Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1984/85:110

Regeringens proposition

1984/85:110

om konsumenttjänstlag;

beslutad den 13 december 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

INGVAR CARLSSON

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag lill en ny konsumeniljänsllag. Syftet med lagen, som saknar motsvarighet i dag, är alt stärka konsumenternas slällning på etl område av stor praktisk betydelse för dem.

Konsumenlljänsllagen skall vara lillämplig på ijänster som näringsidka­re utför åt konsumenter vid arbete på lösa saker eller fastigheter. Lagen omfattar alliså l.ex. underhålls- och reparationsarbeten på bilar och hus­hållsapparater, liksom enlreprenadarbelen på byggnader och tomter (utom nyproduktion av bostadshus). Vidare regleras ijänsler som gäller förvaring av föremål, l. ex. magasinering av möbler och omhändertagande av pälsar. Lagreglerna är i huvudsak tvingande till konsumentens förmån.

Näringsidkaren skall enligt lagen utföra tjänsten fackmässigt och med omsorg ta lill vara konsumentens intressen. Han skall vidare vid behov samråda med konsumenten och ge denne lämplig vägledning. Näringsid­karen skall även underrätta konsumenten om behov av tilläggsarbete och vara skyldig att utföra särskilt angeläget tilläggsarbete. Slutligen åligger del näringsidkaren att avråda konsumenten från tjänster som inte är till nytta för denne.

1 lagen fastslås vilka rättigheter konsumenten har, om tjänsten uiförs felakligl eller om näringsidkaren gör sig skyldig lill dröjsmål vid utföran­det. Vid fel är näringsidkaren normall skyldig - men även berättigad - all avhjälpa felet. Detla skall i princip ske utan kosinad för konsumenten. Om felet inte avhjälps, får konsumenten göra avdrag på priset eller - om felet är väsentligt - häva avtalet. Åven vid dröjsmål som är väsentliga lar I    Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110

Rättelse: S. 13, rad I Står: Förslag lill Rättat lill: 2 Förslag till S. 16, rad 4 efler 23a §, Tillkommer: saml närmast före denna paragrafen ny rubrik.


Prop. 1984/85:110                                                     2

konsumenten häva avtalet. Vid Fel och dröjsmål har konsumenten dess­utom rätt till skadestånd, om inle näringsidkaren kan visa att del ej har förekommit någon försummelse på hans sida. Som fel räknas även avvi­kelser från reklamuppgifter o.d. (marknadsföringsansvar). Näringsidka­rens ansvar enligt en tidsbestämd garanli förtydligas och skärps. Ett fel skall reklameras inom skälig tid. Som yttersta frist gäller två år från det alt uppdraget avslutades, utom vid arbete på byggnader eller fasl egendom då tiden är tio år.

Har priset för en ijänsl inte avtalats, behöver konsumenten inle betala mer än skäligt pris. Näringsidkaren får bara i viss ulslräckning avvika från en ungefäriig prisuppgift. Konsumenten har rätl all få en specificerad räkning. Vidare regleras frågan om konsumentens skyldighel att belala för en förberedande undersökning.

Om konsumenten avbesläller en Ijänsl, är han skyldig att betala för redan utfört arbele och ersätta näringsidkaren för vissa föriuster. Konsu­menten är dock inte skyldig atl betala föriuslersättning, om han avbeställer tjänsten därför all den har blivit onyttig för honom av skäl som han inte råder över.

Lagen innehåller även vissa regler om näringsidkarens rättigheter för det fall all konsumenten inle belalar i tid eller inle lämnar medverkan som är en väsenllig förutsättning för utförandel. Dessa regler är bl. a. avsedda att hindra avtalsvillkor om påföljder som är strängare mol konsumenten.

I propositionen läggs också fram förslag om ändringar i konsumentkre­ditlagen. Viktiga konsumentskyddsbeslämmelser i den lagen skall gälla även belräffande krediter i samband med konsumenttjänster. Vidare före­slås all 4 8 marknadsföringslagen ändras så all del blir möjligl atl i mark­nadsrättslig ordning förbjuda farliga eller uppenbart odugliga ijänster. Be­träffande konsumenlköplagen och den allmänna köplagen föreslås att preskriptionstiden för anspråk på grund av fel föriängs från nuvarande ell år lill två år.

Den nya lagsliftningen avses träda i kraft den I januari 1986.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådel. Proposi­tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 17), lagrå­dets yttrande (s. 340) och föredragande statsrådets ställningstaganden Ull lagrådets synpunkter (s. 368).

För atl få skälen lill lagförslagen hell klara för sig måsle läsaren ta del av alla tre texterna.


 


Prop. 1984/85:110                                                               3

Propositionens lagförslag

1   Förslag till Konsumenttjänstlag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 8 Denna lag gäller avtal om tjänster som näringsidkare i sin yrkesmäs­
siga verksamhet utför åt konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål i
fall då tjänsten avser

1.  arbete på lösa saker, dock ej behandling av levande djur,

2.  arbele på fast egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatien eller på andra fasta saker, dock ej arbete som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål eller annat arbele som den som uppför byggnaden har ålagit sig all ulföra i samband därmed,

3.  förvaring av lösa saker, dock ej förvaring av levande djur.

2 8   Lagen gäller inte

1.  tillverkning av lösa saker, utom då konsumenten skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet,

2.  installation, montering eller annal arbete som en näringsidkare ulför för alt fullgöra ell avial om köp av en lös sak,

3.  arbele som till fullgörande av etl avtal om köp utförs för alt avhjälpa fel i den sålda egendomen.

3 8 Avtalsvillkor som i jämförelse med beslämmelserna i denna lag är till
nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i
lagen.

Uppdraget m. m.

Ulförande och material

4 8 Näringsidkaren skall utföra tjänsten fackmässigl. Han skall vidare
med lillböriig omsorg ta till vara konsumentens inlressen och samråda med
denne i den utsträckning som del behövs och är möjligt.

Om inle annal får anses avtalat, ingår det i tjänsten att näringsidkaren skall tillhandahålla behövligl malerial.

Säkerhel

5 8   Näringsidkaren skall särskilt iaktta att tjänsten inte utförs

1.   i slrid mot sådana förfatlningsföreskrifler eller myndighelsbeslui som
väsentligen syftar lill att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillföriilligl
från säkerhetssynpunkt, eller

2.     i strid mol förbud enligi 4 8 marknadsföringslagen (1975: 1418).

Näringsidkarens skyldighet all avråda

6 8 Om en tjänsl med hänsyn till priset, värdel av föremålel för tjänsten
eller andra särskilda omständigheter inte kan anses vara lill rimlig nytta för
konsumenten, skall näringsidkaren avråda honom från all låla ulföra Ijäns-
len.


 


Prop. 1984/85:110                                                                   4

Om del först sedan tjänsten har börjat ulföras visar sig att den inte kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenten eller atl priset för tjänsten kan bli betydligt högre än konsumenten hade kunnat räkna med. skall närings­idkaren underrätta konsumenten om förhållandet och begära hans anvis­ningar.

Kan konsumenten inle anträffas eller får näringsidkaren av annan orsak inte anvisningar av honom inom rimlig lid, skall näringsidkaren avbryta påböljat arbete. Detta gäller dock ej, om det finns särskilda skäl att anla alt konsumenten ändå önskar få Uänsten utförd.

7  § Har näringsidkaren åsidosatt vad som åligger honom enligt 6 8 och
finns del slarka skäl att anta aU konsumenten i annat fall hade avstått från
att beställa tjänsten eller hade avbeslällt den, har näringsidkaren inte
större rätt Ull ersättning än han skulle ha haft, om konsumenten hade
avstått från att beställa tjänsten eller hade avbeslällt den.

För koslnader som inle ersätts enligt försia stycket har näringsidkaren dock räll lill ersättning i den mån konsumenten annars skulle gynnas på etl oskäligt sätt.

Tilläggsarbele

8  8 Om det när tjänsten utförs framkommer behov av arbele som på
gmnd av sitt samband med uppdragel lämpligen bör ulföras samtidigt med
detta (tilläggsarbete), skall näringsidkaren underrätta konsumenten och
begära dennes anvisningar.

Kan konsumenten inte anträffas eller får näringsidkaren av annan orsak inle anvisningar av honom inom rimlig tid, får näringsidkaren utföra till-läggsarbetet

1.   om priset för detta är obetydligt eller om del är lågt i förhållande till
priset för den avtalade tjänsien, eller

2.   om det finns särskilda skäl att anta all konsumenten önskar få tilläggs­
arbetet utfört i samband med uppdraget.

Näringsidkaren är skyldig att ulföra sådani tilläggsarbete som inte kan uppskjutas ulan fara för allvariig skada för konsumenten, om konsumen­tens anvisningar inte kan inhämtas eller om konsumenten begär det.

1 fråga om pristillägg för tilläggsarbete gäller 38 8.

Fel hos tjänsten

Vad som avses med fel

9  8   Tjänsien skall anses felaktig, om resullalel avviker från

1.   vad konsumenten med hänsyn till 4 8 har rätt atl kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse,

2.   sådana föreskrifter eller myndighelsbeslui som väsentligen syftar till atl säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssyn­punkt, eller

3.   vad som dämlöver får anses avlalal.

Tjänsien skall också anses felaktig, om den har utförts i slrid mot förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (1975:1418) eller om näringsidkaren inle har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig alt utföra enligt 8 8 tredje stycket.

10 §   Tjänsien skall vidare anses felaktig, om resultatet avviker från
sådana uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhel


 


Prop. 1984/85:110                                                              5

eller ändamålsenlighet som kan antas ha inverkat på avtalet och som i samband med avtalets ingående eller annars vid marknadsföring har läm­nals

1.  av näringsidkaren,

2.  av någon annan näringsidkare eller av en branschförening eller liknan­de organisation för näringsidkarens räkning, eller

3.  av en leverantör av material till tjänsten eller av någon annan i lidigare led.

Försia stycket gäller ej i fråga om uppgifier som i lid har rättats på etl tydligt sätt.

11   8 Tjänsten skall slutligen anses felaktig, om näringsidkaren i annat fall än som avses i 6 8 försia slyckel före avtalets ingående har underlåtit att upplysa konsumenten om ell sådani förhållande rörande ijänsiens beskaf­fenhet eller ändamålsenlighet som näringsidkaren kände till eller borde ha känl lill och som han insåg eller borde ha insett vara av betydelse för konsumenten. En förutsättning för all tjänsten skall anses felaktig är dock all underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet.

12   § Frågan om tjänsten är felaktig skall bedömas med hänsyn Ull förhål­landena vid den tidpunkt då uppdraget avslulades. Avser tjänsten en sak som har överiämnats till näringsidkaren eller som av annan orsak befinner sig i hans besittning, anses uppdraget avslutat först när saken har kommit i konsumentens besittning.

Om näringsidkaren har ulförl tjänsten men uppdragel inte kan avslulas i rätt tid på grund av något förhållande på konsumentens sida, är den avgörande tidpunkten i stället den då uppdraget skulle ha avslutats.

13   § Försämras resullalel efler den tidpunkt som anges i 12 8, skall Uänsten anses felaktig om försämringen är en följd av atl näringsidkaren har åsidosatt vad som ålegat honom enligt avtalet eller denna lag.

14   8 Har näringsidkaren genom en garanli eller liknande utfästelse ålagit sig att under en viss tij efler den tidpunkt som anges i 12 8 svara för resultatet av Uänsten och försämras det utfästa resullalel under den an­givna liden, skall tjänsten anses felaktig.

Försia stycket gäller ej, om näringsidkaren gör sannolikt atl försämring­en beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på konsu­mentens sida.

15 8 Avser Uänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som
sägs i 9, 10 och 12-14 88 atl tjänsten skall anses felaktig, om förvaringen
anordnas på etl sätt som avviker från

1.   vad konsumenten med hänsyn lill 4 8 har rätl att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse,

2.   sådana förfatlningsföreskrifler eller myndighetsbeslut som väsentli­gen syftar till alt säkerställa atl föremålet för tjänsten är lillförlitligi från säkerhetssynpunkt, eller

3.   vad som dämlöver får anses avlalal.

Tjänsten skall också anses felaktig, om förvaringen anordnas i strid mot förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (1975; 1418) eller på etl säll som avviker från sådana uppgifter enligt 10 8 som inte i lid har rättats på ell tydligt sätl.


