Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1984/85:14

Regeringens proposition

1984/85:14

om boende- och nyttoparkering på gatumark;

beslulad den 20 seplember 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har lagils upp i bifogade uidrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

CURT BOSTRÖM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i lagen (1957:259) om rätt för kommun all uttaga avgifi för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. och lagen (1978: 234) om trafiknämnd. Syflel med ändringarna är all ge kommunerna möjlighel all ordna boendeparkering och nyltoparkering på galumark. Med boendeparkering menas all de som bor i elt område får rätl alt parkera på galumark inom området på mer förmånliga villkor än andra. Med nyttopar­kering menas atl näringsidkare och andra med särskilda behov av alt parkera i arbelel får generella dispenser från vissa parkeringsbestäm­melser.

1    Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 14


 


Prop. 1984/85:14                                                                  2

1    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåielser ii allmän plats. m. m.' dds att 5 S skall upphöra alt gälla, dels atl 2S skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvurande Ivdelse


Fiircslugen Ivildse


1 ;;-


För lätt alt under begränsad lid begugnu av kommun för ullman parkering upplåten plats å gata, torg eller annan allmän plals må kommunen, där så Jinnes påkallal Jör trajlkens ordnande, uttaga av-gift med del belopp, som erfordras för att liUgodose sagda änduinål. Grunder för beräkning av sädan av­gift beslutas av kommunfullmäk­fige. Xiårvid Jår föreskrivas att rö-rdsehindiadskall vara be.friadfrån skyldighet att erlägga avgift.

För upplålelse på allmän plats av särskild uppställningsplats för for­don, som brukas i yrkesmässig tra­fik för personbefordran, må kom­munen uttaga avgifi med belopp, som erfordras för atl läcka kommu­nens kosinader med anledning av upplåtelsen.


/ den innfaitning som behövs för att ordna trafiken får en kommun ta ut avgift för rätten atl purkeru på sådana allmänna platser som kom­munen har upplåtit för purkering.

Grundernu för beräkning av sä­diin avgift beslutas av kommunfull­mäktige. Därvid gäller följande. För all underlätta för näringsidka­re och andra ined särskilda behov UV att purkeru i sitl arbete eller för dem som bor i ett visst mnrådc att parkeia inom området får avgifier tas ut efter särskilda giiinder uv dem som beslutet gäller. Avgiften får i sådana fall fastställas lill elt engångsbelopp för en viss period. Rörelsehindrade får befrius från avgiftsskyldighei.

För upplåtelse pä allmän plats av säiskilda uppstätlningsplulser för fordon, som används i yrkesmässig Irafik för personbefordran, får kommunen lu ut avgifi med det be­lopp som behövs för att täcka kom­munens kostnaderJiJr upplåtelsen.


 


De kommuner som regeringen bestämmer får bedriva försöksverk­samhet som innebär avvikelse från föreskrifterna i 2§ försia slyckel. Sådana medgivanden får också in­nefatta rält att ta ut avgifter efter

' Lagen omlryckt 1972: 102. = Senasle Ivdelse 1978:236. ' Senasle lydelse 1979; 1084.


5?-'


 


Prop. 1984/85:14

Nuvarande lydelse

olika grunder för skilda kategorier av trafikanter. Regeringen bestäm­mer de närmare villkoren för för­söksverksamheten.


Föreslagen lydelse


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. Beslul om försöksverksam­hel som meddelals enligt den upphävda paragrafen upphör att gälla den I januari 1986.

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:234) om trafiknämnd

Härigenom föreskrivs aft 1 och 4§§ lagen (1978:234) om trafiknämnd skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


I den utsträckning som regeringen med slöd av 2 § lagen (1975:88) med bemyndigande atl meddela föreskrifier om irafik, transporter och kom­munikationer har överiåtit ål kommun att meddela föreskrifier som avses i I § första slycket 8 nämnda lag, skall denna uppgift inom kommunen handhavas av en trafiknämnd.


I den omfattning som regeringen har bemyndigal kommun atl pröva frågor om undantag från föreskrift som avses i första slyckel skall även denna uppgifl handhavas av irafiknämnden.


I den omfallning som regeringen har bemyndigal kommuner all prö­va frågor om undantag från före­skrifter enligt försia stycket eller om parkeringstillstånd på grund av sådana föreskrifter skall även den­na uppgift handhas av irafiknämn­den.


4§


Talan mol trafiknämnds beslut /' fråga som avses i 1 %förs hos läns­styrelsen genom besvär.

Talan mol länsstyrelsens beslul förs hos regeringen genom besvär.

Statens vägverk, statens trafik­säkerhetsverk och polismyndighel får föra talan mot trafiknämnds el­ler länsstyrelses beslul ifråga som avses / 1 §.


En irafiknämnds beslut enligt 1 § får överklagas hos länsstyrelsen ge­nom besvär.

Länsstyrelsens beslut får över­klagas hos regeringen genom be­svär.

Vägverket, trafiksäkerhetsverket och polismyndigheterna får över­klaga trafiknämndens eller länssty­relsens beslul enhgt 1 §.

Regeringen får föreskriva om in­skränkningar i rätlen att överklaga beslut enligt I §.


Denna lag träder i krafl den 1 januari 1985.


 


Prop. 1984/85:14                                                      4

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET  PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1984-09-20

Närvarande: statsrådet 1. Carlsson, ordförande, och sialsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bod­slröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson. Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Boström

Proposition om boende- och nyttoparkering på gatumark

1    Inledning

I november 1978 lillkallades en särskild utredare med uppdrag alt uireda bl.a. frågor om boendeparkering på gatumark. Utredaren', som arbetat under namnet tomtparkeringsutredningen, avlämnade hösten 1979 prome­morian Gatumarksparkering för boende. I promemorian föreslogs ändring­ar i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgifi för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. Förslagen ledde till lagstiftning dä riksda­gen antog proposilionen 1979/80:34 om försök med boendeparkering på galumark m. m.

Tomtparkeringsutredningen avlämnade i januari 1984 silt slutbetän­kande Boendeparkering på gatumark (DsK 1984: I). Samtidigt redovisade trafiksäkerhelsverket etl regeringsuppdrag rörande s. k. nyltoparkering.

Betänkandet och trafiksäkerhetsverkeis rapport har remissbehandlats i etl sammanhang.

Till protokollet i delta ärende bör fogas dels en sammanfattning av tomlparkeringsuiredningens betänkande och trafiksäkerhetsverkeis rap­port (ulom bilagorna) som bilaga I och 2, dels de förtåtiningsförslag som läggs fram i belänkandet och rapporten som bilaga 3 och 4, dels en förteckning över remissinslanserna och sammanställning av remissytlran­dena som bilaga 5.

Rådmannen Tomas Huldén.


 


Prop. 1984/85:14                                                      5

Jag anhåller nu om atl få la upp de frågor som behandlas i beiänkandei och rapporlen.

2    Bakgrund

2.1 Allmän bakgrund

En huvudprincip i svensk parkeringspolitik är att långtidsparkering i största möjliga utsträckning skall ske på tomtmark och gatumarken reser­veras för den röriiga trafiken samt den korttidsparkering som hänger samman med denna. 1 byggnadslagstiftningen (53 § 3 mom. byggnadsstad­gan 1959:612, omtryckt 1981:873. ändrad senast 1982:1122) har därför fastighetsägaren ålagts ansvar för atl tillräckligt utrymme avsätts för fas­tighetens parkeringsbehov. Det förslag till ny plan- och bygglag (PBL-för­slagel), som regeringen den 20 oktober 1983 har remitterat till lagrådet, innehåller bestämmelser om atl lämpligt parkeringsutrymme i skälig ut­sträckning skall anordnas på eller i närheten av tomter som skall bebyggas eller som är bebyggda (3 kap. 15 § första stycket 7 samt I6§). Genomolika bestämmelser i eller meddelade med stöd av vägtrafikkungörelsen (1972:603, omtryckt 1978: 1000. ändrad senast 1984:78). VTK, har parke­ringsmöjligheterna på gatumark reglerats. Regleringen avser främst förbud och tidsbegränsningar. Också avgifter används som ett medel för att regle­ra parkeringen och öka omsättningen av de parkerade bilarna. Avgifier för parkering på allmän mark kan tas ul med slöd av lagen (1957:259) om räft för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. (omtryckt 1972:102, ändrad senast 1979:1084), KAL. Enligt 2§ försia slyckel KAL får en kommun ta ut avgifter för rätten att under kortare lid använda sådana platser som upplåtits för allmän parkering på allmän mark. Avgiften får tas ul för trafikens ordnande och med det belopp som behövs för ändamålet.

1 vissa tätorter, framför allt de slörre tätorternas centrala delar, är det svårt att ordna lillräckliga parkeringsutrymmen på tomtmark. De som bor i sådana tätortsområden har ofta inle möjlighet atl parkera någon annan­slans än på gatan när de vill lämna bilen i anslulning till bostaden. Tidsbe­gränsningar, avgiftsbeläggning m.m. som tillkommit i syfte bl.a. atl öka omsättningen av de parkerade bilarna, medför atl de bilägare som bor i områdel tvingas flytta sina fordon även om de egentligen inte har någol behov av atl använda sin bil.

Det nu beskrivna förhållandel väckte under sluiet av 1970-talel tanken på att de som bor i framför allt de större tätorternas centrala delar skulle kunna få parkera sina bilar på gatumark på mer gynnsamma villkor än andra trafikanter. Del är sådana parkeringssystem som bmkar kallas boen­deparkering.


 


Prop. 1984/85:14                                                      6

Tomtparkeringsutredningen fick år 1978 uppdragel atl överväga bl.a. möjligheterna alt ordna boendeparkering på galumark. I samband med alt riksdagen år 1979 diskuterade en ny trafikpolitik, aktualiserades frågan om boendeparkering på galumark. Trafikuiskollet uttalade atl de slörre tätor­terna borde få möjlighel all i avvaktan pä utredningsresultatet bedriva försöksverksamhet med boendeparkering (TU 1978/79: 18). Riksdagen be­slöt atl ge regeringen lill känna vad utskottet anförl (rskr 1978/79: 419).

I prop. 1979/80: 34 om försök med boendeparkering på gatumark m. m. föreslog regeringen härefter sådana ändringar i KAL alt en försöksverk­samhet blev möjlig. Förslagel antogs av riksdagen (TU 1979/80:6, rskr 1979/80:78) och lagändringen irädde i kraft i december 1979. Enligt 5§ KAL i dess lydelse från år 1979 får de kommuner som regeringen bestäm­mer bedriva försöksverksamhet som innebär avvikelse från föreskrifierna i 2§ försia slyckel KAL. Sådana medgivanden får också innefalla räll all la ut avgifter efler olika grunder för skilda kategorier av trafikanter.

Dåvarande departementschefen anföirde i proposilionen alt den föreslag­na författningsändringen inte avsågs innebära någon bindning till försöks­verksamhet med parkering i viss form eller av visst slag. Den förordade ändringen öppnade, enligt departementschefen, möjlighel även för för­söksverksamhet med s.k. nyttoparkering, dvs. för parkeringssystem som innebär atl hantverkare och andra med återkommande behov av att parke­ra på galumark får lillstånd all göra det mol årsavgift.

För en ulföriig redogörelse för gällande rätt hänvisas till betänkandet.

2.2 Försöksverksamhet med boendeparkering och nyttoparkering

2.2.1 Boendeparkering

Fem kommuner har fått tillstånd atl bedriva försöksverksamhet med boendeparkering, nämligen Stockholms, Göteborgs. Malmö, Lunds och Sundbybergs kommuner.

Försöksverksamheien har utvärderats i samarbele mellan försökskom­munerna och tomtparkeringsutredningen.

I Stockholms kommun har försöken drivits huvudsakligen på Kungshol­men och i Vasastaden. Försöken inleddes år 1980 och har utvidgats efter hand. Försöksverksamheien har varit utformad på olika sätl i skilda delar av staden. På Valhallavägen l.ex. infördes flerdygnsparkering med en avgift som differentierades efler den lidpunkl då den betalades. Förmånen med långlidsuppställning och låg avgift var i inledningsskedet inle förbe­hållen de boende. Ijanuari 1981 infördes emellerlid på östra Kungsholmen ett parkeringssyslern med periodkort. Korten som berättigar till parkering är tillgängliga endasl för dem som bor i en viss zon. Periodkorlen beslår av dekaler som fästs på vindrutan. För atl få köpa korlen krävs att man är kyrkoskriven och faktiskt bosatl i områidet samt atl man har bil.


 


Prop. 1984/85:14                                 - i;,.                             7

I december 1982 inleddes försöken i Vasastaden. De boende där kan få dispens att utnyttja uppställningsplatser som är lillåtna för parkering hu­vudsakligen för dem. Särskilt förmånliga avgiftsregler gäller. Systemet innebär atl en boende får ha sin bil uppsiiilld på samma plats i praktiken näslan sju dygn i följd. De boendes särskilda parkeringsförmåner har konstruerats som individuella dispenser för bilist och fordon från i övrigt gällande parkeringsförbud.

Stockholms kommun har redovisal en mycket positiv inställning lill boendeparkering. 1 ett förslag till nytt parkeringssystem för innerstaden, som utarbetats i kommunen underår 1983. avser man att införa boendepar­kering i hela innerstaden. Kommunen anser alt boendeparkeringen har medförl en viss trafikminskning. En viss utfiyttning från garageparkering till gatumarksparkering misstänks dock ha skett.

I Göleborgs kommun påbörjades under år 1980 försök med periodkort för boende. Systemet innebär atl den som bor i etl område och som iiger eller långtidshyr bil har rätt att lösa månadskort för parkering inom det egna området. Parkering får ske endasl på markerade platser. Platserna är inte reserverade för boende utan får utnyttjas av dem som finner dem lediga. Del är bara villkoren för nyttjande som är mer förmånliga för de boende.

Enligt kommunens yttrande till tomtparkeringsutredningen har kommu­nens förvänlningar på boendeparkeringen i stort sett infriats. Bland de förvänlningar kommunen uppgivit sig ha haft. kan nämnas atl andelen boendeparkerare under daglid skulle öka inom del akluella parkerings-utrymmet, atl de genomsnitlliga uppställningstiderna skulle bli längre samt atl de boendes resvanor skulle ändras så att de i slörre utsträckning nyttjade kollektiva färdmedel eller t. ex. gick. Någon nämnvärd volymför­ändring i fråga om in- och utpendling har man dock inle kunnal märka.

