Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1984/85:5

om utvecklad kommunal energiplanering m.m.;

beslutad den 20 juni 1984.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade uidrag av regeringsprotokoll för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar OLOF PALME

BIRGITTA DAHL

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs förslag fram som syftar Ull att kommunernas ener­giplanering skall vidareutvecklas. Ändringar föreslås i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering och lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen).

Enligt lagen om kommunal energiplanering skall del i varje kommun finnas en av kommunfullmäktige fastställd akluell plan för att minska användningen av olja. I propositionen föreslås att innehållet i en sådan plan vidgas till att avse tillförsel, distribution och användning av energi.

Den föreslagna ändringen i ellagen innebär alt en elleverantör inom ell område för fjärrvärme eller naturgas skall kunna vägra elleverans lill värmepumpar endast när fullmäktige i kommunen har beslulat att värme­pumpar inte bör förekomma inom området.

Ändringen i ellagen föreslås träda i kraft den 1 april 1985 och ändringen i lagen om kommunal energiplanering den 1 januari 1986.

I propositionen föreslås också rikflinjer för energiinriktad komplette­ringsutbildning av skorstensfejare.

1    Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 5

Prop. 1984/85:5

 

Prop. 1984/85:5                                                                   2

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering

Härigenom föreskrivs atl 3 § lagen (1977:439) om kommunal energipla­nering skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3 §'

I varje kommun skall del finnas I varje kommun skall del finnas
en akluell plan för att minska ol- en aktuell plan för tillförsel, dislri-
Jeanvändningen i kommunen.  bution och användning av energi i

kommunen.

Planen beslutas av kommunfullmäktige.

Denna lag iräder i krafl den 1 januari 1986.

Senasle lydelse 1981:601.

 

Prop. 1984/85:5                                                                    3

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmel­ser om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivs alt 2 § 4 mom. lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa beslämmelser om elektriska anläggningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §'

4 mom. Den som innehar områ­deskoncession för yrkesmässig dis­lribulion är skyldig aU, om inle sär­skilda skäl finns lill undanlag, lill­handahålla ström ål var och en som inom området behöver den för nor­mall förbmkningsändamål. Sådan skyldighel föreligger dock inte om strömmen är avsedd atl användas för värmeförsöijning av byggnad inom ett område där fjärrvärme el­ler naturgas dislribueras eller avses bli distribuerad och om värmeför-sötjningen inte med störte fördel kan tillgodoses med elenergi än med del för området gemensamma systemet.

4 mom. Den som innehar områ­deskoncession för yrkesmässig dis­lribulion är skyldig all, om inle sär­skilda skäl finns lill undanlag, lill­handahålla ström åt var och en som inom området behöver den för nor­malt förbrukningsändamål. Sådan skyldighet föreligger dock inle om strömmen är avsedd att användas för värmeförsörjning av byggnad inom elt område där fjärtvärme el­ler naturgas distribueras eller avses bli distribuerad och om värmeför­sörjningen inte med störte fördel kan tillgodoses med elenergi än med del för området gemensamma systemet. För att vägra leverans av ström för värmepumpar inom elt sådanl område krävs atl kommun­fullmäktige har beslutat all värme­pumpar inte bör förekomma inom området. Har dessförinnan leve­rans av el tUl en värmepump påbör­jats är dock elleverantören skyldig att tillhandahålla ström till värme­pumpen så länge den är i bruk.

Den som innehar linjekoncession är skyldig atl, om del är förenligt med koncessionens ändamål, leverera eller överföra slröm ål en innehavare av områdeskoncession, i den mån det behövs för alt denne skall kunna fullgöra sina förpliktelser enligt första stycket. Sådan skyldighet att levere­ra eller överföra ström föreligger även i övrigt gentemot förbmkare, vars verksamhel är av slörre belydelse för del allmänna.

Frågor om förpliktelser, som avses i detta mom., prövas av den myndig­het som regeringen bestämmer.

Denna lag Iräder i krafl den 1 april 1985.

Senasle lydelse 1981:1352.

 

Prop. 1984/85:5                                                        4

Uidrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET              PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-06-20

Närvarande: slalsminislern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Boström, Bodslröm, Gö­ransson, Gradin, Dahl, Hellström, Thunborg.

Föredragande: statsrådet Dahl

Proposition om utvecklad kommunal energiplanering m.m.

1    Inledning

Kommunerna har betydelsefulla uppgifler inom energipolitiken. Sedan år 1977 har kommunerna en lagstadgad skyldighet atl bl.a. i sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Fr.o.m. den 1 juli 1982 skall det dessulom i varje kommun finnas en akluell plan för all minska oljeanvändningen.

De erfarenheler som hitlills har vunnits av den kommunala energiplane­ringen och de förändringar i övrigt som har sketl inom energiområdet och inom andra delar av samhällel visar alt del är angelägel att ytterligare utveckla den kommunala energiplaneringen.

Inom regeringskansliet har under industridepartementets ledning bildals en arbelsgrupp för frågor om energianvändning i syfle alt samordna dessa frågor. I gruppen ingår företrädare för berörda departement. Arbetsgrup­pen avlämnade i februari i år promemorian (Ds 1 1984:2) Ulvecklad kom­munal energiplanering som behandlar formerna för den fortsatta kommu­nala energiplaneringen. Promemorian har remissbehandlats. Ell utdrag av promemorian och en redovisning av remissutfallet bör fogas lill regerings­protokollel i detta ärende som bilaga 1.

Ijuni 1982 gav regeringen oljeersättningsdelegalionen (I 1979:01, OED) i uppdrag atl i nära samarbete med statens industriverk (SIND) analysera de kommunala planerna för minskad oljeanvändning. 1 uppdraget ingick atl dels redovisa förslag till initiativ som erfordras för att målen i planerna skall nås, dels lämna förslag till hur arbetet med alt minska oljeanvänd­ningen i kommunerna bör drivas vidare. OED och SIND överlämnade i februari 1983 rapporten (SIND 1983:3) Redovisning och analys av kommu­nernas oljereduktionsplaner. Rapporten har remissbehandlats. En sam­manfattning av rapporten och en redovisning av remissutfallet bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

 

Prop. 1984/85:5                               i                         5

Jag kommer i del följande också att ta upp frågan om samverkan mellan kommuner och inom regioner när det gäller energiplanering. Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning har i sitt betänkande (SOU 1981:94) Energisamverkan stal-kommun-näringsliv lagt fram vissa förslag i detta avseende. Betänkandet har remissbehandlats. En samman­fattning av betänkandet och en redovisning av remissulfallel bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 3.

Jag kommer vidare att behandla vissa frågor om distributionspliklen för elektrisk ström. I en skrivelse till regeringen den 5 mars 1984 har statens energiverk föreslagit att frågan om skyldighet all leverera elektrisk energi till värmepumpar inom fjärrvärme- och naturgasområden skall regleras i en särskild lagbestämmelse. Till skrivelsen har energiverket bifogat prome­morian El till värmepumpar inom fjärrvärme- och naturgasområde, tillämpning av lagsiiftningen om eldistributörs leveransplikl. Skrivelsen och promemorian har remissbehandlats. Skrivelsen, promemorian och en redovisning av remissutfallet däröver bör fogas lill protokollet i detla ärende som bilaga 4.

iag kommer också att behandla frågor som rör fömtsättningar och resurser för genomförande av den kommunala energiplaneringen. Bl.a. tar jag upp frågan om energiinrikiad utbildning av personal inom sotningsvä­sendel. Ett sammandrag av förslag från statens brandnämnd den 29 juni 1983 om kompletteringsutbildning för personal inom sotningsväsendel -Energihushållning - bör fogas till protokollet som bUaga 5.

2   Föredragandens överväganden 2.1 Kommunernas roll i energipolitiken

De kommande åren kommer atl innebära en fortsatt snabb omställning av vårt energisystem. Beroendet av importerad olja innebär fortfarande en belastning på den svenska ekonomin. Trols alt oljekonsumtionen, mätt i volym, har minskal kraftigl under de senasle åren är kosinaderna för oljeimporten fortfarande höga. Således minskade importen av petroleum­produkter från ca 28 milj. ton år 1980 lill drygl 20 milj. lon år 1983. Under samma period ökade emellertid värdet av oljeimporten från knappt 28 miljarder kronor till nära 32 miljarder kronor. Osäkerheten om den framti­da ulvecklingen på oljemarknaden är också slor. Arbelel med alt minska oljeberoendet och ersätta oljan med andra energislag måste av bl.a. dessa skäl fortsätta. Parallellt med delta arbete måste vi skapa fömtsättningar för den kommande avvecklingen av kärnkraften i enlighel med riksdagens beslut (prop. 1979/80:170, NU 70, rskr 410). Därför måste vi åstadkomma en effektivare användning av energi i alla samhällssektorer.

Omställningen av vårt energisystem kommer atl kräva slora inveslering­ar i exempelvis värmeproduktionsanläggningar, distribuUonsnät för el och

 

Prop. 1984/85:5                                                        6

värme saml energisparåigärder. För atl kunna genomföras med god ekono­mi måste dessa invesleringar avvägas mol varandra. Bl.a. måsle möjliga samordningsvinster mellan invesleringar som genomförs i olika syften las lill vara så långl möjligt: jag tänker på bl.a. ombyggnadsåtgärder och energisparåtgärder som genomförs i byggnader. Det är vidare viktigt all en avvägning sker mellan ålgärder i olika led av energisystemet, framför allt mellan ålgärder för tillförsel och ålgärder för effeklivare användning av energi, så alt dessa samverkar till en god energihushållning.

Många energiinvesleringar har en lång leknisk och ekonomisk livslängd. Del gäller såväl produktions- och dislributionsanläggningar för el, fjärr­värme och gas som vissa energisparåtgärder i byggnader och i induslriella processer. Därigenom får de betydelse också för utvecklingen efler det kommande sekelskiflel. Del är därför angelägel all investeringar av dessa slag planeras och genomförs på eU sådanl sätt atl handlingsfriheten bibe­hålls inför framlida energipolitiska beslul. De kommande årens invesle­ringar inom energiområdet måste således ulgå från en noggrann planering. Ulgångspunkten för planeringen måste vara en helhetssyn på energisyste­met och på dess roll i samhällel. Härigenom ges förutsättningar för att göra ändamålsenliga avvägningar både mellan ålgärder inom energisystemet och mellan åtgärder i delta system och ålgärder i samhället i övrigt. Genom en sådan planering ökar möjligheterna att lillgodose olika krav, på l.ex. billig energi, säker energitillförsel och minsta möjliga miljöpåverkan.

De övergripande målen för energipolitiken beslutas av regering och riksdag. Statsmakterna anger också förutsättningar för planeringen av energisystemet genom lagstifining, ekonomiskt slöd, regler för energibe­skallningen saml säkerhels- och miljökrav. För all de energipolitiska må­len skall kunna förverkligas är del nödvändigl all kommunernas ålgärder utgår från dessa mål, eftersom de enskilda beslul som påverkar energisy­stemets utformning i hög grad är beroende av kommunal planering och andra kommunala åtgärder.

En ralionell planering innebär alt de samlade effekterna av olika hand­lingsalternativ klarläggs och vägs mol varandra. Vid utformningen av etl energisystem måste även l.ex. miljöhänsyn och sysselsättningsaspekter beaktas. Vilka åtgärder sådana avvägningar leder till i konkreta fall måste bedömas lokalt, dvs. i den enskilda kommunen. Endast därigenom kan befintliga fömtsättningar tas tillvara l.ex. i form av lokala energikällor, lillgång till olika slag av arbetskraft etc.

Kommunerna har redan ett belydande ansvar för energiplaneringen på lokal nivå. Enligt lagen (1977:439) om kommunal energiplanering skall kommunerna i sin planering bl.a. främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Vidare åligger det kom­mun atl undersöka fömtsättningarna atl genom samverkan med annan kommun eller betydande intressent gemensamt söka lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Detta

 

Prop. 1984/85:5                                                        7

innebär bl.a. aU hänsyn bör tas i den kommunala planertngen lill möjlighe­terna att ulnyllja industriell spillvärme. Kommunerna har vidare skyldig­het au upprätta planer för aU minska användningen av olja. Jag ålerkom­mer härtill i del följande.

Del kommunala ansvarei för energiplaneringen är således redan lidigare reglerat i lag. De förslag somjag redovisar i del följande syflar inle till aU ändra på de ansvarsförhållanden som i dag råder. Den utveckling som har ägl mm inom energiområdel och de erfarenheter som successivi har vun­nils pekar enligt min mening på atl del nu finns anledning alt ta upp frågan hur kommunerna på bästa sätt skall fullgöra sitt ansvar för planeringen av del lokala energisystemet och vilket stöd de kan behöva från statsmak­terna härför. Till ulgångspunkl för mina överväganden ligger del material som har redovisats i inledningsavsnitlet och vad som har framkommil vid remissbehandlingen av delta.

Kommunernas ansvar och inflytande omfattar såväl tillförseln och dis­tributionen som användningen av energi.

Genom att komnunerna svarar för praktiskt tagel all försörjning i landel med Qärtvärme - både vad avser produklion och distribution - har de etl väsentligt inflytande över värmeförsörjningen. När det gäller bränslen år kommunerna i dag stora förbrukare av eldningsoljor och andra bränslen, framför allt för förbränning i hetvallencenlraler och kraft värme verk. Ge­nom den pågående ulbyggnaden av fjärrvärme kan kommunernas roll på bränslemarknaden väntas öka, inte minst i fråga om inhemska bränslen såsom torv, skogsenergi m.m.

F.n. sker en snabb övergång från uppvärmning med olja lill eluppvärm­ning i bebyggelsen. Kommunerna spelar i detla sammanhang en viktig roll genom sill dominerande inflylande över eldistributionen; de dislribuerar elektrisk ström till ca 70% av landels elabonnenler.

Kommunerna har också elt storl inflytande på elanvändningen för upp­värmningsändamål, bl.a. genom utformningen av taxor och avgifier och genom den möjlighel alt vägra elleverans för uppvärmningsändamål som ellagen ger i vissa fall.

Kommunerna svarar vidare för att åtgärder vidtas, bl.a. inom ramen för den kommunala energiplaneringen, så all miljöstörningarna från byggnads­uppvärmning begränsas och de av naturvårdsverket utgivna riktlinjerna för luftkvalitet beaklas. Kommunerna har också möjligheter all med slöd av byggnads- och hälsoskyddslagstiftningen påverka installation av värmean­läggningar, l.ex. fastbränslepannor, så all de utförs och används på ell miljömässigt acceptabelt sätl.

När del gäller energihushåUningen har staten och kommunerna etl dub­bell ansvar på så sätt atl de dels genom sina beslul kan påverka förutsätt­ningarna för energianvändningen i hela samhällel, dels ansvarar för alt energianvändningen inom egna verksamheier är så effektiv som möjligt.

I anslutning till den tioåriga energisparplan för befintlig bebyggelse som

 

Prop. 1984/85:5                                                        8

riksdagen beslutade om år 1978 (prop. 1977/78:76, CU 31, rskr 345) har kommunerna viktiga uppgifler i fråga om besiktning, rådgivning och infor­mation lill fastighetsägare. Genom tillkomsten av del s.k. bosladsförbätl-ringsprogrammet (prop. 1983/84:40 bil. 9, BoU 11, rskr 63) har kommuner­na vidare etl samordningsansvar när del gäller alt genomföra förbättringar och ombyggnader av bostadsbeståndet av olika skäl, bl.a. energihushåll­ningsskäl.

Genom sill inflylande över el- och värmeförsörjningen och över sam­hällsplaneringen i stort påverkar kommunerna också förutsättningarna för industrins energianvändning. Kommunala Ijärrvärmesystem kan, omvänl, vara en förulsältning för etl effektivi ulnyttjande av induslriell spillvärme.

Kommunernas handlande påverkar vidare energianvändningen inom transportområdet. Den kommunala bebyggelse- och trafikplaneringen på­verkar både energibehoven och miljöförhållandena i kommunen. Plane­ringen har därigenom en belydande inverkan på möjligheterna lill effektivi­tet och ekonomi i kollektivlrafiksyslemel, vilkel i sin lur påverkar energi­behovet for transportändamål. En ökad kollektivtrafik leder dessutom ofta till en bättre miljö.

Sammantaget innebär den pågående ulvecklingen inom energiområdet -med en ökning av de inhemska bränslenas roll, i kombinalion med den pågående snabba övergången till Qärrvärme och elvärme - atl kommuner­nas inflytande över både tillförsel och användning av energi kommer atl öka ytterligare under de kommande åren.

2.2 Kommunernas nuvarande energiplanering

År 1981 infördes en bestämmelse i lagen om kommunal energiplanering av innebörd alt det i varje kommun fr.o.m. den 1 juli 1982 skall finnas en aktuell plan för all minska oljeanvändningen i kommunen (prop. 1980/81:90 bil. 1, NU 60, rskr 381, SFS 1981:601). Denna s.k. oljereduk-tionsplan skall vara anlagen av kommunfullmäktige. Lagändringen anslöl till de riktlinjer för energipolitiken under 1980-talel som riksdagen vid del tillfället beslutade om. I dessa ingick som en väsentlig del all energiplane­ringen under de närmaste åren särskilt skulle riklas in på ålgärder för att minska oljeberoendet.

Som riktmärke för oljeredukiionsplanerna angavs i förarbelena till lag­ändringen (prop. 1980/81:90 bil. 1 s. 370 f) att oljeberoendet, jämfört med år 1980, borde reduceras med 25-50% fram till år 1985 och med 50-75% fram lill år 1990.

Utöver oljeredukiionsplanerna har i praktiskt taget alla kommuner upp­rättals energisparplaner för den befintliga bebyggelsen. I flera slörre kom­muner finns vidare planer för värmeförsörjningen.

SIND och OED har i rapporten (SIND 1983:3) Redovisning och analys av kommunernas oljereduktionsplaner redovisal innehållet i kommunernas

 

Prop. 1984/85:5                                                        9

oljereduktionsplaner, bl.a. som sammanställningar av beslul om och planer för dels invesleringar inom energiområdet, dels energisparandels omfattning. Redovisningen har gjorts med utgångspunkt i de av riksdagen fastlagda målen om oljeersattning.

I redovisningen har den planerade oljeersällningen fram till år 1990 summerats. De siffror som därvid har erhållils kan jämföras med de energi-poliuska riktlinjerna för oljeersällningen uttryckta i mål för sparande, elkonvertering osv. För storstädernas del - Stockholm, Göteborg och Malmö - har enbart den totala oljereduklionen redovisals.

Vid en sammanvägning av uppgifterna rörande storstäderna och övriga kommuner erhålls enligt planerna en tolal oljereduklion för hela rikel år 1990 om sammanlagi ca två Iredjedelar av 1980 års oljeförbmkning.

Kommunerna har i planerna även redovisat sina bedömningar av energi­sparandets utveckling fram lill år 1990. Sammanställningarna visar att inom ramen för den toiala oljereduklionen svarar sparandel för 18 procent­enheter från år 1980 fram till år 1990. Detta kan jämföras med riktlinjerna enligt riksdagsbeslutet år 1981 om en oljereduktion genom energisparande med 15-25 procentenheter jämfört med år 1980.

2.3 Former för den fortsatta kommunala energiplaneringen

SIND:s och OED:s redovisning och de övriga erfarenheter som succes­sivt har vunnits av arbetet med energiplaneringen i kommunerna pekar på att ambitionen alt minska oljeberoendet har fått ett starkt genomslag i den kommunala planeringen. Oljeredukiionsplanerna förefaller därmed ha fått den avsedda styrande effekten på kommunemas planering. Därmed har en god gmnd lagts för en fortsatt utveckling av den kommunala energiplane­ringen.

Målet att minska vårt oljeberoende är fortfarande centralt för energipoli­tiken. Vidare måste förberedelser redan nu göras för avvecklingen av kämkraften. En viktig uppgift för energipoliliken är alt främja ett rationellt utnyttjande av olika energikällor och energislag i lämpliga omvandlings-och distributionssystem. För atl det skall vara möjligt att fullfölja dessa intentioner fordras att den kommunala energiplaneringen inle bedrivs fri­stående från annan kommunal planering, ulan inlegreras i den kommunala planeringen i dess helhel. Lagen om kommunal energiplanering är f.n. utformad så att kommunerna själva får avgöra hur del allmänt angivna ansvar för energiplanering som lagen ålägger dem konkret skall ta sig uttryck i deras planering. Endast i etl avseende, den lidigare nämnda oljereduktionsplanen, finns särskilda krav. I och för sig är del självklart att, om lagens intentioner skall uppfyllas, energiplaneringen måste integre­ras med annan planering, eftersom så många kommunala beslut och åtgär­der får effekter på energisystemet. Jag anser emellertid atl detta vidgade perspektiv bör komma till uttryck också i lagen. I det följande föreslår jag

 

Prop. 1984/85:5                                                       10

därför all lagens krav i fråga om oljereduklionsplan vidgas lill alt avse en plan för hela energisystemet i kommunen. Jag återkommer härtill i avsnill 3.1, men vill redan nu la upp några vikliga ulgångspunkler för förslagen.

En sirävan bör enligt min mening vara alt planeringen av energisystemet i kommunen sker med hänsyn lagen också till andra faktorer av belydelse på det kommunala planel, l.ex. miljöpåverkan, sysselsättningsaspekter m.m. En planering som präglas av en helhetssyn gör det möjligt alt få ell vidgal underlag för såväl kommunala som nationella beslul.

Jag vill i detla sammanhang specielll framhålla betydelsen av atl ralio­nella avvägningar görs mellan åtgärder för alt hushålla med energi och åtgärder för alt tillföra energi. I promemorian (Ds I 1984:2) Ulvecklad kommunal energiplanering finns ell anlal exempel på hur sådana avväg­ningar kan göras i prakliken.

Energiplaneringen bör således utformas och bedrivas utifrån de lokala förhållandena. De nationella målen och riktUnjerna för energipolitiken utgör dock utgångspunkten för planeringen.

En samlad planering måste vidare utgå ifrån alt inte enbart energifrå­gorna i den egna kommunen är av intresse vid kommunens behandling av frågor inom energiområdel. Aktiviteter i närliggande kommuner och inom regionen bör påverka den egna energiplaneringen och energiförsörjningen. Det finns ofta anledning atl i energisammanhang samverka kommuner emellan. För att utvinna lokala energitillgångar kan exempelvis krävas en avsällning av större kvantiteter än en viss kommun behöver. En planerad torvbrytning med investeringar i vägar, maskiner, förbränningsanläggning­ar m.m. fömtsätter ofta atl flera kommuner går samman om planering, finansiering och organisation av denna verksamhet.

Ibland kan en samverkan mellan kommuner avse flera kommuner eller en hel region inom etl län eller över länsgränser. Frågan kan slällas huruvida någon part ulanför kommunerna i sådana fall bör samordna kommunernas arbele med energiförsöijningen. Ulredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning har i sitl belänkande (SOU 1981:94) Energisamverkan stat-kommun-näringsliv i della sammanhang föreslagil en ändring i lagen om kommunal energiplanering, som ger möjlighel alt ålägga två eller flera kommuner att genomföra gemensam energiplanering. Praktiskt tagel samtliga remissinstanser som har behandlat denna fråga avvisar förslaget. I stället förespråkas allmänt en frivillig samverkan med aklivi stöd från statens energiverk.

För egen del anser jag att en samverkan mellan kommuner och inom regioner kan vara av stort värde. Därigenom skapas förutsättningar för projekl som kan vara belydelsefulla från både lokal och nationell syn­punkt. Exempel på sådana projekt är l.ex. spillvärmeutnytljande, sopför­bränning för värmeförsörjning samt utvinning av inhemska bränslen. Så­dana projekt kan dessutom skapa lokal sysselsällning. Det är därför ange­läget att staten stödjer och uppmuntrar samverkansprojekl. Bl.a. statens energiverk spelar i detta sammanhang en viktig roll.

 

Prop. 1984/85:5                                                       11

Samverkan mellan kommuner är i de flesla fall ell gemensaml inlresse och kommer därför i allmänhet till slånd genom inilialiv från kommunerna själva. Kommunerna bör därför själva komma överens om formerna för en sådan samverkan. På flera håll finns redan väl ulvecklade former för samverkan. Som exempel kan nämnas nordvästra Skånes resp. sydvästra Skånes kommunalförbund. Länsavdelningar av Svenska kommunförbun­det häri några fall bilrätt kommunerna i samverkansprojekt. I Storslock­holmsområdel finns för energifrågor en sammanslutning av flera kom­muner, STOSEB.

Jag vill i detla sammanhang la upp frågan om länsstyrelsernas roll. Länsstyrelserna har all verka för alt statlig och kommunal verksamhel samordnas och anpassas lill målen för länels utveckling. Därtill har läns­slyrelserna vissa författningsenliga uppgifter med direkl anknylning till energiområdet. Del gäller bl.a. koncessioner och lillstånd för torvläkler. De prövar också vissa energianläggningar från bl.a. miljö- och markan­vändningssynpunkt. De handlägger glesbygdsstöd och lokaliseringsstöd som kan omfatta energiinvesleringar. Vidare har de uppgifter med anknyl­ning till del ekonomiska försvarei. Uiöver dessa uppgifter har länsslyrel­serna i många fall spelat en vikUg roll i samverkansprojekl på energiområ­del mellan kommuner eller inom regioner, bl.a. genom alt la iniliativ lill och genomföra olika inventeringar. Genom sin överblick över förhållan­dena i länen har länsstyrelserna kunnat ge värdefulla bidrag vid utform­ningen av samarbelsprojekt och även kunnat ta inilialiv till samarbete. Flera av de länsslyrelser som har yttral sig över promemorian om ulveck­lad kommunal energiplanering har erinrat om delta och framfört att läns­styrelserna bör ges en mer formaliserad roll i energiplaneringen. Andra länsstyrelser menar att samverkan med kommunerna i energifrågor hittills har fungerat väl, och atl någon ytterligare formalisering inte behövs.

För egen del anser jag att det är angeläget atl den resurs som länsslyrel­serna utgör las lill vara även i arbetet med energiplaneringen. Della bör enligt min mening emellertid inle ske genom alt länsstyrelsen nu ges en formaliserad roll i den kommunala energiplaneringen. Min bedömning är i stället att, med hänsyn till de skifiande förhållanden som gäller lokall och regionalt inom energiområdel, det är en fördel alt länsslyrelsernas hand­lande kan anpassas till den flexibilitet, som enligt min mening måste känneteckna den kommunala energiplaneringen.

Mot bakgrund av vad som nu har sagts anser jag all någon ändring av nuvarande ordning inte behövs. Det bör ankomma på varje kommun all i sin energiplanering beakla möjligheterna atl samverka med en eller flera andra kommuner och atl i samband därmed försöka finna lämpliga former för en sådan samverkan. I sådana sammanhang kan också länsslyrelserna i många fall spela en roll. Även samverkan med industrier kan i många fall vara akluell. I sammanhanget vill jag också särskilt peka på behovel av samverkan vid störte investeringar i l.ex. bränsleutvinning.

 

Prop. 1984/85:5                                                       12

En annan fråga i samband med den fortsatta kommunala energiplane­ringen är om kommunerna behöver ytterligare styrmedel - l.ex. i form av lagstiftning - för atl bättre kunna fullfölja intentionerna i energiplanerna. Denna fråga tas upp i promemorian från den interdeparlementala arbets­gruppen. Gruppen betonar all kommunerna i dag förfogar över etl stort anlal styrmedel. Många av dessa siyrmedel har dock endasl kommii lill obetydlig användning. Gruppen anser därför all det f.n. inle finns moliv alt införa ytterligare styrmedel. I slället förordas alt kommunerna, i samband med upprättande av sina energiplaner, går igenom vilka siyrmedel som finns och analyserar hur de skulle kunna bidra till all lösa de problem som har identifierats.

Huvuddelen av de remissinslanser som har yttrat sig över promemorian i denna del delar uppfattningen alt det f n. inle finns någol behov av ytterligare styrmedel. Denna uppfattning hävdas bl.a. av Stockholms och Malmö kommuner. Flera remissinslanser, bl.a. Kristinehamns och Falkö­pings kommuner saml statens råd för byggnadsforskning, anser all de nuvarande slatliga styrmedlen inom uppvärmningsområdel är oöverskådli­ga och svårtolkade och välkomnar därför en översyn av gällande regler. Avesta kommun anser dock atl styrmedlen behöver förbättras för att man skall få till stånd ett ökat samarbele mellan kommuner och industrier inom spillvärmeområdet.

Den utvecklade kommunala energiplanering som jag förordar bör inne­bära atl kommunerna akfivl utnyttjar de befintliga styrmedlen för atl effektivt samordna olika ålgärder. Några nya styrmedel bör som framgålt av det lidigare emellertid inle införas för tillfället. Erfarenheterna från arbelel med den fortsatta energiplaneringen i kommunerna bör avvaktas.

De förslag somjag lägger fram i del följande syftar till att vidga kommu­nernas möjligheter att planera energisystemets utformning på lokal nivå. Därigenom skapas förutsättningar för all mer ändamålsenligl ulnyllja in­salta resurser. Etl ökat kommunall infiytande över energiplaneringen lig­ger också i linje med det synsätt på relationen mellan slal och kommun som nu alllmer gör sig gällande.

Kommunerna har somjag tidigare påpekade etl dominerande inflylande över eldistributionen i landet. För att den nationella resurs som elproduk­tionen utgör skall kunna utnyttjas effektivi är det viktigt atl eldistributions-näten kan byggas ut på etl planmässigt sätl. Det är också angeläget att kommunerna ges möjlighet alt styra användningen av energi pä ett ratio­nellt sätt. Vad gäller användning av el för uppvärmningsändamål har enligt ellagen leveranlören, som ofta är en kommun, i princip skyldighet alt leverera el för alla normala förbrukningsändamål, även värmeförsörjning av fastigheter. Undantag gäller dock för fastigheter inom fjärrvärme- och nalurgasområden, där fastighetsägaren har rätl lill el för värmeförsörjning av fastigheten endasl om denna med större fördel kan uppvärmas med el än med det för området gemensamma systemet. Bestämmelsen gäller även

 

Prop. 1984/85:5                                                       13

el för värmepumpar. Bakgranden lill bestämmelsen är atl de kollekliva systemen för sin ekonomi kräver hög anslulningsgrad inom verksamhels-området.

Kommunen har genom dessa regler möjlighel all begränsa användningen av elvärme och värmepumpar i områden med kollektiva värmeförsörj­ningssystem. Det nuvarande låga priset på elenergi innebär att användning av el för värmeförsöijning av byggnader i många fall kan vara ekonomiskt fördelaktig för den enskilde. Det är väsentligt atl kommunerna noga över­väger om och i vilken grad elanvändningen bör begränsas till förmån för kollektiva system. När det gäller el för värmepumpar lillkommer att det från energipolilisk synpunki är angelägel att främja användningen av vär­mepumpar med hänsyn till deras energieffeklivitel.

Frågan om skyldighet att leverera el lill värmepumpar har behandlals av statens energiverk i en skrivelse lill regeringen våren 1984, där verket föreslår atl ellagen ändras i visst avseende. Skrivelsen har remissbehand­lats varvid förslaget har fått ett i huvudsak positivt bemötande. Jag kom­mer i det följande att lägga fram förslag till ändring i ellagen som i alll väsentligt överensstämmer med energiverkets förslag (avsnitt 3.2). Jag vill i detta sammanhang informera om att jag nyligen har tillkallat en särskild utredare med uppgift att studera vissa frågor om utnyttjande av el.

Jag kommer i det följande också att lägga fram förslag lill rikflinjer för energiinriktad utbildning för personal inom sotningsväsendel (avsnill 3.3). Denna fråga ingår som en del i en större fråga som gäller fömtsättningar och resurser över huvud taget i anslutning lill kommunernas energiplane­ring. Innan jag går in närmare på förslagel till riksdagen vill jag närmare belysa denna fråga.

2.4 Förutsättningar och resurser för genomförande

Inom kommunerna finns i dag erfarenheter av arbete med oljereduk-fionsplanering och energisparplanering. Inom framför allt de stora och medelslora kommunerna finns också erfarenheter av arbele med värmeför-söijningsplanering. Sedan lång tid har kommunerna erfarenheter av sam­hällsplanering och av att samordna egen verksamhel och näringslivels m.fl. verksamheter inom kommunens område. Detta innebär enligt min mening att det finns goda förutsättningar för att kommunerna nu skall kunna gå vidare i arbetet med en utvecklad kommunal energiplanering.

Många kommuner, i första hand de mindre och medelslora, kan dock behöva stöd i sitt fortsatta arbete med en samlad energiplanering. I kom­munernas hittillsvarande arbete med energiplanering har stöd och informa­tion lämnats av en rad myndigheter och organisationer. Så har l.ex. Svens­ka kommunförbundei presenterat flera rapporter med råd lill kommunema om hur arbetet med energiplanering kan bedrivas. Dessa rapporter har särskilt behandlat hur energiplaneringsarbetet administrativt kan läggas

 

Prop. 1984/85:5                                                       14

upp och genomföras. Tillsammans med bl.a. slatens induslriverk, slalens planverk och riksantikvarieämbetet har kommunförbundei även informe­rat om planeringens praktiska utförande. Ell annal exempel på sådana prakliska råd är statens industriverks promemoria med allmänna råd om utförande av planer för atl minska anviindningen av olja i kommunerna.

Enligt min mening kommer sådana rapporter även i fortsättningen att ha stor betydelse som ell slöd för kommunernas arbele med en samlad kom­munal energiplanering.

På myndighetsnivå är del numera främsl slalens energiverk - som har tagit över induslriverkels tidigare roll vad gäller kommunal energiplanering - som bistår kommunerna på detta område. Verket skall enligt sin instmk­tion verka för alt den nationella energipolitikens program kan omsätlas i kommunernas verksamhel med kommunernas medverkan. Energiverket har vidare enligt förordningen (1977:440) om kommunal energiplanering rätl att begära informalion om hur kommunerna fullgör sina skyldigheler i fråga om energiplanering. I likhei med den interdepartementala arbels­gruppen anser jag att samlade uppgifler om kommunernas energiplanering i fortsättningen bör begäras endast när uppgiflerna behövs som ell under­lag för överväganden och ställningstaganden i ett naUonellt perspekliv. Energiverket bör verka för att målen för olika delar av kommunernas energiplaner utformas på ett sådant sätl att de kan dels fungera som måttstock på planeringens resultat, dels läggas samman för nationell av­stämning när en sådan är aktuell. Statens energiverk bör härvid kunna bistå kommunerna med råd om hur planerna kan redovisas bl. a. så att en nationell avstämning underlättas. Jag återkommer härtill i det följande (avsnitt 3.1).

En annan viktig uppgift för energiverket är att fortsätta alt i samverkan med kommunerna utveckla och effeklivisera formerna för den kommunala energiplaneringen. Den överblick som energiverket på detta sätl får över kommunernas energiplaner bör ge underiag för verkel aU lill regeringen kunna föreslå de förändringar i de statliga föreskrifterna för kommunernas energiplanering som kan behövas. Den kommunala energiplaneringen bör ses som en process där metoderna ständigt förfinas och vidareutvecklas.

Även andra centrala stafliga myndigheler med uppgifter som har bely­delse för den kommunala energiplaneringen bör också i fortsättningen stödja kommunerna. Del gäller bl.a. slatens planverk, bostadsstyrelsen, transportrådet, statens vallenfallsverk och slatens naturvårdsverk. För atl dessa myndighelers resurser skall utnylljas på etl effekiivt sätt är det enligt min mening angelägel atl deras ålgärder som har anknytning till den kommunala energiplaneringen samordnas så långt det är möjligt. Denna samordning bör ske genom statens energiverk. Del ankom.mer på regering­en att meddela föreskrifter i dessa avseenden.

På regional nivå har också länsstyrelserna somjag nyss har nämnt vissa

 

Prop. 1984/85:5                                                       15

författningsenliga uppgifter med anknylning till energiområdel. Genom silt samordningsansvar för den regionala slalliga förvallningen och genom sina övriga uppgifler inom samhällsplaneringen har länsstyrelserna viktiga upp­gifter när del gäller att ta till vara statliga intressen i kommunernas plane­ring och när det gäller atl biträda kommunerna med planeringsunderlag och allmänna råd. Länsstyrelserna kan bidra med kunskap och material också för kommunernas energiplanering och kan genom sin överblick över förhållandena i länen l.ex. la initiativ till samarbete mellan olika kom­muner. Länsstyrelsernas kunskaper och erfarenheter kan vara av värde också för energiverket i dess arbete med bl.a. den kommunala energipla­neringen.

En annan viktig resurs, som i första hand har belydelse för genomföran­det av den kommunala energiplaneringen inom energihushållningsområ­det, är den kommunala energirådgivnings- och energibesiklningsverksam-helen. Den erfarenhei som energirådgivare och -besiklningsförtätlare har samlat kan ha slor belydelse för möjligheterna all finna räll avvägning mellan fillförsel och användning av energi.

Av vad jag nyss har anförl framgår alt de i vissa avseenden nya uppgif­terna för kommunerna med en ulvecklad kommunal energiplanering i huvudsak bör kunna klaras med befintliga resurser. Stöd från statliga organ skall bidra till att göra detta möjligt även för kommuner som i dagsläget anser sig sakna tillräcklig kompelens på alla de områden som nu aktualiseras. Det är också viktigt atl kommunerna successivi bygger upp sin egen kompelens på detta liksom på andra planeringsområden och inte blir alltför beroende av utomstående konsulter eller t.ex. stafliga organ.

I kommunernas uppgifler när del gäller energisparplanen för befintlig bebyggelse ingår som jag nyss nämnde — fömtom planering av energibe­sparande ålgärder och förmedling av slatligt ekonomiskt slöd - också besiktning, rådgivning och informalion lill fastighetsägarna. Genom denna verksamhet kan den enskilde fastighetsägaren få informalion och råd om vilka åtgärder för all spara energi eller ersälta olja med andra energislag som är möjliga och lämpliga atl ulföra. Samtidigt får kommunerna möjlig­heter atl påverka och påskynda energisparverksamheten. Genomförandet av energisparplanen bygger emellertid på frivilliga insatser från såväl fas­tighetsägare som kommuner.

Sedan budgetårel 1977/78 lämnas särskilda statsbidrag till denna råd­givnings- och besiklningsverksamhet. För alt slimulera uppbyggnaden av en långsiktig verksamhet med tillräcklig omfallning beslutade statsmak-te-na år 1981 (prop. 1980/81:133, CU 37, rskr 384) alt t.o.m. budgetårel 1985/86 preliminärt ge kommunerna elt statligt bidrag av storleksordningen 130 milj.kr. per budgelår. Statligt stöd lämnas också till de slörre fasiig-helsförvallarna ocb deras organisaiioner för rådgivning och besiktning i egen regi.

I det nyligen beslutade bostadsförbättringsprogrammet (prop.  1983/

 

Prop. 1984/85:5                                                       16

84:40 bil. 9, BoU 11, rskr 63) är etl villkor för slatligt slöd lill underhåll och reparation all man lar lill vara de möjligheter som finns att samordna underhålls- och reparationsarbeten med skäliga energisparåtgärder. Del kommunala förmedlingsorganet kan kräva atl den som söker underhållslån redovisar eU underlag som visar alt samordningsmöjligheterna tas lill vara. Ell sådanl underlag kan beslå av l.ex. en rapport från en besiktning. Ett ultryck för den eftersträvade samordningen mellan energisparåtgärder och andra underhålls- och reparationsålgärder är att riksdagen därvid har be­slutat att de medel som har anvisats för informalion, rådgivning och besiktning inom energiområdel också får användas för bostadsförbätt­rings verksamhelen i övrigt.

En särskild arbelsgrupp inom bosladsdepartementel arbetar f n. med att utvärdera den kommunala rådgivnings- och besiktningsverksamheten inom energiområdet. En delrapport (Ds Bo 1984:1) Utvärdering av den kommunala besiktnings- och rådgivningsverksamheten mom energiområ­det -. En kartläggning har lämnats. Arbetsgruppen har i uppdrag att också föreslå hur en samordning av förbättrings- och ombyggnadsbesiktning och energibesiklning kan ske. En sådan samordning får dock inle utesluta alt besiktning görs i enbart energihushållningssyfte. Kravet på samordning får inte heller hindra att energisparåigärder utförs utan alt andra förbättrings­åtgärder vidtas. Av betydelse i delta sammanhang är också frågan om hur besiktnings- och rådgivningsverksamheten organiseras och hur den sam­ordnas med den kommunala energiplaneringen och med annan energiråd-givningsverksamhel. En annan viktig fråga är hur uppföljningen skall ske av att energibesiktning och energirådgivning leder till att energisparåt­gärder genomförs. Gruppen kommer inom kort att redovisa sina förslag.

I promemorian om utvecklad kommunal energiplanering har förslag lagts fram om en frivillig, regelbunden besiktning via sotningsväsendel av mindre och medelstora värmeanläggningar. Della förslag hänger - som några av remissinslanserna också har påpekal - samman med den övriga kommunala besiktnings- och rådgivningsverksamheten.

Dessa frågor har stor betydelse för del konkreia genomförandet av energihushållningsåtgärder lokall. De bör därför behandlas i etl samman­hang, nämligen vid den omprövning av det samlade energihushållningspro­grammet, som enligt riksdagens beslut år 1981 bör ske omkring år 1985.

 

Prop. 1984/85:5                                                                  17

3   Förslag till riksdagen 3.1 Obligatorisk energiplan

Mitt förslag: Lagen om kommunal energiplanering ändras på så sätt alt varje kommun åläggs att upprätta en plan för tillförsel, distribution och användning av energi i kommunen. Denna s.k. energiplan skall antas av kommunfullmäktige. Planen skall vara mllande och löpande revideras.

OED och SIND: OED och SIND föreslår alt lagen om kommunal energi­planering ändras så atl del slälls krav på all del i varje kommun skall finnas en värmeförsörjningsplan som skall antas av kommunfullmäktige. Kom­munen skall däri redovisa nuvarande uppvärmningsform för samtliga upp­värmda byggnader inom kommunen samt ange vilken eller vilka uppvärm­ningsformer som kommer att vara mest ändamålsenliga i etl längre per­spekliv. Huvudsyftet med planen är atl ge informalion lill nuvarande och blivande förelag och fastighetsägare i olika delar av kommunen samt till beslutsfattare i de olika kommunala förvaltningarna om de framlida förul­sältningarna för värmeförsörjningen. Enligt förslagel bör planen kunna tjäna som underlag vid l.ex. byggnadslovsprövning, lånebehandling och prövning av ärenden rörande elkonvertering och hänsynstagande lill miljö­vårdsfrågor. OED och SIND anser att värmeförsöijningsplanen bör utgöra etl underlag för den fysiska planeringen och redovisas i kommunernas översiktsplaner. Till skillnad från mitl förslag omfattar SIND:s och OED:s förslag endast uppvärmningsområdel.

Remissinstanserna: OED:s och SIND:s förslag om värmeförsörjnings­planer bedöms i huvudsak positivt av remissinstanserna. Flera instanser är dock tveksamma till den föreslagna detaljeringsgraden och ambitionsni­vån, bl.a. med hänvisning till kommunernas begränsade möjligheter atl påverka ulvecklingen inom vissa områden.

Arbetsgruppen: .Arbelsgmppens förslag överensslämmer med milt förslag när det gäller upprättande av en energiplan. Däruiöver föreslår arbelsgrup­pen alt planen skall innehålla kvantitativa mål för energihushållning och oljeersättning.

Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag om en heltäckande kommunal energiplan bemöts, i likhet med OED:s och SIND:s förslag, i huvudsak positivi. Den helt övervägande delen av remissinstanserna är således posi­liva lill förslagel om en helläckande obligatorisk energiplan. Bl.a. Stock­holms, Uppsala och Malmö kommuner anför att en helhetssyn och en samordning har eu stort värde. Flera remissinstanser framför dock ivek-2   Riksdagen 1984185. I saml. Nr 5

 

Prop. 1984/85:5                                                       18

samhet lill om den föreslagna energiplanen skall omfatta även sådana områden som kommunen har små möjligheter alt påverka.

Elt fåtal remissinstanser, bl.a. riksrevisionsverkei och Svenska Petro­leum Institutet, avslyrker förslaget om en obligalorisk energiplan.

Arbelsgruppens förslag att energiplanen skall innehålla kvantitativa mål för energihushållning och oljeersättning kommenteras av flera remissin­stanser. Bl.a. statens energiverk och slatens planverk år tveksamma till förslaget att kommunerna enligt lag skall uppställa sådana mål, med moti­veringen att kommunerna själva bör ansvara för den närmare utformning­en av energiplanerna.

Skäl för mitt förslag: Den kommunala energiplaneringen måsle för att kunna vidareutvecklas baseras på etl bredare underlag än vad som i allmänhet finns i dag. Detta bör komma lill uttryck i bl.a. atl kommunerna ersätter de nuvarande oljeredukiionsplanerna med planer av mer omfal­lande karaktär. Både OED/SIND:s förslag och arbetsgruppens förslag har en sådan inrikining. Skillnaden mellan dem är närmasl atl enligt del sist­nämnda förslaget planen skall la hänsyn också lill kommunernas stora indirekta inflytande på energibehovet och de samband som finns mellan olika delar av energisystemet.

Jag anser atl — såväl när del gäller bränsleförsörjningen som beträffande andra verksamheter inom energisystemet - del är nödvändigt för kom­munen att i sin planering beakta även verksamheter som är ordnade på sådant sätt att kommunen endast indirekt kan påverka hur de skall bedri­vas. Jag vill därför ansluta mig till arbetsgmppens förslag. Det innebär att kommunerna bör åläggas att upprätta energiplaner som omfattar tillförsel, distribution och användning av energi. Till frågan om planens ambitions­nivå och delaljeringsgrad återkommer jag strax. Det nuvarande kravel i 3 § lagen (1977:439) om kommunal energiplanering om en plan för atl minska oljeanvändningen bör ersättas av ett krav på en energiplan. Med hänsyn till alt det i de flesta kommuner i dag finns både en planeringsberedskap och etl anlal konkreta planer för olika delar av energisystemet bör någon lång introduktionstid inte vara nödvändig. Även om ambitionsnivån för energiplaneringen varierar och kommer att variera starkt mellan olika kommuner anser jag alt det är en stor fördel om den utvecklade kommuna­la energiplanering somjag förordar kan komma till stånd någorlunda samti­digt i landets samfliga kommuner. Jag förordar därför att kommunerna bör ha fastställt energiplaner senast den 1 januari 1986.

Energiplanen bör, liksom den nuvarande oljeredukfionsplanen, antas av kommunfullmäktige. Genom att del slutgiltiga ansvarei för att fastställa energiplanen vilar på kommunfullmäkfige blir planen föremål för en offent­lig debatt och kan därigenom bli väl förankrad i kommunen. Detta bidrar till au göra planen trovärdig och auktoritativ.

Vad gäller energiplanens/orm och innehåU villjag framhålla följande.

 

Prop. 1984/85:5                                                       19

De planer som kommunerna upprätiar inom energiområdet måste anpas­sas lill varje kommuns fömlsätlningar i olika avseenden. Lagtexten bör lämna utrymme för detla, vilket innebär all ulformningen av och innehållel i planerna sannolikt kommer atl variera mellan kommunerna lill följd av olika förutsättningar och ambitioner. Energiplanen kan därmed ta sig olika konkreia utiryck, från översiktliga ställningstaganden till konkreta och detaljerade åtgärdsprogram för olika områden. Eftersom energiplanens huvudsyfle är alt tjäna som underlag för insatserna inom energiområdet liksom inom andra områden av belydelse för energiförsörjningen i varje kommun, finns det enligt min uppfattning ingen anledning lill atl siräva efter en likformighet mellan de planer som upprättas i olika kommuner. Detla hindrar givetvis inte all kommunerna kan ha nylla av att jämföra erfarenheter och metoder sinsemellan, och alt en gemensam metodik så småningom växer fram.

Planerna måsle givelvis innehålla vissa mål som kommunerna vill uppnå på energiområdel. Utgångspunkterna måste, somjag nyss framhöll, härvid vara de övergripande nationella målen för energipolifiken, dvs. bl.a. att främja energihushållningen, atl minska oljeberoendet, atl introducera var­akliga, helst inhemska och fömybara energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan och alt skapa förutsättningar för den kommande avveck­lingen av kärnkraften. Inom ramen för dessa grundläggande mål bör kom­munerna ha slor frihei alt precisera sina egna mål med hänsyn till både innehåll och fidpunkt. Exempelvis kan mål beiräffande en acceplabel miljökvalitet uppställas.

Enligt min uppfattning är del av stor vikt för kommunernas arbete med energifrågorna att konkreta mål ställs upp inom olika seklorer för alt ge möjligheter till en effektiv inriktning av åtgärder av olika slag och till resultatprövning senare. Med hänsyn till att kommunerna har väsentligt olika inflytande över olika aktiviteter är det nalurligl atl målen inom vissa sektorer kan ligga till grund för detaljerade åtgärdsprogram, medan andra mål mer kommer all uppfattas som ledstjärnor för arbetet med genomfö­randet av intentionerna i energiplanen. Något krav på målens formulering, likformighet mellan olika kommuner e.d. bör alltså inte slällas upp. Del kan emellertid tänkas atl någon form av idealvärden eller tumregler, åt­minstone inom vissa allmänl förekommande användningsområden, l.ex. bostadsuppvärmning, skulle vara användbara som riktmärken för plane­ringen i de kommuner som så önskar. Jag avser att senare föreslå regering­en att uppdra åt slalens energiverk all undersöka intresset för och möjlig­heten lill att ta fram några sådana exempel.

