skall ta sikte på att även polismän utan specialutbildning skall få en ökad behörighet att fatta vissa beslut rörande fordon i trafik. Äranet yrkesetik bör upphöra sora självständigt ämne och i stället integreras raed de poUsiära äranena.

Slutligen föreslår beredningen att ett självständigt arbete bör bedrivas inora ramen för grandkurs II.

Beredningens förslag har i sina huvuddrag fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. TiU denna grapp hör bl. a. RÅ, rikspolisstyrelsen och RRV. Kritik förekommer dock mot enskilda delar i förslaget.

 

Prop. 1984/85:81                                                     36

Flera remissinstanser kritiserar beredningens förslag om förändringar när det gäller undervisningen i ämnena svenska, engelska, kontorsteknik och yrkesetik. TCO och Svenska polisförbundet godtar att engelska tas bort i grandutbildningen under förutsättningen all speciella termer lärs in i saraband raed undervisningen i polisiära äranen. Polismyndigheten i Stock­holm är tveksam till att ämnet kontorsteknik tas bort och att en genora-gången utbildning i raaskinskrivning görs till antagningskrav.

Länsslyrelsen i Malmöhus län och flera poUsrayndigheter delar bered­ningens uppfattning att en integrering av äranet yrkesetik med de polisiära ämnena kommer att ge undervisningen en starkare verklighetsanknytning. Myndigheterna anser dock inte att detla utesluter att yrkesetiken behålls som ett särskilt ärane.

Svenska polisförbundet finner att den sararaantagna längden av de teore­tiska avsnitten i den nya gmndutbildningen kommer att bli kortare än i den nuvarande grundutbildningen, assistentutbildningen och inspektörskurs I. Förbundet anser atl detta inte är godtagbart.

Den av beredningen föreslagna praktiktjänstgöringen har i aUmänhet fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Det förekommer dock kritik mot vissa delar i förslaget. Bl. a. anförs atl tiden vid krirainalavdelning är alltför kort.

Jag vill för egen del först betona betydelsen av del av riksdagen tidigare fattade principbeslutet ora en ny sammanhållen gmndläggande utbildnings­gång. Denna är en fömtsättning för att polisväsendet skaU kunna tillföras personal som på elt effektivt sätt kan fullgöra flertalet uppgifter i de fria resurserna. Jag ser det sora raycket angeläget att den nya ordningen nu genomförs i samband med att det nya systemet raed basorganisalion och fria resurser införs.

Jag anser vidare att beredningens förslag rörande längden av de teoretis­ka avsnitten är väl avvägt raot bakgmnd av de resurser som slår lill förfogande för utbildning inom polisväsendet. Totall sell blir visserligen omfattningen av de teoretiska avsnitten något mindre än den nuvarande gmndkursen, assistentkursen och inspektörskurs I. Detta bör dock, sär­skilt på sikt, kunna kompenseras av den högre kvalitet på utbildningen som följer med den nya ordningen.

Som jag tidigare har nämnt bör polisutbildningen även fortsättningsvis vara en yrkesinriktad utbildning på högskolenivå. Tyngdpunkten i utbild­ningen bör därför ligga på sådana ämnen som har en direkt betydelse för utövningen av polisyrkel. Kunskaper i mera allmänna äranen såsom svens­ka, engelska och kontorsteknik bör polisaspiranten däremot enligt min raening, med hänsyn främst till utbildningens högskolekaraktär, redan besitta när han börjar utbildningen. Någon gmndläggande utbildning i dessa ämnen bör därför inte ges. Det är däreraot naturiigt atl kunskaperna och färdigheterna i dessa äranen utvecklas i samband med annan undervis­ning, exerapelvis genom alt engelska facktermer övas under trafikulbild-

 

Prop. 1984/85:81                                                     37

ningen. Det är av vikt att utbildningen när det gäller yrkesetiska frågor hålls på en god nivå. Sådana frågor bör lämpligen kunna tas upp i anslut­ning tUl undervisningen ora det gmndläggande regelsysteraet för polisverk­sarahelen. Tyngdpunkten i utbildningen i etiska frågor bör dock ligga på lokal och regional nivå och ske i anslutning tiU aktuella händelser. Några skäl till att behandla dessa frågor sora ett särskilt ämne vid polishögskolan anser jag däremot inte föreligga.

Gmndkurs I bör ge vissa grandläggande teoretiska kunskaper som be­hövs för att polisaspiranten skaU kunna tUlgodogöra sig tjänstgöringen vid en polismyndighet på rätt sätt. Under gmndkurs 1 bör viss grundläggande träning ges genom praktiska övningar raen den raer omfattande praktiska träningen i polisiärt arbete bör, som beredningen också har föreslagit, i huvudsak föras över till praktiktjänstgöringen.

Praktiktjänstgöringen har, mot bakgmnd av de olika intressen som gör sig gäUande, med beredningens förslag fått en lämplig och ändamålsenlig utformning. Den i förhållande till nuläget förkortade tiden vid kriminalav­delning är enligt min raening raotiverad raot bakgrund bl. a. av önskeraålet att inora den givna tiden kunna föra in en praktiktjänslgöring vid en myndighet utanför polisväsendet.

Den tid som återstår efter tjänstgöringen vid kriminal- och ordningsav­delning samt sarahällspraktiken bör förläggas till en enhet inom polismyn­digheten där myndighetens behov och praktikantens intresse tillgodoses. Under denna tid kan exerapelvis en förlängd praktik ske vid kriminalavdel­ningen. Den av flera remissinstanser efterlysta praktiktjänslgöringen vid trafikenhet bör kunna fullgöras som ett naturligt inslag vid tjänstgöringen på ordningsavdelningen.

Såsom beredningen har föreslagit bör samhäUspraktiken i första hand fuUgöras inora den sociala sektorn. Med hänsyn till elevernas skiftande bakgmnd kan det i vissa faU bli aktueUt raed undantag från skyldigheten all fullgöra sarahäUspraktik. Detta bör dock endast ske i en mycket begränsad omfattning.

Jag är raedveten ora de problera sora är förenade raed praktikantens ställning som polisman under sarahällspraktiken. Jag avser att i ett senare sararaanhang återkomma raed förslag tUl lösning av denna fråga. Utgångs­punkten bör enligt rain raening vara att en praktikant under tjänstgöringen utanför polisväsendet inte bör ha de skyldigheter och de befogenheter som åvilar en polisman med hänsyn till de intressekonflikter som kan uppstå i skilda sararaanhang.

2.3.4.4 Reguljär vidareutbildning

Som jag lidigare har nämnt innebär riksdagens principbeslut om en ny sammanhållen gmndutbUdning att assistentkursen och inspektörskurs 1 utgår ur utbildningsgången. Behovel av vidareutbildning skuUe i stället tillgodoses dels genom funktionsinriklade specialkurser dels genom s.k.

 

Prop. 1984/85:81                                                     38

reguljär vidareutbildning för de polismän sora har erhåUit tjänster inora basorganisationen. Jag tar i detta avsnitt upp vissa principiella frågor sora polisberedningen har behandlat och sora rör den reguljära vidareutbild­ningen.

Med hänsyn tiU bl. a. kostnadsaspekten anser beredningen att reguljär vidareutbildning bör förbehållas de polisraan som redan har fått tjänster i basorganisationen. Beredningen anser dock att även de kommissarier som komraer att ingå i de största polismyndigheternas fria resurser bör ha möjlighet att genomgå den reguljära vidareutbildningen. De har i allraänhet sådana kvalificerade arbetsuppgifter alt de bör få denna typ av utbildning.

Mot bakgmnd av de arbetsuppgifter sora tjänsteraännen i basorganisa­tionen koramer att ha anser beredningen vidare att tyngdpunkten i den reguljära vidareutbildningen skall ligga på en kvalificerad arbetsledamt-bildning samt på analys och planering. Utbildningen bör vidare i högre grad än i dag anpassas efter de berörda befattningshavarnas olika arbets­uppgifter.

Beredningen finner det lärapligt att undervisningen delas upp i dels ett geraensarat avsnitt för all personal dels i tre specialavsnitt. Beredningen förordar ett specialavsnitl för polismän på ordnings- och trafikavdelning, ett för poUsmän på krirainalavdelning och ett för polisraan på kansU. Beredningen föreslår att av den saramanlagda utbildningstiden, 15 veckor, en tredjedel ägnas åt specialavsnitten.

Beredningen föreslår också att sådan polispersonal, som har genomgått reguljär vidareutbildning raen som erhåller en annan tjänst i basorganisa­tionen raed avsevärt förändrade arbetsuppgifter, får tillfäUe att delta i undervisningen i det specialavsnitt som är anpassat för den nya tjänsten. Flera skäl talar slutligen enligt beredningen för att den reguljära vidareut­bildningen bör ske centralt.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva tiU den aUraänna utforraning­en av denna utbildning. Däreraot är flera kritiska till beredningens förslag att endast den som har fått en tjänst i basorganisationen skall kunna genomgå vidareutbildning. Föreningen Sveriges länspolischefer och För­eningen Sveriges polischefer ifrågasätter om man inte bör genomgå den reguljära vidareutbildningen innan man får en tjänst i basorganisationen. Samma uppfattning har Svenska polisförbundet.

Enligt vissa remissinstanser bör polispersonal sora vikarierar i basor­ganisationen få reguljär vidareutbildning. Rikspolisstyrelsen frarahåller så­ledes att skäl kan anföras för aU lägga den reguljära vidareutbildningen före befordran lill tjänst i basorganisationen. Ekonomiska och praktiska skäl talar emellertid för beredningens ståndpunkt. Möjlighet får enligt styrelsen dock hållas öppen för polismän som under en längre tid har vikarierat på tjänster i basorganisationen att inom ramen för disponibla resurser få genomgå ifrågavarande utbildning.

För egen del vill jag frarahålla del angelägna i att all polispersonal ges

 

Prop. 1984/85:81                                                     39

raöjlighet att bibehåUa och utveckla sina kunskaper och färdigheter. Detta bör norraalt kunna ske genora s.k. funktionsinriktad utbildning tiU vilket jag återkoraraer i ett följande avsnitt. Den reguljära vidareutbildningen avser däreraot endast utbildning för att fullgöra uppgifter i basorganisa­tionen. Med hänsyn tiU bl. a. ekonoraiska skäl måste den föreslagna framti­da reguljära vidareutbildningen i princip förbehållas de polismän som redan har fått en tjänst i basorganisationen. Jag kan alltså inte f. n. finna det raotiverat att frångå de ställningstaganden i denna fråga sora riksdagen tidigare har gjort och till vilka också polisberedningen har anslutit sig.

Jag kan i övrigt anslula raig liU beredningens förslag om inriktning och uppläggning av den reguljära vidareutbildningen. Detta innebär således att tyngdpunkten i utbildningen skall avse arbetsledamtbildning särat analys och planering av verksaraheten. Beredningens förslag ora avsnittsindel­ning är också väl ägnade att ge en god gmnd för de olika befattningshavar­nas arbete i basorganisationen.

2.3.4.5 Funktionsinriktad utbildning

Med funktionsinriktad utbildning avses sådan fortbildning av poUsvä-sendets personal som syftar till att öka personalens förmåga att utföra arbetsuppgifter som norraalt fordrar särskilda kunskaper eller särskild kompetens ulöver grandutbildningen eller den reguljära vidareutbildning­en för polismän. Den funktionsinriklade utbildningen sker centralt, regio­nall eller lokalt. 1 det nuvarande utbildningssystemet finns ett 90-tal cen­trala kurser.