I Malmö kommun har försök pågått sedan början av år 1981. Också här används ett syslem med periodkort. Kortet ger innehavaren räll att lång-lidsparkera pä en parkeringsplats som annars bara är upplåten för parke­ring under högst två timmar i följd mot avgift. Försökel omfaUar endast 59 platser.

Malmö kommun har i sitt yttrande till tomtparkeringsutredningen anförl alt dess inslällning till boendeparkering i och för sig är positiv, men att man i Malmö alltmer valt all omvandla galumark till specialområde för parke­ring genom sladsplaneändringar.

Lunds kommun började i april 1982 försök i tre olika delar av kom­munen. 1 alla tre delarna tillämpas elt periodkorlssystem. Gatukontoret i Lund har lill tomtparkeringsutredningen anfört att bilanvändningen i ak­tuella områden minskal saml atl utflyttning från tomtmark inle skelt i någon slörre omfattning.

Också i Sundbybergs kommun påbörjades försöksverksamheten under våren 1982. Kommunen har samma lyp av periodkort som bl. a. Göleborgs


 


Prop. 1984/85:14                                                      8

kommun använder. I sitt yllrande till tomtparkeringsutredningen har Sundbybergs kommun anfört bl. a. att fiertalet av de tillfrågade boendepar-kerarna har en övervägande posiliv inslällning lill försöket, all andelen kollektiväkande har ökat och att fier ställer sina bilar hemma under arbels­lid saml atl ingen har gått från garage till gatumarksparkering.

I tomlparkeringsuiredningens betänkande finns en utförlig redogörelse för hur kommunerna lagl upp sin försöksverksamhet och för deras utvär­dering av försöken. Den som önskar ytterligare informalion om försöks­verksamheten hänvisas därför lill betänkandet.

2.2.2 Nyltoparkering

Försök med nyltoparkering har, efter regeringens medgivande, bedriviis i Stockholms, Göteborgs, Lunds, Gävle, Solna och Sundbybergs kom­muner. Försöksverksamheten har ulvärderals av försökskommunerna och trafiksäkerhelsverket i samråd med bl, a. rikspolisstyrelsen.

1 samtliga kommuner har nytloparkeringen utformats som parkeringstill­stånd med vissa villkor. Tillståndel ger lillståndshavaren dispens från parkeringsförbud och avgiftsplikt på galumark. I Sundbybergs kommun innebär dock inte tillståndet rätt alt :parkera där det råder parkeringsför­bud. För tillstånden - nyllokorten - har man tagil ul en engångsavgift per år om mellan 1 500 och 2 500 kr. Viltkoren för att få nytlokort har bestämls ungefäriigen på samma sätt i de olika kommunerna: yrkesutövare som i sill arbele har ell påtagligt behov av all ha sitl fordon i närheten av sin arbetsplats.

Alla försökskommunerna uppfattar enligt trafiksäkerhetsverkets redo­visning nyttokorten som ell nödvändigl instrument för att lösa etl praktiskt problem.

3    Föredraganden

3.1 Boendeparkering och nyttoparkering i framtiden

3.1.1 Boendeparkering

Mitt förslag: Kommunerna får möjlighet all ordna boendeparkering på gatumark.

Tomtparkeringsutredningens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinslanserna lillslyrker utred­ningens förslag eller lämnar det utan erinran. Sollentuna kommun anför dock all boendeparkering kan medföra orättvisor i en så intimt samver­kande region som Stockholmsområdet. Boendeparkering gynnar nämli-


 


Prop. 1984/85:14                                                      9

gen, enligt Sollentuna kommun, dem som bor i Stockholms innerstad på bekosinad av dem som inle lyckais få en lika centralt belägen bostad. Föreningen Sveriges kommunala parkeringsbolag anför alt boendeparke­ring på gatumark måste utnyttjas mycket restriktivt och endast när till­gången på lomtmarksparkering inom rimligl gångavstånd är olillräcklig och inle kan byggas ul inom överskådlig tid. Systemet kommer i annat fall, anför föreningen, att undergräva byggnadslagstiftningens målsättning om Irafiksäkra och miljövänliga lösningar. Också andra remissinslanser, bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län och trafiksäkerhelsverket, poängterar atl en möjlighet till boendeparkering bör utnyttjas med försiktighet.

Skälen för mitt förslag: Trafik- och parkeringsförhållandena i de centrala delama av våra större tätorter är komplicerade. Konkurrensen om del knappa gatuulrymmel är slark. Situationen har lelt lill atl parkeringen ofta är hårt reglerad. De områden där trafikintensiteten är stor är också ofta områden med slora svårigheler att ordna parkering på tomtmark för dem som bor där. Parkeringsregleringen gör det emellertid i princip omöjligt att långtidsparkera på gatan. De som bor i sådana områden och som inle lyckats ordna parkeringsplats i garage eller annars på tomtmark är i prakti­ken ulan möjlighet atl långtidsparkera i närheten av sin boslad. Parkerings-bestämmelserna, som alltså är nödvändiga av andra skäl, tvingar bilägaren att använda sin bil även om han inle behöver den.

Ölägenheterna med dessa onödiga bilförflytlningar drabbar i försia hand de boende i områdel. De påverkar emellertid i viss utsträckning också den allmänna trafikmiljön genom alt de hell enkelt ökar trafiken. Olägenhe­terna bör därför motverkas. Kan del ske genom alt lomlmarksparkeringen byggs ut i området eller genom all man generellt minskar parkeringsres-iriklionerna bör del göras i första hand. Är dessa möjligheter uttömda bör situationen för de boende kunna underlättas genom all de får parkera på andra villkor än övriga trafikanter, dvs. genom atl boendeparkering ord­nas. Avsiklen med alt öppna möjlighelen till boendeparkering på galumark är inte atl ändra på principen alt långlidsparkering skall ske på tomtmark. Möjligheten bör dock finnas som en ulväg där andra allernaliv saknas.

Somjag tidigare nämnde ställs i såväl byggnadsstadgan som PBL-försla­gel krav på alt tomtägare i viss utsträckning skall anordna uirymme för parkering. Boendeparkering innebär naturligtvis en viss risk för att denna huvudprincip i plan- och trafikpolitiken rubbas. Möjligheten att med hjälp av institutet fastighetsplan som finns i PBL-förslagel (6 kap.) åsladkomma en för flera fasligheter gemensam lösning på parkeringsfrågan kan också försvåras. Gynnsamma parkeringsvillkor på galumark kan medföra en överströmning från parkering i l.ex. garage lill parkering på gatan eller göra en fastighetsägare mindre benägen atl medverka till en gemensam-helsanläggning för parkering. Dessa risker gör all del krävs slor vaksamhet när kommunerna utformar system för boendeparkering. Riskerna kan ti    Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 14


 


Prop. 1984/85:14                                                      10

emellertid minimeras genom en noggrann avvägning av förhållandena på platsen och avgiftssättningen.

Del finns också andra skäl som talar emot boendeparkering. Den redan knappa tillgången på platser för korttidsparkering minskar yUeriigare. Parkeringsbestämmelserna kompliceras också genom flera bestämmelser.

Erfarenheterna av försöksverksamheten visar enligt min mening att nackdelarna med boendeparkeringen inte är så stora all de bör hindra en permanentning. Försökskommunerna har delvis valt olika tekniska lös­ningar. De lokala förhållandena är också olika. Erfarenheterna varierar därför någol. Den samlade ertärenhelen är emellerlid övervägande posiliv. De boende har i stort selt varit nöjda. Effekterna pä ut- och inpendling, miljö och kollektivtrafik är svåra att mäta och ange men tycks ha varit positiva.

3.1.2 Nyltoparkering

Mitt förslag: Kommunerna får också möjlighet att införa nyttoparkering på gatumark.

Trafiksäkerhetsverkets förslag överensstämmer med milt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lillslyrker irafiksäkerhetsverkels förslag eller lämnar det ulan erinran.

Skälen för mitt förslag: Del är nödvändigt för vissa verksamheier i samhäl­let att det finns rimlig tillgång på parkeringsmöjligheter. Typexemplet är hantverkaren med lung utrustning som behöver parkera nära lillfälliga arbetsplatser. Trafiksäkerheten och framkomligheten är i och för sig lika vikfiga intressen som intresset för vissa yrkesgrupper att kunna parkera på ett enkelt sätt. Detla bör dock inle hindra att man skapar förutsättningar för ett praktiskt system med särskilda parkeringsvillkor för viss nyttotra­fik. Liksom boendeparkering måsle dock nyltoparkering användas med försiktighet. Alltför frikostiga nyltoparkeringsvillkor kan medföra slora trafikproblem och motverka syftet med nyttoparkeringen.

3.2 De nya parkeringssystemen — beslutanderätt och utformning

Mitt förslag: Kommunerna bestämmer själva om boendeparkering och nyttoparkering.

Utredningens och trafiksäkerhetsverkets förslag: Förslagen överensstäm­mer med mitt.


 


Prop. 1984/85:14                                                     11

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillslyrker såväl tomlparke­ringsuiredningens som irafiksäkerhetsverkels förslag eller lämnar dem utan erinran. Sollentuna kommun anför att beslutanderätten i fråga om boendeparkering bör förläggas till länsstyrelsen eftersom boendeparkering i en kommun i Stockholmsområdet får återverkningar på förhållandena i de andra kommunerna. Planverket menar, också i fråga om boendeparkering­en, att trafiksäkerhetsverket och planverket bör få till uppgifl atl uiarbeta råd för kommunerna om hur parkeringsreglerna skall utformas för atl underlätta för kommunerna och säkerslälla atl konsekvenser blir belysta.

Skälen för mitt förslag: Parkeringsregleringen (parkeringsförbud, tidsbe­gränsningar och avgiftsbeläggning) beslutas genom lokala trafikföreskrifter (147 § andra slycket 7 och 8 VTK). Beslulen fallas av kommunerna. Del är också kommunerna som beslutar om grunderna för avgiftsuttag vid parke­ringsupplåtelse (2 § KAL). Plan- och byggfrågor, som i hög grad är koppla­de till parkeringsfrågorna, är också kommunala angelägenheler. Inom kommunerna finns således den samlade kunskap som behövs för all ell lämpligl parkeringssystem skall kunna utformas. Den prövning av vill­koren för boendeparkering och nyltoparkering som regeringen hitlills ul­fört har varil belingad av försökssitualionen. Enligt min mening behövs inle någon sådan prövning i framtiden. Jag vill emellerfid understryka betydelsen av att de olika berörda förvaltningarna inom en kommun sam­verkar när kommunen överväger att införa ett nytt parkeringssyslem så all såväl trafik- som plan- och byggnadsaspekterna blir beaktade.

Tomtparkeringsutredningen har förhållandevis ingående analyserat oli­ka modeller för boendeparkering. Bl.a. har utredningen beskrivit förut­sättningarna för boendeparkering i olika bebyggelsetyper, diskuterat olika styrmedel såsom tidsbegränsningar, avgiftssätlning och platsreserva­tioner. Utredningen har också lagit upp en rad andra mer eller mindre detaljbetonade frågor, t. ex. om behörighetsbevis, zonslorlekar och infor­mation. Trafiksäkerhelsverket har på motsvarande sätt behandlat främsl frågan om att nytloparkeringslillstånd bör omfalla rätt att parkera där del annars råder parkeringsförbud.

Kommunerna bör - mot bakgrund av vad jag nyss anförde om deras samlade kompetens - ha frihet vid bedömningen av nu nämnda och liknande frågor inom gränserna för de allmänna ramar som finns i VTK, byggnadslagstiftningen och KAL. Utöver sådana allmänna beslämmelser anser jag inte att det är nödvändigt atl centralt ge närmare föreskrifter för hur och när boende- och/eller nyltoparkering skall utformas. Den analys som ulredningen gjort bör kunna ge god ledning för kommunernas hand­lande. Självfallet kan berörda verk också — om kommunerna så önskar -biträda med rådgivning inom sina kompetensområden.

I vissa avseenden krävs emellertid ändringar av gällande förfallningar för alt kommunerna skall få de nödvändiga instmmenten. Del gäller i


 


Prop. 1984/85:14                                                      12

första hand parkeringsavgifierna. Jag återkommer senare till dem och till bl.a. frågorna om platsreservation och behörighetsbevis som har samband med VTK.

3.3 Författningsändringar

3.3.1   Inledning

För alt kommunerna skall kunna ordna boende- och/eller nyttoparkering på galumark fordras ändringar i KAL, lagen (1978:234) om iratiknämnd samt i VTK. Riksdagens medverkan krävs inte beträffande VTK. Jag avser emellerfid atl informationsvis ta upp några frågor som har betydelse för de nya parkeringsformerna och som regleras i VTK.

3.3.2   Lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissu
upplåtelser å allmän pluts. m. m.. KAL

Mitt förslag: Kommunerna får rätt att ta ut avgifter också för parkering som sker på andra platser än där allmän parkering är tillåten och för längre tids parkering. Parkeringsavgifter får tas ut efter särskilda gmn­der för att underlätta boende- och nyltoparkering. Vid boende- och nyltoparkering får avgifier las ul också som engångsbelopp för en viss period. Parkeringsavgifierna skall alltid vara motiverade av ett behov av att reglera trafiken.

Tomtparkeringsutredningens förslag: Ulredningens törslag överensstäm­mer i allt väsentligl med mitl såvitt avser boendeparkeringen.

Trafiksäkerhetsverkets förslag: Trafiksäkerhelsverket föreslår att kommu­nerna skall få la ut avgifier av bl.a. näringsidkare för parkering på platser där parkering enligt lokala trafikföreskrifter är förbjuden. Verket föreslår också att avgifier skall få las ut som engångsbelopp för en viss period och efler olika grunder för skilda kaiegorier av trafikanter. Slutligen föreslår verket alt undanlag från avgifisplikt skall kunna föreskrivas inte bara, som nu är möjligt, för rörelsehindrade utan även "om det är motiverat av administrafiva eller prakliska skäl".