Ett ytterligare syfte med de föreslagna energiplanerna är atl de skall utgöra underlag för beslut på nationell nivå. Som gmnd för sina ställnings­taganden kommer slalsmakterna atl behöva informalion om bl.a. elan­vändningens utveckling, befintligt och planeral underlag för moltryckspro-duklion av el, energihushållningen, ulvecklingen i fråga om inhemska

 

Prop. 1984/85:5                                                       20

bränslen och kol m.m. Det är emellertid inle möjligt atl i dag ange exakl när och i vilken form dessa behov kan komma att uppslå. Av bl.a. detta skäl anser jag det inte ändamålsenligt atl kommunerna åläggs att för vissa tidpunkter och ändamål upprälla mål. Såväl för kommunernas egen plane­ring som för statsmakternas behov av information anser jag det emellertid nödvändigl och önskvärt alt det med utgångspunkt från energiplanerna skall vara möjligt atl bilda sig en översikllig uppfallning om dagsläget och framtidsutsikterna för de nämnda områdena.

Som jag tidigare har angivii (avsnitt 2.4) ankommer del i dag på energi­verket atl inhämta information om hur kommunerna fullgör sina uppgifler enligt lagen (1977:439) om kommunal energiplanering. Med hänsyn till de vidgade planeringsuppgifler somjag nu föreslår för kommunerna anser jag all del är lämpligl all - i fråga om andra uppgifler än detaljuppgifter om enskilda kommuner m.m. - energiverket skall ha rätl atl inhämta uppgifter först efter särskilt beslut av regeringen. Jag avser att föreslå regeringen atl förordningen (1977:440) om kommunal energiplanering ändras i överens­stämmelse härmed.

Jag lar nu upp frågan om energiplanens rättsliga effekler. Denna fråga berördes i förarbelena till lagen om kommunal energiplanering (se SOU 1976:55 Kommunal energiplanering). Där diskuterades i vilken mån den kommunala energiplaneringen borde utmynna i planer som blir bindande för kommunala och eventuellt statliga myndigheter, och som medför rättig­heter eller skyldigheter för enskilda. Ulredningens slutsals var alt ell syslem med kommunala energiplaner, som efler slallig prövning skulle binda efterföljande detaljplaner, genomförandeåtgärder, koncessionsbe­slut etc, skulle innebära belydande nackdelar, bl.a. genom att motverka behovel av handlingsfrihel i planeringen. Statsmakternas beslul (prop. 1976/77:129, CU 39, rskr 338) gav ultryck för samma inslällning, nämligen alt planeringen skulle vara i lag föreskriven men utan formella rättsverk­ningar.

Milt förslag innebär ingen ändring i detta avseende. Fastställandet av en energiplan bör i sig inte innebära några direkla och omedelbara rättigheter eller skyldigheter för vare sig kommunen eller den enskilde.

Delta innebär emellertid inle alt energiplanen kommer atl sakna effek­ler. Tvärtom är avsiklen att planen skall ha en styrande verkan bäde i de kommunala förvaltningarnas arbele och i viss mån också vid bedömningen av enskilda ärenden. Jag vill i del sammanhanget erinra om atl flera författningar med anknylning till energiområdet hänvisar ull fullmäktiges beslut eller andra kommunala planer. I fastbränslelagen (1981:599) före­skrivs exempelvis atl del krävs lillslånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för alt uppföra, installera eller ändra eldnings­anläggningar över en viss slorlek så atl de får ett utförande för huvudsaklig eldning med kol. Sådanl tillstånd behövs emellertid inte för anläggningar för uppvärmning av industribyggnader eller trädgårdsnäringens byggnader

 

Prop. 1984/85:5                                                       21

utanför områden där fjärtvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad enligt kommunens energiplanering. Enligt den s.k. ellagen (1902:71 s. 1) är en eldistributör i princip skyldig all leverera el för normalt förbmkningsändamål. Undanlag från denna skyldighet föreligger dock om strömmen är avsedd all användas för värmeförsörjning av byggnad inom ett område där Qärtvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distri­buerad och om värmeförsörjningen inle med störte fördel kan lillgodoses med elenergi än med del för området gemensamma systemet. I uttrycket "avses bli distribuerad" ligger enligt förarbetena (prop. 1976/77:129, CU 39, rskr 338) att planerna - vad avser fiärrvärme - är konkreia och att fjärtvärme är ett realisUskt altemativ till elvärme vid uppvärmning. I båda fallen torde ett fullmäktigebeslut i form av en energiplan vara en lillräcklig grund för befrielse från kravet på fillstånd för kolanläggning resp. för undantag från skyldighet att distribuera el.

Även reglerna för statligt stöd till installationer för uppvärmning och energibesparande åtgärder är förenade med villkor som innebär alt kom­munen i vissa fall kan avstyrka stöd, när ställningstaganden av kommun­fullmäkfige motiverar det.

Som jag nyss anförde är det rimligt och naturligt atl energiplanen kom­mer att skilja sig mellan kommuner ull både form och innehåll. Därmed är det också svårt att på förhand avgöra vilka effekter energiplanen som instrument kan få. Med hänvisning till de exempel somjag nyss har nämnt är det emellertid av stor betydelse att energiplanen speglar en konkret viljeinriktning och att den ligger till gmnd för ett samlat kommunalt ageran­de inom energiområdet. Därigenom kan energiplanen komma att utgöra en stabil gmnd för en rationell planering både inom de olika kommunala förvaltningarna och i de enskilda företagen, hushållen m.fl.

3.2 Ändring i ellagen

Mitt förslag: Lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, ellagen, ändras på så sätl att del framgår att elleverantör skall vara skyldig att tillhandahålla ström fill värmepumpar inom Qärtvärme- och naturgasområden om inte kommunfullmäktige har beslutat att värmepumpar i fortsättningen inte bör anordnas i områdel.

Statens energiverk: Statens energiverks förslag enligt verkets skrivelse den 5 mars 1984 (se bilaga 4) överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Energiverkets föfsla"g har fått etl övervägande posilivi mottagande av remissinstanserna. Bl.a. ett stort anlal kommuner tillstyr-

 

Prop. 1984/85:5                                                       22

ker förslagel. Många remissinstanser framhåller de fördelar som värme­pumpar har från energihushållningssynpunkl. Bl.a. vattenfallsverket och planverket anser aU distributionsplikten bör omfatta inte bara el till värme­pumpar utan också andra elbaserade uppvärmningsformer.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK), ÖEF, Svenska Värmepumpsföre­ningen, Hyresgästernas Riksförbund m.fl. förordar en generell leverans­plikl av el till värmepumpar även om de finns i fjärtvärme- eller nalurgas­områden.

Några remissinslanser avslyrker energiverkets förslag. De anser alt nuvarande möjligheter atl begränsa användningen av värmepumpar bör finnas kvar och att del är lämpligl aft denna fråga prövas från fall till fall.

Sammanfattning av skäleh: Enligt ellagen kan en elleverantör vägra leve­rans av el till elvärme, vartill räknas även värmepumpar, i fjärrvärme- och nalurgasområden med hänsyn till att de kollektiva värmesystemen för sin ekonomi kräver hög anslutningsläthet. Av energipolitiska orsaker bör an­vändningen av värmepumpar inte förhindras utan starka skäl. Som elt villkor för att få vägra leverans av el lill värmepumpar inom ett visst fjärrvärme- eller naturgasområde bör därför gälla att kommunen uttryckli­gen tagit ställning till atl värmepumpar i fortsättningen inle bör användas i området.

Skäl för mitt förslag: Förslaget innebär skärpta krav för att få vägra leverans av el till värmepumpar inom Qärtvärme- eller naturgasområden.

Enligt 2 § 4 mom. ellagen har elleverantören i princip skyldighet att leverera el för alla normala förbrukningsändamål, däribland värmeför­sörjning av fastigheter. Bestämmelsen gäller även el för värmepumpar. Leveransskyldighel gäller dock inle för värmeförsörjning av fastigheter inom fjärrvärme- och naturgasområden, ulom om fastigheten med störte fördel kan uppvärmas med el än med det för området gemensamma syste­met. Något hinder för leverantören all frivilligl leverera slröm lill elvärme eller värmepumpar även inom sådana områden finns naturiiglvis inle.

Kommunerna är ofta själva elleverantörer och har i varje fall allfid etl inflytande över eldislribufionen i kommunen. De får genom dessa regler möjligheter aft begränsa användningen av elvärme och värmepumpar i områden med kollektiva värmeförsörjningssystem. Bakgmrfclen till regler­na är aU sådana system för sin ekonomi kräver hög anslutningsgrad inom verksamhetsområdet. Reglerna ger kommunerna eU styrmedel för en ra­tionell avvägning mellan olika uppvärmningsformer inom kommunen.

Uppvärmning med Qärtvärme eller naturgas i områden som har lillräck­lig värmetäthet (värmebehov per ytenhet) är fördelaktig för den enskilde och från allmän synpunkt genom alt den leder dels lill ett bäure och effektivare utnyttjande av våra energitillgångar, dels lill förbättringar i vår yUre miljö genom möjligheterna till effekfivare luflvårdsålgärder. Utbygg-

 

Prop. 1984/85:5                                                       23

nåden av Qärtvärmesystem spelar en avgörande roll för möjligheterna atl utnyttja lokala energitillgångar som spillvärme från industrier,- kommunala reningsverk m.m. och att l.ex. anordna slora säsongsvärmelager för sol-energiutnyttjande. I ett längre perspekliv kommer öärrvärmesyslem över viss storiek att ge underlag för kraft värmeproduktion.

Det nuvarande låga prisei på elenergi innebär all användning av el för värmeförsörjning av byggnader kan vara ekonomiskt fördelaktig för den enskilde. Det kan därför uppkomma en intressemotsättning mellan en fastighetsägare som önskar använda el för värmeförsörjningen trots atl fastigheten ligger inom ett kollektivt systems verksamhetsområde och kommunen med ansvar för det kollektiva systemels ekonomi. En fastig-helsägare som vägras leverans kan i sista hand hänskjuta frågan till pröv­ning av statens energiverk.

När det gäller skyldigheten att leverera el till värmepumpar i fjärtvärme-eller naturgasområden finns särskilda synpunkter atl beakla. Denna fråga har särskilt under senare tid aktualiserats i olika kommuner. I några fall har kommunens energiverk vägrat leverans medan i andra någol motsatsför­hållande inte har uppkommit mellan värmepumpar och kollektiva system. Från allmän energipolilisk synpunkt är det angelägel att främja använd­ningen av värmepumpar med hänsyn till deras energieffeklivitel. Den tekniska utvecklingen inom uppvärmningsområdel får inte hindras. Möjlig­heterna all effeklivisera energianvändningen och atl utnyttja lokala energi­källor måste främjas. Det är angeläget all ny teknisk utrustning för upp­värmning kan utnyttjas även inom områden som är avsedda för uppvärm­ning med fjärt värme och naturgas, när detta är rimligt. Ett av syftena med den utvecklade kommunala energiplaneringen är att kommunerna noga skall överväga användningen av skilda lekniska lösningar och energislag med hänsyn till de lokala förutsättningar som föreligger. Detla gäller natur­ligtvis särskilt vid planering och projektering av nytillkommande anlägg­ningar och syslem. I en sådan situation är del nalurligl med en noggrann och förutsättningslös värdering av olika uppvärmningsalternativ. Härvid bör även möjligheterna att utnyttja värmepumpar inom områden som är tänkta för Qärrvärme- och nalurgasdislribution kunna las lillvara i högre grad än f.n.

Vad jag nu sagt ger vid handen alt en noggrann avvägning måsle göras vid ställningstagandet till värmepumpar inom Qärrvärme- eller naturgas­områden. Denna avvägning bör som hillills ankomma på kommunen. Jag är inle beredd all, såsom några remissinslanser föreslagit, förorda en lösning som innebär atl det alltid skall föreligga skyldighel all leverera el lill värmepumpar oavsett var dessa finns. Ellagen bör dock ändras på så sätt att ell villkor för atl en elleverantör skall kunna vägra el lill värmepum­par är alt kommunen genom beslut i fullmäktige skall ha tagil uttrycklig ställning till ätt värmepumpar inte bör anordnas inom just detla område. Redan installerade värmepumpar bör inle beröras av ell sådant beslut. Härigenom får kommunerna på ell auktoritativt säll la ställning till princip-

 

Prop. 1984/85:5                                                       24

frågan om del av hänsyn till del kollektiva sysiemel finns anledning alt även förhindra värmepumpar i området. Kommunens slällningstagande kommer atl ingå i den energiplan som fullmäklige skall la ställning lill före utgången av år 1985 enligt den ändring i lagen om kommunal energiplane­ring somjag nu föreslår. Milt förslag till ändring i ellagen överensstämmer med vad statens energiverk föreslagit, vilket fått elt övervägande positivi mottagande av remissinstanserna.

Det bör observeras att kommunens principiella ställningslagande mol värmepumpar endasl är en förutsättning för att få vägra elleverans. Det medför ingel formellt hinder mol att leverera el lill en värmepump i områdel, om della skulle anses befogal på grund av speciella omständighe­ter.

Lagändringen bör träda i krafl den I april 1985.

Det kan tidvis erbjuda störte ekonomiska problem atl introducera vär­mepumpar och annan ny teknik i redan elablerade Qärrvärmeområden med sina givna förutsättningar än i härför planerade områden eller sådana som är under uppbyggnad. I befintliga fjärtvärmesystem finns å andra sidan möjligheter atl anpassa systemet till minskad anslulningseffekt eller redu­ceral energibehov. Vid minskat värmeunderlag per ytenhet kan sålunda en successiv anpassning ske till lägre drifttemperaturer, vilket leder lill sänkta energiförluster. Vidare bör påpekas atl äldre Qärrvärmesyslem inom en lioårsperiod sannolikt kommer att kräva relativt omfattande översyner, reparationer och förbättringar. Del bör inom ramen för dessa insatser finnas möjlighet att dimensionera systemen så att hushållning och installa­tioner av värmepumpar kan ske på etl sätl som är lämpligt ur allmän och enskild synvinkel. Det är en viktig kommunal uppgift att åstadkomma en rimlig avvägning av uppvärmningssystemet. Etl medel härför kan vara en lämpligt avvägd taxa för Qärrvärme eller naturgas. Men även konkurrens mellan olika energislag och energisystem bör vara en stimulerande faktor när det gäller atl åsladkomma effektiva uppvärmningssystem som ytterst är fill gagn för den enskilde abonnenten.

3.3 Energiinriktad utbildning för personal inom sotningsväsendet

Mitt förslag: Personalen inom sotningsväsendel bör erbjudas komplet­teringsutbildning inom energihushållningsområdet. Statligt stöd bör lämnas till utbildningen. Den myndighet som regeringen bestämmer, i praktiken slatens energiverk, bör svara för administrationen av siödet.

Statens brandnämnd: Statens brandnämnd har på regeringens uppdrag utrett frågan om kompletteringsutbildning på energiområdet för personal inom sotningsväsendet. Efter genomgången utbildning på en första nivå

 

Prop. 1984/85:5                                                       25

skall skorstensfejaren kunna utföra en funktionskontroll av en mindre värmeproduktionsanläggning, inreglera anläggningen till optimala driflvär-den och ge råd och anvisningar om ålgärder för en bäitre energihushållning i anslutning härtill. Efter utbildning på en andra nivå skall skorstensfejaren kunna medverka till en bättre energihushållning vid produklion och distri­bufion av värme även i medelstora och störte anläggningar saml beträffan­de ventilationssystemets funkfion och skötsel.

Brandnämnden föreslår att ca 1 600 skorstensfejare av tolall ca 2 100 får genomgå en två veckor lång kurs och att mellan 600 och 700 mäslarutbil-dade skorstensfejare får genomgå en tre veckor lång kurs. Utbildningen anges kunna genomföras under en treårsperiod.

Räddningstjänstkommittén: Räddningstjänstkommittén föreslår i silt be­tänkande (1983:77) Effektiv räddningstjänst bl.a. att åtgärder som i väsent­lig mån bidrar till alt förbättra energihushållningen bör vidlas inom ramen för sotningsväsendet. Strävandena alt utöka sotningsväsendels traditionel­la uppgifter till att omfatta åtgärder som minskar energiförbmkningen kan enligt kommittén bidra till att risken för uppkomst av brand minskar. Kommitténs förslag remissbehandlas f.n.

Arbetsgruppen: Arbetsgmppens förslag överensslämmer i stort med brandnämndens förslag utom vad gäller myndighetsansvaret för den ener­giinrikiade kompletteringsutbildningen för sotningspersonalen. Arbets­gmppen föreslår - med hänvisning lill statens energiverks uppgifler vad gäller energiinriktad utbildning till redan yrkesverksamma - atl energiver­ket i stället för brandnämnden bör få i uppdrag att i samråd med berörda parter planera och genomföra denna utbildning för sotningspersonalen.

Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna är positiva till försla­gen om utbildning för personalen inom sotningsväsendel. Kommunförbun­det anser emellertid alt den föreslagna ulbildningen är olillräcklig för all sotningsväsendet skall kunna anlitas för besiktning av värmeanläggningar. Rörfirmornas Riksförbund anser å andra sidan att ulbildningen är alltför omfattande.

Några remissinstanser pekar på kopplingen till de förslag om grundut­bildning för sotningsväsendet som lagts fram av kommittén (Kn 1982:03) för samordning av den centrala ledningen av räddningstjänsten i fred och civilförsvarsverksamheten (CESAM-kommittén).

Skäl för mitt förslag: Utbildningsinsatser på olika nivåer har betydelse för arbelet med kommunal energiplanering och för förverkligandel av planer­na. En från energisynpunkt ändamålsenligt utformad utbildning för dem som direkt kan påverka energianvändningen ule i samhällel är ett viktigt led i genomförandet av energihushållningsprogrammet. Del är särskilt

 

Prop. 1984/85:5                                                       26

betydelsefullt atl nya rön och erfarenheler fortlöpande förs in i ulbildning­en. Det är därför angelägel med särskilda utbildningsåtgärder för redan yrkesverksamma som i sin verksamhet direkt eller indirekt kan påverka energianvändningen.

Den tekniska ulvecklingen inom uppvärmnings- och venlilalionsområ-det har gått snabbi under senare år. Vidare har det genom ökade energi­priser blivit alltmer angelägel alt värme- och ventilationsanläggningar sköts på ell energieffeklivl sätl. Skötseln av värmeanläggningar har även stor betydelse för strävandena atl minska miljöskadliga ulsläpp, exempel­vis av sol. Av bl. a. personalen inom sotningsväsendet krävs därför nume­ra större insikter än tidigare i t.ex. värme- och ventilalionsteknik.

Jag anser därför att kompletteringsutbildning inom energihushållnings­områdel för sotningsväsendels personal snarasl bör inledas i princip enligt brandnämndens och arbetsgruppens förslag. Del krävs viss tid för att planera och inleda en ny utbildningsverksamhet. Det är därför angeläget att beslut härom inle onödigtvis fördröjs. Eflersom det redan i dagens läge finns ett stort behov av sådan utbildning anser jag inte att mitl förslag om utbildning föregriper behandlingen av räddningsljänstkommilléns förslag om vidgade uppgifter inom energihushållningsområdel för sotningsväsen­det eller arbetsgmppens förslag om att använda sotningsväsendet för en frivillig pannbesiktning. Det bör finnas goda möjligheter all i efterhand göra de marginella anpassningar av utbildningen som kan föranledas av ställningstagandena fill de ytterligare förslag om sotningsväsendels upp­gifter som kommer att redovisas bl.a. i samband med den kommande översynen av det samlade energihushållningsprogrammet.

Med hänsyn till statens energiverks uppgifter vad gäller slöd fill utbild­ning inom energiområdel för redan yrkesverksamma anser jag att det bör ankomma på energiverket atl administrera även stödet till utbildning av sötare. Verksamheten kräver ett nära samarbete med statens brandnämnd och andra berörda parter, bl. a. statens naturvårdsverk. Jag vill framhålla alt bl.a. den statliga Sliftelsen Insfitutel för Förelagsutveckling (SIFU) kan vara ett lämpligl organ för alt i praktiken genomföra ulbildningen i fråga.

För att täcka kostnaderna för utbildningsverksamheten, som av brand­nämnden har beräknats till sammanlagt drygt 18 milj.kr., anser jag atl statliga bidrag erfordras. Något statligt bidrag för att täcka kostnaderna för produktionsbortfall vid deltagande i ulbildningen bör däremot enligt min mening inte lämnas. Medlen bör på samma sätl som de medel statens energiverk disponerar för annan energiinriktad utbildning av yrkesverk­samma finansieras från tolfte huvudtitelns anslag E 17. Stöd för oljeersät­tande åtgärder, m.m.

För egen del harjag beräknat medelsbehovet för denna kompletterings­utbildning lill sammanlagt 15 milj.kr. under en treårsperiod. Jag har då utgått från att en viss del av kurskostnaden kan finansieras med avgift. Om det visar sig ändamålsenligt bör dock utbildningen inom samma kostnads-

 

Prop. 1984/85:5                                                       27

ram kunna genomföras under en något längre period. För budgelåret 1984/85 beräknarjag 5 milj.kr. för planering och genomförande av de första kurserna. Nämnda belopp bör för budgeiårei 1984/85 föras från anslaget E 17. Stöd för oljeersättande ålgärder, m.m. till anslaget E 4. Utbildning och rådgivning m.m. för all spara energi under tolfte huvudlileln.

4   Upprättade lagförslag

I enlighel med vad jag nu har anfört har inom induslrideparlemenlet upprättats förslag till

1.    lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering och

2.    lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Ändringen i ellagen faller inom lagrådels granskningsområde. Med hän­syn lill ärendets relativt enkla beskaffenhet anser jag dock alt något yllran­de från lagrådet inte behöver inhämtas.

5    Specialmotivering

5.1 Lagen om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering

3 §   I varje kommun skall del finnas en akluell plan för fillförsel, distribu­tion och användning av energi i kommunen.

Syftet med lagändringen har ingående behandlals i den allmänna motive­ringen. Genom atl ikraftträdandet bestämts så långl fram som den 1 januari 1986 bör kommunerna ha möjlighel atl lill dess fatta erforderliga beslut. Utformningen av planen ankommer det på kommunen alt själv besluta om.

5.2 Lagen om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmel­ser om elektriska anläggningar

2 § 4 mom. Den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig distri­bution är skyldig alt, om inte särskilda skäl finns lill undanlag, lillhanda­hålla slröm ål var och en som inom områdel behöver den för normalt förbrukningsändamål. Sådan skyldighet föreligger dock inte om strömmen är avsedd att användas för värmeförsörjningen av byggnad inom ett områ­de där Qärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad och om värmeförsörjningen inle med slörre fördel kan tillgodoses med elenergi än med del för området gemensamma systemet. För att vägra leverans av slröm för värmepumpar inom elt sådant område krävs atl kommunfullmäk­tige har beslutat att värmepumpar inle bör anordnas inom områdel. Har leverans av el till en värmepump dessförinnan påböijats är dock elleveran­tören skyldig att tillhandahålla ström till värmepumpen så länge den är i bruk.

 

Prop. 1984/85:5                                                       28

Den som innehar linjekoncession är skyldig atl, om del är förenligt med koncessionens ändamål, leverera eller överföra slröm ål en innehavare av områdeskoncession, i den mån det behövs för att denne skall kunna fullgöra sina förpliktelser enligt första stycket. Sådan skyldighet atl levere­ra eller överföra ström föreligger även i övrigt gentemoi förbrukare, vars verksamhet är av slörre belydelse för del allmänna.

Frågor om förpliktelser, som avses i detla mom., prövas av den myndig­het som regeringen besiämmer.

Lagändringen har ingående behandlals i den allmänna moliveringen. Den innebär all elt nytt villkor, beslul av kommunen i fullmäklige, krävs för atl vägra elleverans till nyinstallerade värmepumpar i fjärrvärme- eller natur­gasområden. Jag vill undersiryka alt etl sådant område inte får vara så stort alt kommunens beslut får karaktär av normgivning.

Beträffande värmepumpar som är i drifl när kommunen fattar sitt beslul gäller alt en elleverantör är skyldig alt lillhandahålla slröm så länge värme­pumpen är i bmk, även om kommunen skulle ta ställning mot värmepum­par i områdel. Om därefler fastighetsägaren vill inslallera en ny värme­pump, fillämpas de nya reglerna. Om fasfighelen är speciellt inrättad för uppvärmning med värmepump, kan förhållandena vara sådana alt värme­försörjningen med störte fördel kan fillgodoses med värmepump än med det för områdel gemensamma systemet.

Frågan om leveransskyldighet föreligger i elt enskilt fall kan alltjämt prövas av statens energiverk, som därvid får bedöma om värmeförsörj­ningen med störte fördel kan lillgodoses med värmepump än med det för området gemensamma systemet. Vad kommunen har beslutat om den principiella avvägningen mellan värmepumpar och det kollekfiva systemet bör därvid vara ulgångspunkten för energiverkets överväganden.

Att kommunen tagit principiell ställning mot värmepumpar i ett område hindrar inle atl det i elt enskilt fall av speciella skäl kan vara motiverat all värmepump ändå bör tillåtas i en viss fastighet med speciellt läge eller utförande. Det är vidare tänkbart atl en byggnad bör få förses med värme­pump som komplement till tekniskt avancerade uppvärmningssystem som syftar lill all främja den tekniska utvecklingen inom uppvärmningsområ­det. Det är naturligt att kommunen själv ser till att sådan hänsyn tas.

Ikraftträdandebe slämmelser Lagen träder i krafl den 1 april 1985.

Genom att ikraftträdandet sätts lill den 1 april 1985 får kommunerna möjlighel atl pröva frågan om slällningstagande mot värmepumpar bör göras i någol Qärtvärme- eller naturgasområde innan de nya reglerna träder i kraft. Efler ikraftträdandet föreligger leveransskyldighet till nyinstalle­rade värmepumpar om inte kommunen i fullmäklige beslutat att värme­pumpar inte bör anordnas i områdel.

 

Prop. 1984/85:5                                                                 29

6   Hemställan

Med hänsyn till vad jag nu har anfört hemsläller jag atl regeringen dds föreslår riksdagen alt antaga upprättade förslag fill

1.  lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering,

2.  lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

dels föreslår riksdagen att

3.   godkänna de riktlinjer för utbildning av personal inom sotningsväsen­
det somjag har förordal,

dels bereder riksdagen tillfälle att

4.     la del av vad jag i övrigt har anfört om kommunernas energiplanering.

7   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslular att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemslälll om.

 

Prop. 1984/85:5                                                                  30

Bilaga I

Utdrag av och remissyttranden över promemorian (Ds I 1984:2) Utvecklad kommunal energiplanering

Innehåll

1. Utdrag ur promemorian   ....................................    31

(Kap. 1,3,4,5,6)

2. Remissyttranden   ............................................    58

2.1       Remissförfarandet   .....................................    58

2.2       Inledning   .................................................    59

2.3       Energiplan..................................................    59

2.4       Avvägning mellan tillförsel och sparande av energi          65

2.5       Taxor och prissättning på energi   ..................    66

2.6       Styrmedel .................................................    67

2.7       Byggnadslovsplikl vid byte av uppvärmningssyslem           68

2.8       Länsstyrelsens roll och regional samverkan   ....    69

2.9       Försöksverksamhel   ....................................    72

2.10    Den kommunala energirådgivnings- och energibesiklnings-verksamheten                73

2.11    Behovel av energiinriktad utbildning   .............. .. 75

2.12    Pannbesiktning   .........................................   76

2.13    Utbildning av sötare ....................................   78

 

Prop. 1984/85:5                                                                  31

1    Utgångspunkter

1.1 Inledning

Del svenska energisystemets beroende av importerad energi är fortfa­rande stort. År 1983 beräknas oljeprodukler svara för mellan 55 och 60% av den totalt tillförda energin. År 1982 kostade vår oljeimport ca 32 miljarder kronor netlo, vilkel molsvarade ca 18% av del totala importvär­det. Oljeberoendet utgör därmed en stor belastning på vår bytesbalans.

Gällande rikllinjer för energipoliliken beslutades av riksdagen år 1981 (prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 381). Det konstaterades då au energipoliti­kens huvuduppgift är atl skapa fömtsättningar för ekonomisk och social utveckling. Huvudmålen för energipoliliken innebär i korthet följande:

Tillgängliga energikällor skall ulnylljas på bäsla möjliga säll. Effekfiv hushållning skall främjas. Miljön skall värnas. Elt centralt mål för energi­politiken är ett kraftigl minskal oljeberoende. Vidare skall förutsättningar skapas för en avveckling av kärnkraften enhgt riksdagens beslul.

En successiv utveckling skall ske mot etl energisystem i huvudsak baserat på varaktiga, helst fömybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Under de närmaste 10-15 åren inriktas anslrängningarna i hög grad på alt minska vårt beroende av olja. Detta sker dels genom en effektivare användning av energi, i synnerhet av olja, dels genom att olja ersätls med andra energislag.

1981 års energipolitiska beslut innefattade bl.a. ell program för energi­hushållning i alla samhällssektorer och ell program för oljeersattning. Målel för oljeersättningen är all oljans andel av energitillförseln skall minskas från 55-60% år 1981 till ca 35-40% år 1990.

Det svenska energisystemet står således inför stora förändringar. Denna omslällning släller stora krav på invesleringar. Uppskattningsvis krävs invesleringar om över 100 miljarder kronor i olika delar av energisystemet, från utvinning till användning av energi, enbart under återstoden av 1980-lalet.

För atl målen för den nationella energipoliliken skall kunna nås fordras en samverkan mellan staten och kommunerna. Kommunerna har etl slort ansvar för att de nationella målen och riktlinjerna förverkligas. Del är framför alll i och genom kommunerna, genom kommunernas egen plane­ring och egna aktiviteter, som omställningen mot etl minskat oljeberoende och en förbättrad energihushållning måste komma atl ske. För detta krävs bl. a. atl det finns konkreta planer och program hos kommunerna för både energianvändningen och energitillförseln, och all dessa planer och pro­gram kan förverkligas.

Den kommunala energiplaneringen syflar bl. a. till alt i varje kommun få lill slånd en tillförsel och användning av energi som är så effekliv som

 

Prop. 1984/85:5                                                       32

möjligt, både med hänsyn till kommunens egna förulsältningar och med beaklande av de nationella energipolitiska målen. De erfarenheter som finns från det arbele som i dag bedrivs i kommunerna visar alt den kommu­nala energiplaneringen kan ulvecklas.

1.2 Kommunernas roll i energipolitiken

Kommunerna har en nyckelroll i energipoliliken inle minsl genom sill slora ekonomiska och administrativa inflylande över väsenlliga delar av samhällel. Bl.a. har kommunerna ansvaret för samhällsplaneringen på lokal nivå, som omfattar bl.a. markhushållning, bebyggelseplanering, kommunikalionsleder elc. Kommunerna och landstingskommunerna har också ansvaret för den lokala och regionala persontrafikförsörjningen. Därigenom påverkar de i slor ulslräckning de praktiska och lokala förut­sättningarna för energiförsöijningen, både inom sina egna områden och, sammanlagt, inom landet.

Kommunerna har också stora möjligheter atl mera direkt påverka både tillförseln och användningen av energi.

Kommunerna är i dag stora förbrukare av både oljor och andra bränslen, framför alll genom alt många kommuner bedriver fjärrvärmerörelse. Un­der de kommande åren förulsälls en fortsall ulbyggnad av Qärrvärmen. På sikl väntas en ökad elproduktion i kommunala kraflvärmeverk. Därigenom kommer kommunernas andel av marknaderna för olika bränslen atl öka.

Kommunerna kan vidare direkl påverka energianvändningen i sina egna byggnader, anläggningar och fordon. Exempelvis svarar de kommunala bostadsföretagen för en stor del av bostadsbeståndet.

Är 1978 beslutade riksdagen om en energisparplan för befinllig bebyggel­se. Målel för planen är all energianvändningen i del befintliga byggnads­beståndet skall minskas med ca 30% till slulel av 1980-talet. Kommunerna spelar en huvudroll i genomförandel av planen. Dels bedriver de besikt­nings- och rådgivningsverksamhet till fastighetsägare. Dels fungerar de som förmedlare av del statliga energisparsiödei.

Kommunerna har vidare ell dominerade inflylande över eldistribu­tionen. Kommunerna och företag med kommunalt majoriletsinflylande dislribuerar i dag elenergi lill ca 70% av landets abonnenter.

Kommunerna har dessulom elt slort indirekl inflylande över energiför­sörjningen, bl.a. genom atl uivinning av energi - l.ex. lorv - i de flesta fall kräver överväganden i kommunernas markanvändningsplanering.

Kommunernas insalser är således av avgörande belydelse för att de nationella energipolitiska målen skall uppnås. Betydelsen kan vänlas öka under de närmasle åren, bl. a. till följd av anslrängningarna atl öka utnyll­jandel av inhemska energikällor och genom de möjligheter till ökad energi­hushållning som tillkommer genom del nya bostadsförbättringsprogram­met. För all de kommunala insatserna skall få avsedd effekt måste de emellerlid ulgå från en god och väl samordnad planering.

 

Prop. 1984/85:5                            ., ,..                     33

För att markera del kommunala ansvarei för energiförsörjningen anlog riksdagen år 1977 lagen (1977:439) om kommunal energiplanering (prop. 1976/77:129, CU 39, rskr 338). Enligt denna lag skall kommunerna i sin planering främja hushållningen med energi saml verka för en säker och lillräcklig energifillförsel. Kommunerna skall också i sin planering under­söka förutsättningarna atl genom samverkan med annan kommun eller betydande intressent på energiområdel gemensaml söka lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln.

Några krav på polilisk förankring eller rapportering lill staten var ur­spmngligen inte förknippade med planeringen. Lagen innebär dock möjlig­het för regeringen att hämta in uppgifter om hur planeringsskyldighelen fullföljs.

År 1981 ändrades lagen om kommunal energiplanering (prop. 1980/81:90 bil. 1 s. 368 ff. NU 60, rskr 381, SFS 1981:601). Ändringen innebar aU det i varje kommun fr.o.m. den 1 juli 1982 skall finnas en aktuell plan för att minska oljeanvändningen i kommunen. Denna s.k. oljereduklionsplan skall omfatta både användning och tillförsel av energi och vara antagen av kommunfullmäktige.

Vid sidan av oljeredukiionsplanerna, som alltså är obligatoriska, finns i flertalet kommuner även andra planer som berör användning eller tillförsel av energi.

Kommunala energisparplaner för befintlig bebyggelse finns således i dag i de flesta kommuner. Dessa planer har samband med den nationella energisparplan för befintlig bebyggelse som beslutades av riksdagen år 1978 (prop. 1977/78:76, CU 31, rskr 345) och som syftar fill en minskning av energianvändningen i del befintliga byggnadsbeståndet med ca 30% under perioden 1978-1988. Energisparplanerna är inte obligatoriska för kommunema. För att stimulera kommunerna till att planera inom detta område har statligt stöd lämnats bl.a. för upprättande av sådana planer. Planerna är inte alltid antagna av kommunfullmäktige.

I många kommuner finns värmeplaner, som i allmänhet behandlar de lokala fömtsättningarna för utbyggnad av kollektiva värmesystem. Värme­planer upprättas ofta av de kommunala energiverken (eller molsvarande förvaltning/bolag). Planema är ibland, men inte alltid, antagna av kom­munfullmäktige.

1.3 Statliga myndigheters roll i energiplaneringen

Riksdag och regering anger de gmndläggande förutsättningarna för kom­munernas planer. Hit bör regelsystem för utvinning och utnyttjande av olika energislag, inkl. regler för skydd av hälsa och miljö, vidare skattesy­stem, stöd i olika former till energibesparingar, oljeersätlningsåtgärder, m.m. 3   Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 5

 

Prop. 1984/85:5                                                       34

Riksdagen har lagl fast de övergripande målen för energipoliliken.

Hos regeringen är ansvarei för frågor om energitillförsel och övergri­pande frågor om energianvändning, bl. a. ansvarei för samband och avväg­ning mellan fillförsel och hushållning, samlal inom industridepartementet under energiministern. Vad gäller energianvändningen tillämpas principen att varje sektor skall svara för planering m.m. av energianvändningen inom sin egen sektor. Ansvarei för frågor om energianvändning i bosläder m. m. ligger hos chefen för bosladsdeparlemenlel och ansvarei för frågor om energianvändning för transporler och samfärdsel — på motsvarande sätl - hos chefen för kommunikationsdepartementet. Viktiga frågor av belydelse för energiförsörjningen hanteras inom andra departement, t. ex. miljöskydd inom jordbmksdepartementet. För au samordna energian­vändningsfrågorna inom regeringskansliet har under ledning av industride­partementet bildats en interdepartemental arbetsgrupp.

På myndighetsnivå gäller samma princip. Således har statens energi­verk, som påbörjade sin verksamhet den 1 juli 1983, det cenirala myndig­hetsansvaret för frågor om energiförsöijning men även för övergripande och samordnande uppgifler inom energianvändningsområdet. Enligt sin instrukfion skall energiverket verka för atl den nationella energipolitikens program kan omsättas i kommunernas verksamhel med kommunernas medverkan. Energiverket har vidare enligt förordningen om kommunal energiplanering rätt alt begära information om hur kommunerna fullgör sina uppgifter enligt densamma. De begärda uppgifterna skall vara av väsenflig betydelse för statlig central eller regional planering. De skall avse rådande förhållanden, kommunens bedömning av utvecklingen på ener­giområdel eller av kommunen planerade ålgärder av väsenllig betydelse för energiförbrukningen, energitillförseln eller energihushållningen.

Verket har även i uppgift att utreda de närmare formerna för hur den kommunala energiplaneringen kan utvecklas och effektiviseras.

Inom exempelvis statens planverk, som har den allmänna uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendel inom rikel, hanleras olika frå­gor vilka har samband med energifrågor. Sålunda behandlas ibland energi­frågor i den fysiska planeringen. Inom andra myndigheler med olika sek­toransvar, exempelvis bostadsstyrelsen, transportrådet, statens natur­vårdsverk m.fl. handläggs också frågor av belydelse för energiområdel. En betydande del av energianvändningen går till bostadssektorn, bl.a. för uppvärmning. Flera energianläggningar prövas enligt miljöskyddslagen osv.

Länsstyrelserna har genom sitl samordningsansvar för den regionala slatliga förvaltningen och genom sina övriga uppgifler inom samhällsplane­ringen viktiga uppgifter både när del gäller att ta lill vara slatliga intressen i kommunernas planering och när del gäller att biträda kommunerna med planeringsunderlag och allmänna råd m. m. Länsstyrelserna kan bidra med kunskap och material också i energiplaneringen och kan genom sin över­blick över förhållandena i länen ta initiativ till samarbete.

 

Prop. 1984/85:5                                                       35

Länsstyrelserna har vissa författningsenliga uppgifter med anknytning lill energiområdel. Del gäller bl.a. lillslånd och koncessioner för torv­läkler. De prövar också olika lyper av energianläggningar från bl. a. miljö-och markanvändningssynpunkl. De handlägger glesbygdsstöd och lokali­seringsstöd som kan omfalla energiinvesteringar. Vidare har de uppgifter med anknytning till energiområdel inom ramen för del ekonomiska försva­ret.

Frågan om alt tilldela länsslyrelserna en särskild roll inom energiområ­del logs bl.a. upp i samband med den energipoliliska proposilionen år 1981. Då ansågs det inle lämpligl all bygga upp en regional statlig nivå inom energiområdet. En motivering var atl de skifiande förhållandena för olika energiformer och i olika regioner inom energiområdel gjorde det svårt atl finna enhefliga lösningar för hela landel.

Ulgångspunkten för den utvecklade kommunala energiplanering som föreslås i denna promemoria och dess genomförande på lokal nivå är all ansvarei hell skall åvila kommunerna. Någon konlinuerlig uppgiflsinsam­ling lill slatliga myndigheter föreslås inte. Länsslyrelserna föreslås inte heller få någon ny formaliserad roll inom energiområdet. Länsstyrelsernas placering regionalt nära kommunerna ger dem emellerlid särskilda möjlig­heter alt medverka som en länk mellan kommunerna och den centrala nivån i energiplaneringen. Statens energiverk bör således kunna ulnyllja länsstyrelsernas kunskaper och erfarenheler som ett led i verkets arbeie med bl.a. den kommunala energiplaneringen.

3   Utgångspunkter för en utvecklad kommunal energiplanering

3.1 Ett samlat system

Den kommunala planeringen som helhel är påverkad både av kommu­nens roll som verkställare av statsmakternas beslut och av dess roll som medborgarnas lokala demokratiska organ. Betydande olikheter i kommu­nernas säll alt organisera och driva planering finns redan nu och kan möjligen komma all förslärkas. Energiplaneringen bör vara väl integrerad i övrig kommunal planering och måste därför kunna anpassas till den lokala utvecklingen. Vad som sägs i del följande måsle därför omsättas till prak­tisk planeringsverksamhet på del säll som passar varje enskild kommun.

Ett gmndläggande krav på en effektiv kommunal energiplanering är all den bygger på en helhetssyn. Den bör behandla både kommunen som helhel och enskilda kommundelar, transportsystem, bebyggelseområden etc. Ralionella avvägningar måste göras av energins roll i de olika verk­samheter där den används. Dessa måste samordnas med avvägningar mellan energianvändning och energitillförsel inom kommunen eller kom­mundelen sedd som samlat energisystem. Hänsyn måste tas lill lokala

 

Prop. 1984/85:5                                                       36

energitillgångar, befintliga produktionsanläggningar, distributionsnät för el, fjärrvärme och gas, etc.

Förändringar i energisystemet lar lång lid, både på användnings- och tillförselsidan. Etl viktigt syfte med den kommunala energiplaneringen är att ge förulsältningar för en ändamålsenlig planering av olika invesleringar, och all identifiera och ta tillvara möjliga samordningsvinster, exempelvis mellan olika lyper av ombyggnadsåtgärder i byggnader och mellan invesle­ringar i energiproduktionsanläggningar och energihushållningsåtgärder. Energiplaneringen kan därför inle begränsas lill att enbari omfalta sådana verksamheier eller områden där energiförsörjningen är en huvudfråga. Även andra aspekler måsle beaktas - exempelvis bebyggelseplanering, transportsystemets utformning, sysselsättningsaspekter elc.

Den vikligasle ulgångspunklen för energiplaneringen i en kommun är naturligtvis en analys av de lokala behoven av energi och möjligheterna alt påverka dessa. Av avgörande belydelse är vidare de lokala förulsältningar­na för energiförsörjningen. Från energisynpunkt har bl. a. kommunens ylmässiga utbredning, anlalel och belägenheten av lälorter och bebyggel­sens omfattning och utbredning stor belydelse. Bebyggelsens ulformning - bebyggelsetälheten, byggnadernas tekniska utformning, andelen hög resp. låg bebyggelse elc. - är av avgörande belydelse för vilken lyp av energidistribution som är lämpligasl. Andra vikliga faktorer är avstånden mellan bostadsområden och service- och arbetsområden och förutsättning­arna för kollektivtrafik.

Förekomst och lokalisering av l.ex. energikrävande industrier liksom tillgång på industriell spillvärme kan väsentligt påverka förulsällningarna för kommunens energiförsörjning, och måste därför beaktas i energiplane­ringen.

Möjligheterna atl planera energiförsörjningssystem beror naturligtvis också i hög grad på vilka system som redan exislerar för t. ex. värmedislri-bution, persontrafik m. m.

Andra förutsättningar av betydelse är eventuella lokala energitillgångar (biobränslen, torv, vattenkraft, geoiermisk energi, nalurliga värmelager i jord, berg och vatten, induslriell spillvärme etc). Ett betydelsefullt inslag i den kommunala energiplaneringen bör därför vara en noggrann invenlering av vilka energikällor som finns fillgängliga lokalt och på vilkel säll dessa kan utnyttjas. Utöver den ekonomiska lönsamheten av olika alternativ är därvid möjligheterna alt genom utnyttjandet av lokala energikällor skapa sysselsättning inom kommunen av slort inlresse.

Ålgärder för att effekfivisera användningen av energi kan många gånger vara mer lönsamma än atl bygga ul lillförselsyslemet. Betraktandet av kommuner, kommundelar elc. som elt energisystem innebär därför att möjligheterna till aktiva åtgärder för bättre energihushållning måste beak­tas parallelll med fillförselmöjlighelerna. Som nämnts har de flesta kom­muner upprätlal energisparplaner för den befintliga bebyggelsen. För atl

 

Prop. 1984/85:5                                                      37

ge möjligheter fill rationella avvägningar mellan insalser på olika områden bör dessa energisparplaner utvidgas till alt omfalta även andra bely­dande energianvändare i kommunen - industrier elc. Även om energianvändningen i sådana verksamheter ligger utanför kommunens di­rekta inflytande är det angeläget att kommunens styrande organ har kun­skap om hur energianvändningen utvecklas, hur beroende olika verksam­heter är av en fungerande energitillförsel och vilka ålgärder som kan behöva vidlas för atl förbättra energihushållningen i stort i kommunen. Därigenom skapas fömtsättningar för en gemensam strategi för atl lösa kommunens energiproblem. Speciell vikt bör läggas vid möjligheterna lill energihushållning när nya uppvärmningssyslem - t. ex. Qärtvärme - pla­neras eller när nya större invesleringar skall göras i befintliga system. Hur energihushållningsinsatserna kan utformas i områden med olika uppvärm­ningssystem diskuleras i kapitel 7 nedan.

Ulgångspunkten bör vara att sträva efter en sådan resursanvändning alt de samlade kostnadema för investeringar, drift och underhåll av det totala energisystemet blir så låga som möjligt med beaktande av de energipoli­tiska målen. Ett tankesätt som därvid kan vara fmktbart är att betrakta energihushållning som en energitillförselåtgärd, dvs. som ett sätl att tillgo­dose elt visst energibehov. Därmed är det möjligt att jämföra investeringar i energiproduktionsanläggningar och energisparåigärder. Ell sådanl syn­sätt kan medföra att de kommunala insatserna för en god energihushållning bedöms annorlunda än hittills. Det kan som en följd av detta bli aktuellt att ompröva det kommunala energisparmål som kan vara fastställt.

När nya bostadsområden eller annan nybebyggelse planeras och utfor­mas måste på ett tidigt stadium ställning tas till hur de skall utformas och lokaliseras från energisynpunkt, vilka lokala energikällor som bör utnyttjas och hur energiförsörjningen skall ordnas. Ännu viktigare är dock atl beak­ta möjligheter till energibesparingar och till oljeersättning i det stora be­ståndet av befintliga byggnader. I sammanhanget kan nämnas alt bostads­politiken f. n. i hög grad är inriktad på alt främja ombyggnad och förnyelse av befinfliga bosladsområden. Regeringen har nyligen lagl fram förslag om ett program för bostadsförbättring. Förslaget innebär bl.a. att bäitre möj­ligheter skapas för finansiering av underhållsåtgärder. Vikten av alt under­hålls- och ombyggnadsålgärder i en byggnad utförs samordnat med l.ex. energibesparande åtgärder understryks. F. n. sker dessutom en snabb kon­vertering från olja fill andra energislag för uppvärmning i bebyggelsen. Om det behövs kompletterande styrmedel för att göra det möjligt för kom­munen att påverka valet av uppvärmningssystem i byggnader, såväl nya som befinfliga, diskuteras i kapitel 5 nedan.

 

Prop. 1984/85:5                                                       38

3.2 Mål

Nuvarande oljereduklionsmål och energisparmål har faslslällls av riks­dagen. Även om målen, som de har uttryckts i propositioner och andra dokument, har angetts i översiktliga lermer och med reservalioner för behovel av anpassning lill lokala fömtsättningar kan det ändå antas alt de har haft en styrande effekt på kommunernas arbete.

Den ulvecklade kommunala energiplaneringen som skisseras i denna promemoria bör som nämnls i slörre ulslräckning än lidigare grundas på de lokala förulsällningarna i varje kommun, och på en helhetssyn på kommu­nens energiförsörjning. En strävan bör vara att varje kommun, som resul­lal av de avvägningar som görs i kommunen, och med utgångspunki i de riktlinjer som har faslslällls av regering och riksdag, fastställer sina egna mål för energisparande och oljeersattning. Del är lämpligl alt de kommuna­la målen anges i kvantitativa termer. Olika typer av mål kan därvid bli aktuella för olika sektorer.

Som tidigare har nämnts anges de övergripande förulsältningarna och riktlinjerna för energipoHliken av riksdag och regering medan kommuner­na har etl belydande ansvar för all riktlinjerna förverkligas. Denna rollför­delning fömtsäUer att en fortlöpande dialog äger rum mellan staten och kommunema. Exempelvis är del i olika sammanhang - l.ex. vid de återkommande omprövningarna av de nafionella energipoliliska målen -angeläget all kommunernas mål för oljeersattning och energisparande kan användas som utgångspunki. För alt öka möjligheterna all summera kom­munernas mål fill nationella mål är del därför önskvärt atl kommunerna i möjligaste mån tillämpar likartade beräkningsmetoder vid fastställande av målen. Statens energiverk bör kunna bistå kommunerna med förslag till metoder, redovisningssätt m. m.

Del råder slor enighel om att man från statens sida skall vara återhållsam vad gäller all fordra in uppgifler från kommunerna. Kommunerna bör inle åläggas alt med regelbundna fidsintervall redovisa fullständiga beskriv­ningar av gällande energiplaner till något statligt organ. Däremoi bör regeringen, eller den myndighel som regeringen ger i uppdrag, vid de lillfällen då del är nödvändigt med hänsyn lill nationella energipoliliska överväganden ha rätl atl begära in uppgifter från en kommun om vad som gäller i fråga om exempelvis oljeersättningsmål och energisparmål.