Enligt riksdagens tidigare principbeslut bör en strävan vara att i all den utsträckning sora det är raöjligt och lärapligt förlägga de funktionsinriklade kurserna till regional eller lokal nivå. Med denna utgångspunkt har polis­beredningen gjort en omfattande och detaljerad genomgång av all funk­tionsinriktad utbildning som i dag finns inom polisväsendet.

Beredningen konstaterar att delar av den nuvarande funktionsinriklade UtbUdningen komraer att ingå i den framtida grundutbildningen eller i den reguljära vidareutbildningen. Beträffande ordningspolistjänsten gäller det­ta bl. a. utbildning i trafikövervakningstjänsl saml utbildningen för förare av utryckningsfordon. Beredningen finner vidare att den funtionsinriktade utbildningen på ordningspolisområdet redan f. n. är starkt decentraliserad. Beredningen har inte bedömt det raöjligt att genoraföra ytterligare decen­traliseringar annat än i raindre orafattning. Däreraot har beredningen funnit att den regionalt och lokalt anordnade utbildningen på detta oraråde uppvi­sar stora variationer i fråga om utbUdningens omfattning och inriktning. Detta lyder enligl beredningen på att man har olika bedömningar av utbild­ningsbehovet. Man bör enligt beredningen kunna få en mer enhetlig be­dömning av utbildningsbehovet genom ökad saraverkan både på regional och lokal nivå.

Under beredningens arbete har förts fram tanken på en centralt anord-

 

Prop. 1984/85:81                                                     40

nad aUraän funktionsutbildning för polispersonal sora tjänstgör på krimi-nalavdelningama. Beredningen avvisar en sådan ordning. Utvecklingen bör tvärtom gå i den motsatta riktningen och behovet av fortbildning för dessa polismän bör i största möjliga utsträckning tillgodoses genom regio­nala och lokala kurser. En annan sak är att utbildningen i vissa fall, när det gäller särskilt kvalificerade brottsutredningar, måste ske genom centralt anordnade specialkurser, t.ex. kurser som tar sikte på bekämpning av ekonomisk brottslighet.

I fråga om utbildning för polismän med arbetsledande funktioner erinrar beredningen om att en sådan utbildning föreslås bli införd redan i gmnd­kurs II. Denna utbildning bör enligt beredningens mening tUlgodose beho­vet av arbetsledamtbildning för de polismän som tillfäUigt vikarierar pä högre tjänster. För polismän med tjänster i basorganisationen blir behovet av arbetsledarutbildning tUlgodosett genom den reguljära vidareutbildning­en. För de polismän i de fria resurserna som inte endast tillfäUigt vikarierar på tjänster med arbetsledande funktioner föreslår beredningen att dessa får genomgå arbetsledarutbildning genom särskilda arbetsledarkurser. Dessa kurser bör enligt beredningen anordnas regionah eUer lokalt.

På trafikområdet föreslår beredningen att varje polisman som har fått en grundläggande trafikutbildning skall ha raöjlighet att i vissa situationer utfärda föreläggande ora kontrollbesiklning.

1 den nuvarande grundutbUdningen finns inga undervisningsmoment som direkt lar sikte på bedömningen av allvarliga fel hos motorfordon. Mot denna bakgmnd föreslår beredningen att en fördjupad utbildning bör an­ordnas i dessa frågor inom ramen lör grundutbildningen så att polismannen efter avslutad grundutbildning skall kunna ges befogenhet att utfärda före­läggande om kontrollbesiktning i "klara faU". Med detta menar beredning­en att det för del första bör vara fråga om bristfälligheter som kan konstate­ras utan att polismannen gör någon noggrannare undersökning av fordo­net. För det andra raåste bristfälligheten enligt beredningen vara av sådan karaktär att det senare fordras en kontroll hos AB Svensk Bilprovning för att kunna bedöraa ora bristfälligheterna har avhjälpts på etl tillfredsställan­de sätt. Genora detta förslag anser beredningen att den funktionsinriklade utbildningen på trafikorarådet, som till stor del lar sikte på de s. k. flygande inspektionerna, kan rainskas kraftigt.

Flertalet av remissinstanserna är positiva tUl beredningens förslag om att decentralisera delar av den nuvarande centrala funktionsutbildningen till regional och lokal nivå. Till denna grupp hör rikspolisstyrelsen. Vissa länsstyrelser och polismyndigheter framhåUer dock att en ökad decentrali­sering av utbildningen också kräver ökade personella resurser och lillgång på instmktörer. Polismyndigheterna anser all den funktionsinriklade ut­bildning som inte kommer att ske centralt så långt det är möjligt bör anordnas regionalt. Polismyndigheten i Malmö frarahåUer att en ökad decentralisering innebär att operativa resurser raåste tas i anspråk för bl. a. instmktörsuppdrag i en orafattning sora tidigare inte har förekorarait.

 

Prop. 1984/85:81                                                     41

TCO anser att arbelsledamtbildningen måste ägnas ökad uppmärksara­het. Förutsättningarna för att bedriva denna regionalt måsle ytteriigare belysas.

Rikspolisstyrelsen liksom flera länsstyrelser är tveksamma till förslaget om alt specialutbildningen med inriktning på s. k. flygande inspektioner kan minskas.

För egen del ansluter jag mig tUl principen om en decentralisering av den funktionsrinriktade utbildningen. Ur effektivitets- och kostnadssynpunkt är det förenat med betydande vinster att i större utsträckning genomföra denna form av utbildning regionalt och lokalt. Kostnaderna för resor och traktamenten kan i många fall minskas avsevärt. Bortfallet av arbetstid blir mindre än vid central utbildning, både för lärare och elever. Vidare kan en regionalt eller lokalt ordnad utbildning göra det möjligt för dem som berörs av utbildningen, såväl rayndigheterna som de anställda, att kunna påverka utbildningens innehåU och utforraning i övrigt.

Jag är raedveten om att det f. n. endast finns begränsade resurser för atl på regional och lokal nivå anordna utbildning i den utsträckning som beredningen föreslår. Jag avser därför att i samband raed kommande beslut om medelstilldelning till poUsväsendet beakta den inriktning av den funk­tionsinriklade utbildningen som jag nu har förordat.

Jag vill hämtöver ta upp två aspekter på den aktuella utbUdningens innehåll.

Jag delar beredningens uppfattning att de polismän inora de fria resur­serna sora under längre perioder vikarierar på arbetsledande funktioner bör få genoragå särskild arbetsledamtbildning. Likaså bör sora också be­redningen har föreslagit de inspektörer på ordnings- och trafikavdelning­arna sora tjänstgör sora s.k. yttre befäl få genomgå denna typ av utbild­ning. Det är enligt min uppfattning väsentligt att dessa kategorier av polismän får en något mer fördjupad arbetsledamtbildning än den som erbjuds under gmndutbildningen så att de på ett bättre sätt kan genomföra sina uppgifter.

När det gäller utbildning på trafikområdet vill jag erinra om att riksda­gens tidigare principbeslut innebär att såväl övervaknings- som utbild­ningsinsatserna hos polisen i större utsträckning bör inriktas på förarkon-troll. Vidare innebär beslutet att varje polisman med gmndläggande trafik­utbildning skall kunna meddela föreläggande om kontrollbesiklning i klara fall.

Jag viU för egen del frarahålla att den breddade undervisningen på trafikområdet under grandutbildningen, som jag tidigare har närant, bör medföra ett större intresse och förbättrad kompetens hos personalen vid ordningsavdelningarna att kontrollera fordon och förare. Man bör enhgt min uppfattning också utvidga saraarbetet raed TSV när det gäller kontroll av tyngre fordon och fordon med speciell konstmktion. Genom dessa åtgärder minskar kraftigt behovet av polismän med förordnande att utföra

 

Prop. 1984/85:81                                                     42

s.k. flygande inspektioner. Detta bör naturligtvis leda till elt minskat behov av funktionsinriktad utbildning på detta område. Jag avser att i ett senare sararaanhang återkoraraa tiU regeringen raed närmare förslag som tar sikte på att ge varje polisman den forraella korapetensen att utfärda föreläggande ora kontrollbesiktning i vissa situationer. En sådan befogen­het skulle då också innefatta rätl att besluta om körförbud.

Jag har i de nu berörda frågorna samrått raed chefen för komraunika­tionsdeparteraentet.

2.3.4.6 Polischefsutbildningen

Jag har tidigare i korthet redovisat utforraningen av den nuvarande polischefsutbildningen. Polisberedningen förordar nu en delvis ändrad inriktning av denna. Fömtora att utbildningen i större utsträckning bör inriktas på de polisiära äranena kommer den framlida polischefsrollen enligt beredningen att ställa krav på ökade kunskaper i arbetsledning, analys och planering samt ekonomisk förvaltning. Den utbildning sora avser adrainistrativa frågor, särskilt då den sora avser raera detaljbetonade personaladrainistraliva spörsraål, bör däremot inte få så stor omfattning som den nu har. Beredningen anser näraligen att dessa göroraål i huvudsak bör utföras av andra befattningshavare vid polisrayndighetens kansli.

Beredningen föreslår däreraot ingen ändring i den gmndläggande polis­chefsutbildningens uppdelning i tre block, näraligen polischefskurs I, prak­tiktjänstgöring särat polischefskurs 11.

Mot bakgmnd av att polischefskurs I närraast är en förberedande kurs inför en praktikperiod anser beredningen att tyngdpunkten i undervisning­en under denna kurs bör ligga på de polisiära äranena. Eftersora polischefs-aspiranterna knappast aUs har några arbetsledande funktioner under prak­tiktiden behöver undervisning i arbetsledning inte läranas under polis­chefskurs 1. När det gäller analys och planering bör enligt beredningen endast lämnas en allmän orientering.

När det så gäller praktiktjänstgöringen föreslår beredningen dels att liden för praktiktjänslgöringen förlängs från 24 månader till 26 månader, dels en ändrad turordning raellan de olika praktikrayndigheterna.

Praktiktiden skulle enligt beredningens förslag härigenora få följande utformning.

Polispraktiken föriängs från 6 månader till 8 raånader.

Tiden vid en länsstyrelse förkortas från 2 raånader till 1 månad.

Tjänstgöringen vid en tingsrätt blir oförändrat 12 månader.

Tjänstgöringen vid en länsrätt blir oförändrat 1 månad.

Åklagarpraktiken slutligen förlängs från 3 månader till 4 raånader.

Beredningen föreslår att tyngdpunkten i undervisningen under polis­chefskurs II läggs på de polisiära ämnena, arbetsledning, analys och plane­ring samt ekonoraisk förvaltning.

Någon förlängning av tiden för den teoretiska utbildningen anser sig inte

 

Prop. 1984/85:81                                                     43

beredningen kunna förorda bl. a. mot bakgmnd av att det praktiska insla­get i utbildningen fömtsätts bli två månader längre. Beredningen föreslår däremot en ändrad proportion mellan de båda kurserna. Polischefskurs I med sin raarkerade inriktning på polisiära ämnen bör kunna förkortas till två månader. Polischefskurs II bör däreraot förlängas tiU fyra månader.

Beredningen anser vidare att polischefskurs III bör ha en renodlad vidareutbildningskaraktär. För att anpassa terminologin till vad som gäller för poUsraannakarriären kallar beredningen kursen för reguljär vidareut­bildning för polischefer. Beredningen föreslår att denna kurs skall vara två raånader lång och äga rara ca fem år efter den grundläggande polischefsut­bildningen. Liksom under polischefskurs II bör utbildningen ha sin tyngd­punkt i polisiära ämnen, arbetsledning, analys och planering samt ekono­misk förvaltning.