Remissinstanserna: En majorilel av remissinslanserna lillslyrker huvud­dragen i förslagen eller lämnar dem utan erinran. Bl.a. länsstyrelsen i Stockholms län anför emellertid att trafiksäkerhetsverkeis förslag lill ut­formning av 2 § KAL är för vidsträckt och alt del kan leda till en alltför generös lillämpning.

Skälen för mitt förslag: Enligt 2 § KAL får kommunerna f. n., i den omfatt­ning som behövs för atl ordna trafiken, ta ut avgift för rätten att under


 


Prop. 1984/85:14                                                                    13

begränsad lid parkera på sådana allmänna platser som kommunen har upplåtit för allmän parkering.

Principen alt parkeringsavgifter skall vara motiverade av etl behov av att ordna trafiken bör giilla all parkering och alltså iiven boende- och nyltoparkering. Denna princip hindrar naturiiglvis inle att också andra iniressen såsom miljöintressena gynnas av avgiftssällningen. Somjag tidi­gare nämnt är det en huvudregel i parkeringspolitiken atl långtidsparkering skall ske på tomtmark. I kommunernas uppgift "att ordna trafiken" ingår det därför all medverka till atl så sker. Parkeringsavgifter kan därför användas för att motverka överströmning av parkering från tomtmark till galumark.

Man kan tänka sig system för boendeparkering som innebär, att det beiräffande vissa parkeringsplatser inom systemet kan råda tveksamhet om de kan anses upplåtna för allmän parkering. Så är l.ex. fallet med den försöksverksamhet som Stockholms kommun driver i Vasastaden. Det­samma gäller nyltoparkeringssystemen som ju ofta medger rätt alt parkera där det annars inle är tillåtet. Om det behövs av Irafikregleringsskäl bör även parkering på sådana parkeringsplatser kunna avgiftsbeläggas.

I den nuvarande lydelsen av KAL ges kommunerna rält att ta ut avgift för parkering "under begränsad tid". Av förarbetena till KAL framgår att man med detta avsett korttidsparkering. Etl syfte med boendeparkering är emellertid atl bilägarna skall kunna lämna sin bil på samma plats under längre tid än vad regleringen av gatumarksparkeringen normall tillåter. Kommunerna bör därför kunna ta ul avgift också för långlidsparkering. Det finns inle något skäl att begränsa denna möjlighet till just boendepar­keringen. Som tomtparkeringsutredningen påpekal (s.92) kan flerdygns­parkering vara en lämplig parkeringsform även utan anknylning till elt boendesystem.

Avgifternas storiek är ell av de viktigaste styrmedlen i parkeringsplane­ringen. I särskild grad gäller della när kommunerna skall ulforma sina boende- och nyttoparkeringssystem. För att kunna utnyttja avgifternas styreffekt maximalt måste kommunerna ha rätt att bestämma avgiftema efter särskilda grunder för dem som omfattas av boende- och nyttoparke­ringen. Möjligheten lill avgiflsdifferentiering bör inle vara generell utan ta sikle just på boende- och nytloparkerare.

Liksom flera remissinstanser anser jag att det skulle föra för långl all medge kommunerna rätl atl föreskriva om avgiftsfrihel av prakliska eller administrativa skäl. I detla sammanhang villjag dock framhålla följande. Kommunerna har i KAL fått en kompelens alt ta ut avgifier för parkering efler grunder som avviker från den s. k. självkostnadsprincipen. Om en kommun undantar sina egna fordon från avgiftsplikt kan inte detla anses strida mol någon av de kommunalrälisliga principer som anger gränserna för den kommunala kompetensen. Det får då fömtsättas atl de kommunala fordonen följer de övriga villkor för parkering som har uppställts i syfte att "ordna Irafiken".


 


Prop. 1984/85:14                                                     14

Gmnderna för hur avgifterna skall beräknas bör i fortsättningen liksom hillills beslutas av fullmäktige i kommunen. Beslul om alt en viss parke­ringsplats skall vara avgiftsbelagd fattas nu - inom de ramar som fullmäk­tige fastställt - genom lokala trafikföreskrifter. Inte heller i detta avseende behövs någon ändring i gällande ordning. Till frågorna om det prakliska förfarandet återkommer jag i det följande.

2§ KAL bör ändras i enlighet med vad jag nu anfört. I mitt förslag till ny lydelse av paragrafen har jag använt det kortare uttrycket "allmänna platser" i slället för uttrycket "gala, torg eller annan allmän plats". Någon saklig förändring innebär inle det ändrade uttryckssättet.

3.3.3 Vägtrafikkungörelsen

Tomtparkeringsutredningen och trafiksäkerheisverkei har behandlat ett flertal frågor som berör VTK: s bestäinmelser. Jag avser atl nu informa­tionsvis ta upp några av dessa frågor, nämligen om platsreservation för boende, om formerna för kommunernas beslul om boende- och nyttopar­kering saml om besvärsrätten över sådana beslut.

Platsreservationer

Frågan om reservation av parkeringsplatser på gatumark behandlades i proposilionen om försöksverksamhet med boendeparkering. Dåvarande departementschefen anförde bl. a. alt VTK enligt sina ordalag inte hindrar atl parkeringsplatser på gatumark reserveras för vissa kategorier av perso­ner. Så sker bl.a. i fråga om rörelsehindrade. Inte heller fann han att byggnadslagens (1947:385. omtryckt 1981:872. ändrad senast 1983:517) bestämmelser om att galor skall upplålas till allmänt begagnande hindrade platsreservalion. Han förutsatte därvid att det inte skulle bli fråga om att upplåla en exklusiv rätl för en viss person att använda en viss parkerings­plats. Trafikutskottet lämnade del anförda utan erinran (TU 1979/80:6).

Utredningen diskulerar ingående det lämpliga och riktiga i att parke­ringsplatser reserveras för boende (s. 82 ff). Parkeringsplatser på gatumark bör enligt ulredningen normalt inte förbehållas en viss kategori trafikanter. Att i samband med boendeparkering upplåta bestämda platser till individu­ella personer kan, menar utredningen fortsätiningsvis, inte anses stå i överensslämmelse med byggnadslagstiftningens princip om att gator skall vara upplåtna fill allmänt begagnande. Inte heller reservation av parke­ringsutrymme på gata för dem som bor inom en eller flera enskilda fastig­heter står enligt ulredningen i överensstämmelse med denna princip. I fråga om all reservera parkeringsulryrnme för samtliga boende i en boen-dezon resonerar utredningen annoriunda. En sådan ordning kan, menar ulredningen, knappasl anses medföra alt marken inte längre skulle vara upplåten till allmänl begagnande. Utredningen pekar på den praktiska olägenheten atl reservation av parkeringsplatser kan leda till att dyrbart parkeringsutrymme slår oulnyltjal. Normalt bör inte parkeringsutrymmet


 


Prop. 1984/85:14                                                     15

delas upp mellan boende och besökande. De bör i stället konkurrera om utrymmet. I undanlagsfall kan emellerlid, enligt ulredningen, utrymme behöva reserveras för de boende.

Bland de remissinstanser som yttrat sig i denna fråga är Stockholms kommun och trafiksäkerhelsverket kritiska mol uttrycklig platsreservalion för de boende. Trafiksäkerhelsverket anför, all om det verkligen finns etl behov av alt förbehålla de boende vissa parkeringsplatser, bör del ske genom ändring av detaljplanen. Sundbybergs kommun däremot framhåller att del för kommunens del är väsenlligl all det blir klarlagt att det är möjligt med viss platsreservation på gatumark.

För egen del vill jag anföra följande. Liksom utredningen anser jag att det inte är oförenligt med principen om galas upplåtande till allmänt begagnande all reservera parkeringsuirymme för samtliga boende inom ett visst område. Jag vill heller inle utesluta att del kan finnas områden där platsreservation är praktisk och lämplig. En kommun bör därför inom ramen för ett boendeparkeringssystem undanlagsvis kunna reservera platser för samtliga boende inom etl visst område. Della bör komma lill uttryck i VTK. Erforderligt bemyndigande för regeringen att besluta om della finns i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifier om trafik, transporler och kommunikationer (omlryckl 1978:233. ändrad senasl 1982: 167).

Formerna för kommunernas beslul om boende- och nyltoparkering

Kommunfullmäktige har enligt 2 § KAL (både i den nu gällande och i den av mig föreslagna lydelsen) att besluta ramarna för parkeringsavgifterna i kommunen. De närmare parkeringsvillkoren såsom avgiftsbeläggning av vissa parkeringsplatser, tidsbegränsning av parkering och parkeringsför­bud beslutas av kommunen (irafiknämnden) genom lokala trafikföre­skrifter enligt I47§ VTK. Enligt 1595 VTK kan kommunen (trafiknämn­den) också medge undantag från lokala trafikföreskrifter om parkering. VTK ger kommunerna mycket vida ramar både att ulforma lokala trafikföreskrifter och att medge undantag från dem.

1 försöksverksamheten har både boende- och nytloparkeringen konstru­erats som individuella undantag från i övrigt gällande parkeringsbestäm­melser.

Trafiksäkerhelsverket har med instämmande från samtliga remissinstan­ser som yttrat sig föreslagit atl nyttoparkering skall utformas som generella undanlag från vissa parkeringsbeslämmelser i lokala trafikföreskrifter.

Tomtparkeringsutredningen konslalerar att boendeparkering kan införas anfingen genom lokala trafikföreskrifter eller genom all individuella un­dantag beviljas från föreskrifterna. Utredningen anför atl konstruktionen med undantag var lämplig i försöksverksamheten. Med ell mer permanent system, där boendeparkering i vissa större städer snarare kommer att bli regel än undantag, menar dock ulredningen alt regleringen bör ske genom


 


Prop. 1984/85:14                                                     16

lokala trafikföreskrifter. Utredningen föreslår all delta anges i VTK och alt det också anges där att del är kommunen som prövar om en enskild person skall få tillstånd att parkera enligt de särskilda boendereglerna.

Bland remissinslanserna är uppfattningarna om utredningens förslag delade. Kommunförbundei tillstyrker i och för sig förslaget, men menar atl en möjlighel alt ordna boendeparkering dispensvägen bör kvarslå för mindre orter där systemen kan väntas omfalta endasl få boende. Bl.a. Stockholms och Solna kommuner kritiserar förslagel. Invändningarna be­står främst i atl kommunerna inle gör någon administrativ vinst genom atl fatta beslutet i form av en lokal trafikföreskrift, eftersom det individuella fallel ändå måsle prövas. Vidare befarar kommunerna ökade kostnader, eflersom lokala trafikföreskrifter enligt gällande beslämmelser måsle ut­märkas med vägmärken.

För egen del anser jag att så goda skäl talar för båda lösningarna atl kommunerna även när det gäller del prakliska tillvägagångssätlel vid ut­formningen av boende- och nyltoparkering bör ha valfrihet. Om en kom­mun avser att reservera platser för de boende måsle del emellertid ske genom lokala trafikföreskrifter. Med anledning av påpekandet om kostna­derna för ulmärkning av lokala trafikföreskrifter villjag framhålla atl del -oavsett vilken beslutsform en kommun väljer - är nödvändigt med lydlig och klar information lill trafikanterna.

Besvärsrätt

Tomtparkeringsutredningens förslag innebär atl beslul om lillstånd att fa parkera på boendevillkor kommer alt kunna överklagas i samma ordning som andra beslut som en trafiknämnd fattar, dvs. genom besvär hos länsstyrelsen. Trafiksäkerhetsverket föreslåratt beslut om nyttodispenser inte skall kunna överklagas.

Remissinstanserna har lämnal ulredningens förslag utan erinran. Flera instanser är däremoi negaliva mot trafiksäkerhetsverkets förslag. Länssty­relsen i Stockholms län t. ex. finner inte att del finns skäl att frånkänna en enskild sökande besvärsrätt. eflersom sådan besvärsräll finns vid andra beslut om lokala trafikföreskrifter och undantag därifrån. Länsstyrelsen tillägger atl den förväntar sig en ökning av anlalel besvär både i fråga om boende- och nyttoparkering och atl ökningen innebär att länsstyrelsen måste tillföras nya resurser. Trafiknämnden i Stockholm anför att det är angelägel att möjligheten till besvär behålls för undvikande av misstankar om godtyckligt meddelade beslut.

För egen del vill jag anföra följande. Som framgår av vad jag har anfört fidigare bör kommunerna lämnas en stor frihet atl - med utgångspunkt i de lokala förhållandena - själva bestämma hur boende- och nyltoparkerings­systemen skall vara uppbyggda. Det är inte lämpligl atl statliga myndighe­ter överprövar dessa principer. Jag anser därför inle alt det skall vara möjligt att överklaga beslut i dispens- och behörighetsärenden.


 


Prop. 1984/85:14                                                                    17

Vad jag nu har anfört om platsreservalioner, formerna för kommunernas beslutsfattande och besvärsräiien föranleder vissa ändringar i VTK. Om mina förslag godtas avser jag därför alt återkomma lill regeringen med förslag lill sådana ändringar. Såviu gäller frågan om besvärsräll krävs viss anpassning också av lagen om trafiknämnd. Jag återkommer till della senare.

3.3.4 Lagen (1978:234) om trafiknämnd

Mitt förslag: En uttrycklig bestämmelse om alt del är trafiknämnden som skall falla beslul om parkeringstillstånd på grund av lokala trafik­föreskrifter om boendeparkering tas in i I § irafiknämndslagen. Rege­ringen får i 4§ Irafiknämndslagen bemyndigande att föreskriva om inskränkningar i rätten att överklaga trafiknämndernas beslut.

Tomtparkeringsutredningens förslag: Ulredningens förslag överensstäm­mer med milt såvitt avser I §.

Skälen för mitt förslag: Samtliga frågor i kommunen som rör irafik bör handhas av irafiknämnden. För den kommun som väljer alt ulforma sill boendeparkeringssystem som individuella dispenser följer redan av nuva­rande bestämmelser atl del är Irafiknämnden som skall fatta beslulen.

Som jag nämnde i samband med alt jag behandlade vissa frågor som berör VTK, anser jag att beslut i ärenden om nyltoparkeringsdispenser eller om behörighet all nyltja elt boendeparkeringssystem inte skall kunna överklagas. Bestämmelser om rätl atl överklaga trafiknämndernas beslut finns i Irafiknämndslagen, medan alla andra beslämmelser som reglerar grunderna för irafiknämndernas verksamhet finns i VTK. För all lillräck­ligl noggrant kunna precisera vilka beslulstyper som skall omfattas av fullföljdsförbudel bör också bestämmelserna härom las in i VTK. Della förutsätter emellerlid att regeringen i irafiknämndslagen får ett bemyndi­gande all föreskriva om inskränkningar i den annars gällande fullföljdsräl­len.