3.3 Typ av plan

Av den lidigare redogörelsen har framgålt, att en utvecklad kommunal energiplanering borde la sig uttryck i en mer samordnad och sammanhäng­ande plan än de olika planeringsformer som f. n. används. Därigenom kan en ändamålsenlig avvägning komma till stånd mellan insalser i olika delar av energisystemet, och mellan energisystemet och den övriga kommunala verksamheten.

 

Prop. 1984/85:5                                                       39

Även OED och SIND har i sin lidigare nämnda rapport pekal på önsk­värdheten av alt få fill slånd en samordnad energiplanering. De föreslår all lagen om kommunal energiplanering kompletteras så all del slälls krav på all del i varje kommun skall finnas en akluell värmeförsörjningsplan. Värmeförsörjningsplanen skall enligt förslaget redovisa nuvarande upp­värmningsform för samtliga uppvärmda byggnader inom kommunen samt ange vilken eller vilka uppvärmningsformer som kommer all vara mesl ändamålsenliga i etl längre lidsperspektiv. Planen skall antas av kommun­fullmäktige.

I planen — där även en avvägning mellan sparande och tillförsel bör ske - skall kommunen enligt förslagel formulera en strategi för den långsiktiga värmeförsötjningen. Huvudsyftet med planerna är att ge information om de framtida förulsällningarna för värmeförsörjning lill nuvarande och bli­vande förelag och fastighetsägare i olika delar av kommunen saml till beslutsfattare i de olika kommunala förvaltningarna.

För att på ell effekiivt sätl ge denna informafion kan värmeförsörjnings­planen enligt förslaget lillföras underlaget för den fysiska planeringen och redovisas i kommunens översiktsplaner. Planen skall vidare kunna tjäna som underlag vid l.ex. byggnadslovsprövning, lånebehandling och pröv­ning av ärenden rörande elkonvertering och i miljövårdsfrågor. I områden där elvärme på sikl bedöms vara en ralionell uppvärmningsform kan vär­meförsörjningsplanen l.ex. utgöra underlag för alt tillåla installation av direktverkande elvärme.

OED och SIND framför dessutom att energiplaneringen bör koncen­treras till de områden där kommunen har de bäsla fömtsättningarna atl påverka ulvecklingen — dvs. värmeförsörjning, energisparande i egna fasfigheter, inarbelning av energiaspekler i mark- och bebyggelseplane­ringen samt rådgivning till fastighetsägare.

Flera av de remissinslanser som har yltrat sig över utredningsförslaget förordar någon form av värmeförsörjningsplanering i kommunerna. Svens­ka kommunförbundet anser exempelvis all del ligger nära lill hands att utveckla planeringen för minskad oljeanvändning lill en planering för vär­meförsörjning. Naturvårdsverket anser alt kommunala värmeförsörjnings-planer är viktiga från miljövårdssynpunkt och bör läcka hela lätorler inkl. småhusområden.

Behovel av samordning med annan kommunal planering underslryks från flera håll. Några instanser menar dock atl förslaget tillämpar ell alltför begränsai synsäll och all otillräckliga åtgärder föreslås. Del förekommer också tveksamhet inför förslagets delaljeringsgrad och ambilionsnivå; man menar att kommunerna själva bör utveckla sin energiplanering.

Här förordas, i likhet med flera remissinslanser, ell mer utvidgat synsätt på planeringen än vad SIND och OED föreslår. Energiplaneringen bör således inte begränsas till uppvärmningsområdet utan bör i princip omfatta kommunens hela energiförsörjning, dvs. både utvinning, omvandling, dis-

 

Prop. 1984/85:5                                                       40

tribution och användning av energi inom olika samhällsområden. Del är exempelvis uppenbart alt tillkomst eller nedläggning av en energikrävande industri inom kommunens område väsentligt påverkar förutsättningarna för planeringen av el- och värmeförsörjningen i kommunen. En sådan plan, som exempelvis kan benämnas energiplan, ulgår från det lolala energibe­hovet och de lillgängliga energilillgångarna inom kommunens område. Den behandlar såväl möjligheterna alt effektivisera användningen av energi som former för tillförsel och distributionen av energi - bränsleval, distri­butionsformer - och riktlinjer för hur energianvändningen i olika delar av kommunen skall lillgodoses.

För att planerna skall kunna omsättas i praktisk handling och upplevas som begripliga, måsle de innehålla klara och konkreta riktlinjer för utnytt­jandet av olika energiformer. Olika energiformers användning bör klarl kunna relateras till avgränsade områden, t. ex. kommundelar eller boslads­områden. Planerna för alt utnyttja nya energiformer bör kompletteras med en realistisk lidplan, så atl enskilda kommunmedborgare, förelag m.fl. i god tid vet vilka förutsättningar som gäller när de själva önskar ta olika iniliativ. Det kan vara motiverat att upprätta handlingsprogram för genom­förandel av energiplanen. Sådana program finns redan i dag i flera kom­muner. Slatens energiverk bör i della sammanhang kunna göra vikliga insatser när del gäller att la lillvara de erfarenheler som successivt vinns, och att förmedla dessa lill kommunerna.

Som grund för de konkreta ställningstagandena för de närmaste åren är det naturligt atl kommunerna bildar sig en uppfattning om sin energiför­sörjning på längre sikl. En sådan "strategi" - som av naturliga skäl blir mer översiktlig lill sin karaklär - kan bl.a. behandla energihushållnings­frågor och vilka energiformer som bör användas på längre sikl. Exempel­vis bör det övervägas vilken utbredning elvärme bör få, med hänsyn lill all elenergin på sikl kan väntas bli dyrare. Sådana ställningstaganden kan i många fall tjäna som underlag vid planering av investeringar i distribu­tionsnät för el och fjärtvärme som innebär stora kapitalinsatser. Även för statsmakterna är det väsentligl att få information om kommunernas lång­siktiga överväganden. Denna information måste ingå som ett underlag både i fullföljandet av oljeersättningsprogrammei och i del arbete som nu har påbörjats med atl skapa förutsättningar för en avveckling av kärnkraf­ten i enlighet med riksdagens beslut.

Mot den bakgrund som har angivits här bör den nuvarande skyldigheten för kommunerna att upprätta oljereduktionsplaner ersättas med ett krav på upprättande av en energiplan. I ett senare skede, när tillräckliga erfarenhe­ler har vunnits av arbetet med energiplaner, och när energiplaner ulgör en naturlig och integrerad del av den kommunala planeringsprocessen, kan del finnas skäl att diskulera om obligatoriet behöver kvarslå. Sådana överväganden bör göras i de återkommande omprövningarna av målen och riktlinjerna för den nationella energipolitiken.

 

Prop. 1984/85:5                                                                 41

3.4 Förankring

Energiplanen bör alltså beskriva kommunens strategi för energihushåll­ningen och energiförsöijningen i kommunen. Det är viktigt all energipla­nens intentioner blir väl förankrade i berörda kommunala nämnder och därigenom ger uttryck för en samlad politik på energiområdel från kommu­nens sida. Kommunstyrelsen har här etl samordnande ansvar. Den vil­jeyttring som energiplanen ger utiryck för bör sedan i lillämpliga avseen­den vägas in och komma lill ultryck i fysiska planer och i de kommunala förvaltningarnas verksamhetsplaner.

Hur arbetet skall organiseras får givelvis avgöras med utgångspunki i de fömlsätlningar som gäller i varje enskild kommun. Generelll kan dock sägas atl syftet med den samordnade planering som här förespråkas är atl åsladkomma ett bättre utnyttjande av resurser, och en bättre samordning av olika huvudmäns verksamhel. Genom all det slutgiltiga ansvarei för fastställandet av energiplanen vilar på kommunfullmäktige säkrar man all planen blir föremål för en offenllig debatt och därigenom blir förankrad. Därigenom kan planen uppfattas som trovärdig och auktoritativ.

Energiplaneringen berör inte bara kommunens egen förvaltning utan fömtsätter också i hög grad åtgärder från enskilda industrier, fastighets­ägare, trafikföretag elc. För atl få medverkan och förslåelse för genomfö­randel av energiplanen är det därför viktigt alt den arbetas fram på ell säll som ger möjlighel lill insyn från kommunmedborgarna. För della finns redan samrådsförfaranden etablerade i kommunerna.

När energiplanen har fastställts är det vikligl att kommunen informerar kommuninvånarna om dess innehåll så atl alla vet vad som gäller och vilka motiv som finns till de ställningstaganden som har gjorts.

Planen bör vara mllande, och omfatta en period om förslagsvis 5-10 år. Med tanke på att fömtsättningarna för energiförsörjningen snabbi föränd­ras bör en regelbunden ulvärdering och revidering av planen ske. Kom­muner, industrier m.fl. som ändrar planer och beslut av betydelse för energiplaneringen i den egna kommunen eller angränsande kommuner bör dock snarast informera de berörda om detta. Den föreslagna tidshorison­ten för planen sammanhänger med vikten av atl den är realistisk och genomförbar. Utblickar måste, som fidigare nämnls, dock ske mot ett längre tidsperspektiv. Inte minst planeringen av utbyggnaden av Qärr-värme, där framtida möjligheter lill mottrycksprodukfion bör beaklas, kräver etl längre lidsperspektiv.

Som fidigare har framhållils har kommunerna väsenfligt olika förutsätt­ningar i en mängd avseenden, och det är därför naturligt att olika kom­muners energiplaner kommer atl variera både till form och lill innehåll. Samfidigl är del uppenbart atl det finns många gemensamma problem, och etl stort behov av utbyle av information mellan kommuner om vilka erfarenheter de har vunnit av sin energiplanering. Det är därför angeläget

 

Prop. 1984/85:5                                                       42

all en försöksverksamhet snarasl kommer lill slånd i elt antal kommuner, med den inrikining som har angetts i denna promemoria. Statens energi­verk bör på olika sätt kunna bistå de berörda kommunerna i ell sådant planeringsarbete, och bör också verka för alt de erfarenheler som nås görs tillgängliga för landels övriga kommuner.

3.5 Samverkan mellan kommuner

Energifrågorna bör inle behandlas enbart med hänsyn till andra aktivi­teter inom kommunen utan också med hänsyn till energifrågornas behand­ling i närliggande kommuner. Av olika skäl finns det ofta anledning att i energisammanhang samverka kommuner emellan.

För att utvinna lokala energitillgångar kan exempelvis krävas en avsätt­ning av större kvantiteter än en viss kommun behöver. En planerad torv­brytning med investeringar i vägar, maskiner, förbränningsanläggningar m. m. fömtsätter ofta atl flera kommuner går samman om planering, finan­siering och organisation av denna verksamhet.

Elt annat exempel är fjärrvärmesyslem med sopförbränningsanläggning som använder flera kommuners samlade avfall.

Enligt lagen om kommunal energiplanering skall som nämnts kommuner vid sin planering undersöka förutsättningarna att genom samverkan med andra större intressenter, såsom processindustri eller kraftföretag, gemen­saml lösa frågor som har belydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Om det finns fömtsättningar för en gemensam lösning skall de tas till vara i planeringen.

Ibland kan en sådan samverkan avse flera kommuner eller en hel region inom ett län eller över länsgränser. Frågan kan ställas huruvida någon part utanför kommunerna i sådana fall bör samordna kommunernas arbete med energiförsörjningen. Ulredningen om styrmedel för näringslivets energi­hushållning - den s.k. Grafströmska utredningen - har i sitl belänkande (SOU 1981:94) Energisamverkan stal-kommun-näringsliv i detta sam­manhang föreslagit en ändring i lagen om kommunal energiplanering som ger möjlighet att ålägga två eller flera kommuner atl genomföra gemensam energiplanering. Av de remissinstanser som behandlat frågan är praktiskt taget samtliga avvisande till förslaget. I stället förespråkas allmänt en frivillig samverkan med aktivt stöd från statens energiverk.

Statens planverk pekar på sambanden mellan lagen om kommunal ener­giplanering och en ny plan- och bygglagstiftning. Oljeersättningsdelega­lionen betonar betydelsen av samordning mellan kommuner och industri i den kommunala energiplaneringen men understryker vikten av frivillighe­ten och vill avvakta utfallet av kravet på oljereduktionsplaner. Vidare anför delegationen att energiverkets behandling av sådana planer kommer att ge kunskaper som kan återföras till det lokala planet och leda till överenskommelser om gemensamma lösningar för flera kommuner. Svens-

 

Prop. 1984/85:5                                                                      43

ka Cellulosa- och Pappersmasseföreningen anser all del inte krävs någol formaliseral krav på samplanering för all eventuella samordningsvinster skall tas lill vara. Föreningen tror all samarbete om spillvärmeleveranser elableras så snart det finns ekonomiska förutsättningar.

Utredningen föreslår vidare att statens energiverk skall medverka till att centrala eller regionala bränslebolag bildas, för alt underlätta genomföran­del av samarbelsprojekt. Förslagel möts med blandade reaktioner från remissinslanserna. Många, bl.a. universitetet i Siockholm och Svenska värmeverksföreningen stöder tanken med hänvisning till all tillkomsten av bränslebolag underlättar övergången lill inhemska energikällor. Några re­missinslanser avvisar dock förslagel. Exempelvis slatens vallenfallsverk anser att utvecklingen bedrivs bäsl genom frivillig samverkan mellan pro­ducenter och konsumenter.

Samverkan kommuner emellan är i de flesla fall ett gemensaml intresse och kommer därför i allmänhet lill slånd genom iniliativ från kommunerna själva. Formerna för en samverkan två eller flera kommuner emellan bör därför ankomma på kommunerna själva att komma överens om. På flera håll finns exempel på väl ulvecklade former för samverkan mellan kom­muner exempelvis i form av kommunalförbund. Som exempel kan nämnas all i Skåne finns nordvästra Skånes resp. sydvästra Skånes kommunalför­bund. Länsavdelningar av Svenska kommunförbundei har i några fall biträtt kommunerna i samverkanprojekt. I Storslockholmsområdel finns för energifrågor en sammanslulning av flera kommuner, STOSEB.

Slutsatserna av vad som nu har sagts är alt någon ändring av nuvarande ordning inle behövs. Tillkomst av bränslebolag och andra åtgärder för atl bl. a. slimulera lill gemensamt utnyttjande av lokala energislag inom större regioner kan tillgodoses bl.a. genom del stöd för oljeersättande åtgärder som slalens energiverk administrerar.

3.6 Förslag till ändring av lagen om kommunal energiplanering

Ovan har föreslagits atl de olika planer som kommunerna i dag har inom energiområdel, bl. a. oljereduktionsplaner och energisparplaner för befinl­lig bebyggelse, ersälts med en sammanhållen plan, en energiplan. Som har utvecklats i del föregående bör energiplanen omfalta hela energisystemet i kommunen, dvs. tillförsel, distribution och användning av energi. Vidare bör planen vara antagen av kommunfullmäktige.

Förslagel innebär vidare att energiplanen skall vara obligatorisk för kommunerna. Del innebär att lagen om kommunal energiplanering måsle ändras, förslagsvis enligt följande:

 

Prop. 1984/85:5                                                       44

Förslag lUl ändring av lagen (1977:439) om kommunal energiplanering
Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3 § I varje kommun skall det fin-   3 § 1 varje kommun skall det fin-

nas en akluell plan för all minska     nas en aktuell plan för lillförsd, dis-
oljeanvändningen i kommunen. tribution och användning av ener-

Planen beslutas av kommunfull-     8'- Planen skaU innehålla kvaniita-
mäktige.                              '"'" mål för energihushållning och

för all minska oljeanvändningen i kommunen.

Planen beslutas av kommunfull­mäktige.

4   Styrmedel för kommunal energiplanering

I det föregående har redovisats etl förslag till hur den kommunala energiplaneringen kan ulvecklas. För all de uppställda planerna skall få prakfisk belydelse är det emellerlid nödvändigl alt kommunerna förfogar över tillräckliga styrmedel. I det följande redovisas några av de nuvarande styrmedlen. Vidare diskuteras behovet av ytterligare styrmedel.

4.1 Nuvarande styrmedel

-     Genom byggnadslagstiftningen ställs vissa krav på energiegenskaper och utformning av värmesystem vid nybyggnad och mer omfallande om- eller fillbyggnad. I byggnadslagen (BL) ges vissa bestämmelser om fysisk planering och om markens användning. Genom sladsplaneinslru-meniel ges kommunen en viss möjlighel alt styra nybebyggelsen så att den anpassas till kollektiva värmeförsörjningssystem, l.ex. fjärrvärme. I byggnadsstadgan (BS) sägs atl planläggning skall ske så atl hänsyn tas fill energihushållningsaspekter (9 §). Vidare regleras vilka ålgärder som kräver byggnadslov. Dil hör bl. a. en sådan ändring av en byggnad som berör konstruktionen av eldstaden och rök- eller venfilafionskanaler.

-     Regeringen har i oklober 1983 remitterat etl förslag till ny plan- och bygglagstiftning till lagrådet. Enligt förslaget skall energifrågorna ges ökad vikt vid lokaliseringsprövning av i försia hand samlad bebyggelse. En beslämmelse i lagförslaget föreskriver att byggnader och andra an­läggningar som för sin funkiion är beroende av energianvändning skall placeras på ett sätl som är lämpligl från energiförsörjnings- och energi­hushållningssynpunkt. Lagen är avsedd att träda i krafl år 1987.

-     Genom lagen om allmänna värmesystem (1981:1354) kan en kommun ansöka om att få förklara ett syslem för ledningsbunden energi (fjärr­värme eller naturgas) för allmänl. Om ansökan bifalles har kommunen rätt att ta ul anslutningsavgift av en fastighetsägare inom det allmänför-klarade områdel, även om denne inte vill ansluta sig. Allmänförklaring-

 

Prop. 1984/85:5                                                       45

en medför också en skyldighet för kommunen att ansluta alla fasfigheter inom området, vilkas ägare önskar det. Samtidigt innebär allmänförkla­ring atl abonnenterna har möjlighet alt få taxan prövad hos slatens va-nämnd.

-     Lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elekiriska anläggningar - ellagen - föreskriver atl den som har områdeskonces­sion för ett visst område är skyldig atl fillhandahålla el lill den som begär del. Undantag gäller dock om elenergin är avsedd atl användas för uppvärmningsändamål inom ett område där fjärtvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad och där värmeförsörjningen inte med störte fördel kan tillgodoses med elenergi än med det för områden gemensamma systemet. Frågan om undantagsbestämmelsernas lillämp­ning diskuteras i kapitel 7 nedan. Möjligheterna atl lillgodose lokala intressen skall särskilt beaktas vid prövning av ansökan om områdes­koncession. De lokala intressena företräds av kommunerna.

-     Stafliga bostadslån för nybyggnad lämnas enligt bostadsfinansierings­förordningen (1977:946). Om en kollektiv värmeanläggning finns (fjärt­värme- eller naturgasnät) och den planerade byggnaden ligger inom värmeplansområdet, ges bostadslån dock endast om husel ansluts till den kollekliva värmeanläggningen.

-     Villkoren för stöd till energibesparande ålgärder i befintliga bostadshus beskrivs kortfattat i kapitel 8. Stödet beslutas i allmänhet av länsbo­stadsnämnden efter yttrande av det kommunala förmedlingsorganet. Kommunen har räft atl avstyrka ansökningar om stöd fill energisparåt­gärder om översiktliga ställningstaganden av kommunfullmäktige be­träffande l.ex. energiförsöijningen i kommunen mofiverar del. Läns­bostadsnämnden har rätt att bifalla en av kommunen avstyrkt ansökan endast om särskilda skäl föreligger.

-     Den kommunala rådgivnings- och besiklningsverksamheten i anslutning fill energi sparandet i befinllig bebyggelse syflar fill att informera fastig­hetsägare om vilka åtgärder som är möjliga och lämpliga atl vidta i hans faslighet, och atl påvisa de ekonomiska konsekvenserna av olika åtgär­der. Verksamhelen är frivillig både för kommunen och för fastighets­ägarna. Den finansieras sedan år 1978 med stafliga bidrag. Besiktnings-förrattarnas roll diskuleras i kapitel 6 nedan.

 

-     I och med att energiplaneringen utsträcks lill att också omfatta elan­vändningen och elförsöijningen kommer också de kommunala konsu­menlvägledarna alt få en roll i energisammanhang. Det är hos dem konsumenterna kan få råd om hushållsulmslning, belysning elc. inle minsl vad gäller energiåtgång. Hur samverkan mellan denna konsu­mentvägledning och rådgivnings- och besiktningsverksamheten på vär­meområdet skall utformas bör övervägas inom kommunen.

-     Enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385) skall regeringen pröva till­komsten och lokaliseringen av bl.a. sådan industriell verksamhel som

 

Prop. 1984/85:5                                                       46

är av väsenllig belydelse för hushållningen med energi. För all tillstånd till lokalisering skall ges måste kommunen ha tillstyrkt ansökan. En översyn av denna lagreglering görs f n. inom regeringskansliel inom ramen för arbelet med en naturtesurslag. - Kommunerna har etl flertal möjligheter all påverka värmeanläggningar, t. ex. faslbränslepannor, så atl de ulförs och används på ell miljömässigt acceptabelt sätl. Administrativt regleras dessa frågor på tre sätt.

1   Kommunerna kan i samband med planeringen av värmeförsörjningen och i den fysiska planeringen ge rekommendalioner för hur uppvärm­ningen bör anordnas i småhusområden.

2   Vid prövningen av byggnadslov för uppvärmningsanordningar skall prö­vas atl dessa är så utförda all olägenheler för grannar inte uppkommer. Normall sker della genom all byggnadsnämnden inhämtar miljö- och hälsoskyddsnämndens bedömning.

3   Vid tillsyn enligt hälsoskyddslagen prövas att anordningar för upp­värmning används på etl sådanl sätt atl sanitär olägenhet inte uppkom­mer. Miljö- och hälsoskyddsnämnden kan utifrån denna lagstiftning tillgripa restriktioner mot fastbränsleeldning när olägenheter förekom­mer, om dessa inte kan avhjälpas genom rådgivning.

De flesla av de nämnda styrmedlen är av tvingande karaktär, och syftar i allmänhet till att göra det möjligt för en kommun att förbjuda eller begränsa en viss typ av verksamhet eller uppvärmningsform. Kommunerna har också andra möjligheter atl påverka valel av form av energitillförsel i olika sektorer. Genom exploateringsavtal eller andra överenskommelser med l.ex. en byggherre kan en kommun påverka bl.a. uppvärmningssället i nytillkommande bebyggelse. Utnyttjande av industriell spillvärme kan i många fall komma till stånd genom avtal mellan kommunen och någon industri.

Kommunerna har vidare stort inflytande över de kommunala bostads-förelagen som står för en betydande del av bostadsbeståndet. De har därigenom möjlighet atl påverka dessa att bli mönsterbildande vad gäller energihushållningsåtgärder. Kommunerna är också tillsammans med bo­stadsföretagen stora upphandlare av energiteknisk ulrustning. De kan där­igenom påverka den lokala marknadens utbud och genom samverkan den nationella marknaden. Bl.a. gäller det utveckling av energisnål elanvän­dande utrustning för bostäder, konlor m. m.

Kommunens handlande har vidare en väsentlig påverkan på energian­vändningen inom transportområdet. Genom åtgärder i den fysiska plane­ringen kan förutsättningarna atl bygga upp en lillfredsställande trafikför­sörjning påverkas. Bebyggelseplaneringen har en väsenllig inverkan på möjligheterna till effektivitet och ekonomi i kollektivlrafiksyslemel. Det är därför viktigt att kommunerna vid sin planering av boslads- och arbets-plalsområden på ett tidigt stadium lar hänsyn fill hur trafikförsörjningen skall ordnas.

 

Prop. 1984/85:5                                                       47

Bebyggelsens påverkan på kollektivtrafiken är beroende av olika fakto­rer som områdesutformning och gatunät, bebyggelsetäthet saml lokalise­ring av bebyggelse.

En tätortsslmktur som innebär en uppbyggnad kring kollektiva stamlin­jenät, kompletterad med en effekliv matning lill dessa, ger goda fömlsätl­ningar atl ekonomiskl och energieffeklivl möla transportbehoven med en god kollektivtrafik. Vidare gäller all en väl sammanhållen lätortsform möjliggör etl minskat transportarbete. Slutligen måsle lokaliseringen av nya verksamheter ske lill platser som läll kan försörjas av kollektivtrafik av hög standard. Om lokaliseringen sker utan hänsyn lill kollektivtrafiken visar det sig ofta omöjligl att i efterhand åsladkomma en god kollektivlra-fikförsöijning lill rimliga kosinader.

Del är således angeläget all den kommunala planeringen strävar efler alt skapa goda förutsättningar för kollektivtrafiken.

Energiaspekten har betydelse även vid ulformning och Irafikreglering av väg- och gatunät. Genom olika ålgärder, såsom l.ex. samordning av sig­nalsystem i tätorter, kan man underiälla framkomligheten för trafiken och därmed även sänka drivmedelsförbrukningen.

Eftersom el- och fjärrvärmedistributionen i allmänhet sker i kommunal regi påverkar kommunerna genom taxesättningen de flesta kommuninne­vånares utgifter för energi och olika energisystems lönsamhel.

Slutligen svarar kommunernas egen verksamhel - drift och skötsel av fastigheter, kommunal service, galu- och vägbelysning osv. - för en stor del av landels lotala energianvändning.

4.2 Behov av ytterligare styrmedel

Som har utvecklats har kommunerna ansvaret för att energiplaneringen står i överensstämmelse med de nationella energipolitiska målen. Vidare ankommer del på de ansvariga i kommunen att aklivi verka för en bred uppslutning kring den kommunala energiplanen. En huvuduppgifl är där­vid alt på olika sätt försöka få lill stånd en frivillig samverkan mellan olika parter i de fall då det finns konflikler.

Del kan emellertid finnas fall där kommunen måste falla beslul som går emot den enskildes intressen, exempelvis när någon lyp av allmänna iniressen måsle tillgodoses eller när del är nödvändigl all falla ell beslul för alt lösa en konflikl mellan motstridiga iniressen.

Som ovan har berörls existerar redan i dag flera kommunala siyrmedel som kan ulnylljas, framför alll inom uppvärmningsområdet. Vissa av dem har emellertid använts mycket lite eller inte alls. Detta kan naturligtvis bero på all den önskade ulvecklingen har kommii till slånd ulan alt styr­medlen i fråga har behövt användas. En annan orsak kan vara all styrmed­len är olämpligt utformade och därigenom ineffektiva. Elt ytteriigare skäl kan vara att tillräcklig kunskap om vilka styrmedel som faktiskt finns och

 

Prop. 1984/85:5                                                       48

vilka effekler dessa kan ha, i dag saknas på många håll. En nödvändig förutsättning för alt styrmedlen skall få avsedd effekt är naturligtvis att det finns en uttalad vilja från de ansvariga i kommunen all aklivi styra använd­ningen av energi.

I samband med all kommunen upprättar en energiplan kommer sanno­likt ell anlal problem att identifieras. Etl viktigt sleg mot en utvecklad kommunal energiplanering kan t. ex. vara att de ansvariga i kommunen går igenom vilka styrmedel som finns och analyserar på vilkel sätl de skulle kunna bidra lill alt de kommunala målen för energitillförsel och energian­vändning uppfylls. Del är möjligt atl en sådan genomgång i många fall visar alt nuvarande styrmedel är tillräckliga för att komma till rätla med de problem som idag rapporteras från kommunerna. Denna uppfattning stöds bl.a. av erfarenheterna från ett seminarium om kommunal energiplane­ring, som anordnades av industridepartementet i samarbete med Svenska Kommunförbundet i september 1983. Där framkom all kommunerna har myckel få önskemål om ytteriigare styrmedel. Etl par förslag, som har väckls i flera sammanhang, diskuleras dock i del följande. De rör dels kommunernas inflylande över bebyggelsens uppvärmning, dels den kom­munala besiktnings- och rådgivningsverksamheten som riktas till fastig­hetsägare.

5    Kommunernas inflytande över bebyggelsens uppvärmning

Frågan om hur uppvärmningen av bebyggelsen skall ske är en av de mest betydelsefulla delarna av energiplaneringen. En ulvecklad kommunal energiplanering förutsätter all kommunen för olika planområden lar ställ­ning till dels vilken ambilionsnivå som skall gälla för energihushållningen, dels vilka uppvärmningsformer som skall finnas. Vidare bör i planeringen anges hur uppvärmningen skall anordnas i framtiden. Delta bör även gälla vid ändring av befintliga bebyggelseplaner för förtätning eller förnyelse av bosladsområden. Om kommunerna vid sin detaljplanering planerar den framtida energiförsörjningen för ett område får såväl byggnadsnämnden som den enskilde byggaren ell bälire underlag för alt ta ställning till hur en byggnads uppvärmningssyslem lämpligen bör utformas. Samlidigt förbätt­ras underlaget för beslut om utbyggnad av t. ex. el- och fjärrvärmedislribu-tionen.

När del gäller frågan om valel av uppvärmningssyslem finns i del tidi­gare nämnda förslaget lill ny plan- och bygglag beslämmelser som ger kommunerna möjlighel all i samband med fastslällelsen av områdesbe­stämmelser eller delaljplaner fatta beslut om lämplig uppvärmningsform, t. ex. för alt la till vara spillvärme från närbelägna fastigheter eller för atl hindra individuell uppvärmning av visst slag. Därigenom kommer kommu-

 

Prop. 1984/85:5                                                                      49

nema bättre än i dag atl kunna påverka valet av uppvärmningsform, specielll vid nyexploalering och mer omfattande ombyggnader. Som nämnts är avsikten att den nya plan- och bygglagen skall träda i krafl år 1987.

Även vid byte av uppvärmningssyslem i en befinllig byggnad kan starka motiv anföras för atl öka kommunernas inflytande över valel av uppvärm­ningsform. Etl sätt all åstadkomma detla är alt införa en byggnadslovsplikl vid byte av uppvärmningssyslem. Vid prövningen av byggnadslov bör byggnadsnämnden ha alt se till alt den planerade åtgärden dels överens­stämmer med byggnadslagstiftningens krav och kraven i annan lagslifl­ning, dels är förenlig med kommunens energiplan.

Elt krav på byggnadslov vid byte av uppvärmningssystem skulle emel­lertid, med tanke på den omfattande övergång från främst olja till andra energislag som kan fömtses under de närmaste åren, innebära en väsentligt ökad belastning på byggnadsnämnderna. Därigenom skulle också upp­nåendet av oljeersättningsmålet kunna komma att försenas. Det bör därför övervägas om någon annan form är lämpligare för all ge kommunen etl inflylande över valet av uppvärmningsform.

Ett storl anlal lagar och förordningar reglerar i dag i olika avseenden ulformningen av olika uppvärmningssyslem. Vissa av dem har nämnls i föregående kapitel. En sammanslällning av de olika regler som påverkar valel av uppvärmningssystem ålerfinns i bilaga 1. Det är inte utan vidare uppenbart alt dessa olika regler slår i samklang med varandra eller alt reglerna är lillräckligt effektivi utformade. En sirävan bör vara att så långl som möjligt förenkla nuvarande regler och göra dem så enhetliga och generella som möjligt. Den interdepartementala arbelsgruppen för frågor om energianvändning har för avsikl alt gå igenom befintliga styrmedel i avsikt att åstadkomma enklare och mer enhetliga regler. Vidare avser arbetsgruppen att undersöka om det finns behov av yllerligare lagstiftning och, om detta är fallet, föreslå hur en sådan lagstifining bör utformas.

Det är redan idag möjligt för kommunerna all, för att styra valet av uppvärmningsform i olika områden, utnyttja den befintliga lagstiftningen på ett mer aktivt sätl. I förekommande fall kan de vidare, när det blir möjligt, använda sig av de möjligheter att meddela bestämmelser i detalj­plan eller områdesbestämmelser som följer av förslagel lill ny plan- och bygglag.

När del gäller energihushållning i befinllig bebyggelse baseras denna verksamhel i dag på frivillighel. Slarka skäl lalar för alt detla bör gälla även i fortsäUningen. De flesta fastighetsägare har i dag ett egeninlresse av alt spara energi. Samhällels insalser bör i första hand riktas in på atl lillvarala och stimulera della intresse.

Del finns i dag ingen laglig möjlighel alt ålägga en fastighetsägare atl vidta energibesparande åtgärder. Förslagel till ny plan- och bygglag inne­bär bl. a. att kommunen - genom byggnadsnämnden - ges vissa möjlighe­ter att påverka energiegenskaperna i befintlig bebyggelse. Dels får bygg-4   Riksdagen 1984185. I saml. Nr 5

 

Prop. 1984/85:5                                                       50

nadsnämnden enligt förslagel möjlighel all, då en fastighetsägare ansöker om byggnadslov för en ombyggnad, ställa krav på andra ålgärder än de som fastighetsägaren har avsett genomföra - exempelvis energihushåll­ningskrav — i den funktionella del av byggnaden som ansökan avser. Dels utvidgas den begränsade underhållningsskyldighel som idag föreligger. Förslagel innebär all en fastighetsägare får en skyldighet alt sörja för ett sådant underhåll atl byggnadens egenskaper i huvudsak bevaras. Delta krav innebär således inle all kommunen kan kräva en högre energihushåll-ningsstandard än vad byggnaden i utgångsläget har. Däremoi får byggna­dens egenskaper - bl.a. från energisynpunkl - inle påtagligt försämras i förhållande till vad som ursprungligen krävdes. Bestämmelsen är avsedd att gälla även för tidigare uppförda byggnader.

Det bör övervägas om det finns anledning att i vissa fall ge kommunerna möjlighel atl slälla högre krav än vad PBL-förslagel innebär. Således kan del finnas behov av alt kunna ålägga fastighetsägare att göra en energimäs­sig uppmslning av en byggnad. I försia hand bör detta gälla för sådana byggnader som har uppenbara brister från energisynpunkt. Behov och utformning av eventuella styrmedel för alt komma lill rätta med sådana fall bör övervägas i samband med en översyn av bosladssaneringslagsliflning-en.

6    Energirådgivning och energibesiiktning

6.1 Den kommunala energirådgivnings- och energibesiktningsverksamhe-ten.

Sedan budgetårel 1977/78 lämnas statsbidrag till kommunerna för råd­givnings- och besiklningsverksamhet inom energiområdet. För att säker­slälla en tillräcklig omfallning av verksamheten beslutade statsmakterna år 1981 att t.o.m. budgetåret 1985/86 garantera kommuner ett statligt bidrag av minsl storleksordningen 130 milj. kr. per budgetår. Kommunerna har i allt större ulslräckning engagerat fast eller tillsvidareanställd personal för dessa uppgifter. Mer än en tredjedel av de uppgifter som avser energibe­siktning utförs dock f n. av konsulter. Vad belräffar energirådgivnings­verksamheten är motsvarande andel en tiondel.

Den organisatoriska hemvisten för verksamheten varierar. Den ålerfinns ofta under fastighetskontoret men kan lika ofta ligga under byggnadsin-speklionen, tekniska kontoret, stadsarkitekts- eller stadsbyggnadskon­toret. Den finns ibland under något centralt kansli, kommunkansliet eller planeringskontoret. I några fall sorterar verksamhelen under det kommu­nala energiverket.

Den kommunala rådgivnings- och besiktningsverksamheten spelar en central roll vid genomförandet av energibesparingsprogrammet i bebyggel­sen. Genom denna verksamhet kan den enskilde fastighetsägaren få infor-

 

Prop. 1984/85:5                                                       51

mation och råd om vilka energisparåtgärder som är möjliga och lämpliga atl utföra. Kommunerna får härmed också möjligheter att påverka och påskynda energisparverksamheten. Verksamhelen omfattar inle bara för­slag om lämpliga energisparåigärder och kombinationer av sådana ålgär­der. Även hälsoaspekter, särskilt sådana som kan påverkas av ventilation, saml råd och information om möjligheterna att ersälta olja med andra energislag ingår som en del i verksamhelen.

Den hell övervägande delen av de energibesiklningar som ulförs avser s.k. fullständiga besiktningar, dvs. de avser kontroll av värmepanna, vatteninstallalioner, värmefördelning, isolering och venlilalion. Endasl en liten del av besiktningarna avser enbart värmepanna och då oftast i sam­band med evenluelll byle av en befintlig oljepanna mot ett annat uppvärm­ningssystem. Med pannbesiklningar kan också avses de undersökningar som vissa sötare gör i samråd med energirådgivningen för all fastställa verkningsgrad, ge råd om lämplig intrimning och utföra erforderiiga inställ­ningar. Den kommunala energibesiklningsverksamhelen är inle regelbun­del ålerkommande utan kan beiraktas som en engångsbesiklning.

Inom bostadsdepartementet har tillsalls en särskild projektgrupp under ledning av kommunalrådet Hans Rode, Malmö, för atl utvärdera den nuvarande kommunala rådgivnings- och besiklningsverksamheten inom energiområdet. Gruppen har lämnat en delrapport i januari 1984. Genom enkätsvar från samtliga kommuner och etl antal kommunbesök m. m. har gruppen försökt få en uppfattning om hur verksamhelen fungerar i dag, hur den kan effekliviseras, vad kommunerna anser om energisparverksamhe­len saml om och hur kommunerna anser att den kan effekliviseras.

Gmppen skall under våren 1984 redovisa en bedömning av den framlida inrikiningen och finansieringen av besiktnings- och rådgivningsverksamhe­ten. Frågan om inrikiningen av verksamhelen efler den 1 juli 1986 kan därefter tas upp i samband med den omprövning av det samlade energihus-hållningsprogrammet som skall ske år 1985. Vissa förändringar i verksam­helen är emellertid nödvändiga alt genomföra dessförinnan.

I regeringens förslag om del s. k. ROT-programmel har föreslagits aU det bör vara ett villkor för statligt stöd lill underhåll och reparation att man tar till vara de möjligheter som finns all samordna underhålls- och reparations­arbeten med skäliga energisparåtgärder. Det kommunala förmedlingsor­ganet skall kunna förelägga den som söker underhållslån au redovisa etl underlag som visar atl samordningsmöjligheterna tas lillvara. Elt sådant underlag kan beslå av bl. a. en besiktning.

Den nämnda utvärderingsgruppen har fåll i uppdrag alt föreslå hur en samordning av förbättrings- och ombyggnadsbesiktning och energibesikt­ning kan ske. En sådan samordning får inle utesluta besiktningar som görs enbart i energihushållningssyfte. Kravet på samordning får inte heller hindra eller försena all energisparåtgärder utförs utan all andra förbätt­ringsåtgärder vidtas.

 

Prop. 1984/85:5                                                       52

Av belydelse i delta sammanhang är ocksä frågan om hur besiklnings-och rådgivningsverksamhelen samordnas med den kommunala energipla­neringen så alt en samordning mellan ålgärder för tillförsel och hushållning kan ske i enlighet med vad som framgår av följande kapilel.

En annan viklig fråga är uppföljningen av all energibesiklningarna och även energirådgivningen leder till atl energisparåigärder verkligen genom­förs.

Statligt stödd energirådgivning till näringslivet samt lill lantbruket och trädgårdsnäringen finns vid de regionala utvecklingsfonderna och vid lant­bruksnämnderna. Denna rådgivningsverksamhet grundas inte bara på de nationella riktlinjerna för energipoliliken ulan också i hög grad på den energiplanering som gäller lokall. En samordning med kommunerna krävs också för atl göra lämpliga fördelningar av olika rådgivningsobjekt.

6.2 Besiktning av värmeanläggningar

Allmänl

Besiktning av värmeanläggningar kan ulföras oberoende av byggnadsbe-siklning. Sådana besiktningar kan också kombineras med enklare trimning och justering av anläggningarna. Dessa justeringsåtgärder och andra ener­gisparåigärder som ofta föreslås vid besiktning av värmeanläggningar har visal sig kunna medföra snabba energibesparingar huvudsakligen av olja. För att åtgärderna skall bli stående krävs ofta alt de vidlas vid upprepade tillfällen. Det finns därför anledning all särskilt behandla frågor om regel­bundet återkommande besiktning av värmeanläggningar.

Den s. k. EPD-verksamheien (energiinrikiad prototyp- och demonstra­tionsverksamhet) bedrevs under åren 1975-1979 som en statlig energibe­sparingskampanj inriktad främsl på ekonomisk panndrift. Syftet var att genom informalion och demonstration få så många fastighetsägare som möjligt att själva eller med hjälp av en fackman trimma sina oljeeldade pannanläggningar så all verkningsgraden förbättrades. Målel var alt ge­nom vissa jusleringar erhålla en oljebesparing på 10%. Under de nämnda åren trimmades ca 10000 pannanläggningar. Trimningarna medförde en förbättring med i genomsnitt 5%. Kontrollmälningar i särskilda områden visade au man för all uppnå 10% förbättring skulle behöva vidta ytteriiga­re ålgärder förulom den enkla trimningen.

Sedan år 1979 har EPD-verksamhelen ändral karaklär. Verksamhelen har numera breddals till atl omfatta hela byggnaden. Som ett led i arbetet utbildas lokala informatörer i samarbele med elt anlal kommuner. Man producerar också skriffiigt informationsmaterial om bl.a. trimning av ol­jeeldade pannor, vedeldning och övergång från olja till el.

Svenska kommunförbundei har med slöd från bosladsdepartemenlel och i samarbete med Ljusnarsbergs kommun genomfört en försöksverk­samhet med en arbetsmodell för skorstensfejare. Syftet med försöksverk-

 

Prop. 1984/85:5                                                                     53

samheten är att pröva om skorslensfejarnas iradilionella arbelsuppgifter kan förändras så atl de i större ulslräckning kan ägna sig åt att förebygga solbildning och företa energisparåtgärder, l.ex. besiktiga värmeanlägg­ningar. Försöksverksamheten har hitlills visal all goda resullal är möjliga alt nå med den nya arbetsmodellen. För alt kunna genomföra försöksverk­samheten har de berörda skorstensfejarna genomgålt en kompletterande utbildning under en vecka.

Oljebolagen har sedan länge erbjudit sina kunder abonnemang på värme­service. I denna service ingår en årlig översyn med genomgång och kon­troll av brännaren, ekonomitrimning, rökgasanalys, sotlesl och drifisäker-hetsprov. Andra värmeserviceföretag kan också erbjuda i huvudsak mol­svarande service.

Framlagda förslag om besiktning av värmeanläggningar

Förslag om besiktning av värmeanläggningar har diskuterats vid flera tillfällen. Den slatliga energisparkommittén föreslog år 1976 atl obligalo­risk årlig inspektion av alla pannanläggningar som förbmkar mer än 3 m olja per år skulle införas. År 1977 lade statens planverk fram förslag om periodisk tillsyn av värme- och venfilationsanläggningar. Energihushåll­ningsdelegalionen föreslog år 1980 att besiktning och rådgivning skulle gälla som villkor för atl få energisparslöd och alt ett särskilt program för regelbunden besiktning av i första hand värmeanläggningar skulle genom­föras. Frågan om obligatorisk besiktning av bl.a. värmeanläggningar har vidare behandlats i elt antal moiioner i riksdagen.

Föreningen ekonomisk rafionell uppvärmning, Rörfirmomas Riksför­bund och Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund har i en gemen­sam skrivelse till regeringen år 1982 hemställt atl en obligatorisk årlig inspektion av små och medelstora oljepannor skall införas och att inspek­tionen ulförs av skorstensfejarna vid etl av de årliga lagsladgade solnings-lillfällena. Även i energisparkommitténs och energihushållningsdelegatio­nens förslag framhölls sotningsväsendet som en resurs som borde utnyttjas i detta sammanhang.

Överväganden och förslag om inriktning och utformning av pannbesikt-ningsverksamheten

Flera utredningar och studier har visat att energibesparingar kan åstad­
kommas genom bättre drift och skötsel av värmeanläggningar. Av stor
betydelse är att bl.a. fastighetsskötare och drifttekniker får erforderlig
utbildning. Kommunerna har härvid direkta möjligheter att ge den egna
personalen komplelterande utbildning. Kommunerna har också indirekt,
genom den kommunala rådgivnings- och besiktningsverksamheten, möjlig­
het att påverka de allmännyttiga, kooperativa och privata fastighetsägarna
så att deras personal får adekvala kunskaper.          '

Bättre intrimmade värmeanläggningar ger inte bara energibesparingar

 

Prop. 1984/85:5                                                       54

ulan har även fördelar från hälso- och miljösynpunkt. Trots delta finns del fortfarande många fastighetsägare som inle har en regelbunden service eller trimning av sina värmeanläggningar.

Kommunerna bör därför kunna erbjuda fastighetsägarna en regelbunden besiktning av små och medelstora anläggningar. De större faslighelsförval-tarna lorde ha egna resurser för denna lyp av besiktning. I större anlägg­ningar finns i allmänhet särskild driftpersonal som sköter anläggningen. Det torde därför inle vara nödvändigt med en regelbunden energibesikt­ning eller service i dessa anläggningar. I sådana fall har det från energihus­hållningssynpunkt slörre belydelse all se fill atl den berörda personalen har erforderliga kunskaper om hur anläggningen skall skötas på etl energi-ekonomiskt sätl.

Om man kan samordna besöken för energibesiktningen med andra besök i pannmmmel eller anläggningen kan kostnaderna minskas. Det är därför naturligt atl en kommunal, regelbundel ålerkommande energibesiktning ulförs av sådan organisalion som normall arbelar med värmeanläggningar. I några kommuner har personalen inom sotningsväsendet redan i dag vissa uppgifter inom energihushållningsområdel. Sotningsväsendels personal har också i sina ordinarie arbetsuppgifier möjligheter att påverka energian­vändningen. Sotningsväsendet är därior den organisafion som ligger när­mast till för denna besiktnings verksamhet.

Förslag har lidigare lagts fram om obligatorisk besiktning av bl. a. vär­meanläggningar. Med hänsyn till det allt större intresse som fastighetsägar­na av ekonomiska skäl borde ha för att spara energi bör det emellertid vara tillräckligt att erbjuda kompetenta besiktningstjänster och informera fas­tighetsägarna därom. Besiktningen bör därför vara frivillig för fastighets­ägaren.

Kommunema är sannolikt även för egen del, bl. a. av miljöskäl, angeläg­na om att kunna erbjuda fastighetsägarna en regelbunden energibesiklning av värmeanläggningar, men verksamhelen bör vara etl frivilligl ålagande från kommunens sida.

Besiktningen kan ha något olika ulformning i olika kommuner beroende på behov och lokala förutsättningar. Det är naturligt att verksamheten i första hand inriktas på oljeeldade anläggningar. Men det är också viktigt att l.ex. faslbränslepannor sköts och eldas på bästa sätt. Detta gäller inle bara från energisynpunkt utan alldeles särskilt också från hälso- och miljö­synpunkt och från brandskyddssynpunkt. Det bör därför ingå i uppgiflerna för besiktningspersonalen att vid behov förmedla råd om t. ex. fastbräns­leeldning.

Besiktningen bör lämpligen omfatta inspektion, mätning av verknings­grad och enklare justeringsåtgärder. Vid den besiktning som kommunen erbjuder bör vidare förslag till andra erforderliga åtgärder lämnas till fas­tighetsägaren.

Det   är   givetvis   angeläget   atl   samordna   besiktningen   av   värme-

 

Prop. 1984/85:5                                                       55

anläggningarna med den övriga kommunala besiktnings- och rådgivnings­verksamhelen på energiområdel. Andra samordningsmöjligheter bör också studeras, l.ex. samordning med säkerhelsansvariga myndigheter vad gäl­ler elpannor och varmvattenberedare.

Besiktningen bör vara självfinansierade och en avgifi las ul av fastighetsägaren. För fastighetsägaren bör avgiften väl kunna läckas in av de besparingar som besiktningen av och besiktningen föranledde, vidtagna åtgärder bör medföra.

För all få exempel på lämpliga modeller för denna besiklningsverksam­het kan ytterligare försök behöva göras i några kommuner eller regioner.

6.3 Kompletteringsutbildning för personal inom sotningsväsendet

Bakgrund

En från energisynpunkt ändamålsenlig utbildning av dem som kan på­verka energianvändningen är på alla nivåer en viklig del i energihushåll-ni ngsprogrammel. Det är särskilt betydelsefullt att nya rön och erfarenhe­ter fortlöpande förs in i utbildningen. Det är därför angeläget med särskilda utbildningsåtgärder för redan yrkesverksamma som i sin yrkesverksamhel direkt eller indirekl kan påverka energianvändningen.

Den lekniska ulvecklingen inom uppvärmnings- och ventilafionsområ-det har under senare år gått snabbi. Vidare har del genom de snabba ökningarna av energipriset blivit alll mer angelägel atl värme- och ventila­tionsanläggningar sköts på etl energibesparande sätt. För personalen inom sotningsväsendet krävs därför numera störte insikter än tidigare i bl.a. värme- och ventilalionsteknik.

Bl.a. mot denna bakgmnd fick statens brandnämnd i mars 1983 i upp­drag att lämna förslag rörande fortbildning av den redan verksamma perso­nalen inom sotningsväsendel för uppgifter inriklade på energihushållning.

Förslag från statens brandnämnd

Brandnämnden har ijuni 1983 lill regeringen redovisal sitl förslag Kom­pletteringsutbildning för personal inom sotningsväsendet - Energihus­hållning.

Slatens brandnämnd föreslår en kompletteringsutbildning för personalen inom sotningsväsendel uppdelad på två nivåer. Den första nivån avser värmeproduktion i mindre anläggningar. Efter genomgången utbildning skall skorstensfejaren kunna utföra en funktionskontroll av värmeproduk-fionsanläggningen, inreglera anläggningen till opfimala driftvärden och ge råd och anvisningar om åtgärder för en bättre energihushållning.

