Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1984/85:7

med förslag till lag om ensamrätt till bärgning, m. m.;

beslulad den 14 juni 1984.

Regeringen föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

STEN WICKBOM

Proposifionens huvudsakliga innehåll

1 proposilionen läggs fram förslag lill en ny lag om ensamrätt till bärg­ning. Vidare föreslås vissa ändringar i sjöfyndslagen och fiottningslagen.

Den nya lagen om ensamrätt lill bärgning innebär huvudsakligen alt de nu gällande reglerna moderniseras. Vidare blir länsstyrelsens möjlighet all meddela föreskrifter för bärgningen reglerad i lag.

Andringarna i sjöfyndslagen innebär bl.a. all sådan bärgad egendom som enligt gällande rält lillfaller siaten (strandfynd) i slället skall tillfalla bärgaren. Vidare överflyttas ansvaret för sjöfyndsärendena från tullen till polisen. Dessulom förenklas kungörelseförfarandet.

Andringarna i fiottningslagen rör avgränsningen av den personkrels som har rält atl bärga sjunket virke i en avlyst allmän floltled. I detla avseende föreslås atl kretsen av bärgningsberättigade personer utvidgas.

Den nya lagsiiftningen föreslås träda i krafl den 1 januari 1985.

Lagförslagen i denna proposiiion har granskats av lagrådet. Proposi­tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 8), lagrå­dels yllrande (s. 44) och föredragande statsrådets ställningstaganden lill lagrådels synpunkier (s. 47).

För atl få skälen fill lagförslagen helt klara för sig måste läsaren ta del av alla tre texterna.

I    Riksdagen 1984185. I saml. Nr 7


Prop. 1984/85:7


 


Prop. 1984/85:7                                                                   2

1    Förslag till

Lag om ensamrätt till bärgning

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Den som vill bärga sjunket gods som har övergetts av ägaren kan
efler ansökan hos länsstyrelsen erhålla ensamrätt lill bärgning enligt denna

lag.

2   S Ensamrätt till bärgning innebär rätl för bärgaren alt ulan intrång av andra under viss tid och på närmare angiven plals bärga godset.

3   § Ansökan om ensamrätt lill bärgning prövas av länsstyrelsen i del län där godset finns.

Ensamrätt får ges bara lill den som är lämplig med hänsyn lill allmänna och enskilda intressen. Har flera ansökningar gjorts rörande samma områ­de, skall länsstyrelsen pröva vilken av sökandena som från allmän syn­punkt bör ha företräde.

4 § I beslul om ensamrätt skall länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter
som krävs för att bärgningen inle skall medföra skada eller olägenhet för
allmänna eller enskilda iniressen. Om en meddelad föreskrift åsidosätts,
får länsstyrelsen upphäva beslutet om ensamrätt. Detsamma gäller om
bärgningen har avslutats innan den föreskrivna tiden har gått ut.

5   § Länsstyrelsens beslul får överklagas hos sjöfartsverket genom be­svär. Sjöfartsverkels beslul får inle överklagas.

6   § För vissa skeppsvrak och vissa föremål gäller bestämmelserna i lagen (1942: 350) om fornminnen.

Denna lag Iräder i krafl den Ijanuari 1985, då kungörelsen (1841:44 s. 2) angående rättigheter och skyldigheter för dem, hvvilka upptaga sjunket gods, som af ägare blifwii öfwergifwel skall upphöra all gälla. Om det i lag eller annan författning förekommer hänvisning till föreskrifter som har ersatts av beslämmelser i denna lag, lillämpas i slället de nya bestämmel­serna.

Har ansökan om ensamrätt lill bärgning gjorts före lagens ikraftträdande men har ansökningen då ännu inte slutligt prövats, lillämpas den nya lagen.


 


Prop. 1984/85:7                                                                    3

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 11918: 163) med vissa bestämmel­ser om sjöfynd

dels atl i 2 och 6 §§ ordel "tullförvallning" i olika böjningsformer skall bytas ul mot "polismyndighet" i motsvarande form,

dels atl 1, 3-5, 7 och 9 §§ skall ha nedan angiven lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1 S'


Var som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kusl eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar övergivet fariyg elier skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods, evad sådant upptages från botlen eller anträffas flytande på vattnet eller drivet å strand, vare skyldig all anmäla fyn­del hos polismyndighet eller hos lulkjänsleman; och skall det åligga den, som mottagit sådan anmälan, att därom ofördröjligen meddela distriktels tullförvallning underrät­telse.


Var och en. som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kusl eller i rikels segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar övergiv­na fartyg eller skeppsvrak eller red­skap eller gods, som hör till fortyg, vare sig sådanl tas upp från botlen eller anträffas flylande på vattnet eller uppdrivet på stranden, är skyldig all anmäla fyndet hos en polismyndighet eller tullQänste-man. Har en tulltjänsteman lagit emot en sådan anmälan, skall han ofördröjligen underrätta polismyn­digheten om denna.


3f


Tullförvallning, som mottagit un­derrättelse om bärgning enligt vad i 1 § eller 2 § försia slyckel sägs. vare skyldig att föranstalta om be­siktning av fyndel saml atl därefler låla i Post- och Inrikes Tidningar samt i de av sjöfartsverkei utgivna Underrättelser för sjöfarande infö­ra kungörelse om bärgningen med föreläggande för ägaren till det bär­gade godset all anmäla sig hos tull-förvaltningen inom nittio dagar från kungörandet eller inom den längre tid, ej överstigande ett år, från kun­görandet, som generaltullstyrelsen kan för särskilt faU finna skäligl be­stämma.


En polismyndighel som har un­derrätlats om bärgning enligt 1 § el­ler 2 § försia slyckel skall låta be­siktiga fyndel och därefter låla kun­göra bärgningen i de av sjöfartsver­ket utgivna Underrättelser för sjö­farande. Om särskilda skäl förelig­ger, får fyndet kungöras även på någol annat lämpligt sätl. Kungö­relsen skall innehålla föreläggande för ägaren till del bärgade godset atl anmäla sig hos polismyndigheten inom 90 dagar från kungörandet i Underrättelser för sjöfarande eller inom den längre lid/rån kungöran­det, dock högst etl år, som rikspo­lisslyrelsen bestämmer i del särskil­da faUet.


' Senasle lydelse 1977:687. ' Senasle lydelse 1977:687.


 


Prop. 1984/85:7


Nuvarande lydelse

Kan del bärgade godset ej vårdas utan fara för försämring, skall del försäljas å offenllig auktion. De vid auktionen infiulna medlen skola nedsättas i riksbanken på sätt sär­skilt stadgas för all, efter utgången av den i första slyckel sagda tid. vederbörande tillhandahållas.

Har kungörande skell och kom­mer ägaren inom förelagd lid saml visar sin rält, tage han silt åler, mot del alt han till bärgaren utbeta­lar kostnaden för bärgningens kun­görande och för fyndets vård samt bärgarlön, vars belopp i händelse av tvist bestämmes av domstol.

Kommer ej ägaren, skall strand-fynd, där ej fall som i 6 eller 7 § avses är för lianden, tillfalla kro­nan, efter avdrag av bärgarlön och kostnad, som nyss är nämnd, men annal fynd skall lilljälla bärgaren.


4§


Föreslagen lydelse

Om del bärgade godset Inte kan vårdas ulan fara för försämring, skall del säljas på offenllig auktion. Om delta inte är lämpligt, skall det säljas på något annal sätt som är betryggande för den som har rätt lill godset. Efler ulgången av den lid som anges i försia slycket skall det Infiulna beloppel överlämnas lill bärgaren.

Om kungörande har sketl och ägaren anmäler sig inom förelagd lid samt visar sin räu, skall fyndet eller det infiulna beloppet överläm­nas till honom mot alt han betalar kostnaden för kungörandet och vården av fyndet till den som har haft koslnaden saml bärgarlön. 1 händelse av tvist bestämmer dom­slol bärgarlönens belopp.

Om ägaren inte anmäler sig, lill­faller fyndet bärgaren mol alt han betalar de kosinader som avses i försia stycket.



Hava, då bärgning skett enligt vad i 2 § andra stycket sägs, de vid fyndets försäljning infiulna medel avlämnats till tullförvallning, varde medlen nedsatta i riksbanken på sätt särskUt stadgas; och skola i fråga om bärgningens kungörande och medlens tUlhandahållande be­stämmelserna i 3 § första slycket samt 4 § gälla i tillämpliga delar.


Om de medel som har infiutit vid fyndels försäljning har lämnats till polismyndigheten när bärgning har skelt enligt vad som sägs i 2 § and­ra stycket, gäller 3 § första stycket och 4 § i tillämpliga delar ifråga om kungörande av bärgningen och ut­betalning av de infiulna medlen.


7 §3


Överstiger fynds värde ej tio kro­nor, enligt intyg av polismyndighel eller av tulltjänsteman, vUken gene­rallullslyrelsen bemyndigal att ut­färda sådant intyg, må, där tullför­valtningen ej finner särskild anled­ning föreligga för fyndels behand-


Om ett fynds värde inle över­stiger 100 kronor, enligt intyg av polismyndighel eller av en tullQäns-leman som generallullslyrelsen hctr bemyndigat alt utfärda sådana in­tyg, får polismyndigheten ulan vi­dare besiktning och utan kungöran-


' Senaste lydelse 1977:687.


 


Prop. 1984/85:7

Nuvarande lydelse

ling i annan ordning, lullförvall-ningen, utan vidare besiktning och utan kungörande av bärgningen, utlämna fyndet tiU bärgaren.


Föreslagen lydelse

de av bärgningen lämna ut fyndel till bärgaren. Delta gäller dock bara om polismyndigheten inte fin­ner att fyndet av någon särskild an­ledning skall behandlas på annal sätl.


 


Om vissa äldre sjöfynd stadgas i lagen den 12 Juni 1942 (nr 350) om fornminnen.


9r

Om vissa äldre sjöfynd finns be­stämmelser i lagen (1942:350) om fornminnen. Särskilda bestämmel­ser om hillegods Jinns i lagen (1938:121) om hittegods. Särskilda bestämmelser om sjunket eller ilandflulel virke Jinns / lagen (1919:426) om flollning i cdlrnän flottled. Beslämmelser om ensam­rätt till bärgning finns i lagen (1984:000) om ensamrätt lill bärg­ning.


Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

" Senaste lydelse 1967:78.


 


Prop. 1984/85:7                                                                    6

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled

Härigenom föreskrivs att 73 § lagen (1919:426) om flollning i allmän floltled skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


73 §'


Har i allmän floltled virke sjunkit å ställe, där det kan våUa upp-grundning eller annan olägenhet, äge länsstyrelsen om dylikl virkes bortskaffande enahanda vårdnad, som i 72 S försia slycket sägs om underhåll av där avsedd Jlottleds-hyggnad; siande ock strandägare eller annan, som kan lida men av virkets kvarlämnande, fritt all, där­esl ej virket efter tillsägelse till flotiningsstyrelse, fiottningschef el­ler ombud, som i 44 § sägs, eller den, som inom distriktet förestår fioilningen, skyndsamt bortföres, själv på föreningens bekosinad upptaga virket, sedan beltovet där­av blivit vid undersökning på plat­sen vitsordat av två ojävige män. Om upptagandet skall underrättel­se genast lämnas lill Jloltningssty-relsen; och äge styrelsen avgöra, huruvida det upptagna virket skall av föreningen omhändertagas eller ock lill upptagaren överlåtas.

Har allmän flottled blivit avlyst, får strandägaie eller annan som kan lida men av sjunket virkes kvar­lämnande upplaga virket med räll atl frilt förfoga däröver. Virkets ägare, om han är känd, eller förval­tare som utsetts med anledning av avlysningen skall dock först tillsä­gas och få skäligl rådrum alt av­lägsna virket. Sedan tre år förflulil efter avlysningen, får virket uppta­gas utan atl tillsägelse behöver ske.


Har i allmän floltled virke sjunkit på sådant ställe att det kan orsaka uppgrundning eller annan olägen­hel, liar länsstyrelsen samma skyl­dighet som den har beträffande un­derhåll av fiottledsbyggnad enligt 72 § första stycket. Slrandägare el­ler annan som kan lida men av att virket lämnas kvar får själv la upp virket på föreningens bekostnad, om inle virket skyndsamt tas bort efter tUlsägdse till fiottningsstyrd-sen, fiottningschef, ombud enligt 44 § eUer den som inom distriktet föreslår fioilningen. Virket får dock inle tas upp innan två ojäviga per­soner har gJorl en undersökning på plalsen och intygat att det finns ett behov av alt virket tas upp. Flott-ningssiyrdsen skall genast under­rättas om att virket liar lagits upp. Slyrelsen avgör, om det upptagna virket skall tas om hand av för­eningen eller om det skall överlåtas till den som har tagit upp det.

Om allmän floltled har blivil av­lyst, får var och en ta upp sjunket virke med räll alt frill förfoga över del. Virkets ägare, om han är känd, eller förvaltare som har utsetts med anledning av avlysningen skall dock först tillsägas och få skälig lid på sig all avlägsna virket. Sedan tre år liar förflulil efler avlysningen, får virket tas upp utan att tillsägelse behöver ske.


Senaste lydelse 1977:671.


 


Prop. 1984/85:7

Nuvarande lydelse

Vad nu är sagt om sjunket virke gälle ock om virke, som i sjunkande lillslånd står uppräft i flottleden.


Föreslagen lydelse

Vad som har sagls nu om sjunket virke gäller också sådant virke som i sjunkande lillstånd slår upprätt i flollleden.


Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1985.


 


Prop. 1984/85:7                                                                       8

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
                       PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1984-04-12

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carisson, Lundkvist, Feldt. Sigurdsen, Leijon, Peterson, Boström. Bodslröm, Gö­ransson, Gradin, Dahl. Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss med förslag till lag om ensamrätt till bärgning m. m.

1    Inledning

Beslämmelser om hittegods och annan egendom som har förlorats eller övergetts finns i olika författningar. De cenirala bestämmelserna om hitte­gods finns i lagen (1938: 121) om hittegods (hittegodslagen), medan regler om sjöfynd finns i lagen (1918: 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd (sjöfyndslagen). Beträffande virke som har sjunkil i allmän floltled finns särskilda bestämmelser i lagen (1919:426) om flollning i allmän floltled (flottningslagen). Förfarandel vid bärgning av herrelöst gods regleras i kungörelsen (1841:44 s. 2) angående rättigheter och skyldigheter för dem, hvvilka upplaga sjunket gods. som af ägare blifwit öfwergifwel (1841 års kungörelse).

Varken hittegodslagen eller sjöfyndslagen har sedan tillkomsten ändrats i några grundläggande avseenden. Vid olika lillfällen under 1970-lalel framfördes emellerlid önskemål om en översyn av dessa lagar och 1841 års kungörelse.

Bl.a. begärde riksdagen år 1974 alt regeringen skulle se över bestämmel­serna om bärgning lill sjöss av herrelöst gods och överväga vilken myndig­het som skulle vara ansvarig för sjöfyndsärenden.