4   Upprättade lagförslag

I enlighel med vad jag nu anförl har inom kommunikalionsdepariemen-let upprällals förslag lill

1.  lagom ändring i lagen (1957:259) om rätl för kommunalt utlaga avgifi för vissa upplåtelser å allmän plals, m. m.,

2.  lag om ändring i lagen i lagen (1978: 234) om trafiknämnd.

Det under 1 angivna förslaget har upprällals i samråd med chefen för civildepartementet. t2    Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 14


 


Prop. 1984/85:14                                                     18

De upprättade lagförslagen är enkla och okomplicerade. Jag anser därför att lagrådets hörande saknar betydelse och kan underlåtas.

5    Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har antört hemsläller jag atl regeringen föreslår riksdagen

alt anta de upprättade lagförslagen.

6   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan­den har lagt fram.


 


Prop. 1984/85:14                                                               19

Bilaga 1

Sammanfattning av betänkandet Ds K 1984:1 Boendeparkering på gatumark

I slutet av 1970-talet aktualiserades i Sverige frågan om s. k. boendepar­kering på gatumark. Sedan år 1980 har det varit möjligt för kommunerna alt bedriva försöksverksamhet med sådan parkering. En förutsättning har dock varit att regeringen lämnal sill lillslånd lill verksamhelen.

Fem kommuner har gjort försök med boendeparkering, nämligen Stock­holm, Göleborg, Malmö, Lund och Sundbyberg. Kommunernas erfaren­heler är i stort positiva.

Dessaerfarenheler har tagits i beaklande när tomtparkeringsutredningen lämnar sitt förslag till en mera permanent reglering av möjligheterna att införa boendeparkering. I betänkandet lämnas också en redogörelse för de försök som gjorts.

Boendeparkering innefatlar särskilda förmåner för dem som bor inom ett visst område (boendezon) att parkera på galumark inom områdel. De boende kan gynnas såväl i fråga om parkeringsutrymme och lidsbegräns­ning som i fråga om avgifier. Ulredningen föreslår all i vägtrafikkungörel­sen (1972:603) resp. i lagen (1957:259) om rätt för kommun att utlaga avgift för vissa upplåtelser på allmän plats, m. m. slås fast atl kommunerna får bereda boende inom vissa områden speciella förmåner i dessa avseen­den. - Parkeringsplatser på gatumark skall få reserveras för dem som bor inom en boendezon. På platser där parkering normalt endast får ske för begränsad tid skall boende kunna få parkera under längre tid. Avgift för parkering skall kunna tas ul efler lägre taxa för boende. Av dem skall avgift också kunna tas ut som engångsbelopp för en längre period. En förutsätt­ning för alt avgifi skall få las ul skall allljäml vara att det behövs för att ordna trafiken.

Kommunerna skall själva få avgöra om boendeparkering skall införas inom kommunen och hur parkeringssystemet i så fall skall ulformas när­mare. Något särskilt tillstånd av regeringen skall alltså i fortsäUningen inle behövas.


 


Prop. 1984/85:14                                                                    20

Billiga 2 TRAFIKSÄKERHETSVERKET

1984-01-30                        69-832624

Sialsriidel och chefen för kommunikaiionsdcpaiiemciiiei 103 33 STOCKHOLM

Utvärdering av försöksverksamhet med nyttoparkering

(7 bilagor)

I beslut den 7 april 1983 (RS 525/83) uppdrog regeringen äl trafiksäker­helsverket att ulvärdera de hittillsvarande ertaienheterna av försöksverk­samheten med nyttoparkering. Uppdragel anger också alt om resulialel ;iv utvärderingen ger anledning lill del, skull verkel lämna lorslag lill hur verksamhet med nyttoparkering bor vara uiformad i framliden. Trafiksä-kerhelsverkel skall vid uppdragets fullgörande samräd;i med rikspolissly­relsen, tomtparkeringsutredningen, de berörda kommunerna samt Svens­ka kommunförbundei.

Genom ändringen (1979: 1084) i lagen (1957: 259) om riilt för kommun all utlaga avgifi för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. har regeringen möjlighet att medge att kommuner som regeringen besiämmer lår bedriva försöksverksamhet med nytto- eller boendeparkering, Intill dess regering­ens beslut om utvärdering togs, hade Stockholms, Göleborgs, Lunds, Sundbybergs, Gävle och Solna kommuner erhållil lillsländ all bedriva försök med nyltoparkering.

Trafiksäkerhelsverket, som undersökt tillämpningen av nytlokort i de orler som fått regeringens medgivande lill försök ävensom orter där frågan väckls Ulan att någon försöksverksamhet påbörjats, vill mena alt försöks­verksamheten visat så positiva ertarenheter att försöksverksamheien k;in avslutas och sysiemel med nytlokort permanentas. För alt delta skall kunna ske krävs ändring av grundbestämmelserna pn etl fiertal punkler (i förordning (1976: 1128) om felparkeringsavgift, lag (1957:259) om rält för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m. m. samt vägtrafikkungörelsen (1972:603) (VTK) närmare redovisade i bilaga 5-7).

Detta för atl få elt smidigt fungerande system och inie minst för atl undvika de olägenheter som framkommit i hittillsvarande försök med nytlokort.

Med undanlag för Stockholm och Göteborg har försöken aniingen pågått kort tid eller har få nyttokort utfärdats. Underlaget är i detta avseende begränsat och medger inte några alllför långtgående slutsatser. Den av verket genomförda utredningen har dock visat atl nytloparkeringen upp-


 


Prop. 1984/85:14                                                                   21

levs som positiv och atl det är enda VL-rkliga aliernalivel all lösa praktiska problem med nu giillande parkeringsreslriktioncr.

På motsvarande siitt rapporteras också försöken med nyttoparkering i Stockholm och Göleborg som ett nödvändigt instrument för atl på ett praktiskt sätt klara vissa funklioner i samhällel. Underiaget är här vida större då försöken pågåll långre.

Då det gäller den av verket t;enomförd;i utredningen och därav betingade förslag till nya eller modifierade griindbcsiämmelser kan redovisas föl­jande.

Allmännti övervägiinden

Som redovisats ovan ser man i de stoni kommunerna sysiemel med nyttokort som etl bra men fnimför alll nödviindigt förfarande för alt klara vissa funklioner i samhållet. En slor fara ligger dock i ett alltför frikostigt meddelande av nyttokort då det därvid kan befaras atl sträckor med förbud alt parkera fordon i myckel stor utsträckning blir ockuperade av fordon med nytlokort. Detta innebår att fordon i distributionstrafik och andra med motsvarande behov av kort angöring för exempelvis lastning eller lossning av gods blir hindrade och kan ivingas till en uppställning som är lill men för såväl framkomligheten som trafiksäkerheten. Dessa konsekvenser har ob­serverats och hålls under uppsikl i de berörda kommunerna. Någon lös­ning eller ålgärd för atl komma lillriitta med olägenheten är emellertid inte redovisad.

I sammanhanget kan pekas på alt Sundbybergs kommun valt att endast låta nyllokorten gälla på platser där parkering är tillåten under begränsad lid och mot avgifi. En leknik som också andra kommuner överväger.

Parallellt med undersökningen i försökskommunerna (Stockholm. Göle­borg. Lund. Sundbyberg. Gävle och Solna) studerades situationen i Jönkö­ping. Helsingborg, Hässleholm, Malmö, Sundsvall, Uddevalla, Umeå, Uppsala och Örebro där det var bekant för verket atl systemet med nytlokort övervägts. Syftet med denna senare studie var all kartlägga evenluella alternativ lill och argument mot systemet med nyltoparkering.

Resultatet av studien visar all. om man bortser från Helsingborgs och Hässleholms kommuner, det finns ett stort problem med nu gällande bestämmelser nämligen att det saknas formell möjlighet alt på elt enkelt sätl medge undanlag från avgiftsplikten vid avgiftsbelagd parkering. Gene­rella undantag i större omfattning frän förbudet alt parkera fordon upplevs som eller anses utgöra en nackdel och vara till hinder för flertalet trafi­kanter. Däremot syns flera av de aktuella kommunerna vara beredda att medge alt fordon, som är nödvändiga för att dess förare på ell rationellt och ändamålsenligt sätt skall kunna utföra sitt arbele. fär vara uppställda längre tid i markerade parkeringsplatser än vad för platsen gällande lidsbe­gränsning generellt tillåter.


 


Prop. 1984/85:14                                                     22

Förordning (1976:1128) om felparkeringsavgift

Från den pågående försöksverksamheten anser sig trafiksäkerhelsverket kunna konslalera att problem uppkommer när nyllokorten blir många inom en kommun. Ell sätt alt motverka della problem är atl iaktta stor restriktivitet vid meddelandet av aktuella korl. Sannolikt medför ell sådant tillvägagångssätt atl gränsdragningsproblem uppslår och innebär i vart fall inga förenklingar av sysiemel som sådant.

Nytloparkeringen med alla sina olika villkor och undanlag är etl väsent­ligt avsleg från syftet med lag (1976:206) och förordning (1976: 1128) om felparkeringsavgift, som egentligen tillkom för att skapa enkla regler för övervakning och beivrande av felaktiga uppställningar av fordon. Delta innebär att övervakningen av nytlokortens användning har blivit komplice­rad. Ell sätt att förenkla övervakningen kan enligt verkets mening vara alt göra denna avhängig de olika tillståndens villkor. För atl detla skall vara möjligt krävs ändring i förordningen (1976: 1128) om felparkeringsavgift så att lagen om felparkeringsavgift blir lillämplig även i fråga om överträ­delser av villkor knutna till beslul om undanlag enligt I59§ VTK från lokal trafikföreskrift om parkering. 1 bilaga 7 till denna skrivelse redovisas föreslagen ny lydelse av den aktuella grundbestämmelsen.

Lag (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m.m. (KAL)

Systemet med nyttoparkering lorde av utredningsmaterielet all döma kunna påstås ha kommit för att slanna i ena eller andra formen. Resultaten av de olika försöken samt de överväganden som förevarit har tydligt understmkit detta och det lorde så vitt verket förstått nu närmast vara en fråga om atl finna optimala former för tillämpningen av elt sådant syslem.

Verket har vid sina överväganden ftinnit atl det i grundbestämmelserna för nyllokorten måste ges utrymme för olika avgiftsuttag för parkering och avgiflssältning delvis på olika gmnder. Detla kan förslagsvis ske i KAL. 1 bilaga 5 lill denna skrivelse redovisas elt detaljerat förslag till modifierade beslämmelser. Då verkel nu föreslår att försöksverksamheten upphör har den tillfälliga bestämmelsen om försök samtidigt föreslagils utgå.

Underlaget från kommunerna syns ge belägg för att det många gånger är avsaknaden av möjligheter till avgifts- och/eller tidsdiffereniiering för olika trafikantslag vid parkering, som getl ujpphov fill flertalet diskussioner om nyttokort. Mot den bakgrunden och genom en klarare angivelse om möjlig­heterna att ta ul etl belopp för en viss tid för parkering med eller utan undantag från gällande tidsbegränsning, kan färre antal generella undantag från förbud att parkera fordon uppnås. Enligt trafiksäkerhetsverkets upp­fattning bör detla vara en medveten strävan, eftersom alltför många undan­tag från ett förbud erfarenhetsmässigt minskar förståelsen för regleringar i allmänhet och det akluella förbudet i synnerhet.


 


Prop. 1984/85:14                                                                    23

Mot den föreslagna ändringen i KAL kan invändas alt övervakningen i det aktuella förslagel egentligen inte blir enklare och alt intentionerna med lag och förordning om felparkeringsavgift inte heller skulle uppfyllas i detta fall. Detta är dock inte hela sanningen då avgift lika ofta las ut i trafikreg­lerande syfte som för alt vara ett medel för atl underlätta övervakningen av gällande tidsbegränsning för parkeringen. Därtill kommer att en parke­ringsplats är avsedd för uppställda fordon till skillnad från en slräcka med förbud att parkera fordon där frihet från parkerade fordon är syftet med förbudet. Den tidsbegränsade parkeringen kan ses som ett instrument för att på etl balanserat sätt tillgodose medborgarnas behov av att använda bil för att uträtta ärenden i tätorternas cenirala delar. Den måste dock då ställas i relation till den samhälleliga funktion rörelseidkare och andra har och vilka kan komma i fråga för nyltoparkering.

Det redovisade till trols vill dock verket mena att systemet med nylto­parkering bör kunna användas även för sträckor där parkeringsförbud enligt lokal trafikföreskrift råder. Det främsla skälel lill detta är att vissa förbud att parkera fordon inte enbart har trafiksäkerhets- eller framkom­lighetsfrämjande syfte och alt det redan i vägtrafikkungörelsen och i en särskild förordning om undantag i vissa fall från lokala trafikföreskrifter om stannande och parkering (införd i TSVFS 1982:60) ges generella un­dantag för vissa fordon från förbud att parkera.

Vägtrafikktingördsen (1972:603) (VTK)

Försöksverksamheten med nytlokort har formellt förankrats i 5§ KAL. När verket med utgångspunkt i sin utredning finner att systemet med nyltoparkering bör permanenlas måste regler för etl sådant syslem införas i grundbestämmelserna (jämför föreslagen lydelse i bilaga 6). Delta före­slås ske genom atl i I59§ VTK införs ett nytt stycke mellan nuvarande tredje och fjärde styckena. Där föreslås stadgas alt generellt undantag från lokala trafikföreskrifter om förbud att parkera fordon eller högsta tillåten lid för parkering prövas av den kommun som meddelat föreskriften. Un­dantag från längsla lid har tillagts i förtydligande syfte.

I 160 § VTK föreslås atl etl nytt andra stycke införs mellan nuvarande första och andra styckena. Forlfarande med utgångspunkt i de erfarenhe­ler som redovisats från kommunerna har i det föreslagna stycket precise­rats de förulsältningar som formellt sett skall uppfyllas för erhållande av undanlag eller nytlokort.