För den andra nivån, som avser uppvärmning och ventilation, anger brandnämnden följande inrikining. Skorstensfejaren skall kunna medverka lill en bättre energihushållning vid produktionen och distributionen av värme för byggnadsuppvärmning samt beiräffande venlilafionssystemens funktion och skötsel.

 

Prop. 1984/85:5                                                       56

Beträffande värmeproduktionen inriklas utbildningen på breddade och fördjupade kunskaper så att samma arbelsuppgifler som omfattas i den försia utbildningsnivån skall kunna ulföras även i fråga om medelslora och störte värmeanläggningar.

Utbildningen om ventilationssystemen bör inriktas på kunskaper om mätteknik och inreglering av luftflöden och på kontroll av funktionen hos viktiga komponenter i systemet. Utbildningen bör även omfalla byggna­ders och byggnadsdelarnas lufttäthet med hänsyn lill s. k. ofrivillig ventila­tion.

Brandnämnden föreslår atl ca 1600 skorstensfejare av totalt ca 2100 utbildas i två veckor i kursen om värmeproduktion i mindre anläggningar. Vidare föreslås atl mellan 600 och 700 mästamlbildade skorstensfejare utbildas i en tre veckor lång kurs om uppvärmning och ventilation. Brand­nämnden har också utarbetat förslag lill schema och timplan för de båda kurserna.

Kurserna föreslås genomföras som regional utbildning på 10-15 orter i landet. Med hänsyn till del utbildningsansvar som f. n. åvilar brandnämn­den vad avser skorstensfejare föreslås i rapporten att nämnden blir huvud­man för den föreslagna fortbildningsverksamheten.

Utbildningen enligt förslaget kan genomföras under en period av tre år, varav etl halvt år krävs för att inledningsvis planera verksamheten.

De beräknade kostnadema för ulbildningen uppgår lill totalt 18,2 milj. kr. I rapporten föreslås att ca 6 milj. kr. per budgelår under tre år anvisas till brandnämnden för denna verksamhet.

I rapporten redovisas dessutom koslnaden för produktionsbortfallet för skorstensfejare som skulle delta i dessa kurser. Brandnämnden tar inle ställning till frågan om kompensation för dessa kostnader. Om kostnads­täckning skall ske kan detta enligt nämnden ske antingen genom bidrag eller genom etl förhöjt laxeuttag. Om man väljer det senare skulle del krävas en taxehöjning av 2-3%.

Överväganden och förslag om energiinriktad utbildning för personal inom sotningsväsendet

Mot bakgmnd av vad som i föregående avsnitt anförts om frivillig besiktning av pannanläggningar och om behovel av kompletteringsutbild­ning inom energihushållningsområdet för sotningspersonalen bör utbild­ning genomföras i princip i enlighet med brandnämndens förslag. Betydel­sen av atl den frivilliga besiktningsverksamheten samordnas med annan verksamhet har tidigare berörts. Det är bl.a. angeläget att ta hänsyn fill miljöaspekterna. Dessa aspekter bör naturiiglvis också beaktas vid ulbild­ningen. Statens nalurvårdsverk bör härvid kunna lämna värdefulla bidrag.

Kommittén (Kn 1982:03) för samordning av den cenirala ledningen av räddningstjänsten i fred och civilförsvarsverksamheten (CESAM-kommit­tén) har i uppdrag all bl. a. sludera den modernisering som kan behövas av

 

Prop. 1984/85:5                                                      57

ulbildningen för personal för sotningsväsendet. Inom CESAM-kommittén diskuteras f. n. etl förslag som innebär att ansvaret för solningsutbildning-en förs över från brandnämnden till slalens energiverk. Kommillén beräk­nas avlämna sitt betänkande inom kort.

Med hänsyn till statens energiverks uppgifter vad gäller energiinriktad utbildning till redan yrkesverksamma bör energiverket få i uppdrag alt i samråd med berörda parter planera och genomföra denna energiinrikiade kompletteringsutbildning för sotningspersonalen.

Beträffande finansiering av verksamheten bör statsmedel anvisas för Ulbildningsverksamhelen. Något statligt bidrag för att täcka kostnaderna för produktionsbortfall vid dellagande i här aktuella kurser bör däremoi inte utgå.

 

Prop. 1984/85:5                                                                  58

2    Remissyttranden

2.1 Remissförfarandet

Efter remiss av promemorian (Ds I 1984:2) Utvecklad kommunal energi­planering har yttranden avgells av slatens brandnämnd, transportrådel, konsumeniverkel, riksantikvarieämbetet, statens naturvårdsverk, bo­sladssiyrelsen, slalens inslitut för byggnadsforskning, statens planverk, statens råd för byggnadsforskning, energiforskningsnämnden, statens energiverk, statens vallenfallsverk, riksrevisionsverket, statskontoret, länsstyrelserna i Blekinge län. Gollands län, Gävleborgs län, Göteborgs-och Bohus län, Hallands län, Jämtlands län, Jönköpings län, Kalmar län, Krislianslads län, Kronobergs län, Nortbotlens län, Skaraborgs län, Sö­dermanlands län, Uppsala län, Värmlands län, Västerbottens län, Väster­nortlands län, Väslmanlands län. Älvsborgs län, Örebro län och Öslergöl­lands län. Centralorganisationen SACO/SR - som överlämnar yttrande från Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) som egel yllrande. Föreningen Sveriges Energirådgivare, Hyresgäslernas Riksförbund, HSB:s Riksför­bund, Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), K-Konsult, kommunerna Al­vesta, Avesta, Berg, Borlänge, Bräcke, Enköping, Falköping, Göteborg, Halmstad, Härjedalen, Kalmar, Karlskoga, Kinda, Kristinehamn, Kro­kom, Kungsbacka, Kungälv, Lindesberg, Linköping, Ljusdal, Malmö, Norrköping, Norrtälje, Nybro, Nässjö, Osby, Ragunda, Skellefteå, Sköv­de, Stockholm, Strömsund, Sundsvall, Svenljunga, Tranås, Ulricehamn, Umeå, Uppsala, Vimmerby, Åre, Örebro, Örkelljunga och Östersund, landsorganisationen i Sverige (LO) — som bifogar underremisser från Svenska Skogsarbetareförbundet och Svenska Kommunalarbetareförbun­det, Landstinget i Östergötland, Lantbmkamas Riksförbund, Nordvästra Skånes Kommunalförbund, Riksförbundet Energileverantörerna (REL), Rörfirmornas Riksförbund, Svenska Elverksföreningen, Svenska Gasför­eningen, Svenska kommunförbundei, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Petroleum Inslilutel, Svenska Riksbyggen (Riksbyggen), Svenska Sienkolsimportörers Förening, Svenska Värmeverksföreningen, Sveriges Allmännyttiga Bostadsförening (SABO), Sveriges Fastighetsägareför­bund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Skorstensfejaremästares Riks­förbund, Sveriges Villaägareförbund, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) samt VVS Tekniska Föreningen.

Statens industriverk, 1981 års energikommitté (1981:08), CESAM-kom­mittén (Kn 1982:03), Landstingsförbundet och Älmhuhs kommun avslår från att ytlra sig i ärendel.

 

Prop. 1984/85:5                                                                 59

2.2      Inledning

Remissvaren kan hänföras lill några begränsade områden som ålerfinns i promemorian. Således kommenterar flertalet remissinstanser förslaget om en samlad energiplan och därmed sammanhängande frågor. Sådana frågor är synen på en samlad energiplanering, avvägningen mellan tillförsel och sparande, formella krav på energiplaneringen/energiplanen. Taxesält-ningsprinciper och prissättning på energi behandlas också.

Andra frågor som tas upp är siyrmedel för alt genomföra energipolitiken på lokal nivå och byggnadslovsplikt vid byte av uppvärmningssyslem. Vidare har frågan om en försöksverksamhet diskuierats.

Nästan samtliga länsstyrelser har inkommii med remissvar och av dessa har samtliga tagil upp frågan om länsstyrelsens roll i energiplaneringen.

I anslutning lill förslaget om pannbesiktning och energiutbildning av personal inom sotningsväsendet för flera av remissinslanserna fram syn­punkter på den kommunala energibesiktnings- och rådgivningsverksamhe­len och på behovel av energiinriktad utbildning.

2.3      Energiplan

Förslaget om en samlad energiplan kommenteras av flerlalel remissin­slanser. En utvecklad kommunal energiplanering innebärande en helhets­syn omfallande tillförsel, distribution och användning av energi i kom­munen tillstyrks sålunda av de flesta remissinslanser. Vad beträffar kraven på atl energiplanen skall omfalta alla seklorer blir bilden mera splittrad. Sålunda ifrågasätls i slor utsträckning värdel av och möjligheterna atl låta energiplaneringen/energiplanen omfatta områden som kommunerna endasl marginellt kan påverka. Framför alll ulpekas transportområdet och indu­slrin som i slort opåverkbara. Med hänvisning härtill förordas därför alt kommunerna koncentrerar sina insatser på områdena värmeförsörjning, energisparandet i egna fasligheler, inarbelning av energiaspekter i mark-och bebyggelseplaneringen saml rådgivning fill fastighetsägare i energihus­hållningsfrågor.

Förslaget all energiplanen skall innehålla kvantitativa mål kommenteras också. Etl slort antal remissinstanser ifrågasätter om ell sådanl krav bör införas i lagtexten och att kommunerna i stället bör kunna utforma mål för energihushållningen och oljeersällningen efler egna förulsältningar och resurser. Över huvud laget efterlyses en slor frihei för kommunerna atl ulifrån lokala förutsättningar, resurser och ambitioner utforma energipla­neringen på sitl eget säll.

Statens planverk släller sig i huvudsak bakom en utveckling av den kommunala energiplaneringen enligt förslagel. Atl vidga energiplaneringen till alt omfatta även transportsektorn och indusirins energianvändning har ett storl värde. Kommunen bör dock koncentrera sina insatser på de

 

Prop. 1984/85:5                                                       60

områden där de har de bäsla möjligheterna alt påverka utvecklingen, dvs. värmeförsörjningen, energisparandel i egna fasligheler, inarbelning av energiaspekter i mark- och bebyggelseplanering samt rådgivning till fastig­hetsägare i energihushållningsfrågor. Verket menar alt energiplaneringen bör vara översiktlig och samordna energibeslul i kommunens förvallningar med varandra samt ledas av kommunstyrelsen. Energiplaneringen skall komma lill uttryck i elt energipoliliskl program som skall antas av kom­munfullmäktige. Planverket anser inte alt det är nödvändigl all i lagen slälla krav på kvantitativa mål. Planeringen bör ändå kunna ge information lill siaten och fungera i en dialog mellan stat och kommun om genomföran­det av en nationell energipolitik.

Liknande synpunkter vad avser omfattningen av planeringsansvaret framförs av statens råd för byggnadsforskning som anser alt ell obligato­riskt planeringsansvar för områden som kommunerna har små möjligheter atl påverka vore olyckligl. Statens vattenfallsverk år tveksam till all före­skriva kommunal planeringsplikl för all energianvändning, exempelvis inom transportsektorn. Riksrevisionsverkei anser likaledes alt kommunen bör koncentrera insatserna till områden de kan påverka och ifrågasäller om staten ytterligare behöver formalisera den kommunala energiplanering­en. Verkel avslyrker därför förslaget lill ändring av lagen. Statskontoret tycker atl en helhetssyn är värdefull. Planeringsverksamhet bör dock ha ett nära samband med reell beslutsförmåga och beslutsrätt.

Statens energiverk framför liknande synpunkter och anser atl tanken på en helhetssyn har drivits längre än vad som är praktiskt genomförbart. Verket är tveksamt till kravet på att frågor som rör transportsystemet måste beaktas och menar att kommunerna bör koncentrera sina insatser till de områden som de har rådighet över. Däremot kan utvidgningen innebära all kommunen skaffar sig kunskap om andra energianvändare, exempelvis industrin. Den närmare utformningen av energiplaneringen, bl. a. målformuleringarna bör kommunerna själva svara för.

Statens institut för byggnadsforskning år negativt till förslaget och me­nar atl del inte finns någon redovisad argumentation som övertygar institu­tet om behovet av en ändring av lagen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser del angeläget med en energiplan men menar alt områden som kommunen har små möjligheter att påverka bör ligga utanför. Sådana områden är transportsektorn, energibehovet i fritidshus och hushållens elanvändning för annat än uppvärmning. Möjlig­heterna alt påverka vissa områden ifrågasätts också av länsstyrelsen i Skaraborgs län som samtidigt menar alt en ulvecklad energiplan kan medföra ökad insikt om energifrågornas betydelse för olika verksamhets­områden inom en kommun. Kommunens samverkan med industrier är särskilt viktig. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framför liknande syn­punkter om energiplaneringens betydelse för kunskaper och diskussion på energiområdet.

 

Prop. 1984/85:5                                                       61

Även länsstyrelsen i Kalmar län lar upp frågorna om dels en helhetssyn, dels omfattningen av energiplaneringen och anser del angelägel med en sammanhållen energiplan. Sektorer som kommunen har små möjligheter att påverka bör dock ligga utanför kommunens planeringsansvar. Liknan­de synpunkier framförs av länsstyrelserna i Kristianstads län, Hallands län, Örebro län och Västmanlands län. Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter om det är realistiskt atl räkna med en sammanhållen plan mot bakgmnd av de genomförandemedel som finns.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner del angeläget att en helhetssyn präglar energiplaneringen. I en försöksverksamhet bör prövas på vilket sätt transporter och bebyggelseplanering skall inlegreras i energi­planen.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län lillstyrker den vidare omfattningen och menar alt det är orimligl atl exempelvis industrins energianvändning skulle ligga heh vid sidan av kommunens planering. Länsstyrelsen pekar på förekommande samarbete när det gäller spillvärme och fastbränsleeldning.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att en beredskapsplanering för allvarliga avbrott i energilillförseln bör ingå i energiplaneringen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att en vidgad energiplan om­fattande bl.a. transportsektorn och industrin blir en viktig informations­källa för kommunens bedömning av energibehov m. m.

Länsstyrelsen i Jämtlands län vill begränsa energiplanens omfattning och är därför iveksam till atl i lag slälla krav på en särskild energiplan. Länsstyrelsen är angelägen om atl formahseringen inte drivs för långl.

Svenska kommunförbundet framhåller alt del ligger nära till hands atl utveckla oljereduktionsplaneringen lill en planering för värmeförsörjning. En begränsning av kommunernas planeringsansvar i denna riktning moti­veras av att kommunerna skall ha fömlsätlningar all påverka den energi­försörjning och energihushållning som planeringen avser. Del är tveksamt om planeringen bör omfatta transportsektom. Uppgifter om den medel­stora och slora industrins energibehov bör ingå i kommunernas planering. Förbundet förordar därför alt planen enbart skall omfatta värmeförsörj­ning och innehålla kvantitativa mål för energihushållning och för atl mins­ka oljeanvändningen. Föreningen Sveriges Energirådgivare år också posi­tiv till kraven på kvantitativa mål, liksom landsorganisationen i Sverige (LO) som dessutom undersiryker behovel av en helhetssyn på energiplane­ringen. Denna är viklig för den dialog som bör föras mellan kommunerna och staten. LO framför vidare atl kommunerna har elt viktigt inflytande över industripolitiken genom sin energipolitik.

Svenska Värmeverksföreningen år tveksam till om transportsektorn skall omfattas av energiplaneringen. Vidare vill föreningen all grova upp­skattningar skall vara tillräckligt vad avser exempelvis fritidshusens ener­gibehov. Riksförbundet Energileveranlörerna (REL) och Svenska Elverks­föreningen vill inle heller inordna transportsektorn i energiplaneringen.

 

Prop. 1984/85:5                                                       62

Elverksföreningen vill begränsa obligatoriet till i huvudsak en värmeplan.

Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) lillstyrker en obligato­risk plan som omfattar värmeförsörjning och innehåller kvantitativa mål. Planering av övrig energianvändning inom exempelvis transportsektorn bör däremoi vara ett frivilligl ålagande.

Mer negativa synpunkier framförs bl. a. från Ingenjörsvelenskapsakade­mien (IVA) som menar atl förslaget - trols goda ambitioner om en samord­ning och en helhetssyn — riskerar att resultera i detaljstyrning och bris­tande flexibilitet. Förslagel om energiplan bör utformas översikfligl. IVA förordar att upprättandet av energiplaner görs frivilligt under en försökspe­riod i avvakian på en ingående utvärdering av den kommunala energiplane­ringens betydelse för energitillförsel och energihushållning.

Svenska Petroleum Institutet liksom Svenska Stenkolsimportörers För­ening avslyrker förslagel lill en sammanhållen energiplan.

Sveriges Industriförbund menar att kommunal energiplanering bör ske på frivillig basis.

Stockholms kommun understryker vikten av samordning mellan energi­planering och exempelvis bebyggelseplanering, trafikplanering, miljö­skyddsplanering och ekonomisk flerårsplanering. Kommunen menar vi­dare att en helhetssyn på energiplaneringen är bra. Kravel på kvanlilativa mål i lagtexten stöder kommunen däremot inte.

Skellefteå kommun avslyrker också denna del av förslaget och är dessut­om tveksam till om transportsektorn skall ingå i energiplanen. Vimmerby kommun pekar på samordningsmöjligheterna genom en sammanhållen energiplan. Falköpings kommun betonar att behov finns av elt helhels-grepp och att en energiplan bör upprättas i samverkan mellan berörda förvaltningar.

Uppsala kommun anser inte heller del riktigt att i lagtexten ta in före­skrifter om specifika mål. Kommunen är positiv till en samlad och heltäc­kande kommunal energiplan och betonar bebyggelsens utbredning och ulformning och dess belydelse för energianvändningen. Närmare studier av olika faktorers inverkan på kollektivtrafikförsörjning kan ge underlag för en bäitre planerad energihushållning. Aktiva insalser kan minska ar­betsresorna och därmed påverka energianvändningen.

Enköpings kommun tillslyrker en vidare syn på energiförsörjningen men anser inte att energiplaneringen skall utsträckas till områden, där kommu­nens möjligheter att praktiskt påverka utvecklingen är ringa, exempelvis transportväsendet. Avesta kommun framför liknande synpunkier och tyc­ker att energiplanen enbart bör omfatta värmeförsörjningen, vilkel också Halmstads kommun instämmer i. Umeå kommun vill gå ännu längre och begränsa planen till uppvärmning av de större tälorterna. Kungsbacka kommun år också iveksam till en heltäckande plan med hänvisning lill begränsade möjligheter att påverka exempelvis transportsektorn. Kung­älvs kommun förordar en sammanhållen energiplanering men pekar på

 

Prop. 1984/85:5                                                       63

svårigheter att påverka bl. a. transportsektorn, fritidshusens energibehov, hushållens elanvändning för andra ändamål än uppvärmning.

Sundsvalls kommun menar att det är värdefullt med en samordnad energiplan. Kommunerna bör dock själva ange omfattning och ambitioner av energiplaneringen. Planeringskraven bör inte utsträckas till områden, över vilka kommunema inte har rådighet. Osby kommun framför liknande synpunkier liksom Norrköpings kommun och Östersunds kommun. Även Ulricehamns kommun betonar all ambitionsnivån måste få variera från kommun lill kommun och att insatserna bör kunna koncenlreras lill på­verkbara områden. Härjedalens kommun inslämmer i alt del är lämpligl att anpassa energiplanen till lokala förutsäUningar och möjligheter.

Lindesbergs kommun anser att planeringsansvaret bör begränsas till uppvärmningsområdel och vill överiåla drivmedelsområdet till regeringen eller länsstyrelsen. Borlänge kommun år också Iveksam fill atl låta plane­ringsplikten omfatta transportsektorn.

Göteborgs kommun stöder en integrering av oljereduktionsplaner och energisparande. Del är dock inle meningsfullt all bedriva en långtgående planering inom områden där kommunen inle har reella styrmöjligheter. Kommunen är Iveksam fill om energiplanen skall omfalta transporter och bebyggelseplanering. Energifrågoma är dock viktiga för planeringen av trafiksystem och bebyggelse.

Kalmar kommun förordar en helhetssyn på energiförsörjningen och energihushållningen, men skiljer noga på planering och plan. Kommunen menar all en plan fömlsälter klara genomförandemedel. Det är därför meningslöst att använda plan för svårpåverkade delar som industrins ener­gianvändning och transportsektorn i storl. En lotal energiplan är praktiskt ogenomförbar. Endast värmeförsörjningsplaner bör göras obligatoriska.

Alvesta kommun ifrågasätter om det är möjligt att låta planeringen omfalta alla de olika leden inom alla tänkbara samhällsområden. Kom­munen vill mjuka upp kraven på en helläckande energiplan, bl.a. för atl begränsa sina planeringsinsaiser.

Örkelljunga kommun år principiellt motståndare lill att stalsmaklema ålägger kommunerna fler och fler obligatoriska arbetsuppgifier. Kom­munen motsätter sig dock inte lagändringsförslagel men betonar alt det är viktigt att ge kommunen stor handlingsfrihet i atl lägga upp energiplane­ringen.

Krokoms kommun anser inte att behov finns av en reglerad kommun­täckande energiplan med hänvisning till nuvarande krav och pågående utveckling i kommunen. Ragunda kommun är också tveksam till att inrälla ett nylt planbegrepp islället för alt fortsätta och genomföra redan upprätta­de planer för exempelvis oljereduklion. Även Strömsunds kommun år negativ till en utvecklad kommunal energiplanering med hänvisning lill begränsade resurser och förutsättningar. Inte heller Åre kommun tycker att det finns behov av en sådan planering. Kommunen menar ändå atl en

 

Prop. 1984/85:5                                                       64

samordning av olika delplaner i energiplaneringen lill en gemensam plan vore fördelaktigt.

Skövde kommun menar alt staten bör ta etl ekonomiskt ansvar för uppföljningen på lokal nivå av de nationella målen för energipoliliken. Annars är risken atl ambitionerna angående energiplaneringen inte upp­fylls. Kommunen anser vidare atl sysselsällningsaspekterna bör ges störte uirymme i energiplaneringen.

Flera kommuner lillstyrker dock förslaget om ändring av lagen. Således anser Malmö kommun det bra med etl samlat grepp över den kommunala energiplaneringen och tillslyrker förslagel om ändring av lagen, liksom Ljusdals kommun och Bräcke kommun. Även Bergs kommun lillslyrker förslagel om energiplanen får en enklare utformning i en glesbygdskom­mun.

Kristinehamns kommun instämmer i alt energiplaneringen bör omfalta hela energiförsörjningen. Möjligheterna all genomföra en energiplan är dock små eflersom styrmedlen är få. Det behövs styrmedel och planering inom energiområdel. Energiplanen kan lätt bli en produkl med begränsade möjligheter till genomförande.

Även bland övriga remissinstanser finns synpunkier som innebär atl man utan några egentliga invändningar tillslyrker förslagel om en ulveck­lad kommunal energiplanering med en helläckande energiplan.

Bosladssiyrelsen är positiv lill alt kommunerna skall upprätta särskilda energiplaner. Planerna bör innehålla kvantitativa mål för energihushållning och oljereduktion.

Statens naturvårdsverk anser atl en utvecklad energiplanering ger möj­ligheter atl långsiktigt påverka lokala frågor som luft- och vattenförore­ningar, bränsletransporter saml olika energihushållningsåtgärder. Från miljösynpunkt är del bra atl begränsa energianvändningen. Även riksanti­kvarieämbetet understryker atl miljöhänsyn och värden i den befintliga bebyggelsen måste beaklas i energiplaneringen.

Transportrådet anser att en effektiv kommunal energiplanering bör byg­ga på en helhetssyn. Det är önskvärt alt kommunerna aktivi engagerar sig i frågan om hur energiförbrukningen för irafiken skall minskas. Rådet pekar på möjligheterna fill effektivare trafikförsörjning genom den fysiska plane­ringen samt framhåller atl det är viktigt att effektivisera kollektivtrafiken.

Konsumentverket betonar all del är viktigt all kommuninvånarna får möjligheter alt della i planeringsprocessen.

Energiforskningsnämnden lillstyrker förslagel och undersiryker att det är angeläget att planeringen ulformas efler lokala förutsättningar.

HSB:s Riksförbund (HSB) ansluter sig till alt energiplaneringen på lokal nivå sker genom kommunens försorg, HSB undersiryker att den fortsalla energiplaneringen ulgår från noggranna bedömningar av bebyggelsens framlida energibehov.

 

Prop. 1984/85:5                                                       65

K-Konsult anser alt obligatoriet endasl bör omfalta uppvärmningssek­torn med därtill hörande elproduktion (kraftvärme).

Svenska Gasföreningen anser all del är viktigt atl inle endast uppvärm­ning omfattas utan även industrins behov av energiförsörjning. Energipla­neringen måste vara flexibel och inte alllför lungt belasta kommunen.

Riksbyggen instämmer i att kommunernas ansvar för energiplanering bör utvidgas.

Sveriges Villaägareförbund har inget att erinra mol en föreslagen änd­ring fill en sammanhållen energiplan.

2.4 Avvägningen mellan tillförsel och sparande av energi

De remissinstanser som särskilt tagit upp frågan om avvägningen mellan tillförsel och sparande behandlar den tillsammans med andra frågor som har nära samband. Exempelvis betonas taxornas betydelse, behovet av statistik för uppföljning och betydelsen av att beakta miljöaspekter.

Således betonar bostadsstyrelsen betydelsen av etl rättvisare taxesys­tem för avvägningen mellan fillförsel och användning.

Statens energiverk anser att avvägningen mellan ålgärder för tillförsel och sparande inom värmeförsörjningen är en av de viktigaste frågorna för den kommunala energiplaneringen. Verket inslämmer i alt stödsystemet och taxeutformningen betyder mycket för denna avvägning. El- och fjärt-värmetaxornas utformning bör utnyttjas effektivare som styrmedel. Dess­utom behövs bättre metoder för utvärderingar och jämförelser.

Statens planverk anser att avvägningen mellan användning och fillförsel bör ske på lokal nivå och lämpligen i kommunens översiktliga energipla­nering. Den lokala energistatisliken behöver därför förbättras. Behovel av energislalistik understryks också av Malmö kommun och Sveriges All­männyttiga Bostadsföretag (SABO).

Statens naturvårdsverk menar atl synen på avvägningen mellan energi­hushållning och tillförsel av energi bör vidgas. En helhetssyn på energi­planeringen kan innebära all även miljövinster vägs in. Vimmerby kommun nämner också miljöhänsyn och menar alt det är angeläget att värna om miljön genom effekliv energihushållning och minskade ulsläpp.

Hyresgästernas Riksförbund behandlar frågan om tillförsel och hushåll­ning av energi i fjärtvärmeområden genom att diskutera laxesätlning i ett vidare perspektiv.

HSB:s Riksförbund understryker att det är viktigt att den fortsatta energiplaneringen utgår från noggranna bedömningar av bebyggelsens framtida energibehov. Del är därför nödvändigl alt beakla nya lösningar inom såväl tillförsel som användning av energi för uppvärmning. Sveriges Fastighetsägareförbund anser atl utbyggnad av fjärrvärmenätel bör före­gås av mer ingående överväganden om exempelvis energibehov än hitfills.

Rörfirmornas Riksförbund anser att det krävs sparvänliga taxor och 5    Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 5

 

Prop. 1984/85:5                                                       66

krafiig slyrning om sparande skall bli ell alternativ i Qärrvärmeområden. Riksbyggen nämner också taxornas bei:ydelse för avvägningen mellan pro­duktion och sparande liksom VVS Tekniska Föreningen och Halmstads kommun som hänvisar lill marginalkoslnadsresonemang.

Kungälvs kommun påpekar att slatliga stödåtgärder inte får molverka varandra och leda lill samhällsekonomiskt ogynnsamma åtgärder. Vid avvägningen mellan hushållning och tillförsel bör de samhällsekonomiska aspekterna vara avgörande.

2.5 Taxor och prissättning på energi

Av de remissinstanser som behandlat frågan om taxor och priser pekar flera på hur viktig utformningen av taxan är, exempelvis på fjärrvärme, för att åstadkomma en lämplig avvägning mellan tillförsel och sparande. Syn­punkter på alt marginalkostnadstaxor bör införas framförs också i sam­manhanget.

Statens planverk anser del angeläget att kommunerna får hjälp med både konkreta riktlinjer och prakliska exempel för prissättning av leveranser av fjärtvärme och el. VVS Tekniska Föreningen för fram liknande synpunkter och anser dessutom att taxor med hög fast kostnadsandel måsle undvikas eftersom sådana taxor är förödande för det individuella sparintresset.

Rörfirmornas Riksförbund understryker all det behövs sparvänliga taxor för att få energisparande i fjärrvärmeområden. Förbundet efterlyser också en kraftig styrning så atl sparalternativen får konkurrera med fjärt­värmen.

Landsorganisationen i Sverige (LO) menar atl taxor för el och fjärr­värme bör spegla kortsiktiga marginalkostnader. Med sådana taxor kom­mer de åtgärder att vidtas som är såväl fastighetsekonomiskl och kommu­nalekonomiskt som samhällsekonomiskt lämpliga.

Svenska Petroleum Institutet anser att skatte- och avgiftsnivån på im­porterade energislag — olja, kol och naturgas — bör sättas lika per ener­gienhet för atl undvika samhällsekonomiska suboplimeringar.

Riksbyggen menar all taxorna på el och fjärtvärme bör vara styrande så att det är billigt att spara energi i förhållande fill kostnaderna att producera motsvarande energi.

Svenska Värmeverksföreningen anser att en princip vid taxesättningen för elablerade värmeverk bör vara alt verket får täckning för självkoslna­derna. Föreningen vill inte ha någon överföring av medel från taxekollekti­vet till skattekollektivet eller omvänt.

Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) understryker all taxor för Qärrvärme och elvärme måste utformas så alt åtgärder för atl spara energi ger ekonomiskt utbyle. Sveriges Fastighetsägareförbund framför liknande synpunkier på fjärrvärmelaxan och menar bl. a. att den rörliga delen i taxan måste vara så stor atl det finns etl incitament till sparande.

 

Prop. 1984/85:5                                                       67

Sveriges Vdlaägareförbund pekar också på atl energilaxans rörliga del bör uigöra en dominerande del av totalkostnaden för att slimulera energispa­randet.

Halmstads kommun och Kungsbacka kommun förordar marginalkost-nadslaxor för alt de slimulerar lill energisparåigärder som är såväl fastig-hels- som kommunal- och samhällsekonomiskt lämpliga. Även Göteborgs kommun menar atl sådana taxor har slor betydelse för alt påverka kon­sumtionen. Utformningen av energilaxor är ell viktigt styrinstrument.

Ulricehamns kommun menar all taxesällningen är elt styrmedel som kan användas för atl påverka fastighetsägare atl ersätta loppbelastningen med olja med andra bränslen än el.

Hyresgästernas Riksförbund anser all fjärrvärmen ofta blir dyr för kon­sumenterna men samlidigt medför viss samhällsnytta vilket bör påverka taxesällningen. Fjärrvärmeverksamhel möjliggör användning av dels olika bränslen, dels avancerad teknik för rening av ulsläpp. Förbundet menar därför att fjärtvärmekolleklivel inle skall belastas med hela den s. k. själv­kostnaden för Qärrvärmerörelsen. I dag belastas en mindre abonnenlkate-gori under en expansiv och kort uppbyggnadsperiod. Hyresgäströrelsen förespråkar politiska insatser och beslul som innebär atl fjärrvärmeverk­samhet slöds ekonomiskt och alt fjärrvärmeenergin skall vara den prisle­dande värmeenergin. Till viss del bör fjärtvärme finansieras skattevägen eftersom de miljöfördelar som fås kommer alla kommuninvånare till del. Riksförbundet kritiserar därför resonemanget om marginalkostnadspris-sältning av fjärrvärme.

Linköpings kommun menar all taxorna bör utformas enkell och över­skådligt så att de lämnar konsumenterna god vägledning.

2.6 Styrmedel

Av de remissinstanser som tar upp frågan om styrmedel pekar flera på att befintliga styrmedel borde kunna ulnylljas effektivare. Således framför många remissinstanser bl.a. alt några ytterligare siyrmedel inte behövs. Vidare förs krav fram på översyn och förenkling av styrmedlen.

Statens planverk menar att krav på effektiva styrmedel måsle vägas mot krav på insyn och inflylande för kommuninvånarna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar atl de nuvarande medlen är till­räckliga men borde utnyttjas effektivare. Riksbyggen, bostadsstyrelsen och statens energiverk framför liknande synpunkter.

Sveriges AUmännyltiga Bostadsföretag (SABO) pekar på de allmännyt­tiga bostadsföretagens prisledande funktion och därmed styrande möjlig­heter på energihushållning.

Krokoms kommun, Skellefteå kommun och Svenska Kraftverksföre­ningen anser atl nuvarande siyrmedel är tillräckliga. Svenska Elverksföreningen delar uppfatlningen atl del knappast behövs ytterligare

 

Prop. 1984/85:5                                                                      68

styrmedel liksom Sveriges Villaägareförbund och Föreningen Sveriges Energirådgivare.

Sveriges Industriförbund tror inte att utökade styrmedel skulle förbällra den kommunala energiplaneringen.

Slatens råd för byggnadsforskning anser alt kommunema saknar effek­tiva instrument för atl akfivl styra energianvändningen. Det är därför bra med en översyn av befintliga styrmedel. Även länsstyrelsen i Värmlands län förordar en översyn och vill all reglerna samlas. Länsstyrelsen i Ble­kinge län anser dessutom all styrmedlen bör förenklas liksom länsstyrel­sen i Ålvsborgs län.

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) efterlyser en diskussion om hur styrmedlen kan förändras eller minskas så att medlen inle motverkar varandra.

Linköpings kommun anser alt de slalliga regleringarna bör minskas.

Landsorganisationen i Sverige (LO) menar alt styrmedlen har utnyttjats i begränsad omfattning. LO tror all - med en ulvecklad energiplan -kommer kommunerna att effeklivare utnyttja dem och eventuellt behöva ytterligare styi medel.

Länsstyrelsen i Västmanlands län pekar på all möjligheterna att styra energianvändningen måste förbättras. Nybro kommun instämmer i alt skäl finns för detta om kommunen mer aktivi vill påverka energianvändningen och tycker del är bra all frågan undersöks.

Avesta kommun framhåller alt styrmedlen behöver förbältras för all få lill stånd ett ökat samarbete mellan kommuner och induslri.

Kristinehamns kommun menar atl del på energiområdel erfordras styr­medel och planering.

2.7 Byggnadslovsplikt vid byte av uppvärmningssystem

Av de remissinstanser som behandlar frågan om möjligheter för kom­muner atl påverka valet av uppvärmningssystem förordar flertalel någon form av byggnadslovsplikl eller anmälningsplikt vid byte av sådant sy­stem.

Statens planverk anser del viktigt alt kommunerna kan reglera valet av uppvärmningssystem och menar atl först om byte av etl sådant system görs byggnadslovspliktigt kan man konlrollera verkan av planbesläm­melser om uppvärmningssyslem.

Malmö kommun menar atl byggnadslovsplikt ger kommunen bäitre möj­ligheter atl följa upp sin värme- respeklive energiplanering.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Falköpings kommun anser det också motiverat med byggnadslov vid byte av uppvärmningssyslem. Länsstyrel­sen menar att prövningssystemet kan göras enkell med anmälningsplikt och bygglovsplikl inom vissa områden och för vissa ålgärder.

Bostadsstyrelsen menar atl etl förenklat byggnadslovsförfarande med

 

Prop. 1984/85:5                                                       69

anmälningsplikt skulle ge en lillfredsställande kontroll över faslbränsle-eldade installationer.

Statens brandnämnd förordar att byggnadslov skall erfordras för byte av uppvärmningssystem och även för byte av bränsleslag, vilket skulle med­föra fördelar från brandskyddssynpunkl.

Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund anser del angeläget all få en bäitre ordning för byte av uppvärmningssystem med hänsyn lill energi­hushållning, brandskydd och miljöskydd. Förbundel tycker dock atl etl förenklat byggnadslovsförfarande med anmälningsplikt och någon form av produktredovisning från säljaren kan vara tillräckligt.

Uppsala kommun anser det inte rimligt att kräva obligatoriskt byggnads­lov för byte av uppvärmningsanläggning. Kommunen förordar i stället någon form av anmälningsplikt kopplat till områdesbestämmelser i energi­planen eller motsvarande. Kungälvs kommun påpekar atl en anmälnings­plikt innebär att berörda fastighetsägare genom en sådan kan nås av informafion om exempelvis kommunens planer.

Riksbyggen anser inte att byggnadslovsplikt är nödvändig för byle av uppvärmningssystem. Riksbyggen menar att kommunen har andra på­verkansmöjligheter genom exempelvis rådgivning och taxesättning. Sveri­ges Villaägareförbund framför liknande synpunkter och avstyrker försla­get liksom Nybro kommun. Även Enköpings kommun avstyrker med hän­visning till risken för ökad byråkrati. Inte heller Vimmerby kommun finner det rimligt alt kräva byggnadslov vid byte av uppvärmningssystem. Sunds­valls kommun vill inte ha generell byggnadslovspHkt annat än för större objekt.

2.8 Länsstyrelsens roll och regional samverkan

Det är huvudsakligen länsstyrelsema som tagit upp frågan om den regio­nala nivåns roll på energiområdet och då särskilt länsstyrelsens uppgifter. Samtliga länsstyrelser som yttrat sig menar att länsstyrelsen har en funk­tion att fylla på energiområdet. Flertalet hänvisar därvid till den kompe­tens och de resurser som länsstyrelsen besitter samt den samordningsroll länsstyrelsen har på andra områden. Därvid framhålls bl. a. länsstyrelsens goda möjligheter atl utarbeta planeringsunderlag och alt siödja kommuner­na genom utrednings- och projektarbete inom energisektorn. Även syn­punkter om att statens energiverk bör kunna utnyttja länsstyrelsens kun­skaper förs fram.

Således anser länsstyrelsen i Blekinge län att länsstyrelserna bör ges i uppgift att utarbeta regionala planeringsunderlag för energifrågor. Läns­styrelsen bör kunna ta iniliativ fill regional samverkan. Länsstyrelsen i Kristianstads län framför liknande synpunkter och menar atl statens ener­giverk bör kunna utnyttja länsstyrelsens kunskaper. Länsstyrelsen'! Hal­lands län delar helt dessa synpunkter.

 

Prop. 1984/85:5                                                       70

Länsstyrelsen i Gotlands län anser all länsstyrelsen bör lilldelas ell övergripande samordningsansvar som bör definieras klart så att länsstyrel­sen naturligt kan delta i energiplaneringsprocessen. Länsstyrelsen i Norr­bottens län betonar också behovel av samordning och kräver fasiare former för denna och en klarare rollfördelning mellan central, regional och lokal nivå. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län förordar ett regionalt samordningsansvar för länsstyrelsen inom energiområdet. Länsstyrelsen menar dessutom att samverkan mellan stat och kommun enklast föres på regional nivå. Länsstyrelsen i Värmlands län vill också ha ell regionall samordningsansvar och en tydligare uttalad roll i arbetet med energiplane­ringsfrågorna utan att länsstyrelsemas roll formaliseras. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser också all länsstyrelsens roll som samordnare behöver förtydligas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån anser del värdefulll om regeringen preci­serar de statliga inressena på energiområdet för alt därmed underlätta länsstyrelsens arbete.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län betonar den regionala nivåns betydelse och menar att det är nödvändigt att den regionala nivån ges väsentligl ökad tyngd på energiområdet utan atl därför länsstyrelsen får en formaliserad roll. Den regionala nivån måste ges del huvudsakliga ansvarei för informa-fionsutbytet mellan stat och kommun för att denna dialog skall bli kon-stmktiv. Länsstyrelsen i Örebro län instämmer i den regionala nivåns betydelse och vill att länsstyrelsen skall fungera som denna förmedlande länk. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Lånsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar att länsstyrelsens roll på energiområdet måste preciseras.

Länsstyrelsen i Jämtlands län pekar genom exempel på länsstyrelsens möjligheter atl siödja kommunerna genom utrednings- och projektarbete inom energisektorn.

Länsstyrelsen i Jönköpings län menar att länsstyrelsens huvudsakliga uppgift bör vara alt biträda kommunerna samt bevaka stadiga intressen. Om länsstyrelsens kompetens skall kunna utnyttjas meningsfulll bör emel­lertid kontakterna mellan kommunerna och länsstyrelsen formaliseras. Länsstyrelsen föreslår därför etl obligatoriskt samråd före kommunens antagande av energiplanen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län tar också upp frågan om länsstyrelsen som samrådspart och menar alt den regionala nivåns betydelse måste uttryckas mycket klarare, om det skall fungera.

Länsstyrelsen i Kronobergs län stöder tanken att samverkan mellan kommunerna skall vara frivillig och att länsstyrelsens roll inom energiom­rådet inte behöver formaliseras. Länsstyrelsens kompetens bör dock ut­nyttjas på ett ändamålsenligt sätl. I detla inslämmer länsstyrelsen i Kalmar län.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har inga invändningar mol all läns­styrelsen inte tilldelas någon formell roll i energiplaneringen. Däremoi

 

Prop. 1984/85:5                           ~.                        71

vore det slöseri med resurser atl inte låla energiplaneringen genomföras i elt samspel mellan kommunerna och resp. länsstyrelse.

Länsstyrelsen i Uppsala län menar atl länsstyrelsen spelar en viktig roll i energiplaneringen. För all få en övergripande bild av ulvecklingen inom energiområdel krävs en bearbetning av de kommunala planerna på regio­nal nivå. Härigenom kan möjligheter lill och behov av samverkan/samord­ning bedömas. Del är väsentligt all finna en lämplig form för etl samråds­förfarande mellan kommunerna och länsstyrelsen i energifrågor. Länssty­relsen i Östergötlands län föreslår all kommunernas energiplaner redovi­sas till länsstyrelsen för sammanslällning och yllrande.

Bland övriga remissinstanser som tagil upp frågan är åsikterna delade.

Statens naturvårdsverk anser atl länsslyrelserna bör ha en viktig roll i energiplaneringen och att de kan bidra till den regionala samordningen. Länsstyrelserna har genom sitl ansvar för naturvård och miljöskydd över­blick över regionala förhållanden av belydelse för energiplaneringen. Även bostadsstyrelsen menar att länsstyrelserna har en samordnande funktion i frågor där flera kommuner kan beröras.

Även statens planverk menar att länsstyrelsema bör få etl klarare for­mulerat ansvar beiräffande energifrågorna. Länsstyrelserna har flera för­fattningsenliga uppgifter inom energiområdel och har goda möjligheter atl bidra fill en regional samordning av kommunernas verksamhet. Planverket delar inte uppfaltningen alt regional samordning är en uppgifl endasl för de berörda kommunerna och slatens energiverk.

Statens energiverk understryker däremoi atl samverkan mellan kom­muner skall ske på frivillig grand. Varje kommun bör dock ha en överblick av energiplaneringen i närliggande kommuner. Verkel menar därför alt kommunen, exempelvis i energiplanen, bör redovisa evenluella kontakter och samverkansmöjligheter. Även statliga myndigheter bör kunna ta inilia­tiv lill samverkansprojekl mellan kommuner. Enligt energiverket skall länsstyrelsema inle uigöra någol formelll mellanled. Energiplaneringen på lokal nivå är en kommunal angelägenhel.

Svenska kommunförbundet menar att del inle finns någol behov av ändringar i fråga om länsslyrelsernas formella befogenheter inom ener­giområdet.

Vimmerby kommun däremoi anser del angelägel all länsstyrelsen får möjlighet atl medverka som en länk mellan kommunen och den cenirala nivån.

Örkelljunga kommun slöder uppfattningen atl länsstyrelsen inle ges någon ny formaliserad roll i energifrågor. Samlidigt pekar kommunen på risken atl olika regionala organ ibland i konkurtens ägnar sig ål energifrå­gor.

 

Prop. 1984/85:5                                                       72

2.9 Försöksverksamhet

Bland de remissinstanser som tagil upp frågan om försöksverksamhet finns synpunkier om vikten av att pröva metodik. Vidare diskuleras om­fattningen av energiplaneringen och formerna för en ev. försöksverksam­het.

Statens råd för byggnadsforskning menar att de erfarenheter som vun­nils i projekt om kommunal energiplanering som rådel finansieral bör las lill vara i en försöksverksamhel med utvidgad kommunal energiplanering. Rådel föreslår all en sådan försöksverksamhet läggs upp så alt en grupp forskare parallellt följer verksamheten i ett antal kommuner. Genom semi­narier och diskussioner med kommunerna kan olika aspekter på energi­planering behandlas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill atl man i en försöksverk­samhet prövar på vilket sätl transporter och bebyggelseplanering skall integreras i energiplanen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och länsstyrelsen i Gävleborgs län fillslyrker en försöksverksamhet för alt ta fram en energiplan. Förslagen till innehåll måste därvid anpassas till kommuner med små utredningsre­surser.

Svenska Värmeverksföreningen anser att grova uppskattningar av olika energibehov är tillräckligt i en utvecklad kommunal energiplanering. För­eningen menar att sådana uppskattningar av exempelvis fritidshusens energibehov och metoderna för atl ta fram dem kan prövas i en försöks­verksamhet.

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) förordar att upprättandet av ener­giplanen görs frivilligt under en försöksperiod för alt göra det möjligt alt bedöma kommunala energiplaneringens betydelse för energitillförsel och energihushållning.

K-Konsult pekar i detta sammanhang på att ett antal goda exempel från kommuner av olika lyp kan ge inspiration fill kommuner som inte funnit sin metodik.

Svenska Elverksföreningen förutsätter atl en fösöksverksamhel först äger mm innan evenluella ändringar vidtas i lagen om kommunal energi­planering. Liknande synpunkier framförs av Svenska Petroleum Institutet och Svenska Stenkolsimportörers Förening som båda är negaliva till för­slaget om utvecklad kommunal energiplanering.

Halmstads kommun menar att det är viktigt att meiodik och redovisning provas i form av försöksverksamhet.

Nybro kommun anser det lämpligt atl en försöksverksamhet kommer till stånd i några kommuner med bistånd av slatens energiverk och Svenska kommunförbundet.

Kristinehamns kommun år beredd alt vara försökskommun. Kommunen anser det viktigt med försöksverksamhet inom energiområdet, då del är stora och genomgripande samhällsproblem som skall lösas.

 

Prop. 1984/85:5                                                       73

Även Kungälvs kommun år beredd atl medverka i försöksverksamheten som bör särskilt beakla svårighelerna att i en heltäckande plan ta med transportsektorns energibehov, fritidshusens energibehov samt hushållens elanvändning för andra ändamål än uppvärmning.

Örkelljunga kommun är också beredd att medverka i försöksverksamhe­ten.

Nordvästra Skånes Kommunalförbund menar atl hittillsvarande regio­nal samverkan bör kunna följas upp genom atl regionen blir elt försöksom­råde för atl utveckla former för nya heltäckande energiplaner.

2.10 Den kommunala energirådgivnings- och energibesiktnings-verksamheten

I promemorian betonas behovet av samordning av den kommunala energirådgivnings- och energibesiklningsverksamhelen med bl.a. dels den kommunala energiplaneringen, dels förbättrings- och ombyggnadsbesikt­ning. Som en annan viktig fråga anges uppföljningen av att rådgivningen och besiktningarna leder till atl energisparåigärder verkligen genomförs.

Verksamheten med kommunal energirådgivning och -besiktning har stor betydelse för genomförandet av den kommunala energiplaneringen anser bl.a. länsstyrelsen i Ålvsborgs län, Föreningen Sveriges Energirådgivare och Kungälvs kommun.

Nödvändigheten av att energirådgivaren fortsättningsvis är väl insatt i kommunens energiplanering så att rådgivningen verkligen blir ett verksamt medel för att genomföra kommunens energipolitik påtalas av K-Konsult.

De allt störte behoven av samordning av den kommunala energirådgiv­nings- och energibesiktningsverksamheten med den kommunala energipla­neringen och även med annan verksamhet påpekas av ett antal remissin­stanser, bl. a. från flera kommuner. Kommunerna bör enligt konsument­verket aktivt verka för en medveten samordning av kommunens konsu­menlverksamhel och energirådgivningen. Riksantikvarieämbetet anser att hänsynen till kulturminnesvårdens intresse måste beaktas bättre.

Insatserna för att stödja energisparandel i de kommunala bostadsföreta­gen t. ex. med rådgivning och besiktning borde enligt Sveriges Allmännyt­tiga Bostadsförening (SABO) vara självklara i vaije kommun. SABO fram­håller vidare atl det inte bara är de allmännyttiga bostadsföretagen som kan vara mönsterbildande vad gäller energihushållningsåtgärder. Kommu­nema bör också själva sträva efter att föregå med gott exempel i sina egna byggnader. Inte minst torde det ha stor psykologisk betydelse att kommun­invånarna vid besök i kommunens olika byggnader t. ex. kommunalhus, skolor, daghem och fritidsanläggningar upplever att kommunen själv inte slösar med energi.

Intrycket hos Statens råd för byggnadsforskning är att man i den hittills­varande verksamheten visserligen har besiktat ett stort antal fastigheter

 

Prop. 1984/85:5                                                       74

men att verksamhetsuppföljning saml slöd och service vid genomförande av ålgärder i stort setl saknas. Besiktnings- och rådgivningsverksamheten är dessutom i många kommuner dåligi samordnad med övrig kommunal verksamhet.

En viktig kommunal arbetsuppgift är enligt Riksbyggen atl följa upp energibesiktningarna så att de förslag lill ålgärder i energibesparande syfte som besiktningarna utmynnar i också genomförs. Liknande synpunkter förs fram av SABO och Vimmerby kommun.

Enligt Malmö kommun har promemorian behandlat uppföljningen av energisparverksamheten alllför översiktligt. Erfarenheter från Malmö pe­kar klart på att del finns behov av en löpande energistatistik i kommunen som kan tillgodose sådana uppföljningar.