Ar 1978 lillkallades en särskild utredare' för all se över lagstiftningen om hittegods samt om bärgning och sjöfynd. Uiredaren, som anlog namnel fyndlagstiftningsutredningen, avlämnade i december 1980 betänkandet (Ds Ju 1980: 11) Hittegods m. m. Utredningen föreslog att reglerna om fynd i huvudsak skulle samlas i en enda lag, en ny hitlegodslag, med i stort setl likarlade regler för alla olika slags fynd. Dessutom föreslog ulredningen att i den nya hittegodslagen skulle regleras de frågor om ensamrätt lill bärg­ning som finns i 1841 års kungörelse.

' Hovrältslagmannen Sigvard Mejegård.


 


Prop. 1984/85:7                                                        9

Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens lagförslag som hilaga 1.

Beiänkandei har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av juslilie­kanslern, Svea hovrätt (vallenöverdomstolen), hovrätten för Nedre Norr­land, rikspolisstyrelsen, slatensjärnvägar. sjöfartsverket, luftfartsverket, riksrevisionsverket, generallullslyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län. länsstyrelsen i Väslernorrlands län, riksdagens ombudsmän (JO), För­eningen Sveriges polischefer, Linjeflyg Aktiebolag, Svenska jägareförbun­det, Sveriges biodlares riksförbund, Sveriges redareförening, Sjösportens samarbetsdelegalion, Klarälvens flottningsförening, AB Storstockholms Lokaltrafik, Sveriges Hotell- och Restaurangförbund, Motorbranschens riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges advokaisamfund och Kooperaliva förbundet. Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogal yttran­den från länspolischefen, från sambandsmannen tull/polis inom öslra tull­regionen, från polisstyrelserna i Handens, Huddinge, Norrtälje, Solna och Södertälje polisdistrikt samt från länsveterinären i Stockholms län. Läns­styrelsen i Väslernorrlands län har bifogal yttranden från polisstyrelserna i Härnösands, Sundsvalls och Kramfors polisdistrikt samt från sambands­mannen tull/polis i norra lullregionen. Yttranden har dessulom inkommii från Svenska kennelklubben och postverket.

En sammanslällning av remissyttrandena har gjorts i juslitiedepartemen­tel och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 2624-80).

Frågan om ändring av regleringen rörande hittegods logs upp särskilt i prop. 1982/83:59. Föredragande statsrådet ansåg sig inle kunna tillstyrka utredningens förslag om att de nuvarande reglerna om fynd av olika slag skulle föras samman i en gemensam lag. Inte heller i övrigl fann han anledning atl göra någon ändring i hittegodslagen ulom i del avseendet atl skyldighelen för polismyndigheterna all kungöra hittegods borde avskaf­fas. Föredraganden framhöll att del däremoi fanns skäl all förenkla och modernisera lagstiftningen om sjöfynd och bärgning och atl han avsåg alt åierkomma till den frågan i elt senare sammanhang. Riksdagen antog del förslag som hade lagls fram i proposilionen (LU 1982/83: 12, rskr 86).

Jag avser nu all ta upp den frågan lill behandling. I lagstiftningsärendet har samråd ägl rum med de ansvariga ministerierna i Danmark, Finland och Norge.

2    Gällande ordning

Bestämmelser om sjöfynd, dvs. övergivna fartyg eller skeppsvrak saml redskap och gods som hör till fartyg, finns i sjöfyndslagen (1918:163, ändrad senasl 1977:687) och i kungörelsen (1973: 1045) angående lillämp­ningen av lagen (1918:163) med vissa beslämmelser om sjöfynd (sjöfynds­kungörelsen).


 


Prop. 1984/85:7                                                                      10

Den som bärgar egendom som avses i sjöfyndslagen skall i viss ordning anmäla fyndel, avlämna det bärgade eller företa någon annan angiven åtgärd.

Olika beslämmelser gäller i dessa avseenden beroende på bl.a. var fyndet har gjorls. Om egendomen har bärgats i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kusl eller i rikels segelbara insjöar, floder eller kanaler, är bärgaren skyldig alt anmäla fyndel hos polismyndighet eller tulltjänsteman. Den som har tagil emoi en sådan anmälan skall ofördröjli­gen underrätta distriktets tullförvallning om della. Om egendomen har bärgals av fariyg under resa, gäller olika bestämmelser för del fall då farlygel efler fyndet anlöper svensk resp. utländsk hamn.

Efter besiktning av godset skall tullförvallningen låla föra in en kungö­relse om bärgningen i Posl- och Inrikes Tidningar saml i sjöfartsverkels publikation Underrättelser för sjöfarande. I kungörelsen skall ägaren till del bärgade godset föreläggas alt anmäla sig hos tullförvallningen inom 90 dagar från kungörandet. Generallullslyrelsen kan för särskilda fall besläm­ma längre lid. Tiden får emellertid inle översliga ell år från kungörandet.

För de fall då den bärgade egendomen inle kan vårdas utan fara för försämring ges vissa regler om försäljning av egendomen.

Om del bärgade godsels ägare anmäler sig inom den förelagda tiden och han kan visa sin rätt, får han återta egendomen. Då måsle han emellertid betala kosinaderna för bärgningens kungörande och fyndels vård saml bärgarlön. Bärgaren har relentionsrätt i egendomen lill säkerhel för sina nu nämnda fordringar. Om fordringarna är Ivistiga. får allmän domslol be­slämma beloppen.

Om ägaren inle anmäler sig efter kungörandet, gäller olika regler beroen­de på om egendomen har lagits upp från bollen eller påträffats flylande på vattnet (bollenfynd och flylfynd) eller om den har hittats uppdriven på stranden (slrandfynd). Boltenfynd och flylfynd lillfaller i detla fall bär­garen. Slrandfynd fillfaller däremoi siaten efter avdrag av bärgarlön och kostnader.

Vissa regler ges också om ett förenklat förfarande beiräffande gods med ringa värde, vilket bl.a innebär att kungörande inte alllid behöver ske.

Bestämmelser om ensamrätt till bärgning finns i 1841 års kungörelse. En bärgare kan sålunda under vissa förutsättningar få ensamrätt att bärga egendom. Enligt kungörelsen tillkommer sådan räll den som före andra anmäler hos länsstyrelsen alt han på närmare angivna ställen ämnar ta upp sjunket gods som ägaren har övergett. Ensamrätten innebär atl bärgaren har rätl alt ulan intrång av andra bärga sjunkgods under upplåielsetiden och på den angivna plalsen. Som förutsättning gäller att arbetena har påbörjats inom den frist som länsstyrelsen har bestämt. Upplåtelseiidens längd fastställs i första hand av länsstyrelsen. Länsstyrelsen får emellertid inte medge längre tid än två år. Om bärgaren behöver ytterligare tid, kan han ansöka om detla hos regeringen. I beslulen enligt kungörelsen brukar meddelas föreskrifter för bärgningen.


 


Prop. 1984/85:7                                                                      II

Ytterligare regler om bärgning finns i 73 och 74 §S fiottningslagen. Där anges vem som har företrädesrätt atl under vissa förutsättningar bäiga sjunket eller ilandflulet virke.

För alt tillgodose samhällels inlresse av atl kulturhistoriskt eller arkeo­logiskt intressanta vrak inte förstörs genom oförsiktiga bärgningsåtgärder ges särskilda bestämmelser om skeppsvrak i lagen (1942: 350) om fornmin­nen (fornminneslagen)

För en närmare redogörelse för gällande räll hänvisas lill ulredningens belänkande.

3   Tidigare riksdagsbehandling

Frågor som rör lagstiftningen om bärgning och sjöfynd behandlades, som inledningsvis nämnts, av riksdagen år 1974. I motionen 1974:277 yrkades sålunda all bestämmelserna om bärgning till sjöss av skeppsvrak och annal övergivet gods skulle ses över. Enligt molionen var bestämmel­serna oklara och därför svåra att fillämpa, vilkel skapade problem för både myndigheter och enskilda bärgare. I motionen anfördes vidare, att hand­läggningen av dessa ärenden borde föras över lill en och samma myndig­hel, närmasl polisen.

Lagutskollel tillstyrkte alt den förordade översynen kom lill slånd (LU 1974:30). Utskottet log inle ställning fill vilken myndighet som borde vara ansvarig för sjöfyndsärenden utan ansåg all den frågan fick prövas vid översynen. I enlighel med ulskollels hemställan beslöl riksdagen atl hos regeringen begära alt sjöfyndslagen och 1841 års kungörelse skulle ses över (rskr 1974: 306).

I riksdagen har också väckls en mofion (1978/79:470) angående spillvir-kel i vissa kustområden. I anledning av motionen uttalade jordbruksui-skouei (JoU 1979/80:20), atl förekomslen av spillvirke kunde vålla olägen­heter längs vissa kuslslräckor och all åtgärder borde vidtas för all komma till rätla med dessa problem. Därvid borde enligt utskottet hänsyn också kunna las lill den råvarutillgång som l.ex. sjunklimrel represenlerar. I enlighet med riksdagens beslul (rskr 1979/80:81) överiämnade regeringen riksdagens skrivelse och utskottets belänkande till fyndlagstiftningsutred­ningen för överväganden.

I en annan mofion (1981/82:864) yrkades all riksdagen skulle uttala atl sjunklimmer i sjöar och vattendrag utan ekonomisk ersättning borde till­falla siaten. Enligt motionen borde riksdagen hemställa om all elt lagför­slag med sådanl innehåll snarasl skulle läggas fram för riksdagen. 1 motio­nen anfördes aU man skulle få eU väsenlligl fillskoU lill råvaruförsörjning­en, om man log fill vara det sjunkfimmer som finns på sjö- och älvboUnar. 1 molionen uttalades vidare alt det i och för sig borde åligga de förelag som hade floltal timmer på vattendragen att rensa dessa när flottningen hade


 


Prop. 1984/85:7                                                       12

upphön. Eftersom della inte hade skett, borde enligt molionen virket anses gå över i statlig ägo.

I sitl belänkande över molionen ulialade lagulskotlel (LU 1983/84:7), all den rättsliga regleringen beträffande tillvaralagande av sjunklimmer hade betydelse från bl.a. ekonomiska, sysselsällningspolitiska och natur­vårdande uigångspunkter. Enligt utskotlel kunde den nuvarande lagstift­ningen inle anses reglera tillvaratagande av sjunklimmer på elt nöjaktigt sätl. Utskottet ansåg del vara angelägel alt få till slånd en liilfredsslällande lösning. Eflersom en proposiiion i ämnet kunde förväntas inom kort ansåg utskottet, atl molionen inte borde föranleda någon åtgärd av riksdagen. Riksdagen beslöl i enlighel med ulskotlets hemställan.

4    Sammanfattning av fyndlagstiftningsutredningens betänkande

Ulredningen har i belänkandet lagt fram förslag lill en ny hitlegodslag och en hiltegodsförordning. Den föreslagna lagen avses ersälta hittegods­lagen, sjöfyndslagen och 1841 års kungörelse.

Polisen bör enligt ulredningen i princip bli ensam ansvarig myndighet för alla fyndärenden som omfallas av den föreslagna lagstiftningen, således även för sjöfynd. Utredningen har vidare föreslagit förenklingar beträffan­de handläggningen av fyndärenden. När del gäller sjöfynd har ulredningen föreslagit atl skillnaden mellan slrandfynd å ena sidan och flyt- och bollen­fynd å den andra slopas, så alt alla sjöfynd tillfaller i försia hand bärgaren, om ägaren inle blir känd.

De nuvarande reglerna i 1841 års förordning om ensamrätt till bärgning föreslås överförda till den nya hittegodslagen i huvudsak utan sakliga ändringar. 1 den föreslagna nya hittegodslagen ges dock en uttrycklig föreskrifl om att den myndighel som meddelar beslul angående ensamrät­ten under vissa förutsättningar skall meddela föreskrifier för bärgningen. Vidare slopas den nu gällande lidsbegränsningen för lillslåndel. Regering­en bemyndigas alt bestämma vilken myndighet som skall meddela beslut om ensamrätt till bärgning. Ulredningen föreslår att sjöfartsverkei skall vara beslulande myndighet.

Dessulom föreslås en ändring i fiottningslagen varigenom krelsen bärg­ningsberättigade ulvidgas när det gäller bärgning av visst sjunkvirke. I fråga om sjunket virke i allmän floltled som har avlysts skall sålunda var och en i princip ha räll alt under vissa förutsättningar bärga virket. Enligt gällande räll får bara slrandägare och annan som kan lida skada om virket ligger kvar bärga sådant virke.


 


Prop. 1984/85:7                                                                  13

5   Föredragandens allmänna överväganden

5.1 Enhetlig fyndlagstiftning

5.1.1 Gemensam lag

Som tidigare har nämnts är del inte akluelll all, i enlighet med utredning­ens förslag, föra över nuvarande bestämmelser om sjöfynd och bärgning lill hittegodslagen. Däremot finns del skäl att överväga om det är lämpligl att i sjöfyndslagen samla alla de regler som i olika avseenden rör sjöfynd. Jag tänker då närmasl på de frågor som regleras i 1841 års kungörelse om ensamrätt lill bärgning och floltningslagens beslämmelser om sjunkvirke.

I ulredningens förslag lill en gemensam lag för olika fynd finns också regler om ensamrätt lill bärgning. Av remissinslanserna har endast sjö­fartsverket yttrat sig särskilt i denna fråga. Enligt sjöfartsverket har regler om ensamrätt lill bärgning inte någol sådant samband med frågor om förfarandet med hittegods atl de bör ges i lagstifining som reglerar dessa frågor. Sjöfartsverkei har framhållil all det inle är givel alt den som ansöker om ensamrätt lill bärgning är den som "hittat" föremålet.

Jag uppfattar sjöfartsverkels invändning som i försia hand riktad mot att regler om ensamrätt till bärgning las in i en gemensam hitlegodslag. Även om den frågan inte längre är akluell, kvarstår dock frågan om dessa regler har ett sådanl samband med övriga regler i sjöfyndslagen att de bör las in i den lagen. Som sjöfartsverkei har anmärkt är del inle säkert att den som ansöker om ensamrätt till bärgning också är den som har gjort fyndet. Enligt min mening skulle sjöfyndslagen bli mera komplicerad, om i den lagen reglerades två helt olika förfaranden som fyller skilda syften och som inle nödvändigtvis gäller samma intressenter. Mot bakgrund härav ärjag inle beredd att föreslå alt reglema om ensamrätt till bärgning skall föras in i sjöfyndslagen.

Somjag lidigare har framhållil bör emellertid den reglering av ensamrätt lill bärgning som nu finns moderniseras. 1841 års kungörelse bör därför ersättas med en ny författning. Till den frågan återkommer jag senare (avsniu 5.2).

Uliedningen har föreslagil vissa ändringar i de beslämmelser om sjunk­virke som finns i flottningslagen. Enligt utredningen finns det ell så starkt samband mellan dessa bestämmelser och floltningslagens övriga regler atl bestämmelserna bör stå kvar i flottningslagen. Utredningens ställningsta­gande har inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen.