Frågan om beslut enligt föreslagna nya fjärde stycket i 159§ VTK skall kunna överklagas har varit föremål för överväganden. Verket har därvid stannat för ell alternativ som inte ger besvärsmöjlighet. Uppfattningen kommer lill uttryck i förslagel lill ändring av I70S VTK (bilaga 6).


 


Prop. 1984/85:14                                                                    24

Utredningsmetoder

Den ulredning som verkel ulföri för försökskommunerna saml studien i de kommuner som övervägl nytlokort har baserats på enkätundersökning­ar. I bilaga I redovisas de upplysningar för vilka uppgifter infordrats då det gällde försökskommunerna. Bilaga 3 upptar molsvarande enkät till övriga tillfrågade kommuner. Huvudpunkterna i det erhållna materialet har för försökskommunerna sammanfattats i bilaga 2 samt för övriga kommuner i bilaga 4 till denna skrivelse.

Under utredningsarbelel har därutöver kompletterande material eller förtydliganden inhämtats per telefon eller genom besök i några kommuner.

Förslag

Mol bakgrund av det redovisade föreslår trafiksäkerhelsverket atl för­söksverksamheten med nytlokort avslutas och att systemet med nyttokort permanenlas. Verkel föreslår dessulom alt vissa grundbeslämmelser i förordning (1976:1128) om felparkeringsavgift, lag (1957:259) om rätl för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m. m. samt väglrafikkungörelsen (1972:603) (VTK) ges en sådan lydelse som redovi­sas i bifogade bilagor 5—7.

Samråd

Denna skrivelse jämte bilagor har i enlighet med regeringens direktiv för uppdragets fullgörande överlämnats för synpunkter och samråd under höslen 1983 till rikspolisstyrelsen, tomtparkeringsutredningen, berörda försökskommuner samt Svenska kommunförbundet.

I det material som utsändes för samråd hade trafiksäkerhelsverket, med hänvisning till all verket uppfattade atl nyttoparkeringen uppvisade lik­heter med den så kallade boendeparkeringen, i föreslagna ändringar av grundbestämmelserna även infogat fiirslag som beaktade boendeparke­ringen.

Förslagen tillstyrktes ulan erinran av Gävle, Göleborgs, Lunds och Solna kommuner samt Svenska kommunförbundet.

Rikspolisstyrelsen anförde att ett alltför generöst meddelande av nytlo­parkeringslillstånd kan medföra olägenheler för andra trafikanter, men all faran för olägenheler i alll väsenlligl kan undvikas om trafiksäkerhelsver­ket föreskriver restriktivitet i tillämpningen av tillståndsgivningen. Frän Sundbybergs kommun framfördes den till tomtparkeringsutredningen tidi­gare angivna synpunkten om överväganden av vilka åtgärder som kan vidtas i syfle att tillgodose kommunernas behov av att - där trafikförhål­landena på plalsen så medger - till enskild under viss lid upplåta visst beslämt gatumarksområde för parkeringsändamål.

Stockholms kommun anförde alt det av 2 § KAL bör framgå all avgifi även får tas ut för "nyttoparkering" på plals där förbud att parkera fordon gäller enligt lokal trafikföreskrift, atl det bör anges direkt i I47S VTK att


 


Prop. 1984/85: 14                                                                  25

avgiftsuttag för parkering meddelas som lokal trafikföreskrift och angivel­sen härom i 2 § KAL utformas som en hänvisning, samt alt den som berörs av ett beslut om "nytlokort" även fortsättningsvis skall kunna föra talan mol detla och att denna rätl las in i 4§ i lag (1978: 234) om trafiknämnd.

Vad Stockholms kommun anfört om "avgiftsuttag på sträcka med par­keringsförbud" har beakiats genom en jusiering av förslaget till ändring av 2 § KAL, medan verket i övrigt vidhåller sitt förslag då trafiksäkerhelsver­ket anser etl förtydligande i VTK obehövligt respeklive att det är kommu­nens bedömning som skall gälla i frågor om undanlag för nyltoparkering. Rälien att besluta om olika uttag strider mol liksiällighetsprincipen och bör ges slöd i lag.

Tomtparkeringsutredningen har anfört alt utredningen avser föreslå att boendeparkering regleras som lokal trafikföreskrift. Då trafiksäkerhelsver­ket anser att nyttokort bör vara elt undantag från eljest gällande bestäm­melser och meddelas med stöd av 159§ VTK, så har verket ändrat sill ursprungliga förslag alt behandla nytto- och boendeparkering parallellt.

Tomtparkeringsutredningen har också föreslagit att frågan om nyltopar­kering skall få lillålas på parkeringsförbjuden sträcka blir föremål för nylt övervägande, all uttrycket "skilda kategorier av trafikanter" i förslagel lill lydelse av 2§ KAL ersätts med etl ultryck som direkt tar sikle på de grupper som är avsiklen alt särbehandla saml all även fakiorer som exem­pelvis lillgång och eflerfrågan på parkeringsplatser bör kunna vägas in vid bestämningen av avgiften för nytlokort. Efter förslag från tomtparkerings­utredningen härverket ändral "engångsbelopp" lill "engångsbelopp för en viss lidsperiod" i förslaget till ändring av 2 § KAL.

Vidare har tomtparkeringsutredningen ansett att 2 § andra stycket i KAL enligt förslaget fått en alllför vidsträckt formulering liksom också uttrycket "annan verksamhet som tillgodoser ell allmänl intresse eller som är av särskild betydelse för den enskilde" i förslagel till lydelse av 160 § VTK. Ulredningen anser inte heller att enskilda sökandens rätl alt klaga över beslut om nyltoparkering bör begränsas.

I den slulliga handläggningen av detla ärende har undertecknad general­direktör beslutat i enlighet med styrelsens uppdrag. Föredragande har varit byråchef Jan Hagberg.

Lars Peterson


 


Prop. 1984/85:14                                                     26

BUaga3

Författningsförslagen i betänkandet Ds K 1981:1 Boendeparkering på gatumark

1    Förslag till

Förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen (1972:603)

Härigenom föreskrivs i fråga om vägtrafikkungörelsen (1972:603) dels att 147 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels alt i kungörelsen skall införas en ny paragraf, I59b§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

147§'

Särskilda trafikregler för viss väg eller vägslräcka eller för samtliga vägar inom visst område meddelas genom lokala trafikföreskrifter utom i fall som avses i 151 och 154§§.

Genom lokal trafikföreskrift får meddelas

1.  förbud mot trafik med fordon av visst slag eller fordon med last av viss
beskaffenhet,

2.  föreskrift om körriktning,

3.  förbud mot provkörning eller sådan övningskörning som avses i 72 § körkortsförordningen (1977:722),

4.  föreskrift om väjningsplikt med avvikelse från 37 eller 38 § eller om stopplikt vid vägkorsning,

5.  föreskrift att väjningsplikt eller stopplikt skall gälla i stället för be­stämmelserna i 57 § första stycket,

6.  föreskrift om färdhastighet med avvikelse från 64 § eller med begräns­ning fill lägre hastighet än som följer av 65 eller 66 § eller beslut som meddelats med stöd av 65 §,

7.  förbud att stanna eller parkera fordon.

8.   föreskrift om stannande eller parkering med avvikelse från 69 eller
71 §. 72 § 2. 5 eller 6, 73 § eller 74§ 3 eller 4,

9.     föreskrift som avses i 32 § Iredje slycket fordonskungörelsen (1972:595),

10.  föreskrift om axeltryck, boggilryck eller bruttovikt med avvikelse från 106 §,

11.  föreskrift med inskränkning till mindre bredd eller längd på fordon, fordonståg eller last än som tillätes i 107 eller 109§,

12.   föreskrift om undantag från 118, 121 eller 122 §,

13.   föreskrift om andra särskilda åtgärder för reglering av trafiken.

Meddelas enligt andra stycket lo­kala trafikföreskrifter om parke­ring, får dessa innefatta särskilda reglerför boende i ett visst område,

' Senaste lydelse 1980: 1116.


 


Prop. 1984/85:14                                                     27

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

om det behövs för att underlätta för dem atl parkera inom området. Reglerna får avse rätt till vissa par­keringsplatser och längsta tillåtna tid för parkering.

Genom lokal trafikföreskrift får vidare bestämmas att viss väg eller vägslräcka skall anses som huvudled, motorväg eller motortrafikled. Ut­formas föreskriften så att huvudleder kommer atl korsa varandra, skall väjningsplikt eller stopplikl regleras särskilt i korsningen, såvida inte annat följerav 37§.

159b§ Frågor om parkeringstillstånd på grund av lokala trafikföreskrifter som meddelats med stöd av 147§ tredje stycket prövas av kom­munen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1985.

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:234) om trafiknämnd

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1978:234) om trafiknämnd skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1§ I den utsträckning som regeringen med stöd av 2§ lagen (1975:88) med bemyndigande atl meddela föreskrifter om trafik, transporter och kom­munikationer har överiålit åt kommun atl meddela föreskrifter som avses i I § första stycket 8 nämnda lag, skall denna uppgift Inom kommunen handhavas av en trafiknämnd.

I den omfattning som regeringen I den omfattning som regeringen

har bemyndigat kommun att pröva har bemyndigat kommun att pröva

frågor om undantag från föreskrift frågor om undantag från föreskrift

som avses i första stycket skall som avses i första stycket eller om

även denna uppgift handhavas av parkeringstillstånd på grund av så-

trafiknämnden. dan föreskrift skall även denna upp­
gift handhavas av trafiknämnden.

Denna lag träder i krafl den I januari 1985.


 


Prop. 1984/85:14

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:259) om räu för kommun atl uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. dels alt 5 § skall upphöra att gälla, dds atl 2§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


!§'


För räll att under begränsad tid begagna av kommun för allmän par­kering upplåten plals å gala, torg eller annan allmän plats må kom­munen, där så finnes påkallal för trafikens ordnande, uttaga avgifi med del belopp som erfordras för att tillgodose sagda ändamål. Grunder för beräkning av sådan av­gift beslutas av kommunfullmäk­tige. Därvid får föreskrivas all rö­relsehindrad skall vara befriad från skyldighet att erlägga avgift.

För rält att begagna av kommun för allmän parkering upplåten plals på gala, torg eller annan allmän plals/åc kommunen, om del är på­kallat/ö/- all ordna trafiken, ta ut avgifi med del belopp som behövs för ändamålet.

Grunder för beräkning av sådan avgifi beslutas av kommunfullmäk­tige. Därvid får föreskrivas all lö-rdsehindrade skall vara befriade från avgift. Om det behövs för atl underlätta för dem som bor i ett visst område att parkeia inom om­rådet, får avgift tas III av de boende efter särskilda grunder eller som engångsbelopp för en viss period.

För upplåtelse på allmän plats av särskild uppställningsplats för fordon, som brukas i yrkesmässig trafik för personbefordran, må kommunen ut­taga avgifi med belopp, som erfordras för alt läcka kommunens kostnader med anledning av upplåtelsen.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1985. Beslul om försöksverksam­hel som regeringen meddelat enligt den upphävda paragrafen upphör att gälla den Ijanuari 1986.

Senaste lydelse 1978: 236.


 


Prop. 1984/85:14


29 Bilaga 4


Författningsförslagen  i  trafiksäkerhetsverkets  rapport  1984-01-30 med utvärdering av försöksverksamhet med nyttoparkering

Förslag till ändring av lag (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.


Nuvarande lydelse

2S För räll alt under begränsad tid begagna av kommun för allmän parkering upplåten plats ä gala, torg eller annan allmän plats mä kommunen, dår så finnes påkallat för trafikens ordnande, uttaga av­gift med det belopp som erfordras för atl lillgodose sagda ändamål. Grunder för beräkning av sådan av­gift beslutas av kommunfullmäk­tige. Därvid får föreskrivas att rö-i-elsehindrad skall vara befriad från skyldighel att eriägga avgift.

För upplåtelse på allmän plats av särskild uppställningsplats för for­don, som brukas i yrkesmässig tra­fik för personbefordran, må kom­munen uttaga avgift med belopp, som erfordras för alt täcka kommu­nens kostnader med anledning av upplåtelsen.


Föreslagen lydelse

2§ För räu att under begränsad lid begagna av kommun för allmän parkering upplåten plals å gata, torg eller annan allmän plals må kommun, där så finnes påkallal för trafikens ordnande, uttaga avgift med del belopp, som erfordras för alt lillgodose sagda ändamål. På molsvarande säll Jår kommun även ta ut avgift för parkering som kom­munen bedömer angelägen för det allmänna eller Jör enskild närings­idkare på plals där parkering eljest är Jörbjiulen enligt lokal Irafikjöre-skri fl. Avgijl Jår las ul som en-gängsbelopp Jör en viss tidsperiod som kan anses skäligl med hänsyn till allmängiltiga parkeringsavgifier inom kommunen eller inom del av kommunen och efter olika grunder Jör skilda kategorier av irajlkunler. Grunder för beriikning av avgift be­slutas av kommunfullmäktige.

Beslut om avgiftsuilug meddelas av kommunen som lokal trafikföre-skriji enligt I47§ väglrafikkiingö-rdsen (1972:603). Däi-vid får före­skrivas om undantag från avgifts­plikten för rörelsehindrad eller i öv­rigl om del är moiiveral av admini­strativa eller prakliska skäl.

För upplålelse pä allmän plals av särskild uppställningsplats för for­don, som brukas i yrkesmässig tra­fik för personbefordran, må kom­munen utlaga avgift med belopp, som ertordras för au täcka kommu­nens kostnader med anledning av upplåtelsen.


 


Prop. 1984/85:14

Nuvarande lydelse

5 § De kommuner som regeringen bestämmer får bedriva försöksverk­samhet som innebär avvikelse från föreskrifterna i 2 § första stycket. Sådana medgivanden får också in­nefatta rätt att ta ut avgifter efter olika grunder för skilda kategorier av trafikanter. Regeringen bestäm­mer de närmare villkoren för för­söksverksamheten.


Föreslagen lydelse 5§   Utgår


30


Förslag till ändring av vägtrafikkungörelsen (1972:603)

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse


159 § Frågor om---- vägver­
ket.

Frågor om------ trafiksäker­
hetsverket.

Frågor om--- vistas.