Flera av de remissinslanser som tar upp den kommunala energirådgiv­nings- och energibesiklningsverksamhelen framhåller att verksamheten bör fortsätta även efter den 30 juni 1986, som är den tidpunkt till vilken staten har garanterat kommunerna statsbidrag för denna verksamhet. Fle­ra kommuner, bl. a. Norrtälje, Enköpings, Osby, Nybro, Halmstads, Ljus­dals kommuner, betonar också atl det även fortsättningsvis krävs slalliga bidrag för verksamhelen. Det måste enligt Föreningen Sveriges Energiråd­givare anses som mycket olyckligt om denna organisation skulle minskas eller i sämsta fall försvinna p. g. a. indragna statsbidrag. Man pekar också på att ett besked om energirådgivningens framtid är atl belrakta som en av flera planeringsfömlsätlningar. Rörfirmornas Riksförbund anser att det vore olyckligt om den resurs som nu har byggts upp i form av den kommu­nala energibesiktnings- och rådgivningsverksamhelen inle kan garanteras en fortsättning. SABO föreslår att del statliga stödel fill rådgivning och besiktning förlängs två år, dvs. t. o. m. budgetårel 1987/88 och all det även skall kunna omfatta återkommande besiktningar.

Del är enligt Riksbyggen vikligl alt ulnyllja det ökade intresset för energibesparingar hos fastighetsägarna med fortsatt salsning på informa­fion och rådgivning om vilka energibesparingar som är ekonomiskl viktiga att vidta. Det är vidare nödvändigt atl den besiktningsverksamhet som pågår får fortsätta i oförändrad takt och att den i större utsträckning under de närmaste åren inriktas på flerbostadshus och lokalbeståndet.

Även statens vattenfallsverk anser att det är viktigt att den kommunala rådgivningsverksamheten ges tillräckliga resurser med god kompetens.

Bostadsstyrelsen pekar på att rådgivarens verksamhet organisatoriskt kan integreras med byggnadsinspektörens i en under byggnadsnämnden frislående enhet och'att verksamheten lämpligen bör avgiftsbeläggas enligt samma principer som gäller för byggnadsverksamheten i övrigt.

Statens planverk påpekar atl den samlade synen på bostadsförbältrings-och energihushållningsålgärder innebär att rådgivnings- och besiktnings­verksamheten kommer atl få en allsidigare byggnadsteknisk inriktning än tidigare och att kommuner och bostadsföretag måste utveckla former för

 

Prop. 1984/85:5                                                       75

planering och genomförande av förbällringsåtgärder. Mol denna bakgrund bör nya allmänna råd och hjälpmedel för besiktningsverksarhheten utveck­las så alt den dels kan ge etl bra underlag för den kommunala planeringen av förnyelsealgärder och utarbelandel av områdesvisa föreskrifter för ombyggnad, dels blir så nyttig som möjligt för fastighetsägarna.

2.11 Behovet av energiinriktad utbildning, m. m.

I promemorian framhålls att del är angeläget med särskilda ulbildnings­åtgärder för redan yrkesverksamma som i sin verksamhel direkl eller indirekt kan påverka energianvändningen.

På grund av den tekniska utvecklingen på energiområdel finns del enligt statens planverk stora behov av en återkommande fortbildning av besikt­ningspersonalen. Denna fortbildning bör vara samordnad med ökade insat­ser för atl fortbilda entreprenörer, projektorer, hantverkare osv. som skall genomföra ålgärderna. Även bostadsstyrelsen och K-Konsult anser att energirådgivarnas utbildning behöver kompletteras i lakl med den lekniska ulvecklingen.

Sveriges AUmännyltiga Bostadsförening (SABO) framhåller det utomor-denfligt stora behovet av utbildning av personal som i de bosladsförval­lande förelagen arbetar med energifrågor. Utbildningsinsatserna är en föruisättning för atl energisparmålel skall kunna nås i lid och för att uppnådda besparingar skall kunna bibehållas i liden. Del räcker enligt SABO inte atl enbart förlita sig till externa konsultinsatser ulan kunskaper­na måste finnas i företagen och energifrågorna måste bli en naturlig del i fastighetsförvahningen. Della är också en förutsätlning för en effektiv samordning mellan energiålgärder och s. k. ROT-ålgärder.

VVS Tekniska Föreningen pekar på nödvändigheten av att den tekniska personalen för besiktnings- och rådgivningsverksamheten ges möjlighet fill en fortlöpande utbildning som ger möjlighel till nära konlakt med det praktiska arbetet. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) pekar också på behovet av utbildning för atl möjligheterna till energihushållning skall kunna tillvaratas bättre.

En av fömtsättningarna för atl enskilda anläggningar skall kunna fungera på ell effekfivl sätt är enligt Malmö kommun att de som svarar för anlägg­ningarnas tillsyn och skötsel har goda kunskaper om deras funkiion. För att uppnå detta måste den yrkeskår som svarar för tillsynen och skötseln få en fillräcklig utbildning. För att åstadkomma detta kan kommunerna säkert spela en mycket mera aktiv roll än nu. För projekiering, installation, drifl och underhåll av värmepumpar fordras personal med goda kunskaper i kyl-och ventilalionsteknik. Malmö kommun anser all nuvarande utbildnings-takt i nämnda tekniker inte är lillräcklig och efterlyser en utbildningsplan.

Ragunda kommun anser atl del är angelägel atl fortbildning sker av såväl kommunens egen som'annans drifipersonal.

 

Prop. 1984/85:5                                                       76

Det ökade medvetandet om energifrågor och behovet av att minska oljeberoendet kräver enligt länssiyrelsen i Norrbottens län resurser och utbildningsinsatser.

2.12 Förslaget om pannbesiktning

Kommunerna bör enligt promemorian via sotningsväsendel erbjuda fas­tighetsägarna en regelbunden avgiftsbelagd besiktning av små och medel­stora värmeanläggningar.

Flera remissinslanser anser atl bäitre drifl och skötsel av värmeanlägg­ningar ger stora energibesparingar. Förslaget om besiktning av dessa an­läggningar tillstyrks eller anses som mycket önskvärt av bl.a. statens planverk. Lantbrukarnas Riksförbund, Tjänslemännens centralorganisa­tion (TCO), Föreningen Sveriges Energirådgivare, Riksbyggen, Svenska Kraftverksföreningen, VVS Tekniska Föreningen, Rörfirmornas Riksför­bund samt Örkelljunga, Ulricehamns, Svenljunga och Sundsvalls kom­muner.

Malmö kommun uttalar sig positivi om förslaget men pekar på atl funktionskontrollen på sikt kommer alt minska i betydelse på grund av atl eldningsanläggningarna efler hand blir allt färre.

Statens energiverk ställer sig positiv till att solarna ges en roll i energi­hushållningsarbetet. Verket avser att åierkomma till detta i anslutning fill den vidare behandlingen av förslagen från gmppen för ulvärdering av den kommunala besiktnings- och rådgivningsverksamheten.

Linköpings kommun anser atl nya beslut om energirådgivning och be­siktning bör vänta tills den pågående utvärderingen av verksamheten har genomförts.

Svenska kommunförbundet anser att många fastighetsägare kan behöva viss vägledning för att öka värmeanläggningarnas effektivitet men av­styrker förslagel med hänvisning till atl den föreslagna ulbildningen av sotningsväsendels personal uppfattas som olillräcklig.

Även Göteborgs kommun avstyrker förslaget och hänvisar till atl den föreslagna servicen redan erbjuds av oljebolagen och specialserviceföre­tag.

Ell frivilligt åtagande från kommunerna atl erbjuda avgiftsbelagda be-siktningsljänster och informera fastighetsägarna därom kommer enligt sta­tens råd för byggnadsforskning inte alt få tillräcklig effekt. Rådel menar därför att en årlig obligatorisk besiktning av mindre och medelstora vär­meanläggningar skulle vara värdefull.

Norrtälje kommun bedömer atl en obligalorisk besiktning på kort sikl skulle ge bäitre spareffekt än en frivillig besiktning. På lång sikl torde dock en frivillig besiktning av värmeanläggningarna ge en godtagbar effekl.

Länsstyrelsen i Värmlands län och Riksbyggen tillstyrker förslagen men ifrågasätter om inte besiktningarna för i varje fall vissa fastigheter bör göras obligatoriska.

 

Prop. 1984/85:5                                                                 77

Svenska Kommunalarbetareförbundet anser att om man verkligen är angelägen om att få denna verksamhet till stånd borde den egentligen vara obligalorisk från början. En utvärdering bör därför ske efter några år varefter frågan om ell obligatorium bör övervägas.

Erfarenhetema i Halmstads och Örkelljunga kommuner visar att en avgiftsbelagd besiktning sannolikt kommer atl få ringa genomslagskraft. Örkelljunga kommun föreslår därför att statsbidrag skjuts fill för atl slimu­lera pannbesiktningsverksamheten.

Betydelsen av att använda sotningsväsendet för energihushållningsupp­gifter framhålls av länsstyrelserna i Ålvsborgs och Skaraborgs län. Även Föreningen Sveriges Energirådgivare samt Norrtälje, Uppsala, Vim­merby, Falköpings och Avesta kommuner anser det rimligt att besiktning­en utförs genom sotningsväsendet.

Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund vill starkt framhålla att de förslag till avhjälpande ålgärder för en ytterligare förbättring av drift­ekonomin i värmeanläggningen som besiktningen kan ge anledning fill kommer att generera cbetsuppgifter för andra yrkesgmpper, l.ex. rörin-stallatörer.

Sveriges Villaägareförbund anser all förslagel alt sotningsväsendel en­gageras är enbart positivt under förutsätlning att besiktningen sker i fri konkurrens med befintlig serviceverksamhet. Även Riksbyggen pekar på att sotningsväsendet inte bör ha en självskriven rätt till dessa arbelen.

Enligt Sveriges Allmännyttiga Bostadsförening (SABO) utgör sotnings­väsendet en resurs som bör utnyttjas framför alll för besiktning av mindre anläggningar. För huvuddelen av flerbosladshusbeståndet bör de årliga besiktningarna utföras av besiktningsförtältare med dokumenterat god VVS- och byggnadsteknisk kompetens och omfatta byggnaden i sin helhet. Man bör därvid i första hand utnyttja och vidareutbilda den kader av besiklningsförtätlare som genom åren byggts upp i kommunerna och kon­sultföretagen. För atl verksamheten skall komma igång bör den i etl inledningsskede stödjas med slalliga bidrag.

Rörfirmornas Riksförbund framhåller all den föreslagna besiktningen måste begränsas till att ställa diagnos. Vid besiktningen bör man alltså inle åtgärda fel på anläggningen.

Svenska Gasföreningen framhåller all justeringsåtgärder på gasanlägg­ningar inte får utföras utan uppdrag från gasdistributören och inte av annan än specialutbildad personal. I prakfiken är det gasbranschens avsikl atl, när så befinns lämpligt, samarbeta med sotningsväsendet om besiktning av anläggningar. En fristående roll för sotningsväsendel är däremoi hell otänkbar.

Som alternafiv till rådgivning och besiktning genom sotningsväsendet pekar Linköpings kommun på besiktning genom värmetekniker (konsulent eller entreprenör) i fastighetsägareföreningens regi. I en utpräglad Qärt-värmeort som Linköping anser man det inle vara självklart atl sotningsvä­sendel ligger närmast till hands.

 

Prop. 1984/85:5                                                       78

Förslaget att skorstensfejare skall ges utbildning för att sköta besiktning av värmeanläggningar har redan prövals i några kommuner framhåller statens institut för byggnadsforskning, som också anser all del finns argument för atl fortsätta denna verksamhet.

2.13 Förslaget om utbildning av sötare

Mot bakgmnd av förslaget om besiktning av pannanläggningar och om behovel av kompletteringsutbildning inom energihushållningsområdel för sotningspersonalen föreslås i promemorian etl statligt stöd lill sådan ut­bildning.

Till de remissinstanser som uttalar sig posilivi om förslagel om utbild­ning för sotningspersonalen hör länsstyrelserna i Skaraborgs och Värm­lands län. Lantbrukarnas Riksförbund, Riksbyggen, Svenska Kommunal­arbetareförbundet samt Stockholms, Malmö och Vimmerby kommuner.

Statens brandnämnd framhåller alt i betraktande av de förslag som framförs i räddningstjänstkommitténs belänkande (1983:77) Effekfiv rädd­ningstjänst om inriktningen av sotningsväsendels framfida verksamhet och förslaget från CESAM-kommitténs arbelsgmpp om den framfida utbild­ningen för räddningstjänst och solningsväsende (Ds Fö 1984:1) är det av än störte vikl alt kompletteringsutbildning ordnas för den befintliga perso­nalen inom sotningsväsendet.

Statens energiverk ställer sig positiv till att solarna utbildas. Verket avser återkomma mer detaljerat till delta i samband med remissbehand-hngen av CESAM-kommitténs betänkande om utbildning för räddnings­tjänst och solningsväsende.

Eftersom bakgmnden fill förslagen om utbildning för personalen inom sotningsväsendet endasl är summariskt återgiven i promemorian anser riksrevisionsverket det inte vara möjligt all ta ställning i frågan i detla sammanhang. Riksrevisionsverket konslalerar atl behovel är oklart. Det kommer att bli avhängigi både omfaltningen av den frivilliga besiklnings­verksamheten och i vilken utsträckning som sotningspersonalen kommer att utnyttjas för denna verksamhet. Verket hänvisar fill all evenluella utbildningsinsatser på energiområdet bör kunna behandlas i samband med CESAM-kommitténs förslag.

Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund tillstyrker i princip för­slaget om kompletteringsutbildning. Del av slatens brandnämnd utarbeta­de förslaget redovisas endast summariskt i promemorian. Det lorde därför enligt riksförbundet vara svårt för många remissinstanser att bilda sig en närmare uppfattning om basen för och innehållet i utbildningen. Exempel­vis framgår inte de avgränsningar av sotningsväsendels insatser som har avsetls och missförstånd kan uppslå och leda lill tankar dels om alt utbildningsnivån är olillräcklig, dels att sotningsväsendel skulle överta arbetsuppgifter som naluriigen hör hemma under andra yrkesgrupper.

 

Prop. 1984/85:5                                                       79

Vidare påpekar riksförbundel alt brandnämndens förslag i sin omfallning har utformats med hänsyn till en allmän kompelens och en obligalorisk besiktning. Förslaget om en fortsatt frivilliglinje leder sannolikl lill en i liden längre utdragen process för en mera allmän omfallning av besikl­ningsverksamheten. Detta medför också alt kompletteringsutbildningen kan utsträckas längre i liden än vad som föreslagits och all kosinaderna kan fördelas med hänsyn härtill.

Även Norrköpings kommun anser all del finns skäl atl dra ned ambitio­nen atl genomföra ulbildningen under en ireårsperiod.

I utbildningsfrågan anser VVS Tekniska Föreningen del inle motiverat att sotningsväsendet ges någon särslällning i förhållande lill andra organi­sationer.

Rörfirmomas Riksförbund anser atl den föreslagna ulbildningen bör begränsas lill all omfalta del kunnande som krävs för all genomföra kontroll av anläggningens status och alt avge etl utlåtande härom.

Enligt Svenska kommunförbundets och Ragunda kommuns uppfattning är den föreslagna utbildningen otillräcklig.

Beträffande ansvarei för fortbildning av sotningspersonalen anser sta­tens planverk atl det bör ligga hos statens energiverk och planverket gemensamt.

 

Prop. 1984/85:5                                                                  80

BUaga2

Sammanfattning av och remissyttranden över OED/SIND:s rapport (1983:3) Redovisning och analys av kommunernas oljereduktions­planer.

Innehåll

Sid.

1 Sammanfattning ............................................... .. 81

1.1................................................................. Inledning          

1.2  Sammanfattning av sammanfallande

slutsatser och förslag .................................... .. 81

1.2.1    Energisparande   ....................................    81

1.2.2    Fjärrvärme   ..........................................    82

1.2.3    Anläggningar för fastbränsle, värmepumpar och spill­värme                    82

1.2.4    Elvärme   ..............................................    83

1.2.5    Kraftvärme  ...........................................    83

1.2.6    Kommunernas uppgifter i energiplaneringen   .. 84

1.2.7    De stafliga myndigheternas uppgifter i den kommunala energiplaneringen                    84

2 Remissyttranden   .............................................    85

2.1       Remissförfarandet   ......................................    85

2.2       Inledning   .................................................    85

2.3       Energisparande   .........................................    85

2.4       Fjärrvärme   ............................................... .. 87

2.5       Riktlinjer   .................................................. .. 89

2.6       Statliga åtgärder  ........................................    90

2.7       Elvärme   ................................................... .. 91

2.8       Gmppcenlraler  ............................................ .. 92

2.9       Kommunernas energiplanering   ....................... .. 94

2.10    Värmeförsörjningsplan   .................................   95

2.11    Övriga frågor    ...........................................   98

 

Prop. 1984/85:5                                                       81

1    Sammanfattning

1.1      Inledning

I juni 1982 gav regeringen oljeersättningsdelegalionen (OED) i uppdrag alt i nära samarbete med slalens industriverk (SIND) bl.a. analysera kommunernas oljereduktionsplaner. Den gemensamma rapporten från OED och SIND till regeringen heter "Redovisning och analys av kommu­nernas oljereduktionsplaner" (OED/SIND 1983: 3).

Rapporten är en redovisning av kommunernas oljereduktionsplaner med sammanställningar och summeringar vad gäller beslut och planer om inve­steringar inom energiområdel. Även redovisningar av oljeersattning ge­nom sparande presenleras. För atl få etl hanterligt material har ell knappt hundratal kommuners oljereduktionsplaner slumpvis ulvalls och grans­kats. Granskningen av dessa har skell i syfte atl få en bild av vad ansträng­ningarna för att åstadkomma etl minskal oljeberoende har givit för resul­tat. En sammanställning och summering av de knappt 100 kommunernas oljereduklion har redovisals och jämförts med det av riksdagen fattade energipoliliska beslutet om oljeersättning genom sparande, elkonvertering, övergång till fasta bränslen, ersättning med värmepumpar och annan ny teknik. Summeringen av kommunernas planer är ell uttryck för kommu­nemas målsättningar vad gäller oljeersättning. Möjligheterna och förutsäu­ningarna för alt uppfylla dessa mål varierar oerhört kommunerna emellan och beror av en mängd olika fakiorer. Planerna kan vara olika långl framskridna och investeringsbeslut saknas i flera fall.

Rapporten beslår av två avsnitt. Del försia innehåller sammanfallande slutsatser och förslag. Det andra innehåller en redovisning och analys av kommunernas oljeredukfionsplaner.

1.2      Sammanfattning av sammanfattande slutsatser och förslag

1.2.1 Energisparande

Kommunerna har i sina planer redovisat sina bedömningar om energi­sparandets utvecklingsram lill år 1990. En enkel summering av uppgifterna visar på en minskning av oljeförbmkningen i bebyggelsens energiförsörj­ning med 18% lill år 1990. Slörre delen av sparåtgärderna kommer att ha genomförts före år 1988.

Kommunernas redovisade uppgifter har - enligt rapporten - lågt pro­gnosvärde då kommunerna själva endast har ansvar för en liten del av bebyggelsen. Det är därför viktigt alt - bl.a. från statsmakternas sida -följa ulvecklingen och efter hand anpassa olika ålgärder lill uppnådda resultat och erfarenheter. Del är därvid värt all notera att det fortfarande med liten resursinsats går att uppnå stora energibesparingar genom bäUre drift av fastigheter. Genom utbildning av driftspersonal och ansvariga förvaltare på det lokala planet skulle delta kunna åstadkommas. 6   Riksdagen 1984185. I saml. Nr 5

 

Prop. 1984/85:5                                                       82

Hyressättningsprinciperna i flerbostadshus spelar en slor roll för atl skapa inlresse för energibesparingar. Statsmakterna bör följa upp det arbete som utförts genom utredningar om hyresrätlen. Regeringen bör vidare genom direkla överläggningar med bostadsföretagen och hyresgäst­organisationerna påverka dem atl påskynda energisparandel.

Utformningen av Qärtvärmetaxan är väsentlig för att skapa incitament för energihushållning. Produktionskostnaden varierar mellan olika Qärr-värmenäl och inom samma nät över tiden och särskilt i nät med spillvärme, sopförbränning, värmepumpar eller fastbränsleeldning vid sidan av ol­jeeldning. De kommunala värmeverken bör se över laxeprinciperna. Del är vidare angeläget att slatens energiverk bevakar utvecklingen.

Del statliga slödel till kommunerna för besiktning och rådgivning spelar en viklig roll för all minska uppvärmningskoslnaderna. Denna verksamhet bör dock inlegreras bättre i kommunens ordinarie organisation.

När det gäller ulvecklingen av energisparandel på längre sikt blir den allmänna förnyelsen i begyggelsen den avgörande faktorn för uppvärm-ningsbehovels utveckling.

1.2.2  Fjärrvärme

Under 1970-lalel har Qärrvärmekapacilelen ökal med i genomsnitt ca 900 MW per år. Både kapacitelsutbyggnaden och ökningen av energileve­ranser har dämpats under de senasle åren. Potentialen för framtida mot­trycksprodukfion blir sannolikt mindre än planeral.

Ulvecklingen på energiråvarumarknaden har förbällral förutsättningar­na för fjärtvärme och elvärme på lång sikt. Även miljöhänsyn talar för förbränning i centraliserade system. Fastbränslebaserad fjärtvärme kom­mer all vara en särskilt fördelaktig uppvärmningsform i de större tätorter­na där den kan kombineras med kraflvärmeproduktion. Utbyggnad av fastbränsleeldade produktionsanläggningar kan minska kostnaderna för fjärrvärme. En fortsalt utbyggnad kommer alt vara rafionell fortsättnings­vis och på lång sikt. Den utbyggnadstakt som f n. förulses av kommunerna motiverar inte några nya särskilda statliga åtgärder.

1.2.3  Anläggningar för fastbränsle, värmepumpar och spillvärme

Ännu så länge är de fastbränsleeldade anläggningarnas andel av värme­försörjningen mycket liten. Del pågår emellertid en omfattande planerings­verksamhet. De flesla kommuner med fjärrvärme har mer eller mindre långl framskridna planer på alt bygga nya produktionsanläggningar. För all underlätta för kommunerna att fatta beslul bör statsmakterna ange de långsiktiga förutsättningarna för energiskatterna och miljökraven vid fast­bränsleeldning.

En sludie har särskilt gjorts omfattande en sammanställning av dels de 30 slörre anläggningar där kolanvändning beslutats eller där förslag förelig­ger, dels de värmepumpanläggningar störte än 10 MW, som beslutats. Av

 

Prop. 1984/85:5                                                       83

denna framgår alt en årlig oljeersattning om ca 20 TWh är beslulad och atl förslag om ca 10 TWh föreligger.

För dessa anläggningar har en grov lönsamhetsbedömning gjorts. Lön­samhetsanalyserna visar på god lönsamhel för kol, värmepumpar och avfallsanläggningar. Torv- och vedprojekten visar varierande lönsamhet främsl beroende på varierande bränslepriser.

Svensk industri har god konkurtensförmåga och fillräcklig kapacitet för all klara av en omfattande faslbränsleutbyggnad. Bäsla förutsättningarna har svensk induslri när del gäller projektering, anläggningsarbete, helval-tenpannor och rökgasrening. Invesleringar i oljeersättande ålgärder har en inle oväsenllig betydelse för atl främja industriproduktionen och syssel­sätlningen.

Sammanfattningsvis anser OED och SIND atl planeringslägel i kommu­nerna när del gäller oljeersättande åtgärder i fjärrvärmeanläggningar f n. är lillfredsställande.

Med lanke på lönsamheten för ersällning av olja med fasta bränslen bör denna ersättning ske först i Qärrvärmeverken (de största förbränningsan­läggningarna) och därefter i gruppcentralerna och sist i fastighelspannor. Med hänvisning till utvecklingen på fjärrvärmeområdel bör statsmakternas intresse nu i större utsträckning fokuseras på gruppcentraler. Några nya stafliga åtgärder är dock inte moliverade när del gäller oljeersattning i värmeförsörjningen.

1.2.4  Elvärme

F. n. pågår en snabb konvertering från oljevärme fill elvärme. Kommu­nernas oljereduktionsplaner redovisar en ökning av nuvarande elvan-vändning om ca 13 TWh med ca 17 TWh fill 1990.

Under förulsältning att elvärme installeras i glesare ny bebyggelse där olja är enda alternaiiv och konverteringen i befinllig molsvarande bebyg­gelse sker från olja till el finns inget alt erinra mol den nuvarande ulveck­lingen. Det finns därför inte behov av ytterligare statliga restrikfioner för atl begränsa elvärmen. Utvecklingen bör dock noga följas.

1.2.5  Kraftvärme

På grund av den goda kapacitelssitualionen för elproduktion under res­ten av 1980-lalel kommer bara en liten del av möjligheterna till krafivär­meutbyggnad alt utnyttjas till år 1990.

Underlaget för mottrycksproduktion i Qärrvärmeområden rycks dess­ulom undan när man bygger fastbränsleeldade hetvattenpannor. Ångpan­nor däremot kan utnylljas vid senare mottrycksproduktion när ny elkapa-cilel krävs. Det är ännu oklart vilkel ulbyggnadssätt för kraftvärme som är mesl rationellt. Frågan bör närmare siuderas.

 

Prop. 1984/85:5                                                       84

1.2.6 Kommunernas uppgifter i energiplaneringen

Den planeringsprocess som initierats genom kravet all kommunerna skall ha en aktuell oljereduklionsplan har varit positiv. Av planerna fram­går dock att det ofta inle finns någon lilvecklad och dokumenterad strategi för energiförsörjningen i kommunerna. Oljeredukiionsplanerna bör därför betraktas som försia sleget i en process som skall leda lill en successivi förbällrad planering i kommunerna.

Kommunerna bör ges ansvar för upprättande av kommunomfatlande värmeförsöijningsplaner. vilka skall antas av kommunfullmäkfige. Dessa skall redovisa nuvarande uppvärmningsform för samtliga uppvärmda byggnader inom kommunen saml ange vilken eller vilka uppvärmnings­former som kommer atl vara mesl ändamålsenliga i ell längre tidsperspek-fiv.

I planerna skall kommunerna formulera en strategi för den långsikliga värmeförsörjningen. Planen skall tjäna som underlag för exempelvis bygg­nadslovsprövning, lånebehandling, prövning om elkonvertering, hänsyns­tagande till miljövårdsfrågor.

För all på ell effekfivl sätt informera fastighetsägare m.fl. om kommu­nens långsikliga värmeförsörjningsstrategi bör värmeförsörjningsplanen uigöra ell underiag för den fysiska planeringen och redovisas i kommunens översiktsplaner.

Uivinning, förädling och distribution av bränsle kommer i framliden att vara en dominerande del av energiförsörjningen. På dessa områden finns generellt sett inga fördelar av all driva verksamhel i kommunal regi.

Kommunerna förvallar själva elt stort faslighelsbeslånd. En självklarl kommunal uppgift är att sköta drifl och vidta byggnadslekniska ålgärder så atl uppvärmningskoslnaderna minimeras. Vissa spridningseffekter till and­ra fastighetsägare kan säkert nås på del sättet.

1.2.7 De StatUga myndigheternas uppgifler i den kommunala energipla­neringen

Kommunerna har ansvar för planering av markanvändning, bebyggelse och värmeförsörjning. Statens uppgift är bl.a. all siödja kommunerna genom informafion och ekonomiskl stöd.

En annan slallig uppgifl av belydelse för energiplaneringen är den fysis­ka planeringen som bl. a. bedrivs inom länsstyrelserna. En viktig uppgifl i den kommunala energiplaneringen är alt beakla energifrågorna i den fysis­ka planeringen. Länsslyrelserna bör därför främsl inrikla sig på dessa frågor. Del finns dock inle motiv atl ge länsstyrelserna nya uppgifter som kräver specialistkompetens på energiområdet.

En dialog mellan staten och kommunerna är en förutsättning för den kommunala energiplaneringen. Elt verklighelsförankral underiag i energi­planeringen är en viklig grund för statsmakternas ställningstaganden.

 

Prop. 1984/85:5                                                                 85

2   Remissyttrandena

2.1      Remissförfarandet

Efler remiss av rapporten (OED/SIND 1983: 3) Redovisning och analys av kommunernas oljereduktionsplaner har yllranden avgetls av överstyrel­sen för ekonomiskt försvar, statens naturvårdsverk, bostadsstyrelsen, sta­tens råd för byggnadsforskning, statens planverk, energiforskningsnämn­den, statens vattenfallsverk, riksrevisionsverkei, länsslyrelserna i Ble­kinge, Hallands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Kronobergs, Malmö­hus, Södermanlands, Västerbottens och Örebro län. Folkkampanjen mol kärnkrafl, Hyresgäslernas riksförbund, från kommunerna Göleborg, Karl­skoga, Lindesberg, Skellefteå, Umeå och Örebro, Landsorganisationen, Svenska gasföreningen. Svenska kommunförbundet. Svenska kraftverks­föreningen, Svenska värmeverksföreningen, Södermanlands läns avdel­ning av kommunförbundet och Tjänstemännens cenlralorganisalion.

2.2      Inledning

Inledningsvis kan nämnas att flera remissinstanser menar atl underiaget är alltför brislfälligl och begränsat för atl dra de slutsatser som gjorls i rapporten. En viss försikfighet härvidlag kan vara lämpligt.

Då rapporten undanlagsvis uimynnar i konkreta förslag till åtgärder utan fast mera i olika former av slulsalser har dessa redovisats i detla samman­hang. Remissinstansernas yttranden har redovisats som kommentarer till de olika slutsatserna. Några frågor som behandlats i rapporten men som inte kommii till uttryck i dessa slutsatser kommenteras särskilt.

2.3      Energisparande

I rapporten redovisas bedömningar av omfattningen på sparandet. Vi­dare diskuteras möjliga ålgärder för att effeklivisera sparandet. De slutsat­ser som redovisas i della sammanhang är följande.

o SIND och senare statens energiverk bör i sitl program för energiutbild­ning satsa på att hjälpa bostadsföretagen och kommunerna att förbättra driflen av värmesystemen i deras fastigheter. o Regeringen bör genom överläggningar med de störte bostadsföreiagen och hyresgästorganisationerna påverka dem att påskynda energisparan­det och alt förändra hyressättningsprinciperna så all bäitre incilamenl för energisparandet skapas i hyresfastigheter. o Sparmålets undre intervallgräns nås med god marginal enligt kommuner­nas bedömning. Det bör dock framhållas atl kommunernas möjligheter atl bedöma humvida dessa åtgärder kommer att vidlas eller ej är relafivt begränsade. Kommunerna har dessutom endasl möjlighel alt genom

 

Prop. 1984/85:5                                                       86

kommunala beslul påverka en fjärdedel av den angivna oljebesparingen på 18%. o Huvuddelen av de sparåtgärder som avses bli vidtagna är av typen enkla

och billiga åtgärder. o Enligt de kommunala planerna kommer slörre delen av de angivna sparåtgärderna att ha genomförts före 1988.

Flertalel remissinslanser anser alt uppsatta mål om sparande iroligen kan uppfyllas. Remissinstanserna uppmanar dock till viss försiktighet vad gäller bedömningar av sparmöjligheter enligt kommunernas planer.

Statens naturvårdsverk framhåller £tlt del inle minsl ur miljövårdssyn­punkt är angeläget all få till stånd etl fortsall energisparande även när de första mindre kosinadskrävande lösningarna genomförts.

Bostadsstyrdsen anser att minskad oljeanvändning i första hand bör ske genom sparande. Ålgärder som minskar energianvändningen i en faslighet bör därför alltid vidtas. Styrelsen understryker atl energisparplanens mål­sättning bör vara vägledande vid genomförande av oljereduktionsplanen. Slyrelsen menar att bl.a. olika uiredningar tyder på alt det finns goda möjligheter att uppnå både energisparmål och omfattande oljeersällning genom sparande. För detta krävs emellertid en aktiv kommunal energiråd­givning och ett statligt energisparslöd med tillräckliga stimulanser.

Länsstyrelsen i Örebro län efterlyser också ytterligare åtgärder liksom Karlskoga kommun som dessutom pekar på energiprisels och taxesältningens betydelse för sparandel.

Statens vattenfallsverk stöder bosiadssiyrelsens krav på rådgivning och undersiryker alt sparåtgärder främsl bör inriktas på fastigheter med höga rörliga värmekostnader. Vidare understryker man vikten av att incitament skapas för energisparande i hyresfastigheter. Betydelsen av hyresgäster­nas engagemang för sparinsalser betonas också av Svenska kraftverksför­eningen.

Göteborgs kommun understryker också värdel av utbildning och kom­munal rådgivning. Kommunen framför vidare atl sparmål bör uttryckas i absoluta tal, och inte i procenl, för alt möjliggöra en riktig jämförelse av energisparinsatser.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller all del är väsentligt alt spara energi oberoende av vilket energislag det gäller. Att spara energi får inte bli liktydigt med att spara enbart olja.

Länsstyrelsen i Västerbottens län betonar atl det är angeläget all det finns lillföriitliga statistiska uppgifter om energiförbmkningen på olika nivåer i samhällel. Länsstyrelsen föreslår också atl industridepartementet undersöker möjligheterna att generellt öka energisparverksamhetens inte­grationsgrad inom alla kommunala verksamheter.

Hyresgästernas riksförbund pekar på att energiåtgången i uppvärm­ningssektorn inte minskat särskilt mycket under de senaste tio åren. För­bundet undrar om insalser från stat och kommun i huvudsak medfört alt

 

Prop. 1984/85:5                                                       87

oljeenergin ersalls med andra energikällor. Förbundet upplyser vidare om atl man inom hyresgäströrelsen arbelar med all införa s.k. förbruknings­rapporter. Rapporlen skall innehålla uppgifler om den månatliga värmean­vändningen i bostadsföretagets samtliga fastigheter.

Svenska värmeverksföreningen betonar alt del är vikligl all en avväg­ning sker mellan slatliga insalser för energitillförsel och energisparande och menar samtidigt att en översyn av reglema för energisparslöd är nödvändig.

Statens planverk anser alt det redovisade sparandet är otillräckligt. Planverket refererar fill en översiktlig redovisning av oljeredukiionsplaner­na som planverket gjorde hösten 1982. Enligt uppgifter insamlade i del sammanhanget ligger sparandet och oljeersällningen med olika energislag påtagligt under jämförbara uppgifter i OED/SIND:s rapport. Skillnadema undersiryker osäkerheten i siffrorna om oljereduktionen. Verkel anser vidare att de regionala skillnaderna inte går alt utläsa ur OED/SIND:s redovisning. Planverket understryker också atl oljereduklionsplanernas genomförande är myckel osäkert med hänvisning fill alt kommunerna enbart har möjlighel atl direkt påverka en mindre del av oljereduklionen. För atl öka sparandet i kommunerna behövs förbättrad rådgivning, utbild­ning i drift och skötsel av värmesystem m. m. Planverket slöder OED/ SIND:s förslag om energisparverksamhet.

Folkkampanjen mot kärnkraft delar planverkets farhågor om sparandel och menar att många kommuner uppvisar mycket låga sparambilioner. Folkkampanjen betonar också betydelsen av åtgärder som informalion, rådgivning och energilaxor.

2.4 Fjärrvärme

Utredningen konslalerar om fiärrvärme alt ulvecklingen är lillfredsstäl­lande. De slutsatser som redovisas i rapporlen är följande. o Utvecklingslaget när det gäller ulbyggnaden av produktionsanläggningar

i Qärrvärmeförsörjningen är liilfredsslällande. o Av ovannämnda sludie och en nyligen utförd utredning inom SIND (SIND PM 1982:15) framgår att fjärrvärmeulbyggnaden sammantaget legat i nivå med planerna och atl en fortsatt ulbyggnad på ungefär samma nivå kan förvänlas. Däruiöver framgår alt potentialen för framti­da mottrycksproduktion på gmnd av sparåtgärder i praktiken sannolikt kommer atl bli något mindre än vad som kunnat bedömas ulifrån exisle­rande planer. o I sina kontakter med kommunerna bör statsmakterna och de slalliga myndigheterna bidra med atl ytteriigare informera om möjligheterna all minska kosinaderna för fjärrvärme genom utbyggnad av fastbränsleel­dade produktionsanläggningar.

 

Prop. 1984/85:5                                                       88

Remissinslanserna delar inte oreserverat ulredningens slutsatser och synpunkter. Från remissinslanserna pekar man på alt fjärrvärmeulbyggna­den är en fömlsätlning för mottrycksproduktion och undersiryker alt del därför är angelägel med en fjärrvärmeutbyggnad och förberedande ålgär­der i sådan riktning. En möjlighet all undvika dubbelinvesteringar är atl redan nu investera i ångpannor i stället för fastbränsleeldade anläggningar för helvallen. Vidare för man fram de problem och konflikler som lätl uppstår i samband med sparande och användning av alternativ teknik som värmepumpar i utbyggda eller planerade fjärtvärmenät.

Statens naturvårdsverk pekar på atl välulbyggda Qärrvärmenäl är en förutsätlning för att kunna bygga ut kraflvärmeverk för produktion av el och värme. Jämförl med fossilcldade kondenskraftverk är kraflvärmever-ken överlägsna från såväl miljö- som energihushållningssynpunkt.

Bostadsstyrelsen ifrågasäller om del är ekonomiskl motiverat atl bygga ul fjärrvärme i den omfattning som redovisas. Slyrelsen liksom länsstyrel­sen i Södermanlands län framhåller sparandels stora roll och betonar viklen av all sparandels omfattning måste få påverka behoven av satsning­ar på fjärrvärmeulbyggnader. Länsstyrelsen lar dessulom upp problemet med sårbarheten och menar alt de besparingar som görs med stora värme­system är kopplade lill ökad sårbarhet och risk för utslagning.

Länsstyrelsen i Örebro län menar också alt sparande måste beaktas, liksom förutsättningar för mindre kollekliva syslem. Länsstyrelsen tror dessulom alt ytterligare statliga slödålgärder krävs för atl de redovisade utbyggnadsplanerna skall genomföras.

Statens råd för byggnadsforskning menar att man skall särskilja de två huvudmotiven för fjärrvärmeutbyggnad - möjligheter till fastbränsleeld­ning resp. all skapa underlag för motlrycksel. Man bör i första hand bygga ut stora nät med hög värmetälhel, vilka är lämpade för framlida kraftvär­meverk.

Riksrevisionsverket menar all värmeförsörjningsplanering måsle inte­greras med kommunernas mark- och bebyggelseplanering.

Statens planverk framför liknande synpunkter och pekar bl.a. på all fastbränsleeldade anläggningar kräver störte arealer än motsvarande ol­jeeldade. Dessutom medför fastbränsleeldning nya miljöproblem. Planver­ket efterlyser också liksom Göleborgs kommun en mera entydig nomen­klatur för att skilja mellan olika slag av värmeförsörjningssystemet exem­pelvis Qärtvärme, gruppcentraler m. m. Olika storlek och olika huvudmän bör vara utgångspunki.

Statens vattenfallsverk menar alt sparande är mera lönsamt i små Qärr­värmesyslem ulan möjlighet lill mottrycksproduktion. Detta bör beaktas vid rådgivning, lånegivning och bidragsutformning.

Svenska värmeverksföreningen anser alt del fordras någon form av ekonomiska siyrmedel för atl säkerslälla all kraflvärmeproduktion finns tillgänglig när den behövs.

 

Prop. 1984/85:5                                                       89

Folkkampanjen mol kärnkrafl har observerat atl många Qärrvärmesy­slem som planeras är höglemperalursyslem. Del innebär alt införandel av solvärme och värmepumpar försvåras. Lågtempererade fjärrvärmesystem måsle främjas.

Svenska gasföreningen konstaterar att förslag och slutsatser i rapporten inte alls berör energigaserna. Föreningen menar att med de ambitioner som redovisas för utbyggnad av Qärrvärme och gmppcenlraler kommer inle någon marknad atl finnas för naturgas för uppvärmning. Naturgasen har glömts bort. Fjärrvärme är egenfligen mesl intressant i slörre städer med framfida möjligheter till mottrycksproduktion.

2.5 Riktlinjer

Kravet på slalsmakterna atl ange riktlinjer formuleras på följande sätt i rapporten.

o Statsmakterna bör ange de långsikliga fömtsättningarna för energiskat­terna och miljökraven vid fastbränsleeldning för alt öka kalkylsäkerhe­ten vid oljeersättande åtgärder och därmed underiälla för kommunerna au fatta beslut.

Samfliga de remissinstanser som behandlat frågan understryker utred­ningens krav på atl statsmakterna ger besked om skatter, avgifter, miljö­krav m.m.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, länsstyrelsen i Örebro län, Göte­borgs kommun, Skellefteå kommun, Umeå kommun och Svenska kom­munförbundet understryker således behovet av långsiktiga riktlinjer.

Folkkampanjen mot kärnkraft undersiryker all regeringen måsle styra energipriserna. Folkkampanjen vill också aU slalens valtenfallsverks pris­sätlning av el skall styras. Låga elpriser hindrar Qärrvärmeutbyggnad med fasta inhemska bränslen, solvärme och övergång lill elsnåla hushållsappa­rater och industriprocesser. Energilåneförordningen måsle ändras och stafliga subventioner till elvärme riktas mot energisnål teknik. Folkkam­panjen menar dessutom att flera aktörer i samhället motarbetar de energi­politiska målen. Grafis konsulthjälp och låga elpriser driver utvecklingen bort från målet all avveckla kämkraften. Regeringen måsle motverka sådana tendenser med styrning och organisatoriska åtgärder. Folkkampan­jen betonar atl låga kolpriser inle får innebära au vi får ell kolberoende likt oljeberoendet och med miljöproblem. Folkkampanjen efteriyser också en nationell avvecklingsplan för kärnkraften.

Hyresgästernas riksförbund anser att energiskatter inle får missgynna fjärrvärme. Förbundet menar dessutom att de enskilda hushållens ekono­mi måste beaktas vid prissättningen på energi.

Svenska gasföreningen undersiryker alt statliga siyrmedel inle får inne­bära aU vissa energiformer tillböriigl gynnas och all naturgasen hamnar i strykklass.

 

Prop. 1984/85:5                                                       90

Svenska kraftverksföreningen efterlyser en långsiklig och posiliv lösning av frågan om skallebefrielse för avkopplingsbara elpannor i fjärtvärmenät och industrier. Föreningen understryker också viklen av långsiktiga rikl­linjer.

2.6 Statliga åtgärder

Om statliga åtgärder för all ersätta olja finns i följande slutsatser. o Några nya stafliga åtgärder för faslbränsleutbyggnad fömtom det nyli­gen beslutade upphandlingsstödel och bidragen till invesleringar i torv­eldade anläggningar och fjärtvärmenät behövs f. n. inte. o OED kommer all i sin ulvärdering av oljeersällningsfonden redovisa de evenluella förändringar av slödel som krävs för atl påskynda molivera­de invesleringar.

Bland remissinstanserna är åsikterna delade om behov av olika stöd lill oljeersättande åtgärder, exempelvis fastbränsleeldade anläggningar.

Statens vattenfallsverk instämmer i atl några särskilda slalliga ålgärder utöver redan beslutade inte är mofiverade. Vidare anför vattenfall att den svaga utvecklingen för de inhemska bränslena sammanhänger med de kommunala förelagens inriktning att endasl genomföra lönsamma projekl. Faslbränsleanläggningar kan ge likviditelsproblem de försia åren. Slalens medverkan bör därför vara lämpligt uiformad finansieringshjälp snarare än bidrag.

Svenska värmeverksföreningen bedömer att beställd kapacilet i anlägg­ningar för inhemska bränslen avsevärt understiger förväntad kapacitet. Detla beror enligt föreningen på låg tillgänglighet och osäkerhel om bräns­leekonomin.

Riksrevisionsverket menar alt rapporten inte ger etl tillräckligt underlag för atl bedöma att några nya statliga åtgärder inte är mofiverade.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser alt hela regel- och bidragssy­stemet behöver ses över så att inte sins emellan konkurrerande investe­ringar samtidigt får stöd från det allmänna. Länsstyrelsen pekar också på att frå?an om naturgasens belydelse borde ha behandlals i ulredningen.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar anser att det från beredskapssyn­punkt finns skäl att förbättra möjligheterna all använda inhemska bränslen bl.a. i blockcentraler. Därvid bör uppmärksammas atl momsen verkar hämmande. Överstyrelsen framför vidare oro över att huvuddelen av olja avses ersättas med kol och inle mera med inhemska bränslen. Överstyrel­sen förordar visserligen en blandad bränsleimport men menar samfidigl all kolförsörjningen kan komma atl visa sig mer känslig än oljeförsörjningen i händelse av säkerhetspolitiska kriser.

Slatens planverk menar atl osäkerheten i många oljereduktionsplaner kommer att resultera i kolanvändning istället för inhemska bränslen. Det är därför motiverat med etl ökat stöd lill användning av fasla inhemska

 

Prop. 1984/85:5                                    v,                               91

bränslen. Planverket menar också all resonemanget i rapporlen om kolets miljöproblem är alltför förenklat och missvisande. Vid lokalisering av kolanläggningar måste hänsyn tas lill lokala plan- och miljöförhållanden saml nationella mål för kolanvändning.

Länsstyrelsen i Örebro län menar all yllerligare slalliga stödåtgärder krävs för atl bygga ul kollektiva uppvärmningssyslem.

Folkkampanjen mot kärnkraft anser att den slora kolanvändningen och den relativt blygsamma introduktionen av inhemska bränslen inte slår i överensslämmelse med riksdagens energipoliliska beslut.

Hyresgästernas riksförbund anser all förbättrad finansiering bör erbju­das vid invesleringar i fjärrvärme.

Karlskoga kommun saknar slatliga stimulansmedel lill projekl för ved och skogsavfall.

Skellefteå kommun menar alt myndigheterna bör uppmärksamma atl ekonomiska skäl kan leda lill alt planerade faslbränsleanläggningar senare­läggs. Delta kan undvikas om förmånlig finansiering erbjuds de värmeverk som investerar i faslbränsleanläggningar.

Landsorganisationen pekar på alt ell ulnylljande av fasla bränslen i olika värmesystem kräver en ganska omfattande infrastruktur. Förädlings­kedjan för fasla inhemska bränslen måsle fungera lillfredsställande. Det är angeläget atl undanröja hinder i dessa avseenden för atl kunna forcera kommunernas planer.

Svenska kommunförbundet menar atl om bränsleförsörjningen inle sä­kerställs genom kommunala eller andra lokala initiativ är det statens upp­gift alt se till att de inhemska bränslena blir utnyttjade i avsedd omfallning.

Södermanlands länsavdelning av kommunförbundet anser all introduk­tionen av skogsenergi går för långsamt och förväntar sig all staten vidlar ålgärder för alt uppnå den energibalans som eftersträvas. Länsavdelningen vill i sammanhanget påpeka atl risken i samband med tillståndsprövningen av uttag av skogsenergi är att endasl en leverantör till värmeverket får tillstånd.

2.7 Elvärme

Om utnyttjande av el och elkonvertering finns följande slutsatser.

o Av kommunernas planer och genom olika statistiska uppgifter framgår atl elkonverteringen - som främsl sker i småhus - går mycket snabbi. Liknande indikationer har erhållils från kraftproducenterna.

o Med nuvarande sammansättning av elproduklionssyslemel som ger låg produktionskostnad för el är det önskvärt med en snabb men kontrol­lerad utveckling för alt utnyttja den billiga elen under så lång lid som möjligt. Det är dock väsentligt all elkonverteringen sker i sådan bebyg­gelse där del även vid ell högre elpris än dagens är rationellt med elvärme.

 

Prop. 1984/85:5                                                                      92

Bostadsstyrdsen undersiryker all utvecklingen av övergången till el­värme bör följas noga. Statens planverk framför liknande synpunkier liksom riksrevisionsverket som hänvisar lill atl åtgärder vid behov skall kunna vidlas för all säkerslälla en framlida ålerkonvertering.

Statens vattenfallsverk bedömer alt elkonverteringen sker i linje med tidigare planer och på etl kontrollerat sätl.

Länsstyrelsen i Västerbollens län undersiryker viklen av atl den ökande övergången från oljevärme lill elvärme sker i enlighel med moiiven för den långsikliga energiplaneringen.

Göleborgs kommun menar all en eventuell slyrning från kommunen kan förorsaka problem.

Skellefieå kommun konstaterar liilfredsslällande alt man i rapporlen inle anser del nödvändigl med yllerligare statliga reslriklioner för alt begränsa elvärmen. Södermanlands länsavdelning av kommunförbundei instämmer i della, men pekar på två konfliktsituationer vid användning av el. Således menar länsavdelningen atl värmepumpar reducerar underlaget för framlida elproduktion. Vidare konkurrerar värmepumpar med investeringar för spillvärme- och sopvärmeulnytljande. Staten ger dessutom stöd lill både värmepumpar och konkurrerande oljeersättande anläggningar.

Svenska kraftverksföreningen anser atl en hög elkonverteringslakt av småhus är önskvärd för atl ulnyllja billig el.

Statens råd för byggnadsforskning är mera iveksam och anser all vär­mepumpar är lämpligare än elvärme för småhus.

Länsstyrelsen i Örebro län tror inte atl den pågående elkonverteringen är så problemfri som anges i rapporten. Effekten av invesleringar och andra lösningar lill fortsalt elanvändning bör uppmärksammas. Länsstyrel­sen pekar också på atl en övergång från el- till fastbränsleuppvärmning i glesare bebyggelse släller särskilda krav på förädling av fastbränslerå-varan.