Till den reguljära vidareutbUdningen bör också räknas praktiktjänstgö­ringen vid rikspolisstyrelsen vUken föreslås bli förkortad från tre månader tUl två raånader. Av dessa två raånader ägnas ca en raånad åt studiebesök inora styrelsen och vid vissa andra myndigheter, bl. a. justitiedepartemen­tet.

Slutiigen anser beredningen det närmast som en självklarhet att även den framtida poUschefsutbildningen bör bedrivas centrah. Skälen tiU detta är många. Bl. a. pekar beredningen på behovet av särskUt kvalificerade lärare och särskild utrustning.

Remissinstanserna har i allmänhet instämt i beredningens förslag an­gående poUschefsutbildningen. TiU denna grupp hör bl. a. rikspolisstyrel­sen och SACO/SR. Vissa remissinstanser förordar däremot att polisprakti­ken förlängs väsentligl. TiU dessa hör TCO och Svenska polisförbundet.

För egen del kan jag raed något undantag ansluta mig till polisberedning­ens överväganden och förslag i denna del. De föreslagna förändringarna bör enligt min mening leda till en effektivare och mera ändamålsenlig polischefsutbildning. Jag vill särskilt framhålla betydelsen av alt praktikti­den vid polismyndigheterna förlängs. Härigenom får poUschefsaspiran­terna ökade möjligheter till insyn i och kunskaper om det praktiska polisar­betet, vUket har efterlysts i olika sammanhang. Åven den föreslagna för­ändringen när det gäller praktiktiden vid en åklagarmyndighet svarar enligt min raening väl raot de krav som den framtida polisorganisationen kommer att StäUa på polischeferna. Jag kan i och för sig ställa raig bakom önskemå­let ora att polischefsutbildningen i ännu större orafattning skulle innehålla polispraktik. Detta raåste dock vägas mot andra krav på de blivande polischefernas kunskaper och erfarenhet och de resurser som totalt sett står till förfogande för utbUdning. Jag anser med hänsyn härtill alt det inte är möjligt att förlänga tiden ytterligare.

På en punkt villjag dock frångå polisberedningens förslag. Jag anser alt det inte torde vara meningsfuUt, vare sig för rikspolisstyrelsen eller polis­cheferna, all under en månad fullgöra arbetsuppgifter vid rikspolisslyrel-

 

Prop. 1984/85:81                                                     44

sen och att ägna resterande tid av praktiktjänslgöringen vid rikspolisstyrel­sen åt studiebesök. Jag föreslår i stället att studiebesöken läggs samman med den teoretiska delen av den reguljära vidareutbildningen och att denna förlängs med en månad för atl därigenora få en sammanlagd tidslängd av tre månader. Praktiktjänslgöringen vid rikspolisstyrelsen blir alltså då en månad lång.

2.4 Rekryteringen till polisväsendet

Enligt riksdagens principbeslut år 1981 ankommer det på rikspoUsstyrel­sen alt fastställa antagningskraven för polisraannabanan. Riksdagen god­tog emellertid samtidigt vissa gmndläggande principer för rekryteringen. Beredningen har mot denna bakgmnd inskränkt sig till alt ta upp vissa begränsade frågor rörande förkunskapskrav i några ämnen. Enligl min uppfattning saknas skäl att underställa riksdagen polisberedningens förslag i dessa delar.

Genom riksdagens principbeslut år 1981 lades vidare fast att juristexa-raen även fortsättningsvis skulle utgöra ett behörighetsvillkor för tillträde till poUschefsbanan. Det betonades eraellertid också alt arbetslivserfaren­het, i synnerhet inora polisyrkel, i riralig orafattning raåste tillgodoräknas sora raerit vid rekrytering tiU polischefsbanan. Riksdagen uttalade i anslut­ning till detta att polisberedningen närraare borde överväga möjligheterna att ytterligare förbättra förutsättningarna för polismän alt gå över till polischefskarriären. Polisberedningen har därefter fått i uppdrag att se över frägan.

PoUsberedningen konstaterar inledningsvis att sökandena från poUs-raannabanan hittills har hävdat sig bra vid rekryteringen av polischefer. Vidare raenar beredningen att önskeraålet ora att ytterUgare förbättra förutsättningarna för polismän atl gå över till polischefskarriären närmast lar sikte på polismännens möjligheter att skaffa sig juristutbildning. Bered­ningen pekar i detta sammanhang först på att den nya, flexiblare lokala polisorganisationen gör det lättare att tillgodose önskemål från polismän alt bli placerade på en viss avdelning eller enhet under den tid studierna pågår. De får då möjlighet till mera koncentrerade arbetsperioder, vilkel kan underlätta juridikstudierna. Vidare anser polisberedningen att den avtalsreglerade rätten för polismän till ledighet för juridiska studier, f.n. samraanlagt 240 dagar under en treårsperiod, bör ses över liksom rikspolis­styrelsens föreskrifter ora tillämpningen av avtalet i denna del. Slutligen förordar beredningen att polismyndighetema i största möjliga utsträckning bereder poUsmän som läser juridik möjlighet att fullgöra förstärknings-tjänstgöring vid polismyndigheternas kansUer, där polismännen kan ges raöjUghet att genora s. k. delegation handlägga vissa förvaltningsärenden.

Polisberedningens förslag har i huvudsak mottagits positivt av remissin­stanserna. Svenska polisförbundet anser dock att beredningens förslag

 

Prop. 1984/85:81                                                     45

inte tillgodoser förbundels krav på rekrytering av polischefer. Förbundets uppfattning är atl det bör krävas genomgången polisiär grandutbildning för antagning till polischefsbanan och förbundet kräver en särskild utredning för att behandla denna fråga.

Jag viUför egen del inledningsvis erinra ora att frågan om kravet på en fuUständig juristutbUdning för tUlträde till polischefsbanan nyligen har prövats av riksdagen. Jag ser inga skäl att nu förorda en annan ordning.

Såvitt gäller polisförbundets krav på polisiär gmndutbildning som behö­righets vUlkor för tillträde tiU poUschefsbanan kan jag i och för sig vitsorda värdet av att en polischef också har viss erfarenhet från vanligt polisiärt arbete. Det är mot denna bakgmnd sora jag nyss har förordat en längre polispraktik i polischefsutbildningen än vad sora i dag gäller. Ätt också kräva att de blivande polischeferna har de raera detaljbetonade teoretiska kunskaper sora innefattas i den polisiära grundutbildningen skulle föra för långt. Polisförbundets krav skulle innebära att ordningen för rekrytering av tjänsteraan raed kvalificerade uppgifter på chefsnivå inom polisväsendet skulle avvika från vad som annars är vanligt inom den civila statsförvalt­ningen. Jag kan alltså inte ansluta raig till polisförbundets förslag i denna dd.

Polisberedningens redovisning av det system som finns för tjänstiedighet för studier m. ra. visar att det finns goda fömtsättningar för poUsmän att studera juridik men att det också finns vissa brister. I den mån systemet behöver ändras får frågorna tas upp i ett annat sararaanhang. Sora bered­ningen funnit innebär vidare den nya flexiblare organisationen sora jag förordar också ökade möjligheter för den enskilde polismannen att bedriva studier jämsides med det vanliga arbetet.

2.5 Den regionala polisorganisationen

2.5.1 Allmän bakgrund

Länsstyrelsen har sedan polisväsendet förstatiigades år 1965 varit den högsta polismyndigheten i länet. Inora länsslyrelsen har de polisiära frå­gorna handlagts av en särskUd tjänsteman, länspolischefen, men också landshövdingen och länsstyrelsens styrelse har haft viktiga uppgifter på detta oraråde.

Frågan om den regionala polisverksamhetens organisation och arbets­uppgifter var en av de centrala arbetsuppgifterna för 1975 års polisutred­ning. På grundval av uiredningens arbete fördes i 1980/81 års proposition fram en rad förslag i syfte att skapa en större effektivitet och smidighet såvitt avser den regionala polisverksamheten. 1 propositionen lades sålun­da fram förslag rörande arbetsfördelningen meUan länsstyrelsen och de lokala polismyndigheterna och också rörande arbetsuppgifternas fördel­ning inom länsslyrelsen.

I 1981 års riksdagsbeslut anges vissa principer för ledning av den regio-

 

Prop. 1984/85:81                                                     46

nala verksamheten. Beslutet innebär vidare bl.a. att länspolischefernas ställning inom länsstyrelsen skulle förstärkas och att de i vissa avseenden skulle tilldelas nya arbetsuppgifier. 1 vissa län stannade riksdagen också för en i vissa avseenden ny organisatorisk lösning för den regionala polis­verksamheten (länspolisraästaralternativet).

På gmndval av riksdagsbeslutet har polisberedningen utvecklat de lös­ningar sora riksdagen har godtagit. Beredningen har således läranat preci­serade förslag till fördelningen av uppgifter mellan länsstyrelsen och de lokala polismyndigheterna liksom tUl arbetsfördelningen inora länsstyrel­sen i polisiära frågor. Beredningen har vidare ingående redovisat de regio­nala enhetemas uppgifter och organisation. En särskild fråga har gällt den närmare utformningen av det s. k. länspoUsmästaralternativet.

Riksdagens tidigare principbeslut har på grundval av polisberedningens fortsatta arbete i vissa delar redan genoraförts. Genora polislagen har således beslut fattats ora den gmndläggande regionala organisationen och ora de regionala uppgiftema och befogenhelema (6 § polislagen). Härige­nom har också de s. k. ledningsfrågorna fått sin författningsmässiga lös­ning. Efter riksdagsbeslutet tidigare i år om polisreformens första steg har vidare det s. k. länspoUsraästaraUernativet genoraförts i tre län.

Vissa andra delar av riksdagsbeslutet från år 1981 återstår att genomfö­ra. Hit hör den ändrade ställningen för länspoUschefen, den förstärkta ställningen för länsstyrelsens styrelse såviit avser polisfrågor liksom vissa organisatoriska frågor om de regionala enheterna. Jag tar i det följande upp de två sist nämnda äranesorarådena. När det gäller länspolischefens stäU­ning inora länsstyrelsen ser jag ingen anledning att riksdagen nu åter skall ta slällning till sararaa frågor, raå vara att dessa har utvecklats ytterligare genora polisberedningens raer detaljbetonade förslag. I den delen avser jag alltså att återkoraraa till regeringen.

2.5.2 Etl förstärkt medborgarinflytande på regional nivå

Enligt 6 § polislagen (1984:387) är länsstyrelsen länels högsta polisor­gan. Den ansvarar för polisverksarahelen i länet och har tillsyn över den verksarahet som bedrivs av polismyndigheterna i länet.

Det ankommer på länsstyrelsen att bestämma i vilken utsträckning polis­personal skall ställas till förfogande för verksamhet som bedrivs geraen­sarat för flera polisdistrikt särat art generellt eller för särskilda faU i övrigt bestäraraa om sådan verksarahet. Vid behov får länsstyrelsen bestäraraa även ora annan polisverksarahet inora länet. Detta gäller dock inle i den raån annat har beslutats av regeringen. Med uttrycket "vid behov" har avsetts att raarkera att det - till skillnad från vad sora gäller ora den regionala polisverksarahelen - inle skall ankoraraa på länsstyrelsen att fortlöpande raeddela direktiv om sådan polisverksamhet som primärt faUer inora den lokala rayndighetens kompetensoraråde.