Jag delar utredningens uppfattning atl reglerna om sjunkvirke bör stå kvar i flottningslagen.

5.1.2 Gemensam myndighet

När sjöfyndslagen kom lill år 1918, bedrevs sjöfarlen längs Sveriges kuster fortfarande med skutor och mindre ångbåtar. Del förekom alt en del av lasten gick över bord. Sjöfynden bestod därtör vid denna lid till stor del


 


Prop. 1984/85:7                                                                      14

av utländskt oförtullat gods. Med hänsyn härtill var det naturligt att lull­verkel var ansvarig myndighet för sjöfyndsärenden.

Numera ulgörs emellertid flertalet sjöfynd av mindre båtar och tillbehör lill dem. Endasl i obetydlig ulslräckning är del fråga om utländskt oförtul­lat gods. Detla framgår bl.a av lullverkets sjöfyndsjournaler. Ofta rör det sig om egendom som har stulits. Beiräffande sådana föremål kan lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m. m. bli tillämplig. Då är del i första hand polisens sak atl handlägga ärendet. Om en båt påträffas på stranden och det kan antas all den inle har drivit dit ulan dragils upp, är sjöfyndslagen inte lillämplig (1 § sjöfyndslagen). 1 så fall gäller hittegodslagen. Polisen blir då handläggande myndighet.

1 princip är lullverkel f.n. den enda ansvariga myndighelen för sjöfynds­ärenden. Under senare år har emellerlid polisen ofta blivil inkopplad i dessa ärenden på grund av problemet med gränsdragning gentemot annan lagsliflning. Del förekommer etl ganska omfallande samarbete mellan tull och polis i sjöfyndsärenden. Enligt lagen (1982: 395) om tullverkels med­verkan vid polisiär övervakning har en tjänsteman vid tullverkets kustbe­vakning under vissa förutsättningar räll all utöva vissa polisiära befogen­heter i samband med övervaknings- och lillsynsuppgifter till sjöss. Lagen, som trädde i krafl den 1 juli 1983, ger kustbevakningen ökade befogenheter all ingripa för atl hindra broll mot föreskrifier i lagsliflning om bl.a sjötra­fik, vallenförorening och sjöfynd.

Enligt förordningen (1983: 124) om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning kan generallullslyrelsen efler samråd med rikspolisslyrelsen meddela de yllerligare föreskrifter som behövs för verkställighet av lagen. Dessulom har rikspolisstyrelsen den 4 juni 1965 ulfärdal "Föreskrifier för sambandstjänsten mellan tull och polis" med beslämmelser för de s.k. sambandsljänslerna som har inrättats för samband mellan lull- och polisvä­sendet. F.n. finns fyra polistjänster för sådanl samband placerade i de olika lullregionerna samt en centralt placerad vid rikspolisslyrelsen.

Utredningen har anfört att man antingen bör bygga ut detla samarbete mellan lull och polis yllerligare eller överväga en annan ordning än den nuvarande beiräffande ansvarig myndighel. Ulredningen har framhållil atl del finns mycket som lalar för atl en enda myndighel, polisen, blir ensam ansvarig även för sjöfyndsärenden.

Flera remissinstanser har tillstyrkt atl polisen skall vara ansvarig myn­dighel även för sjöfyndsärenden. Några remissinstanser har dock gjort det förbehållet atl det kommer all vara nödvändigl med ett fortsatt nära samarbele mellan polisen och tullmyndigheterna. Polisslyrelsen i Härnö­sands polisdistrikt har avstyrkt atl handläggningen av sjöfyndsärendena förs över till polisen och förordat alt tullverket blir ansvarigt för dessa ärenden även i fortsättningen.

Jag vill för egen del anföra följande.

Flerlalel anmälningar av sjöfynd sker lill en polismyndighet. Enligt en


 


Prop. 1984/85:7                                                       15

undersökning som gjordes år 1981 vid tulldirektionen i Östra regionen kom anmälningarna om sjöfynd lill 90 % från en polismyndighet, lill 5 % från kustbevakningen och fill 5 % direkl från allmänheten. Dessa anmälningar lämnas vidare lill tullmyndigheten som prövar om ärendet är att hänföra till sjöfynd eller till hittegods. En stor del av dessa ärenden visar sig vara hillegodsärenden, och de återförs därför till polismyndigheten. Övriga ärenden handläggs vid tullmyndigheten enligt sjöfyndslagen. Etl viktigt moment i denna handläggning är numera all en noggrann beskrivning av sjöfyndet överiämnas lill polisen för sökning i hiltegodsregislret. Resulta­tet av sökningen redovisas sedan lill tullmyndigheten. 1 Siockholm, Göte­borg, Malmö och Sundsvall bilräder sambandsman tull/polis med hand­läggningen.

Av denna redovisning framgår atl praktiskt taget alla anmälningar om sjöfynd redan nu görs till polismyndigheten. Dessulom sker en sökning av anmälda sjöfynd mot anmälningar om förlorad egendom hos polisen. An­delen sjöfynd som ulgör oförtullat gods är numera obetydlig. En inte obelydlig andel av de ärenden som överlämnas från polismyndighel som sjöfyndsärenden visar sig vid en närmare granskning vara av en annan arl och återförs till polismyndigheten.

De angivna omständigheterna visar enligt min mening all onödigl dub­belarbete elimineras, om ansvarei för sjöfyndsärendena överförs lill poli­sen. Eu samarbete mellan tullen och polisen blir emellertid nödvändigl också i fortsättningen. Avser sjöfyndet oförtullat gods, måste nämligen fyndel anmälas för klarering. Tullen kan också i fortsättningen behöva medverka vid l.ex. värdering och besiktning av sjöfynd. DeUa arbele är dock av relativt begränsad omfallning i jämförelse med del arbete som i dag måste ulföras genom alt ärendena vandrar fram och lillbaka mellan myndigheterna.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag all ansvarei för sjöfyndsärenden förs över från tullverket lill polismyndigheterna.

5.1.3 Hänvisning till annan fyndlagstiftning

För atl fyndlagsliftningen skall bli mera överskådlig bör allmänheten genom hänvisningar mellan de olika författningarna på delta område ges en klar bild av sambandet mellan dessa förfaUningar. Jag anser aU 11 § hittegodslagen kan användas som förebild i detla hänseende. Där anges att del finns särskilda beslämmelser om skeppsvrak och fornfynd, om sjöfynd och om virke som har sjunkit i allmän floUled eller som har flutit i land vid en sådan flolfied. En molsvarande hänvisning till annan lagstiftning bör las in i sjöfyndslagen. Denna hänvisning bör omfalta också bestämmelserna om ensamrätt fill bärgning.


 


Prop. 1984/85:7                                                                  16

5.2 Ensamrätt till bärgning

Beslämmelser om bärgning finns i 9 kap. sjölagen (1891: 35 s. 1). I dessa bestämmelser behandlas inte rätten alt bärga utan regleras huvudsakligen bärgarens rält lill bärgariön. Någon obetingad rält all bärga finns inte.

Utöver de beslämmelser om giltigheten av bärgningsavtal i allmänhet som finns i 9 kap. sjölagen finns det inle någon lagstiftning rörande avtal om yrkesmässig bärgning. 1 stor utsträckning grundar sig sådan bärgning på avtal som har ingåtts enligt internationellt vedertagna normer.

Någon allmän reglering av företrädesrätten mellan flera bärgare finns inte i svensk lagsliflning. Emellerlid har viss nordisk praxis utbildats på della område, delvis på grundval av internationell rätlslillämpning. Om något bärgningsavtal inle har träffats, lorde man få lägga lidsprioriteringen lill grund för bärgningsrälten, dvs. ge den bärgare som först påbörjade bärgningen rätt att också utföra den. Den omständigheten att en bärgare har funnil en haverist före andra kan dock inle vara tillräckligt för atl tillförsäkra honom ensamrätten att bärga. Räll att bärga och därmed även möjlighet till full bärgarlön har den som funnit fartyget bara om han utnyttjar sill försprång lill atl också påbörja bärgningen före andra (Braek-hus, Bergning, 1971 s. 54 ff).

Enligt 1841 års kungörelse får myndighet (länsstyrelsen eller regeringen) ge den eller de som först anmäler sig hos myndighelen en ensamrätt all under viss lid pä närmare angivna ställen ta upp sjunket gods som har övergetts av ägaren. Della innebär atl förste bärgares räll kan komma atl åsidosättas, om någon annan bärgare hinner före med sin ansökan till myndighelen. Enligt praxis ges i besluten om ensamrätt föreskrifier med avseende på bärgningen.

I ulredningens förslag har reglerna i 1841 års kungörelse förts över till den föreslagna nya hittegodslagen ulan större ändringar i sak. Utredningen har föreslagil alt en myndighet också i fortsättningen skall ha möjlighel atl upplåta en lidsbegränsad ensamrätt till bärgning av fariyg eller gods. Enligt utredningen bör i lagen uttryckligen anges att i beslulen om ensamrätt skall meddelas sådana föreskrifter som krävs för att bärgningen inte skall med­föra skada eller olägenhel för allmänna eller enskilda iniressen. Myndighe­len föreslås få rält att upphäva beslutet om ensamrätt, om en meddelad föreskrift åsidosätts (12 § i förslagel till hitlegodslag).

Under remissbehandlingen har inle framförts några invändningar mot förslaget i denna del.

Enligt min mening bör en offenllig myndighet även i framfiden kunna upplåta ensamrätt till bärgning. Bestämmelser som svarar mot innehållet i 1841 års kungörelse behövs därför också i fortsäUningen. Jag har tidigare anfört (avsnitt 5.1.1) att regleringen av ensamrätt till bärgning bör moderni­seras. Med hänsyn till det materiella innehållel i de beslämmelser som kan komma i fråga bör regleringen ges i form av lag.


 


Prop. 1984/85:7                                       ;,                            17

1 utredningsförslaget saknas den nuvarande bestämmelsen att den som först ansöker om ensamrätt till bärgning kan ges sådan rätt. Ulredningen har ansett att myndigheten bör göra en bedömning av sökandens lämplig­het när en ansökan prövas. Om flera ansökningar finns beträffande samma område och någon av de sökande är en yrkesmässig bärgare, bör enligt ulredningen denne prioriteras. Denna fråga har inte berörts av någon remissinstans.

Jag delar utredningens uppfattning alt en prövning av sökandens lämp­lighet bör ske. Jag ålerkommer lill denna fråga i specialmotiveringen (avsnill 7.1).

Liksom ulredningen anser jag att del i lagen bör anges att myndigheten har möjlighel alt i ell beslut om ensamrätt lill bärgning meddela föreskrifier om bärgningen.

Utredningen har vidare föreslagit att sjöfartsverket skall vara beslutande myndighel i dessa ärenden (4 § förslaget lill hiltegodsförordning). Genom att endast en myndighel blir beslutande i första insians undgår man enligt utredningen risken atl praxis inle blir enhetlig.

Sjöfartsverkei har i sitl remissyttrande anförl alt della skäl för all ha endasl en beslulande myndighel i första insians kan slarki ifrågasättas. Enligt verkel bör del i vart fall vägas mot värdel av all hänsyn tas lill lokala förhållanden. Verkel har också ifrågasatt om det är lämpligt atl flytta prövningen från länsstyrelserna till sjöfartsverkei från den synpunkten atl prövningen skall avse sökandens lämplighet. För sådan prövning lorde enligt verket länsstyrelserna ha väl så goda förutsättningar som sjöfarts­verket.

För egen del villjag ansluta mig lill vad sjöfartsverket har anförl i denna fråga. Enligt min mening bör därför beslul om ensamrätt lill bärgning också i fortsättningen meddelas av länsstyrelserna. Länsstyrelsens beslut bör kunna överklagas lill sjöfartsverkei i stället för som nu hos regeringen. Sjöfartsverkets beslut bör inle få överklagas.

1841 års kungörelse innehåller inte några bestämmelser om ansvar eller skadeståndsskyldighet för den som gör intrång i någon annans ensamrätt. Inle heller regleras frågan om myndighelernas medverkan för alt förhindra en bärgning som någon inleder i slrid med elt beslul om ensamrätt. Ulred­ningen har inle beröri dessa frågor, inte heller någon av remissinstanserna. Någol behov av sådana regler har inte redovisals. På grund härav anser jag atl dessa frågor också i fortsättningen kan lämnas oreglerade.

I enlighet med sina direkfiv har utredningen övervägl om det bör införas skyldighel alt anmäla vissa slag av bärgningsföretag innan de påbörjas. Utredningen har emellertid stannat för all inte föreslå några beslämmelser i detta avseende. Enligt utredningen torde en anmälningsskyldighet vara lämligen meningslös i de fall då del inte är möjligt för myndigheterna all meddela föreskrifier för bärgningen eller förbjuda den. Ulredningens ställ­ningstagande har inle föranlett någon erinran under remissbehandlingen. 2    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 7


 


Prop. 1984/85:7                                                                      18

Jag delar utredningens uppfallning alt någon skyldighel all anmäla bärg­ningsförelag inle bör införas. Jag vill emellertid i della sammanhang erinra om all vattenlagen (1983:291), miljöskyddslagen (1969:387) eller lagen (1980:424) om åtgärder mol vallenförorening från fariyg kan vara lillämp­lig på etl bärgningsförelag. I vissa fall kan därför tillstånd krävas eller anmälningsskyldighet föreligga.

Somjag tidigare har anförl (avsnitt 5.1.1) bör reglerna om ensamrätt lill bärgning inte föras in i sjöfyndslagen. De bör i stället las in i en särskild lag.

I fornminneslagen ges vissa bestämmelser om skeppsvrak som kan antas vara mer än 100 år gamla och om föremål som påträffas i eller i närheten av ell sådanl vrak eller har samband med della. Enligt den lagen får riksanti­kvarieämbetet och statens hisloriska museer låta undersöka och bärga sådana skeppsvrak och föremål. Dessa myndigheter får också medge nå­gon annan att på vissa villkor företa undersökningen och bärgningen. Sådan egendom som omfallas av fornminneslagen bör inle bli föremål för ensamrätt till bärgning enligt den nya lagen. En hänvisning lill fornminnes-lagens beslämmelser bör därför göras i lagen om ensamrätt till bärgning. En sådan hänvisning finns i sjöfyndslagen.

Sverige är bundet av 1910 års konvenlion rörande faslslällande av vissa gemensamma beslämmelser i fråga om assislans och bärgning'. Denna konvenlion ligger till grund för regleringen i 9 kap. sjölagen. Den lagslifl­ning rörande bärgning somjag förordar är förenlig med den konvenlionen. Inom FN:s sjöfartsorganisation (IMO) inleds inom kort arbele på en ny bärgningskonvention. Till grund för della arbele kommer all ligga ell konvenlionsulkasl som har utarbetats inom Internationella sjörätisföre-ningen (CMI). Det finns anledning utgå från all den föreslagna lagstiftning­en om bärgning blir förenlig med också den planerade nya bärgningskon­ventionen.