Folkkampanjen mol kärnkraft vill ha verkningsfulla restriktioner mot elvärme i allmänhel och direktverkande elvärme i synnerhet. Sådana åt­gärder möjliggör en smärtfri avveckling av kärnkraften.

2.8 Gruppcentraler

Ulredningen uppmärksammar möjligheterna lill oljeersättning i grupp­centraler. Slutsatserna är följande

o Nästa sleg efler Qän-värme när det gäller oljeersättning är i gruppcen­traler. Det finns skäl alt gå vidare och närmare klarlägga förutsäuningar­na härför. o En mycket stor oljeanvändning sker i s.k. gruppcentraler. Hur oljeer­sällningen i dessa centraler utvecklas är därför av slort intresse. Kom­munernas kunskap om och påverkansmöjligheler rörande oljeanvänd­ning och planerade oljeersätlningsåtgärder i dessa cenlraler är f n. ej

 

Prop. 1984/85:5                                                       93

tillräckliga för alt erforderliga ställningstaganden skall kunna las och nödvändiga ålgärder vidlas beträffande kommunernas långsikliga vär­meförsörjning.

Flertalel remissinslanser delar ulredningens analys men vill nyansera slutsatserna någol. Sålunda framförs synpunkter om alt tekniken för användning av oljeersättande energislag i gruppcentraler måste utveck­las och att ytterligare ekonomiskt slöd är nödvändigl för atl slimulera denna utveckling.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar menar atl gruppcentraler eldade med inhemska bränslen av beredskapsskäl är bra. Storleken och belägen­heten innebär atl de är mindre sårbara än slora fjärrvärmenäl.

Statens naturvårdsverk menar alt fastbränsleeldade gmppcenlraler är elt bra alternativ fill enskilda anläggningar i täta småhusområden och detta från miljövårdssynpunkt.

Statens råd för byggnadsforskning delar ulredningens slutsats och un­derstryker behovet av fortsatta studier om hur fjärrvärmen skall byggas ut. Länsstyrelsen i Örebro län nyanserar detta och talar om gmppcenlraler och andra mindre kollekliva uppvärmningssystem. För en utbyggnad av sådana system torde ytterligare statliga ålgärder erfordras.

Statens vallenfallsverk menar att anslutning av gruppcentraler fill fjärr­värmesystem är en möjlighet att påverka utvecklingen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har konsiaterai atl den tekniska och ekonomiska ulvecklingen för mindre faslbränsleanläggningar (blockcen­traler/gruppcentraler) ej har motsvarat de högt ställda förväntningarna. Länsstyrelsen ser det som synnerligen angeläget att den tekniska utveck­lingen för mindre faslbränsleanläggningar stimuleras. Skellefteå kommun inslämmer i delta.

Hyresgästernas riksförbund delar utredningens bedömning av alt gmpp­cenlraler bör visas större inlresse. Del är uppenbart atl del med små insatser och förbättrad drift i många av dessa anläggningar går all få slora energibesparingar.

Svenska gasföreningen anser all gruppcentraler och mindre syslem ger flexiblare lösningar men hävdar samfidigl alt avvägningar måste ske mot naturgas. Gasdrivna värmepumpar eller högeffektiva kondenserande gas­pannor är goda alternativ. Föreningen vill också påminna om naturgasens överlägsna miljöfördelar.

Svenska kraftverksföreningen anser atl en avsevärd oljeersällning kan uppnås i gmppcenlraler genom installation av flexibla elpannor. Härige­nom skapas också möjlighel lill en lugn och planerad övergång till fasta bränslen på längre sikt. Denna typ av oljeersättning borde enligt förening­en få högsta prioritet. Sådana elleveranser bör befrias från energiskatt under minst en 5-årsperiod.

 

Prop. 1984/85:5                                                                  94

2.9 Kommunernas energiplanering

Utredningen menar att kommunernas energiplanering bör koncentreras lill vissa områden.

o Kommunernas energiplanering bör koncentreras lill de områden där de har de bäsla fömtsättningarna att påverka utvecklingen - dvs. värme­försörjning, energisparande i egna fastigheter, inarbelning av energi­aspekler i mark- och bebyggelseplaneringen och rådgivning fill faslig-hetsägare.

Remissinstanserna - varav flera inte kommenterat denna fråga - är delade i sin uppfattning och menar bl. a. all förslagel är mindre väl under­byggt, antyder ett alllför begränsat synsält och innebär att ej tillräckliga ålgärder föreslås. Kommunen måsle bäitre utnyttja sitl eget fastighetsbe­stånd för atl stimulera till energihushållning i övrigl.

Statens råd för byggnadsforskning anser alt förslaget är mindre väl underbyggt och hänvisar till alt ökat kunskapsunderlag kan fås inom ett år genom pågående utvärderingar av exempelvis energihushållningsprogram­met.

Slatens planverk anser att del är myckel angelägel att kommunerna lar ansvar för alt på elt samlat sätt behandla värmeförsörjning och energispa­rande i olika delar av kommunerna. Planverket anser vidare att kommu­nerna bör ges möjlighet att påverka de olika slatliga stöden till spar- och tillförselåtgärder.

Länsstyrelsen i Jönköpings län m.fi. menar atl utredningens förslag antyder ett alllför begränsai synsätt. Hela den kommunala planeringen påverkas av hur energifrågorna löses i kommunen. Energifrågorna måsle därför behandlas i nära anknytning till all planering inom kommunen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och länsstyrelsen i Västerbottens län instämmer i vad utredningen framför liksom Umeå kommun som dessulom framför önskemål om förslag till beräkningar av nyckellal för energiförbrukningen i exempelvis skolor, vissa offentliga lokaler m. m.

Folkkampanjen mot kärnkraft anser alt kommunerna måsle ges bäitre styrmedel för exempelvis energihushållning. Vidare bör kommunerna få ett större inflytande över eldistribuiionen för alt bäitre kunna genomföra sina energiplaner.

Hyresgästernas riksförbund menar atl kommunerna måsle mer meto­diskt arbela med sitt egel förvaltade bestånd som utgångspunkt i den kommunala energiverksamheten. Del är en stor brisl alt inte kommunerna tillräckligt utnyttjar allmännyttans hyresledande funktion.

Landsorganisationen anser alt åtgärder bör vidtas för att ge kommuner­na större möjlighel att styra utvecklingen. LO slöder ålgärder som utbild­ning och rekommendationer om taxesättning.

Svenska kommunförbundet pekar på alt energisparande i kommunägda byggnader är en viktig kommunal angelägenhel. Kommunernas begränsa-

 

Prop. 1984/85:5                                                       95

de möjligheter atl påverka uppvärmningssätt inom vissa områden lalar för all avslå från arbetskrävande detaljplanering enligt ulredningens förslag.

2.10 Värmeförsörjningsplan

I ulredningen föreslås ändring i lagen om kommunal energiplanering enligt följande. o Lagen om kommunal energiplanering bör kompletteras så atl del slälls

krav på alt det i varje kommun skall finnas en aktuell värmeförsörjnings­plan, som skall antas av kommunfullmäktige.

Näslan samtliga remissinslanser är posiliva till förslagel om värmeför­sörjningsplaner - även om man föredrar beteckningen energiplan el. dyl. - som en utveckling av bl.a. oljereduktionsplaner och som en viktig förutsättning för genomförandel av energipolifiska beslut. Flera instanser pekar på behovel av en integrering av energifrågor och bebyggelsefrågor, en samordning av värmeförsörjningsplaner och plan- och bygglagsliftning­en, en samordning av värmeförsörjningsplanering och bostadsförnyelse­planering. Även från miljövårdssynpunkt kan värmeförsörjningsplanering vara värdefullt. Flera instanser är iveksamma fill den delaljeringsgrad och den ambitionsnivå som föreslås bl.a. med tanke på möjligheterna till påverkan inom vissa områden. Önskemål om flexibilitet uttrycks. Kom­munerna bör själva utveckla sin energiplanering. Mer översiktliga planer bör vara tillräckligt.

Statens naturvårdsverk tillslyrker förslagel och anser all en kommunal värmeförsörjningsplan bör omfalta hela tätorten inkl. småhusområden. En sådan plan är av betydelse i miljövårdsarbetet.

Statens råd för byggnadsforskning delar uppfatlningen atl lagen behöver ses över och betonar kopplingen lill övrig fysisk planering. Rådel efterly­ser en kommunal strategi för energiförsörjningen.

Slatens planverk vill ha en samordnad energiplanering i kommunerna men anser att del är olämpligt att introducera etl nyll planinslilul -värmeförsörjningsplan - i lagsiiftningen. Planverket vill också la bort kravel på oljereduktionsplaner. Frågor om oljeersällning skall dock även i fortsättningen vara en viklig del i energiplaneringen. Planverket betonar viklen av att värmeförsörjningsplaneringen, energisparplaneringen och den fysiska planeringen ulvecklas lillsammans. Eu samlal synsält på ener­gifrågorna bör utmynna i en programförklaring som anger kommunens viljeinriktning och komma till uttryck i fysiska planer och i olika verksam­hetsplaner.

Energiforskningsnämnden menar all del är vikligl alt del långsikliga perspektivet beaktas i den kommunala energiplaneringen. Denna bör i fortsättningen främsl inriktas mol atl vara elt hjälpmedel för kommunala beslutsfattare. Nämnden tar också upp energifrågorna och deras integre­ring med övrig planering. Någon ytteriigare typ av plan bör inle införas.

 

Prop. 1984/85:5                                                       96

Om lagen skall ändras bör krav på oljeersäliningsplan ersättas med krav på aktuell energiplan.

Statens vattenfallsverk har ingenting atl erinra mot förslagel om pla­nerna blir flexibla och anpassas lill den faktiska utvecklingen.

Riksrevisionsverket förutsätter atl man i arbetet med en ny plan- och bygglag beaklar energifrågorna och hur de bör behandlas. Samordningen med fysisk planering är viklig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län m.fi. menar all det är för tidigt atl föreslå former för den kommunala energiplaneringen. Förslagen har ingen förank­ring i erfarenheter från ulredningsarbelet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län tillslyrker förslagel men ifrågasäller den höga ambitionsnivån liksom Umeå kommun och Örebro kommun. Länsstyrelsen förordar dock all man vidare utvecklar oljeredukiionspla­nerna och menar atl en inarbelning av energiaspekler i mark- och bebyg­gelseplaneringen underlättar avgöranden i en mängd olika frågor.

Länsstyrelsen i Västerbottens län år tveksam till om kommunerna har resurser alt genomföra en så omfattande värmeförsörjningsplanering som föreslagits.

Länsstyrelsen i Örebro län tycker alt en heltäckande värmeförsörjnings­plan kan vara värdefull för arbelet med energifrågor men menar att kraven på planeringen bör anpassas lill bl.a. vad som är möjligt alt genomföra. Innan värmeförsörjningsplanen regleras bör därför klarläggas form och innehåll i en sådan plan.

Folkkampanjen mot kärnkraft föreslår all kommunerna åläggs alt upp­rälla elanvändningsplaner i syfle all underiälla kärnkraflsavvecklingen. Ulredningens förslag lill ändring av lagen är otillräckligt. Samtliga planer ska beslutas av kommunfullmäktige.

Hyresgästernas riksförbund delar utredningens uppfattning om atl kom­pleltera lagen med krav på värmeförsörjningsplan. En sådan bör kunna öka kommunens kunskaper och kompelens om energiförsörjningen.

Göleborgs kommun menar alt kommunerna inom ramen för lagen bör ha frihet atl utforma värmeförsörjningsplaneringen efter sina egna behov och förulsältningar. Miljöfrågorna bör vägas in och beredskapsskäl bör upp­märksammas i planeringen.

Lindesbergs kommun år tveksam lill en kommunomfatlande värmeför­sörjningsplan med hänvisning lill låg påverkanskvoi ulanför tätorterna.

Skellefteå kommun menar alt en värmeförsörjningsplan skall antas av kommunfullmäktige och förordar samlidigt en mer översiktlig plan än vad som föreslås.

Landsorganisationen vill ha övergripande energiplaner, som skall vara rullande, för atl få en effektiv samordning av kommunernas energipro­blem. Planen skulle syfta lill alt få en helhetsbild av energifrågorna.

Svenska gasföreningen år negativ lill förslagel om uppvärmningsplaner och menar att nya lunga planeringsformer motverkar flexibilitet och nyiän-

 

Prop. 1984/85:5                                                                     97

kände. Nuvarande krav på plan för oljeersällning är tillräckligt. Förening­en pekar på all industrins energiförsörjning bör uppmärksammas i kommu­nens energiplanering. Dessulom anmäler man atl en samordning av de kommunala energiplanerna behövs framför alll för atl alternafiva energi­källor skall kunna introduceras.

Svenska kommunförbundet anser att två olika plandokument är onödigl och menar all del är bättre all låta kommunerna utveckla nuvarande planering för minskad oljeanvändning lill en värmeförsörjningsplanering. Kommunförbundei menar vidare alt vissa krav på enhetlig planering dock är nödvändig för atl staten skall kunna få vissa uppgifter.

Södermanlands länsavdelning av kommunförbundet tillslyrker förslaget om värmeförsörjningsplaner och menar alt sådana kan underlätta hand­läggningen av olika ärenden. Planerna får ej vara alllför detaljerade och bör ingå i kommunala översiktsplaner.

Ytterligare synpunkier har framförts av remissinstanserna med hänvis­ning till olika avsnitt i utredningen ulan några egentliga slutsatser eller förslag. Flera remissinslanser har sålunda kommenterat utredningens syn­punkter om statens roll och den regionala nivåns roll i den kommunala energiplaneringen. Flertalet av dessa vill ge länsslyrelserna en akliv roll och pekar på deras samordningsansvar på regional nivå.

Statens planverk anser att det är angeläget atl den regionala nivån och länsstyrelsen ges en uttalad roll i energiplaneringen. Statens energiverk bör i samråd med bl.a. planverket utveckla den kommunala energiplane­ringen vad avser melod, innehåll och utformning. Erfarenheler kan hämtas från den fysiska riksplaneringen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län m.fi. vill också ge länsstyrelsen en sådan roll och anser all en effektiv behandling av energifrågoma i samhällsplane­ringen kan åstadkommas bl.a. genom atl länsslyrelserna får ett regionalt ansvar för uppföljning och samordning av den kommunala energiplanering­en och bli huvudansvariga för de föreslagna regionala energiförsörjnings­studierna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framför liknande synpunkier och menar atl om länsstyrelsen ges denna regionala roll kan länsstyrelsen bälire fylla sin uppgifl alt beakla energifrågorna i den fysiska planeringen och hålla i den regionala samordningen vad gäller inhemska bränslen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län liksom länsstyrelsen i Örebro län betonar länsstyrelsens möjligheter att regionalt agera inom energiområdel.

Umeå kommun bedömer atl länsstyrelsen skulle kunna medverka i främst de mindre kommunernas energiplanering. Därvid bör länsstyrelsen samarbeta med den regionala ulvecklingsfonden.

Svenska kommunförbundet menar alt det inte finns något behov av ändringar i fråga om länsstyrelsernas formella befogenheier inom ener­giområdel. När emellertid regional samverkan saknas kan siaten ha orsak atl la iniliafiv så all nödvändiga energiförsörjningsutredningar blir genom­förda. 7   Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 5

 

Prop. 1984/85:5                                                                      98

Södermanlands länsavdelning av kommunförbundet anser all del be­hövs en regional samordning för all kartlägga tillgången och eflerfrågan på inhemskt bränsle. Denna samordning kan lämpligen ske genom länsstyrel­sens försorg och i nära samarbele med kommunerna.

2.11 Övriga frågor

Dessulom har några remissinslanser kommenierai kommunernas planer vad avser värmepumpar. Vidare menar vissa remissinstanser att det -tvärt emot vad utredningen anför - finns många skäl som talar för kommu­nala bränslebolag.

Statens vattenfallsverk bedömer alt värmepumparna får större belydelse för oljereduktionen än vad som framgår av kommunernas planer. Speciellt gäller detta de slora och medelslora värmepumparna med lång ulnyltjande-tid.

SkeUefteå kommun pekar på all värmepumpar uppvisar god lönsamhel även vid stigande elpriser.

Svenska kraftverksföreningen anser detsamma. Föreningen menar vi­dare atl det är angeläget att utnyttjandet av lillgänglig kärnkrafl inte försvå­ras. Föreningen förordar en salsning på flexibel elvärme.

Länsstyrelsen i Västerbottens län liksom Umeå kommun anser alt ell kommunall engagemang kan behövas när del gäller fasta inhemska bräns­len.

Svenska kommunförbundet delar inte ulredningens syn på kommunalt engagemang och utvinning av inhemska bränslen. Tvärtom menar förbun­det att det finns många skäl som talar för kommunala bränslebolag etc.

 

Prop. 1984/85:5                                                                  99

Bilaga 3

Sammanfattning av och remissyttranden över Grafströmska utred­ningens betänkande (SOU 1981:94) Energisamverkan Stat — kom­mun — näringsliv

Innehåll                                                                Sid.

1 Sammanfatining av kommitténs belänkande   ..........    100

1.1................................................................. Inledning     100

1.2   Ulgångspunkler   ...........................................    101

1.3   Överväganden och förslag   ............................    102

 

1.3.1    Slyrning av större energiförbmkare ............ . 102

1.3.2    Rådgivning   .......................................... . 103

1.3.3    Regional och lokal samverkan.................... . 103

1.3.4    Föratsättningar för förslagen    ................. . 103

1.4................................................................. Särskilda yttranden                 104

2 Remissyttranden   .............................................   106

2.1    Remissförfarandet   .......................................   106

2.2    Styrning av störte energiförbrukare   ................ . 107

2.3    Rådgivning   ................................................   114

2.4    Regional och lokal samverkan ..........................   114

2.5    Organisationsfrågor  ...................................... . 116

 

Prop. 1984/85:5                                                                100

1    Sammanfattning av kommitténs betänkande

1.1 Inledning

Vid regeringssammanlräde den 19 juli 1979 bemyndigades dåvarande statsrådet Tham att lillkalla en särskild utredare med uppdrag atl uireda frågan om administrativa siyrmedel för näringslivets energihushållning. m.m.

Enligt direkliven skulle uiredaren lämna förslag till siyrmedel för att åstadkomma en utveckling inom näringslivet rhot en bälire energihushåll­ning och en användning av andra bränslen än olja. De siyrmedel som enligt direkliven skulle behandlas var av lypen allmängiltiga normer, individuell prövning enligt lag saml information, rådgivning och utbildning.

Utredaren skulle utreda behovet av och ge förslag lill en energihushåll­ningslag för näringslivet som på molsvarande sätl som lagen om kommunal energiplanering (1977:439) skulle reglera ansvarei för energifrågorna. En sådan lagstiftning skulle enligt direktiven kunna utformas så alt en god grund tillskapades för överiäggningar mellan myndigheler och branscher resp. industriföretag om åtgärder för inlern eller exlern energihushållning.

Uiredaren borde se över reglerna om prövning enligt 136 a § byggnads­lagen av energihushållning vid nyanläggning eller ulbyggnad av viss indu­slriell eller liknande verksamhet, bl. a. med avseende på kriterierna för val av prövningspliktiga anläggningar. En samordning av en eventuell energi­hushållningslag enligt ovan med energihushållningsprövning enligt 136 a § BL borde om möjligt ske.

Vad gäller frågeställningen om skäipta krav på all värme- och elprodu­cerande anläggningar skall kunna eldas med fasla bränslen, borde utre­daren beakta resultatet av ulredning (I 1977:11) om omställbara eld­ningsanläggningar m. m.

Enligt lagen om kommunal energiplanering skall en regional samverkan bedrivas, där kommuner, industrier m. fl. gemensaml söker finna lösningar på energihushållnings- och energilillförselfrågor. Utredaren skulle kartläg­ga hur denna samverkan bedriviis och därpå överväga om en prövning för störte energisystem, eller andra administrativa styrmedel, borde införas.

Slutligen angavs i direkfiven all uiredaren borde redovisa resursbehovet och administrativa konsekvenser som blir följden av framlagda förslag liksom möjligheterna fill avgiftsfinansiering.

Ulredningens belänkande (SOU 1981:94) bär titeln Energisamverkan, Stat - kommun - näringsliv. Ulredningens arbetsnamn har varit Graf­strömska utredningen.

Följande förutsättningar har jämle ovan angivna direkliv, avgränsal uppdraget:

- atl ekonomiska siyrmedel skall verka tillsammans med de administrati­va, som föreslås i betänkandet

 

Prop. 1984/85:5                                                      101

-     att utredningen huvudsakligen behandlar delar av näringslivel med hög energiförbmkning per arbetsställe

-     att övriga delar av näringslivet kräver andra typer av ekonomiska och administrativa styrmedel, än de som föreslås

-     atl förslagel lill energihushållningslag dock skall gälla för alla delar av näringslivet.

1.2 Utgångspunkter

Utredningen anför bl. a. följande utgångspunkter som gmnd för angivna överväganden och förslag.

Det svenska energisystemet skall under 25-30 år lill 70% ersältas med etl nytt system, baserat på varaktiga, helsl fömybara och inhemska energi­källor. Uppvärmning med elenergi skall först tillåtas öka för att i samband med kärnkraftens avveckling åter minska så att landels eliillgångar kan svara mol behovet för drift och belysning inom industri och övrig bebyg­gelse.

Omställningen kommer alt ställa myckel stora krav på de tre centrala parterna - stat, kommun och näringsliv. Oljeersättningsprogrammei, vars mål är att fram till år 1990 reducera årsförbmkningen av olja med 12 milj. ton, kommer enligt prognoser att svårligen nå detta mål. Utredningen anser det betydelsefullt att programmet kan fullföljas specielll beträffande inhemska energislag och effektivare energianvändning.

1981 års energipolitiska riktlinjer betonar prisstyrning genom skatter och avgifter som medel att genomföra politiken. Ny teknik skall introduceras och kommersialiseras genom stöd från oljeersättningsfonden. Mindre och medelstora företag skall stödjas genom information, utbildning och rådgiv­ning. Störte företag förväntas ta ett eget ansvar för sin energiförsörjning. Faslbränslelagen (1981:599) har liten inverkan på valet mellan kol och inhemska bränslen.

Energipolitiken kommer inte att kunna förverkligas genom enbart styr­ning av energipriser. Utredningen pekar även på de skattetekniska nedsätt­ningsregler som f.n. gäller och som innebär atl de mest energikrävande företagen över huvud taget inte påverkas av höjningar av energiskatten. Skatteinstmmentet anses dessutom verka på alltför lång sikt. De anvisade styrmedlen är enligt utredningens uppfattning otillräckliga för alt förverkli­ga det energipolitiska programmet.

Industri- och energiomvandlingsföretag exkl. kärnkraftverk och vatten­kraftverk svarar för ca 50% av landets totala energiförbrakning.

Av de ca 11000 arbetsställen inom industrin som redovisar energiinköp fill stafisfiska centralbyrån svarar 400 arbetsställen för drygl 80% av industrins energianvändning och 1000 arbetsställen för ca 90%.

Utredningen pekar på brister inom staten vad gäller kunskap, kompe tens och riktlinjer för förverkligande av energipolitiken. Av bl. a. detla skäl

 

Prop. 1984/85:5                                                      102

bör slymingen följa en mjukare linje, i huvudsak baserad på överläggning­ar och överenskommelser mellan stal, kommun och näringsliv.

1.3 Överväganden och förslag

1.3.1 Styrning av större energiförbrukare

Elt relativt litet antal arbetsställen, ca 1000 st., svarar för 45% av landels lotala energiförbmkning. Utvecklingen hos dessa är av så slor betydelse för landets energiförsörjning all staten bör söka närmare följa och påverka energiutvecklingen hos dessa enheter.

Som underlag för uppföljning och slyrning krävs mätning och kontroll av faktisk förbmkning av energi samt framtagande av energibalanser för verksamheten.

Utredningen anser atl samhällel bör ha störte möjligheter än vad som föreskrivs i faslbränslelagen att påverka valet av faslbränsle för nya pan­nor. Någon form av prövningssystem bör införas.

Mot bakgmnd av ovanslående överväganden föreslår utredningen föl­jande:

-     En energihushållningslag för näringslivet.

-     Krav på den som svarar för elt arbetsställe att se fill all god energipla­nering, säker energitillförsel och en effektiv energianvändning råder vid arbetsstället.

-     Krav på att arbetsställen med en årlig energiförbmkning över 40 TJ (ca I 000 arbetsställen) skall utarbeta årliga energiplaner baserade på en löpande intern energiredovisning. Energiplan med bokslut från energire­dovisning skall godkännas av företagens styrelse eller motsvarande.

-     Regelbundna överläggningar mellan statens energiverk och företrädarna för arbetsställen med en årlig energiförbmkning över 180 TJ (ca 400 arbetsställen). Företagen skall vara skyldiga all della i överläggningarna och att lämna energiverket erforderiiga uppgifter. Överläggningarna, vid vilka även berörda kommuner skall ha möjlighet all närvara, skall avslutas med gemensamt protokoll. Statens energiverk skall årligen redovisa vad som åstadkommils under årel och jämföra ulvecklingen med de energipolitiska målen.

-     Tillägg fill fastbränslelagen som ger statens energiverk skyldighel alt pröva användning av annat bränsle än fast inhemskt bränsle i nya eldningsanläggningar eller energisystem med en årlig energiförbrukning på minst 180 TJ. Ändringar införs också i definitionen av energisystem i fastbränslelagen.

Utredningen anser att prövningsgrunden energihushållning i 136 a § byggnadslagen inte kommer att behövas om del system som föreslås införs. Möjligheterna atl begränsa insamlingen av uppgifler fill SCB:s energistatistik från de 9000 arbetsställen, som har lägsl energiåtgång, bör utredas.

Föreslaget styrsystem bör ulvärderas efter några år.

 

Prop. 1984/85:5                                                                    103

1.3.2    Rådgivning

För atl önskad effekl av rådgivning som styrmedel skall erhållas bör rådgivningen riktas till företag med energiförbrukning av nämnvärd slor­lek. Ulredningen föreslår därför:

-     Atl rådgivning i försia hand erbjuds arbetsställen som har en energiför­brukning över 12 TJ men som inte omfattas av systemet med överlägg­ningar (ca 1600 arbetsställen).

-     All energirådgivningsverksamheten inom utvecklingsfonderna organi­seras 17-10 regioner med var sin rådgivningsgrupp. Det cenirala ansva­ret för energirådgivningen skall ligga på statens energiverk.

De företag och arbetsställen som inle omfattas av här angivna förslag, bör erhålla rådgivningsslöd i mån av resurser. Kommunala rådgivare bör även kunna anlitas av mindre förbrukare.

1.3.3    Regional och lokal samverkan

Utredningen påvisar det stora behovet av samplanering mellan kom­muner och inom regioner. Enligt direktiven skulle utredningen överväga prövning av hela syslem för energiförsörjning av regioner och tätorter. Sådan prövning fömtsätter alt samarbele finns eller kommer fill slånd. Utredningen anser det därför angeläget atl initiativ tas lill sådan samver­kan.

Utredningen föreslår följande:

-     Ändring i lagen om kommunal energiplanering som ger möjlighet atl ålägga två eller flera kommuner alt genomföra gemensam energiplane­ring.

-     Uppdrag till statens energiverk all teckna utvecklingsavlal med några kommuner och företag.

-     Uppdrag till statens energiverk atl medverka lill att centrala eller regio­nala bränslebolag bildas.

-     Inrättandet av ett försäkringssystem övervägs. Försäkringssystemet skall minska den ekonomiska risk som följer av all flera parter samver­kar.

1.3.4    Förutsättningar för förslagen

Utredningen har följande förslag för atl åstadkomma en resursstark staflig organisafion på energiområdet:

-     Slatens energiverk ges del samlade ansvaret för styrning av näringsli­vets energihushållning. Häri ingår då såväl tillförsel som användning av energi.

-     Beslutet att inrätta ett särskih organ med ansvar för oljeersättningsfon­den upphävs. Slöd ur fonden skall beslutas av statens energiverk. Genom att resurserna, både vad gäller ekonomiska och administrativa

siyrmedel, samlas inom statens energiverk, kommer såväl teknisk som ekonomisk specialisering att underlättas lill gagn för den energipoliliska styrningen.

 

Prop. 1984/85:5                                                      104

Utredningen efterlyser klara riktlinjer för hur de energipoliliska pro­grammen skall förverkligas. Särskilt beiräffande användningen av kol och inhemska energislag respektive elanvändning och elförsörjning inför kärn­kraftens avveckling krävs vägledning.

Resursförstärkningar kommer atl krävas om föreslagen organisalion skall genomföras. Vid slalens energiverk krävs 10-12 tjänsler utöver fillskottet av personal frän oljeersällningsfonden och statens industriverk. Behovet av ytterligare medel beräknas lill 4 milj. kr./år. Finansiering föreslås ske via oljeersällningsfonden.

1.4 Särskilda yttranden

Karl-Axel Edin, sakkunnig: Inslämmer i utredarens åsikt atl del avgö­rande energiproblemet för Sverige är del slora importberoendet i energi­försörjningen och de höga importkoslnaderna för olja. Starka motiv finns för staten all åsladkomma en minskning av oljeimporten. Av lillgängliga stafliga styrmedel är beskattning av olja det mest ändamålsenliga.

Generellt anser Edin att lagar som ålägger näringsliv och kommuner ell formellt ansvar eller skyldighet inte har lillräcklig effekt för att motivera kostnaderna och alt de dessutom har vissa andra nackdelar.

Förslagel alt införa löpande energiredovisning och skyldighet att upprät­ta energiplaner är onödigt för de mest energikrävande företagen.

Den information till myndigheterna som ges i SCB:s stafistik om nä­ringslivets energianvändning är i allmänhel tillräcklig. Övertygande moliv finns inte för atl ålägga företagen att lämna upplysningar och handlingar lill energimyndigheten.

Förändringarna av faslbränslelagen som föreslagits bör närmare övervä­gas då de direkt kan komma atl påverka energiförsöijningen. Olika skäl talar dock för att vänta med att ändra lagen fill dess resultaten av nuvaran­de utformning kan avläsas.

Förslaget att ålägga kommunerna samordningsansvar är onödigt, då dessa av eget intresse får förväntas ta sådant initiativ.

Gunnar Ericsson, sakkunnig: Anser att uiredaren, ifråga om kommunal energiplanering, gått längre än vad som angivits i direktiven. Det är för lidigl atl förändra lagen om kommunal energiplanering.

Vad som hittills saknats för att åstadkomma en mer utbredd kommunal energiplanering, lokalt och regionalt, är klara riktlinjer och garantier från statsmakterna.

En energihushållningslag för näringslivet bör inte omfalla kommunala energiproduktionsanläggningar. SCB:s insamling av statistik måste omprö­vas i syfte att begränsa uppgiftsinsamlingen till ett minimum.

Näringslivets energihushållning bör i försia hand styras med ekonomis­ka och normafiva styrmedel. Del är därför för lidigl alt skärpa fastbränsle­lagen på föreslaget sätt.

 

Prop. 1984/85:5                            ,                        105

Bo Helmerson, sakkunnig: Anser att utredaren felaktigt har betraktat de i proposiiion 1980/81:90 anförda energibalanserna som absoluta mål, vilka måsle uppnås.

Helmersson anser alt industrins utveckling och konkurrenskrafi inle tillräckligt beakiats i utredningen. Medel för slyrning och övervakning av vår energihushållning får inle störa industrins konkurrensfömtsällningar. Dessa behöver snarare stärkas.

Årligen återkommande energiredovisningar kan inle accepleras av indu­strin - bl.a. med hänvisning till koslnadema härför. Därtill kommer all induslrin själv, särskilt den energiinlensiva, redan i hög grad är medvelen om de långsiktiga energihushållningsproblemen. Helmersson föreslår att samverkan mellan myndigheter och industri snarare bör ske via regelbun­del återkommande sammankomster mellan branschföreträdare och energi­verket. En helt oacceptabel tanke är att enligt förslag införa prövning av nytillkommande fossilbränsleeldade pannor i vissa störte anläggningar.

Industrin kan inle heller acceptera att dess investeringar för energiför­sörjning med biobränsle skall underkastas prövningsplikt.

Mats Höjeberg, sakkunnig och Måns Lönnroth, expert: Energipolitiken måste utformas så att omläggningen av landets energisystem kan genomfö­ras konsekvent och målmedvetet. 1980-talel får därvid utgöra en start-sträcka för en försörjning baserad på inhemska fömybara energikällor.

Statsmakterna, myndigheterna och kommunerna måste ta sitt ansvar och driva på utvecklingen.

Utredningen har varit för återhållsam i fråga om förslagen till rådgivning, redovisning, överläggningar med större energienheter, prövning för an­vändning av olja/kol i nya anläggningar saml åtgärder för att stimulera del kommunala engagemanget. Dess förslag bör därför betraklas som minimi-förslag.

Fastbränslelagen borde ha utvidgats fill atl gälla även befintliga anlägg­ningar. Som det nu är finns det risk att de skärpta kraven på anläggningar leder till att åtgärder skjuts upp.

Ett förtroendefullt samarbetsklimat måsle skapas mellan centrala parter. Ju hårdare styrmedel som utnyttjas desto nödvändigare är det att förtroen­det är slort. Utredningen borde ha förberett hårdare siyrmedel, alt tas lill om utvecklingen om några år visar att de energipolitiska målen inte kan nås. Vid överiäggningarna mellan statlig myndighet och företag/kommun är del viktigt att den senare parten kan presentera etl åtgärdsprogram som kan fungera som huvuddokument för överläggningarna.

Samhällets stöd och krav måste inriktas mer mol de företag som har en mindre dominerande energikostnad. Det är sannolikt inom dessa företag som den strategiska synen på energifrågorna saknas och där energipoli­tiska insalser kan göra störst nytta. Gränsen för företag med krav på energiredovisning och energiplan bör sältas vid 20 TJ. Planen skall kunna begäras av energiverket.

 

Prop. 1984/85:5                                                      106

Kommunerna har en central roll i den nya energipolitiken. Del är vikligl att kommunerna ges möjlighet att personal- och resursmässigt växa i den roll som samhället kräver.

I övrigt ansluter sig Höjeberg och Lönnroth till utredarens förslag.

Bengt Wallenberg, sakkunnig: Myndighelernas begränsade resurser bör kraftsamlas lill utredarens förslag om uppsökande och kompetent aktivitet på utbildning och rådgivning. Förslaget om obligalorisk redovisning lar alll för slora resurser i anspråk både hos förelag och myndigheler i förhållande till vinsterna. Kraven på dialog och prövning fömtsätter en kompetent uppsökande verksamhet från myndigheternas sida. Förslagel saknar erfor­deriig akfiv inrikining för atl höja myndighelsorganisalionens kompetens.

Syflel med dialogen måsle göras klarare med iakttagande av förelags­ekonomiska realiteter.

Wallenberg delar Edins och Helmers sons åsikt att förslagen om oljesub-sfitulion i energitillförseln och en ändring av fastbränslelagen myckel väl kan få motsatt effekt än avsett.

2    Remissyttranden

2.1 Remissförfarandet

Betänkandet (SOU 1981:94) Energisamverkan stal - kommun - närings­liv har varil utsänt på remiss. Yttranden har avgetls av statistiska central­byrån (SCB), riksrevisionsverket (RRV), slalens naturvårdsverk (SNV), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, bosladssiyrelsen, statens råd för byggnadsforskning (BFR), statens planverk, slalens indu­slriverk (SIND), slatens vattenfallsverk, styrelsen för teknisk utveckling (STU), universiteten i Siockholm och Uppsala, delegalionen (Bo 1978:03) för frågor om energihushållning i befintlig bebyggelse, energisparkommit­tén (11974:05), delegationen (11975:02) för energiforskning (DFE), oljeer­sättningsdelegalionen (I 1979:01) (OED), delegalionen (I 1980:08) för upp­byggnad av en oljeersättningsfond (OEF), länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län resp. Västernortlands län efter hörande av länens kommuner.

Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Stockholms kommun. Svenska elverksföreningen, Sveriges industriför­bund, Svenska kommunförbundei, Svenska kraflverksföreningen. Svens­ka Petroleum Institutet, Svenska värmeverksföreningen, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) samt Sveriges grossistförbund.

I anslutning lill remitteringen har yttranden även inkommit från Jemkon­toret, statens insfitut för byggnadsforskning (SIB), Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen (SCPF) saml Göteborgsregionens kommunalför­bund.

 

Prop. 1984/85:5                                                                    107

2.2 Styrning av större energiförbrukare

Grafströmska ulredningen föreslår all en energihushållningslag införs för näringslivet. En majoritet av remissinstanserna släller sig iveksamma lill eller avvisar hell delta förslag. RRV, BFR, länsstyrelsen i Västernorr­lands län, LO samt TCO år i huvudsak posiliva till förslagel.

RRV som lillstyrker förslagel med den inriktning som utredningen angi­vit anser atl en akliv uppföljning från energimyndigheten är viktig för atl lagen skall bli verkningsfull. Av resursskäl bör därför energiförbmkare under 180 TJ-gränsen undanlas från lagens fillämpningsområde.

BFR framhåller atl inför föreslagna överläggningar mellan slalens ener­giverk och störte energiförbrukare bör energiverket söka nå ramöverens­kommelser med indusirins branschorganisalioner.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser atl del är osäkert om föresla­gen omfallning av samrådsverksamhelen är realistisk, men menar att del i enskilda fall kan det vara välmotiverat med fördjupat samråd. Länsstyrel­sen anser även bl.a. med hänsyn fill miljöskyddsaspeklerna all länsstyrel­sen bör beredas tillfälle att delta i överläggningar mellan energiverket och störte energiförbrukare.

LO anser att de föreslagna styrmedlen kan komma atl lillämpas på ell sådanl sätt atl de blir elt stöd för god invesierings- och energiplanering i företag och kommuner. För energianvändning i stort anser dock LO atl de ekonomiska styrmedlen lämpligen blir mest avgörande.

TCO menar all ulredningens förslag ligger i linje med deras uppfallning. Man ser dock förslagel som elt minimiförslag. TCO ansluter sig vad gäller deUa förslag hell lill de synpunkter som framförts av Mats Höjeberg och Måns Lönnroth i särskilda yllranden.

Behovel av en särskild energihushållningslag för näringslivel, ifrågasätts av flertalet remissinstanser, bl.a. SPK, SIND, Statens vattenfallsverk, LRF, Stockholms kommun, Sveriges industriförbund. Svenska Petroleum Institutet, Svenska värmeverksföreningen, Sveriges grossistförbund, Jem­kontoret och SIB.

SPK menar alt de energiinlensiva förelag som i försia hand skulle omfallas av den föreslagna lagen fill mycket stor del säljer sina produkter på internafionella marknaden. Företagen är därmed ulsaUa för internalio­nell konkurtens och nödsakade au vara koslnadsmedvetna och effektiva, även beträffande energikostnaderna.

SIND anser att en energihushållningslag är obehövlig med hänsyn till atl energikostnader och stora krav på leveranslrygghet sedan länge fått berör­da företag au söka förbäUra sin energiekonomi. Som stöd för sin åsikl anför verkel den omfattande erfarenhei man vunnii vid handläggningen av bidragsverksamhelen till energisparande ålgärder inom induslrin mellan åren 1975 och 1980. Verkel framhåller också del väl fungerande frivilliga samarbelel mellan verket och industriella branschorganisationer rörande

 

Prop. 1984/85:5                                                      108

energifrågor. Sveriges industriförbund avslyrker förslagel med liknande molivering. Även Statens vallenfallsverk anser all förslagel saknar bäran­de motiv. Verket hänvisar till all de åsyftade företagen har sådan kompe­lens atl centrala administrativt betingade bedömningar knappasl lorde innebära någon förbättring.

LRF anser inte att utredningen ger tillräckligt underlag för införande av den föreslagna lagen.

Stockholms kommun påpekar atl kommunerna enligt lagen om kommu­nal energiplanering är skyldiga atl på anfordran redovisa sin planering för statsmakterna. Del finns enligt kommunen ingenting som tyder på all kommunerna inte lever upp till sill ansvar enligt lagen. Man avvisar därför förslagel om en energihushållningslag vilkel skulle omfatta de kommunala krafl- och värmeverken. Kommunen anser alt ekonomiska styrmedel bör väljas före detaljerade administrativa styrmedel.

Liknande synpunkter har Svenska värmeverksföreningen. Svenska Pe­troleum Institutet delar inte ulredningens uppfallning att föreslagna admi­nistrativa siyrmedel erfordras för alt uppnå oljeersältningsprogrammets målsättning fram till 1990. Institutet framhåller, med stöd av leveranssla-fisfik för olja på den svenska marknaden åren 1979-1981, alt under de två år som förflutit sen utgångsäret för målsättningen har nära halva den reduklion som eftersträvas fram till 1990, uppnåtts. Med slöd härav av­slyrker institutet föreslagen lag. Sveriges grossistförbund avstyrker försla­get med liknande motivering.

Jemkontoret som anser atl järnverken redan ägnar energifrågorna erfor­derlig uppmärksamhet tror inle alt en statlig myndighet med begränsande medel har möjlighel att bygga upp och underhålla en så hög kompelens på både energiområdet och vad avser process- och produktkunnande som järnverken idag har.

SIB som intar en kritisk hållning mot den argumentation som ligger till grund för förslagen menar att det är oklart hur det nytillkommande energi­verket ska axla det tänkta ansvaret för näringslivets energihushållning. Tillräckligt starka och omfattande styrmedel för att förmå företagen att agera "mot sin vilja" finns inte presenterade i utredningen. Utan starka och omfallande styrmedel blir den höga slyrningsambitionen föga me­ningsfull. Dessutom kommer det att ta lång tid att bygga upp den kompe­lens som behövs för att göra mer kvalificerade bedömningar än vad som görs inom storföretagen själva.

Förslaget att arbetsställen med en energiförbrukning över 40 TJ per år skall utarbeta årUga energiplaner bedörns positivt av ett fåtal remissinslan­ser.

Energisparkommittén delar utredningens uppfattning att en förutsätt­ning för att företagen skall kunna leva upp till det ansvar som de förväntas ta enligt de energipolitiska riktlinjerna är alt de har väl dokumenterade kunskaper om sin faktiska energiförbrukning. En fömtsättning för att

 

Prop. 1984/85:5                                                      109

effektiv energirådgivning skulle kunna genomföras är atl denna kunskap finns fillgänglig för stafliga och kommunala energirådgivare. Även länssty­relsen i Västernorrlands län framför liknande synpunkter.

Länsstyrelsen anser atl det är viktigt alt slalens energipolifik kan bedri­vas långsikfigt och utan överraskande ändringar av tidigare beslut för all näringsliv och kommuner skall få elt bra underlag vid beslul om egna investeringar och energiproducerande anläggningar. Della fordrar dock kännedom om bl. a. hur energiflödena i landet förändras. Uppföljning och planering är därför viktigt. Endasl sådana uppgifter som är väsentliga och som kan behandlas och värderas av slalens energiverk bör krävas.

Länsstyrelsen anser också att onödig byråkrati bör undvikas och menar att det inte är självklart alt redovisning lill energiverket behövs vatje år.

Göteborgsregionens kommunalförbund som intar en negaliv hållning fill utredningens förslag menar atl en insamling av erforderlig energislalistik från företagen bör ske via SCB som nu men atl en samordning bör komma till stånd med respektive kommun. Förbundet anser att uppgiftinsamlingen bör begränsas lill ett minimum.

SCB finner utredningens argumentering för införande av ett nytl infor­mationssystem om näringslivels energihushållning föga övertygande. Ver­kel menar att det hade varit naturligt att utredningen tagil sin utgångspunkt i det informationsmaterial som i dag samlas in i statistikproduktionen. SCB ger utredningen huvudsakligen rätt i all den föreslagna energiredovisning­en till skillnad mot SCB:s statistik skulle ge information om användningen av icke inköpt energi inom induslrin men hänvisar lill all kompletlerande statistik finns. Denna gör det möjligt att ta fram siaiislisk informalion om industrins användning av såväl egna som inköpta bränslen. SCB påpekar slutligen atl ulredningen tycks ha förbisett skillnaden mellan energian­vändning och energiomvandling, speciellt vad gäller krafl- och värmeverk. SCB påpekar all energiomvandling är enligt gängse energibalansprinciper inte all belrakla som energiförbmkning. Tillämpas dessa principer skulle endast större anläggningar av detla slag falla under redovisningskravel.

Åven Göteborgsregionens kommunalförbund anser atl SCB:s insamling av statistik bör vara tillräcklig, men att denna i slörre utsträckning bör la hänsyn lill kommunernas behov av statistikunderlag för sin energiplane­ring.

Problemen med uppställningen av en energiredovisning tas upp av några remissinslanser.

STU anser inle atl energiredovisning kan användas som elt komplemenl fill ekonomisk redovisning på det sätt som föreslås i ulredningen. STU pekar på atl det f. n. pågår arbelen som syftar lill all utveckla meloder för energianalys inom olika branscher. Resultaten av dessa arbeten kan kom­ma att ge underlag för utformning av olika lyper av energiredovisning. Kanske blir del nödvändigl alt använda olika lyper av energiredovisning för olika lyper av verksamhel. Atl nu ålägga företag atl föra en viss typ av energiredovisning är därför inte befogat.

 

Prop. 1984/85:5                                                      110

SCPF menar att en redovisning enligt förslagel innebär etl myckel omfattande arbele som kräver slor sakkunskap. Ulredningen har endasl mycket vagt angell vilka uppgifter som redovisningen bör omfatta och har lämnal den prakfiska ulformningen av systemet öppen. Föreningen påpe­kar också risken för att inlerna uppgifler blir allmän egendom.

Universitetet i Uppsala anser atl det föreligger en målkonflikt vid utfor­mandet av en energiredovisning. Dels skall redovisningen ge förelaget information, vilkel innebär en uppställning anpassad Ull den specifika industrin. Dels skall redovisningen ligga lill grund för samhällels progno­ser, vilkel kräver hög grad av generalitel och jämförbarhet.

Sveriges grossistförbund anser att förslagel leder lill ett kostsamt upp­giftslämnande som står i strid med ansträngningarna att minska byråkratin i samhället. Såväl grossistförbundet som SCPF förespråkar istället etl system med branschvisa överläggningar med energiverket.

Utredningens förslag att arbetsställen med en energiförsörjning över 180 TJ per år skall åläggas all della i överläggningar med statens energiverk avvisas av en klar majoritet av remissinstanserna. Även de instanser som fillslyrker förslagel hyser farhågor för svårigheler vid dess genomförande. Sålunda anser RRV, BFR och LO, som är positiva till förslagel i gmnd, alt energiverkets kompetensuppbyggnad kommer att lägga hinder i vägen för ett snabbt genomförande av de överläggningar som föreslås. BFR anser, som tidigare nämnts, att ramöverenskommelser om överläggningar med industrins branschorganisationer, inledningsvis bör eftersträvas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län bedömer det som högst osäkert om omfattningen av planerad samrådsverksamhel är realisfisk och kan ge nämnvärda effekter.

Etl anlal remissinstanser anser att överläggningar enligt förslaget inte kommer att medföra några förändringar hos företagen om inte förändring­arna bedöms som gynnsamma ur förelagsekonomisk synvinkel. Denna invändning företräds bl.a. av universiteten i Stockholm och Uppsala, Svenska kraftverksföreningen samt Göteborgsregionens kommunalför­bund.

Universitetet i Stockholm, som diskuterar valet av överläggningar som styrmedel menar all andra alternativ lill siyrmedel än ulredningens först bör undersökas. Förslaget om överläggningar under hot alternativt med finansiell uppmuntran kan skapa godtycke och osäkerhel. Utan något fast regelverk för förhandlingarna riskerar man alt hamna i en ineffektiv för­handlingsekonomi.

Även SIB framför krifik mot valet av styrmedel och påstår att kunskaper om effekter av sådan styrning är begränsade. Frågan om vilka styrnings-mässiga fördelar som finns och vilka resuhat som nåtts av förhandlings­styrning utreds inte. Kostnader och bieffekter av förhandlingsstyrningen bedöms inle, trots att de troligen blir betydande. En systematisk prövning av redan existerande erfarenheter kan säkrare än en utvärdering efter fem

 

Prop. 1984/85:5                            ;vv                     Hl

års försök klarlägga fördelar och nackdelar med åtminslone vissa aspekter av förhandlingsstyrning.

Universitetet i Uppsala anser alt brislande kompetens hos de slalliga förhandlarna kan medföra olägenheler. Universitetet inslämmer i all della kan medföra alt företagen inte lar förhandlingarna på allvar. Vidare påpe­kar man att om myndighetsrepresentanterna har störte kompetens i fråga om energihushållning än företaget självt kommer energiverket atl fungera som en form av konsult åt förelagen och kan föreslå lönsamma åtgärder. Då borde företagen bekosla denna form av rådgivning. Om myndighets­representanterna har mindre kompelens än företagens personal lorde det vara berättigal att ifrågasätta del meningsfulla i överläggningar. Resultatet kan då antingen bli all myndigheter tvingar företagen alt genomföra åtgär­der som inle är förelagsekonomiskt riktiga, alternativt att förhandlingarna kommer att fungera som kunskapsöverföring från företag till myndighet. Del är tveksamt om de av riksdagen uppslällda målen om energihushåll­ning och oljeersällning blir bälire uppfyllda genom ell sådant syslem. Systemet förefaller oöverlagt.

Liknande synpunkter framförs av OED, Sveriges grossislförbund och SCPF.