Länsstyrelsen får besluta ora polisförstärkning från etl polisdistrikt tiU

 

Prop. 1984/85:81                                                     47

ett annat inora länet eller till ett annat län särat begära förstärkning från ett annat län. Den får också heU eller delvis ta över ledningen av polispersona­len i länet, när särskilda förhåUanden föranleder det eller kravet på en enhetlig ledning inora länet annars är särskilt framträdande. Regeringen kan föreskriva att länsstyrelsen också i andra faU skall leda polisverksara­het. När länsstyrelsen leder poUsverksarahet, skall vad som i lag eller annan författning föreskrivs om polisrayndighet i tillärapliga delar gälla även länsstyrelsen.

Länsstyrelsen leds enligt 14 § länsstyrelseinstmktionen (1971:460) av en styrelse. Landshövdingen är chef för länsstyrelsen och ordförande i läns­styrelsens styrelse. Enligt lagen (1976:891) ora val av ledaraöter i länssty­relsens styrelse består länsstyrelsens styrelse utöver ordföranden av 14 ledaraöter, som väljs av landstinget eller, i vissa faU, av kommunfuUmäk-tige.

Enligt 26 § länsstyrelseinstmktionen avgörs i styrelsen viktigare frågor om samhäUsplanering eller andra för länet betydelsefulla åtgärder, viktiga­re författningsfrågor, viktigare frågor ora organisation, arbetsordning eller tjänsteföreskrifter, frågor i saraband raed tillsättning av vissa tjänster, anslagsfrågor och andra frågor av större ekonoraisk betydelse. Vidare avgörs i styrelsen frågor ora skiljande från annan anstäUning än prov-anstäUning eller ora skiljande från uppdrag eller om disciplinansvar, åtals­anmälan, avstängning eller läkamndersökning samt andra frågor som landshövdingen hänskjuter tiU styrelsen. Ett ärende som rör polisens verk-sarahetsforraer, beslut ora polisförstärkning eller övertagande helt eller delvis av ledningen av polispersonalen i länet får hänskjutas till styrelsen endast ora det rör allraänna riktlinjer eUer föreskrifter för denna verksara­het.

Länspolischefen beslutar ensara i ärenden sora enligt diarieplan skaU handläggas på länspolischefens expedition och sora inte skall avgöras av styrelsen. Sådana ärenden som enligt vad som har sagts nyss inte får hänskjutas tiU länsstyrelsens styrelse skall dock i vissa faU avgöras av landshövdingen och inte av länspolischefen. Så är fallet när det är fråga om allvarliga ordningsstörande händelser eller andra händelser som kräver extraordinär polisverksamhet eller fordrar särskilda överväganden rörande användningen av polisstyrkoma eller när omständigheterna i annat fall kräver det. Landshövdingens beslut fattas efter föredragning av länspolis­chefen.

Landshövdingen beslutar också i ärenden sora avser förbud mot anord­nande av offentiig tiUställning eller aUmän sararaankomst liksom i ärenden om föreläggande av vite för att upprätthålla allraän ordning och säkerhet. Också andra ärenden sora handläggs på länspolischefens expedition skall avgöras av landshövdingen när de är av särskUd vikt.

Riksdagens principbeslut från år 1981 innebär att raedborgarinflytandel över polisväsendet skall förstärkas även på regional nivå. 1 likhet raed vad som skulle gälla för de lokala polisstyrelserna beslöts atl beslutsrätten för

 

Prop. 1984/85:81                                                     48

länsstyrelsens styrelse i princip borde uteslutas endast när det gäller ut­övandet av polisledning i särskilt faU. Det var emellertid enligt riksdagsbe­slutet naturligt att polisfrågor inte kora upp till behandling i sararaa omfatt­ning och lika ofta i länsstyrelsema sora i de för ändaraålet särskUt utsedda lokala polisstyrelserna. För detta talade inte bara länsstyrelsemas breda verksamhetsfält, som inte medger en lika ingående behandling, utan även det förhållandet att polisverksamhetens tyngdpunkt - inte minst på sådana områden där medborgarinflytandet är av särskild betydelse - är förlagd till det lokala planet. Det skulle således i första hand vara genom de lokala polisstyrelserna som medborgarinflytandet borde komraa till uttryck.

När det gäller typiska regionala polisfrågor är det enligt riksdagens beslut eraeUertid viktigt atl raedborgarinflytandel i länsslyrelsen kommer tiU uttryck. Det bör således bl.a. ankomraa på länsstyrelsens förtroende-mannastyrelse att, på föredragning av länspolischefen, besluta om hur många polismän som skaU ställas till förfogande för regional polisverksara­het utöver den personal som ingår i den centralt beslutade basorganisa­tionen.

Polisberedningen har med utgångspunkt från riksdagens principbeslut om en förstärkt position för länsstyrelsens förtroendemannastyrelse när­mare redovisat hur den framtida uppgtftsfördelningen mellan styrelsen, landshövdingen och länspolischefen bör utformas.

Beredningen utgår från att polisfrågoma raåste beredas ett större utryra­rae i styrelsens verksarahet än i nuläget. Detta är nödvändigt för att få ett vidgat medborgarinflytande på regional nivå. Det är mot den bakgrunden enligt polisberedningen angeläget att förtroendemannastyrelsen mera fort­löpande håUs underrättad om polisläget i stort i länet och informeras om förhållanden sora kan vara av mera väsenllig betydelse för verksamheten.

Remissinstanserna har i huvudsak godtagit beredningens förslag.

Jag vUlför egen del först erinra om att beredningen inom detta område, liksom när det gäller frågorna om de lokala poUsstyrelsernas befogenheter, har haft en begränsad uppgift. Beredningen har endast haft i uppdrag att på det praktiska planet omsätta de riktiinjer som riksdagen tidigare har god­känt i fråga om en förstärkt ställning för de valda ledaraöterna i länsslyrel­serna.

Jag ansluter mig hell till principen om elt förstärkt medborgarinflytande även på regional nivå och de skäl som tidigare har åberopats för detta. Den statsfinansiella situationen och de krav som finns på insatser på priorite­rade områden komraer för framtiden att leda tiU i många avseenden käns­liga avvägningar mellan olika verksamhetsområden, kanske särskilt när det gäller regional polisverksamhet. Som jag ser det är det därför helt nödvändigt att besluten ora verksamheten i polisorganisationen både på det lokala och regionala planet har en ordentlig förankring bland medbor­garna.

En av förtroendemannastyrelsens viktigaste uppgifter inom polisområ-

 

Prop. 1984/85:81                                                     49

det blir enligt rain uppfattning att besluta ora de regionala polisenheternas dimensionering utöver basorganisationen och att bestämma om de all­raänna riktiinjer som skaU gälla för denna verksamhet. Detta innefattar bl. a. ansvaret för att de beslut om prioritering av vissa verksamhetsgrenar som statsmakterna kan ha fattat omsätts och anpassas tiU länets och distriktens förhållanden. När det gäller övriga frågor sora tar sikte på den egentliga poUsverksaraheten ankoraraer det på förtroenderaannastyrelsen att besluta i ärenden som avser allmänna riktlinjer, t.ex. aUmänna prin­ciper för polisförstärkning och samverkan såväl inora sora över länsgrän­serna.

Liksom nu bör vidare ärenden sora gäller tiUsättning av vissa poUs-chefstjänster och högre administrativa tjänster samt remissyttranden i viktigare frågor beslutas i styrelsen. Någon ändring är f.n. inte heller motiverad i fråga om förtroendemannastyrelsens befogenheter när det gäller disciplinärenden beträffande tjänstemän i den lokala polisorganisa­tionen. Som jag har närant har polisberedningen för en tid sedan läranat ett betänkande raed förslag till en ny handläggningsordning rörande disciplin­ärenden. Det kan alltså finnas skäl för mig att återkomma till regeringen i denna fråga.

När det gäller frågor om polisväsendets organisation bör de lokala polis­myndigheterna, sora jag tidigare har utvecklat, få större befogenheter att själva besluta ora sin egen organisation, ora den territoriella indelningen och om stationering av vissa arbetsgrupper. 1 dessa angelägenheter bör den lokala polismyndigheten ha samråd med länsstyrelsen. Viktiga frågor i sådana ärenden bör i länsstyrelsen beslutas i styrelsen. Till denna kategori av ärenden hör också frågor om planeringsprocessen.

Frågor som gäller polisledning i särskilda fall bör emellertid inte höra till styrelsens kompetensområde och, liksora beträffande polischeferna och de lokala poUsstyrelserna, finns aUtså en yttersta gräns för vilka frågor sora landshövdingen kan hänskjuta tiU styrelsen för länsstyrelsen.

2.5.3 De regionala enhelema 2.5.3.1 AUraän bakgmnd

Enligt 1981 års principbeslut behövs det inora polisväsendet vissa per­raanenta enheter för regional verksamhet, dvs. verksamhet sora av olika skäl inte ryras inora den lokala polisrayndighetens organisation. I riksdags­beslutet och i poUsberedningens betänkanden har pekats på vissa aktivi­teter som bör höra tiU denna kategori, näraligen trafikövervakning, be-kärapning av narkotikabrottsligheten och den ekonomiska brottsligheten, teknisk verksamhet, sjöpolisverksamhet och hundverksarahet.

Det står enligt rain uppfattning klart att de nu näranda verksaraheterna, såsom delvis också i dag är fallet, med hänsyn till verksamhetens art är väl ägnade att ha en regional förankring. Det är emellertid inte uteslutet att det på sikt kan tillkomma andra verksamhetsgrenar sora kräver en regional 4   Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 81

 

Prop. 1984/85:81                                                     50

organisation liksora att vissa av de nuvarande verksaraheterna kan falla bort från den regionala nivån på gmnd av ändrade fömtsättningar. När det gäller ledning och planering av den regionala verksaraheten kan man numera, som jag tidigare har nämnt, finna lösningar i polislagens regelsy­stera. Jag ser därför inget behov av att åter penetrera dessa frågor. Där­emot har jag funnit det motiverat att närmare redovisa de förslag som beredningen har lämnat rörande den fraratida regionala trafikövervaknin­gen och den regionala hundverksamheten, detta med hänsyn till att bered­ningen här har stannat för delvis nya organisatoriska lösningar. Jag tar därför i del följande upp dessa två områden.

2.5.3.2 Trafikövervakningen

Polisens trafikövervakning utförs i dag av enheter sora är speciellt inrät­tade för ändamålet men också av ordningsavdelningarnas övervaknings-sektioner. De speciella enheterna är länstrafikgmpperna och trafiksektio­nerna. Trafiksektionema är inordnade i ordningsavdelningarna. Arbetet inom trafiksektionerna inriktas huvudsakligen på sådan trafikövervakning som inte omfattas av det arbete som bedrivs av länstrafikgmppema. Vid polismyndigheten i Stockholm finns en särskild trafikavdelning raed lokala uppgifter.

Rikspolisstyrelsen bestäraraer vid vUka poUsrayndigheter poUsraän skaU avdelas för tjänstgöring vid en länstrafikgrupp. En sådan grapp är i dag en fristående, regional enhet och leds direkt av länsstyrelsen. I adralnistrativt hänseende är den dock knuten tiU en polisrayndighet i länet. Länstrafik­grupperna skall i första hand övervaka trafiken på de större vägarna medan polismyndigheterna skaU övervaka trafiken inom tätortema och på vägar där annan övervakning inte äger rum.