 


Prop. 1984/85:110                                                                6

Påföljder vid fel

16 8 År tjänsten felaktig ulan all del beror på någol förhållande på
konsumentens sida, får konsumenten hålla inne betalningen enligt 19 8.
Han får vidare kräva att felet avhjälps enligt 20 8 försia styckel eller också
göra avdrag på priset eller häva avtalet enligt 218. Dessulom får konsu­
menten kräva skadestånd av näringsidkaren enligt vad som sägs 1318-

I fråga om konsumentens rätt lill skadestånd av någon annan än närings­idkaren finns bestämmelser i 33 8.

Reklamalion

17 8 Vill konsumenten åberopa atl tjänsten är felaktig, skall han under­
rätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det atl han märkt eller
bort märka felet (reklamalion). Reklamalion får dock inte ske senare än två
år eller, i fråga om arbele på mark eller på byggnader eller andra anlägg­
ningar på mark eller i vatten eller på andra fasla saker, lio år efler det atl
uppdraget avslutades, såvida inte annal följer av en garanli eller liknande
utfästelse.

Har näringsidkaren handlat i strid mol iro och heder, får reklamation alltid ske inom tio år efter det atl uppdraget avslutades.

Har meddelande om reklamation lämnals in för befordran med post eller avsänts på annal ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skell när della gjordes.

18 8 Reklamerar konsumenten inte inom den tid som följer av 17 8,
förlorar han rätten att åberopa felet.

Konsumentens rätt all hålla inne belalningen

19 8 Konsumenten får hålla inne så myckel av betalningen som fordras
för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av ett fel hos Uänsten.

Avhjälpande

20 8 Konsumenten har rätt att kräva alt näringsidkaren avhjälper felet,
om det inle medför ölägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är
oskäligt stora i förhållande lill felets betydelse för konsumenten.

Åven om konsumenten inte kräver del får näringsidkaren avhjälpa felet, om han genast efler det att reklamalion har kommil honom Ullhanda erbjuder sig alt göra detta och konsumenten inle har någol särskilt skäl atl avvisa erbjudandel.

Avhjälpande skall ske inom skälig tid efler det alt konsumenten har gelt näringsidkaren tillfälle till del.

Avhjälpande skall ske utan kostnad för konsumenten. Detta gäller dock inte kostnader som skulle ha uppkommit även om tjänsten hade utförts felfritt eller, om felet beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse, kostnader för alt ersätta material som konsumenten enligt avta­let om tjänsten har tillhandahållit och bekostat.

Prisavdrag och hävning

21 8 Avhjälps inle felet enligt vad som sägs i 20 8, får konsumenten göra
avdrag på priset.

Om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat, får konsumenten i stället häva avlalel. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (1975: 1418).

Har tjänsten utförts lill en del och finns det starka skäl att anla atl den


 


Prop. 1984/85:110                                                                  7

inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten, får denne häva avtalet beträffande återstående del. År felet sådani all syftet med Uänsten i huvudsak är förfelat eller utförs tjänsten i slrid mol förbud enligt 4 § marknadsföringslagen, får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet.

Om det redan innan tjänsien har påböijats finns slarka skäl all anla att den inle kommer atl utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumen­ten, får denne häva avtalet.

Prisavdragets sloriek

22 § Ett prisavdrag skall motsvara vad det kostar konsumenten all få
felet avhjälpt, bortsett från sådana kostnader som avses i 20 8 fjärde
styckel andra meningen. Om ell på delta säll beräknat prisavdrag är
oskäligt slort i förhållande lill den betydelse som felet har för konsumen­
ten, skall prisavdraget i slället svara mol felels betydelse för konsumenten.

Avser tjänsten förvaring, skall prisavdraget alltid svara mot felets bety­delse för konsumenten.

Verkningar av hävning

23 § Häver konsumenten avtalet, har näringsidkaren inte rätt Ull betal­
ning för Uänsten. Näringsidkaren har rätt atl ålerfå det malerial som han
har tillhandahållit, om det kan ske utan atl konsumenten åsamkas olägen­
heter eller kostnader av betydelse. 1 den mån del är skäligt skall konsu­
menten ersätta näringsidkarens kostnader för vad som ej kan återlämnas,
dock högst med ett belopp som moisvarar dettas värde för konsumenten.

Har Uänsten utförts till en del och häver konsumenten avlalel beträffan­de återstående del, har näringsidkaren räll till betalning med ett belopp som motsvarar priset för tjänsten i dess helhel med avdrag för vad del kostar konsumenten att få den återstående delen utförd.

Näringsidkarens dröjsmål

Vad som avses med dröjsmål

24 § Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger om uppdraget, ulan att
del beror på någol förhållande på konsumentens sida, inte har avslutats
inom den tid som har avtalals eller, om någon lid inle har avtalats, inom
den tid som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normalt för en
tjänst av samma art och omfattning.

Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger också, om näringsidkaren inle iakttar en överenskommen tid för påbörjande av Uänsten eller för etl arbetes framskridande.

Påföljder vid dröjsmål

25 8 Vid dröjsmål på näringsidkarens sida får konsumenten hålla inne
betalningen enligt 27 8. Han får välja mellan alt kräva att näringsidkaren
utför tjänsten enligt 28 8 och atl häva avtalet enligt 29 8. Dessulom får
konsumenten kräva skadestånd av näringsidkaren enligt vad som sägs i
31 8.

Reklamation

26 § Har uppdragel avslutats, får konsumenten häva avlalel eller fordra
skadestånd på grund av ett dröjsmål endast under förutsättning att han


 


Prop. 1984/85:110                                                                    8

senast inom skälig tid efler uppdragels avslulande har underrättat närings­idkaren om att han vill åberopa dröjsmålet (reklamation).

Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post eller avsänts på annal ändamålsenligt säll, anses reklamation ha skett när delta gjordes.

Konsumentens rätl att hålla inne betalningen

27 8 Konsumenten får hålla inne sä mycket av betalningen som fordras
för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av dröjsmål på näringsid­
karens sida.

Om betalning enligt avtalet skall ske vid arbetets påbörjande eller under arbetets fortskridande, får konsumenten, även om det inte följer av försia stycket, inUll dess att arbetet påbörjas eller fortskrider hålla inne den del av betalningen som har förfallit efter dröjsmålels inlräde. 1 fråga om beialning för sädan del av ijänslen som har ulförts får konsumenten dock inle hålla inne mer än som följer av första stycket.

Konsumentens rätl att Jå tjänsten utförd

28 8 Konsumenten får kräva att näringsidkaren utför Uänsten, om del
inle medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt
slora i förhållande lill konsumenlens inlresse av alt avtalet fullföljs.

Hävning

29 8 År dröjsmålet av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva
avtalet. Har mer än en obelydlig del av Uänsten utförts, får konsumenten
dock häva avtalet endasl beträffande den del som återstår. .■Xven i etl
sådant fall får avlalel hävas i sin helhet, om syftet med tjänsien i huvudsak
är förfelat på grund av dröjsmålet.

Om del finns starka skäl att anta atl del kommer atl inträffa dröjsmål av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet i enlighel med vad som sägs i första stycket.

Verkningar av hävning

30 8    I fråga om verkningarna av hävning tillämpas 23 8.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet m. m.

Skadesiåndsskyldighel på grund av fel eller dröjsmål

31 8 Näringsidkaren är skyldig atl ersätta konsumenten skada som den­
ne tillfogas på grund av fel eller dröjsmål, om inle näringsidkaren visar att
skadan ej beror på försummelse av honom eller någon som på hans sida har
anlitats för atl utföra tjänsten.

Näringsidkarens skadeständsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålel för tjänsien eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll. Näringsidkaren och konsumenten kan dock iräffa avtal om alt sådan ersättning ej skall omfatta föriust i näringsverksamhet.

Skadesiåndsskyldighel I övrigl

32 8 Om föremålet för tjänsien eller annan egendom som tillhör konsu­
menten eller någon medlem av hans hushåll skadas medan egendomen är i
näringsidkarens besittning eller annars under dennes kontroll, är närings­
idkaren även i annal fall än som sägs i 31 S skyldig all ersätta skadan, om


 


Prop. 1984/85:110                                                                  9

inte näringsidkaren visar all skadan ej beror på försummelse av honom eller någon som på hans sida har anlitats för alt ulföra tjänsien.

Näringsidkaren är i övrigt skyldig att ersätta skada som tillfogas konsu­menten, om skadan har vållats genom försummelse på näringsidkarens sida. Delsamma gäller i fråga om skada på egendom som tillhör någon medlem av konsumenlens hushåll.

Näringsidkaren och konsumenien kan träffa avtal om all ersällning enligt försia eller andra slyckel på grund av skada på egendom ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

Skadesiåndsskyldighel för iredje man i vissa faU

33 § Har någon som avses i 10 8 första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller
av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömning­
en av Uänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är Uänsten på
grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra slyckel, är han skyldig au
ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Har någon som avses i 10 S första stycket 2 eller 3 underlåtit att lämna sådan information av betydelse för bedömningen av Uänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1975: 1418) har ålagts att lämna och kan underlätenheten antas ha inverkat på avtalet om Uänsten. är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra slyckel omfaltar även ersättning för skada på föremålel för Uänsten eller på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Jämkning av skadesländ

34 8 Om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungan­
de med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden,
kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Härvid skall även
beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheler på den ska­
delidandes sida, den skadeståndsskyldiges möjligheter atl förutse och
hindra skadan samt andra särskilda omständigheter.

Undanlag för personskada

35 8    Bestämmelserna i 31-34 SS gäller inle ersättning för personskada.

Priset m, m.

Priset

36 8 I den mån priset inte följer av avtalet, skall konsumenien betala vad
som är skäligt med hänsyn till tjänstens art, omfaUning och utförande,
gängse pris eller prisberäkningssält för motsvarande ijänsler vid avlalstill-
fället samt omständigheterna i övrigl.

Har näringsidkaren lämnal en ungefärlig prisuppgift får del uppgivna priset dock inle överskridas med mer än 15 procent, såvida inte någon annan prisgräns har avtalats eller näringsidkaren har rätl lill pristillägg enligt 38 8.

37 8 Har konsumenien uppdragit ål näringsidkaren att företa enbart för­
beredande undersökning för atl utreda omfaltningen av eller koslnaden för
en tjänst, är konsumenten inte skyldig alt betala för undersökningen, om
han på gmnd av sedvana inom branschen eller i övrigl har haft skäl att anla
att undersökningen skulle göras ulan ersättning.


 


Prop. 1984/85:110                                                                  10

Pristillägg

38 8    Näringsidkaren har rätt till pristillägg

1.   om han har utfört tilläggsarbele i enlighet med bestämmelserna i 8 8, eller

2.   om tjänsien har fördyrats på grund av omständigheter som är alt hänföra lill konsumenten och som näringsidkaren inle bort förutse när avtalet träffades.

I fråga om pristilläggets storiek gäller bestämmelserna i 36 8.

Betalning efter olyckshändelse m.m.

39 8 Konsumenten är inte skyldig att betala för arbete som näringsid­
karen har ulfört eller malerial som denne har tillhandahållit i den mån
arbetet eller materialet försämras eller går förioral genom en olyckshändel­
se eller därmed jämförlig händelse som inträffar före den lidpunkt som
anges i 12 8.

Specificerad räkning

40 8 Näringsidkaren är skyldig atl på konsumenlens begäran ställa ut en
specificerad räkning för tjänsten. Räkningen skall göra det möjligt för
konsumenten atl bedöma det utförda arbetets art och omfattning. 1 den
mån tjänsten inte har ulförts mot fasl pris skall del även framgå £iv räkning­
en hur priset har beräknats.

Tid för betalning

41 § Om inle annat följer av avtalet, är konsumenten skyldig att betala
vid anfordran sedan näringsidkaren har utfört tjänsten.

Har konsumenten i tid begärt en specificerad räkning, är han inte skyldig alt betala förrän en sådan räkning har kommil honom till hända.

Avbeställning

42 8 Avbeställer konsumenten tjänsten innan den har slulförls, har nä­
ringsidkaren rätl till ersättning för den del av ijänslen som redan har utförts
saml för arbete som måste utföras trots avbeslällningen. Ersättningen skall
motsvara det pris som skulle ha gällt, om avtalet endast hade avsett vad
som har utförts.