Svenska kommunförbundet med flera framhåller att en lagsliflning som ger energimyndigheter rält atl kräva överläggningar med förelagen kan skapa en motsatsställning snarare än befrämja etl samarbele. • Jemkontoret anser all resultaten av överläggningarna kommer att bli högsl marginella mol bakgrund av del effektiviseringsarbete som sedan länge pågår inom berörda förelag. Liknande synpunkter har även SCPF.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län påpekar alt störte företag och kommuner redan idag har informationsskyldighet gentemoi varandra och mot staten enligt lagen om kommunal energiplanering. Länsstyrelsen me­nar all kommunerna i allmänhel har elt gotl samarbele med de mer energi-förbrukande förelagen. Delta samarbete bör även fortsättningsvis ske di­rekl mellan kommunerna och näringslivet. Det är därför inle nödvändigl alt genom en ny lagstifining utöka samhällels möjligheter alt samla in uppgifter från energiområdel.

Grafströmska utredningen föreslår etl tiUägg liU fastbränslelagen, som innebär all slatens energiverk skall pröva användningen av annat bränsle än fast inhemskt bränsle i nya eldningsanläggningar eller energisystem med en årlig energiförbrakning på minsl 180 TJ. Samtidigt föreslås ändringar i definitionen av energisystem i fastbränslelagen.

Endast etl fålal remissinslanser lillslyrker delta förslag.

BFR anser alt den kalegori av anläggningar som förslagel omfattar har en mycket stor strategisk betydelse i det svenska energisystemet. En prövning av sådana (nya) anläggningar är därför befogad.

Även RRV, Statens planverk och LRF framför liknande synpunkter. Planverket anser atl faslbränslelagen bör utvidgas till atl gälla även befint-

 

Prop. 1984/85:5                                                      112

liga anläggningar för all inte prövningen av nya anläggningar skall innebära eU hinder för den tekniska utvecklingen inom näringslivet. Övriga remissinslanser avslyrker förslaget.

SPK anser att resultatet av nuvarande utformning av faslbränslelagen, bör utvärderas innan del finns anledning att förändra lagstiftningen. Denna åsikt delas av BFR, SIND, OED, OEF, Svenska elverksföreningen, Sveri­ges industriförbund och Svenska kommunförbundet.

Statens vattenfallsverk menar all ulredningens förslag är olämpligt och l.o.m. kan komma aU molverka siu egel syfle. I den mån bränslevalel behöver påverkas bör deUa ske genom exempelvis energibeskattning eller information. Enligt Vattenfalls bedömning kan del ekonomiska stödel för t. ex. torv behöva ökas. Påverkan kan också ske genom insalser på forsk­nings- och utvecklingssidan saml genom slöd för demonstrationsprojekt. Sådana ålgärder av utvecklande och stimulerande art är atl föredra framför adminislralivt reglerande åtgärder.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län saml Stockholms kommun framför liknande synpunkter.

Stockholms kommun framhåller också atl de föreslagna styrmedlen är ensidiga och leder lill en ineffektiv resursanvändning. Kommunen menar att inhemska fasta bränslen snarare är lämpliga i mindre anläggningar i mindre orter med bäUre möjligheter till ekonomisk bränsleförsörjning.

OED pekar på atl konsekvenserna kan vara svåra alt riktigt överblicka av en ändring av lagen. Skärpningen lill all gälla den årliga energiförbruk­ningen syftar lill en ökad användning av inhemska bränslen och kommer därmed alt få en positiv oljeersällningseffekl. I vissa fall kan ändringen medföra icke önskade effekter exempelvis all faslbränslepannor kan kom­ma att användas för spelslast i syslem baserade på spillvärme. Ell samar­bele mellan kommuner och industrier kring uppvärmningssyslem kan ock­så försvåras om indusirins behov av högtemperaturånga medför att en olämplig fastbränsleeldning framtvingas.

Svenska värmeverksföreningen delar denna åsikt och menar alt en stat­lig prövning kan omöjliggöra värmeverkens strävanden all vid varje lillfäl­le utnyttja mesl ekonomiska bränslen. Dessulom riskerar verken aU ham­na i en ohållbar förhandlingssisluation genlemol leveranlörer av fasla bränslen. Resultatet kan bli att man försöker klara värmeförsörjningen med hjälp av befintliga oljepannor islället för alt satsa på nya fastbränsleel­dade anläggningar.

Svenska Petroleum Inslilulet anser atl atl eldningsanläggningar bör ut­nyttja olja, när detla är fördelaktigt men att de skall vara snabbi omställ­bara för fast bränsle.

SPCF ifrågasätter det i ulredningen förda resonemangel om avvägning­en mellan skogsindustrin och bränsle.sektorn när del gäller virkesråvaran. Föreningen pekar på alt den framtida tillgången på skogsbränsle är svårt atl bedöma. Vidare har riksdagen genom näringsulskollel i elt par omgång-

 

Prop. 1984/85:5                              .?                     113

ar understmkit atl den ökade vedeldningen inle får leda till, all råvara som är lämplig för skogsindustrien användning las i anspråk för eldnings­ändamål. Skogsbränslefillgången är dessulom starki beroende av den all­männa avverkningsnivån i skogsbmkel. Denna har de senasle åren legal avsevärt under den avverkningsvolym som man ulgåll från i tillgångsbe­räkningarna. Föreningen menar all då skogsindustrin och bränslesektorn måsle ha ett gemensaml ansvar för hushållningen med de knappa virkesre­surserna är del inle rimligt alt råvamprövningen endasl skall omfalla skogsindustrin och dess råvara. Om del lokall och regionall föreligger underskott på skogsbränsle kan det inle vara försvarbart att föreskriva användning härav vid den tilltänkta energiprövningen. Detla skulle kunna innebära alt man antingen tvingas la skogsindustrien råvara eller genomfö­ra investeringar i vedeldning ulan atl kunna utnyttja anläggningarna härför.

Utredningen föreslår elt borttagande av prövningsgrunden ener­gihushållning i 136a   § byggnadslagen.

Universitetet i Uppsala, BFR samt SCPF släller sig Iveksamma lill eller avvisar förslagel.

Universitetet i Uppsala anser atl konsekvenserna av förslagel inte klar­lagts i ulredningen och pekar på alt det kommunala vetot och dess omfatt­ning efter en ändring enligt förslagel är oklart.

BFR anser atl gällande prövningsförfarande enligt 136a§ BL är ända­målsenligt och bör bibehållas.

SCPF avvisar förslaget då man menar alt etl avskaffande av råvampröv­ningen skulle öka risken för att primavirke för industriändamål las i an­språk för eldning. Även föreningens invändningar ovan, mol elt tillägg till fastbränslelagen berör detta förslag.

Förslagel fillstyrks av slatens planverk samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län resp. Västernorrlans län. Planverket pekar på atl en sådan prövning emellertid inle hell kan upphöra eftersom hushållningen med mark och vatten kan påverkas av valt energisystem. Del är dock främsl elt samordningsproblem som måste lösas för att undvika oklarheter mellan de två prövningsfillfällena. Detta kan göras genom administrativa före­skrifter.

LRF, som stöder förslagel, anser all den nuvarande prövningen enligt 136a§ BL har förbisett skogsbmkets behov av långsiktig lönsamhet.

Ulredningens förslag atl begränsa insamlingen av uppgifler fill S C B: s energislalistik tillstyrks av flertalet remissinstanser. Några instanser menar atl en helläckande översyn av samhällels slafislikinsamling bör genomföras innan beslut tas om begränsningar.

Universitet i Uppsala som delar ulredningens uppfattning anser atl man endast bör samla in uppgifter från de 2 000 företag som står för 95 % av energiförbmkningen. Denna form av uppgiftslämnande innebär endasl ell merarbeie för förelagen. Om företagen fick ersättning för detla arbele skulle man kunna få elt gott kontrollinstrument från myndighelens sida för 8    Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 5

 

Prop. 1984/85:5                                                      114

alt avgöra huruvida den koslnad man har för uppgiflen är lägre än intäkten.

SCB, universitetet i Stockholm samt OED avvisar förslaget. SCB anser atl nuvarande energistalistiska system bör vidareutvecklas för att uppfylla de krav som slälls. En föruisättning är att problemet kan lösas.

OED menar atl föreslagen inskränkning inle kommer all innebära någon belydande lättnad för företagen medan möjligheterna för en heltäckande analys av den industriella utvecklingen försvåras.

2.3      Rådgivning

Utredningen föreslår att rådgivning i första hand erbjuds arbetsstäl­len som har stor energiförbrukning, men som inte omfattas av sysiemel med överläggningar. Arbetsställen som huvudsakligen förbrukar energi för uppvärmning hänvisas fill de kommunala rådgivarna.

Rådgivnigsverksamheten organiseras i sju ä tio regioner med placering i anslutning till utvecklingsfonderna.

Flertalet remissinstanser förordar ulredningens förslag, under fömtsätt­ning atl en samordning sker med de kommunala rådgivarna.

Energisparkommittén som tillslyrker förslagel anser alt rådgivnings­verksamheten måste samordnas med ulbildnings- och informafionsinsal-serna inom energiområdet.

SIND anser att förslagel är alllför kravbelonat och menar all det är för tidigt atl ta upp fill prövning en ändring av ell nyligen påbörjat uppbygg­nadsarbete. Enligt SIND ska rådgivning ges lill näringslivel i slort men med priorilering för ulvecklingsfondernas normala målgmpp dvs. den till­verkande industrin med mindre än 200 anställda. Rådgivning kan ges även till större förelag i mån av resurser och kompelens.

Svenska dverksföreningen anser atl förslaget innebär en orimligt stor skärpning av kraven på den kommunala energirådgivningen.

Liknande sypunkter framförs av Svenska kommunförbundei.

TCO anser atl rådgivningen måsle samordnas med hänsyn till målgmp-per, behov av erfarenhets- och informationsutbyte elc. Ansvarei för sam­ordningsinsatserna bör ligga på statens energiverk. Den ambitionshöjning som förespråkas kräver både personella och ekonomiska resurser, såväl hos energiverket som i kommunerna.

2.4      Regional och lokal samverkan

Utredningen föreslår en "änd ring i lagen om kommunal ener­giplanering som ger möjlighel alt ålägga två eller flera kommuner atl genomföra gemensam energiplanering. Av de remissinslanser som behand­lat frågan är praktiskt tagel samtliga avvisande till förslaget. Istället före­språkas allmänt en frivillig samverkan med aktivt stöd från statens energi­verk.

 

Prop. 1984/85:5                                                      115

Statens planverk släller sig tveksamt till föreslagen ändring. Verkel förordar atl frågan aklualiseras i samband med översyn av lagen och dess nuvarande tillämpning, då också sambanden med ny bygg- och planlag-sfiflning bör beaktas.

OED förespråkar betydelsen av samordning mellan kommuner och mel­lan kommuner och industri i den kommunala energiplaneringen men fram­håller all frivilliglinjen är att föredraga. Belydande arbete över kommun­gränserna förekommer redan och ytterligare kan förvänlas som ell resullal av att de kommunala oljeredukiionsplanerna får politisk förankring i kom­munerna. Dessulom kan en kommande behandling av planerna i energiver­kets regi ge en kunskap och överblick som kan återföras lill del lokala planel och leda till överenskommelserom gemensamma lösningar. Det kan därför vara lämpligt att avvakta effeklerna av fattade beslul grundade på den gällande lagstiftningen om kommunala oljereduktionsplaner.

SCPF har invändningar mot utredningens förslag om alt ålägga företag - kommuner gemensam energiplanering. Föreningen menar att del inle erfordras något formaliseral krav på samplanering för alt eventuella sam­ordningsvinster skall tas tillvara. Det finns idag flera exempel på att för alla parter lönsamma samverkansprojekt kommer lill stånd om de lokala fömt­sättningarna finns. Föreningen tror att sådant samarbete kommer att eta­bleras på frivillig väg även i framtiden så snart del finns ekonomiska förutsättningar.

Statens energiverk föreslås av ulredningen få uppdragel all teckna ut­vecklingsavtal med några kommuner och förelag saml alt medverka fill att centrala eller regionala bränslebolag bildas. Förslagel om utvecklingsavtal bemöts huvudsakligen positivt.

SIND hävdar att staten redan har denna möjlighet genom lagen om kommunal energiplanering. Universitetet i Stockholm som anser alt ut-vecklingsavlalel kan komma all tjäna som en generator av erfarenheter, menar all det är viktigt att knyta en akliv marknadsföring och informa­tionsverksamhet till avtalen. Liknande synpunkter framförs av Universite­tet i Uppsala, Statens vattenfallsverk. Svenska kommunförbundet, OEF och OED.

Svenska värmeverksföreningen anser all statens medverkan inle bara skall omfalla ekonomiskl stöd ulan även hjälp alt på ell rationellt sätt hanlera olika tillståndsfrågor.

Förslagel alt bilda centrala och regionala bränslebolag, avvisas av bl. a. statens vattenfallsverk.

Verket menar atl del kan vara svårt atl bilda regionala bränslebolag innan en marknad skapals. Med hänvisning lill en ofta slark lokal anknyl­ning mellan produktions- och konsumlionsslälle när del gäller inhemska bränslen som lorv och flis kan lokal samverkan mellan producent och konsumeni vara en lämplig början. Möjligen kan della senare ulvecklas fill regionala (eller riksomfattande) bränslebolag.

 

Prop. 1984/85:5                                                                     116

Även SCPF framför liknande synpunkier.

De inslanser som stödjer förslagel är universitetet i Stockholm, SNV, OEF saml Svenska värmeverksföreningen.

Universitetet tror alt en elablering av bränslebolag kan vara en viktig åtgärd för alt underlätta för användarna att gå över till önskad energiform. Ekonomiskt stöd för alt öka konkurrenskraften gentemoi andra bränslen kan vidareutvecklas så atl statsmakterna också stödjer etablerandet av etl eller flera bolag vara ändamål skall vara produktion och försäljning av sådana energitekniker som passar in i det framlida energisystemet.

SNV framhåller atl förslaget är positivi ur miljövårdssynpunkl, då ga­ranlier för jämn bränslekvalitet lätlare kan erhållas från större enheter på försörjningssidan.

OEF anser alt utvecklingsavlal med staten som part bör kunna vara en framkomlig väg. I avtalen skall finnas krav på leveranser och kvalitet, innehålla prisklausuler och kopplas till ekonomiskl slöd när så erfordras. Staten bör därför genom energiverket la initiativ till överläggningar med bränsleproducenler och -konsumenter för all eventuellt få till slånd sådana projekl.

För att underlätta samverkansprojekl föreslår utredningen ell f örsäk-ringssyslem. Remissinslanserna tillslyrker förslaget praktiskt taget en­hälligt. Endast universitet i Stockholm har avvikande mening och pekar på att elt försäkringssystem i sig har små möjligheter all forcera och/eller ulöka antalet samarbelsprojekt. Det är snarare andra fakiorer exempelvis skillnader i intentioner och misstänksamhet mellan de polenliella kompan­jonerna som kan avgöra om samarbetet kommer lill slånd eller inle. Bäitre kunskaper om enkla juridiska och organisatoriska former för samarbete behövs också.

2.5 Organisationsfrågor

Grafströmska utredningen anger som en föruisättning för sina förslag atl staten haren kompetent och resursstark organisalion på energi­området. Detta menar man uppnås genom att:

—     Statens energiverk ges det samlade ansvaret för slyrning av näringsli­
vets energihushållning

-  Oljeersättningsfonden inordnas i energiverket

Flertalet remissinstanser fillslyrker förslaget om statens energiverks ansvarsområde. Universisteiet i Stockholm menar alt en centralisering bör underlätta överblicken och effeklivisera utnyttjandet av de nödvändiga resurser som krävs för all påverka energisystemets utformning i önskad riktning. Det är l.o.m. nödvändigl med ell samlal grepp för au realisera fastlagda intentioner.

Andra inslanser som stödjer förslaget är bl. a. RRV, energisparkommit­tén och Svenska värmeverksföreningen. SIB ifrågasätter dock i viss ul­slräckning utredningens beskrivning av energiverkets uppgifl.

 

Prop. 1984/85:5                                                      117

Oljeersältningsfondens placering i energiverket tillstyrks av RRV, uni­versitetet i Stockholm och av länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län.

LRF som inle avvisar förslagel anser all en fristående ärendehantering bör kunna lillgodoses genom särskild styrgmpp med ansvar för beslulen.

Svenska elverksföreningen och Svenska värmeverksföreningen avvisar förslaget. Värmeverksföreningen anser atl fondens ställning som självstän­dig myndighet har vissa fördelar.

Utredningen har beräknat resursbehovet för myndighetsförstärkning lill fyra milj. kr. RRV anser alt delta belopp är för lågt, särskilt med hänsyn lill behovel av myckel kompetent personal för överläggningarna med slörre företag.

 

Prop. 1984/85:5                                                      118

Bilaga 4

Statens energiverks skrivelse den 5 mars 1984 om eldistributörs skyldighet att leverera el som drivkraft till värmepumpar inom fjärr­värme- och naturgasområden och .statens energiverks PM i november 1983 El till värmepumpar inom fjärrvärme- och naturgasområde, tillämpning av lagstiftningen om eldistributörs leveransplikt, samt remissyttranden häröver.

Innehåll                                                                 sid.

1. Slatens energiverks skrivelse den 5 mars 1984  ......    119

2.    Slatens energiverks PM i november 1983 El till värmepumpar inom fjärrvärme- och naturgasområde, tillämpning av lagstiftningen om eldistributörs leveransplikl      

3.    Remissyttranden   ............................................    121

 

3.1    Remissförfarandet   ...................................... . 137

3.2    Allmänt om förslagel   ................................... . 137

3.3    Energiverkels förslag ..................................... . 138

3.4    Generell leveransskyldighet   .......................... . 142

 

Prop. 1984/85:5                                                      119

Statens energiverks skrivelse den 5 mars 1984

Den som hcU- områdeskoncession för distribufion av elektrisk slröm är skyldig leverera slröm åt i princip alla som inom områdel behöver den för normala förbrukningsändamål. Till sådana ändamål räknas värmeförsörj­ning av bebyggelse. Eu särskilt undanlag gäller dock värmeförsörjning av byggnader inom Qämvärme- och nalurgasområden. Skyldighelen gäller då endasl om värmeförsörjningen med större fördel kan tillgodoses med el­energi än med det för området gemensamma värmesystemet. Frågan om leveransskyldighet prövas av statens energiverk. I förarbetena fill ellagen berörs inte frågan om hur lagen bör lillämpas angående el som drivkraft till värmepumpar inom Qärtvärme- och naturgasområden. Denna fråga har aktualiserats i ett flertal ärenden som statens energiverk haft all la ställning fill.

Då en betydande osäkerhet fanns hos eldistributörer, kommuner, fastig­hetsägare m.fl. om hur gällande lagsliftning skulle lillämpas fann statens energiverk anledning atl närmare penetrera och analysera problem och frågor i anslulning till fjärrvärme och värmepumpar. I bifogade ulredning "El till värmepumpar inom fjärrvärme- och nalurgasområde - tillämpning av lagstiftningen om eldistributörs leveransplikl" redovisade slalens ener­giverk sin syn på eldistributörens leveransplikl. Enligt denna utredning borde ellagens bestämmelse om undantag från leveransplikt av el till upp­värmningsåndamål i områden för fjärrvärme eller naturgas inle ha gillighel när del gäller elleverans fill värmepumpar. Denna uppfattning motiverades bl. a. av det förhållandet att värmepumpar utgör en myckel effekliv leknik för energisnål uppvärmning.

Statens energiverk hänvisade i den bifogade promemorian särskilt fill förarbelena lill lagen om allmänna värmesystem. Verkel menade att ella­gen borde kunna tolkas så atl utnyttjande av värmepumpar innebar all värmeförsörjningen "med större fördel kan tillgodoses med elenergi än med del för områdel gemensamma sysiemel", och alt leveransskyldighel sålunda skulle föreligga.

På grundval av dessa principiella ställningstaganden beslöl slalens ener­giverk i ett antal konkreta ärenden, där eldistributörer vägrai atl leverera el, alt förelagen har eldistribulionsskyldighel lill värmepumpar inom områ­de för Qärt värme.

Sedan några kommuner överklagal slatens energiverks beslul har rege­ringen upphävi beslulen och återförvisat ärendena till verket för ny hand­läggning. Innebörden av regeringens beslut är atl statens energiverk inte haft stöd i ellagen för sitl generella slällningstagande när del gäller elleve­rantörers skyldighel alt leverera el fill värmepumpar för värmeförsörjning av byggnad i fjärtvärme- och naturgasområden. Regeringens beslut inne­bär atl frågan om dislribulionsplikl av el avsedd för värmepumpar skall prövas i varje enskill fall på samma sätt som andra former för uppvärm­ning.

 

Prop. 1984/85:5                                                      120

Slatens energiverk kan konstatera att den oklarhet om ellagens tillämp­ning som förelåg när verket gjorde sin ulredning om eldislribulionspliklen alltjämt kvarstår.

Enligt slatens energiverks uppfallning är värmepumpar en effekliv och energisnål uppvärmningsleknik. Det vore från energipolilisk synpunk i allmänhel olämpligt alt hindra användningen av denna leknik.

Fjärtvärme- och nalurgassystem förutsätter underlag i form av stora uppvärmningsbehov inom koncentrerade geografiska områden. I vissa fall kan del länkas all användningen av värmepumpar i sådana områden kan få så stor omfallning alt del kollektiva värmesystemets lönsamhet allvarligt undergräves. De kommunala värmeverken har emellertid möjlighet atl genom sin laxesätlning molverka en sådan utveckling. Kommunerna kan dessutom avstyrka räntebidrag till inslallalion av värmepumpar i äldre fasligheler. Särskilda energisparbidrag utgår inte längre för värmepumpar i områden med kollektiva värmesystem. Såvitt nu kan bedömas lorde kon­sekvenserna för de kollekliva värmesystemens ekonomi endast i undan­tagsfall bli av någon större betydelse.

Om det emellertid kan visas atl ekonomin i elt fjärrvärme- eller nalurgas­system skulle väsentligt försämras av atl värmepumpar utnyttjas i områ­den som försörjs med det kollekfiva systemet bör del finnas möjlighel alt vägra leverans av el till värmepumpar. Ett krav bör då vara att kommunen i fullmäktige - lämpligen i sin energiplan - har uttalat all värmepumpar inte skall få förekomma i elt visst område som försörjs med fjärtvärme eller naturgas. Slalens energiverk föreslår därför att en bestämmelse av denna innebörd införes i ellagen eller lagen om kommunal energiplanering. En sådan ordning skulle väl anslula lill den inrikining av den kommunala energiplaneringen som föreslås i promemorian (Ds I 1984:2) Ulvecklad kommunal energiplanering.

Detta beslut har diskuierats i verkets slyrelse den 2 mars 1984.

Beslul i della ärende har faltals av generaldirektören Cari Tham. I handläggningen har dessutom deltagit avdelningscheferna Östen Johans­son och Jan Magnusson, byråchefen Tore Peterson och avdelningsdirek­tören Hans Öländer. Ärendet har föredragils av Tore Peterson.

Carl Tham

Tore Peterson

 

Prop. 1984/85:5                                                      121

Statens energiverks PM i november 1983

Förord

Frågan om skyldighet för innehavare av områdeskoncession all leverera el för uppvärmningsändamål eller som drivkraft fill värmepumpar inom område där fjärtvärme eller naturgas dislribueras eller planeras bli distri­buerad har aktualiserats i ell flertal ärenden som statens energiverk har all la ställning lill.

En belydande osäkerhet råder hos eldistributörer, kommuner, faslig-hetsägare m.fl. hur gällande lagstiftning skall lolkas. Enligt lagstiftningen har statens energiverk att pröva leveranspliktens omfattning. I detta doku­ment redovisar statens energiverk sin syn på eldistributörs leveransplikt fill värmepumpar inom Qärtvärme- och naturgasområde. Samtidigt med redovisningen har slatens energiverk tagil ställning i etl anlal ärenden, där eldistributör vägrai aU leverera el fill värmepumpar inom Qärrvärmeom-råde.

Föreliggande dokumentation har utarbetats inom statens energiverks byrå för kommunal energiplanering och byrån för ledningskoncessioner fillsammans med verkels jurist Hans Öländer. Under ärendets beredning har synpunkter inhämtats från statens energiverks råd för eldistributions-frågor. I den slutliga handläggningen har även avdelningscheferna Östen Johansson och Jan Magnusson deltagit.

Liljeholmen i november 1983

Carl Tham Generaldirektör

Per Fåhraeus                                              Tore Peterson

Byråchef                                                   Byråchef

 

Prop. 1984/85:5                                                      122

Tillämpning av lagstiftningen om eldistributörs leveransplikt till vär­mepumpar inom fjärrvärme- och naturgasområde

1    Sammanfattning

Enligt 2 § 4 mom. lag (1902:71. s 1, ändrad senast 1981: 1352) innefattan­de vissa bestämmelser om elektrisk anläggning (ellagen) gäller att eldistri­butör i princip är skyldig atl leverera ström inom silt distributionsområde. Sådan skyldighet föreligger emellertid inte "om strömmen är avsedd alt användas för värmeförsörjning av byggnad inom etl område där Qärtvärme eller naturgas dislribueras eller avses bli distribuerad och om värmeför­sörjningen inte med störte fördel kan tillgodoses med elenergi än med det för området gemensamma sysetmet". Skyldighetens omfattning prövas av statens energiverk.

Statens energiverk finner övervägande skäl tala för atl dislributionsskyl-dighel av el för drift av värmepump som används för värmeförsöijning inom Qärrvärme- och nalurgasområde skall anses föreligga. Skyldigheten bör föreligga oberoende av vad för slags värmepump det är fråga om. Distributionsskyldighel skall således anses föreligga såväl för frånluflvär-mepump som för värmepump som utnyttjar extern värmekälla. Däremoi föreligger i allmänhet inte dislributionssskyldighet av el för tillsatsvärme.

Slalens energiverk grundar sitt generella ställningstagande på den syn på användningen av värmepumpar, som framkommil t. ex. i förarbelena till lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem. Ett annat uttryck för stats­makternas positiva inställning till användningen av värmepumpar är de generösa slödregler som hillills gällt. Yllerligare moliv för verkel har varit uppfatlningen att energipolitiska styrmedel i sin lillämpning bör vara enkla och överskådliga saml del förhållandet alt del finns andra instmment för slyrning av installationen av värmepumpar i områden med kollektiv vär­meförsörjning. Ställningstagandet innebär en precisering av verkets tolk­ning av gällande lag. Verket finner utifrån här berörda frågor inte anledning atl nu föreslå någon lagändring.

Statens energiverk vill samtidigt med sitl ställningstagande undersiryka vikten av att kommunerna aktivt utvecklar sin energiförsörjningspolicy. Kommunerna förfogar över andra instrument än ellagen för att styra instal­lationen av värmepumpar inom fjärtvärme- och nalurgasområden.

1. Del viktigaste instmmenlet utgörs av kommunernas inflylande över den statliga stödgivningen till installation av värmepumpar. Enligt den s. k. energilåneförordningen (1981:589) får energisparlån i princip endast läm­nas om en ombyggnad är förenlig med översiktliga ställningstaganden av kommunfullmäktige beträffande bl. a. energiplaneringen i kommunen.

I den nyligen lagda proposifionen (prop. 1983/84:62) om fortsatt stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. samt för invesleringar inom energiområ­det föreslås vissa ändringar i stödgivningen, bl.a. alt — vad avser det

 

Prop. 1984/85:5                            iV                        123

statliga stödel för energilillförselåtgärder - statligt slöd ej bör ulgå för värmepumpar i fasligheter inom fjärrvärme- och naturgasförsöijda områ­den. Även i den nyligen lagda propositionen (prop. 1983/84:40, bil. 9) om vissa ekonomiskpoliliska ålgärder, m. m. föreslås inom bosladsdeparte­mentels verksamhelsområde en viss minskning av det lotala slalliga stödet till värmepumpar på bostadssidan, så atl slöd i försia hand ulgår med vissa föreslagna riklade bidrag.

2. Huvudmannen för ell fjärrvärme- eller nalurgasnät har vidare möjlig­heter all urforma laxesäUningen så att denna i slörre utsträckning avspeg­lar de faktiska produkiionskostnaderna under skilda tidsperioder. Därige­nom kan den kollektiva värmeförsörjningen på ell bäitre säll konkurrera med värmepumpar i enskilda fastigheter.

2   Inledning

2.1 Gällande lagstiftning

I 2 § 4 mom. första första slyckel ellagen är föreskrivet atl eldistributör i princip är skyldig alt leverera ström ål var och en inom sill distributions­område. Sådan skyldighet föreliger emellertid inle "om strömmen är av­sedd all användas för värmeförsörjning av byggnad inom elt område där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad och om värmeförsörjningen inte med störte fördel kan lillgodoses med elenergi än med det för området gemensamma systemet".

Av förarbetena fill lagen framgår att rekvisitet "och om värmeförsörj­ningen inte med större fördel kan lillgodoses med elenergi än med del för området gemensamma systemet" tillkommit i förtydligande syfle. Som ett exempel på när det kan vara tillämpbart nämns kulturbyggnader där det är mindre lämpligt atl dra in rörsystem.

Motsvarande rekvisit förekommer på flera ställen i lagen om allmänna värmesystem. Denna lag reglerar rättigheter och skyldigheler för huvud­mannen fill etl Qärrvärme- eller nalurgasnät, sedan systemet efter ansökan från huvudmannen förklarals för allmänl av statens energiverk. Någon ansökan härom har ännu ej förekommit. Rälligheler respeklive skyldighe­ter enligt lagen gäller under fömtsättning all ifrågavarande fasligheter "behöver anordningar för värme och behovel inle med störte fördel kan tillgodoses på annat sätt än genom värmesystemet". I förarbetena till lagen som i sin ursprangliga version endasl gällde för fjärrvärmeanläggningar, uttalas av föredragande departementschef vad gäller de nämnda lagrum­men specifikl för värmepumpar:

"Som vissa remissinslanser har framhållil bör lagsiiftningen inle få hindra den lekniska utvecklingen inom uppvärmningsområdet. Anslut­ningsskyldighet bör således inle föreligga när alternativet till Qärrvärme exempelvis är att utforma en byggnad för avancerat tillvaralaganden av

 

Prop. 1984/85:5                                                      124

solvärme eller atl utnyttja värmepump. Detsamma gäller om huvudparten av uppvärmningsbehovet läcks med spillvärme från installationer med annat huvudändamål än uppvärmning".

En utförligare redovisning av relevanta bestämmelser i ellagen och lagen om allmänna värmesystem lämnas i bilagan Eldistributörs leveransplikt -information om lagstiftningen.

2.2 Hittillsvarande tillämpning av ellagen

Från den 1 juli 1983 avgör statens energiverk omfattningen av eldistribu­törs leveransplikl. Tidigare skedde prövningen av statens industriverk. I sista instans sker prövningen hos regeringen. För all en myndighelspröv-ning skall bli akluell krävs alt den som vägras leverans begär atl få frågan prövad av slalens energiverk. Elt anlal sådana ärenden rörande värme­pumpar har aktualiserats hos slalens energiverk. Som moliv för leverans­vägran har elleverantören i allmänhel hävdat atl eldrivna värmepumpar i fjärrvärmeområden inverkar menligt på en ralionell distribution av fjärr­värme. Utbyggnaden av Qärtvärmesystem är myckel kapiialkrävande. De gjorda investeringarna bör från samhällsekonomisk synpunki utnyttjas opfimall. Della ger inte utrymme för "konkurrerande" värmesystem i sådana områden.

Vad avser avgöranden av statens industriverk har verket funnil all dislribulionsplikl föreligger till värmepumpar inom Qärrvärmeområden i fråga om mindre pumpars drivmotorer. Besluten har avsett såväl frånluft-värmepump som grundvallenvärmepump. Ingel beslul har överklagats. Vad avser ett av beslulen om frånluftvärmepump anförde industriverket följande principiella resonemang.

"Begränsningen av eldistribulionspliklen syflar lill en rationell använd­ning av elenergi där Qärrvärme är etl alternativ fill elvärme. Bestämmande för vad som är en rafionell användning är enligt induslriverkels uppfattning en avvägning mellan intresset att fjärrvärmeanläggningen tilförsäkras etl tämligen högt värmeunderlag och den enskildes inlresse. Den enskildes inlresse får bedömas ha särskild lyngd när alternativet till Qärtvärme är all utnyttja den tekniska utvecklingen inom uppvärmningsområdet, exempel­vis genom ett avancerat tillvaratagande av solvärme eller all utnyttja värmepump".

3   Teknisk och ekonomisk potential för värmepumpar

En snabb teknisk utveckling pågår för olika typer av värmepumpar. Dessa kan på sikt komma atl svara för en väsenllig andel av värmeförsörj­ningen i skilda slag av bebyggelse, I glesbygd och i småhusområden kan små värmepumpar kompletlera befintliga olje- och elpannor. I tätare be-

 

Prop. 1984/85:5                                                      125

byggelse, där Qärrvärme och gmppcenlraler vänlas bli dominerande, kan värmepumpar nylljas på olika sätt. Slora värmepumpar med induslriellt spillvärme, avloppsvatten, luft eller sjö vallen som värmekällor introduce­ras nu på lillförselsidan av fjärrvärmeproducenlerna.

Alternativt kan värmepumpar nytljas på användarsidan för alt reducera behovel av köpt fjärtvärmeenergi. Frånluft och uteluft är de i tätorterna normall lillgängliga värmekällorna. För uteluftens del saknas begränsning vad gäller tillgång lill värmekälla medan de ekonomiska begränsningarna torde reducera användningen högst väsenfligt.

Olika försök att klarlägga den praktiska potentialen för frånluftvärme-pumpar har företagits. Uppgifterna varierar från ca 950000 lägenheler, dvs. alla lägenheler med frånluftvenfilafion, och ned fill de ca lOOOOO lägenheter som har speciellt gynnsamma föratsättningar ur teknisk/ekono­misk synvinkel. Merparten av dessa lägenheter har eller planeras få kollek-fivvärmeförsörjning. För lokaler saknas relevant informalion.

Mot bakgrand av det material som statens energiverk lagil del av menar verkel att den prakliska potenfialen i flerbostadshus med fjärtvärmeför-sörjning eller planerad sådan högsl lorde motsvara 100000-200000 lägen­heler. Av olika skäl kommer bara en del av denna potential all förverkli­gas. Även med beaklande av alt värmepumpar för lokaler tillkommer slår det klart att frånluflvärmepumpar på nationell nivå enbart förorsakar en marginell minskning av värmeeflerfrågan. För enskilda kommuner kan dock påverkan bli störte.

4   Behov av enkla och samverkande styrmedel

4.1 Behov av enkla föreskriftsregler som statligt styrmedel

Nuvarande osäkerhet om gällande bestämmelser i ellagen om eldistribu­törs leveransplikt illustrerar behovet av enkla och överskådliga regler.

Det ankommer i försia hand på varje eldistributör att utforma en praxis som upplevs överensstämma med lagens betslämmelser. De ärenden som förs vidare till statens energiverks prövning uppkommer mer slumpmässigt beroende på respeklive eldistributörs politik. Härtill kommer det förhål­landel all eldistributörerna har olika föratsättningar. Den som handhar distribution av såväl el som fjärrvärme eller naturgas är mer motiverad atl styra avvägningen mellan elvärme och Qärtvärme/naturgas än den som enbart är eldistributör.

Som framgått ovan har statens induslriverk bedömt atl frågan om dislri-butionsplikl föreligger är beroende på en vägning mellan etl enskill inlresse och ett intresse atl en fjärrvärmeanläggning inte undandras för slort vär­meunderlag. Att i varje enskilt fall göra en sådan bedömning blir emellertid alllför komplicerat. Ellagens beslämmelser skall ju kunna fillämpas även av andra än den ansvariga myndigheten. Därför bör enligt slatens energi-

 

Prop. 1984/85:5                                                      126

verks uppfattning kriterierna för bestämmelsernas tillämpning ha generell giltighet.

Andra sådana kriterier som har diskuterats vore atl skilja på olika slag av värmepumpar beroende på vilkel värmemedium pumparna ullnytljar. Del har sagls att värmepumpar som utnyttjar frånluft kan betraktas som en energihushållsningsålgärd. Värmepumpar som utnyttjar grundvallen, ule-lufl, spillvärme, jordvärme eller sjövatten skulle däremoi vara all se som produktionskällor för tillförsel av energi. Enligt statens energiverks upp­fattning bör - alldeles oavsett della - enhefliga regler gälla för alla de nu nämnda typerna av värmepumpar.

4.2 Behov av samverkan mellan föreskrifter och stöd som statliga styrmedel

I de fall av leveransvägran fill värmepumpar som slatens energiverk erhållil kännedom om har slatligt stöd till värmepumparna regelmässigt förekommit. Att genom en myndighetsutövning sanktionera en sådan le­veransvägran vore en ologisk splittring av statens totala styrmedelarsenal.

Elt bättre sätt att styra förekomslen av värmepumpar på användarsidan inom fjärrvärme- eller nalurgasområde är att begränsa omfattningen av statliga bidrag till dessa värmepupmar. Om detta görs behövs enligt statens energiverks uppfattning för närvarande ingel ytterligare statligt siyrmedel för atl begränsa värmepumpar inom sådana områden. Däremoi är del viktigt alt kommunerna aktivt ulvecklar och genomför sin energiförsörj-ningsplan.

Mot angiven bakgrund välkomnar slalens energiverk förslagel i proposi­lionen 1983/84:62 aU stödel för energitillförselålgäder under år 1984 inle kan omfatta stöd till värmepumpar i fastigheter inom fjärrvärme- och naturgasförsöijda områden. Även inom bostadsdepartementets verksam­hetsområde föreslås i proposilionen (1983/84:40) om vissa ekonomisk­politiska ålgärder m. m. en viss minskning av del toiala slatliga siödet på bostadssidan fill värmepumpar. Föredragande statsrådet uttalar följande härom (bil. 9, s. 47):

"Ett särskilt slöd i form av bostadslån med viss ränlefrihel lämnas i dag fill egnahemsägare för övergång fill vissa nya och fömybara energikällor. Stödet avser i första hand värmepumpar och solvärmeanläggningar saml sådana faslbränsleanläggningar som är avsedda för uppvärmningen av flera hus eller gmpper av hus. För flertalel av dessa anordningar har tekniken emellertid nu nått en kraftigt ökad tillförlitlighet och utbredning. Efler samråd med statsrådet Dahl harjag funnit all dessa ålgärder, bör på samma sätt som andra tillförselåtgärder, stödjas i första hand med sådana riktade bidrag som jag har förordal i det föregående."

 

Prop. 1984/85:5                                                      127

5    Statens energiverks överväganden

Mol bakgrand av vad som har angivits ovan anser verkel all bestämmel­serna i ellagen om eldistributörs leveransplikt bör tolkas så atl dislribu­lionsplikl av el generellt setl föreligger till värmepumpar inom fiärrvärme-och nalurgasområden.

Detla bör gälla oberoende av vad för slags värmepump del är fråga om. Distributionsskyldighel bör sålunda föreligga såväl för frånluflvärmepump som för värmepump som utnyttjar extern värmekälla.

Däremot föreligger i allmänhet inte dislribulionsplikl för kompletlerande uppvärmning, s. k. lillsatsel. På denna punkl är ellagen mer lydlig. Såväl i detta avseende som vad gäller eluppvärmning utan kombination med vär­mepump kan sådana omständigheter föreligga alt värmeförsörjningen "med slörre fördel kan tillgodoses med elenergi" och dislribulionsplikl sålunda föreligga. Denna fråga måsle liksom tidigare prövas från fall till fall.

Enligt statens energiverks uppfattning faller verkels slällningstagande inom ramen för gällande lagstiftning. Rekvisitet "och om värmeförsörj­ningen inte med större fördel kan tillgodoses med elenergi än med det för områdel gemensamma systemet" bör med andra ord vara tillämpbart i fråga om värmepumpar. Detta motsägs inle i förarbelena till ellagen. Förarbelena lill värmesyslemlagen ger visst stöd för verkets ställningsla­gande (jämför avsnitt 2.1).

Statens energiverk vill slutligen understryka alt kommunerna förfogar över andra instmment än ellagen för att styra installationen av värmepum­par inom fjärtvärme- och nalurgasområden.

1.    Del vikligasle intramentet utgörs av kommunernas inflytande över den slalliga stödgivningen fill installation av värmepumpar. Enligt den s. k. energilåneförordningen får energisparlån i princip endasl lämnas om en ombyggnad är förenlig med översiktliga ställningstaganden av kommun­fullmäkfige beträffande bl.a. energiplaneringen i kommunen. 1 prakliken kanaliseras det kommunala inflytandet via det kommunala förmedlingsor­ganet som yttrar sig över varje slödansökan till länsbosladsnämnden som beslutar i ärendena. Enligt förordningen (1983:80) om försöksverksamhel med kommunal beslutanderätt i fråga om statligt slöd för energibesparande ålgärder beslutar kommunens förmedlingsorgan som försia insians i Stock­holm, Göteborg, Malmö, Helsingborg och Botkyrka.

2.    Huvudmannen för ett Qärrvärme- eller nalurgasnät har vidare möjlig­heter atl ulforma laxesättningen så atl denna i störte utsträckning avspeg­lar de faktiska produkiionskostnaderna under skilda tidsperioder. Därige­nom kan den kollektiva värmeförsörjningen på ett bättre sätt konkurrera med värmepumpar i enskilda fasligheler.

 

Prop. 1984/85:5                                                                 128

BUaga

Eldistributörs leveransplikt

Information om lagstiftningen

Innehållsförteckning

Sammanfallning ...................................................   129

1.    Inledning   ...................................................... . 130

2.    1957 års ellagsliftning   ..................................... . 130

3.    1977 års ändring i ellagen (undantag beträffande eluppvärmning

inom fjärrvärmeområde)  .................................... 131

4.    1981 års ändring i ellagen (undantag beträffande eluppvärmning inom nalurgasområde m. m.)               131

5.    Övergångsbestämmelser 1977 och 1981   .............. 132

6.    Lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem  ...... 133

7.    Kommenlarer till tillämpningen av bestämmelsen om eldistributörs leveransplikt                134

7.1 Skyldighet att leverera slröm för normalt förbrukningsändamål      134

7.2    "Särskilda skäl" för undanlag från leveranspliklen  . 135

7.3    Leveransplikl enligt ellagens bestämmelser i förhållande till värmesyslemlagens regelsystem           ................................................................. 135

 

Prop. 1984/85:5                                                      129

Sammanfattning

En eldistributörs skyldighet att leverera elkraft är reglerad i 2 § 4 mom. försia stycket lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) på följande säll:

"Den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig distribution är skyldig att, om inte särskilda skäl finns till undanlag, lillhandahålla ström ål var och en som inom området behöver den för normalt förbrukningsän­damål. Sådan skyldighet föreligger dock inle om strömmen är avsedd atl användas för värmeförsörjning av byggnad inom ell område där Qärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad och om värmeför­sörjningen inte med större fördel kan tillgodoses med elenergi än med del för området gemensamma systemet."

I fjärde momentets sista slyckel anges även all frågan om ovan återgivna skyldigheter prövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Från och med den 1 juli 1983 är denna myndighel slalens energiverk.

Ellagen anger sålunda tre undantag från distributionspliklen. Enligt det första undantaget kan, om särskilda skäl föreligger, koncessionshavaren befrias från distributionsskyldighel. De skäl som här åsyftas utgörs enligt lagens förarbeten i första hand av ekonomiska hinder. I förarbelena fram­hålls, atl en begärd elektrifiering alhid måste hållas inom ekonomiskt rimliga gränser. Även tekniska hinder kan utgöra skäl till undanlag från distribufionsplikten.

Det andra undantaget från distributionspliklen ulgörs av föreskriften atl distributören är skyldig att tillhandahålla elenergi endast för "normalt förbmkningsändamål". Härmed avses enligt ulvecklad praxis belysning, varmvatlenberedning och elvärme samt drift av hushållsmaskiner, mindre motorer för jordbruk, hanlverk och småindustri.

Del tredje undantaget avser eldistribution för värmeförsörjning av bygg­nad inom ell område där Qärrvärme eller naturgas distribueras eller avses bli distribuerad, fömtsalt att värmeförsörjningen inte med slörre fördel kan fillgodoses med elenergi än med det för området gemensamma systemet. Undanlaget har tillkommit genom ändringar i ellagen 1977 och 1981. Av förarbelena lill ändringarna framgår bl. a.

att med begreppel värmeförsörjning avses inle bara uppvärmning av byggnad utan även framställning av förbmkningsvarmvatlen (tappvarm­vatten).

att i uttrycket "inom etl område där fjärrvärme dislribueras eller avses bli distribuerad" ligger att planerna på Qärrvärme är konkreta och alt Qärrvärme är ett realistiskl altemativ till elvärme vid valel av uppvärm­ningsform.

att kulturbyggnader där det är mindre lämpligl alt dra in rörsystem kan vara ett exempel på när värmeförsörjningen med stöme fördel kan tillgo­doses med elenergi än med det för områdel gemensamma systemet. 9   Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 5

 

Prop. 1984/85:5                                                      130

I informalionen lämnas även en redogörelse för lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem och del förhållandet all förarbetena lill denna lag ger viss vägledning om hur ellagens regler om dislribulionsplikl skall tolkas.

1    Inledning

Ellagen innehåller i 2 § 4 mom. bestämmelser om dislribulionsplikl.

Genom ändringar i ellagen år 1957 (prop. 1957:161) infördes i 2 § 4 mom. försia stycket en bestämmelse om skyldighel för innehavare av områdes­koncession för yrkesmässig distribution att "om ej särskilda skäl äro till undanlag, tillhandahålla ström ål envar som inom området har behov därav för normall förbrukningsändamål". Den 1 juli 1977 trädde följande tillägg i kraft; "Sådan skyldighet föreligger dock ej om strömmen är avsedd att användas för uppvärmning av byggnad inom område där fjärrvärme distribueras eller avses bli distribuerad." Tillägget gjordes i samband med införandet av lagen (1977:439) om kommunal energiplanering (prop. 1976/ 77:129). Sedermera föreslogs i prop. 1981/82:64 om siyrmedel för intro­duktion av naturgas atl undantaget som gällde beträffande elleverans för uppvärmning av byggnad inom fjärrvärmeområdel skulle utsträckas till all avse även nalurgasområde. Förslagel godtogs av riksdagen (CU 1981/82:8) och fr.o.m. den 1 januari 1982 har 2 § 4 mom. försia slyckel ellagen följande lydelse: "Den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig distribution är skyldig att, om inle särskilda skäl finns till undanlag, lillhan­dahålla slröm ål var och en som inom områdel behöver den för normall förbrukningsändamål. Sådan skyldighel föreligger dock inle om strömmen är avsedd atl användas för värmeförsörjning av byggnad inom ell område där fjärtvärme eller naturgas distribueras eller avses att bli distribuerad och om värmeförsörjningen inle med störte fördel kan tillgodoses med elenergi än med det för området gemensamma systemet."

I del följande lämnas en redogörelse för moiiven lill bestämmelsen om dislribulionsplikl och, framför allt, till undanlagsreglerna. Därefter ges vissa kommentarer rörande reglernas fillämpning.

2    1957 års ellagstiftning

Beträffande den ursprungliga bestämmelsen om distribufionspliki, som Irädde i krafl den 1 januari 1958, anförde föredragande departementsche­fen i prop. 1957: 161 (sid. 48 f) bl. a., att innehavare av områdeskoncession för yrkesmässig distribution i princip borde förse med elkraft alla abon­nenter inom området saml sådana där boende som begärde atl få bli abonnenter. Dislributionspliklens omfattning fick emellertid bestämmas

 

Prop. 1984/85:5                                                      131

med beaktande av aU kostnaderna för en ifrågasatt eleklrifiering skulle hålla sig inom ekonomiskt rimliga gränser. Distributionspliklen skulle vi­dare innebära atl områdeskoncessionshavaren skulle tillhandahålla kraft för alla normala förbrukningsändamål, såsom belysning och varmvatlen­beredning för hushållsändamål, för drifl av elspisar och hushållsmaskiner samt av mindre motorer för jordbruksdrift, hanlverk och småinduslri.

Tredje lagutskottet (ullålande 1957: 22, sid. 49) hade inte någol att erinra mol förslagel som det slutligen utformats saml tillade, an uppfatlningen om vad som kunde anses vara normal förbrukning nalurliglvis blev beroen­de av i vad mån förändringar i den tekniska utvecklingen mera allmänt tillgodogjordes.

3    1977 års ändring i ellagen (undantag beträffande eluppvärmning inom fjärrvärmeområde)

På grundval av förslag (SOU 1976:55) från kommiitén för kommunal energiplanering lade regeringen i prop. 1976/77: 129 fram förslag lill lag om kommunal energiplanering saml förslag till lag om ändring i ellagen. I propositionen uppehöll sig föredragande statsrådet (energiministern) i ett längre avsnitt (sid. 55 ff) vid frågan om elvärme.

I likhet med kommittén och flera remissinstanser ansåg föredraganden atl anordnande av elvärme i elt område där fjärrvärme fanns eller planera­des innebar en orationell utbyggnad av distributionsnäten. 1 specialmoti­veringen (sid. 63 O anfördes, att ändringen av ellagen innebar all tillhanda­hållande av ström för eluppvärmning av byggnader inle skulle anses ske för normalt förbrukningsändamål och således inle omfattas av dislribu-lionsskyldigheten inom område där fjärrvärme distribuerades eller avsågs bli distribuerad. I sistnämnda utiryck låg atl planerna på Qärrvärme var konkreia och att Qärrvärme var etl realistiskt alternativ till elvärme vid valet av uppvärmningsform. Någon begränsning av skyldigheten all lill­handahålla slröm för uppvärmningsändamål förelåg alltså inte, om fjärr­värme inte var ell alternativ lill elvärme.