I 1980181 års principproposilion fann föredraganden att frågoma på trafikorarådet inte blivit tillräckligt belysta av polisutredningen för att ge underlag för ett bindande principbeslut. Dessa borde därför utredas vidare genora polisberedningens försorg. Oavsett vilken lösning som väljs måste, enligt vad som anfördes i propositionen, en utgångspunkt vara att det i alla län behövs samraanhållna regionala enheter för sådan trafikövervakning sora inte ryras inom den enskilda polisrayndighetens organisation. Mot bakgmnd av detta gavs polisberedningen därefter i uppdrag att närraare utreda frågorna om trafikövervakningens organisation.

Det är enligt polisberedningen naturligt att betona ordningsavdelningar­nas roll när det gäller den allmänna trafikövervakningen, särskilt då över­vakningen i tätorter. Det blir en viktig uppgtft för de lokala polismyndighe­terna atl avväga ordningsavdelningarnas verksarahet så att de kan ägna sig åt trafikövervakning i den orafattning sora krävs raed hänsyn till distriktets skiftande förhållanden och till det stöd sora kan ges genora den regionala trafikövervakningen. Beredningen har däreraot avvisat tanken på att inrät­ta en särskild enhet för trafikövervakning i basorganisationen vid varje

 

Prop. 1984/85:81                                                     51

polisrayndighet. Övervakningen av trafiken får enligt beredningen lösas inora raraen för de fria resurserna. Det är raot denna bakgmnd enligt beredningen naturligt atl ta bort den trafiksektion sora nu finns på orter utan länstrafikgmpp och låta den gå in i de fria resurserna vid polisrayndig-

hetema.

Lokal trafiksektion och länstrafikgmpp sora är stationerade på samma ort bör enligt beredningen däremot slås sararaan och bilda en regional trafikenhet. Beredningen anser att det från olika synpunkter är tveksarat ora det är rationellt att organisera fler än en sådan enhet i varje län. Beredningen har därför funnit att, om inte stora avstånd i länet eller någon annan särskUd omständighet motiverar det, endast en enhet raed trafik-övervakande uppgtfter bör inrättas i varje län.

Enligt beredningen bör det vidare ankomma på varje länsstyrelse att besluta huruvida den regionala trafikenheten skall arbeta med utrednings­verksamhet. Länsstyrelsens prövning av detta bör föregås av samråd med polismyndighetema i länet och ske i saraband raed länsstyrelsens årliga beslut ora diraensionering av den regionala trafikenheten.

Remissinstanserna har i allraänhet instärat i beredningens förslag och överväganden. Rikspolisstyrelsen, flera länsstyrelser samt Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer hör till dem som har tillstyrkt förslaget.

Några poUsrayndigheter i Stockholms län anser att det är olyckligt om de lokala trafikenheterna skulle tas bort. De anser också att utredningarbete inte bör ankomma på trafikenheterna.

Jag viUför egen del frarahålla atl trafikövervakningen utan tvekan blir en betydelsefull uppgift för polisväsendet även i fraratiden. Även ora trafiken inte längre utvecklas på sarama sätt som under 1960- och 1970-ta­len har den fortfarande stor omfattning och kräver betydande insatser av polisen. Den lokala polismyndigheten komraer inte alt få en mindre fram­trädande roll i framtiden såvitt gäller direkt trafikövervakningsverksam­het. Men även i övrigt är den lokala polisens arbete av stor betydelse för trafikarbetet. Vid polisrayndigheterna förekomraer i dag ett orafattande saraarbete raed koraraunala myndigheter och vägmyndigheter i olika frågor sora rör trafiken. Det kan gälla hastighetsbegränsningar, avspärrningar, trafikplanering i nya bostadsoraråden och yttrande över trafiknärandens förslag till lokala trafikföreskrifter. Jag delar alltså beredningens uppfatt­ning att viktiga uppgifter på trafikområdet också fortsättningsvis bör an­komraa på den lokalt verkande polisrayndigheten.

Jag delar också beredningens uppfattning att nuvarande trafiksekiioner på orter, där det inte finns en länstrafikgmpp, bör upphöra och gå in i de fria resurserna vid rayndigheterna. Det bör, såsora beredningen har funnit, ankorama på den lokala polismyndigheten atl inom ramen för de fria resurserna ordna den aUraänna trafikövervakningen och de mer admini­strativt betonade uppgifter som hör till detta oraråde på del sätt som är lämpligt i varje polisdistrikt.

 

Prop. 1984/85:81                                                     52

Såvitt gäller den regionala trafikövervakningen godtar jag beredningens förslag att en regional enhet bör bildas genom en sammanslagning av den lokala trafiksektionen och länstrafikgruppen när de är stationerade på sararaa ort. Saramanslagningen får naturligtvis inte medföra alt den lokala trafikövervakningen vid den polismyndighet där enheten är stationerad eftersatts. Enheterna bör givetvis ha en sådan storlek att de kan arbeta rationellt. 1 princip bör det finnas endast en sådan enhet inom varje län. Med hänsyn främst till skiftande geografiska förhåUanden kan det finnas skäl att göra avsteg från denna princip.

De regionala trafikenheterna bör organiseras som avdelningar vid polis­myndigheterna och få StäUning som en självständig enhet vid sidan av ordnings- och krirainalavdelningarna. Härigenom markeras enheternas re­gionala uppgift. Planering och ledning av denna verksamhet bör naturligt­vis ske i de former som följer av polislagens bestämmelser. Detla innebär bl. a. att polismyndigheten norraalt har direkt ledning över verksamheten under det att länsstyrelsen har det s. k. indirekta ledningsansvaret.

När det gäUer frågan humvida utredningsarbete skall förekomma vid trafikenheten eller inte anser jag alt beredningen har koramh lill en flexibel och bra lösning. Det bör alltså ankoraraa på länsstyrelsen att besluta ora detta Uksora ora hur ett sådant arbete inora enheten skall organiseras.

2.5.3.3 PoUshundstjänsten

Polishundstjänsten fick en fastare organisatorisk förra först i saraband med polisväsendets förstatligande år 1965. Det fanns då ca 200 polishundar raen antalet har sedan dess mer än fördubblats. F.n. finns närmare 450 övervakningshundar och ca 25 hundar för eftersökning av narkotika m. ra. Dessutora finns en särskild organisation raed fiällräddningshundar. I den organisationen ingår tio av polisens övervakningshundar och elt 20-tal hundar som ägs av privatpersoner men som är kontraktsbundna för Qäll-räddningstjänst.

Avsikten var från början att samtliga polismyndigheter skulle tillföras tjänstehundar. Detta genomfördes eraellertid inte i praktiken. F.n. finns övervakningshundar vid 104 polismyndigheter under det atl 14 polismyn­digheter saknar tjänstehund. Vid 31 polismyndigheter finns fem eUer fler övervakningshundar, vilket ger möjlighet tiU s. k. dygnstäckning. Vid fler­talet poUsrayndigheter, 73 stycken, finns mellan en och fyra övervaknings­hundar. Vid dessa myndigheter har man således inte tillgång till tjänste­hund under hela dygnet.

En av rikspolisstyrelsen tillsatt projektgrupp presenterade i november 1981 vissa överväganden och förslag om en fraratida polishundsorganisa-tion. Gmppens rapport har överläranats till beredningen. Projektgruppen konstaterade att den nuvarande organisationen har flera svagheter. Ell flertal polismyndigheter saknar dygnstäckning för hundtjänsten. Vidare pekade projektgmppen bl. a. på en bristande samordning av tjänstgörings-

 

Prop. 1984/85:81                                                     53

listor mellan angränsande polisdistrikt och organisationens känslighet vid resursbortfall. Dessutom raenade projektgruppen att det fanns vissa brister i ledningsorganisationen.

På grundval av resultaten från en försöksverksamhei föreslog projekt­gruppen att hundverksamheten skulle bedrivas som en regional verksam­het och följaktligen inte längre som en verksamhet begränsad tUl en viss polismyndighet. Fördelningen av hundar borde vidare ske länsvis och det borde därefter ankoraraa på resp. länsstyrelse att besluta om fördelningen inom länet. Slutiigen föreslog projektgruppen en ordning med s. k. regiona­la hundbefäl.

PoUsberedningen anser för sin del att försöksverksamheten ger slöd för slutsatsen atl hundtjänsten bör organiseras för att omfatta etl större områ­de än poUsdislriktet. Det är enligt beredningens mening naturligt alt söka en organisationsform sora raedger bättre möjligheter till samordning av hundtjänsten över såväl distrikts- sora länsgränser.

Beredningen anser vidare att en sådan ordning skapar förutsättningar för en bättre dygnsläckning och ett effektivare utnyttjande av hundarna samti­digt som behovet av beredskap och övertidsljänslgöring minskar. Länet eller del av elt län utgör enligl beredningen elt lämpligare verksamhetsom­råde för en effektiv tjänstehundsorganisation. Polishundsverksamheten bör därför organiseras regionalt med en ledningsslraklur som i stort setl molsvarar vad polisberedningen föreslår beträffande övriga regionala en­heter. Vidare föreslår beredningen att vid polisrayndigheterna i Stock­holra, Göieborg, Malmö och Östersund och i saratiiga län utom Stock­holms, Göieborgs och Bohus och Järatlands län samt Östergötiands och Gotlands län inrättas en tjänst som regionalt hundbefäl. Tjänsten bör ingå i basorganisationen och bör normalt vara placerad vid den polismyndighet i länet där tjänstehundsorganisalionen har sin tyngdpunkt. Något behov av lokala hundbefäl finns inte med en sådan ordning.

Frågan om polishundstjänsten har väckt ett relativt stort intresse bland remissinstanserna. Flertalet är positiva till beredningens förslag. Till den­na gmpp hör de länsstyrelser som har yttrat sig i denna del.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis­chefer konstaterar att beredningens förslag bör leda till ett bättre resursut­nyttjande och en effektivare tjänstehundsorganisation. SACO/SR delar uppfattningen att en rationell polishundsorganisation bör organiseras så att den försörjer slörre områden än ett poUsdistrikt. Härigenom tillgodoses kraven på såväl bättre beredskap som på bättre utbildning.

Ett mindre antal polismyndigheter är kritiska och anser att det inte finns några fördelar med att regionalisera poUshundsverksamhelen.

För egen del villjag först konstatera att frågan ora hundljänstens organi­sation har ett nära samband med frågan om hur hundarna skall användas i polisverksamheten. Den sistnämnda frågeställningen kan komma att tas upp av polisberedningen i anslutning tUl dess arbete med olika s. k. melod-5   Riksdagen 1984/85. 1 samt. Nr 81

 

Prop. 1984/85:81                                                     54

frågor inom polisväsendet. Även om det följaktiigen kan finnas skäl att senare åter överväga hundverksamhetens organisation bör man enligt min mening på gmndval av beredningens material nu kunna ta ställning till vissa gmndläggande principer rörande dagens hundorganisation.

Den första frågan gäller ora hundorganisationen skall vara regional eller lokal. Den andra avser vilket behov sora finns av en särskild befälsorgani­sation på regional nivå för polishundstjänsten.