5.3 Sjöfyndslagen

Fyndlagstiftningsutredningen har föreslagit alt hillegods skall delas in i lågvärdigt och ordinärt gods samt att olika förvaringstider skall lillämpas för de båda kategorierna hittegods. Detta förslag har inle genomförts. Sjöfyndslagen innehåller f.n. bestämmelser om ett förenklat förfarande beiräffande lågvärdigt gods (6 och 7 §§ sjöfyndslagen). Om sålunda fyndets värde inte översiiger lio kronor enligt intyg av polismyndighel eller behörig tulltjänsteman, får tullförvallningen ulan besiktning och ulan kungörande lämna ul fyndet lill bärgaren. 1 andra fall sker besiktning. Om man vid besiktningen finner all kostnaderna för atl kungöra bärgningen och för fyndels vård och försäljning samt skälig bärgarlön tillsammans överstiger fyndets värde, skall tullförvallningen omedelbart efter besiktningen lämna ut fyndet lill bärgaren. ' Konventionen finns intagen i SÖ 1913: 13.


 


Prop. 1984/85:7                                      -                               19

Inle någon remissinstans har berört dessa beslämmelser. Såvitt jag kan bedöma förenklar de handläggningen av sjöfyndsärendena. De bör därför kvarslå i huvudsak oförändrade. Den nyss nämnda värdegränsen om lio kronor fastställdes emellertid redan vid sjöfyndslagens tillkomst år 1918. Jag anser atl den bör höjas mol bakgrund av den inflation som därefter har ägt rum.

Utredningen har föreslagil atl tiderna för förvaring av hillegods och sjöfynd skall förkortas. Av skäl som anfördes i 1982 års lagstiftningsärende (prop. 1982/83:59 s. 5) har detla förslag inle genomförts i fråga om hitte­gods. När del gäller förvaringstiderna för sjöfynd finner jag inle heller någon anledning all förkorta den förvaringstid som f.n. i princip gäller enligt sjöfyndslagen, dvs. 90 dagar från den dag då sjöfyndet kungörs. Någon ändring av gällande förvaringstider bör därför inle göras.

Sveriges redareförening har i sitt remissyttrande beröri del fallet att omhändertagen lasl kan hänföras lill ett visst fartyg. Redareföreningen har föreslagil all fartygels ägare i etl sådanl fall skall underrättas och all denne sedan om möjligt bör underrätta lastägaren.

Enligt min mening kan redareföreningens förslag i en del fall ha vissa praktiska fördelar. Det kan emellertid leda lill osäkerhet om vem som skall underrättas, myndighet eller fartygsägare. Dessutom är det inle givet alt fartygsägaren kan fastställa vem godsels ägare är. Om förslaget skulle genomföras, måste del komplelteras med en regel om skyldighel för far­tygsägaren atl underrätta polismyndigheten. Jag anser alt en sådan ordning snarare skulle försvåra än förenkla handläggningen av sjöfyndsärenden. I de fall då bärgaren känner lill från vilkel fartyg godset kommer kan han lika gärna upplysa myndigheten om det. Jag är därför inte beredd all följa redareföreningens förslag i denna del.

I 2 § sjöfyndslagen regleras hur en fartygsbefälhavare skall förfara när egendom bärgas under resa. Om fartyget efler bärgningen anlöper svensk hamn, skall befälhavaren lill tullförvallningen avlämna det bärgade och en redogörelse för omständigheterna vid bärgningen. Om fartyget däremot anländer lill en utländsk hamn, skall befälhavaren tillkännage bärgningen hos svensk konsul eller, om någon sådan inle finns på orten, hos någon annan behörig myndighel. Sedan skall befälhavaren låla sälja del bärgade på offentlig auktion, om inle andra regler gäller enligt det främmande landels lag. Befälhavaren skall skicka en redogörelse för omständigheterna vid bärgningen till redaren och redovisa försäljningssumman till denne. Redaren skall därefter lämna redogörelsen lill närmaste tullförvallning och beiala in del redovisade beloppel.

Ulredningsförslagel innehåller inte några motsvarande beslämmelser. Flera remissinstanser har framfört krifik mol förslaget på denna punkl och ansett all en reglering som svarar mot 2 § sjöfyndslagen bör behållas.

Jag delar remissinstansernas uppfattning all dessa regler inte bör ulgå. Enligt min mening finns del därför inle något skäl att ändra 2 § sjöfyndsla-


 


Prop. 1984/85:7                                                                      20

gen i något annal avseende än vad som föranleds av mitt förslag om ansvarig myndighel för sjöfyndsärendena.

I enlighel med ulredningens förslag har kungörelseskyldighelen för hitte­gods slopats genom 1982 års ändringar i hittegodslagen. 1 princip föreligger det däremot skyldighet atl kungöra sjöfynd. Om inle godset är av så ringa värde alt tullförvallningen direkt eller efter besiktning skall lämna ul del till bärgaren, skall sålunda förvallningen låta föra in en kungörelse om bärg­ningen både i Post- och Inrikes Tidningar och i sjöfartsverkets publikalion Underrättelser för sjöfarande.

Den enda remissinstans som särskilt har beröri frågan om kungörande av sjöfynd är Sjösporlens samarbetsdelegalion. Delegalionen här uttalat all den kan godta förslaget alt avskaffa kungörandet endasl om elt effeklivl söksysiem kommer an ha utvecklats innan kungörelseförfarandet upp­hävs. Hovrätten för Nedre Norrland har allmänt anförl atl det kan finnas skäl all behålla elt kungörelseförfarande beträffande myckel värdefulla föremål.

Enligt min mening finns det anledning atl överväga alt förenkla kun­görelseförfarandel även vad gäller sjöfynd. Med hänsyn lill sjöfyndens karaklär bör emellertid kungörelseförfarandet inle avskaffas i fråga om sådan egendom. Redan enligt gällande ordning görs sådana undantag från kungörelseskyldigheten atl del endasl är omhändertagen egendom av ett visst värde som omfattas av kungörelseförfarandet. En viss förenkling av kungörelseförfarandet bör dock genomföras. Jag föreslår den ändringen all sjöfynd inte längre behöver kungöras i Posl- och Inrikes Tidningar. Där­emot bör kungörelse om sjöfynd även i fortsättningen föras in i de av sjöfartsverket utgivna Underräiiciser för sjöfarande. Om del av särskilda skäl är motiverat att i någol fall kungöra fyndet även på annat lämpligl sätt, bör del kunna ske.

I yllerligare elt avseende innebär ulredningens förslag en saklig ändring i förhållande till sjöfyndslagen. En jämförelse mellan 7 § och 4 § i förslaget visar att en bärgare, som förvarar omhändertaget gods av sjöfyndskarak-tär, inle skulle ha möjlighel atl låta försälja gods som inte kan vårdas ulan fara för försämring. En sådan möjlighet finns enligt gällande rält (3 § andra stycket sjöfyndslagen). Den bör enligt min mening behållas. Emellertid anvisas i sjöfyndslagen bara elt försäljningssätl, nämligen försäljning på offenllig auktion. Det är inle givel alt en sådan försäljning är den mest ändamålsenliga för gods av delta slag. Jag föreslår därför all en möjlighet infors atl sälja godset under hand.

Om en ägare lill sjöfynd inle anmäler sig inom viss lid efter fyndets kungörande, gäller enligt sjöfyndslagen olika regler beroende på om egen­domen är bollen- eller flylfynd eller om den är strandfynd. Boltenfynd och flylfynd lillfaller dä bärgaren medan slrandfynd tillfaller staten. Utredning­en har inle funnil anledning alt i den föreslagna nya hittegodslagen behålla denna skillnad mellan olika slag av sjöfynd. Därvid har ulredningen fram-


 


Prop. 1984/85:7                                                                     21

hållit alt del är obelydliga belopp som tillfaller siaten på grund av den gällande ordningen.

Remissinslanserna har inle hafl någol alt invända mol alt den nyss nämnda skillnaden mellan olika sjöfynd las bort. Som ulredningen har påpekat är del obetydliga belopp som tillfaller siaten på grund av att ägaren till Slrandfynd inle blir känd. Om skillnaden mellan olika slags sjöfynd slopas i enlighet med utredningens förslag, skulle handläggningen av sjö­fyndsärendena förenklas för såväl den enskilde som myndigheten. Mot bakgrund härav föreslår jag atl sjöfyndslagen ändras på så sätl all alla sjöfynd tillfaller bärgaren, om inte ägaren blir känd.

Sammanfattningsvis föreslår jag sålunda atl sjöfyndslagen i huvudsak behålls oförändrad. De ändringar somjag föreslår innebär att ansvaret för sjöfyndsärendena överförs till polisen och en viss förenkling vad gäller förfarandel.

5.4 Floltningslagens bestämmelser om sjunkvirke

1 flottningslagen finns bestämmelser rörande rätl aU la hand om sjunket virke som påträffas i en allmän flottled. Reglerna om sjunket virke gäller också "virke som i sjunkande lillslånd slår upprätt i flollleden". Olika regler gäller i delta avseende för icke avlysta resp. avlysta flouleder.

I fråga om icke avlyst floUled gäller följande. Om virket har sjunkit på ett sådanl slälle där det kan vålla olägenhel, l.ex. uppgrundning, får länssty­relsen anmoda flotlningsföreningens slyrelse alt skaffa borl virket eller vidta ålgärder på föreningens bekosinad. Även slrandägare eller annan som kan lida men av all virket lämnas kvar får på föreningens bekosinad la upp virket. Förutsättning härför är bl. a. atl föreningen inle efter tillsägelse skyndsamt för bort virket. Föreningens styrelse skall genast underrättas om upptagandet. Sedan får slyrelsen avgöra om del upplagna virket skall tas om hand av föreningen eller överiåtas till upptagaren.

Om det är fråga om en avlyst floltled, får den som kan ha olägenhet av sjunkvirke som har lämnats kvar där ta upp virket efter viss lid och fritt förfoga över det. Som exempel på bärgningsberättigade personer anges i lagen strandägare. I lagens förarbeten nämns också fiskerättsinnehavare (prop. 1969: 104s.45f).

Beiräffande icke avlysta floUleder anser jag an den gällande regleringen ger tillfredsställande möjligheter fill bärgning av sjunket virke. Jag finner därför inle någon anledning lill lagändring när del gäller sådana flouleder.

Den angivna begränsningen i rälien alt bärga sjunkvirke i en avlyst allmän floltled infördes år. 1969 genom ändringar i flottningslagen. Be­gränsningen i bärgningsrälten föreslogs i en departementspromemoria som låg fill grund för 1969 års lagändringar (Slencil Ju 1968: 14). Enligt prome­morian lorde sjunkvirke som finns i en allmän floltled när denna avlyses då bärgas av flottningsföreningen i den ulslräckning som delta är ekonomiskt


 


Prop. 1984/85:7                                                       22

försvarbart. Del sjunkvirke som därefter ligger kvar antogs i promemorian sakna slörre ekonomiskt värde. Med hänsyn lill de kosinader som är förenade med upptagning av sådant virke kunde enligt promemorian någon kommersiell bärgningsverksamhet från utomstående knappast vara atl för­vänla. Virket kunde emellertid vara till men för exempelvis slrandägare eller fiskerätts- eller valienrätlsinnehavare. För slrandägare kunde virket någon gång också representera ell visst värde. Från dessa synpunkter var del enligt promemorian motiverat med en räll för de nu nämnda kalegorier­na alt ta upp och lillgodogöra sig virke som floltningsinlressenlerna inle kunde ha nämnvärt inlresse av.

Föredragande statsrådet anslöt sig i propositionen till promemorians förslag. Under remissbehandlingen hade vallenöverdomstolen föreslagil alt vem som helsl skulle ha rätl all la upp sjunket eller ilandflulet virke. Föredraganden framhöll all en sådan lösning givelvis skulle vara ägnad att fä skadevållande virke snabbare avlägsnat. Han ansåg emellertid all, om möjlighet öppnades för alla alt la upp virke, regler behövdes för l.ex. ilandlagning och uppläggning av virket på annans mark (prop. 1969:104 s. 45).

I 1969 års lagstiftningsärende ansågs sålunda sjunkvirket sakna störte ekonomiskt värde. I detla avseende har emellertid den allmänna uppfalt­ningen ändrals under senare år. Sålunda har riksdagens näringsulskotl uttalat all, med hänsyn till att det finns risk för en allvarlig brist på vedråvara i framtiden, det är angelägel alt alla möjligheter all ta lill vara virkesresurserna beaktas (NU 1978/79:34 s. 12). Även i jordbruksutskot­tets belänkande 1979/80:20 har framhållits alt sjunklimmer represenlerar en råvarutillgång. Sjunktimrets ekonomiska värde har berörls också i lagulskolleis belänkande 1983/84:7.

Främsl med hänsyn lill sjunkvirkets allt slörre ekonomiska belydelse har fyndlagstiftningsutredningen föreslagil att den gällande begränsningen av kretsen bärgningsberättigade upphävs i fråga om sjunkvirke i en avlyst floltled. Enligt utredningens förslag skall således var och en få la upp sådanl virke och fritt förfoga över del, under de förulsältningar som i övrigt gäller enligt 73 § andra stycket flottningslagen.

Under remissbehandlingen av utredningens betänkande har vallenöver­domstolen lillslyrkl den föreslagna ändringen medan Klarälvens flottnings­förening har avstyrkt ändringen. Sveriges advokaisamfund har ifrågasatt om inle den privilegierade men begränsade personkrets som har rätl att tillvarata virket även i fortsättningen bör ha företrädesrätt lill virket. Advokatsamfundet har anfört alt detta åtminslone bör gälla vattenområ­dets ägare och strandägaren. Om någon annan vill omhänderta virket, bör enligt samfundet föreskrifl meddelas alt vattenområdets ägare och strand-ägaren först skall få skäligt rådrum att avlägsna del.

För egen del villjag anföra följande.

Enligt nuiida uppfallning bör bärgning uppmunlras. Därför framslår den


 


Prop. 1984/85:7                                                       23

nu gällande begränsningen av kretsen bärgningsberättigade i fråga om sjunklimmer i avlyst floltled som otidsenlig. Advokatsamfundels förslag innebär visserligen en utvidgning av krelsen av bärgningsberättigade. Den­na utvidgning är dock enligt min mening alltför begränsad för alt bärgning av sjunklimmer skall bli möjlig i önskvärd omfattning. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag atl var och en skall få la upp virke som har sjunkit i en avlyst flottled under de förutsättningar som anges i flottningsla­gen.

I de fall då rätt har uppkommil för var och en all la hand om sjunklim­mer, kan bärgaren behöva använda annans mark för t. ex. ilandlagning och uppläggning av timret. Om bärgaren inte når en överenskommelse med slrandägaren om ulnyttjande av dennes mark, lorde bärgaren enligt utred­ningen under vissa förutsättningar ha möjlighel all få sirandägarens faslig­hel tagen i anspråk genom expropriation för nyttjanderätt enligt I kap. I § och 2 kap. 4 § expropriationslagen (1972:719).