4    1981 års ändring i ellagen (undantag beträffande eluppvärmning inom naturgasområde m. m.)

Förslagel lill 1981 års ändring i ellagens bestämmelser om dislribulions­plikl lades fram i prop. 1981/82:64 om siyrmedel för introduktion av naturgas. Bakgrunden lill proposilionen var det belsut om naturgasinlro­duktion som riksdagen fattade våren 1980 genom sitl ställningstagande lill det s. k. Sydgasprojektet. Detla innebär atl naturgas skall överföras från Danmark och användas i västra Skåne med böijan år 1985. Huvudförslagel

 

Prop. 1984/85:5                                                      132

i proposilionen avsåg en uividgning av regelsystemet i lagen (1976: 838) om allmänna fjärrvärmeanläggningar lill alt avse även nalurgasnät.

Därjämte föreslogs en ändring i ellagen innebärande att det undantag från skyldigheten att leverera el för uppvärmning som gällde i fjärrvär­meområden skulle utsträckas lill atl ocksä avse nalurgasområden. 1 anslul­ning härtill föreslogs "i förtydligande syfle" ell tillägg av innebörd all leveransskyldighel förelåg till sådana byggnader inom fjärrvärme- eller naturgasområde vars värmeförsörjning av särskilda skäl lämpligare kunde tillgodoses med elenergi än med del för områdel gemensamma fjärrvärme-eller naturgassyslemel. Som exempel på sådana byggnader nämns i propo­sitionen (sid. 19) kulturbyggnader.

Slutligen ersattes uttrycket "uppvärmning" i ellagen med "värmeför­sörjning" för atl få överensstämmelse med lerminologin i lagen om all­männa värmesystem (och den lidigare fjärrvärmelagen). I förarbelena lill sistnämnda lag (prop. 1975/76: 149) uttalas i specialmotiveringen lill I § (s. 59) bl. a. följande.

"Värmeförsörjning avser inte bara uppvärmning av byggnad utan även framställning av förbrakningsvarmvatlen (tappvarmvatten). I anslutning till den värmeväxlare som överför värme från fjärrvärmenätet lill en bygg­nads värmesystem är oftast i samma enhet kopplad en värmeväxlare som med fjärrvärmevattnet som värmekälla framställer förbrukningsvarmvat­ten".

5    Övergångsbestämmelser 1977 och 1981

Undantagsbestämmelsen i ellagen om skyldighel all tillhandahålla slröm inom fjärrvärme- eller naturgasområde gäller inte om skyldigheten har uppkommit före bestämmelsens ikraftträdande, dvs. före den I juli 1977 beträffande Qärtvärmeområde och före den 1 januari 1982 beträffande naturgasområde. Om elvärme alltså fanns installerad vid resp. tidpunkt, har eldistributören inte räll att avbryta leverans för delta ändamål på den grund att fastigheten kan eller kommer att kunna anslutas lill fjärrvärme-eller naturgasnälet.

I detla sammanhang bör också den situation beröras som slatens indu­striverk pekade på i sitl remissyttrande över departemenispromemorian Ds 11981:6 Styrmedel för introduktion av naturgas (bilaga 1 fill prop. 1981/ 82:64). Den situation som verkel åsyftade var att efter del alt undantags­bestämmelsen i ellagen trätt i kraft byggnadslov beviljals för en byggnad med direktverkande elvärme (och således ulan rörsystem för vattenburen värme) och byggnaden ulförls i enlighet med byggnadslovet i etl område som därefter planeras för naturgas. Verkel ansåg alt elleveransen i etl sådanl fall inte borde få avbrylas. Föredraganden (prop. 1981/82:64, sid. 20) delade verkets uppfallning, atl del i ell sådanl fall i allmänhet inle ledde

 

Prop. 1984/85:5

133

sig rimligl atl söka framtvinga en övergång lill naturgas genom att undanrö­ja föratsäuningen för det ursprangliga uppvärmningssystemet. Föredra­ganden filtade aU del i sista hand ankom på statens industriverk (numera statens energiverk) atl pröva en sådan fråga.

Beträffande provisoriska leveranser av el inom område för befintligt eller planerat allmänl värmesystem (angående innebörden av etl allmänl respeklive allmänförklarat system, se avsnitt 6) hävdade Malmö kommun i sitt remissyttrande över departementspromemorian Ds I 1981:6, all all elvärmeleverans som görs innan del allmänförklarade systemet är utbyggt skall anses som provisorium, såvida det inte klart dokumenterats all fas­tigheten inle skall ingå i del allmänförklarade systemet. Denna "omvända bevisbörda" godtogs emellertid inte av föredraganden, som framhöll (prop. 1981/82:64, sid. 20) att del är av vikl alt den provisoriska karaklären av elvärmelevcransen står klar för abonnenten då avtalet träffas.

6   Lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem

Lagen bygger på en fidigare lag (1976:838) om allmänna fjärrvärmean­läggningar (Qärrvärmelagen). Motiven till de olika bestämmelserna i vär­mesyslemlagen får därför sökas i förarbelena (prop. 1975/76:149) lill fjärr­värmelagen.

Alltsedan fjärrvärme började byggas ut här i landet har leveranserna från en fjärrvärmeanläggning lill de anslutna fastigheterna grundats på avtal mellan anläggningens ägare och abonnenterna. Genom tillkomsten av fjärr­värmelagen öppnades en möjlighet för kommuner och andra ägare av Qärtvärmesystem atl få systemet förklarat för allmän fjärrvärmeanlägg­ning. En sådan allmänförklaring innebar för Qärtvärmeanläggningens hu­vudman en skyldighet att leverera energi för uppvärmning av alla byggna­der inom verksamhetsområdet som hade behov därav, förutsatt all beho­vel inle med större fördel kunde fillgodoses på annal säll. Denna leve­ransskyldighel motiverades av en skyldighet för ägare av sådan byggnad alt betala avgifter lill huvudmannen, om byggnaden behövde anordningar för värme och behovel inle med slörre fördel kunde fillgodoses på annal säu.

I prop. 1975/76:149 med förslag lill lag om allmänna fjärrvärmeanlägg­ningar anförde föredragande departementschefen (justitieministern) i fråga om tvångsanslulning till fjärrvärmeanläggning bl. a. följande (s. 53):

"Som vissa remissinstanser har framhållil bör lagstiftningen inle få hindra den lekniska utvecklingen inom uppvärmningsområdel. Anslul-ningsskyldighet bör således inte föreligga när alternativet till Qärtvärme exempelvis är alt utforma en byggnad för avancerat lillvaralagande av solvärme eller all utnyttja värmepump. Delsamma gäller om huvudparten av uppvärmningsbehovel täcks med spillvärme från inslallalioner med annat huvudändamål än uppvärmning."

 

Prop. 1984/85:5                                                      134

Genom värmesyslemlagen från 1981 har huvudmannen för ett nalurgas­nät, som förklarats som allmänt, möjlighel atl tvångsansluta fasligheler i områden som avses bli försörjda med naturgas på samma säll som i etl allmänt Qärrvärmesyslem enligt den tidigare Qärrvärmelagen. Denna möj­lighel är då också förbunden med leveransskyldighet på samma sätl som i Qärtvärmelagen. I promemorian Ds I 1981:6 framhölls all eU skäl för undantag från anslulningsskyldighel till allmänt värmesystem kunde vara atl alternalivel lill naturgas var all utforma en byggnad för etl avancerat tillvaratagande av solvärme eller atl ulnyuja en värmepump.

7    Kommentarer till tillämpningen av bestämmelsen om eldistribu­törs leveransplikt

7.1 Skyldighet att leverera ström för normalt förbrukningsändamål

Distributionspliklen enligt 2 § 4 mom. försia stycket ellagen är inskränkt lill leveranser för normall förbrukningsändamål. Såsom normala förbruk­ningsändamål angavs vid tillkomsten av bestämmelsen om dislribulions­plikl prakfiskt taget alla då förekommande slag av elförbrukning hos en­skilda konsumenler. Den sedan femtiotalet ständigt ökande fillgången på elkraft har medfört atl användning av el för uppvärmning sedan länge anses vara elt normalt förbrukningsändamål. Kraftförsörjningsläget torde f n. vara sådant att det inte går all peka på någon praklisk användning av elenergi hos de lill de vanliga distributionsnäten anslulna konsumenterna som skulle kunna anses falla utanför begreppet normalt förbrukningsända­mål.

Frågan om användningen av elvärme har under senare år i olika sam­manhang behandlats från energipolilisk synpunkt. Genom en ändring (1981:592) i byggnadsstadgan (1959:612) infördes särskilda villkor för in­stallation av direktverkande elradiatorer. Ändringen, som avsåg etl lillägg lill 44 a § i byggnadsstadgan, innebär dels ell krav på all uppvärmningssy­stemet i nybyggda hus "i skälig utsträckning" skall kunna anpassas till uppvärmning med olika energislag, dels etl förbud mol direktverkande elvärme i nybyggda småhus (dock ej frifidshus), om del inte finns särskilda skäl för sådan uppvärmning. Tillämpningen av denna beslämmelse aktuali­seras i byggnadslovsärenden och handhas av byggnadsnämnderna. Be­stämmelserna träder i kraft den 1 januari 1984, sedan genom lag 1982: 1122 ikraftlrädandet, som ursprungligen bestämls lill den 1 januari 1983, upp­skjutits samt föreskrivits att äldre bestämmelser skall tillämpas beträffande byggnadsförelag för vilka byggnadslov söks före den 1 januari 1984.

 

Prop. 1984/85:5                                                      135

7.2 "Särskilda skäl" för undantag från leveransplikten

Numera lorde en distributör ha befogad anledning atl ifrågasälla leve­ranspliklen bara i sådana fall där den begärda leveransen innebär en sådan ökning av den lidigare elförbrukningen hos en abonnent eller grupp av abonnenter au leveransen skulle kräva en omfallande ombyggnad eller försiärkning av distributionsnätet, t. ex. som en förutsäuning för övergång till eluppvärmning. En sådan situation kan dock knappast berättiga lill en definiliv leveransvägran, utan endasl till ell skäligt uppskov med leveran­sen till dess sådana ålgärder hunnit vidtas alt denna blir möjlig all fullgöra.

7.3 Leveransplikt enligt ellagens bestämmelser i förhållande till värmesy­stemlagens regelsystem

I prop. 1981/82:64 om styrmedel för introduktion av naturgas har såväl lagen om allmänna värmesystem som det undanlag i ellagen från distribu­tionspliklen vilket gäller för värmeförsörjning av byggnad inom Qärr-värme- och naturgasområden betecknats som styrmedel. Dessa styrmedel är avsedda all åstadkomma en i princip likformig värmeförsörjning inom elt område, byggd på endera Qärrvärme eller gaseldning. Energidislribu-tören kan således styra den enskilde konsumeniens val mellan elvärme och Qärtvärme eller naturgas med slöd av endera värmesyslemlagen eller bestämmelserna i ellagen under vissa förutsättningar, nämligen - i fråga om värmesystemlagen - all Qärrvärmesystemanläggningen är förklarad för allmän och - i fråga om ellagen - atl elvärmen inle fanns installerad, när undantagsbestämmelserna om skyldighet alt fillhandahålla ström inom Qärtvärme- respektive nalurgasområde irädde i krafl eller - i allmänhel -när värmesystemet planerades.

Del tvång geniemot den enskilde fastighetsägaren som värmesyslemla­gen ger möjlighel lill är kringgärdat med olika rältssäkerhelsgarantier, som inle gäller i fråga om bestämmelserna i ellagen. För det första kan konsu­menten få frågan om tvångsanslulning (avgiftsskyldighei) prövad av sta­tens va-nämnd. För det andra kan konsumenien enligt värmesystemlagen begära atl huvudmannen för värmesystemet löser in sådana anordningar för värmeförsörjning i hans fastighet som blir onyttiga genom anslutningen fill systemet. Även fråga om inlösen kan i händelse av tvist hänskjutas till va-nämnden, Lagen medför dessulom för huvudmannen allmänna förplik­telser i olika avseenden: leveransskyldighet inom verksamhetsområdet, fillämpning av självkostnadsprincipen i fråga om taxor och avgifier och likabehandling av konsumenterna. Dessa förpliktelser för huvudmannen innebär självfallet att konsumenternas ställning stärks i motsvarande mån. Värmesystemlagen har emellertid inle i något fall gjorts tillämplig ge­nom allmänförklaring av en värmeanläggning. Detla förhållande berördes i promemorian Ds I 1981:6 (se prop. 1981/82:64, sid. 59 f): "All lagen inte

 

Prop. 1984/85:5                                                      136

tillämpas innebär bl.a. alt det konsumentskydd som den innehåller inle heller blir tillämpligt". 1 fråga om konsumeniskyddel anfördes i prop. 1981/82:64, sid. 15 f:

"De styrmedel som nu föreslås för gas är desamma som lidigare gälll för Qärrvärme. Några större olägenheler för konsumenterna har användningen av dessa hillills knappasl givit upphov lill. Jag anser all övervägande skäl lalar för all naturgasen jämställs med Qärrvärmen i dessa hänseenden. Jag är inle beredd all föreslå all regelsystemet i Qärrvärmelagen görs direkt tillämpligt utan allmänförklaring eller all prisreglering motsvarande den som gäller för elleveranser införs. Jag vill dock understryka atl frågan om konsumentskyddet är viklig och alt utvecklingen måste följas med upp­märksamhel."

Om anslutning lill ell Qärrvärme- eller nalurgasnät i stället genomdrivs med stöd av bestämmelserna om dislribulionsplikl i ellagen är konsumen­tens rättsliga ställning annorlunda. Om eldistributören vägrar leverans av el för värmeförsörjning, kan konsumenten begära hos slalens energiverk alt få frågan om leveransskyldighel prövad. Talan mot verkels avgörande fullföjs hos regeringen.

Det lillägg som gjordes vid 1981 års ändring i ellagen om all leverans­skyldighel föreligger i sådana fall där värmeförsörjning genom el är fördel­aktigare än uppvärmning genom det för området gemensamma systemet, har uppenbarligen molsvarande formuleringar i värmesystemlagen som förebild (jämför avsnill 6 ovan). De uttalanden som gjorts i förarbetena lill värmesyslemlagen i dessa hänseenden (prop. 1975/76: 149, sid. 52 O bör därför kunna Qäna lill viss ledning vid tillämpning av ellagen. Föredragan­de departementschefen uttalar bl.a. följande: "Del är fastighetens belä­genhet, användningssätt och möjligheterna att lösa uppvärmningsfrågan på fördelaktigare sätl än med Qärrvärme som skall läggas lill grund för bedöm­ningen och fastighetsägarens egen uppfallning saknar självsländig belydel­se." Mol bakgrund av detla uttalande kan slås fast att elvärme på objektiva grunder skall bedömas vara fördelaktigare än anslulning till Qärrvärme (gasnäl). Fördelen kan vara ekonomisk men också av annat slag. Den omständigheten all elvärme från ekonomisk synpunki är fördelaktigare än anslulning lill elt Qärrvärme- eller nalurgassystem är dock inle alllid ut­slagsgivande. På s. 53 framhåller föredraganden att tvångsanslulning i särskilda fall kan vara motiverad, även om den skulle vara ekonomiskt ofördelaktig för fastighetsägaren. Det heler vidare där:

"En lämligen hög anslulningsgrad inom verksamhetsområdet kan ju vara en förutsättning för all det skall vara ekonomiskt möjligt all driva Qärrvärmeanläggningen. En högre anslutningsgrad gör det vidare möjligt all la ut lägre avgifter av varje förbrukare, eflersom de fasta kosinaderna då kan slås ul på flera förbrukare. En förutsättning för del resonemang jag nu har förl är all uppvärmning med Qärtvärme kan vara fördelaktig från allmän synpunkt genom att leda till elt bättre och effektivare ulnylljande

 

Prop. 1984/85:5                                                      137

av våra energiiillgångar och lill förbättrande av vår yttre miljö genom effektivare luftvårdsåtgärder. Fördelar av della slag måsle enligt min me­ning beaktas vid bedömningen av om en faslighel skall anslutas eller inle lill den allmänna Qärtvärmeanläggningen."

3   Remissyttranden

3.1 Remissförfarandet

Statens energiverks skrivelse den 5 mars 1984 om eldistributörs skyldig­het all leverera el som drivkraft lill värmepumpar inom Qärrvärme- och nalurgasområden och statens energiverks PM i november 1983 El till värmepumpar inom Qärtvärme - och naturgasområde, lillämning av lag­stiftningen om eldistributörs leveransplikt har varit utsänt på remiss.

Yttranden har avgetts av slalskonlorel, riksrevisionsverkei (RRV), sla­lens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), bostadsstyrelsen, slatens planverk, statens vallenfallsverk, Cenlralorganisafionen SACO/SR, Föreningen Sveriges Energirådgivare, Hyresgästernas Riksförbund, kommunerna i Alvesta, Avesta, Borlänge, Enköping, Eslöv, Falköping, Göteborg, Halmstad, Kal­mar, Kristinehamn, Kungsbacka, Kungälv, Lindesberg, Linköping, Ljus­dal, Lund, Malmö, Nässjö, Osby, Pileå, Ronneby, Sala, Skövde, Stock­holm, Sundsvall, Tranås, Ulricehamn, Uppsala, Vimmerby och Älmhult, K-konsult, Landsorganisationen i Sverige (LO), Landslingsförbundel, Riksförbundet Energileverantörema (REL), Svenska Elverksföreningen, Svenska Gasföreningen, Svenska kommunförbundet, Svenska Kraftverks­föreningen, Svenska Riksbyggen, Svenska Värmeverksföreningen, Sveri­ges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Fastighetsägareför­bund, Sveriges Industriförbund och Sveriges Villaägareförbund.

I anslutning lill remitteringen har yttranden även inkommit från statens naturvårdsverk, Nybro kommun. Nordvästra Skånes Kommunalförbund, Rörfirmornas Riksförbund och Svenska Värmepumpsföreningen (SVEP) och AB Umeå energiverk.

3.2 Allmänt om förslaget

Energiverkets förslag har fåft eU övervägande posilivi moUagande av remissinstanserna. De pekar bl. a. på alt användningen av värmepumpar är en energisnål leknik som bör las lillvara, alt kosinaderna bör få avgöra användningen av olika uppvärmningsformer och all kommunerna kan sty­ra användningen av värmepumpar genom bl. a. laxesäUningen.

Malmö kommun tillstyrker energiverkets förslag bl. a. med den molive­ringen att det ligger i linje med de energipoliliska linjer som tillämpas i kommunen. Falköpings och Ålmhults kommuner delar denna uppfallning. 10   Riksdagen 1984185. I saml. Nr 5

 

Prop. 1984/85:5                                                                     138

Skyldighelen all leverera el lill värmepumpar bör enligt bl. a. planverket utsträckas att avse också andra elbaserade uppvärmningsformer än värme­pumpar, vilkel innebär ell mer rationellt ulnylljande av el.

Halmstads och Vimmerby kommuner anser bl.a. alt förslagel, om det genomförs, kan undergräva värmeverkens ekonomi.

Konsumentverket och ytterligare några remissinslanser kan inte tillstyr­ka energiverkets förslag. Konsumentverket anser bl.a. atl en enkel lag­stiftning med möjligheter all meddela undanlag är all föredra och alt myndigheterna bör pröva ärenden om värmepumpar. Kungälvs, Lunds och Uppsala kommuner anser att man inte bör göra någon ändring i den nuvarande ordningen för alt pröva frågan om leverans av el till värmepum­par.

Nybro kommun. Nordvästra Skånes Kommunalförbund, AB Umeå energiverk m.fl. remissinstanser anser alt reglerna om skyldighel och räll all vägra leverans av el till bl.a. värmepumpar inom Qärrvärmeområden bör göras klarare.

Andra remissinslanser åler förordar all skyldighelen all leverera el lill värmepumpar alllid skall föreligga oavsell om denna finns i Qärrvärme-eller nalurgasområden eller ej. Sådant förslag förs fram bl. a. av SPK och ÖEF. De anser alt priserna för de olika uppvärmningsalternativen bör få styra valel av uppvärmningsform. Denna uppfattning delas av flera remiss­instanser.

3.3 Energiverkets förslag

Statskontoret anser all slatens energiverks föreslagna principlösning på frågan när leveransplikl bör finnas av el lill värmepumpar inom Qärrvärme-och nalurgasområden torde bidra till adminslraliv förenkling. Bostadssty­relsen delar helt de i energiverkets skrivelse framförda synpunkterna och lillslyrker den föreslagna ändringen av ellagen. Vägran all leverera el lill värmepumpar i ell område som försörjs eller är avsell all försörjas med Qärrvärme eller naturgas bör grundas på etl lillräckligl och preciserat beslul i kommunfullmäktige. Därmed kommer den sakliga grunden för vägran av elleverans och för kommunens avstyrkan av lån och ränlebidrag atl överensstämma. Fastighetsägaren kan på så sätl klarare än f n. över­blicka fömtsättningarna för en eventuell värmepumpinslallation. Denna uppfallning delas av flera remissinstanser.

/?y? V lillslyrker energiverkets förslag lill principlösning men anser att det är olämpligt all använda ellagen som siyrmedel när del gäller avvägningen mellan tillförsel- och hushållningsåtgärder i Qärrvärmesystem. Denna upp­fallning delas bl. a. av vattenfallsverket.

I slället bör enligt RRV användningen av värmepumpar regleras exem­pelvis med lämpligt utformade Qärrvärmetaxor eller lagen om allmänna värmesystem.

 

Prop. 1984/85:5                                                                    139

I en evenluell lagsliflning bör man enligt RRV:s mening i första hand överväga alt göra det möjligt för kommun eller myndighel all under vissa förutsättningar förbjuda värmepump eller reglera andra hushållningsåt­gärder inom Qärrvärmeområden i stället för all skapa indirekla hinder som elleveransvägran. Möjlighelen atl förhindra fastighetsekonomiskl molive­rade tillförsel- och hushållningsålgärder i Qärrvärme- eller nalurgasområ­den aktualiserar enligt RRV:s mening behovet av ett ökat konsumentskydd för Qärrvärmeabonnenierna. RRV ifrågasätter därför om inle möjligheten atl med stöd av lag förhindra fastighetsekonomiskl moliverade hushåll­ningsålgärder bör kopplas till elt krav på atl värmesystemet allmänförkla-ras enligt lagen om allmänna värmesystem. En evenluell föreskrift om möjlighelen alt förbjuda värmepumpar i Qärrvärmeområden bör också kunna inordnas i den lagen.

Om statsmakterna skulle välja den reglering som energiverket har före­slagil framhåller RRV att beslul om förbud mot värmepumpar innebär kommunalekonomiskt moliverade ingrepp i vissa boendes och faslighets-ägares ekonomi. Mot den bakgrunden finner RRV del naluriigt att de slulliga ställningstagandet i frågan tas som eU öppet politiskt beslul.

Också planverket pekar på all kommunerna besitter en mångfald ekono­miska siyrmedel genom vilka energianvändningen kan styras, så all den ur samhällsekonomisk synpunki blir liilfredsslällande. Statens naturvårds­verk vill sätta i fråga om värmetaxor och slopandet av energisparbidrag är tillräckliga styrmedel när del gäller begränsning i utbyggnad av fastighets-ägda värmepumpar i områden avsedda för Qärrvärme, Ell nödvändigt, men ej tillräckligt, styrmedel är en av kommunfullmäktige godkänd energi­plan (all. värmeplan). Med lanke på värmepumparnas snabba ulbyggnad kan för vissa områden även krävas beslämmelser som möjliggör begräns­ningar av leveransplikten av el för aktuella värmepumpar.

Planverket, slalens vattenfallsverk och Borlänge kommun anser atl lag­ändringen inle skall begränsas atl enbari gälla el lill värmepumpar utan också elleveranser fill andra elbaserade uppvärmningsformer. Enligt plan­verket är användningen av el lill värmepumpar endast elt säll all effeklivl ulnylQa el. Etl krav bör då enligt vattenfallsverkel och Borlänge kommun vara atl den kollekliva lösningen genomförs inom rimlig lid. Denna aspekl framhålls också av SVEP.

Falköpings kommun framhåller alt lagförslagel är väl förenligt med de energipoliliska principer vilka hillills lillämpals i kommunen, bl. a. innebä­rande atl man inle onödigtvis skall begränsa den enskildes valfrihet. Linkö­pings kommun anser att förslagel tillgodoser del kommunala önskemålet all kunna vägra elleverans när delta skulle vara lill skada för Qärrvär-meuppvärmningen. Malmö kommun anser i princip all förslagel väl rim­mar med grundlankarna och rationaliteten i den ulvecklade kommunala energiplaneringen, Osby kommun lillslyrker också förslaget och anser all möjligheterna atl neka leverans av el måste ges oavsett om det gäller

 

Prop. 1984/85:5                                                      140

elpannor eller om förbrukningen sker med hjälp av värmepump. Kom­munen föreslår även alt kommunerna ges räll alt neka elleverans till uppvärmning av byggnader inom Qärrvämie- eller nalurgasområde om ledningskapacilet saknas.

Ronneby kommun anser att lagförslagel för kommunens del inle innebär några alllför negativa effekler, om del är möjligt alt förbjuda värempumpar inom områden för kolleklivi värmesystem. Skövde kommun lillstyrker också förslaget och framhåller atl det vore direkt olämpligt alt ur energipo­lilisk synpunki förbjuda användning av värmepumpar. Om användningen av värmepumpar får en så stor omfattning, all Qärrvärmeverkens lönsam­hel försämras eller ävenlyras, bör ålgärder kunna vidtas. Ålmhults kom­mun finner all energiverkels förslag är lämpligl och överensslämmer med del säll varpå kommunen arbetar.

Halmstads kommun framhåller atl det lorde vara svårt all få ned kostna­derna i Qärrvärmeverken till den nivå som kostnaderna för värmepumpar ger, även om man inför tidsdifferenlierade energipriser i Qärrvärmelax-orna. Della gäller nystartade Qärrvärmeverk som i början av sin verksam­hel måsle hålla uppe sina taxor för atl verksamhelen skall gå ihop. Nuva­rande reslriktioner lorde därför behövas ålminstone för nystartade Qärr­värmeverk. En ändring av ellagen enligt energiverkels förslag skulle kunna undergräva kommunens intentioner såvida inte molsvarande lagenliga be­fogenheter ges kommunerna genom den tilltänkta, nya lagen om kommu­nal energiplanering. Också Vimmerby kommun framhåller alt värmever­kets ekonomi väsentligen skulle försämras om en generell skyldighet före­ligger alt leverera el till värmepumpar i Qärrvärmeområde. Dessulom skulle försiärkning av elnätet i vissa fall erfordras.

Svenska Elverksföreningen hävdar i princip all de problem, som aktuali­serats i energiverkels skrivelse i allmänhet kan och bör lösas på grundval av de ekonomiska faktorerna. Mot bakgrund bl. a. härav bilräder elverks­föreningen förslagel i sak men ifrågasätter behovet av lagstiftningsåt­gärder. Denna uppfallning delas av Piteå kommun. Svenska Kommunför­bundet tillstyrker förslaget och anser all leveransskyldigheten bör avgöras enligt samma regler som nu gäller för leverans av el till uppvärmning inom Qärtvärme- och nalurgasområden.

Riksbyggen anser att elverken bör ha en skyldighet alt även inom Qärr­värmeområden leverera el för värmepumpar som utnyttjar frånluften eller annan spillvärme. Även när det är fråga om värmepumpar som utnyujar annan värmekälla bör leverans av el kunna vägras endast i de fall då samhällsvinster genom Qärrvärme eller gasdistribulion annars skulle även­lyras. Även Svenska Värmeverksföreningen anser all värmepumpar från energipolilisk synpunki bör få användas i de fall de inle medför effekter som gör all totalresultatet av installationen blir negativt för samhällel och därmed för kommuninvånarna i gemen. Tillåtelse för en fastighetsägare atl installera en värmepump måste rimligtvis medföra, atl övriga faslighets-

 

Prop. 1984/85:5                                                      141

ägare med samma förutsättningar också ges möjlighel alt göra motsvaran­de inslallalion. Varje enskill värmepumpsprojekt kan därför inte utan vidare betraktas för sig. Frågan gäller närmast vilket resullal som erhålles om samtliga fasligheler, vilka har möjlighel alt installera värmepumpar, också gör del. Föreningen betonar också atl taxan utgör det väsenlliga styrmedlet. Med en självkostnadsbaserad taxa i Qärtvärmesystemet får fasfighetsägaren nödvändig information om de aktuella ekonomiska föral-sältningarna för bl.a. värmepumpar. En väsentlig grand för kommunens ställningstagande inom energiplanens ram är ekonomiska överväganden. Dessa torde inle behöva överprövas av statens energiverk. Värmeverks­föreningen kan för sin del acceptera energiverkets förslag till leveransplikl för el lill drift av värmepumpar.

Också SABO anser att bedömningen av om värmeförsörjningen med större fördel kan tillgodoses med el måste utgå från fastighetsägarnas och de boendes kosinader. Kan inle Qärrvärmen koslnadsmässigi konkurrera med andra alternativ som t. ex. egen oljeeldning kompletterad med en värmepump så skall det senare alternativet kunna väljas. Gmndprincipen för Qärtvärmen skall vara att den inte skall vara dyrare än en egen värme­central. Ell sådanl synsätt främjar också en sund utveckling av Qärtvär­men.

Etl evenluelll generelll beslul om atl värmepumpar inle skall få före­komma i Qärtvärmeområden skulle vidare enligt SABO äventyra det ener­gisparprogram som riksdagen beslutat om och i vilkel återvinning av värme ur fastigheternas frånluft svarar för en betydande del av program­mets totala sparmål i flerbostadshus. SABO framhåller också att värme­pumpen är en teknik som är i stark utveckling. Generella förbud mot värmepumpar skulle i hög grad hämma denna utveckling och bör även av den anledningen undvikas.

SABO:s slutsats blir all frågan om eldistributörs skyldighel all leverera el som drivkraft till värmepumpar och för uppvärmningsändamål i övrigt inom Qärtvärme- och nalurgasområden ej bör grundas på generella ställ­ningstaganden utan prövas i vaije enskilt fall som andra former för upp­värmning med el.

Det finns också remissinstanser som avstyrker eller ställer sig tvek­samma till energiverkets förslag med hänvisning till att nuvarande möjlig­heter att begränsa användningen av värmepumpar bör finnas kvar. Sålun­da anser konsumentverket atl den skisserade lagändringen kan medföra all byggnader som förses med värmepumpar koncentreras lill vissa områden varvid kategoriboende främjas. Det är också lill fördel om myndigheterna genom en särskld prövning behåller konlaklen med ärenden beträffande värmepumpar. Verket förordar också en enkel lagstifining med undantags­möjligheter för särskilda fall, vilket ger större flexibihtet än flera olika regler.

Kungälvs, Lunds och Uppsala kommuner anser att frågan om leverans-

 

Prop. 1984/85:5                                                                     142

skyldighel bör avgöras enligt samma regler som nu gäller för leverans av el till uppvärmning inom Qärrvärme- och naturgasområden. Lunds kommun framhåller som skäl för sitl slällningstagande all en prövning i varje enskill fall totall sett medför etl riktigt ulnylljande av invesleringar för värmeför­sörjningen och därför är atl föredra. Uppsala kommun anför att del är olämpligt att i en särskild lagtext reglera var och i vilken omfattning elleverantör skall kunna vägra elleverans lill värmepumpar. Med bibehål­lande av den nuvarande ordningen bör det utbildas en praxis som kan ge vägledning vid de bedömningar som först måsle göras av varje elleveran­tör. En liknande uppfattning förs fram av Nässjö kommun som ifrågasätter om fullmäklige skall la ställning till lekniska detaljlösningar inom ramen för energisystemet. Värmepumpar är i dag en aktuell fråga. I framtiden kan andra lekniska lösningar bli akluella. Kommunen anser principielll all fullmäklige bör ange målen och riktlinjerna för den kommunala energipla­neringen, men att det bör ankomma på den lekniska facknämnden all besluta i enskilda tekniska frågor i enlighet med fullmäktiges riktlinjer.

Enligt Kungsbacka kommun bör en rationell samordning ske av olika energiformer för alt uppnå en säker energitillförsel med så lågt energipris som möjligt. Den starki varierande energitätheten ger fördelar och nackde­lar för olika energiformer. Om ellagen ändras till att vara tvingande för elleverantörer kan denna samordning försvåras.

Svenska Kraftverksföreningen framhåller atl energiverkets förslag inne­bär atl "prövning av omständigheterna i varje särskilt fall" läggs på kom­munerna som områdesvis särskilt anger om värmepumpar inte skall få förekomma i områdel. Fastighetsägare kan då inte överklaga vägran atl leverera el lill en viss värmepump. Föreningen anser all delta är en nackdel och alt nuvarande syslem ger möjligheter lill en enhetlig bedöm­ning och utrymme för enskilda fastighetsägare atl få sin sak prövad i vanlig ordning. Föreningen avslyrker därför förslagel. Denna synpunki delas av Hyresgästernas Riksförbund.

3.4 Generell leveransskyldighet

Några remissinslanser förordar alt en generell leveransplikl av el skall föreligga lill alla värmepumpar. Sålunda förordar inte SPK någon lagstift­ning mot användning av värmepumpar. Priserna för olika uppvärmningsal-ternafiv bör få styra valet av uppvärmningsform. Även ÖEF framhåller all en konkurrens med taxan mellan energiformerna ger en mer varierad värmeförsörjning. ÖEF anser vidare alt värmepumpar inle ulgör något hol mol en välskött Qärtvärmerörelse i kommuner där de naturiiga förutsätt­ningarna för_Qärtvärme är för handen. Det måste dock kunna krävas av kommunerna alt Qärtvärmen/naturgasen enbari byggs ul där de är över­lägsna alternativen och att verksamheten bedrivs effektivi. En för dyr Qärrvärme/nalurgas kan enligt ÖEF:s mening inte försvaras i längden med

 

Prop. 1984/85:5                                                                    143

tvångsåtgärder. Användningen av ellagen för alt förbjuda värmepumpar i etl område kan på sikl vara ineffektiv då även andra fastighetsanknulna fillförsel- och hushållningsåtgärder i framtiden kan leda lill ekonomiska problem i Qärrvärmeverk. Denna aspekl berörs också av Rörfirmornas Riksförbund.

ÖEF framhåller också sårbarheten i olika värmeförsörjningssystem ba­serade på Qärtvärme och naturgas. Förekomsten av andra uppvärmnings­sätt, l.ex. värmepumpar, är därför en angelägen beredskapsfråga. Denna aspekl framhålls också av SVEP.

Fastighetsägareförbundet framhåller betydelsen av alt del påbörjade energisparandel fortsätter och intensifieras. För all uppnå elt maximall sparande är del nödvändigl all kunna lillämpa den teknik som man genom forskning och utveckling lagit fram och som finns tillgänglig på markna­den. Värmepumpar är en av de tekniska landvinningar som visat sig ge ell mycket bra bidrag fill energisparandet. Konfliktsituationen mellan viljan att spara energi och kommunens iniressen i befintliga Qärrvärmeanlägg-ningar måsle enligt föreningens uppfattning lösas genom atl energihushåll-ningsaspekten priorileras. Föreningen förordar därför atl dislribulionsplikl av el generelllskall föreligga lill värmepumpar inom Qärrvärme- och nalur­gasområden. Föreningen Sveriges Energirådgivare delar denna uppfall­ning och anser all en lag som gör del möjligt atl vägra leverans av el som drivmedel lill värmepumpar inom Qärrvärme- eller nalurgasområden kan äventyra det statliga energisparmålel. Den omständigheten att ell Qärr­värme- eller nalurgasnät finns eller planeras får inle innebära alt möjlighe­len lill energisparande ej tillvaratas. En viklig förutsättning för all energi-hushållningsarbelet skall lyckas även i fortsättningen är enligt föreningen all en deklaration om vilka relalioner som skall gälla fortsättningsvis mellan energipriser för olika energislag framtages. Med denna förutsätl­ning får fastighetsägarna etl underlag för val av rält energiform. Liknande synpunkier förs fram av Svenska Gasföreningen och Sveriges Industriför­bund.

SVEP anser också alt det skall finnas leveransplikl av el till värmepum­par i alla områden med hänsyn lill all värmepumpar är del mest energispa­rande systemet, all de är miljövänliga, flexibla och kan använda flera alternativa värmekällor. Det är fel atl bygga fast sig i andra tunga system som inle kan spara energi. Liknande synpunkier förs också fram av VV5 Tekniska Föreningen som anser atl kommunerna redan nu har erforderiiga inslrumenl för alt styra användningen av värmepumpar och pekar bl. a. på kommunernas möjligheter alt allmänförklara Qärrvärmeanläggning med stöd av Qärrvärmelagen. Rörfirmornas Riksförbund vill särskilt framhålla viklen av alt det inle läggs hinder i vägen för möjlighelen all spara energi och atl inle heller den lekniska ulvecklingen hindras. Också SABO anser alt ett förbud mol användning av värmepumpar kan hämma den tekniska utvecklingen. Enligt Hyresgästernas Riksförbund är del orimligl om kom-

 

Prop. 1984/85:5                                                      144

munen lillåts besluta om leveransvägran av el till värmepumpar då följd­verkningarna ger sämre energihushållningsresullal och högre total boende­kostnad än om leveransplikt föreligger.

Svenska Gasföreningen framhåller bl. a. all avgörandel om elleveranser skall få ske för värmepumpar bör ligga på kommunal nivå i enlighel med kommunens energiplan.

Sveriges Villaägareförbund hävdar att allmänt sell småhus inle bör anslutas lill Qärrvärme. Föriusterna i ell Qärrvärmenäl, lill vilkel ansluts småhus med liten förbrukning, blir enligt förbundet förhållandevis slora. 1 de fall där småhus är upptagna i ell Qärrvärmeområde anser förbundet all dislribulionsplikl av el för drift av värmepump skall föreligga.

 

Prop. 1984/85:5                                                      145

Bilaga 5

Sammandrag av statens brandnämnds förslag 1983-06-29 Komplette­ringsutbildning för personal inom sotningsväsendet — Energihus­hållning

Innehåll

1      Inledning  ......................................................    146

2      Förslag rörande kompletteringsutbildning i energihushållning   ...   146

 

2.1    Mål och inrikining   ...................................... . 146

2.2    Målgrapper   .............................................. . 147

2.3    Innehåll och omfallning   ............................... . 147

2.4    Organisafion och lidplan ................................ . 148

2.5    Resursbehov, kosinader och finansiering   ........ . 148

Slatens brandnämnds förslag har behandlals i promemorian (Ds I 1984:2) Utvecklad kommunal energiplanering. En sammanslällning av remissyttranden över denna rörande förslagel om kompletteringsutbild­ning för personal inom sotningsväsendet finns i avsnill 2.13 i bUaga I i det föregående.

 

Prop. 1984/85:5                                                      146

1   Inledning

Regeringen uppdrog den 3 mars 1983 ål statens brandnämnd all - mol bakgrund av bl.a. angelägenhelen av att värme- och ventilationsanlägg­ningar sköts på ell energibesparande säll - uireda frågan om komplette­ringsutbildning för personal inom sotningsväsendel.

Utredningsförslaget har utarbetats av en arbelsgrupp med representan­ter från Sveriges Skorstensfejarmästares Riksförbund, Svenska Kommu­nalarbetareförbundet, Svenska Kommunförbundet, slalens induslriverk, slatens planverk och slalens brandnämnd.

Den för kompletteringsutbildning aktuella yrkeskåren omfattar samman­lagt ca 2 100 skorstensfejare, varav ca 700 med mästarutbildning och ca 1400 med lägre utbildning. Utbildningen av personal i sotningsväsendet sker f.n. i form av lärlingsutbildning saml utbildning i gesällklass och mästarklass vid statens brandnämnds utbildningsenhet. I filläggsdirektiv lill CESAM-kommittén (Dir 1983:11) har regeringen uppdragit ål kommit­tén all särskilt sludera den modernisering som kan behövas av denna utbildning.

För forlbildning av personalen i sotningsväsendet och för breddning av utbildningen uiöver den utbildning som ges vid brandskolan anordnas olika slag av fortbildningskurser med brandskolan som huvudman eller i sam­verkan mellan exempelvis slatens planverk, SIFU och Skorslensfejarmäs-larnas Riksförbund eller internt inom riksförbundet.

Brandnämnden förutsälter atl den i del följande föreslagna kompletle­rande utbildningen av nu verksam personal inom sotningsväsendet kom­mer atl inrymmas i den framlida ordinarie utbildningen för personalen.

2   Förslag rörande kompletteringsutbildning i energihushållning

2.1 Mål och inriktning

Brandnämnden föreslår en kompletteringsutbildning för personalen i sotningsväsendet uppdelad på två nivåer med följande utbildningsmål.

Utbildningsnivå 1; "Värmeproduktion i mindre anläggningar (60 kW)"

Skorstensfejaren skall vid sin ordinarie förtätlning, uiöver alt kunna utföra brandskyddssolning av eldstad och rökkanal

-     kunna ulföra en funktionskontroll av värmeproduktionsanläggningen

-     kunna inreglera anläggningen lill optimala driflvärden

-     kunna redovisa uppnådda resultat samt ge råd och anvisningar fill an­läggningens ägare eller nylQare om erforderliga åtgärder för en bäitre energihushållning.

Utbildningsnivå 2; "Uppvärmning och ventilation"

Skorstensfejaren skall i samband med sin ordinarie förtätlning eller

 

Prop. 1984/85:5

147

separat genom kontroller och ålgärdsförslag kunna medverka till en bälire energihushållning beiräffande produklionen och distributionen av värme för byggnadsuppvärmning samt beträffande ventilationssystemens funk­tion och skötsel.

Beiräffande värmeproduktionen inriktas utbildningen på breddade och fördjupade kunskaper sä att samma arbelsuppgifler som omfattas i utbild­ningsnivå 1 skall kunna utföras även i fråga om medelstora och störte värmeanläggningar. I ulbildningen bör ingå leorelisk och praklisk beräk­ning av effektbehov och effeklutnylQande för att kunna ge rekommenda­lioner om energisparåigärder.

Kontrollåtgärder bör beträffande andra byggnader än småhus begränsas lill atl omfatta inom pannrummet belägna kontroller och av slamledningar.

Anläggningsslalus och indikerade brister skall redovisas i prolokoll vari även lämnas ålgärdsförslag.

2.2      Målgrupper

Med hänsyn till behovet av förkunskaper och erfarenheler för alt kunna fillgodogöra sig undervisningen inom de föreslagna två utbildningsnivåerna indelas skorstensfejarna i två målgrupper.

För de mera kompetenskrävande arbelsuppgifterna enligt utbildnings­nivå 2 bör krävas förkunskaper molsvarande mäslarexamen vid brandsko­lan.

Målgruppen för utbildningsnivå 1 bör vara alla av verksamheten berörda skorstensfejare med minst två års yrkeserfarenhet.

2.3      Innehåll och omfattning

Med hänsyn till karaklären av de nya arbelsuppgifler som föreslagits att ingå i skorslensfejarnas arbete inom energihushållningen föreslås all ul­bildningen fill stor del ulgörs av praktik främst i pannrumsmiljö. Självklart måste dock rena teoriavsnitt ingå liksom lid för diskussioner och analys efter genomförda praktiska utbildningsavsnili. Vidare kommer behov fin­nas aU ha leklioner (teori/praktik) i grovleklionssal exempelvis rörande eldningsapparatens konstruktion och instrumentlära.

Med hänsyn främsl fill möjligheterna atl friställa aktuell personal för utbildning har kurserna indelats i mindre block vardera en vecka långl. Förslag till schema har upprättats.

Utredningen förutsätter att nuvarande och planerade fortbildningskurser framgenl samordnas med den föreslagna kompletteringsutbildningen.

För utbildningen "Värmeproduktion i mindre anläggningar" föreslås att 1600 skorstensfejare utbildas i två veckor. För den högre nivån "Upp­värmning och ventilation" föreslås alt 700 mäslaralbildade skorstensfejare utbildas i tre veckor.

 

Prop. 1984/85:5                                                      148

2.4      Organisation och tidplan

Aktuella kurser föreslås genomföras som regional utbildning på 10-15 orter.

Vid val av kursort inverkar dels angelägenhelen av nära avstånd för eleverna, dels möjligheterna atl få lag i lämpliga lärare och instruktörer. Hänsyn kan också behöva tas till möjlighelen atl skaffa ulbildningsanord-ningar även om en stor del av utbildningen förutsattes bli genomförd på befinfliga objekt.

Med hänsyn fill aU brandskolan redan svarar för kompelensutbildning av berörd personal saml atl här akluell utbildning i ell senare skede kan förväntas ingå i kompetensulbildningen föreslås atl slalens brandnämnd blir huvudman för denna fortbildningsverksamhel.

Det erfordras cirka sex månaders planeringsarbete innan etl par test-kurser kan genomföras. Fortbildningsverksamhelen kan därefter genomfö­ras under en period av 2,5 år.

2.5      Resursbehov, kostnader och finansiering

De resurser som erfordras är i stort:

-     resurser för planering och övrig adminislralion av kurserna

-     läromedel (för eleverna)

-     lärarmateriel (lärarpärmar inklusive undervisningshjälpmedel)

-     undervisningsanordningar (mäfinslrumenl, värme- och venfilationsan­läggningar uppbyggda i "grovleklionssal" m. m.)

-     resurser för atl instruera och handleda lärarna.

För atl planera och administrera dessa kurser erfordras minst en hand­läggare och en assislent under planerings- och genomförandeskeden dvs. under ca tre år.

De beräknade utbildningskostnaderna uppgår till lolall 18,2 milj. kr.

Till utbildningskostnaderna kommer även kostnaden för det produk­tionsbortfall som utbildningsliden medför för solningsdislriklen. Beräknai på ijuni 1983 gällande sotningslaxa innebär en kursvecka etl inläktsbortfall för sotningsväsendet av ca 4500 kr. per elev eller för hela utbildningen sammanlagt 22,95 milj. kr. varav lönekostnaden blir 14,025 milj. kr.

I sammanhanget kan nämnas atl beräkningar visar att del i landet finns cirka 700000 oljeeldade mindre värmepannor (villor och molsvarande) samt ca 190000 medelstora och större värmepannor. Flera källor anger en sparmöjlighet för villapannor av ca 5 %. En besparing av 1 % moisvarar en minskad oljekoslnad av ca 50 milj. kr. per år. För de medelstora och störte värmepannorna gäller i allmänhet all oljeförbrukningen sammanlagt är flerdubbeh slörre än för småpannebeslåndel och aU sparpolenlialen är högre än 5%.

För utbildningskostnaderna (18,2 milj. kr.) föreslås all statens brand-

 

Prop. 1984/85:5                                                      149

nämnd erhåller årliga anslag från regeringen med ca 6 milj. kr. under de tre akluella budgelåren.

Kosinaderna för produktionsbortfallet inkluderande lönekostnaderna för kurseleverna kräver täckning enligt Skorstensfejaremästarnas Riksför­bund. Kostnadstäckning kan ske antingen genom bidrag eller genom ett förhöjl taxeutlag.

Bidrag kan ulformas i likhet med de statliga slödformer som lillämpas för arbetsmarknadsutbildningen i företag eller i form av anslag för energi­sparåtgärder.

 

Prop. 1984/85:5                                                                 150

Innehåll

Sid.

Regeringens proposiiion                                               1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ...................... .... 1

Lagförslag ..........................................................     2

Förslag till lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energi­
planering  ........................................................     2

Förslag lill lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa

beslämmelser om elektriska anläggningar    .............     3

Uidrag ur prolokoll vid regeringssammanlräde den 20 juni 1984   ....        4

1   Inledning .........................................................     4

2   Föredragandens överväganden  ...........................     5

 

2.1    Kommunernas roll i energipoliliken   ................ .... 5

2.2    Kommunernas nuvarande energiplanering    ......      8

2.3    Former för den fortsalla kommunala energiplaneringen   ....         9

2.4    Fömlsätlningar och resurser för genomförande   .. 13

3 Förslag lill riksdagen   ......................................... .. 17

3.1    Obligalorisk energiplan   ............................... .. 17

3.2    Ändring i ellagen ......................................... .. 21

3.3    Energiinrikiad utbildning för personal inom sotningsväsendet        24

 

4   Upprättade lagförslag  ........................................    27

5   Specialmotivering   ............................................    27

 

5.1    Lagen om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energi­planering                       27

5.2    Lagen om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elekiriska anläggningar   ...............................................................    27

 

6   Hemställan  ......................................................    29

7   Beslut   ...........................................................    29

sid.

Bilaga 1    Utdrag av och remissyttranden över promemorian (Ds I

1984: 2) Utvecklad kommunal energiplanering                30

Bilaga 2 Sammanfattning av och remissyttranden över OED/
SIND:s rapport (1983:3) Redovisning och analys av
kommunernas oljereduktionsplaner   ..........     80

Bilaga 3 Sammanfatining av och remissyttranden över Graf­
strömska ulredningens betänkande (SOU 1981:94)
Energisamverkan Stat - kommun - näringsliv                 99

Bilaga 4 Slatens energiverks skrivelse den 5 mars 1984 om eldis­
tributörs skyldighet all leverera el som drivkraft till vär­
mepumpar inom Qärrvärme- och nalurgasområden och
slalens energiverks PM i november 1983 El lill värme­
pumpar inom Qärrvärme- och naturgasområde, tillämp­
ning av lagstiftningen om eldistributörs leveransplikt,
samt remissyttranden häröver     ..............    118

Bilaga 5 Sammandrag av statens brandnämnds förslag 1983-06-29
Kompletteringsutbildning för personal inom sotningsvä­
sendet - Energihushållning    ....................    145

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984