Frågor om--- vägverket.

Skall en fråga-- olägenhel.

160§   Undanlag får- olägen­
het.

Meddelas--- villkor.

170 § Om talan mot beslut av kommun enligt denna kungörelse finns beslämmelser i lagen (1978:234) om trafiknämnd.


159 § Frågor om---- vägver­
ket.

Frågor om------ trafiksäker­
hetsverket.

Frågor om--- vistas.

Frågor om generellt undantag från lokala trafikföreskrifter som rör förbud att parkera fordon eller högsta tillåten tid för parkering prövas av den kommun som med­delat föreskriften.

Frågor om--- vägverket.

Skall en fråga-- olägenhet.

160§ Undantag får —- olä­
genhet.

Undantag enligt 159 § fiärde stycket får meddelas om det behövs för utövande av sådan näringsverk­samhet som kommunen bedömer angelägen för det allmänna eller för enskild näringsidkare. Med nä­ringsverksamhet Jämställs även an­nan verksamhet som tiUgodoser ett .allmänl intresse eller som är av sär­skild belydelse för den enskilde. Generellt undantag skall avse visst fordon.

Meddelas--- villkor.

170 § Talan mot beslut av kom­mun enligt 159 § fiärde stycket får inte föras. Om talan mot annat be­slut av kommun enligt denna kun­görelse finns bestämmelser i lagen (1978:234) om trafiknämnd.


 


Prop. 1984/85:14


31


Förslag till ändring av förordning (1976:1128) om felparkeringsav­gift


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


1§ Lagen (1976:206) om felpar­keringsavgift tillämpas i fråga om överträdelse av 69 § försia stycket, 7l§,72§ 1,2,4, 5 och 7,73 § saml 74 § första slycket 2, 4, 5 och 6 väg­lrafikkungörelsen (1972: 603) eller av sådan lokal trafikföreskrift som rör stannande eller parkering och som har meddelats enligt 147 § and­ra stycket samma kungörelse eller 57 § andra stycket terrängtrafikkun-görelsen (1972:594) eller motsva­rande beslämmelse i äldre författ­ning.


1§ Lagen (1976:206) om felpar­
keringsavgift tillämpas i fråga om
överträdelse av 69 § försia stycket,
71§,72§ 1,2,4, 5 och 7,73§ samt
74 § försia stycket 2, 4, 5 och 6 väg­
trafikkungörelsen (1972: 603) eller
av sådan lokal trafikföreskrift som
rör stannande eller parkering och
som har meddelals enligt 147 § and­
ra stycket samma kungörelse eller
57 § andra stycket lerrängtrafikkun-
görelsen (1972:594) eller föreskrift
som meddelats i samband med be­
slut om undantag från lokal trafik­
föreskrift om stannande eller par­
kering enligt 159 § tredje eller JJärde
stycket
     väglrafikkungörelsen

(1972: 603) eller molsvarande be­stämmelser i äldre författning.


 


Prop. 1984/85:14                                                               32

Bilaga 5

Sammanställning av remissyttrandena över tomtparkeringsutred­ningens betänkande (Ds K 1984:1) Boendeparkering på gatumark och trafiksäkerhetsverkets rapport den 30 januari 1984 med utvärde­ring av försöksverksamhet med nyttoparkering

Remissinstanserna

Efter remiss har yllranden över betänkandet och rapporlen avgetts av rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhelsverket (endasl betänkandet), statens planverk, länsstyrelserna i Stockholms, Göleborgs och Bohus saml Väs­terbottens län, Göteborgs, Lunds, Luleå, Malmö, Sollentuna, Sundby­bergs och Örebro kommuner, Hyresgäslernas riksförbund, Molormännens riksförbund. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Stock­holms kommuns parkerings AB, Svenska kommunförbundet och Sveriges fastighetsägareförbund.

Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogal yllranden från irafiknämn­den i Stockholms kommun, tekniska nämnden i Solna kommun och Stock­holms polisdistrikt. Länsstyrelsen i VÉisterbottens län har bifogat yttran­den från Lycksele, Skellefteå och Umeå kommuner samt vägförvaltningen i länet.

Yltrande har dessulom inkommii från Föreningen Sveriges kommunala parkeringsbolag.

1 följande sammanställning återges yttrandena något avkortade. Yttran­dena har i möjligaste mån delats upp i ett boendeparkerings- och elt nyttoparkeringsavsnitt.

1    Boendeparkering

Rlkspolisstyielsen: Från polisiär synpunkt kan utredningens förslag till­styrkas. Rikspolisslyrelsen vill dock framhålla önskvärdheten av att lokal polismyndighel hörs även i de fall boendeparkering införs genom dispens från lokal trafikföreskrift.

Trafiksäkerhelsverket: Trafiksäkerhetsverket delar utredningens upp­fattning att kommunerna själva skall få avgöra om så kallad boendeparke­ring skall införas inom kommunen. Vidare är verket i allt väsentligl över­ens med vad ulredningen anför under överväganden och förslag (sidan 70 ff) om exempelvis alt andra lösningar än boendeparkering kan tillämpas (sidan 81) att boendeparkering egentligen endast bör bli akluell i cenirala områden med äldre lät bebyggelse (sidan 80) samt alt det normalt lorde vara bäst alt låla boende och andra, som har intresse av alt parkera i områdel, all konkurrera om tillgängliga platser (sidan 84).


 


Prop. 1984/85:14                                                     33

Enligt trafiksäkerhetsverkets uppfallning är likheterna mellan nyltopar­kering och boendeparkering större än skillnaderna. Den största likheten är att i båda fallen krävs en individuell behovsprövning och all ell eventuellt lillstånd förknippas med ett antal villkor för parkeringen. Della lalar enligt verkets mening för alt både nyttoparkering och boendeparkering bör be­handlas enligt 159 § väglrafikkungörelsen (1972:603) (VTK) som undanlag från lokala trafikföreskrifter.

Trafiksäkerhetsverket anser all boendeparkerare och andra som vill parkera sill fordon i vanlig ordning bör få konkurrera om lillgängliga platser. Häri ligger all en avvägning måste ske mellan det antal boendepar­keringstillstånd som meddelas och del parkeringsbehov som i övrigl före­ligger. Ell sådanl system innebär att ett boendeparkeringstillstånd inte automatiskt ger rätt till en parkeringsplats. Enligt verkets mening skall det heller inte vara möjligt all på gala, som upplåtits för allmänt begagnande, eller på allmän plats som avsatts för allmänl parkeringsändamål, reservera parkeringsplatser för vissa kommuninnevånare. Om behov uppkommer av att endast låta vissa boende parkera på vissa parkeringsplatser anser verket att detaljplaneändringar skall göras på sätl ulredningen beskrivii under avsnittet platsreservation (sidan 83).

Statens planverk: Verket delar tomtparkeringsutredningens uppfallning alt möjligheter bör ges kommunerna alt underlätta parkering på gatumark för boende inom elt visst område.

Enligt planverkets bedömning ger föreslagna ändringar av lagar och förordningar kommunerna erforderligt handlingsutrymme för atl i varje enskill fall välja bästa form för reglering av boendeparkering resp. nylto­parkering.

Införande av bostadsparkering på gatumark och av nyttoparkering mås­te föregås av en allsidig bedömning av de positiva effekterna på de boendes parkeringssituation, på tomtmarkens ulnytljande för lek och utevistelse saml på begränsning av bilanvändning för arbetsresor ställda mol de nega­tiva effekterna på de berörda gatornas gatumiljö, trafiksäkerhet och fram­komlighet.

Om utredningens förslag till lagändringar genomförs bör därför enligt planverkets mening allmänna råd ularbelas som bl. a. klargör hur en ulvär­dering lämpligen kan ske och hur parkeringsregleringen kan utformas.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen ansluter sig lill tomtpar­keringsutredningens bedömning atl försöksverksamheten med boendepar­kering gett så positiva erfarenheler alt den bör permanenlas.

Länsstyrelsen lillslyrker i huvudsakliga delar den föreslagna ulform­ningen av parkeringssystemen. Vissa frågor har länsstyrelsen funnit skäl att närmare kommentera.

Som tomtparkeringsutredningen slagit fast bör bosladsparkering i första hand ske på tomtmark. Länsstyrelsen undersiryker vikten av, att boende­parkering på galumark endasl kommer i fråga inom sådana bebyggelseom-


 


Prop. 1984/85:14                                                     34

råden där tillgången på garageplalser eller andra lämpliga parkeringsplatser utanför gatumark är otillräckliga, att systemet ulformas så all efterfrågan på tomtparkering upprätthålls och att kommunernas parkeringsnormer inte påverkas.

1 likhei med trafiknämnderna i Stockholms och Solna kommuner anser länsstyrelsen alt boendeparkeringssyslemel bör uppfattas som en undan-tagsföreleelse.

På de av irafiknämnden i Siockholm angivna skälen bör boendeparke­ringen enligt länsstyrelsens mening utformas som undanlag från lokala trafikföreskrifter. (Vad trafiknämnden i Stockholm anförl återges nedan.)

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen tillstyrker tomtparkeringsutredningens förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: LUredningen har uttömmande och insiktsfullt belyst och analyserat de utvalda kommunernas försöksverk­samheter. De konsekvenser som belysls för pendling, miljö, lomtmarks­parkering, avgiftssystem m. m. mofiverar väl föreslagna författningsänd­ringar. Länsstyrelsen konstaterar atl de spörsmål som utredningen söker en lösning på huvudsakligen är att finna i större tätorters centrala bebyg­gelse med dåliga förutsättningar för lomtmarksparkering.

Utredningen uttalar den uppfatlningen att principen om bostadsparke­ring på tomtmark bör gälla som huvudregel och att boendeparkeringen bör införas endast där tillgången är klart otillräcklig och inle kan avhjälpas inom överskådlig tid. Delta synsäll är enligt länsstyrelsens mening funda­mentalt.

Där brisl råder på parkeringsplatser är det inte sällan fråga just om intrång på allmän plalsmark, som i sladsplan åsyftats utgöra park eller plantering. 1 sådana fall bör det understrykas alt förändringen till parke-ringsylor i regel bör avgöras genom planändring och inte genom ställnings­taganden i gatukontor eller trafiknämnd. Länsstyrelsen vill i detta sam­manhang - då försöksverksamheterna uppenbarligen har varil en fråga för enbart dessa tekniska organ - därför siarkt understryka viklen av atl ifrågavarande planering sker i samråd med byggnadsnämnden. Nämndens ansvar och insikter i markanvändningsfrågorna, såväl övergripande som i detalj beiräffande bebyggelse, bevarande, irafik m. m. är av obestridlig betydelse i också nu utredda sektorsavseenden.

Göteborgs kommun: Förslaget fill ändrad lagstiftning för alt möjliggöra en permanentning av pågående försöksverksamhel med boendeparkering på gatumark innebär att kommunen får de ramar och den flexibilitet som erfordras för alt lösa parkeringsfrågorna på ell tillfredsställande sätl. Lag­förslagel tillstyrks. Lunds kommun tillstyrker förslaget till boendeparkering. Luleå kommun anför atl boendeparkering med långlidsparkering på gatan kan vålla problem vintertid i kommunen.


 


Prop. 1984/85:14                                                     35

Lycksele kommun har inle några störte problem med parkering på gatu­mark men tillstyrker författningsändringen som ger kommunerna denna rätt atl bestämma om parkeringsfrågorna.

Den främsla målsättningen bör vara, om möjlighel finns, alt ändra stads­planen så att vissa delar av allmän platsmark ändras fill specialområden för parkering.

Kommunstyrelsen i Malmö kommun har utan eget yttrande sänt in utlåtanden som slyrelsen inhämtat från byggnadsnämnden, faslighets-nämnden och gatunämnden. Fastighetsnämnden har i princip inget atl erinra mot förslaget. Byggnadsnämnden anför bl.a.: Sammanfattningsvis finner byggnadsnämnden att det framlagda förslaget till ändrad lagstiftning för boendeparkering är positivt och att det är angeläget atl del förverkligas. Byggnadsnämnden lillstyrker därför förslagel. Gatunämnden anför bl. a.: Atl i befintligt gatunät ge väghållaren möjlighet att prioritera parke­ring för de boende måsle anses vara en betydligt smidigare och mer lättillämpad form av boendeparkering än atl parkeringsplatser överförs till specialområden, som i parkeringsbolagets regi hyrs ut fill de boende. Under alla förhållanden är det inte lämpligt att gå via specialområde då det gäller parkeringsplatser i körbanan. Det kan också vara tveksamt att tillämpa delta system avseende parkeringsplatser omedelbart intill en kör­bana. Erfarenheter från Rörsjöstaden pekar mot vissa problem. Därför anser gatunämnden att det nu framlagda förslaget är mycket lämpligt och föreslår att kommunen i sitt yttrande tillstyrker det.

Gatukontoret i Skellefteå kommun finner förslaget till boendeparkering vara motiverat och föreslår tillstyrkan utan erinran.

Solna kommun: Gemensamt för allmänna lokala trafikföreskrifter är att dessa skall tillkännages genom skyllsättning så atl trafikanter som berörs upplyses vid parkeringstillfället och på den plats som det gäller.

Av detta följer, att begränsningar som föranleds av den av tomtparke­ringsutredningen föreslagna lokala trafikföreskriften om boendeparkering skulle medföra en omfattande och komplicerad skyllsättning ule i kom­munen. På de platser där boendeparkering tillåls måste nämligen på sär­skilt sätt anges vem som har rätt att parkera på andra villkor än vad som normalt gäller.

En jämförelse av nyltoparkering och boendeparkering som undantag från allmänt gällande parkeringsföreskrifter uppvisar så stora likheter med individuell behovsprövning och till parkeringstillstånden särskilt knutna villkor, att dessa bör behandlas enligt 159§ i vägtrafikkungörelsen (VTK) och inte utformas som en generell lokal trafikföreskrift.

Mot förslaget atl med lokal trafikföreskrift införa boendeparkering talar även att dispensformen är att hänföra till undantagsverksamhet. Normalt skall parkeringsbehovet tillgodoses på tomtmark, vilket också utredningen påpekar, och inte tillgripas innan andra parkeringslösningar prövats. Av 159 § VTK bör därför framgå att viss restriktivitet skall gälla för dispens­formerna.