Näringsidkaren har vidare rätt lill ersättning för förluster i form av koslnader för den återstående delen av tjänsten samt ersättning för förlus­ter i övrigt på gmnd av att han har underlåtit att ta på sig annat arbete eller på grund av att han på annat sätt har inrättat sig efler uppdraget. Närings­idkaren har dock inte rätl till sådan ersättning, om konsumentens syfte med tjänsten har blivit förfelat på gmnd av atl

1.   föremålet för tjänsten har skadats eller gått förioral ulan att detta har
berott på försummelse på konsumentens sida, eller

2.   konsumenten har hindrats att dra nytta av tjänsten lill följd av förfatl­
ningsföreskrifler, myndighelsbeslui eller andra liknande omsländigheler
utanför hans kontroll.

Ersättning till näringsidkaren enligt andra styckel får inle översliga hans föriust till följd av avbeslällningen.

43 § Näringsidkaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning
vid avbeställning, om den är skälig med hänsyn lill vad som vid avbeställ­
ning normalt kan antas tillkomma en näringsidkare som ersättning enligt
42 8.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 11

44 8 Om den avbeställda tjänsten avser arbele på en sak som har över­
lämnats lill näringsidkaren eller som av annan orsak befinner sig i hans
besittning och konsumenien inle i rätt lid belalar vad han enligt 42 eller
43 8 är skyldig för Ijänslen eller släller säkerhel för näringsidkarens ford­
ran på denna ersättning, får näringsidkaren fullfölja Ijänslen och kräva fullt
pris för denna.

Försia stycket gäller ej, om del är uppenbart att näringsidkaren vid en sådan försäljning av saken som avses i 50 8 andra styckel ändå kommer att få betalning för sin fordran, sedan koslnaderna för försäljningen och vad näringsidkaren har atl fordra enligt 50 8 försia slyckel har dragits av från köpeskillingen.

Konsumentens dröjsmål

Näringsidkarens rätt att inställa arbelel

45 8 Skall betalning enligt avtalet ske helt eller delvis innan Uänsten har
utförts och belalar inte konsumenien i rätt tid, får näringsidkaren inställa
arbetet till dess all konsumenien betalar. Om del följer av avtalet alt
konsumenten skall medverka lill Uänstens utförande och han inle i rätl lid
lämnar sådan medverkan som utgör en väsentlig förutsättning för utföran­
det, får näringsidkaren inställa arbetet till dess all konsumenten lämnar sin
medverkan.

Har tjänsten påbörjais, är näringsidkaren dock skyldig atl såvitt möjligl ulföra arbete som inle kan uppskjutas utan risk för allvarlig skada för konsumenten.

Inställer näringsidkaren arbetet enligt försia slyckel, har han räll lill ersättning för kostnader och andra förluster som detla åsamkar honom, om konsumenten inte visar att dröjsmålet ej beror på försummelse på hans sida.

Hävning

46 8 Om konsumenien i fall som avses i 45 S inte betalar eller lämnar sin
medverkan i rätt lid och dröjsmålet är av väsentlig betydelse för näringsid­
karen, får denne häva avtalet belräffande återstående del av Uänsten.
Detsamma gäller om näringsidkaren enligt 6 S Iredje slyckel har avbrutit
påbörjat arbete för att få anvisningar av konsumenien och avbrottet med­
för väsentlig olägenhet för honom.

Vill näringsidkaren häva avtalet enligt första stycket skall han först påminna konsumenten om att denne skall betala, medverka eller lämna anvisningar samt ge konsumenien skälig lid atl göra detta.

Har en påminnelse lämnats in för befordran med post eller avsänls på annat ändamålsenligt sätt, anses påminnelse ha skett när detla gjordes.

47   8 Näringsidkaren får också häva avtalet belräffande återstående del av tjänsten, om del redan på förhand finns starka skäl atl anta att konsu­menten inle i rätt tid kommer atl betala eller lämna medverkan enligt 45 8 och atl dröjsmålet blir av väsentlig betydelse för näringsidkaren.

48   8 Häver näringsidkaren avtalet, är konsumenten skyldig att betala som om han hade avbeställt tjänsten den dag då hävningen skedde.

Näringsidkarens rätt att hålla kvar föremålet för ijänslen m. m.

49 8   Avser tjänsien en sak som har överlämnals lill näringsidkaren eller


 


Prop. 1984/85:110                                                                  12

som av annan orsak betmner sig i hans besittning och belalar inte konsu­menten i rätt tid vad näringsidkaren har alt fordra på grund av uppdraget, får näringsidkaren hålla kvar saken lill dess all han har fått betalt eller, vid tvist om belalningen, lill dess alt konsumenien har ställt godtagbar säker­het för del belopp som näringsidkaren har krävt.

50 8 Näringsidkaren skall vidta de ålgärder som skäligen kan krävas av honom för att vårda en sak som han håller kvar enligt 49 8 eller som inte har hämtats i räll lid. Han har rätl till skälig ersättning för vården.

1 fråga om näringsidkarens rätt att sälja en sak som han har tagit emot för alt utföra arbete på finns beslämmelser i lagen (1950: 104) om rätt för hantverkare atl sälja gods som ej avhämtats.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.


 


Prop. 1984/85: no                                                               13

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1905:38 s. I) om köp och byte av lös egendom

Härigenom föreskrivs all 54 8 lagen (1905: 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse                      Föreslagen Ivdelse

54 §

Har köparen ej inom ell år från Har köparen ej inom ivå år från
del gödsel av honom mottagits givit
det godset av honom mottagils givit
säljaren meddelande, atl han vill
säljaren meddelande, alt han vill
lala å fel eller brist, have sin talan
lala å fel eller brisl. have sin talan
förlorat, utan så är all säljaren åta-
förlorat, utan så är att säljaren åta­
git sig alt jämväl efter nämnda tid
git sig all jämväl efter nämnda tid
svara för godset, eller svikligt förfa-
svara för gödsel, eller svikligl förfa­
rande ligger säljaren till lasl.
         rande ligger säljaren lill lasl.

Denna lag iräder i krafl den 1 januari 1986. 1 fråga om avial som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.


 


Prop. 1984/85:110                                                             14

3    Förslag till

Lag om ändring i konsumenlköplagen (1973:877)

Härigenom föreskrivs att 11 S konsumenlköplagen (1973:877) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Il                                                                            §
Vill köparen göra gällande befo-
Vill köparen göra gällande befo­
genhel på grund av fel i varan, skall
genhet på grund av fel i varan, skall
han Underrätta säljaren om felet
han underrätta säljaren om felet
inom skälig lid efler del atl han
inom skälig tid efter det atl han
märkt eller bort märka detta, dock
märkt eller bort märka detta, dock
ej senare än en år från del han mol-
ej senare än två år från del han mot­
tog varan. Har annan än säljaren
log varan. Har annan än säljaren
för dennes räkning åtagit sig all av-
för dennes räkning åtagit sig att av­
hjälpa fel i varan, får underrättelsen
hjälpa fel i varan, får underrättelsen
i slället lämnas till den som gjort
i stället lämnas till den som gjort
åtagandet.
                                                  åtagandet.

Försummar  köparen  atl  lämna underrättelse  såsom  anges i  försia stycket, förlorar han rätlen alt göra gällande befogenhet på grund av felet.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1986. 1 fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.


 


Prop. 1984/85:110                                                             15

4   Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs alt 4 8 marknadsföringslagen (1975: 1418) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4§ Saluhåller näringsidkare lill konsument för enskilt bruk vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom all fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbarl otjänlig för sill huvudsakliga ändamål. Förbud kan meddelas även anslälld hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Försia styckel äger molsvarande   Vad som sägs i försia stycket om

tillämpning, om konsumenien er- saluhåltande av varor gäller även
bjudes alt mol vederlag förvärva då konsumenten erbjuds all mol er-
nytUanderäll lill vara för enskill sanning förvärva nyttjanderätt lill
bruk.
                                            en vara för enskill bruk etter alt

mot ersättning få en  tjänst som
avses      i     konsumenltjänsllagen
(1985:000) utförd.
Förbud enligt denna paragraf får ej
    Förbud enligt denna paragraf får

meddelas i den mån del i författning ej meddelas i den mån del i förfati-
eller beslut av myndighel har med- ning eller beslut av myndighet har
delats särskilda bestämmelser om meddelats särskilda bestämmelser
varan med samma ändamål som om varan eller tjänsten med samma
förbudet skulle fylla.
                    ändamål som förbudet skulle fylla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.


 


Prop. 1984/85:110                                                              16

5    Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs att i konsumenlkredillagen (1977:981) skall infö­ras en ny paragraf, 23a 8, saml närmasl före denna paragrafen ny rubrik av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse Tjänster på kredit

23 a §

Har konsumenten vid avtal om en tjänsl som avses i konsument­ljänsllagen (1985:000) fåll kredil enligt vad som sägs i 3 § angående köp, tUlämpas bestämmelserna i 10-14 §§ på avtalet.


Denna lag Iräder i krafl den I januari 1986.


 


Prop. 1984/85:110

Uidrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
                     PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1984-03-29

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och slalsråden 1. Carlsson, Lundkvisl, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Anders­son, Boslröm, Bodsiröm, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hell­ström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss med förslag till konsumenttjänstlag

1   Inledning

Den civilrättsliga konsumenllagsUftning som hittills har införts i Sverige lar lill största delen sikle på konsumenlköp och på krediler i samband med sådana köp. När det däremol gäller Ijänsler som uiförs för konsumenters räkning är förhållandet mellan avtalsparterna endast i begränsad omfatt­ning reglerat i lag.

Ijuni 1971 tillkallades en särskild sakkunnig' för all utreda frågan om en civilrätlslig lagstiftning lill konsumenternas skydd på Uänsleområdet (ser­viceområdet). Den sakkunnige, som antog namnet konsumenltjänslulred-ningen, avlämnade ijuni 1979 betänkandet (SOU 1979:36) Konsumenl-Uänstlag. Betänkandet innehåller förslag till en konsumenttjänsllag som -med vissa undantag - är avsedd alt lillämpas på avtal mellan konsumenter och näringsidkare om arbele på lösa saker eller arbete på fast egendom, byggnader e.d. Vidare föreslås i belänkandel ändringar i marknadsförings­lagen (1975: 1418) och konsumenlkredillagen (1977:981). Belänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detla ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga I, dels lagförslagen i betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinslanserna och en sammanslällning av

' Professorn Ulf Bernitz. Experter: ställföreträdande konsumentombudsmannen Axel Edling, revisionssekreteraren Lennart Grobgeld, professorn Jan Hellner, civil­ekonomen Lars Hillbom, direktören Ernst Olaf Holm, direktören Hans Johansson, jur.kand. Jan Steneby, hovrättsrådet Brita Sundberg-Weitman och direktören Per Wallin.

2   Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110


 


Prop. 1984/85:110                                                                  18

remissytlrandena som bilaga 3. 1 fråga om utländska förhållanden saml ulredningens närmare överväganden hänvisas lill belänkandet, som även innehåller en översikt över svenska förhållanden av betydelse.

Konsumenttjänstutredningen berörde i belänkandet frågan om en fram­lida uividgning av den föreslagna konsumenttjänstlagen lill att omfatta även vissa andra ijänster än dem som faller under utredningens lagförslag. Ulredningen pekade härvid bl. a. på avtal om förvaring av gods. Under beredningen inom justitiedepartementet har det bedömts lämpligl atl be­handla också förvaringsavialen i delta lagstiftningsärende. Frågan om lag­regler rörande förvaring har diskuterats vid en hearing som justitiedeparte­mentet i november 1982 höll med företrädare för konsumentverket och berörda organisationer m.m. Frågan har även berörts i en skrivelse lill departementet den 18 februari 1983 från Svenska bankföreningen.