Enligt rain raening visar del raalerial sora polisberedningen har redovisat att det finns ett påtagligt behov av en saraordnad hundverksarahet inora länet. Verksaraheten bör därför fortsättningsvis organiseras som en regio­nal aktivitet och ansvaret för denna bör fördelas mellan länsstyrelsen och resp. polismyndighet i enlighet med de principer som gäller för regional verksamhet. Till skUlnad från annan regional verksarahet saknas dock fömtsättningar för att inordna verksamheten i t.ex. en enda regional enhet, utan den bör lokalt vara knuten lUl de polismyndigheter som har tiUgång till hund i enlighet med den ordning som gäller i dag. En tiUärap­ning av polislagens regler ora regional verksarahet innebär att regeringen beslutar vid vilka poUsrayndigheter det skall finnas en regional hundverk­sarahet. Det ankoraraer därefter på länsstyrelsen att besluta om dimensio­nering och inriktning av verksamheten inom ramen för det antal hundar sora har tilldelats länet.

Jag kan således i princip ansluta raig till de organisatoriska lösningar som polisberedningen har valt i denna del. Jag är däremot mer tveksam till beredningens förslag att inrätta en ny, administrativt inriktad tjänstestmk-tur på regional nivå. En sådan lösning raåste enligt rain raening vägas raot andra krav sora ställs på polisväsendets begränsade resurser. Jag finner då att de nu aktuella, regionala uppgifterna inte är mer betungande än att de bör kunna inrymraas i den organisation som står tUl länsstyrelsens förfo­gande för ledning och planering av annan regional verksamhet. Jag är därför inte nu beredd att ansluta mig tiU beredningens förslag i denna del.

2.6 Rationaliseringsvinster och kostnader

Redan i 1980/81 års proposition framhölls atl de förslag som lades fram i flera hänseenden skuUe komraa atl innebära etl effektivare utnyttjande av polisväsendets saralade resurser inom de ekonomiska ramar som gällde. Samtidigt frarahölls också att det var ett krav för förslagens praktiska genoraförande att de totalt sett höll sig inora kostnadsramen för polisvä­sendet. Detta betonades också i direktiven tiU 1981 års polisberedning.

Polisberedningen har i sina betänkanden redovisat de ökade kostnader som är förenade med de läranade förslagen. Samtidigt har beredningen framhållit de möjligheter till rationalisering och till en effektivare resurs­användning som följer av de förslag som beredningen har förordat och tUl vilka jag nu i huvudsak har anslutit mig. Beredningens slutsats är att

 

Prop. 1984/85:81                                                     55

reforraerna kan finansieras inora de kostnadsraraar som gäller för poUsvä­sendet.

Jag har i propositionen (1983/84:89) om polisens organisation m.m. redovisat de rationaliseringsvinster och kostnader som var förenade med de då lämnade förslagen. Jag kom då fram till att de reformförslagen innebar besparingar för statsverket. Jag bedömer att de förslag som jag nu har lagt fram endast innebär vissa begränsade kostnader för forsknings­verksamheten vid polishögskolan. 1 övrigt bör de tjänster som inrättas, t. ex. i den nya kansliorganisationen, kunna tillskapas genom omvandling av befintiiga tjänster. Såsom polisberedningen har funnU bör på den andra sidan de förordade reformerna leda lill ett effektivare resursutnyttjande inom polisväsendet och därmed, framför allt på sikt, till betydande rationa­liseringsvinster. De krav som riksdagen år 1981 ställde upp som viUkor för en reform av polisväsendet får därför anses uppfyllda.

2.7 Genomförande

Jag har inledningsvis redovisat riksdagens och regeringens tidigare ställ­ningstaganden rörande genomförandet av det nu aktueUa andra steget av polisreformen. Såsom jag där har nämnt bör detta ulan större problem kunna genomföras den 1 juli 1985. Jag avser också alt vid min anmälan till 1985 års budgetproposition redovisa raedelsbehovet m. ra. för polisväsen­det med utgångspunkt från det förordade systemet med basorganisation, fria resurser och medelsramar.

De övergångsproblem som uppkommer i samband med reformen på utbildningsområdet gäUer i huvudsak de ca 3 500 polismän som vid refor­mens ikraftträdande bara har genomgått den nuvarande eller den äldre grundutbildningen. Om en ny gmndutbildning införs från den 1 juli 1985, med kursstart för grundkurs 1 under hösten samma år, komraer gmndkurs II att genomföras för första gången under det första halvåret 1988. Jag räknar sålunda med att man under mellantiden kan utnyttja undervisnings­kapaciteten vid polishögskolan för att ge assistentutbildning till de polis­raan sora inte har fått någon reguljär vidareutbildning.

3   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktiinjer i fråga om polisens arbets­former på lokal och regional nivå, utbildning och rekrytering som jag har förordat.

4   Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen atl anta det förslag som föredra­ganden har lagt fram.

 

Prop. 1984/85:81                                                               56

Bilaga 1

Sammanfattning av 1981 års polisberednings betänkande (Ds Ju 1983:10) Polisorganisationen

I sitt principbetänkande (SOU 1979:6) Polisen behandlade 1975 års polisutredning organisatoriska frågor och spörsraål om en rättslig reglering av polisverksamheten.

Sedan polisutredningens betänkande remissbehandlats togs de i belän­kandet diskuterade frågorna upp i prop. 1980/81:13 om polisens uppgifter, utbildning och organisation m.ra. Riksdagen behandlade propositionen under våren 1981 (JuU 1980/81:24, rskr 1980/81:210). 1 enlighet med vad som hade förordats av polisutredningen och i propositionen förutsätts i riksdagsbeslutet att det praktiska genomförandet av polisreformen och de i sammanhanget aktuella frågoma skulle behandlas av en särskild bered­ning.

På grundval av riksdagsbeslutet meddelade regeringen den 23 april 1981 direktiv för polisberedningen. Av dessa framgår den huvudsakliga innebör­den av det principbeslut om en reform av polisväsendet som riksdagen har fattat.

Beredningen har behandlat frågorna om den rättsliga regleringen av polisverksarahelen i betänkandet (SOU 1982:63) Polislag. När det gäller uppdraget i övrigt har beredningen utarbetat prelirainära förslag till ett syslem där besluten i polisväsendet i stor omfattning fattas på lokal nivå. Förslagen har publicerats i ett antal promemorior i Ds-serien.

Beredningen har berett ett stort antal myndigheter m.fl. tillfälle att yttra sig över de preliminära överväganden som innefattas i promemoriorna. Beredningen redovisar nu sina slutliga ställningstaganden i de organisato­riska frågorna.

Åven om besluten i polisväsendet skall fattas på lokal nivå i stor omfatt­ning, betyder det enligt beredningen inte att statsmakternas styrning av polisverksamheten skall minska. Beredningen föreslår i stället att den skall vidgas att omfatta inriktningen av polisväsendets totala resurser och inte som hittills begränsas till hur vissa tjänster skall användas. I detta syfte föreslår beredningen en ny anslagskonsiruklion för polisväsendet. Ett utflöde av denna nya anslagskonstruktion är att den lokala polisstyrelsen ges en ekonomisk ram för sin verksamhet. Principen är att enskilda poster får överskridas, förutsatt att de sammanlagda utgifterna under posterna inte överstiger summan av posterna - den ekonoraiska raraen. Del är givetvis inte möjligt att hänföra utgifter, som avser den egentliga polisverk­samheten och som inte är påverkbara, till poster som skall ingå i ramen. Som exempel på sådana utgifter under de nuvarande anslagen till den lokala polisorganisationen nämner beredningen utgifter under posten till koslnader för lörpassning, polilitransporter samt för kost och sjukvård för omhändertagna personer.

 

Prop. 1984/85:81                                                     57

Ramen skall omfatta såväl kostnader för löner som andra kostnader i verksamheten. Kostnaderna för polisraanslönerna faller dock utanför ra­raen.

Trots de begränsningar sora nu har angetts räknar beredningen med att den ekonomiska ramen för en lokal polistyrelse kan komma att bli förhål­landevis stor. Ramen ger den lokala styrelsen möjligheter att besluta om utgifter för bl. a. expenser, inventarier och utmstning sora kan köpas mot avropsavtal, mindre datorer och mindre förhyrningar såsom lokaler för kvarterspoliser och tillfälliga expeditioner.

För att öka möjlighetema till en mer långsiktig planering när det gäller medelsanvändningen föreslår beredningen bl.a. ett särskilt sparsystem. En polismyndighet, som under elt budgetår inte utnyttjar hela den ekono­miska ramen, bör få tillgodogöra sig det sparade beloppet under något av de tre följande budgetåren.

Förslaget om statsmaktemas styrning fömtsätter att statsmaktema kom­mer att uttala sig om olika aktiviteter i polisverksamheten och att verksam­heten i aktiviteterna följs upp. Beredningen föreslår en indelning i aktivi­teter efter reformen som bygger på den indelning som rikspolisstyrelsen (RPS) nu tillämpar. Indelningen utgår från fyra huvudaktiviteter, nämligen

-    brottsförebyggande verksamhet

-    övervakningsverksamhet

-    kriminalpolisverksamhel

-    serviceverksamhet.

Beredningen anser att det är angeläget att vissa aktiviteter definieras klarare än nu så att den utåtriktade verksaraheten - den faktiska polis­tjänstgöringen - klart kan särskiljas.

Indelningen i aktiviteter bör framgå av regleringsbreven. RPS fär i sin anslagsframställning redovisa aktiviteterna med utgångspunkt i den ord­ning som anges i regleringsbrevet. Den indelning som kommeratl beslutas av statsmaktema bör givetvis gälla för hela polisväsendet. Det är emeller­tid klart att de regionala och lokala instansema skall kunna göra ytterligare indelningar för sina behov. Beredningen uppehåller sig också vid vilka mått som kan användas vid redovisningen av de aktiviteter som anges i regleringsbrevet.

När det gäller planeringsprocessen efter reformen föreslår beredningen att RPS skall avge anslagsframställning liksom hittills men att kraven på anslagsframställningar från länsstyrelse och lokal polisstyrelse slopas. För att förenkla administrationen vid resursplaneringen på regional och lokal nivå förordar beredningen ett enda planeringsdokument för den lokala polisstyrelsen och en motsvarande handling för länsstyrelsen. Dokumentet skall innehålla de uppgifter som den lokala polisstyrelsen resp. länsstyrel­sen behöver för beslut om fördelning av resurser under det närmast kom­mande budgetåret och inriktningen av verksamheten under det därpå föl­jande budgetåret - det år för vilket RPS skall avge anslagsframställning.

 

Prop. 1984/85:81                                                               58

När det gäller planeringsförfarandet i stort efter reformen fömtsätter beredningen att RPS informerar länsstyrelserna och polisstyrelserna ome­delbart efter det att regeringen har lagt frara budgetpropositionen. Samti­digt bör RPS begära det underlag av länsstyrelserna som kan behövas för RPS:s framställning till regeringen med anledning av det kommande reg­leringsbrevet för polisväsendet. Underiaget bör vara RPS tillhanda senast den 1 mars. RPS bör avge sin framställning till regeringen senast den I april. Om inte riksdagen gör någon större avvikelse från regeringens för­slag i budgetpropositionen, bör ett regleringsbrev kunna utfärdas omkring den 1 juni.

En viktig del i beredningens förslag till ökat inflytande för de regionala och lokala instanserna i polisväsendet utgörs av ett system med basorgani­sation och fria resurser. Regeringen fömtsätts komma att liksom nu be­stämma antalet polismanstjänster för varje polisdistrikt. Regeringen skall dessutom fastställa en basorganisation för distriktet. Övriga personalresur­ser skall utgöra fria resurser.