Vallenöverdomstolen har i sill remissyttrande anförl all expropriation för ell sådanl ändamål knappasl ryms inom de exproprialionsändamål som anges i expropriationslagen. Vattenöverdomstolen har vidare anfört att, även om expropriation skulle vara möjlig, det framstår som ett opraktiskt alternativ saml all frågan inle torde vara av sådan betydelse atl den nu kräver särskild lagsliflning.

Frågan om expropriation för del ändamål som nu har berörls ryms inom de ändamål som anges i expropriationslagen bör enligt min uppfallning överlämnas lill rättstillämpningen. För egen del villjag anslula mig lill vad vallenöverdomstolen i övrigt har anförl om behovel av särskild lagsliftning i den nu berörda frågan.

6    Upprättade lagförslag

I enlighel med vad som nu har anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag lill

1.  lag om ensamrätt till bärgning,

2.  lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd,

3.  lag om ändring i lagen (1919:426) om flollning i allmän floltled. Förslagen bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 2.

7   Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om ensamrätt till bärgning

1 § Länsstyrelsen får meddela ensamrätt för den som har ansökt därom atl under en viss tid och på närmare angivna ställen ta upp sjunket fartyg och gods som har övergetts av ägaren. Ensamrätt får ges bara till den som är lämplig med hänsyn till allmänna och enskilda intressen. Om flera har


 


Prop. 1984/85:7                                                       24

kommit in med ansökningar som avser samma område, skall länsstyrelsen också pröva vilken av sökandena som från allmän synpunki bör ha företrä­de.

Ensamrätten innebär rätt för bärgaren att utan intrång av andra på de angivna ställena bärga sjunket fariyg eller gods under den föreskrivna liden.

I beslul om ensamrätt skall länsstyrelsen meddela sådana föreskrifier som krävs för atl bärgningen inle skall medföra skada eller olägenhet för allmänna eller enskilda iniressen. Orn en meddelad föreskrifl åsidosätts, får länsstyrelsen upphäva beslutet om ensamrätt. Detsamma gäller om bärgningen har avslutals innan den föreskrivna tiden har gåll ut.

Enligt 1841 års kungörelse får myndighel (länsstyrelsen eller regeringen) ge den eller dem som först anmäler sig ensamräu all under en viss tid på närmare angivna ställen ta upp sjunket gods som ägaren har övergett. I enlighet med de överväganden som har redovisals lidigare (avsnitt 5.2) bör en myndighet även i fortsättningen ha möjlighet alt upplåla en tidsbegrän­sad ensamrätt lill bärgning av fariyg och gods. Enligt den förevarande paragrafens Jörsla stycke skall besluten i dessa ärenden meddelas av länsstyrelsen (försia meningen).

Föremålet för ensamrätten är egendom av visst slag. Avsikten med lagregleringen är således inte atl en bärgare skall kunna erhålla ensamrätt enbari för elt visst område för att därefler, med utestängande av andra, kunna undersöka om del finns något att bärga inom området. För alt undvika konkurrenssituationer bör i ansökningarna om ensamrätt så nog­grant som möjligt anges såväl den egendom som det område som avses med ansökningen. Delsamma gäller givetvis också i fråga om länsstyrel­sens beslut.

Enligt 1841 års kungörelse får den företräde som först ansöker om ensamrätt till bärgning. Del är inte givel att del är densamme som har funnit det sjunkna godset eller ens är förste bärgare. Ett beslul om ensam­rätt kan således enligt gällande ordning innebära atl försie bärgares rätl åsidosätts, om denne inte ansöker om ensamrätt eller om någon annan hinner före med sin ansökan.

När länsstyrelsen prövar en ansökan om ensamrätt, skall länsstyrelsen göra en bedömning av sökandens lämplighet (andra meningen). Den som är uppenbari olämplig bör vägras ensamrätt. Om det finns flera ansökningar beträffande samma område (iredje meningen) och om någon av de sökande är en yrkesmässig bärgare, bör den bärgaren få förelräde i normalfallet. I sin prövning bör länsstyrelsen även kunna väga in frågan om förste bär­gares rätt.

Det kan också finnas skäl alt ta hänsyn lill andra omständigheter än en sökandes lämplighet framför en annans. Som exempel kan nämnas del fallel atl en dykarklubb har lokaliserat ell vrak, börjal bärga del och ansökt om ensamrätt före andra. .Att ge ensamrätten lill en yrkesmässig bärgare som har hunnit ge in sin ansökan ull länsstyrelsen innan ärendel har


 


Prop. 1984/85:7                                                      25

slutbehandlats skulle kunna framstå som stötande, om inle dykarklubben kan anses uppenbari olämplig all ulföra bärgningen. Syftet med lagstift­ningen är ju atl uppmuntra till bärgning. De inle yrkesmässiga bärgarna bör dä inte berövas möjlighelen alt dra fördel av den efterforskning som de bedriver. Om yrkesmässiga bärgare regelmässigt ges förelräde, riskerar man alt den icke yrkesmässiga verksamhelen all lokalisera sjunket gods minskar eller försvinner. Länsstyrelsen bör således eftersträva en så allsi­dig prövning som möjligt.

Länsstyrelsen får enligt 1841 års kungörelse inte medge ensamrätt för längre lid än två år. Del är dock möjligt atl efler ansökan hos regeringen få tiden utsträckt. 1 ulredningens lagförslag finns inle någon sådan tidsgräns.

Eflersom den föreslagna lagen syflar lill atl uppmuntra till bärgning, bör en grundläggande utgångspunkt vara atl bärgningen skall ge resultat inom rimlig tid. För all åsladkomma en önskad effeklivilel bör därför en bärgare inle tillåtas all under en lång lid utestänga andra bärgare. Från den syn­punkten kunde det vara motiverat atl också i den nya lagen begränsa ensamrätten till två år. Emellerlid kan vissa bärgningsföretag vara av sådan arl atl det redan från början kan förutses att de inle kan ge resultat eller slutföras inom två år. Det skulle för sådana fall vara opraktiskt all i lagen föreskriva en viss maximilid. Någon maximitid har därför inte an­gells i del förevarande lagrummet. I de fall som nu avses bör i stället från början ensamrätt ges för den lid som anses rimlig. I allmänhet bör dock liden för ensamrätt inle översliga två år.

Om bärgaren önskar förlängning av liden, får han göra en ny ansökan hos länsstyrelsen. I regeringsärenden angående förlängning av liden för ensamrätt har sjöfartsverket såsom remissinstans anfört all förlängning bör medges bara om särskilda skäl föreligger, dvs. att sökanden har påbör­jat arbetet under tillslåndstiden och kan visa att ytterligare lid behövs för alt arbetet skall kunna sluiföras. Motsvarande bör gälla när en bärgare gör en ny ansökan om ensamrätt.

I della sammanhang bör påpekas all bärgning givelvis kan påbörjas och ulföras utan all något beslul om ensamrätt meddelas. 1 vissa fall kan dock t. ex. vattenlagen, miljöskyddslagen eller lagen om ålgärder mol vattenför­orening från fariyg vara tillämplig på elt bärgningsföretag. I sådana fall får myndighel eller domstol reglera verksamhelen med stöd av dessa lagar genom atl vägra tillstånd till den, genom att förbjuda den eller genom att meddela villkor för den.

Ensamrätten omfattar sjunket fartyg och gods. 1 praxis har 1841 års kungörelse anseits tillämplig på virke som har sjunkit i en avlyst floltled, under fömtsättning atl minsl tre år har gåll från avlysningen. Tillämpnings­området för 1841 års kungörelse är dock begränsat på grund av de andra förutsättningar som anges i 73 § andra stycket flottningslagen. 174 § iredje slycket samma lag behandlas del fall all virke i en allmän avlyst floltled har flutit i land. I sådana fall har 73 § andra slycket motsvarande fillämpning. I


 


Prop. 1984/85:7                                                       26

elt tidigare lagstiftningsärende angående ändringar i flottningslagen utta­lade föredragande statsrådet beiräffande 73 och 74 §§ all, om någon önska­de få prioritet att bärga virket, han torde ha möjlighel fill del genom all göra ansökan enligt 1841 års kungörelse (prop. 1969: 104 s. 52).

Alt gods har övergetts av ägaren innebär att godset är herrelöst eller att ägaren inle avser all bärga del. Godset är sålunda inte i någons besittning. I utredningens förslag används uttrycket atl godset "inte är i någons besitt­ning" i den paragraf som innehåller beslämmelser om ensamrätt till bärg­ning (12 § försia stycket förslaget fill hitlegodslag). Utredningens förslag genomförs dock inte i denna del. Någon ändring görs inle heller i 1 § sjöfyndslagen, som rör övergivna fartyg och skeppsvrak. Del förevarande lagrummet har därför avfattats efter mönsier av den nämnda paragrafen i sjöfyndslagen.

Liksom enligt gällande rätt innebär ensamrätt lill bärgning enligt del förevarande lagrummet andra stycket atl bärgaren ulan intrång av andra kan utföra sill bärgningsarbete på den angivna plalsen och inom den föreskrivna liden. Delta innebär också atl förste bärgares rält kan komma alt åsidosättas, om del är en annan bärgare som efler ansökan får ensam­rätten. Inte heller i detla avseende avviker lagförslaget från gällande rält. Del får emellertid förutsättas atl den förste bärgare som vill skydda sin rätl också ansöker om ensamrätt.

När en viss bärgare genom beslut har fått ensamrätt till bärgning, kan frågan uppstå i vad mån en annan godtroende bärgare bör åtnjuta skydd eller om andra bärgare skall förutsättas känna till beslutet, dvs. ha en undersökningsplikt. Ulan en undersökningsplikt skulle bestämmelserna om ensamrätt lätl urholkas och syftet med lagstiftningen förfelas. Del framslår inle heller som särskilt betungande för en bärgare alt hos länssty­relsen undersöka om någon ensamrätt har meddelals. När del gäller bärg­ning av sjunket fartyg eller gods föreligger det dessutom i allmänhet inte någon sådan tidsnöd atl en bärgare saknar möjlighel alt undersöka om någon annan har företrädesrätt på grund av länsstyrelsens beslut. Det är därför rimligt atl en bärgare får antas känna lill etl sådanl beslut, om inle särskilda omständigheter föranleder till en annan bedömning.

I 1841 års kungörelse anges inle huruvida särskilda föreskrifier kan ulfärdas rörande bärgningen. Så har emellertid skelt i praxis. I den före­varande paragrafens tredje stycke har det uttryckligen angetts att i besluten om ensamrätt sådana föreskrifter skall meddelas som krävs för alt bärg­ningen inle skall medföra skada eller olägenhel för allmänna eller enskilda intressen (försia meningen). En sådan föreskrifl kan t. ex. avse förbud mot atl spränga sönder etl lämligen väl bibehållet och i sig värdefullt fartygs­skrov för alt komma ål särskilt dyrbara detaljer. Med hänsyn till speciella lokala förhållanden inom ett visst område kan särskilda föreskrifier bli nödvändiga. Även mer allmänna föreskrifier kan ges, l.ex. att bärgningen skall genomföras på elt sådant säll alt varken bärgningsanordningar eller


 


Prop. 1984/85:7                                    ..g;                             27

vraket eller delar av della blir lill hinder eller förorsakar olägenheter för den sjötrafik som förekommer i området. Miljöskyddshänsyn kan göra särskilda föreskrifter nödvändiga, l.ex. föreskrifter om aU bärgningen skall utföras på etl sådanl sätt all oljeutsläpp eller andra föroreningar inte sker.

Del kan också bli nödvändigt alt beakla bestämmelserna i t. ex. vattenla­gen, miljöskyddslagen eller lagen om ålgärder mol vallenförorening från fariyg. I regel lorde emellerlid inle vattenlagen vara tillämplig på bärg­ningsföretag. Om miljöskyddslagens beslämmelser om miljöfarlig verk­samhet är lillämpliga på bärgningen, kan tillstånd enligt den lagen behövas. Enligt lagen om ålgärder mol vallenförorening från fariyg kan sjöfartsver­ket och annan myndighel som regeringen utser meddela de förbud och förelägganden som är nödvändiga för alt förebygga eller förhindra vatten­förorening. Myndighelen kan också själv under vissa förutsättningar företa nödvändiga åtgärder. Föreskrifier som meddelas med slöd av denna para­graf ersätter inle den prövning som föreskrivs i de nyss nämnda lagarna. Innan länsstyrelsen beslutar om ensamrätt lill bärgning, bör den därför ha undersökt om annan lagsliflning kan medföra all särskilt tillstånd behövs på grund av bärgningsföretagets särskilda karaktär.

Eflersom etl beslut om ensamrätt utestänger andra bärgare, bör ensam­rätt inte utan vidare medges den som avser all endast la upp enslaka föremål från l.ex. ell skeppsvrak. Med hänsyn lill den risk som finns alt dyrbara detaljer plockas upp medan vraket i övrigl blir kvar. kanske lill hinder för sjöfarten, bör föreskrifier kunna ges även med avseende på omfattningen av bärgningen.

Om en meddelad föreskrift åsidosätts, får länsstyrelsen upphäva beslu­tet om ensamrätt (andra meningen). Upphävs beslutet, innebär detla en­dasl atl ensamrätten upphör och atl andra bärgare inte längre är utestängda från atl själva bärga eller ansöka om ensamrätt. Den bärgare som har föriorai sin ensamrätt kan fortsätta bärgningen.

Smärre och betydelselösa avvikelser från de meddelade föreskrifierna bör i regel inle föranleda alt beslulel om ensamrätt upphävs.

Etl bärgningsföretag kan av olika skäl komma alt avslulas innan den föreskrivna fiden för ensamrätt går ut. För atl inte onödigtvis utestänga andra bärgare bör länsstyrelsen också kunna föreskriva alt anmälan skall ske lill länsstyrelsen om bärgningen avslutas före den föreskrivna lidens utgång. Beslutet om ensamrätt till bärgning kan då upphävas (tredje me­ningen). Även ulan en dylik föreskrifl kan beslulel upphävas, om länssty­relsen får bekräftat alt bärgningsföretaget har upphört.

I länsstyrelsens eller regeringens beslut om ensamrätt till bärgning har i allmänhet tagits in en erinran om den anmälningsskyldighet som föreligger enligt sjöfyndslagen. En sådan erinran ulgör en värdefull påminnelse lill den enskilde bärgaren. Länsstyrelsen bör därför också i fortsättningen ta in en sådan erinran i silt beslut, även om della inle uttryckligen sägs i lagtexten.


 


Prop. 1984/85:7                                                                      28

Vissa förfaranden av bärgaren är straffbelagda i 8 § sjöfyndslagen. En­ligt samma lagrum kan även bärgarlönen i vissa fall förklaras förverkad eller sällas ned under vad som annars hade varit skäligl. Dessa sanktioner, i förening med risken för skadeståndsansvar och etl upphävande av beslu­lel om ensamrätt, måste anses lillräckliga för atl tillgodose enskilda och allmänna intressen.

2 §    Ansökan om ensamräu lill bärgning prövas av länsstyrelsen i det län
där det sjunkna fartyget eller godset finns.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos sjöfartsverket genom besvär. Sjöfartsverkels beslul får inte överklagas.