KonsumenlUänslutredningen bedrev sitt arbele i samråd med represen­lanter för andra nordiska länder. Etl nära samarbeie ägde bl.a. rum med del norska forbrukerUenesleutvalgel. som tillsattes år 1973. Samarbetet ledde Ull atl konsumenujänslulredningens förslag lill en konsumenttjänst-lag och del samtidigt framlagda norska utredningsförslaget till en lov om forbrukerUenesle (NOU 1979:42) blev lill väsentlig del likalydande. 1 Finland lillsalles år 1979 en konsumenujänslkommission, som höslen 1982 lade fram elt förslag lill en lag om konsumenttjänster (kommittébetän­kande 1982:50). Det finländska lagförslaget har elt vidsträcktare tillämp­ningsområde än de norska och svenska utredningarnas förslag men över­ensstämmer i huvudsak med dessa när del gäller de materiella regler som föreslås. 1 Danmark utreds frågan om lagstiftning om konsumenttjänster av udvalget vedrorende forbrugerbeskyltelse ved Uenesteydelser.

Under jusliliedeparlemenlets beredning av lagstiftningsärendet har ett flertal överläggningar ägl rum med föreirädare för de danska, finländska och norska justitiedepartementen. I överläggningarna har också deltagit företrädare för de danska och norska kommittéerna. Sedan överläggning­arna numera har avslutats, förbereds propositioner - ulöver i Sverige - i Finland och Norge på grundval av överläggningarna.

En fråga som har samband med en lagreglering av konsumenlijänsler är näringsidkarnas möjligheier atl göra sig av med egendom som kunder har lämnal in för reparalion eller förvaring och som sedan inle hämtas. Jag avser att senare föreslå att den frågan las upp i en särskild lagrådsremiss på grundval av de förslag som har lagts fram i departementspromemorian (Ds Ju 1981:2) Rätt atl sälja kvariämnal gods. Avsiklen är all en lag i detta ämne skall iräda i kraft samUdigt med den lagstiftning som föreslås nu.


 


Prop. 1984/85:110                                            19

2     Allmän motivering                                                                   Allmänna utgångs-

punkter 2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Översikt över olika konsumenttjänster

Konsumenttjänsternas betydelse har ökat väsentligt under de senaste årtiondena. Den större specialiseringen i samhällel saml utvecklingen mol dyrbarare och lekniskl mer komplicerade vardagsprodukter gör att vi som konsumenter blir alltmer beroende av olika fackmäns Uänster. Enligt upp­gifter som lämnas i belänkandet uppgick tjänsternas andel av den totala privata konsumtionen vid mitten av 1970-talet lill mer än 30 procent.

Bland olika typer av konsumentUänsler intar de tjänster som innebär arbete på lösa saker eller arbete pä fast egendom o.d. en central plats. När det gäller arbele på lösa saker utgör reparationer och underhåll av person­bilar en ekonomiskt synnerligen betydelsefull grupp. Den årliga repara­tions- och underhållskostnaden för en personbil beräknades är 1983 uppgå till i genomsnitt ca 2.100 kr. inklusive mervärdeskall. För elektriska hus­hållsapparater samt TV- och radioutrustning uppgick konsumenternas sammanlagda reparationsutgifter år 1983 till 180 resp. 300 milj. kr. Åven tjänster beträffande fritidsbålar och andra varaktiga fritidsartiklar har slor omfattning.

Situationen är i slorl sett likadan när det gäller tjänster som innebär arbete på fast egendom o.d.. Egnahems- och frilidshusägandei har fört med sig ett stort behov av sådana Uänster. Förutom uppförande av nya byggnader är det här fråga om bl. a. om- och tillbyggnadsarbeten, repara­tions- och underhållsarbeten av skiftande slag saml olika anläggningsarbe­ten.

Det finns även andra vikliga konsumenttjänster än sådana som avser arbele på lösa saker eller fast egendom. Här kan försl nämnas yrkesmässig förvaring av saker utan samband med arbete på dessa. Exempel är båtupp­läggning på varv, möbelförvaring, sommarförvaring av pälsar samt kort-tidsförvaring av kläder eller andra föremål i restauranggarderober o.d. Vanliga konsumenlijänsler i privat regi är vidare undervisning, l.ex. hos bilskolor och i kursverksamhet, behandling av personer, t.ex. frisörtjäns­ter, hygienisk behandling, privat sjukvård och tandbehandling, samt sköt­sel och behandling av djur. En annan betydelsefull kategori av konsu­menttjänster erbjuds i verksamhet som går ut på sakkunnig rådgivning (konsultverksamhet), i regel på del lekniska, ekonomiska eller juridiska områdel. Besläktade med konsullUänslerna är ijänsler som innebär prov-ningsverksamhel, t. ex. bilprovning. Vikliga grupper av konsumenttjänsler Ulgör vidare begravningstjänsierna, dvs. de Ijänster som ombesörjs av begravningsentreprenörerna, samt hotell- och resiaurangljänsierna. Om begreppel konsumenttjänster fallas i vid mening kan hit räknas också bl. a. bank- och försäkringsljänster.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 20

En speciell typ av Uänster är transporterna, som till slörre delen är      Allmänna utgångs-underkastade särskild lagreglering inom transporträtten. 1 anslutning lill      punkter transportijänsterna bör också nämnas avtalen om sältskapsresor o.d., vilka dock inte enbart innefattar en transportdel. Åven om sällskapsre­seavtalen står transportavtalen nära har de en så särpräglad karakiär alt de i prakliken bildar en särskild konlraktstyp.

Den översikt som nu har lämnats över olika konsumenttjänster är inle uttömmande. Den illustrerar likväl atl konsumenttjänslområdet totalt sett består av etl brett spektrum av ijänsler som har stor praktisk och ekono­misk betydelse från konsumentsynpunkt.

2.1.2 Konsumentskyddet på köp- och tjänsteområdena

1 slulel av 1960-lalet påbörjades i Sverige ett omfattande reformarbete för att på olika sätt förbällra skyddet för konsumenterna. Den lagstiftning som detla arbele hittills har resulterat i är främst av marknadsrättslig och civilrätlslig natur. Åven reformer inom processrätten har gett stöd åt konsumenterna. Vidare har konsumentverket och konsumentombudsman-naämbetet (KO) inrältals för all som cenirala myndigheler - sedan den I juli 1976 sammanslagna till en myndighel — la lill vara konsumenternas inlressen. Genom inrätiandel av allmänna reklamationsnämnden har tvist-lösningen pä konsumentomrädet underlättats och effektiviserats. Den re­gionala och lokala konsumentverksamheten har byggts ut väsentligt. Ett liknande reformarbele på konsumentområdet har ägl rum i andra nordiska länder.

Elt ändamålsenligt konsumentskydd är av slor betydelse för medbor­garna inte minst i det ansträngda ekonomiska läge som råder f.n. De konsumentpoliliska frågorna måste därför ägnas betydande uppmärksam­hel. Konsumentpoliliska kommiltén (Fi 1983:03) har till uppgift atl pröva konsumentpolitikens fortsatta inriktning och göra avvägningar mellan oli­ka tänkbara insatser för konsumenterna (se Dir. 1983; 15).

Inom den marknadsrältsliga konsumentlagstiftningen görs i allmänhel inte någon skillnad mellan varu- och Uänsleområdena. Här märks framför allt marknadsföringslagen (1975; 1418) och lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avtalsvillkor (1971 års avtalsvillkorslag). Vidare kan nämnas be­slämmelserna  om   marknadsföring  av   kredit   i   konsumentkreditlagen (1977:981), vilka gäller krediterbjudanden vid både varuköp och förvärv av tjänster. Inle heller görs i instruktionen (1976:429) för konsumentverket någon allmän åtskillnad mellan varu- och tjänsteområdena. I sin prakliska verksamhel ägnar verkel slor uppmärksamhet åt konsumenlproblem inom Uänsleområdet. Allmänna reklamalionsnämnden handlägger, i enlighet med vad som närmare anges i nämndens instruktion (1980:872), tvister om både tjänster och varor.

Den nuvarande civilrätlsliga konsumenilagstiftningen tar däremot till övervägande delen sikte endasl på konsumenternas köp av varor. Här


 


Prop. 1984/85:110                                                                 21

gäller   sålunda   konsumenlköplagen   (1973:877).   konsumenlkredillagen     Allmänna utgångs-(1977: 981) och hemförsäljningslagen (1981: 1361). Tillsammans med främsl     punktcr den allmänna köplagen - lagen (1905:38 s. 1) om köp och byle av lös egendom - innefallar de nämnda lagarna en lämligen fullständig reglering av det civilrätlsliga konsumentskyddet vid köp av varor.

Belydande delar av den civilrätlsliga konsumenilagstiftningen har nyli­gen varit eller är f.n. föremål för en översyn som bl. a. är avsedd all ta till vara vunna erfarenheler. Sålunda har den nuvarande hemförsäljningslagen ersatt en lag från år 1971 i samma ämne, medan konsumenlköplagen ses över av konsumenlköpsulredningen (1977: 13). Vidare bedrivs f.n. inom juslitiedepartementel elt omfattande arbete på all i nordisk samverkan ulforma ell förslag lill en ny allmän köplag.

På ijänsternas område har civilrätlslig lagstiftning av konsumentskydds-karaktär tillkommit för vissa speciella sektorer. Detla gäller försäkrings­sektorn, där konsumentförsäkringslagen (1980:38) trädde i krafl den I januari 1981, saml delar av iransportUänslsektorn. 1 övrigt saknas emeller­tid en på Uänsleområdet inriktad lagstiftning som närmare reglerar förhål­landet mellan parterna.

2.1.3 Behovel av en reform på konsumenttjänslområdet

Det är mot den nu angivna bakgrunden som konsumentUänstulred-ningen har lagt fram sill förslag lill en konsumenltjänstlag. Enligt ulred­ningens mening fyller förslaget ell angelägel behov.

Ulredningen har emellertid inte funnii del ändamålsenligt atl på en gång söka åstadkomma lagregler som täcker hela del dispaiata Uänsleområdet. Den har därför inriktal silt arbele på de lyper av Uänster som den funnit det mesl angelägel att reglera i en försia omgång, nämligen Uänsler som innebär arbele på lösa saker eller på fast egendom o.d. Ulredningen har dock strävat efter all bygga upp silt lagförslag så, att lagen senare kan kompletteras med beslämmelser om andra lyper av konsumenttjänsler.

Vid remissbehandlingen har praktiskt taget samlliga remissinslanser anslulil sig till utredningens uppfallning alt del finns behov av en civilrätls­lig lagstiftning till konsumenternas skydd på tjänsteområdet. Det slora flertalet remissinslanser finner del också lämpligt atl lagstiftningsarbetet, i enlighet med utredningens förslag, tills vidare begränsas lill Uänster som innebär arbete på lösa saker eller på fast egendom o.d. 1 några remissytt­randen framhålls dock behovel av lagregler även belräffande andra Uäns­ler. Starkt kritisk mol utredningens avgränsning av utredningsarbelei är marknadsdomstolen, som menar all lagförslagels tillämpningsområde har begränsats på elt beklagligt sätt. Bland sådana betydelsefulla Uänster som inte omfattas av förslaget pekar domslolen särskilt på behandling av perso­ner, undervisning och sällskapsresor.

För egen del vill jag lill en början framhålla att det inom tjänsteområdet i slort sell saknas en lagreglering som gäller förhållandel mellan parierna.


 


Prop. 1984/85:110                                                                  22

Dessa kan visserligen själva ordna sitt mellanhavande genom avtal. När      Allmänna utgängs-

del gäller konsumenttjänster är det dock ovanligt att parierna träffar någon      punkter

detaljerad individuell överenskommelse om de villkor som skall lillämpas

mellan dem. Mer omfallande standardavtal, lill vilka parterna kan hänvisa,

förekommer endasl inom vissa sektorer. Ofta träffar parierna bara en

ganska ofullständig överenskommelse som lämnar många frågor öppna.

Uppkommande rättsfrågor måsle då, i avsaknad av särskilda lagregler om

Uänster, i slor utsträckning lösas genom atl man hämtar ledning från

allmänna rättsgrundsatser eller från de regler som gäller för besläktade

avtalstyper, främst köp.