Basorganisationen anger vilka enheter som skall finnas i distriktet, så­som avdelningar, rotlar och vissa arbetsgmpper. I basorganisationen anges polismanstjänster raed arbetsledande funktioner såsom chefer för ord­nings- och krirainalavdelningar och vissa andra befälstjänster. Vissa admi­nistrativa tjänster bör också tas upp i basorganisationen. Sådana rotiar, vars ansvarsområde sträcker sig utanför det polisdistrikt där rotlarna är stationerade, ingår också i basorganisationen. Det är enheter för bekämp­ning av narkotikabrott, för ekonomiska brott och för tekniska undersök­ningar. Dessutom anges vissa särskilda rotlar som utlänningsrotlar. 1 öv­rigl anges för kriminalavdelningen endast antalet befattningshavare med chefsfunktioner. Den lokala polisstyrelsen, i vart fall i de större polisdis­trikten, får därigenom stor frihet att bestämma rotelindelningen med hän­syn till de lokala förhållandena.

Arbetsgmpper, dvs enheter utanför centralorten, och chefer för arbets­gmpper skall också anges i basorganisationen i de fall där statsmaktema har ett intresse av att bestämma på vilka orter det skall finnas polis. Då det gäller mindre arbetsgmpper och posteringar föreslår beredningen att den lokala polisstyrelsen själv skall besluta om inrättande resp. indragning.

Dimensioneringen av de regionala enheterna skall enligt beredningens förslag ankomma på länsstyrelsen. 1 övrigt skall den lokala polisstyrelsen besluta om sådana resurser i ett polisdistrikt som inte ingår i basorganisa­tionen och som inte heller har tagits i anspråk av länsstyrelsen för regiona­la enheter.

En funktion för analys och planering bör enligt beredningen markeras i basorganisationen i det polisdistrikt i länet där den regionala verksamheten har sin tyngdpunkt liksom i vissa större polisdistrikt där verksamheten beräknas ta en hel tjänst i anspråk. Befattningen bör vara besatt med en polisman.

 

Prop. 1984/85:81                                                               59

Beredningen redovisar vissa allmänna överväganden om de personalad­ministrativa effekterna av den nya organisationen. Den nuvarande tjän-stestmkturen behålls för polismän i den egentiiga polismanskarriären. När det gäller tjänstebenämningar och titiar för polispersonal föreslår bered­ningen en särskild lösning. Både tjänster för polispersonal och administra­tiv personal bör inrättas och tillsättas i huvudsak efter nuvarande regler.

Frågor som reformen aktualiserar på medbestämmandeområdet bör en­ligt beredningens mening få en sådan lösning att flexibUiteten i organisatio­nen vidmakthålls. Enligt beredningen skulle det vara en fördel om dessa frågor kunde lösas avtalsvägen.

I den regionala polisorganisationen behålls länsstyrelsen som länets högsta polisorgan. Länsstyrelsens framtida roll kännetecknas av inrikt­ningen på planerings-, resursfördelnings-, samordnings- och tillsynsfrågor. Beredningens förslag fömtsätter ett ökat medborgarinflytande på regional nivå genom länsstyrelsens förtroendemannastyrelse. En av styrelsens vik­tigaste uppgifter blir att besluta om de regionala polisenheteraas dimensio­nering och att besluta om inriktningen av de regionala verksamheterna.

Landshövdingens särskilda befogenheter när det gäller polisverksamhet under extraordinära förhåUanden undergår ingen förändring. Utrymmet för landshövdingen att hänskjuta polisärenden till förtroendemannastyrel­sen utvidgas emellertid.

Länspolischefen skall i flertalet län fortfarande vara tjänsteman i läns­styrelsen. Hans ställning inom länsstyrelseorganisationen förstärks och hans verksamhet inriktas i mera utpräglad grad på planering, samordning och tillsyn. Beredningens förslag innebär bl. a. att en särskild vikt läggs vid frågor om samverkan över länsgränsema, beredskapsplanering och säker­hetstjänst. Tyngdpunkten i fråga om de operativa ledningsfunktionerna när det gäller den permanenta regionala polisverksamheten förskjuts i riktning mot de lokala polisstyrelsema. Länspolischefens ledningsfunktioner ges således en indirekt karaktär som främst tar sikte på övergripande plane­ring, samordning och tillsyn. Befogenheten att i särskilda faU överta led­ningen - helt eller delvis - av polisverksamheten i länet kvarstår.

Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län fömtsätts fa en från övriga län något avvikande organisation. Länsstyrelsen behåller där lik­som i övriga län sin ställning som länets högsta polisorgan. Länspolische­fen ingår dock inte som tjänsteman i länsstyrelsens organisation utan befattningen som länspolischef och polismästare i Stockholm respektive Göteborg förenas till en tjänst. Beredningen föreslår att den regionala organisationen även i Jämtlands län utformas i linje med storstadslänens. När det gäller frågan ora fördelningen av befogenheter och funktioner i övrigt mellan länsstyrelsen i dessa län och den regionala chefen utgår beredningens förslag från att de operativt betonade lednings- och samord-ningsfrågoma faller på den nye länspolischefen/polismästaren. Beträffande övriga funktioner innebär förslagen till fördelningen en avvägning med

 

Prop. 1984/85:81                                                               60

utgångspunkt från de frågor om jävs- och intressekonflikter som följer av att den nya chefsbefattningen innefattar både regionalt och lokalt ansvar.

Beredningen beskriver också RPS:s roll i den fraratida polisorganisa­tionen. Styrelsen får viktiga uppgifter när det gäller att förmedla statsmak­temas beslut i prioriteringsfrågor som rör hela polisväsendet. Vidare får RPS utökade uppgifter på metodutvecklingsorarådet. Här skall RPS stude­ra olika problem i den dagliga polisverksamheten och lägga fram förslag till förenklingar och förbättringar. RPS: s befogenhet att direkt leda polisverk­samhet föreslås upphöra beträffande trafikövervakningen och sjöpolis­verksamheten. Däremot bör RPS ha kvar sina ledningsbefogenheter be­träffande flygverksamheten och vid bevaknings- och säkerhetsarbetet i samband med statsbesök och liknande händelser. RPS: s befogenheter att leda kriminalpolisverksamhet föreslås bli begränsade tUl sådana fall där en central ledning eller samordning framstår som helt nödvändig. Rikskrimi­nalens verksamhet får därmed sin tyngdpunkt i stöd åt och förstärkning av de regionala och lokala polismyndigheterna i spanings- och utredningsar­betet. RPS blir också i framtiden central förvaltningsmyndighet för polis­väsendet men en decentralisering sker av vissa arbetsuppgifter. Endast sådana administrativa uppgifter som med nödvändighet måste handhas centralt kommer enligt beredningens förslag att ligga kvar hos RPS.

Av vad som har sagts nu följer att RPS: s befogenheter att meddela bindande föreskrifter av olika slag för polisverksamheten koramer att minska. När det gäller allmänna råd för polisverksamheten föreslår bered­ningen att frågor av betydelse för rättssäkerheten och metodutvecklingen prioriteras. Beredningen förordar dock återhåUsarahet när det gäller regle­ringen av andra frågor. En alltför omfattande central reglering kan motver­ka sitt syfte att vara ett stöd i polisdistriktens arbete.

Beredningen tar också upp frågor om samarbete och samråd med åkla­garväsendet. Dessa samverkansmtiner bör utvecklas både centrah, regio­nalt och lokalt. Beredningen slår fast att mlinerna skall vara enkla och praktiska.

För genomförandet av reformen föreslår beredningen att, i den mån tjänster behöver ledigförklaras, det kan t. ex. vara tillräckligt om tjänsterna ledigförklaras bara inora det polisdistrikt där de är inrättade. Även för oraorganisationen av RPS bör ett förenklat ansökningsförfarande kunna tillämpas.

Beträffande koslnader för reformen räknar beredningen med att kostna­derna för uniform m. ra. till viss polispersonal vid kriminalavdelningarna rör sig om maxiraalt 10 milj. kr. Vidare räknar beredningen med atl dess förslag kommer att resultera i s. k. AB-förhandlingar för gmpper av an­ställda inom polisväsendet. Dessutom tillkoraraer vissa nya tjänster sora inrättas genom omvandling av andra tjänster. Slutligen uppkommer vissa marginella kostnader, t.ex. genom att antalet sammanträden med polis­styrelsen kommer att öka. Beredningen anser emellertid att hela reformen

 

Prop. 1984/85:81                                                     61

kan finansieras inom nuvarande kostnadsram för polisväsendet. Kostna­derna för övertid inom polisväsendet kan minskas. Polisstyrelserna får i den nya organisationen större frihet att disponera personalresurserna vil­ket leder till ett mera ändamålsenligt resursutnyttjande. Vidare får polis­styrelsema tillgång till ett bättre beslutsunderiag för personalanvändningen genom att analys och planering får en mera framträdande roll i den nya organisationen.

I fyra bilagor går beredningen i detalj in på vissa frågor som rör de lokala, regionala och centrala organisationerna i polisväsendet. I bilagan som behandlar den lokala polisorganisationen tas bl. a. upp kansliorganisa­tionen och förhållandet mellan polissstyrelsen och polischefen. 1 bilagan om den regionala polisorganisationen diskuteras frågor som rör de regiona­la enheterna. RPS och rikskriminalen behandlas utförligt i en av bilagorna. 1 den fjärde bilagan berörs vissa administrativa frågor och lämnas förslag till beslutsstmktur i fråga om ADB inom polisväsendet.

 

Prop. 1984/85:81                                                     62

Bilaga 2

Sammanfattning av 1981 års polisberednings betänkande (Ds Ju 1983:15) Rekrytering och utbildning inom polisväsendet

Beredningen gör inledningsvis vissa allmänna överväganden om den framtida polisutbUdningen. Där konstateras bl.a. att utbildningen måste anpassas till de krav som den föreslagna nya polisorganisationen med basorganisation och fria resurser ställer på polispersonalens användbarhet.

Grundutbildningen måste ta sikte på att ge polismannen sådana baskun­skaper att han kan fullgöra polisiära arbetsuppgifter i de fria resurserna. Detta leder till att vissa delar av den nuvarande funktionsinriklade utbild­ningen, främst viss trafikutbildning, bör inordnas i gmndutbildningen. Beredningen föreslår att grundutbildningen för polismän inleds med grund­kurs I om ca 40 veckor. I förhållande till den nuvarande gmndutbildningen föreslås inga mera omfattande ändringar. Bl.a. förordas att ämnena engels­ka och kontorsteknik ulgår.

Den nuvarande tvååriga alterneringstjänstgöringen föreslås ersättas av en praktiktjänstgöring som omfattar ett och ett halvt år. Praktiktjänstgö­ringen delas upp i tre delar. Den inleds vid kriminalavdelning. Tjänstgö­ringen där får inte understiga sex månader. Därefter följer tjänstgöring vid ordningsavdelning. Inle heller denna tjänstgöring far undersliga sex måna­der. Inom ramen för den återstående sexraånadersperioden läggs en sara­häUspraktik om 2 - 4 månader in. Resterande tid av praktiktjänslgöringen föreslås distrikten få rätt att förlägga vid valfri enhet.

Sarahällspraktiken bör fullgöras vid någon myndighel, i problem av olika slag som kan uppkomma till följd av sekretess m. m. vid tjänstgöring inom socialtjänsten föreslår beredningen att en polisman som fullgör sarahäUs­praktik inle bör ha polismans ställning.

Gmndutbildningen avslutas med grundkurs II som tar sikte på en för­djupning av polismannens baskunskaper. Gmndkurs II motsvaras i huvud­sak av den nuvarande assistentutbildningen och. inspektörskurs I samt delar av den nuvarande funktionsinriklade utbildningen.