 


Prop. 1984/85:14                                                     36

Sollentuna kommun: Systemet med boendeparkering bör inle genomfö­ras på i utredningen föreslaget sätl. För en kommun inom en så intimt samverkande region som Stockholmsregionen ter sig boendeparkeringen som orättvis, dä den innebär att man gynnar boende i främst Stockholms innerstad, som redan genom lägel på sin boslad bör bli betraktade som gynnade. Man missgynnar dem som inte lyckats få ett centralt boende ulan tvingas pendla lill sina arbelen i innerstaden med hänvisning till de ;' innerstaden väl utbyggda kollekliva förbindelserna.

På delta sätl vältrar Siockholm över bekymren på den omkringliggande regionen med olillräcklig pendellågstrafik med låg resslandard och - jäm­fört med innerstaden - glesa eller mycket glesa förbindelser.

Del förljänar i delta sammanhang att påpekas atl ca 70% av de arbe­tande i innerstaden reser kollektivt till och från arbetet. Om boendeparke­ring införs allmänt leder detta till alt fler arbetande får slora svårigheler alt resa till och från sin arbetsplats, då man kan förutsätta alt de som bor väl lill kollekliva färdmedel redan utnyttjar dessa.

Det är således i en storstadsregion inte rimligt all en kommun ensidigl. Ulan all la hänsyn till övriga kommuner, får besluta om boendeparkering. Här bör beslutanderätten tillkomma t. ex. länsstyrelsen.

Sundbybergs kommun: Kommunen har inte något att erinra mot genom­förd utvärdering och förslag med anledning härav.

Kommunen har fidigare hemställt att tomtparkeringsutredningen även bör överväga vilka åtgärder som kan vidtas i syfte atl tillgodose kommu­nernas behov av att - där trafikförhållandena på platsen så medger - till enskild under viss tid upplåta visst bestämt gatumarksområde för parke­ringsändamål. Denna fråga är för Sundbybergs del oerhört viktig då den är en del i hela lösningen av kommunens problem med parkering. 1 tättbe­byggda storstadsområden med sladsplanebestämmelser byggda på ett lomträltsinstilut där den allmänna marken börjar vid husliv uppstår stora svårigheter att lösa parkeringsfrågorna på etl tillfredsställande sätl. Därför vill kommunen ånyo starkt poänglera att även denna fråga bör ges sin lösning i detla sammanhang.

Trafiknämnden i Stockholms kommun: Trafiknämnden får inledningsvis med lillfredsslällelse konstatera att det nu föreligger förslag som syftar till atl ge kommunerna lagligt stöd för införande av boende- och nyttoparke­ring samiidigi som nämnden vill framhålla det angelägna i att del fortsatta lagstiftningsarbetet bedrivs med skyndsamhet.

Trafiknämnden delar tomtparkeringsutredningens uppfattning att kom­munerna skall fä avgöra om boendeparkering skall införas i kommunen, och nämnden är i allt väsentligt överens med vad ulredningen anför bort­sett från den teknik som föreslås att boendeparkeringen i huvudsak skall regleras genom lokala trafikföreskrifter.

Del anges i förslagel, alt skälen för boendeparkeringens reglering genom lokal trafikföreskrift är dels att sådan reglering är nödvändig om vissa


 


Prop. 1984/85:14                                                     37

platser skall kunna reserveras för de boende dels ock alt del är lämpligt alt ge reglerna föreskrifts form eflersom boendeparkering i de slörre städerna kommer aU kunna ses mer som en regel än som elt undantag.

Trafiknämnden är av den uppfaltningen, au boendeparkering på galu­mark främst lämpar sig för centrala områden med tät äldre bebyggelse. 1 sådana stadskärnor råder regelmässigt brist på parkeringsuirymme vilket lill stor del beror på en hög besöksparkeringsfrekvens. Det är därför angelägel all det tillgängliga utrymmet utnyttjas så effeklivl som möjligt och deua förhållande talar starkt emot au parkeringsplatser uteslutande reserveras för de inom området boende.

Det torde vidare förhålla sig sä, atl boendeparkering på gatumark även fortsättningsvis skall betraktas som elt undantag som skall lillgripas när andra uppslällningsmöjligheter icke med rimliga resursinsatser kan tillska­pas. Eftersom parkeringsulrymmen enligt vad som ovan anförts icke bör reserveras uteslutande för de boende kommer de lokala trafikföreskrif­terna som innehåller boendeparkeringsregler atl gälla endast en förhållan­devis liten del av del totala antalet trafikanter som utnyttjar kommunens gatunät. Detta förhållande i förening med att lokala trafikföreskrifter en­dast bör innehålla regler av allmän giltighet talar för atl boendeparkerings­reglerna icke skall ges formen av lokal trafikföreskrift.

Då trafiknämnden, även med det förslag som tomtparkeringsutredning­en lagt, ändå måsle fatta individuella behörighetsbeslui synes ej heller några administrativa fördelar kunna vinnas med det föreslagna systemet i förhållande till förfaringssättet vid en traditionell dispensgivning. Del lorde dessulom förhålla sig sä att det är lätlare att underrätta en boendeparkera­re om de regler han har att iaktta i en särskild meddelad dispens än genom generellt utfärdade lokala trafikföreskrifter.

Trafiknämnden är vidare av den uppfattningen, alt likheterna mellan boendeparkering och nyltoparkering är påfallande slora. Detla förhållande talar för att de olika parkeringsformerna behandlas på elt likartat sätt. Den metodik med undanlag enligt 159§ vägtrafikkungörelsen som trafiksäker­hetsverket anvisat angående förfaringssättet vid meddelande av nytlopar­keringslillstånd bör med enkla komplelleringar av de av verkel föreslagna författningsändringarna kunna tillämpas även på boendeparkeringsinstilu-tel.

Örebio kommun: Kommunen instämmer helt i tomtparkeringsutredning­ens slutbetänkande vilket i korthet innebär atl kommunerna själva får avgöra om boendeparkering skall införas och hur parkeringssyslemet i sä fall närmare skall utformas. De genomförda försöken med boendeparke­ring i de fem försökskommunerna synes väl styrka slulbeiänkandets ställ­ningstagande. Dessutom innebär förslaget att beslulen fiyltas närmare de människor som blir berörda, en utveckling som hälsas med tillfredsställel­se, och som bör eftersträvas inom sä många samhällssektorer som möjligt.


 


Prop. 1984/85:14                                                     38

Hyresgästernas riksförbund: I likhe;t med utredningen anser förbundet att principen om bostadsparkering på tomtmark fortfarande bör gälla som huvudregel.

Boendeparkering bör endast införas där tillgången på garageplalser eller andra lämpliga tomtparkeringsplatser är klart otillräcklig och denna brisl inte bedöms kunna avhjälpas inom överskådlig tid. Kommunerna bör i samråd med de boende och deras organisation själva avgöra om och var boendeparkering skall införas inom kommunen och hur parkeringssyste­met skall utformas närmare.

Hyresgästernas riksförbund har ingel att erinra mot de förslag till änd­ringar i gällande räll som utredningen föreslår i syfte att ge kommunerna möjlighel atl införa boendeparkering piå gatumark.

Motormännens riksförbund: I fråga om fillämpningen vill M fästa upp­märksamheten på att avsiklen är att bexeda boende inom aktuella områden speciella förmåner. Härav följer att systemet med boendeparkering defini­tivt inte skall införas om man kan konstatera att de boende är tillfreds med redan gällande parkeringsbestämmelser.

NTF: Det finns ett legitimt behov för de boende att ha möjlighet att ha sina bilar uppställda i anslutning till bostaden utan att vara tvungna att flytta dem varje dag. Om antalet upjiställningsplatser på tomtmark eller motsvarande inte är tillräckligt måste de boende beredas möjlighet att ha sina bilar uppställda på galumark. NTF anser det riktigt att kommunerna ges den formella behörigheten att beslota om s. k. boendeparkering och att kommunerna själva skall avgöra hur parkeringssystemet skall utformas.

Siockliolms kommuns parkerings AB: Enligt bolagets uppfattning bör boendeparkering på gatumark komma till användning i sådana områden där lomtmarksparkering inte kan erbjudas inom rimligt gångavstånd och där denna brisl inte kan lösas inom överskådlig tid.

Boendeparkering på gata får således ej försvåra kommunens möjligheter all hävda byggnadslagstiftningens bestämmelser alt anordna parkering. I annat fall uppslår en risk att ansvarei för parkeringens anordnande över­flyttas lill kommunen. Eftersom fastigheternas livslängd är lång blir även i sådant fall svårl atl vid ändrad efterfrågebild tillgodose en ökad efterfrågan på parkeringsplatser. Om inga nya parkeringsanläggningar kommer att byggas kan galuparkering komma atl behöva tillgripas i en utsträckning att den lill slut icke räcker till. Detta kan medföra allvariiga rubbningar i fastigheternas och näringslivels verksamhet och funktioner.

Vad belräffar boendeparkering på gatumark vill parkeringsbolaget slutli­gen uttrycka sin tillfredsställelse att beslutanderätten om hur parkeringen skall anordnas hell skall ankomma på kommunen.

Svenska kommunförbundet: Med hänsyn till att möjligheter saknas till en utbyggnad av tomlparkeringar i sådan omfattning alt dessa kan ersätta gatumarksparkeringen för boende anser styrelsen att boendeparkering är


 


Prop. 1984/85:14


39


ett realistiskl alternativ. Behov torde kunna föreligga inle enbart i storstä­derna utan även lokall i medelstora och mindre tätorter.

Om boendeparkeringen skall kunna leda till minskat bilanvändande mås­le en låg taxa användas för boende och en högre för besökare. Styrelsen tillstyrker därför att taxoma differentieras. Avgiftsuttag nattetid kan i enstaka fall vara motiverat och bör således tillåtas.

Utredningen anser atl regleringen av boendeparkering bör ske genom lokala trafikföreskrifter snarare än genom atl individuella undantag från trafikföreskrifter meddelas. Detta kan vara riktigt i större tätorter med belydande behov av boendeparkering. På orter med blolt lokala behov av boendeparkering kan emellerlid individuella undanlag vara enklare all använda. Båda typerna av reglering bör därför vara tillåtna.

Sveriges fastighetsägareförbund: Förbundel tillslyrker ulredningens förslag lill ändringar i vägtrafikkungörelsen (1972:603) och i lagen (1957: 259) om rält för kommun aU uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m. m.

Utredningen framhåller (s. 73) all del inle är realistiskt att bygga ut parkeringsmöjligheterna på tomtmark så atl de förslår för dagens bilpark. Detta skulle medföra mycket höga kosinader och vara en betydligt större påfrestning på miljön i många äldre bebyggelseområden än vad en något så när kontrollerad bostadsparkering på galumark innebär.

Förbundet är av samma uppfattning och vill särskilt peka på, att i samband med del stora förnyelseprogram av bebyggelsen som regeringen tagil iniliativ till ("ROT-programmel") är del av mycket stor betydelse för möjlighelen atl genomföra en förnyelse att boendeparkeringen kan lösas på annat sätt än genom lomtmarksparkering. Förbundet anser att galuparke­ring är etl bra allernaliv.

Föreningen Sveriges kommunala parkeringsbolag: Målsätlningen och huvudprincipen måste, enligt föreningens uppfattning, vara att bostadspar­kering skall ske på tomtmark (kvartersmark). Kan sådan parkering erbju­das inom rimligt gångavstånd från bostaden, bör systemet med boendepar­kering på gatumark inte lillämpas. Boendeparkering på gata kan i annal fall bli en både lättvindig och ekonomiskt sett lockande "lösning" av ett svårt stadsbyggnadsproblem ulan en klar planmässig målsättning. Vissa områ­den i berörda kommuner där boendeparkering på gala införts på försök, inrymmer erforderligt antal bilplatser på "tomtmark" inom gångavstånd, varför boendeparkering på gala ej borde införts. Där del ej råder brisl på bilplatser för bosladsparkering på tomtmark inom av byggnadsnämnden angivet rimligt gångavstånd, där uppslällningstiden ej är begränsad och där kostnaden är normal, finns sålunda ingel behov av boendeparkering på gala.

Enligt föreningens åsikt bör således boendeparkering pä gatumark ut­nyttjas mycket restriktivt och endast lillämpas där kommunen efter en grundlig utredning visar att tomtmarksparkering inom rimligt gångavstånd


 


Prop. 1984/85:14                                                     40

är olillräcklig och där denna brisl bedöms inle kunna lösas inom överskåd­lig lid. Systemet kommer i annal fall att ur såväl planmässiga som ekono­miska synpunkter undergräva byggnadslagstiftningens målsällning om ira­fiksäkra och miljövänliga lösningar. Boendeparkering på gata kommer dessutom atl avsevärl försvåra kommunens möjligheter atl hävda faslig-helsägarnas skyldighel alt anordna parkering enligt byggnadsstadgans 53 § 3 mom., (och enligt PBL: s nya regler), vilkel även utredningsmannen framhåller, och i slället kommer denna skyldighel att överflyttas på kom­munen med därav följande konsekvenser för stadsplan och ekonomi. Detta förhindrar emellerlid inle au nuvarande galumark, som ej längre utnyttjas för röriig Irafik, genom siadsplaneänd.ring eller framlida lagändring (t. ex. PBL) ges status som tomtmark (exempel finns bl.a. i Malmö) varefter kommunen kan disponera marken för parkering ulan de hinder som nuva­rande lagsliftning skapar.

2   Nyttoparkering

Statens planverk: Verket slöder också trafiksäkerhetsverkets bedöm­ning atl försöksverksamheten med nyltoparkering kan avslulas och att kommunerna bör ges möjligheter att genereUt lillämpa systemet med nyt­lokort.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen ansluter sig till trafiksä­kerhetsverkets bedömning atl försöksverksamheien med nyltoparkering gett så positiva erfarenheter all systemet nu bör permanenlas.

Länsstyrelsen inslämmer i TSV:s bedömning alt etl alltför frikostigt meddelande av nytlokort kan medföra olägenheter för andra trafikantgrup­per. Nyltoparkering föreslås, till skillnad från boendeparkering, kunna användas även för sträckor där parkeringsförbud råder enligt lokal trafik­föreskrift. Om nyllokorten blir för många kan systemet med nytloparke­ringen även komma all motverka siu eget syfte saml medföra behov av yllerligare trafikreglerande åtgärder, exempelvis sloppförbud på sträckor där del råder parkeringsförbud. Omfattande dispenser från parkeringsför­bud torde också, såsom TSV framhåller, minska respekten för regleringar i allmänhet och det aktuella förbudet i synnerhet.