Vad som är gällande rätt inom Uänsleområdet är sålunda många gånger oklart och svårt all faslslälla. Denna oklarhet i rättsläget är i försia hand lill nackdel för konsumenien såsom den typiskt sett svagare parten i avtalsför­hållandet. Den lorde emellerlid vara lill olägenhel också för näringsidkarsi-dan och framstår även från allmänna samhällssynpunkter som olämplig. Den utveckling som har ägt rum när det gäller konsumenttjänstmarkna-dens struktur samt synen på konsumentskyddet har gjori det alltmer ange­lägel atl få lill slånd en samlad reglering på Uänsleområdet. Genom en sådan lagstiftning kan man också effektivare motverka förekomsten av oskäliga avtalsvillkor på detla område, en företeelse som f.n. kan angripas i huvudsak endast med hjälp av de allmänt hållna generalklausulerna i 1971 års avialsvillkorslag och 36 8 avtalslagen. En lagstiftning som lägger fasl de krav som bör ställas på näringsidkare vilka ulför konsumenlijänsler ger vidare etl slöd åt de seriösa och ansvarskännande näringsidkarna, som i dag ofta måsle konkurrera på ojämlika villkor med näringsidkare vilka inle uppfyller rimliga krav när det gäller alt ta lill vara konsumenternas inlres­sen.

Jag anser alltså, liksom ulredningen och del stora flertalet remissinstan­ser, alt del föreligger elt påtagligt behov av en lagsliflning rörande konsu­menttjänster.

Som framgår av den översikt som jag nyss har lämnal (avsnitt 2.1.1) beslår konsumenttjänslområdei emellerlid av en mängd sinsemellan olik­artade tjänster vilka det knappasl är ändamålsenligt all söka reglera i ell enda sammanhang. I likhel med ulredningen och den hell övervägande majorileten bland remissinslanserna anser jag att man i denna omgång bör inrikta arbelet på att åstadkomma en grundläggande civilrätlslig reglering belräffande de Ijänster som från rättslig och praktisk synpunkt framsiår som särskilt centrala. Hit hör de tjänster som gäller arbete på lösa saker eller på fast egendom o.d. Därmed täcks elt omfattande område av stor vardaglig beiydelse för såväl näringsidkare som konsumenler.

Som nämndes inledningsvis har jag emellerlid ansett det lämpligt alt i delta sammanhang också behandla sådana ijänsler som avser förvaring av gods. Anledningen till delta är bl. a. alt det inte sällan finns ett samband mellan avtal som gäller arbete på gods och avtal om förvaring av godset. Jag återkommer i avsnill 2.11 lill de frågor som gäller förvaringsavialen.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 23

Vid de nordiska deparlementsöveriäggningarna har uppnåtts samför-      Allmänna utgångs­stånd om atl lagstiftningsarbetet i Danmark, Norge och Sverige i denna      punkter etapp bör avgränsas i enlighet med vad jag nu har angett. Den finländska konsumenttjänslkommissionens förslag är däremot mera vidsträckt.

2.1.4 Huvuddragen i en lagstiftning om konsumenttjänster

Belräffande avtal om köp mellan näringsidkare och konsumenler fanns det vid konsumenlköplagens tillkomst genom den allmänna köplagen en grundläggande och utförlig lagstiftning som kunde las lill uigångspunkt för regleringen. Konsumenlköplagen kunde i huvudsak inskränkas lill atl på olika punkler av slörre betydelse för konsumenterna innehålla tvingande regler om det minimiskydd som alltid skall tillkomma konsumenten. I övrigl gäller även för konsumenlköpen den allmänna köplagen, vars dispo-sitiva regler ulgör normalreglerna inom köprälten.

På konsumenttjänslområdet saknas lagfästa normalregler atl knyta an lill. Med hänsyn särskilt till della förhållande har ulredningen anseti atl en lag om konsumenttjänster inte bör begränsas till en sådan punktvis regle­ring som konsumenlköplagen utgör. 1 stället föreslår ulredningen en mer fullsländig lagreglering som omfaltar alla huvudfrågor av praktisk betydel­se på området.

Ulredningens lagförslag (se bilaga 2) innehåller lill en början relativt utförliga beslämmelser om uppdraget och priset. Dessa gäller först och främsl de krav som konsumenien bör kunna ställa på näringsidkarens prestation i fråga om fackmässighet och omsorg saml i fråga om tillhanda­hållande av material, tiden för utförande av Uänsten och dennas resultat. 1 sislnämnda hänseende fastslås i förslagel att näringsidkaren i princip har ell ansvar för alt Ijänslen leder lill åsyftat resultat. Vidare föreslås regler om uividgning av uppdraget m. m. när det visar sig föreligga behov av tilläggsarbete, regler om skyldighet för näringsidkaren alt i vissa fall av­råda konsumenten från att låla ulföra en tjänsl och regler om rätl för konsumenien att avbeslälla tjänsien mot atl han ersätter näringsidkaren för redan ulförl arbele m.m. 1 fråga om priset för Uänsten föreslås bl. a. beslämmelser om vad som skall gälla när priset inle har avialais, om belydelsen av alt näringsidkaren har lämnat en ungefärlig prisuppgift och om näringsidkarens rätt lill pristillägg i vissa fall. Näringsidkaren föreslås vara skyldig alt på begäran utfärda en specificerad räkning avseende Uänsten.

Förslaget innehåller vidare ingående regler för det fall au del föreligger kontraktsbrott på näringsidkarens sida i form av fel hos Uänsten eller dröjsmål med dess ulförande. Som en viktig befogenhet för konsumenten vid fel framhävs räuen att påfordra avhjälpande av felet. Vid särskilt väsentliga fel eller dröjsmål skall konsumenten ha rätt atl häva avlalel. En cenlral plals i förslagel intas av bestämmelser om näringsidkarens skade­siåndsskyldighel mol konsumenien på grund av kontraktsbrott m. m. Åven


 


Prop. 1984/85:110                                                                  24

näringsidkarens behov av rättsskydd har beaklals i förslagel. bl. a. genom     Allmänna utgångs­bestämmelser om näringsidkarens befogenheler när konsumenten inle be-     punkter lalar i räll lid e.d.

Förslaget innehåller därjämte bl. a. beslämmelser om ett vidsträckt marknadsföringsansvar, dvs. elt ansvar för näringsidkaren - och i vissa fall för Iredje man - gentemot konsumenien för uppgifier m. m. som har förekommit i samband med marknadsföringen rörande en tjänst.

Det slora flertalet remissinslanser biträder utredningens ståndpunkt atl en lagstiftning om konsumenttjänster bör innehålla en samlad reglering av förhållandel mellan parierna. 1 allmänhel synes man vidare anse all försla­gel i slort sett innefattar elt lämpligt urval av frågor för lagreglering.

När del gäller den närmare utformningen av lagförslaget är remissopi­nionen belydligi mera splittrad. Förslaget tillstyrks av praktiskt tagel samt­liga remissinstanser som företräder konsumentintressen, däribland de fackliga organisationerna. I huvudsak posiiiva är vidare de allmänna dom­stolar som har hörts i ärendel och flertalet hörda myndigheler i övrigt, liksom bl.a. juridiska fakultelsnämnden vid Uppsala universitet. Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund. Kooperativa förbundet. Lant­brukarnas riksförbund och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Flera av dessa remissinstanser, bl. a. konsumentverket och konsumentköpsut­redningen, framhåller särskilt att förslaget i stort synes innebära en skälig avvägning mellan konsumenternas och näringsidkarnas intressen. Åven de remissinstanser som är posiiiva kommer emellertid med åtskilliga kritiska synpunkter på delar av förslaget.

En övervägande negativ hållning lill ulredningens lagförslag redovisas däremol av främsl näringslivsorganisaiionerna och handelskamrarna. Des­sa framhåller bl. a. all del är ett för näringsidkare och konsumenter gemensamt intresse att lagstiftningen inle grundas på vad som kan komma att inträffa för enstaka konsumenler i extrema fall. Detta sägs kunna leda lill en skärpning av kraven på näringsidkarna som går långt utöver genom-snitlskonsumentens behov och som yttersl drabbar konsumenlerna i form av ökade kostnader och andra negativa effekler. Enligt näringslivsorgani­saiionerna och handelskamrarna kan betydelsefulla delar av ulredningens förslag från dessa synpunkler inte accepteras. Detta gäller bl. a. de före­slagna reglerna om marknadsföringsansvarel, näringsidkarens ansvar för all Ijänslen leder lill åsyftal resulial, näringsidkarens skadeståndsansvar mol konsumenien saml konsumenlens avbeställningsrält. Näringslivsorga­nisationerna inom byggnadsbranschen framhåller särskilt atl utredningen inle tillräckligt har beaktat byggnadsarbetenas komplicerade nalur och de särskilda förutsättningar under vilka sådana arbelen bedrivs. De ställer sig därför helt avvisande lill förslaget som utgångspunkt för fortsall lagsUfl-ningsarbete.

För egen del vill jag först framhålla all del enligi min mening är nödvän­digl att en lagstiftning på konsumenttjänslområdet, där det saknas en


 


Prop. 1984/85:110


25


grundläggande civilrätlslig lagreglering och där rättsläget i många avseen-      Allmänna uigångs-den är oklart, görs relativt fullsländig. Den bör sålunda behandla flertalet     punkter frågor av praktisk beiydelse som kan uppstå i samband med avtal mellan näringsidkare och konsumenler om ijänsler av det här akluella slaget. Vid de nordiska deparlementsöveriäggningarna har det rått enighet om detta.

En lag om konsumenttjänster bör i princip byggas upp så atl den till en början tillhandahåller regler beträffande vanligl förekommande situationer som ofta förbises eller annars lämnas oreglerade i samband med all par­terna träffar sill avtal. Som utredningen har framhållit måsle särskilt beak­tas att tjänstens faktiska omfattning och innehåll ofta inte med säkerhet kan bedömas när avtalet sluts. Risken är därför slor alt del när ijänslen uiförs uppkommer situationer som parierna inle har förulseil och som i ell oklart rättsläge kan leda lill tvister. Lagen bör därför tillhandahålla balan­serade normallösningar i frågor om uppdragels innebörd och omfattning, arbetets ulförande och priset för Uänsten m. m. Härigenom vinner man dels all parterna görs uppmärksamma på frågor som del kan vara lämpligl alt de uttryckligen reglerar i sitt avtal, dels att de får normer att hålla sig till i den mån en avtalsreglering inte har kommil till slånd.

Vidare bör lagen ge konsumenien etl skydd mot ekonomiska förluster m. m. lill följd av försummelser från näringsidkarens sida eller andra ovän­tade händelser. Viktigt är här bl. a. alt konsumenien får ett tillräckligt effektivt skydd i form av rätt till skadestånd vid fel hos Uänsten eller dröjsmål med dess utförande. Delta hänger samman bl.a. med all en befogenhel att vid näringsidkarens avtalsbrott häva avtalet i praktiken inle kan få samma betydelse vid tjänster som vid köp. Konsumenien bör vidare ha möjlighet att på rimliga villkor avbeställa en ijänsl som han av någon anledning, t. ex. etl oväntat hinder för dess utnyttjande, inte längre önskar få utförd.

Lagen bör också mer allmänt ge en skälig balans ål förhållandel mellan parterna, vilkel f.n. i regel präglas av all konsumenien i flera hänseenden har en underlägsen position. Inle minsl viktigt är här atl lagen ger uttryck åt den grundläggande principen att näringsidkaren som fackman bör ställa sin sakkunskap lill konsumenlens förfogande och med lillbörlig omsorg beakta dennes intressen.

Åven om det är etl centralt önskemål att stärka konsumenternas släll­ning måste hänsyn givelvis las också till näringsidkarnas berättigade intressen. Bl. a. bör man tillgodose deras behov av säkerhet för atl konsu­menterna på sin sida fullgör sina förpliktelser. Della är särskilt vikligt med tanke på all konsumenttjänster i stor utsträckning utförs av hantverkare och andra småföretagare med begränsade resurser.

Enligt min mening motsvarar utredningens förslag i stort sett de anspråk som bör ställas på en lagstiftning om sådana konsumenttjänster som det här är fråga om. Den allmänna kritik som främsl från näringslivels sida har riktats mol förslaget för att det skulle innebära ell alltför långtgående


 


Prop. 1984/85:110                                                                 26

konsumenlskydd år knappast befogad. Till stor del ger förslaget uttryck åt Allmänna utgångs­vad som med all sannolikhet redan i dag är gällande disposiiiv rätl pä punkter konsumentUänstområdet. 1 den mån utredningen på olika punkter har gåtl längre i syfte att stärka konsumenternas slällning är förslagen i allmänhel väl underbyggda. Inte heller kan jag finna all del finns fog för den generella krilik som från byggnadsbranschens sida har riktals mot förslaget när det gäller dess lämplighet med avseende på byggnadsarbeten.