När det gäller samordningen med annan högskoleutbildning föreslår beredningen bl. a. att man i större utsträckning skall hämta lärarna från den allmänna högskolan och i övrigt i högre grad anpassa undervisningsfor­merna till vad som gäller för den övriga högskolan. Beredningen anser dock att man inte bör ge avkall på kraven på yrkesspecifika inslag i utbildningen.

Många av de frågor som berör samordningen raed den allmänna högsko­lan är av komplicerad natur och kräver ingående överväganden. Kostna­derna för olika forraer av samordning måste också beaktas. Vissa förslag till samordning leder till kraftigt ökade kostnader. Beredningen har därför inte ansett sig nu kunna ta upp dessa frågor till prövning, särskilt med

 

Prop. 1984/85:81                                                                63

hänsyn till att så kort tid återstår innan reformen träder i kraft. Detta gäller sådana frågor som förläggning av utbildningen till den allmänna högskolan, ändrade förkunskapskrav, tillgodoräkning av ämnen inom polisutbildning­en och poängberäkning.

Beredningen anser att man bör försöka samordna antagningstillfällena med vad sora gäller för den allmänna högskolan.

Beredningen förordar att en professur med polisiär inriktning inrättas.

Den reguljära vidareutbildningen för polismän bör i princip förbehållas polismän som har fått tjänster i basorganisationen. Den reguljära vidareut­bildningen bör ersätta nuvarande inspektörskurs II och kommissarieut­bildningen. Utbildningen bör anpassas efter de berörda befattningshavar­nas skilda arbetsuppgifter. En tredjedel av utbildningen bör bedrivas i specialavsnitt, anpassade för dels ordnings- och trafikpolistjänst, dels kri­minalpolistjänst och dels tjänst på polisstyrelses kansli.

Funktionsinriktad utbUdning. alltså sådan utbildning som krävs för att polispersonal skall kunna fullgöra tjänst som t.ex. motorcykelförare, sjö­polis, hundförare, ryttare, kriminaltekniker osv., behövs enligt beredning­en även i framtiden. Viss funktionsutbildning försvinner dock genom att den inordnas i gmndutbildningen eller i den reguljära vidareutbildningen. Ett inte oväsentligt antal specialkurser skall enligt beredningens förslag genomföras regionalt eller lokalt.

Behovet av central funktionsinriktad utbildning på trafikområdet mins­kar kraftigt genom att utbildningen decentraliseras och genom att bered­ningen förordar en ordning som innebär att all personal i yttre tjänst ges ökade befogenheter att kontrollera fordon och utfärda föreläggande om kontrollbesiktning i klara fall.

Åven i fortsättningen behövs dock viss central funktionsinriktad utbild­ning. Det gäller särskilt kurser för personal som arbetar med bekämpning av den ekonomiska brottsligheten samt kurser för polispersonal som skall medverka som instmktörer vid regional och lokal utbildning.

De förändringar som föreslås i fråga om poUschefsutbildningen tar sikte på den framtida polischefsrollen i polisorganisationen. Utbildningen bör inriktas mera på polischefemas direkta ledningsfunktioner i polisverksam­heten.

Polischefskurs 1 bör kortas ner till två månader och få prägel av en förberedelsekurs inför den kommande praktikperioden. Kursen bör hu­vudsakligen vara inriktad på de polisiära ämnen.

För praktiktjänstgöringen föreslås vissa förändringar. Praktiktjänstgö­ringen i polisdistrikt förlängs från sex till åtta månader medan praktiken vid länsstyrelsema kortas ner från två till en månad. Tiden vid tingsrätt och länsrätt bör vara oförändrad. Praktiktjänstgöringen avslutas vid åkla­garmyndighet och tiden där förlängs från tre till fyra månader. Under den tiden bör förordnande att tjänstgöra som extra åklagare kunna utfärdas. Utbildningen avslutas med polischefskurs II som föreslås bli förlängd från

 

Prop. 1984/85:81                                                                64

tre till fyra månader. Kursen bör huvudsakligen vara inriktad på de poli­siära ämnena, arbetsledning, analys och planering samt ekonomisk förvalt­ning.

Beredningen föreslår att polischeferna skall genomgå en reguljär vidare­utbildning omkring fem år efter polischefskurs 11. Denna utbildning bör ha ett teoretiskt avsnitt om två månader och ersätta den nuvarande poUs­chefskurs 111. Efter den teoretiska delen följer enligl förslaget praktik-tjänstgöring vid RPS under två månader.

Uthildning.snrganisationen föreslås bli förändrad i flera viktiga hänseen­den. Distriktens totala medelsramar skall även omfatta raedel för utbild­ning. Den regionala och lokala utbildningen får distrikten själva anordna. För den centrala funktionsinriklade utbildningen föreslås distrikten betala RPS; s direkta utgifter för sådan utbildning genom kursavgifter. RPS skall även i fortsättningen ansvara för all central utbildning inom polisväsendet. Det regionala och lokala inflytandet över utbildningen förstärks dock på många områden.

Beredningen föreslår att all central utbildning inom polisväsendet i prin­cip skall ske vid polishögskolan Ulriksdal. Undantag görs för viss special­utbildning av bl.a. hundförare, ryttarinstmktörer och helikopterförare. Beredningens förslag innebär att polishögskolan Solna dras in och att verksamheten i Strängnäs och Sollefteå ändras till en uppdragsverksam­het.

Polishögskolan, som bör ges en organisatorisk ställning som en särskild enhet under avdelning C inom RPS, föreslås få en planerings- och utveck­lingsenhet som svarar för mera övergripande utbildningsfrågor och en skolförvaltning som svarar för der löpande verksamheten vid polishögsko­lan. Den egentliga utbildningen genomförs enligt beredningens förslag i två organisatoriska block, ett för gmndutbildningen och för den högre regul­jära utbildningen inklusive polischefsutbildningen och ett för funktionsin­riktad utbildning. Genom beredningens förslag kan drygt 15 tjänster i den nuvarande organisationen dras in.

Beredningen har tidigare behandlat gränsdragningsfrågor mellan utbild­ning och intern information. Dessa frågor tas nu åter upp och beredningen gör vissa preciseringar av de arb€tsuppgifter som bör ankomma på polis­högskolan respektive andra enheter inom RPS.

1 fråga om kostnaderna för reformen på utbildningsområdet räknar be­redningen med att den nya utbildningen ryms inom de kostnadsramar som har anvisats för beredningens arbete.

När det gäller genomförandet av reformen på utbildningsområdet anser beredningen att dess förslag i princip bör kunna genomföras den 1 juli 1984, samtidigt med reformen i övrigt inom polisväsendet. Gmndutbild­ningen, den reguljära vidareutbildningen och polischefsutbildningen bör från detta datum i huvudsak genomföras i enlighet med beredningens förslag.

 

Prop. 1984/85:81                                                     65

För vissa polismän raed tjänster i basorganisationen måste utbildningen dock anpassas till den utbildning som de tidigare har fått. Beredningen föreslår vidare att man övergångsvis anordnar viss utbildning för vissa kategorier av polismän, bl. a. assistenter, som annars skulle bli utan utbild­ning i väsentliga avseenden.

Förändringarna av den funktionsinriklade utbildningen bör genomföras efter hand och vara avslutade vid utgången av år 1985. Övrig utbildning som bedrivs övergångs <'is bör vara avslutad vid utgången av budgetåret 1986/87.

Beträffande anställningskraven för polisyrket föreslår beredningen den ändringen att kunskaper i maskinskrivning blir ett förkunskapskrav. Detta är en konsekvens av att ämnet kontorsteknik utgår ur grundutbildningen.

Det diagnostiska provet i svenska, som ingår som ett led vid urvalsför­farandet, bör enligt beredningen utvecklas ytteriigare och tillmätas ökad vikt vid antagningen.

Beredningen föreslår vissa åtgärder för att underiätta för polismän att övergå till polischefskarriären.

1 fråga om rekryteringsverksamhetens organisation föreslår beredningen att de elva tjänsterna som polisinspektör för regionala rekryteringsupp­gifter (rekryteringskonsulent) dras in. Rekryteringsläget är f.n. mycket gott och beredningen anser att de rekryteringsfrämjande åtgärder som behövs i framtiden i första hand bör vidtas av polisdistrikten själva. Åtgär­der för ett förstärkt lokalt och regionalt inflytande över urvalet av de sökande föreslås.

Beredningen föreslår att rekryteringsfrågorna vid RPS även i fortsätt­ningen skall handläggas vid styrelsens personalbyrå.

Åven genomförandet av förändringarna på rekryteringsområdet bör ske den Ijuli 1984.

 

Prop. 1984/85:81                                                               66
Innehåll

Propositionen ......................................................      1

Propositionens huvudsakUga innehåll   ..................... .... 1

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde  .......... .... 3

1  Inledning  .......................................................      3

I. I AUmän bakgmnd   .......................................      3

1.2 Handläggningen av de förslag som polisberedningen har läm­
nat, ra. m...................................................      6

2  Föredragandens överväganden ........................... .... 8

2.1                                                                 Statsmakternas styrning av polisverksamheten             8

2.1.1    AUraän bakgrand .................................. .... 8

2.1.2    Basorganisation och fria resurser  ............. .... 8

2.1.3    En ny anslagskonsiruklion för den lokala polisorganisa­tionen                       15

2.2                                                                 Vissa organisatoriska frågor rörande den lokala polisorganisa­
tionen  ......................................................    19

2.2.1    Den territoriella indelningen av ett polisdistrikt          19

2.2.2    Kansliorganisationen   ............................    21

2.3                                                                 Polisutbildningen                     23

2.3.1    Den nuvarande polisutbildningen ..............    23

2.3.2    Statsraaktemas tidigare ställningstaganden till en för­ändrad utbildning inom polisväsendet           .......................................................... 26

2.3.3    Återstående utbildningsfrågor ..................    27

2.3.4    Den framlida polisutbUdningen .................    28

 

2.3.4.1     Saraordning med annan högskoleutbildning ...   28

2.3.4.2     Forskning   ..................................    32

2.3.4.3     Gmndutbildningen   .......................    34

2.3.4.4     Reguljär vidareutbildning ................ .. 37

2.3.4.5     Funktionsinriktad utbildning .............    39

2.3.4.6     PoUschefsutbildningen   .................    42

 

2.4    Rekryteringen till polisväsendet   ....................    44

2.5    Den regionala polisorganisationen   ................. .. 45

 

2.5.1    AUmän bakgrund ................................... .. 45

2.5.2    Ett förstärkt medborgarinflytande på regional nivå   ...         46

2.5.3    De regionala enheterna   ........................ .. 49

 

2.5.3.1     Allmän bakgrand  ..........................    49

2.5.3.2     Trafikövervakningen    ................... .. 50

2.5.3.3     Polishundstjänsten   ...................... .. 52

 

2.6    Rationaliseringsvinster och koslnader  ..............    54

2.7    Genomförande   ...........................................    55

 

3      Hemställan   ....................................................    55

4      Beslut   ..........................................................    55

Bilaga 1       Sammanfattning av 1981 års polisberednings betänkande

(Ds Ju 1983; 10) Polisorganisationen    ...... - 56

Bilaga 2 Sammanfattning av 1981 års polisberednings betänkande
(Ds Ju 1983; 15) Rekrytering och utbildning inom polis­
väsendet    ..........................................    62

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984