Mot bakgrund härav finner länsstyrelsen den föreslagna utformningen av bestämmelserna om nyltoparkering i 2§ första stycket KAL och 160§ andra stycket VTK vara alltför vidsträckt och kan komma att medföra en alllför generös bedömning. Bestämmelserna bör enligt länsstyrelsens me­ning utformas mer restriktivt och om möjligt också mer precist ange vem som skall kunna anses som nytloparkerare.

TSV föreslår i 2§ andra slycket KAL all möjlighet ges atl föreskriva undanlag från avgiftsplikien om det är motiverat av administrativa eller praktiska skäl. TSV har inte närmare motiverat denna vidsträckta möjlig-


 


Prop. 1984/85:14                                                     41

hel lill sådana undantag som skulle kunna komma all uppfattas som orätt­visa av bilisterna.

Såsom länsstyrelsen tolkat förslaget skall beslul om nyltoparkering inle kunna överklagas av enskild sökande. Som skäl härför har TSV angett atl det är kommunens bedömning som skall gälla. Länsstyrelsen finner inte atl del föreligger skäl alt frånkänna enskild sökande besvärsräll. Beslul av trafiknämnd om lokal trafikföreskrift eller undantag därifrån kan enligt gällande beslämmelser överklagas av enskild även om kommunen själv meddelat den lokala trafikföreskriften. Beslul angående boendeparkering skall också kunna överklagas av enskild sökande enligt tomlparkerings­uiredningens förslag.

I den pågående försöksverksamheten med nyltoparkering har förhållan­devis många besvär anförts hos länsstyrelsen över vägrade tillstånd. Även om bestämmelserna om nyttoparkering ulformas mer restriktivt lorde en permanentning av försöksverksamheien medföra atl besvärsärendena to­tall seU kommer atl öka. Denna ökning torde lillsammans med en ökning av antalet besvär över beslut om boendeparkering för länsstyrelsens del innebära att länsstyrelsen måste tillföras minsl lika mycket resurser som nyligen sparats in genom överföring av vissa irafikärenden lill andra be­slutsinstanser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen lillstyrker med nedan nämnda modifiering de förslag som trafiksäkerhelsverket framlagl.

I trafiksäkerhetsverkets utvärdering anges under mbriken "samråd" att tomtparkeringsutredningen lämnal vissa synpunkier på trafiksäkerhetsver­kets förslag lill författningsändringar. Länsstyrelsen delar den uppfallning som tomtparkeringsutredningen pä detla sätt framfört.

De föreslagna ändringarna i författningarna måste naturligtvis anpassas efler varandra.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen har intet att erinra mol trafiksäkerhetsverkeis ulvärdering av nyltoparkeringar och förslagen lill författningsändringar.

Lunds kommun: Kommunen tillslyrker förslaget lill nyttoparkering. Er­farenhelerna av den hittillsvarande försöksverksamheien i Lund har utvi­sat att elt stort behov av nyltoparkering föreligger i gator med parkerings­förbud, i försia hand inom stadskärnan. De olägenheler som kan uppkom­ma vid nyltoparkering i sådana gator är, att de fordon för vilka parkerings-förbudet inrättals, exempelvis distribulionsfordon, kan bli hindrade och Ivingas till dubbelparkering. Della är inle acceptabelt i stadskärnans trånga gatunät. Detla problem bör dock gå att bemästra genom återhållsamhet i meddelandet av nytlokort. Vidare kan den tillåtna uppställningstiden för fordon med nytlokort göras kortare på galor med parkeringsförbud än på gator eller parkeringsplatser med lidsbegränsad parkering. Vidare kan dislribulionstrafikens behov av angöringsulrymme i parkeringsförbjudna gator tillgodoses genom anordnande av lastzoner, samiidigi som nyllokor­ten inte berättigar till uppställning i sådana zoner.


 


Prop. 1984/85:14                                                     42

Luleå kommun: Del finns anledning att förändra lagstiftningen så atl del i centrumområden går all lillämpa olika regler för nyttotrafik och övrig trafik. Den erfarenhei vi har i Luleå är att bestämmelserna om avgiftsbe­läggning har för vår del visat sig lösa della problem. I en kommun av Luleås storlek kan ifrågasättas om etl nyttokort för uppställning på plats där parkeringsförbud råder verkligen är lämpligt. Sannolikl skulle etl nyt­lokort utdelas frikostigare än nu använda dispenser.

Kommunstyrelsen i Malmö har gelt in faslighels- och gatunämndernas utlåtanden utan egel yltrande.

Fastighetsnämnden har inte något alt erinra i sak mot införande av nyttoparkeringsbestämmelser. Införandet av nyttokort kan vara elt smi­digt sätl all underlätta berörda personers verksamhel. En viss restriklivilet i de lokala bestämmelserna är dock enligt nämndens mening nödvändig för att bibehålla framkomligheten framför allt för kollektivtrafik och distribu-lionstrafik. I gatunämnden i Malmö har man hitintills i stället för nytlokort tillämpat etl system som innebär all de som har behov av sådan parkering — och man kan inle förneka atl det finns behov därav - begär s.k. muntligt tillstånd vid varje tillfälle. Vederbörande ringer till trafiköver-vakningsenhelen på Hjulhamnsgalan och får om så är möjligt och befogat erforderligt tillstånd. Vid samma tillfälle anvisas då vederbörande var uppställningen skall ske i närheten av den begärda plalsen - en anvisning som försöker begränsa olägenheler för andra trafikanter i görligaste mån. Anlalet muntliga lillstånd som på det här sället beviljas dagligen växlar kring någol tiotal. Det är klarl alt del är lill förfång för näringslivet all behöva begära tillstånd vid varje enskill tillfälle och del innebär också att kommunen går miste om de intäkter som nyttokortel kan medföra. Å andra sidan förhindrar systemet effektivt missbruk. Om man skall införa nytlo­kort så är del enligt gatunämndens mening lämpligl alt begränsa tillstånden lill alt avse de delar av gatorna där parkering är tillålen. och tillstånden skall således innebära en rätt atl stå längre tid än vad som annars är medgivet.

Under hänvisning lill vad ovan anförts får gatunämnden tillstyrka att boendeparkering möjliggörs på gatumark och all nytlokort. om systemet införs, begränsas till att avse platser där parkering är tillåten.

SkeUefteå kommun tillstyrker trafiksäkerhetsverkets förslag ulan erin­ran.

Solna kommun: Tekniska nämnden har 1983-11-14-15. §253. tillstyrkt trafiksäkerhetsverkeis förslag att kommunerna skall ges möjlighel att sär­behandla nyttoverksamhet och boende i parkeringssammanhang.

Sollentuna kommun: Vad gäller nyllokorlel är situationen en annan (än beträffande boendeparkeringen). Här är del besökande lill den service som endast innerstaden kan erbjuda som blir lidande av det föreslagna syste­met. Då dessa besök har sin lopp vid liclpunkter när nyttotrafiken är liten bör del föreslagna nytlokortssyslemel inte vålla nämnvärd olägenhel för


 


Prop. 1984/85:14                                                     43

de i regionen utanför innerstaden boende. Möjligen borde etl regionall gällande nytlokort övervägas då kommungränserna inle ulgör gräns för företagares verksamhetsområden.

Sundbybergs kommun: Systemet med nyUoparkering kan godlas, dock bör även regionall gällande kort övervägas.

Trafiknämnden i Stockholms kommun: I enlighel med trafiksäkerhels­verket finner trafiknämnden atl systemet med nytloparkeringslillstånd är en nödvändighet för all elt stort antal funktioner i samhällel skall kunna fungera på elt ändamålsenligt sätt.

Den melod trafiksäkerhelsverket anvisat för lagreglering av nyttopar-keringssystemet bygger på individuell dispensgivning och är direkl anpass­bar på det försök som sedan år 1980 bedrivits i Stockholms kommun. Trafiknämnden lillstyrker därför med nedan angivna reservationer verkets förslag lill erforderliga författningsändringar.

Trafiksäkerhelsverket föreslår genom ändring av 170 § VTK en begräns­ning av möjligheterna att föra talan mot kommunens beslut. Verket har icke angivii några närmare skäl för att begränsa fullföljdsmöjligheten, och enligt nämndens uppfattning innebär regeln ett väsentligl avsteg från svensk rättstradition. Under den försöksverksamhet som bedrivits i Stock­holms kommun har det visat sig, atl frågan om erhållande av nyttoparke-ringstillslånd har stor betydelse för flertalel sökande och alt beslul om avslag på en sådan framställning ofta uppfattas som synnerligen ogynn­samt. För undvikande av misstankar om godtyckligt meddelade beslut är det angeläget att möjligheten till anförande av besvär bibehålls och för delta synsätt talar även allmänna rättssäkerhetsskäl.

Enligt Irafiknämndens uppfattning bör i den föreslagna ändringen av I60§ VTK intas någon form av restrikliviletsregel som slyr en alllför liberal tillståndsgivning.

Umeå kommun: I Umeå erhålls, om särskilda skäl föreligger, dispens från p-förbud när bilen används som "arbetsredskap". Tillfällig dispens ges av Irafiknämnden och kan ske utan skrivelser. Generell dispens ulfär­das förutom till handikappade endasl till distriktssköterskor. Kommunala fordon har avgiftsbefrielse enligt beslul i kommunfullmäktige.

Del nuvarande systemet fungerar bra och dess omfattning är ringa. Det finns i dag inget alt vinna ur kommunal synpunki med ett införande av nyttokort. snarare en ökad administration. För parkeringskunder däremoi bortfaller problemet med växelpengar och besväret all kontakta trafik­nämnden.

Om elt framlida behov av nytlokort uppstår anser kontoret att "Sundby­bergsmodellen" är alt föredra, dvs. nyttokorten gäller inte på p-förbuds-sträckor. Då undviks problem för vambilar och trafiksäkerheten och fram­komligheten ävenlyras inte.

NTF: För alt serviceverksamheten, som är viktig för samhället och för den enskilde, skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt måste Iran-


 


Prop. 1984/85:14                                                     44

sportsyslemet i våra tätorter medge rimliga möjligheter till parkering av bilar, som används i sådan verksamhel. Den s. k. nytloparkeringen är etl sätt atl söka lösa problemen.

Utvärdering av försöksverksamheten redovisar kommunernas insläll­ning till sysiemel med nyltoparkering och erfarenheterna är enligt trafiksä­kerhetsverkets sammanställning positiva. Även när del gäller nyltoparke­ring anser NTF del rikligl att kommunerna ges formell möjlighet atl införa sådan och alt kommunerna själva skall beslämma vilken lyp av system som skall tillämpas.

Med hänsyn till trafiksäkerhelsaspekter bör man enligt NTF se restrik­tivt på nyltokortet och dess användning. Man bör måhända därutöver också ifrågasälla om inle användningen av nytlokort måste begränsas i vissa uttalade reslriklioner där annars trafiksäkerheten skulle ävenlyras.

Svenska kommunförbundet: Beträffande trafiksäkerhetsverkets förslag till nyltoparkeringsreglering delar styrelsen verkels uppfattning att nyllo­korten fyller en funktion och all försöksverksamheien visat så positiva erfarenheter alt systemet med nytlokort bör permanentas.

Såväl tomtparkeringsutredningen som trafiksäkerhelsverket föreslår författningsändringar för att respektive regleringstyper skall kunna genom­föras. Med hänsyn till atl förslagen delvis rör samma paragrafer måsle en sammanjämkning ske. Slyrelsen tillslyrker dock i sak förslagen med un­danlag av den av TSV föreslagna besvärsbeslämmelsen i 170§ VTK. Nuvarande regel om förvaltningsbesvär enligt lagen om trafiknämnd bör bibehållas.


 


Prop. 1984/85:14                                                               45
Innehåll

Propositionen  ..................................................................       1

Propositionens huvudsakliga innehåll   .............................       1

Propositionens lagförslag  ................................................       2

1.................................................................................... Lag om ändring i lagen (1957: 259) om räll för kommun alt utlaga
avgifi för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m.............
      2

2. Lag om ändring i lagen (1978: 234) om trafiknämnd    ..... 3

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 20 seplember 1984        4

1   Inledning  ...................................................................... ..... 4

2   Bakgrund   ..................................................................... ..... 5

 

2.1    Allmän bakgrund   ....................................................       5

2.2    Försöksverksamhel med boendeparkering och nyltoparkering   6

 

2.2.1    Boendeparkering  .............................................       6

2.2.2    Nyltoparkering   ................................................       8

3 Föredraganden .............................................................. ..... 8

3.1 Boendeparkering och nyttoparkering i framtiden    ..       8

3.1.1    Boendeparkering  ............................................. ..... 8

3.1.2    Nyltoparkering   ................................................ ... 10

 

3.2    De nya parkeringssystemen - beslutanderätt och utformning    10

3.3    Förfatiningsändringar   ............................................. ... 12

 

3.3.1    Inledning .......................................................... ... 12

3.3.2    Lagen (1957:259) om rätl för kommun alt uttaga avgifi

för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m., KAL                   12

3.3.3    Vägtrafikkungörelsen   ..................................... ... 14

3.3.4    Lagen (1978:234) om trafiknämnd   ................ ... 17

 

4   Upprättade lagförslag  ...................................................    17

5   Hemställan   ...................................................................    18

6   Beslut    .......................................................................... .. 18

Bilagor

1   Sammanfattning av betänkandet Ds K 1984: I Boendeparkering på gatumark                 19

2   Trafiksäkerhetsverkets rapport 1984-01-30 med utvärdering av för­söksverksamhet med nyttoparkering                                                                                                   20

3   Författningsförslagen i betänkandet Ds K 1981: I   .......    26

4   Förfatlningsförslagen i trafiksäkerhetsverkets rapport                     29

5   Sammanslällning av remissyttrandena över tomtparkeringsutred­ningens betänkande Ds K 1984: 1 och trafiksäkerhetsverkets rap­port    ................................... .. 32

Norstedts Trycken, Stockholm 1984