Jag anser alltså atl utredningsförslagel i huvudsak bör bilda grunden för en konsumenttjänstlag. Del finns emellerlid anledning atl i flera hänseen­den ta fasta på den remisskritik som har förts fram mot olika delar av förslagel. Jag återkommer till detla i det följande. Redan nu vill jag dock beröra den del av kritiken som gäller utredningens förslag om näringsidkar­ens marknadsföringsansvar, dvs. hans civilrätlsliga ansvar gentemot kon­sumenten för sådana uppgifter rörande tjänsten som har lämnals - eller tvärtom förtigits - i samband med avtalet om en Uänsl eller vid marknads­föring genom reklam e.d.

Till skillnad från vad som gäller enligt 7 8 konsumenlköplagen vid köp av en vara innebär ulredningens förslag ett marknadsföringsansvar inle bara för uppgifier om Uänstens beskaffenhel o.d. utan också för alla andra uppgifter av betydelse för beställningen av Uänsten, l. ex. beträffande priset, betalningsvillkoren och tiden för utförandel av tjänsten. I likhet med ålskilliga remissinstanser (se bil. 3 avsnitt 4) anser jag att utrednings­förslaget i denna del har getts en alltför generell räckvidd. Sålunda är del enligt min mening inle lämpligt alt i lagen söka reglera näringsidkarens civilrätlsliga ansvar för marknadsföringsuppgifter m. m. rörande priset för en tjänst. Denna fråga bör i stället, på samma sätt som skedde vid konsu­menlköplagens lillkomst, överlämnas ål rättstillämpningen (jfr prop. 1973: 138 s. 212 O- Delsamma gäller frågan om ansvaret för marknadsfö­ringsuppgifter rörande exempelvis betalningsvillkoren och liden för utfö­randet av tjänsten.

Däremot bör konsumenlUänsllagen, i överensstämmelse med vad som gäller enligt konsumenlköplagen, innehålla regler om näringsidkarens marknadsföringsansvar för uppgifier om tjänstens beskaffenhet och lämp­lighet. Sådana regler har särskilt slor betydelse just på konsumentUänst­området. Eflersom avtalet här avser en framlida prestation vars beskaffen­hel i regel inte kan undersökas närmare vid avlalstillfällel. får konsumen­ten i ännu högre grad än vid köp lita på den information i detla hänseende som lämnas när avlalel iräffas eller vid marknadsföring i övrigl. Reglerna om ett marknadsföringsansvar för de uppgifter som del nu är fräga om bör, på molsvarande sätl som i konsumenlköplagen, tas in i anslulning lill reglerna om fel hos tjänsten. Jag återkommer till den närmare utformning­en av dessa regler i avsnill 2.4.2.


 


Prop. 1984/85:110                                                   27

2.1.5 Tvingande eller dispositiva regler?                             Allmänna utgångs-

Enligl Ulredningen kräver konsumentskyddet att en lag om konsument-      punkter tjänster i belydande utsträckning görs tvingande till konsumentens förmån.

1 frågan om vilka regler som bör vara tvingande till konsumenlens förmån och vilka som bör vara i princip disposiiiva, dvs. lämna ulrymme för avialsfrihel, anser utredningen att de regler som preciserar parternas förpliktelser när det gäller Uänstens innehåll, omfattning, ulförande och pris m. m. i princip bör vara disposiiiva. 1 övrigt bör lagen emellertid enligt utredningen i huvudsak vara tvingande till konsumentens förmån.

Ulredningens bedömningar i denna del godtas i allt väsentligt av flertalet av de remissinstanser som är allmänl positiva lill förslaget. Enligt konsu­mentverket är del en uppenbar fördel från konsumentsynpunkt, om skyddsnivån i den föreslagna konsumenttjänstlagen genomgående läggs högre än i den nuvarande konsumenlköplagen.

Sveriges advokatsamfund, handelskamrarna och det slora flertalet av näringslivsorganisaiionerna anser däremol all lagen bör till största delen göras dispositiv, bl. a. för att ge tillräckligt utrymme för en anpassning av lagreglerna till olika tjänstesektorers särskilda förutsättningar och behov. Ett undanlag ulgör dock Motorbranschens riksförbund, som för sin del anser all utredningens avvägning mellan tvingande och dispositiva regler är ändamålsenlig och ger utrymme för branschspecifika lösningar i stan­dardavtal.

För egen del vill jag framhålla all den särskilda civilrättsliga lagsliflning lill skydd för konsumenterna som gäller f.n. i princip är ivingande till konsumenlens förmån. Jag anser inte atl man bör gå ifrån denna princip när det gäller de regler i en konsumentUänsllag som är direkl avsedda att förbättra konsumenlens ställning. Åven i denna fråga har det i allt väsenl­ligl rått enighet vid de nordiska departemenlsöverläggningarna.

Utredningens avvägning mellan tvingande och dispositiva regler är en­ligt min mening i slort sett lämplig. De beslämmelser som preciserar parternas förpliktelser i fråga om Uänstens innehåll, omfallning, utförande och pris m. m. bör sålunda i princip vara disposiiiva och endasl ge utfyl­lande bestämmelser som träder in på punkler där någon närmare överens­kommelse inle har träffals mellan parierna.

När del gäller främst de regler som är avsedda atl skydda konsumenten vid näringsidkarens kontraktsbrott släller sig saken annoriunda. En konsu­ment förbiser ofta hithörande frågor vid avtalslillfällel, samtidigt som förekommande standardavtal många gånger är inriktade just på all begrän­sa konsumenlens befogenheler mol näringsidkaren i fråga om hävning och skadestånd m.m. För alt ge elt effektivt skydd åt konsumenlerna bör därför de beslämmelser i lagen som reglerar påföljderna av näringsidkar­ens kontraktsbrott o.d. - främsl bestämmelserna om fel och dröjsmål saml skadeståndsreglerna - göras Ivingande lill konsumenlens förmån. Del­samma bör gälla reglerna om näringsidkarens rättsskydd vid kontrakts-


 


Prop. 1984/85:110                                                                  28

brolt från konsumentens sida, där denna ordning behövs för au hindra all      Allmänna utgångs­konsumenterna genom t. ex. standardavtal åläggs elt strängare ansvar.      punkter Åven i övrigt bör de regler som är av mer utpräglad konsumenlskyddska-rakiär vara tvingande till konsumentens förmån. Jag återkommer mera i detalj lill hilhörande frågor i det följande.

Spörsmålet om i vilken utsträckning en konsumentUänsllag bör vara ivingande till konsumenlens förmån leder över lill en annan fråga rörande lagens struktur. Sålunda anser ell flertal remissinstanser, bl. a. näringslivs­organisationerna och vissa föreirädare för domslolarna, atl utredningens lagförslag i alltför stor utsträckning innehåller oprecisa regler som ger elt vidsiräcki ulrymme för skönsmässiga bedömningar. Ålskilliga remissin­slanser finner också förslaget väl kompliceral och svårtillgängligt. Från näringslivels sida understryker man bl. a. att bristande förutsebarhel när det gäller tillämpningen av ivingande regler medför svåröverskådliga risker för näringsidkarna och tvingar dessa all arbeta med större ekonomiska riskmarginaler.

Enligt min mening är det givetvis önskvärt all lagreglerna lämnar så klara besked som möjligl. Samiidigi är del emellerlid angelägel att reglema görs så nyanserade atl man i rättstillämpningen kan ta hänsyn till de särskilda omständigheler som föreligger i varje enskilt fall. En alltför stelbent reglering kan motverka detta intresse och även hindra alt rätts­bildningen anpassas Ull fortgående förändringar. För all reglema skall bli tillräckligt flexibla är det därför ofrånkomligl att de ibland formuleras i så allmänna ordalag atl deras närmare innebörd måsle fyllas ut och konkreti­seras genom molivultalanden och genom vägledande avgöranden i rätts­praxis. Detla är emellerlid inte någol specielli för en lagstiftning om konsu­menttjänster utan utmärker all annan liknande lagstiftning från senare tid.

Vad jag nu har sagt hindrar emellerlid inle atl man på vissa punkler kan göra lagen enklare än del förslag som utredningen har lagl fram. Så l.ex. har ulredningen föreslagil en del särskilda beslämmelser som begränsar avtalsfriheten när det gäller avtalsvillkor som inte är skäliga. En generell begränsning av i huvudsak samma innebörd följer emellerlid redan av den allmänna förmögenhetsrätlsliga generalklausulen i 36 S avtalslagen, vartill kommer möjlighelen alt ingripa mot oskäliga avtalsvillkor med stöd av 1971 års avtalsvillkorslag. Enligt min mening finns det därför inie tillräcklig anledning all i en konsumenttjänsllag föra in sådana särskilda regler om skydd mol oskäliga avlalsvillkor som utredningen har föreslagit.

Åven i andra hänseenden bör förenklingar kunna åstadkommas. Jag tänker inle bara på frågan om näringsidkarens marknadsföringsansvar, som jag redan har behandlat i föregående avsnitt. Det gäller även de under remissbehandlingen kritiserade reglerna om genombrytning av preskrip­tionstiden för reklamalion vid s.k. dolda fel hos ijänslen och om beräk­ningen av skadeslånd. Jag återkommer lill detla i det följande.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 29

2.1.6                                                                                            Samordningen med del köprätlsliga reformarbelet     Allmänna utgångs-
Som tidigare har nämnls pågår f.n. på det köprätlsliga området ett     punkter

omfattande reformarbele som avser både den allmänna köplagen och kon­sumenlköplagen. Delta aktualiserar frågan om samordningen mellan en lagstiftning om konsumenttjänster och en eventuell reform av köprälten. 1 vart fall de tjänster som gäller arbele på egendom företer i vissa hänseen­den likheter med köp. Del bör därför lillses alt de olika regelsystemen inle kommer all uppvisa omotiverade skillnader. Delta har också, faslän ut­ifrån något annorlunda förulsättningar än dem som nu föreligger, beaktats av ulredningen (se belänkandet s. 113-116). All en samordning bör ske har även betonals av de allra flesta remissinslanserna. Många av dem anser all en lagsliflning om konsumenttjänster bör anstå till dess att re­formarbelel på köprällsområdel är avslulal. Föreirädare för näringslivel har i en skrivelse lill jusliliedepartemenlel den 27 januari 1983 på nyll gett uttryck ål denna uppfattning.

Enligt min mening bör del omfatlande reformarbete som f.n. pågår inom köprällens och konsumenlljänslernas områden bedrivas i etapper. Alt på en enda gång införa ny lagstiftning på dessa områden synes vara en i del närmaste övermäktig uppgift och skulle i vart fall medföra en avsevärd lidsutdräkt. Meloden alt etappvis lägga fram reformförslag har av liknande anledningar ofta lillämpals i andra slora lagstiftningsprojekl.

Del pågående reformarbetet på del köprätlsliga områdel kan väntas ta yueriigare tid i anspråk. Visserligen är konsumentköpsuiredningens arbete så gott som avslutat, och även arbetet på att i nordisk samverkan utforma etl deparlemenlsförslag till ny allmän köplag börjar nu närma sig slutet. Realistiskt sett återstår det emellertid åtskillig tid innan förslagen, efler sedvanlig remissbehandling, kan resultera i propositioner lill riksdagen.

Vid utarbetandet av föreliggande lagrådsremiss har jag beaktat de resul­tat som finns från arbetet på en ny köplag och en ny konsumeniköplag. Jag har därvid kommit lill den uppfattningen alt delta arbete inte på ett olämp­ligt säll föregrips om ell förslag lill konsumenttjänsllag nu läggs fram. Denna uppfattning delas av den nordiska köplagsgruppen och av konsu­mentköpsutredningen. Jag finner därför inle skäl atl vänta längre med en lagsliflning om konsumenttjänsler, som enligt vad jag tidigare har sagl är angelägen från flera synpunkter.