I överensstämmelse med vad som har anföris i den allmänna motivering­en (avsnill 5.2) föreskrivs i första stycket alt en ansökan om ensamrätt lill bärgning prövas av länsstyrelsen i del län där del sjunkna farlygel eller godset finns. Om en sökande ger in sin ansökan till en annan länsstyrelse än den inom vars område vraket eller godset finns, bör denna länsstyrelse sända ansökningen lill den behöriga länsstyrelsen. Sökanden bör underrät­tas om delta.

Av del förevarande stycket framgår, att lagen är tillämplig bara när det sjunkna fartyget eller godset finns inom ett visst län, dvs. inom Sveriges sjöterritorium. Lagen är däremoi inle tillämplig på fartyg eller gods som finns utanför Sveriges lerritorialhav (jfr lagen 1966:374 om Sveriges sjöter­ritorium).

I fråga om andra stycket hänvisas till avsnitt 5.2.

3 §    För vissa skeppsvrak och vissa föremål gäller bestämmelserna i
lagen (1942:350) om fornminnen.

I denna paragraf erinras om all fornminneslagen gäller i vissa fall. Dess beslämmelser skall fillämpas på skeppsvrak, om minsl KX) år kan antas ha förflutil sedan skeppet blev vrak, samt på föremål som påträffas i eller i närheten av elt sådant vrak och har samband med della. På sådan egendom skall därför inle lagen om ensamrätt lill bärgning tillämpas.

Ikraftträdande m. m.

Denna lag träder i krafl den Ijanuari 1985, då kungörelsen (1841:44 s. 2) angående rättigheter och skyldigheter för dem, hwilka upptaga sjunket gods, som af ägare blifwit öfwergifwel skall upphöra all gälla. Om det i lag eller annan författning förekommer hänvisning fill föreskrifter som har ersatts av bestämmelser i denna lag, tillämpas i stället de nya bestämmel­serna.

Har ansökan om ensamrätt till bärgning gjorts före lagens ikraftträdande , men har ansökningen då ännu inte slulligl prövats, tillämpas den nya lagen.

Av ikraftträdandebeslämmelsens andra stycke följer atl länsstyrelsen kan medge ensamrätt för längre tid än två år på grund av en ansökan som har getts in före ikraftträdandet, om ansökningen då inte har avgjorts. Det


 


Prop. 1984/85:7                                                       29

är vidare att märka atl länsstyrelsen vid sin prövning enligt den nya lagen skall göra en lämplighetsprövning av den sökande, även om ansökningen har getts in före ikraftträdandet.

7,2   Förslaget till lag om ändring i lagen med vissa bestämmelser om sjöfynd

På grund av alt ansvarei för sjöfyndsärendena flyttats från tullen till polisen har i ingressen fill ändringsförslaget föreskrivits aU orden "distrik­tets tullförvallning" och "tullförvaltning" i olika böjningsformer skall bytas ut mol "polismyndighel" i motsvarande form.

3 § En polismyndighet som har underrättats om bärgning enligt 1 § eller 2 § försia stycket skall låla besiktiga fyndet och därefler låta kungöra bärgningen i de av sjöfartsverkei utgivna Undertättelser för sjöfarande. Om särskilda skäl föreligger, får fyndel kungöras även på någol annat lämpligl säll. Kungörelsen skall innehålla föreläggande för ägaren till det bärgade godset atl anmäla sig hos polismyndigheten inom 90 dagar från kungörandet i Underrättelser för sjöfarande eller inom den längre lid från kungörandet, dock högsl ett år, som rikspolisslyrelsen bestämmer i det särskilda fallet.

Om det bärgade godset inte kan vårdas utan fara för försämring, skall det säljas på offenllig auktion. Om della inle är lämpligl, skall del säljas på något annat sätt som är betryggande för den som har rätt till godset. Efter utgången av den lid som anges i försia slycket skall del influlna beloppel överlämnas lill bärgaren.

I denna paragraf görs de ändringar som föranleds av atl ansvarei för sjöfyndsärenden har flyttats över lill polisen. Dessutom görs den sakliga ändringen all kungörande inle längre behöver ske i Post- och Inrikes Tidningar (första stycket). Däremoi skall sjöfynd även i fortsättningen kungöras i de av sjöfartsverket utgivna Underrättelser för sjöfarande (UFS). Denna kungörandeform anses vara bäst ägnad att nå den målgrupp som i försia hand avses med kungörelseförfarandet. Fyndel kan dessutom kungöras på någol annat lämpligl sätt, l.ex. genom anslag eller i en eller flera ortstidningar, om särskilda skäl ger anledning till del.

På grund av paragrafens ändrade lydelse - kungörande behöver inle längre ske i Post- och Inrikes Tidningar - är lagen (1977:654) om kungöran­de i mål och ärenden hos myndighel m. m. (kungörandelagen) inle längre lillämplig på sjöfyndsärenden. Detta innebär bl.a. all kungörandelagens bestämmelse om när kungörande skall anses ha skett (5 §) inte längre är tillämplig. Eftersom sjöfynd kan kungöras på mer än etl sätt, har i paragra­fen lagls till all del är kungörandet i UFS som bildar ulgångspunkl för den frist inom vilken ägaren skall anmäla sig.

Den som lill en myndighet anmäler all viss egendom av sjöfyndskaraktär har förlorats bör upplysas om atl bärgning av egendomen kan komma all kungöras i UFS.


 


Prop. 1984/85:7                                                       30

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna molivering­en (avsnitt 5.3) har i andra stycket införts en möjlighet atl sälja visst gods på elt annat sätt än på offentlig auktion. Om det bärgade godset löper risk att snabbi försämras, kan en försäljning under hand vara lämpligare.

Den nu gällande föreskriften atl influtna medel skall nedsättas i riksban­ken har uleslulils. Det får anses onödigt alt ange hur polismyndigheten skall placera de medel som flyter in vid försäljning av sjöfynd.

4 § Om kungörande har sketl och ägaren anmäler sig inom förelagd tid
samt visar sin rätl, skall fyndel eller del influtna beloppet överlämnas till
honom mol alt han belalar koslnaden för kungörandet och vården av
fyndel lill den som har hafl kostnaden saml bärgarlön. I händelse av tvist
bestämmer domslol bärgarlönens belopp.

Om ägaren inte anmäler sig, lillfaller fyndel bärgaren mot all han belalar de kostnader som avses i försia stycket.

1 paragrafens/ö«fa siycke har ett förtydligande gjorls beiräffande kost­nadsfördelningen.

Om ägaren till sjöfynd inte anmäler sig inom viss lid efler det alt fyndel har kungjorts, skall enligt andra stycket i dess nu gällande lydelse bollen­fynd och flylfynd tillfalla bärgaren medan slrandfynd skall tillfalla staten. Denna skillnad mellan olika slag av sjöfynd har tagits bort. I fråga om skälel lill denna ändring hänvisas lill den allmänna moliveringen (avsnitt 5.3). Enligt den nya lydelsen kommer således alla sjöfynd att tillfalla bärgaren, om ägaren inle blir känd.

Innan fyndel lämnas ul skall bärgaren beiala de kostnader som polis­myndigheten har hafl för kungörandet och vården av fyndet.

5 § Om de medel som har influtit vid fyndets försäljning har lämnals lill
polismyndigheten när bärgning har skett enligt vad som sägs i 2 § andra
slyckel, gäller 3 § första slyckel och 4 § i lillämpliga delar i fråga om
kungörande av bärgningen och utbetalning av de influlna medlen.

1 paragrafen har tullförvaltningen ersalls av polismyndigheten som be­hörig myndighet. Vidare har föreskriften atl de influlna medlen skall pla­ceras i riksbanken uleslulils. Dessutom har gjorts vissa redaktionella änd­ringar.

7 § Om etl fynds värde inle översiiger 100 kronor, enligt intyg av polis­myndighel eller av en tulltjänsteman som generaltullstyrelsen har bemyn­digal atl utfärda sådana intyg, får polismyndigheten utan vidare besiktning och utan kungörande av bärgningen lämna ut fyndel lill bärgaren. Delta gäller dock bara om polismyndigheten inle finner all fyndel av någon särskild anledning skall behandlas på annal sätt.

I paragrafen har gjorts de ändringar som föranleds av atl ansvarei för sjöfyndsärenden har förls över från tullmyndigheten fill polismyndigheten. Vidare har gjorls den sakliga ändringen alt värdegränsen tio kronoi har höjls till 100 kronor. Övriga ändringar är endast redaktionella.


 


Prop. 1984/85:7


31


9 § Om vissa äldre sjöfynd finns bestämmelser i lagen (1942:350) om fornminnen. Särskilda beslämmelser om hittegods finns i lagen (1938:121) om hittegods. Särskilda bestämmelser om sjunket eller ilandflulet virke finns i lagen (1919:426) om flottning i allmän floltled. Bestämmelser om ensamräu lill bärgning finns i lagen (1984:000) om ensamrätt till bärgning.

I fräga om denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (av­sniu 5.1.3).

Ikraftträdande m.m.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1985.

Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inle.

7.3 Förslaget tiil lag om ändring i lagen om flottning i allmän flottled.

73 § Har i allmän floltled virke sjunkil på sådanl slälle all det kan orsaka uppgrundning eller annan olägenhet, har länsstyrelsen samma skyldighel som den har beiräffande underhåll av floUledsbyggnad enligt 72 § första slyckel. Slrandägare eller annan som kan lida men av all virket lämnas kvar får själv ta upp virket på föreningens bekosinad, om inte virket skyndsami las bort efter tillsägelse lill flotlningsstyrelsen, flotlningschef, ombud enligt 44 § eller den som inom distriktet föreslår flottningen. Virket får dock inte tas upp innan två ojäviga personer har gjort en undersökning på plalsen och intygat alt det finns etl behov av all virket las upp. Flotlningsstyrelsen skall genast underrättas om atl virket har lagils upp. Slyrelsen avgör, om del upplagna virket skall tas om hand av föreningen eller om det skall överlåtas till den som har lagit upp det.

Om allmän flolfied har blivil avlyst, får var och en la upp sjunket virke med rätl atl fritt förfoga över det. Virkets ägare, om han är känd, eller förvaltare som har utsetts med anledning av avlysningen skall dock först tillsägas och få skälig lid på sig alt avlägsna virket. Sedan tre år har förflulil efler avlysningen, får virket tas upp utan atl tillsägelse behöver ske.

Vad som har sagts nu om sjunket virke gäller också sådant virke som i sjunkande tillstånd står upprätt i flottleden.

Sjunkvirke i avlyst allmän flolfied får enligt gällande rätl las fill vara bara av en begränsad personkrels, nämligen av slrandägaren och av andra som kan lida skada av alt virket lämnas kvar.

Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnill 5.4) får den gällande begränsningen av krelsen bärgningsberäuigade i fråga om sjunk­fimmer i avlyst floUled anses vara otidsenlig. 1 paragrafens andra stycke har därför gjorts en ändring av innebörd all var och en får la upp virket under de förutsättningar som i övrigl anges i lagrummet.

Paragrafens första och tredje stycken har inle ändrals i sak.

Enligt 74 § tredje slyckel flottningslagen gäller atl, om en allmän floltled har blivit avlyst, 73 § andra stycket har motsvarande tillämpning beträffan­de virke som har flutit i land. Även sådant virke kan således enligt lagför­slagel tas om hand av var och en. Liksom enligt gällande räU kan bärgning


 


Prop. 1984/85:7                                                                      32

av sjunket timmer också i fortsättningen omfattas av ensamrätt lill bärg­ning (jfr vad som anförs i anslutning till I § första stycket förslaget till lag om ensamrätt lill bärgning).

Ikraftlrädande

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1985.

Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inle.

8    Hemställan

Jag hemsläller all lagrådels yltrande inhämtas över förslagen till

1.     lag om ensamrätt lill bärgning,

2.  lagom ändring i lagen (1918: 163) rned vissa beslämmelser om sjöfynd,

3.  lagom ändring i lagen (1919:426) om flollning i allmän floltled.

9    Beslut

Regeringen beslular i enlighel med föredragandens hemställan.


 


Prop. 1984/85:7                                                                  33

Bilaga I

Utredningens lagförslag

1 Förslag till Hitlegodslag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande beslämmelser

1         § Denna lag har lillämpning på omhändertagande av föremål som inle finns
i någons besittning. Sådanl omhänderlagande kallas i lagen fynd. Föremål
för fynd kallas i lagen hittegods.

Lagen gäller emellerlid inle fynd av

1.  föremål som uppenbart saknar ägare eller som ägaren uppenbari inte önskar fä tillbaka,

2.  föremål vars värde inte uppgår fill en tusendel av det vid liden för fyndet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,

 

3.   handling som kan dödas enligt lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling samt

4.   nyckel.

 

2  § Finns i fråga om visst slag av fynd särskilda beslämmelser i annan lag, gäller hittegodslagen endast i den män den inte strider mot de särskilda bestämmelserna.

3  § Med lågvärdigt gods förstås i denna lag hittegods vars värde inte uppgär lill en hundradel av det vid liden för fyndet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Anmälan och överlämnande till polismyndighet m. m.

4         § Fynd skall utan oskäligt dröjsmål anmälas hos polismyndighet av den som
har lagil hand om hiltegodsel.

Annat hittegods än sådant som anges i 224 § första stycket sjölagen (1891:35 s. 1) skall av den som har lagit hand om godset så snart det kan ske överlämnas till polismyndigheten om inte myndighelen på hans begäran medger atl han själv får förvara det. Sådant medgivande fär lämnas endast om särskilda skäl föreligger.

Ar ägaren till hiltegodsel känd, gäller inle bestämmelserna i första och andra styckena. I sädanl fall skall den som har lagit hand om godset ulan oskäligt dröjsmål underrätta ägaren. Ägaren har rätl att få lillbaka föremålet om han lill denne belalar ersättning och hitlelön enligt 8 § försia stycket.

Har hittegods tagits om hand på fortskaffningsmedel i allmän trafik eller inom allmänt trafikförelags område, gäller inle heller bestämmelserna i första och andra slyckena. I sådant fall skall den som har lagil hand om godset ulan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet och överlämna godset lill irafikföre-taget.

3   Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 7


 


Prop. 1984/85:7                                                                      34

5 i> Finns anledning anta alt anmält fynd avser vara som skall föriullas, skall
den som förvarar föremålet genast underrätta tullmyndighet.

Förvaring

6  § Har hittegods överlämnats lill polismyndighel eller irafikförelag, åligger det mottagaren atl ombesörja förvaring av föremålet.

7  § Den som förvarar hillegods skall vårda det väl.

Polismyndighet och Irafikförelag får under förvaringsfiden låla sälja hittegods om

1.  föremålet inle kan vårdas ulan fara för försämring,

2.  värden blir alltför dyrbar för staten eller trafikförelaget i förhållande till föremålels värde eller

3.  del föreligger andra särskilda skäl för försäljning.

Beiräffande vad som har flutit in vid försäljningen efler avdrag för försäljningskostnaderna gäller bestämmelserna om hittegods i denna lag i tillämpliga delar.