2.1.7 Frågor om förhållandet lill näringsidkare i bakre led
KonsumenlUänslutredningen har i betänkandet (s. 122-126) behandlat

frågorna om konsumenlens och näringsidkarens förhållande till näringsid­kare i bakre led, t. ex. sådana som levererar material till den näringsidkare som utför en tjänst för konsumenlens räkning. När det gäller konsumen­lens förhållande till näringsidkare i bakre led har utredningen främsl disku­terat lämpligheten av alt införa regler som ger konsumenien räll att vid fel i material o.d. vända sig direkl mot näringsidkaren i det bakre ledet (s.k.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 30

direkttalan). Vidare har utredningen diskuterat behovel av särskilda lag-      Allmänna utgångs­regler avsedda atl ge den näringsidkare som är konsumenlens avialspari en     punkter slarkare slällning i förhållande lill näringsidkare i bakre led. Syftet härmed skulle vara bl. a. all motverka atl näringsidkare i bakre led genom oskäliga friskrivningsklausuler o.d. hindrar serviceföretagen all återföra reklama-tionskosinader på det bakre ledet.

Av skäl som redovisas närmare i belänkandel har ulredningen emellertid - bortsett från en beslämmelse om iredje mans marknadsföringsansvar som ger konsumenien räll all i vissa fall rikta skadeståndsanspråk mot bl.a. näringsidkare i bakre led (se avsnitt 2.7) - inle föreslagit några lagregler rörande hilhörande förhållanden. Ulredningen har härvid bl. a. hänvisat till atl frågorna om såväl konsumenlens som näringsidkarens förhållande till näringsidkare i bakre led omfatlas av konsumentköpsuired­ningens uppdrag.

Sedan betänkandet lades fram har de här diskuterade frågorna delvis behandlats av konsumenlköpsulredningen i belänkandet (SOU 1981:31) Avlalsvillkor mellan näringsidkare. På grundval av delta belänkande har regeringen nyligen lill riksdagen överlämnat prop. 1983/84:92 med förslag till en näringsrättslig lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Enligt den föreslagna lagen skall marknadsdomstolen kunna förbjuda en näringsidka­re atl vid avtal med en annan näringsidkare använda villkor som är att anse som oskäliga mot den andra parlen. Om förslagel antas av riksdagen, kan frågan om förhållandet mellan näringsidkare i olika led anses ha fått en för de små och medelslora företagen tillfredsställande generell lösning.

Konsumentköpsutredningen har i del nämnda belänkandel också berört frågan om direkllalan av konsument mot näringsidkare i bakre led (se delbetänkandel avsnitt 5.4.1). Utredningen har emellertid funnit atl regler som ger konsumenien rätl att rikta krav på grund av fel o.d. direkt mol elt bakre led aktualiserar ålskilliga problem av såväl lagleknisk som saklig arl. Utredningen har därför anseti det lämpligt alt låla sitt slutliga slällningsla­gande i denna fråga anslå.

Enligt min mening saknas det anledning att nu, ulan utredningsunderlag och remissbehandling, närmare överväga frågan om all i en konsument­tjänsllag föra in andra regler om direkllalan mol näringsidkare i bakre led än sådana som kan föranledas av konsumentUänstutredningens förslag rörande tredje mans marknadsföringsansvar. Frågan kan emellertid tas upp på nyll i samband med beredningen av det förslag till ny konsumeni­köplag som konsumenlköpsulredningen inom korl lägger fram.

2.1.8 Åtgärder mot oseriös näringsverksamhet på tjänsteområdet

Under remissbehandlingen har, främsl från näringslivets sida, anförts bl.a. atl etl alltför långlgående konsumentskydd kan innebära risk för en ökad förekomst av oseriösa näringsidkare som inte följer spelreglerna och därför kan erbjuda konsumenlerna lägre priser än de lojala och seriösa


 


Prop. 1984/85:110                                                                31

företagen. Från några håll har framhållils alt det krävs en betydligt effekli-      Allmänna utgångs-vare konlroll än f.n. för att en konsumenltjänstlag skall få genomslagskraft      punkter även mol oseriösa näringsidkare. En del remissinslanser har i samman­hanget berört frågan om en utvidgad lagsliflning rörande näringsförbud.

För egen del vill jag understryka all jag i likhel med ulredningen (se betänkandet s. 205-206) ser förekomsten av oseriöst bedriven närings­verksamhet inom bl.a. konsumenttjänslområdet som etl myckel allvariigt problem. Det är här inte bara konsumenternas inlressen som berörs ulan. som har framhållils från näringslivets sida, även de lojala och seriösa förelagens inlresse av all inte utsättas för konkurrens på ohederliga vill­kor.

Enligt min mening torde det emellertid förhålla sig så, som har framhål­lils både av ulredningen och av flera remissinstanser, att en civilrätlslig lagsliflning om konsumenttjänster snarast är lill fördel för de förelag som redan i dag tar sitt ansvar mot konsumenlerna. De krav som lagstiftningen släller kommer alt i hög grad påverka silualionen för sådana icke seriösa företag som i dag kan utnyttja det oklara rättslägel till sin fördel. Härvidlag bör bl. a. framhållas all konsumenien i princip alllid kan åberopa lagens Ivingande regler, oavsett vilka villkor som har avtalals i fråga om priset för Uänsten m.m.

Förekomsten av oseriös näringsverksamhet är ett problem som måsle ses från fler synpunkter än dem som nu har berörts. Frågan övervägs också f.n. i särskild ordning. Sålunda har näringsförbudskommittén (Ju 1981:03) till uppgift att ta ställning till behovel av samt de principiella och praktiska aspekterna på utvidgade regler om näringsförbud (Dir. 1981: 63). Kommittén räknar med alt slutföra sill arbete under våren 1984. Vidare har kommissionen (Ju 1982: 05) mol ekonomisk brottslighet - som just har slutfört sitt uppdrag att lämna förslag om åtgärder mol den ekonomiska brollslighelen - i belänkandet (SOU 1984:8) NäringsUllslånd föreslagil atl vissa branscher som är drabbade av ekonomisk brottslighet och annat oseriöst förelagande skall kunna omfattas av krav på näringstillstånd. Som exempel på sådana branscher nämns bl.a. bil-, städ- och byggbranschen.

Frågan om vilka åtgärder som kan behövas för all undanröja eller motverka oseriös förelagsamhel inom bl.a. konsumentUänstområdet bör enligt min mening behandlas inom ramen för det arbele som sålunda är akiuelll. Något hinder mot att genomföra en civilrätlslig lagstiftning om konsumenttjänster föreligger därför inte från den synpunkl som nu har berörts.

Det kan tilläggas att konsumenternas rättigheter enligt denna lagstiftning visserligen kan bli innehållslösa i de fall då näringsidkaren råkar i obestånd eller av andra liknande anledningar inte kan fullgöra sina lagenliga förplik­telser. Redan i dag torde en näringsidkare emellertid i frivillig ordning kunna teckna försäkring som garanterar alt hans förpliktelser mot konsu­menlerna fullgörs i sådana fall. Det kan ifrågasättas om man inle för vissa


 


Prop. 1984/85:110


32


 


branscher borde uppställa krav på näringsidkarna all hålla en försäkring av detta slag. Enligt min mening bör man emellertid avvakta den fortsatta utvecklingen innan man tar slutlig ställning lill denna fråga.


Lagens tillämpnings­område


2.1.9 Dispositionen av den följande framställningen

Jag har härmed avslutat min redogörelse för de allmänna utgångspunkter som enligt min mening bör gälla för en lagstiftning om konsumenttjänsler. 1 det följande avserjag att närmare behandla frågan om

lagens tillämpningsområde i avsnitt 2.2,

kraven på näringsidkarens prestation i avsnitt 2.3,

fel hos tjänsten i avsnitt 2.4,

dröjsmål på näringsidkarens sida i avsnitt 2.5,

näringsidkarens skadesiåndsskyldighel i avsnitt 2.6,

skadesiåndsskyldighel för iredje man i vissa fall (iredje mans marknads­föringsansvar) i avsnitt 2.7,

konsumenlens betalningsskyldighel i avsnill 2.8,

avbeställning i avsnitt 2.9,

konsumentens dröjsmål i avsnitt 2.10,

avtal om förvaring i avsnitt 2.11,

följdändringar i annan lagstiftning i avsnitt 2.12,

ikraftirädande m. m. i avsnill 2.13, och

kostnader och resursbehov i avsnitt 2.14.

Mina kommentarer lill de enskilda lagbestämmelserna återfinns i spe­cialmoliveringen (avsnitt 4).

2.2 Lagens tillämpningsområde

2.2.1 Parterna

Mitt förslag: KonsumenlUänsllagen skall gälla Uänsler som näringsidka­re i sin yrkesmässiga verksamhel utför ål konsumenler.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 129-133).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas allmänt (se bil. 3 avsnitt 2).

Skälen för mitt förslag: En lag om konsumenttjänster bör omfatta i princip samma partsrelationer som annan näraliggande konsumenlskydds-lagsliftning (l.ex. konsumenlköplagen, konsumenlkredillagen och konsu­mentförsäkringslagen). Lagen bör alltså gälla avtal mellan å ena sidan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet och å andra sidan enskilda medborgare i deras egenskap av privatpersoner.


 


Prop. 1984/85:110                                                   33

Behov av ett skydd liknande det som konsumenttjänstlagen skall ge åt Lagens tillämpnings-konsumenter kan i och för sig föreligga även hos många mindre näringsid- område käre vid avtal med större förelag med överlägsna resurser. Frågan om lämpligheten av atl låla de konsumenlskyddande reglerna i en konsument-lagstiftning gälla även till förmån för exempelvis sådana mindre näringsid­kare övervägdes bl.a. i samband med tillkomsten av konsumenlköplagen (se prop. 1973:138 s. 120-121; jfr även prop. 1971:15 s. 68, prop. 1976/77: 110 s. 28-29 och 33, prop. 1977/78: 142 s. 30 och 54 saml prop. 1979/80:9 s. 29). Tanken på en sådan ordning avvisades emellerlid då, främsl med hänsyn lill all det trots allt finns avsevärda skillnader mellan de fall då båda konlrahenlerna är näringsidkare och de situationer då enskilda konsumenter ingår avtal med näringsidkare. Del finns inte anledning all inta en annan ståndpunkt när det gäller en konsumeniskyddslag på Uän-sleområdel. En annan sak är atl reglerna i konsumenttjänstlagen kan komma att lillämpas analogi på avtalsförhållanden som ligger uianför lagens egenlliga tillämpningsområde.

Enligt särskilda bestämmelser i konsumenlköplagen och konsumentkre­ditlagen gäller dessa lagar även i vissa situationer där konsumentens av-talsmotpart (säljaren resp. kreditgivaren) inte är en näringsidkare som handlar i sin yrkesmässiga verksamhel. Detta gäller fall i vilka köpet resp. krediten likväl har förmedlats av en näringsidkare som därvid i sin yrkes­mässiga verksamhet har uppträtt som ombud för säljaren resp. kreditgi­varen (s. k. förmedlingsfall). Som exempel kan nämnas atl en privatperson vänder sig till en bilhandlare och får dennes hjälp med atl sälja sin bil på avbetalning till en annan privatperson. I ell sådani fall kommer såväl konsumenlköplagen som konsumentkreditlagen atl reglera förhållandel mellan de båda privatpersoner som är säljare/kreditgivare resp. köpare. Skälen Ull all tillämpningsområdet för de nämnda lagarna har beslämls på detta sätl är all man har velat dels motverka kringgående av lagstiftningen, dels fånga in siluationer som typiskt sell står nära del fallet all den förmedlande näringsidkaren själv är säljare resp. kredilgivare (jfr prop. 1973; 138 s. 120-121 och 162-163).

Som ulredningen har framhällil (betänkandet s. 132-133) kan del inte anses föreligga något behov av en motsvarande reglering när det gäller Uänster som avser arbele på lösa saker eller på fasl egendom o.d. Endasl i rena undanlagsfall kan det här tänkas förekomma förmedlingsfall motsva­rande dem som avses med de nämnda bestämmelserna i konsumenlköpla­gen och konsumenlkredillagen. 1 den nya konsumenttjänstlagen bör därför inle las in särskilda bestämmelser om förmedlingsfallen.

3    Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110


 


Prop. 1984/85:110


34


 


2.2.2 Avtalstyperna

Mitt förslag: KonsumenlUänsllagen skall gälla ijänsler som avser dels arbete på lösa saker, dels arbete på fasl egendom eller på byggnader e.d., med undantag för arbete som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål och annal arbele som den som uppför en sådan bygg­nad har åtagit sig atl ulföra i samband därmed. (Belräffande tjänster som avser förvaring se avsnill 2.11).