Ågares rätt an lösa godset

8 § Ägaren har rätl alt få lillbaka hittegods som har tagits i förvar genom
polismyndighets eller trafikföretags försorg om han lill myndighelen eller
företaget erlägger avgifi enligt 9 § samt lill den som har lagii hand om godset
belalar skälig ersäitning för dennes kostnader med anledning av fyndet och
skälig hillelön. Myndighelen eller företaget har att meddela beslut om vad
ägaren sålunda skall ulge. I beslutet skall vidare part som är missnöjd med
beslutet hänvisas alt väcka talan vid allmän domslol. Utgör hiltegodsel vara
som skall förtullas, får del inle lämnas ut lill ägaren ulan tullmyndighets
medgivande.

Är hillegodset sådanl som anges i 224 § första stycket sjölagen (1891:35 s. 1), skall i stället för hitlelön utges bärgarlön enligt bestämmelserna i nämnda lag.

9 § Avgift till polismyndighel eller trafikförelag enligt 8 § första stycket och
11 § skall bestämmas lill högst det belopp som svarar mot myndighetens eller
irafikförelagets kostnader för mottagande av fyndanmälan och förvaring av
hiltegodsel.

Avgiften skall erläggas enligt taxa som beslutas av regeringen eller myndighet som regeringen besiämmer.

Åganderättens övergång

10       § Hittegods tillfaller den som har lagil hand om godset om

1.   ägaren till föremålet inte är känd inom en månad från del fyndet anmäldes hos polismyndighet eller irafikförelag eller, i fräga om lågvärdigt gods. inom två veckor,

2.   ägaren inte avhämtar godset inom två veckor från det polismyndighet eller trafikförelag underrättade honom om fyndet eller

3.   ägaren på annat sätt kan anses ha gelt upp sin rätl.


 


Prop. 1984/85:7                                                                     35

11        § Har hillegods enligt 10 § fillfallit den som har tagil hand om godset, är
han skyldig atl inom två veckor efler det anmaning har avsänts till honom lill
polismyndigheten eller trafikföretagel erlägga avgift som avses i 9 §.
Underlåter han detla eller kan han pä annat sätt anses ha gett upp sin rätt,
tillfaller föremålet staten eller trafikföretagel.

Utgörs hiltegodsel av vara som skall förtullas, får det inte lämnas ul ulan tullmyndighets medgivande.

Ensamrätt till bärgning

12        § Myndighet som regeringen bestämmer får efter ansökan av bärgare
medge denne ensamrätt att under viss lid och på närmare angivna ställen ta
upp sjunket gods som inle är i någons besittning. I beslut om ensamrätt skall
myndigheten meddela sådana föreskrifter som krävs för att bärgningen inle
skall medföra skada eller olägenhel för allmänna eller enskilda intressen.
Åsidosätts meddelad föreskrift, får myndigheten upphäva beslutet.

Ensamrätt enligt första stycket innebär rätl för bärgaren alt utan intrång av andra på den angivna plalsen bärga sjunkgods under upplåielsetiden.

Ansvar m. m.

13        § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i
4 § döms till böter och har förverkat all räll pä grund av fyndel. Hade han
uppsåt att tillägna sig hiltegodsel, finns beslämmelser om ansvar i
brottsbalken.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser m. m.

1.   Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1982.

2.   Genom lagen upphävs lagen (1918:163) med vissa beslämmelser om sjöfynd och lagen (1938:121) om hillegods.

3.     Har anmälan om fynd gjorts före lagens ikraftlrädande gäller
fortfarande äldre bestämmelser.

4.    Förekommer i lag eller annan förfallning hänvisning till föreskrift som
har ersalls genom beslämmelse i denna lag lillämpas i slället den nya
bestämmelsen.


 


Prop. 1984/85:7                                                                  36

2 Förslag till

Lag om ändring i byggningabalken

Härigenom föreskrivs att 21 kap. byggningabalken skall upphöra att gälla vid ulgången av december 1981.

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs atl 10 kap. 8 § brottsbalken skall upphöra alt gälla vid ulgången av december 1981.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled

Härigenom föreskrivs att 73 § lagen (1919:426) om floUning i allmän floltled skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

73 §'

Har i allmän flottled virke sjunkit å ställe, där del kan välla uppgrundning eller annan olägenhel, äge länsstyrelsen om dylikt virkes bortskaffande enahanda vårdnad, som i 72 § försia stycket sägs om underhåll av där avsedd fiottledsbyggnad; siande ock strandägare eller annan, som kan lida men av virkets kvarlämnande, fritt atl, däresl ej virket efter tillsägelse lill flotinings­styrelse, flotlningschef eller ombud, som i 44 § sägs, eller den, som inom distriktet förestår flottningen, skyndsamt bortföres, själv på föreningens bekosinad upplaga virket, sedan behovet därav blivil vid undersökning på platsen vitsordat av två ojävige män. Om upplagande skall underrättelse genast lämnas till flotlningsstyrelsen; och äge styrelsen avgöra, huruvida del upplagna virket skall av föreningen omhändertagas eller ock till uppla­garen överlåtas.

Har allmän floltled blivil avlyst.    Har allmän floltled, blivil avlyst,

får Slrandägare eller annan som kan får var och en upptaga virket med lida men av sfunkei virkes kvarläm- rätl atl frilt förfoga däröver. Virkets nande upptaga virket med rätt all ägare, om han är känd, eller förval-fritt förfoga däröver. Virkets ägare, lare som utsetts med anledning av om han är känd, eller förvaltare som avlysningen skall dock först tillsägas utsetts med anledning av avlysning- och få skäligt rådrum att avlägsna en skall dock först tillsägas och få virket. Sedan tre år förflutit efter skäligl rådrum alt avlägsna virket. avlysningen, får virket upptagas Sedan tre år förflulit efler avlysning- utan alt tillsägelse behöver ske. en, fär virket upptagas utan att tillsägelse behöver ske.

Vad nu är sagt om sjunket virke gälle ock om virke, som i sjunkande tillstånd står upprätt i flollleden.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1982. I Senaste Ivdelsc 1977:671.


 


Prop. 1984/85:7                                                                  37

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred

Härigenom föreskrivs att 52-57 §§ lagen (1933:269) om ägofred skall upphöra att gälla vid ulgången av december 1981.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt

Härigenom föreskrivs atl 22 § lagen (1938:274) om rätt lill jakt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

22 §' Löper hund lös i mark där ville­bråd finnes, äger jakträttsinnehava­ren eller hans folk rätl atl upptaga hunden. Det åligger den som sålunda upplagd hund alt därom ofördröjli­gen underrätta hundens ägare eller innehavare eller, om denne är okänd eller icke kan träffas, polismyndighe­ten i orten. Den som viU återfå upptagen hund skaU lösa den med femtio kronor, om hunden upptagits under tiden den 1 mars-den 20 augus­ti, och med tjugofem kronor i annat fall samt utgiva ersättning för hun­dens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren löst hun­den inom en vecka efler det polismyn­digheten underrättades, får jakträtts­innehavaren behålla hunden. Väcker han inom en månad efter utgången av nu angiven tid lalan om att i stället erhålla lösen, är hundens ägare eller innehavare skyldig atl utgiva sådan enligt förut angivna grunder.

Jagareller ofredar hund, som löper lös, villebråd, vare hundens ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren skada som därigenom må anses hava sketl å villebrådsbeslåndet.

Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke. upptagas får polismyndigheten läla döda hunden, om del är angelägel frän vilivärdssynpunki och försvarligt även med hänsyn lill övriga omständighe-

' Senaste lydelse 1974:347.

4    Riksdagen 1984185. I saml. Nr 7


 


Prop. 1984/85:7                                                      

ter. Polismyndigheten kan uppdraga åt jakiräitsinnehavaren eller hans folk aU döda hunden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.


 


Prop. 1984/85:7                                                                  39

Bilaga 2

De remitterade förslagen

1    Förslag till

Lag om ensamrätt till bärgning

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Länsstyrelsen får meddela ensamrätt för den som har ansökt därom
all under en viss tid och på närmare angivna ställen ta upp sjunket fartyg
och gods som har övergetts av ägaren. Ensamrätt får ges bara lill den som
är lämplig med hänsyn fill allmänna och enskilda intressen. Om fiera har
kommit in med ansökningar som avser samma område, skall länsstyrelsen
också pröva vilken av sökandena som från allmän synpunki bör ha förelrä­
de.

Ensamrätten innebär räll för bärgaren alt utan intrång av andra på de angivna ställena bärga sjunket fariyg eller gods under den föreskrivna liden.

I beslut om ensamrätt skall länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter som krävs för atl bärgningen inte skall medföra skada eller olägenhet för allmänna eller enskilda intressen. Om en meddelad föreskrift åsidosätts, får länsstyrelsen upphäva beslutet om ensamrätt. Detsamma gäller om bärgningen har avslutats innan den föreskrivna tiden har gått ul.

2 §    Ansökan om ensamrätt till bärgning prövas av länsstyrelsen i del län
där del sjunkna fartyget eller godset finns.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos sjöfartsverket genom besvär. Sjöfartsverkets beslul får inte överklagas.

3 §    För vissa skeppsvrak och vissa föremål gäller bestämmelserna i
lagen (1942:350) om fornminnen.

Denna lag Iräder i kraft den Ijanuari 1985, då kungörelsen (1841:44 s. 2) angående rälligheler och skyldigheler för dem, hwilka upplaga sjunket gods, som af ägare blifwit öfwergifwel skall upphöra alt gälla. Om del i lag eller annan författning förekommer hänvisning lill föreskrifter som har ersatts av bestämmelser i denna lag, tillämpas i stället de nya bestämmel­serna.

Har ansökan om ensamrätt till bärgning gjorls före lagens ikraftträdande men har ansökningen då ännu inte slutligt prövals, tillämpas den nya lagen.


 


Prop. 1984/85:7                                                                   40

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1918: 163) med vissa bestämmel­ser om sjöfynd'

dels atl i 1 § orden "distriktets tullförvallning" skall bytas ul mol "polis­myndighet".

dels att i 2 och 6 §§ ordet "tullförvallning" i olika böjningsformer skall bytas ul mol "polismyndighet" i molsvarande form,

dels att 3-5, 7 och 9 §§ skall ha nedan angiven lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3 §-


Tullförvaltning, som moiiagit un­derrättelse om bärgning enligt vad i 1 § eller 2 § försia stycket sägs, vare skyldig all föranslalla om be­siktning av fyndet saml att därefler låla /' Posl- och Inrikes Tidningar samt i de av sjöfartsverket utgivna Undertättelser för sjöfarande infö­ra kungörelse om bärgningen med föreläggande för ägaren till det bär­gade godset all anmäla sig hos tull­förvallningen inom nittio dagar från kungörandet eller inom den längre lid, ej överstigande ett år, från kun­görandet, som generallullslyrelsen kan för särskUt fall finna skäligt be­stämma.

Kan del bärgade godset ej vårdas utan fara för försämring, skall del försäljas å offenllig auktion. De vid auktionen infiulna medlen skola nedsättas i riksbanken på sätt sär­skilt stadgas för att, efler ulgången av den i försia stycket sagda tid, vederbörande tillhandahållas.


En polismyndighet som har un­derrätlats om bärgning enligt I § el­ler 2 § försia slyckel skaU låta be­siktiga fyndet och därefter låta kun­göra bärgningen i de av sjöfartsver­ket utgivna Underrättelser för sjö­farande. Om särskilda skäl förelig­ger, får fyndet kungöras även på något annal lämpligt sätt. Kungö­relsen skaU Innehålla föreläggande för ägaren lill del bärgade godset atl anmäla sig hos polismyndigheten inom 90 dagar från kungörandet i Underrättelser för sjöfarande eller inom den längre tid från kungöran­det, dock högsl ell år, som rikspo­lisstyrelsen besiämmer i det särskil­dafallet.

Om del bärgade godset inte kan vårdas utan fara för försämring, skall del säljas på offenllig auktion. Om delta inte är lämpligt, skaU del säljas på något annat sätt som är betryggande för den som har rätt liU godset. Efter utgången av den tid som anges i första stycket skall del influtna beloppet överlämnas tiU bärgaren.


4!i


Har kungörande skett och kom­mer ägaren inom förelagd tid samt


Om  kungörande  har skett och ägaren anmäler sig inom förelagd


' Senaste lydelse av 1 § 1977: 687. = Senasle lydelse 1977:687.


 


Prop. 1984/85:7

Nuvarande lydelse

visar sin rätt, tage han sitl åter. mot det all han till bärgaren utbeta­lar koslnaden för bärgningens kun­görande och Jör fyndets vård saml bärgariön, vars belopp i händelse av tvist bestämmes av domslol.

Kommer ej ägaren, skall slrand­fynd, där ej fall som i 6 eller 7 § avses är för handen, tillfalla kro­nan, efler avdrag av bärgarlön och kostnad, som nyss är nämnd, men annal fynd skall tillfalla bärgaren.


41

Föreslagen lydelse

lid samt visar sin rätt, skaU fyndet eller det infiulna beloppet överläm­nas till honom mol att han betalar kostnaden för kungörandet och vården av fyndel till den som har haft koslnaden samt bärgariön. 1 händelse av tvist bestämmer dom­slol bärgarlönens belopp.

Om ägaren inle anmäler sig, till­faller fyndet bärgaren mol att han belalar de kosinader som avses i Jörsla stycket.



Hava. då bärgning skett enligt vad i 2 § andra slyckel sägs, de vid fyndets försäljning influtna medel avlämnats lill tullförvaltning, varde medlen nedsatta i riksbanken på sätt särskilt stadgas; och skola i fråga om bärgningens kungörande och medlens tUlhandahållande be­stämmelserna i 3 § försia stycket samt 4 § gälla i tillämpliga delar.


Om de medel som har injlutit vid fyndels försäljning har lämnats till polismyndigheten när bärgning har skett enligt vad som sägs i 2 § and­ra slycket, gäller 3 § försia stycket och 4 § i lillämpliga delar Ijråga om kungörande av bärgningen och ut­betalning av de influtna medlen.


7§'


Överstiger fynds värde ej tio kro­nor, enligt intyg av polismyndighel eller av tulltjänsteman, vilken gene­rallullslyrelsen bemyndigal att ut­färda sådant intyg, må, där tullför­vallningen ej finner särskild anled­ning föreligga för fyndets behand­ling i annan ordning, tullförvall­ningen, utan vidare besiktning och utan kungörande av bärgningen, ullämna fyndet till bärgaren.


Om elt fynds värde inle över­stiger 100 kronor, enligt intyg av polismyndighel eller av en lullijäns-leman som generaltullstyrelsen har bemyndigal alt utfärda sådana in­tyg, får polismyndigheten utan vi­dare besiktning och utan kungöran­de av bärgningen lämna ut fyndel till bärgaren. Delta gäller dock bara om polismyndigheten inte fin­ner alt fyndet av någon särskild an­ledning skall behandlas på annal sätt.


' Senaste lydelse 1977:687.


 


Prop. 1984/85:7                                                                     42

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

9§'
Om vissa äldre sjöfynd stadgas i
   Om vissa äldre sjöfynd finns be-

lägen den 12 Juni 1942 (nr 350) om     slämmelser i lagen (1942:350) om
fornminnen.
                                 fornminnen. Särskilda bestämmel-

ser om hittegods finns i lagen (1938:121) om hittegods. Särskilda beslämmelser om sjunket eller ilandflulet virke finns i lagen (1919:426) om fiottning i allmän flottled. Bestämmelser om ensam­rätt till bärgning finns i lagen (1984:000) om ensamrätt liU bärg­ning.

Denna lag iräder i krafl den 1 januari 1985.

Senaste lydelse 1967:78.


 


Prop. 1984/85:7                                                                  43

3   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled

Härigenom föreskrivs att 73 § lagen (1919:426) om floUning i allmän floltled skall ha nedan angivna lydelse.

73 §'


Nuvarande Ivdelse

Har i allmän flottled virke sjunkil å ställe, där det kan vålla upp­grundning eller annan olägenhel, äge länsstyrelsen om dylikt virkes bortskaffande enahanda vårdnad, som i 72 § första slyckel sägs om underhåll av där avsedd fiottleds­byggnad; siande ock slrandägare eller annan, som kan lida men av virkets kvarlämnande, frill alt, där­est ej virket efter tillsägelse tUl flotiningsstyrelse, flotlningschef el­ler ombud, som i 44 § sägs, eller den, som inom distriktet föreslår flottningen, skyndsamt bortföres, själv på föreningens bekostnad upptaga virket, sedan behovel där­av blivU vid undersökning på plat­sen vitsordat av två ojävige män. Om upptagandet skalt underrättel­se genast lämnas till fiottningssly-rdsen; och äge styrelsen avgöra, huruvida del upptagna virket skall av föreningen omhändertagas eller ock till upptagaren överlåtas.

Har allmän flottled blivit avlyst, får strandägare eller annan som kan lida men av sjunket virkes kvar­lämnande upptaga virket med räll alt frilt förfoga däröver. Virkets ägare, om han är känd, eller förval­tare som utsetts med anledning av avlysningen skall dock först tillsä­gas och få skäligt rådrum all av­lägsna virket. Sedan tre år förflulil efler avlysningen, får virket uppla­gas utan atl tillsägelse behöver ske. Vad nu är sagt om sjunket virke gälle ock om virke, som i sjunkande tillstånd står upprätt i flotUeden.


Föreslagen lydelse

Har i allmän floltled virke sjunkit på sådant ställe atl det kan orsaka uppgrundning eller annan olägen­hel, har länsstyrelsen samma skyl­dighet som den har beträffande un­derhåll av fiottledsbyggnad enligt 72 § första stycket. Slrandägare el­ler annan som kan lida men av att virket lämnas kvar får själv ta upp virket på föreningens bekostnad, om inte virket skyndsamt las bort efter tiUsägelse tiU fiotiningssiyrd-sen, flotlningschef, ombud enligt 44 § eller den som inom distriktet förestår flottningen. Virket får dock inte tas upp innan två ojäviga per­soner har gjort en undersökning på platsen och intygat att det finns elt behov av atl virket las upp. Flotl­ningsstyrelsen skall genast under­rättas om att virket har t agns upp. Styrelsen avgör, om del upplagna virket skaU tas om hand av för­eningen eller om del skall överiåtas till den som har tagit upp det.

Om allmän floltled har blivit av­lyst, får var och en ta upp sjunket virke med rätl att frill förfoga över det. Virkets ägare, om han är känd, eller förvaltare som har utsetts med anledning av avlysningen skall dock först tillsägas och få skälig tid på sig atl avlägsna virket. Sedan tre år har förflufit efter avlysningen, får virket tas upp ulan all tillsägelse behöver ske.

Vad som har sagls nu om sjunket virke gäller också sådant virke som i sjunkande tillstånd slår upprätt i flollleden.


Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1985. ' Senasle lydelse 1977:671.


 


Prop. 1984/85:7                                                                      44

Uidrag
LAGRÅDET
                                                     PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-05-25

Närvarande: justitierådet Höglund, regeringsrådet Wahlgren, justitierådet Rydin.

Enligt uidrag av protokoll vid regeringssammanlräde den 12 april 1984 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag lill

1.  lag om ensamrätt lill bärgning.

2.  lag om ändring i lagen (1918: 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd, saml

3.     lagom ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän floltled.
Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Karin

Hökborg.

Förslagen föranleder följande yllrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ensamrätt till bärgning

Den föreslagna lagen om ensamrätt lill bärgning innebär huvudsakligen enbart en modernisering av nuvarande reglering i 1841 års kungörelse angående rättigheter och skyldigheler för dem, hwilka upplaga sjunket gods, som af ägare blifwit öfwergifwel. Ålskilliga frågor som kan förvänlas bli reglerade i en ny lag i ämnel blir därmed olösta. Till frågor som sålunda lämnas oreglerade hör de om förhållandet mellan bärgare och godsels ägare samt om förhållandet mellan innehavare av ensamrätt lill bärgning och annan bärgare. Därav följer också atl den närmare innebörden i rättsligt hänseende av ensamrätten till bärgning blir oklar. Av remissprolo­kollet all döma tycks dock något praktiskt behov av en närmare reglering i dessa delar inle ha gjort sig gällande. Visserligen anfördes i den riksdags­motion år 1974 som ligger till grund för den nu gjorda översynen, atl gällande bestämmelser var oklara och svåra atl lillämpa, men hur långl önskemålen om en närmare reglering sträckte sig är inte klarlagt. Inle heller i övrigl föreligger underlag för en bedömning av frågan. Vid sådant förhållande finner sig lagrådet inte böra rikta någon erinran mot en begrän­sad nyreglering i enlighel med del nu framlagda förslaget.

När det gäller föremålet för den ensamrätt som avses med förslagel framgår av I § i den föreslagna lagen alt ensamrätten gäller "sjunket fariyg och gods" (första stycket) eller "sjunket fariyg eller gods" (andra slycket). Ehuru det inle framgår klarl av lagtexten, lorde avsiklen vara alt det liksom i fråga om fariyg skall röra sig om sjunket gods. Till skillnad mot vad som lorde gälla enligt 1 § lagen (1918: 163) med vissa beslämmelser om sjöfynd förulsälls inle all godset härrör från fartyg (jfr fyndlagsliftnings-


 


Prop. 1984/85:7                                                      45

ulredningens betänkande Ds Ju 1980: 11 s. 51). Det kan sålunda vara fråga om gods l.ex. från ett luftfartyg. Även elt sjunket luftfartyg som sådant lorde kunna bli föremål för ensamrätten lill bärgning. En sak för sig är alt, när det gäller luftfartyg med tillhörande gods, bestämmelserna i 11 kap. 13 § luftfartslagen (1957:297) måsle iakttas. Som berörts i remissprolokol­let lorde vidare exempelvis virke, som har sjunkil i en avlyst fiotlled, kunna omfattas av ensamrätten. Någon begränsning till gods av visst slag eller med viss anknytning synes över huvud inle vara avsedd. Elt praktiskt fall då den föreslagna lagen kan länkas bli lillämplig är då stöldgods eller annat gods som härrör från brott påträffas.

I 1841 års kungörelse görs inte heller någon begränsning. Där nämns inte fartyg särskilt ulan lalas endast om "sjunket gods". Delsamma gäller det förslag av fyndlagstiftningsutredningen som ligger till grund för lagrådsre­missen (se Ds Ju 1980: 11 s. 13. jfr s. 128). Detta sätt atl ange objektet är enligt lagrådets mening att föredra.

Med hänvisning till del anförda får lagrådel föreslå alt ensamrätten till bärgning anges avse "sjunket gods".

I fråga om den redaktionella ulformningen av lagförslagel skulle lagrådet vilja lill övervägande framställa följande ändringsförslag rörande disposi­tionen av bestämmelserna. Denna synes nämligen med hänsyn till att förslaget bygger på fyndlagstiftningsutredningens än mera begränsade för­slag ha blivil mindre liilfredsslällande. I / § bör upptas atl den som vill bärga sjunket gods som övergivits av ägaren kan efter ansökan hos länssty­relsen erhålla ensamrätt till bärgning enligt denna lag. Därefler lorde, i 2 §, anges innebörden av ensamrätt till bärgning genom den mol 1 § andra slycket i det remitterade förslagel svarande föreskriften, alt ensamrätt lill bärgning innebär rätl för bärgaren att utan intrång av andra under viss tid och på närmare angiven plats bärga godset. Med två sådana beslämmelser präglas uttrycket "ensamrätt till bärgning" och får lagens rubrik, som innehåller detta uttryck, full täckning i lagtexten. I två följande paragrafer kan regleras förfarandet vid ansökan om ensamrätt till bärgning. 13 § lorde sålunda i elt försia stycke föreskrivas, atl ansökan om ensamrätt till bärgning prövas av länsstyrelsen i del län där godset finns, varefler i ell andra stycke upptas bestämmelserna i 1 § försia stycket i del remitterade förslaget, att ensamrätt får ges bara till den som är lämplig med hänsyn till allmänna och enskilda iniressen saml all, om flera ansökningar gjorts rörande samma område, länsstyrelsen skall pröva vilken av sökandena som från allmän synpunkt bör ha företräde. En 4 § lorde få innehålla de bestämmelser angående föreskrifter i beslul om ensamrätt lill bärgning som upplagils i I § Iredje slycket i del remitterade förslagel. Som 5 § torde upptas det remillerade förslagels bestämmelser i 2 § andra stycket an­gående fullföljd av lalan. Slutligen las i 6 # in den erinran om fornminnesla­gen som görs i det remitterade förslagets 3 §.


 


Prop. 1984/85:7                                                                 46

Förslaget till lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd

1 §                                                                           I

Enligt ingressen till förevarande lagförslag skall i 1 § orden "distriktets tullförvaltning" bytas ul mol "polismyndighel". Ändringen föranleds av alt ansvarei för sjöfyndsärendena enligt förslaget flyttas från tullen fill polisen. Den föreslagna ändringen medför emellertid enligt ordalagen alt såväl polismyndighet som tulltjänsteman skall, efter atl ha mottagit sådan anmälan som avses i paragrafen, "därom ofördröjligen meddela polismyn­dighet underrättelse". Det lorde inle vara meningen alt sådan underrättel­seskyldighet skall åvila polismyndighet. Paragrafen bör därför fill sin sena­re del underkastas den jämkningen att underrättelseskyldigheten kommer att omfatta endasl tulltjänsteman. Det torde enklast kunna ske genom att i uttrycket "den, som mottagit sådan anmälan" ordel "den" ersälts med "tulltjänsteman".

Förslaget till lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled.

Lagrådet lämnar förslagel ulan erinran.


 


Prop. 1984/85:7                                                                     47

Uidrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
                      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-06-14

Närvarande: slatsminislern Palme, ordförande, och statsråden Feldt, Si­gurdsen, Hjelm-Wallén, Peterson. Boström, Bodström. Göransson. Gra­din, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition med förslag till lag om ensamrätt till bärgning, m. m.

Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmälei lagrådels yttrande' över förslagen lill

1.  lag om ensamrätt lill bärgning,

2.  lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa beslämmelser om sjöfynd,

3.  lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flolfied. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har i allt väsentligt godtagit lagförslagen.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört om uttrycken "sjunket fartyg och gods" och "sjunket fartyg eller gods" i förslaget tUl lag om ensamrätt tUl bärgning vill jag framhålla att avsikten givelvis har varil atl såväl sjunket fartyg som sjunket gods skall omfattas av ensamrätten. Det förutsätts inle att godset härrör från ett fartyg. Lagrådet har föreslagit atl ensamrätten lill bärgning skall anges avse "sjunket gods". Med anledning därav villjag framhålla atl bestämmelsen i det remitterade förslagel utformats av hänsyn lill en erinran under remissbehandlingen, enligt vilken "sjunket gods" skulle kunna uppfattas som om det inte innefatiade fartyg. Ordet "fartyg" fogades därför in i texten. Jag kan emellertid ansluta mig till lagrådets förslag.

När det gäller lagrådets förslag till den redaktionella uppbyggnaden av lagtexten vill jag framhålla - vilkel också lagrådel har påpekal - att den föreslagna reformen är av begränsad karaklär. I remissförslaget har den gamla regleringen därför fått utgöra förebild. Lagrådels förslag är emeller­fid enligt min mening mer överskådligt och lättillgängligt. Jag förordar därför att lagtexten disponeras så som lagrådet har föreslagit.

Som lagrådet har anförl är del inle meningen all sådan underrättelse-

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 12 april 1984.


 


Prop. 1984/85:7                                                                      48

skyldighel som föreligger enligt 1 § .sjöfyndslagen skall åvila polismyn­dighet. Jag delar därför lagrådels uppfattning alt paragrafen bör jämkas så att undertäitelseskyldigheten kommeralt omfaua endasl tulltjänsteman.

Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anförl hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen atl anla de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslular all genom proposiiion föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan­den har lagt fram.


 


Prop. 1984/85:7                                                                 49

Innehåll

Propositionen ..................................................... ..... I

Propositionens huvudsakliga innehåll   ..................... .... 1

Propositionens lagförslag ...................................... .... 2

1   Förslag till lag om ensamrätt till bärgning ............... .... 2

2   Förslag fill lag om ändring i lagen (1918: 163) med vissa bestämmel­ser om sjöfynd                      3

3   Förslag till lag om ändring i lagen (1919:426) om floUning i allmän fiotlled               6

Uidrag av protokoll vid regeringssammanlräde den 12 april 1984   ...       8

1   Inledning .........................................................      8

2   Gällande ordning  ..............................................      9

3   Tidigare riksdagsbehandling   ............................... .. 11

4 Sammanfallning av fyndlagstiftningsutredningens belänkande    ...      12

5 Föredragandens allmänna överväganden   .............. .. 13

5.1  Enhefiig fyndlagsliftning   ............................. .. 13

5.1.1    Gemensamlag ............................................ .. 13

5.1.2    Gemensam myndighet   ............................... .. 13

5.1.3    Hänvisning till annan fyndlagstiftning   ............ .. 15

 

5.2         Ensamrätt fill bärgning   ...............................    16

5.3         Sjöfyndslagen   ..........................................    18

5.4                                                                  Floltningslagens bestämmelser om sjunkvirke                21

6   Upprättade lagförslag  ....................................... .. 23

7   Specialmotivering   ............................................ .. 23

 

7.1        Förslaget till lag om ensamrätt till bärgning ......    23

7.2        Förslaget till lag om ändring i lagen med vissa bestämmelser

om sjöfynd   .............................................. .. 29

7.3  Förslaget till lag om ändring i lagen om flottning i allmän

flolfied...................................................... .. 31

8   Hemställan   ....................................................    32

9   Beslul   ............................................................    32

Bilaga 1     Utredningens lagförslag  ........................ .. 33

Bilaga 2     De remitterade förslagen   .....................    39

Utdrag av lagrådets protokoll den 25 maj 1984   ....... .. 44

Uidrag av prolokoll vid regeringssammanträde den 14 juni 1984  ....       47

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984