Lagens tillämpnings­område


Utredningens förslag: Överensslämmer i huvudsak med mitt förslag (se belänkandel s. 133-139).

Remissinstanserna: Del slora flertalet remissinslanser godtar att lagens tillämpningsområde lills vidare avgränsas i enlighet med ulredningens för­slag. En del remissinslanser kritiserar dock undantaget för arbete som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål och annal arbete som har nära samband med sådan nybyggnation (se bil. 3 avsnitt 2).

Skälen för mitt förslag: Exempel på Uänsler som avser lösa saker är reparations-, underhålls- och Ullverkningsarbeten på olika mer eller mind­re vardagliga föremål såsom möbler, hushållsapparater, kläder, bilar och båtar m. m. Dessa ijänsler hör Ull de allra vanligaste och viktigaste konsu­menttjänsterna. Det är därför givet att konsumenttjänstlagen, som jag också redan tidigare har sagt (se avsnill 2.1.3), bör omfatta tjänster som avser lösa saker.

Till lösa saker räknas i rättslig mening även djur. Enligt utredningens mening är del dock inte lämpligl all i denna omgång reglera Ijänster som går ul på behandling av levande djur, t. ex. veterinärmedicinsk verksamhet och annan vård eller skötsel av djur. Utredningen har därför föreslagit ett särskilt undanlag för Uänsler av della slag. Della förslag, som har lämnals ulan erinran under remissbehandlingen, synes välgrundat. Behandling av levande djur företer i flera avseenden större likheter med Uänster som avser behandling av personer än med Uänster som avser arbete på döda föremål. Och som jag har förordal i avsnitt 2.1.3 bör konsumenlljänsllagen inte i denna etapp av lagstiftningsarbetel omfatta Uänster som avser bl. a. behandling av personer.

Åven tjänster som innebär arbete på fast egendom hör lill de vanligaste och ekonomiskl mest betydelsefulla konsumentljänslerna. Principiellt sett föreligger del inte från rälislig synpunkl några skillnader mellan ijänsler som går ut på arbete på fast egendom och tjänster som avser arbete på lösa saker. Dessa slag av ijänsler bör därför lämpligen regleras i ell samman­hang. Principen bör alliså vara att konsumenlljänsllagen skall omfalla även arbele på fasl egendom.

Byggnader och andra anläggningar som ägs av någon annan än den som innehar marken där de är uppförda är enligi jordabalken inte atl hänföra till fasl egendom. De anses i stället utgöra lös egendom (men räknas inle som


 


Prop. 1984/85:110                                                                 35

lösa saker). Den omständigheten att en byggnad eller annan anläggning är Lagens tillämpnings-belägen på någon annans mark saknar uppenbariigen betydelse när det område gäller frågan huruvida konsumenttjänstlagen skall vara tillämplig på arbele på byggnaden eller anläggningen. Lagen bör alltså omfatta arbete på bygg­nader och andra anläggningar på mark, oavsett om de är atl betrakta som fast egendom eller ej. Delsamma gäller anläggningar i vatten saml andra fasla saker.

När del gäller arbete på byggnader har ulredningen föreslagit atl konsu­menttjänstlagen i vart fall lills vidare inle skall gälla nyproduktion av bosladshus. Utredningens främsla motiv för detta undantag var all man inte ville föregripa resullalel av det arbete som då utfördes av småhusköp-kommittén (Ju 1975:02) när det gällde konsumentskyddet vid avtal om uppförande av småhus för bostadsändamål. 1 fråga om utredningens när­mare överväganden i denna del får hänvisas till betänkandet (s. 137- 138).

Genom tilläggsdirektiv lill småhusköpkommiilén i januari 1981 (Dir. 1981:4) befriades kommittén från de delar av dess uppdrag som avsåg en civilrättslig reglering lill konsumenternas skydd vid avtal om köp eller uppförande av småhus. Kommillén fullgjorde därefter återstoden av upp­draget genom all avlämna sitt slutbetänkande (SOU 1981: 102) Faslighels-förmedlingslag. Delta förslag har numera lelt lill lagstiftning (se prop. 1983/84:16, LU 10, rskr 133, SFS 1984:81).

När tilläggsdirektiven utfärdades var avsikten att frågan om det civil­rätlsliga konsumenlskyddet vid avtal om köp eller uppförande av småhus fortsättningsvis skulle behandlas inom jusliliedepartemenlel i samband med beredningen av bl.a. konsumentljänslutredningens förslag. Del visa­de sig emellerlid under detla arbele all hilhörande frågor lämpligen borde ulredas under medverkan av bl.a. föreirädare för berörda parter. En särskild kommitté, 1983 års småhusköpsutredning (Ju 1983:03), tillkal­lades därför med uppdrag all på nytl ulreda behovel och den lämpligaste uppläggningen av civilrätlsliga lagregler till konsumenternas skydd vid avtal om köp eller uppförande av småhus. 1 fråga om den närmare innebör­den av utredningens uppdrag får jag hänvisa lill direktiven (Dir. 1983:1).

1 avvaklan på resullalel av detta arbete bör sådana avtal om Uänsler som främsl berörs av småhusköpsulredningens uppdrag hållas uianför konsu-menttjänsllagens Ullämpningsområde. Detta gäller i försia hand avtal om nybyggnad för bostadsändamål. I anslulning till eu sådani avtal träffas ofta överenskommelser om all samma näringsidkare som uppför själva byggna­den skall i samband därmed ulföra även andra arbelen för konsumenlens räkning. Det kan exempelvis vara fråga om anläggningsarbeten på tomten eller uppförande av etl fristående garage eller uthus m.m. Som konsu-menlUänslulredningen har funnit lorde det vara lämpligasl alt inle skilda regelsyslem blir lillämpliga på olika delar av en sådan samlad överenskom­melse mellan parterna. Från tillämpningen av konsumenlUänsllagen bör därför undantas inle bara arbele som avser nybyggnad för bostadsändamål


 


Prop. 1984/85:110


36


 


ulan även sådani annat arbele på fasl egendom, byggnader eller andra anläggningar som den näringsidkare som uppför byggnaden har åtagit sig att ulföra i samband därmed.

Del finns inle anledning all ge detta undantag slörre omfallning än som nu har angetts. Lagen bör alltså vara lillämplig på alla arbeten i samband med nybyggnation för bostadsändamål (t. ex. framdragande av elledningar eller VVS-arbelen) vilka inte uiförs av den näringsidkare som uppför själva byggnaden eller någon som denne i sin tur har anlilal. Som har nämnls i direkliven lill småhusköpsulredningen bör den dock vara oförhindrad atl vid sin samlade bedömning av frågorna om småhusköp överväga andra lösningar.


Kraven på närings­idkarens prestation


2.3 Kraven på näringsidkarens prestation

2.3.1 Behovet av lagregler

Mitt förslag: Konsumenttjänstlagen skall innehålla allmänna regler om beskaffenheten av näringsidkarens preslalion vid konsumenttjänsler.

Utredningens förslag: Överensslämmer med milt förslag (se belänkandel s. 114-115, ll7-118och 185-224).

Remissinstanserna: Del stora flertalel remissinslanser godtar ulredning­ens förslag. Från flera håll framhålls dock alt regler om kraven på närings­idkarens prestation i stor utsträckning måsle bli så allmänt hållna atl de inte blir av slörre betydelse vid bedömningen av enskilda fall (se bil. 3 avsnitt 5).

Skälen för mitt förslag: Vid ijänster är del, liksom vid köp, i försia hand avlalel mellan parterna som beslämmer vad uppdragel till näringsidkaren skall gå ul på. Avtalet kan också närmare precisera beskaffenhelen av näringsidkarens preslalion. Inte sällan saknas dock sådana preciseringar i ett eller flera hänseenden.

Inom köprällens område finns del f.n. för vissa speciella siiualioner uttryckliga lagregler rörande beskaffenhelen hos säljarens prestation. Etl exempel är 9 8 konsumenlköplagen, som avser det fallel alt en vara har sålts i befinUigt skick eller med liknande förbehåll. I övrigl reglerar lagstift­ningen om köp huvudsakligen påföljderna för fel i godset och för säljarens dröjsmål med leverans, utan all det närmare anges när fel eller dröjsmål skall anses föreligga. Förklaringen till delta är främsl att en täckande beskrivning av kraven på säljarens prestation vid köp - eller om man så vill en täckande definition av begreppen fel och dröjsmål - har ansells bli så allmänl hållen att den blir av begränsad nytta. Denna uppfallning blev beslämmande också när man vid konsumenlköplagens tillkomst avstod från att genom generella lagregler söka slå fast vilka krav som köparen skulle kunna ställa på en vara (se prop. 1973:138 s. 127).


 


Prop. 1984/85:110


37


 


Till skillnad från vad som sålunda gäller i dag är avsiklen alt det förslag till en ny allmän köplag som nu utarbetas i nordisk samverkan skall innehålla vissa allmänna regler om godsels beskaffenhet. Dessa besläm­melser syftar till att ge vissa normer för bedömningen av godset när parternas avtal inle ger tillräcklig ledning.

Enligt vad jag har inhämlal har konsumentköpsutredningen för avsikl all föreslå alt molsvarande allmänna beslämmelser om kraven på varans beskaffenhel tas in i en ny konsumeniköplag.

Åven beträffande de tjänster som nu bör regleras i konsumentljänsllagen gäller alt förhållandena i de enskilda fallen är så olika atl del inte är möjligt att annat än på eu lämligen allmänl sätl ange kraven på näringsidkarens preslalion. Sådana allmänt hållna regler kan likväl ha ell värde och kan sägas vara än mer behövliga inom konsumenttjänslområdet än inom köp­området. Medan del för köpens del har utvecklats en omfattande praxis och litteratur belräffande kraven på säljarens prestation är lägel nämligen elt annat när det gäller Uänslerna. Rättspraxis och litteratur ger här inle samma vägledning. Som jag tidigare har nämnt (avsniU 2.1.3) får man i slor utsträckning hjälpa sig fram med en tillämpning av allmänna avlalsrältsliga principer och med analogier från näraliggande avtalsområden. Avtal om arbele på lösa saker eller på fast egendom o.d. är emellerlid ofta så pass särpräglade atl en sådan rättstillämpning är förenad med problem. Del är ingen tvekan om att della kan medföra betydande svårigheier för konsu­menterna att vid tvister hävda sina inlressen. Regler som direkt lar sikle på Uänsler ger, även till den del de måsle få en generell utformning, betydligt bättre vägledning än allmänna avlalsrältsliga principer och analogier från regler för andra avtalstyper.

Med hänsyn till det nu sagda bör man, som ulredningen med inslämman-de av det slora flertalel remissinslanser har förordal, i konsumenlljänslla­gen ta in vissa uttryckliga bestämmelser om de grundläggande kraven på näringsidkarens prestation. Som jag nyss har sagl måsle dessa beslämmel­ser med hänsyn lill de skiftande förhållandena formuleras tämligen all­mänl. 1 vissa hänseenden bör anspråken på näringsidkaren dock preciseras närmare. Jag återkommer lill detla i de närmasl följande avsnitten.


Kraven på närings­idkarens prestation


2.3.2 Fackmässighet och omsorg

Mitt förslag: Näringsidkaren skall ulföra tjänsien på ett fackmässigl tillfredsställande säll. Vidare skall näringsidkaren med lillböriig omsorg la till vara konsumentens inlressen samt vid behov samråda med konsu­menten och ge denne de råd som kan anses påkallade. Ell utflöde av denna omsorgspliki är bl.a. alt näringsidkaren i vissa fall skall avråda konsumenien från all låla utföra Uänsten och all näringsidkaren i andra fall skall rådgöra med konsumenten om behovel av all ulföra Ulläggsar-bele.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 38

Utredningens förslag: Överensslämmer i huvudsak med mitt förslag (se      Kraven på närings-
betän kandel s. 185 - 193, 209 - 219).
                                           idkarens prestation

Remissinstanserna: Ulredningens förslag godias i allmänhet (se bil. 3 avsnitt 5).

Skälen för mitt förslag: Redan enligt nuvarande oskriven rätt lorde gälla alt en näringsidkare skall ulföra konsumenttjänsler pä ell fackmässigl tillfredsställande sätt. Della krav bör nu slås fast som en grundläggande norm för näringsidkarens prestation.

Enligt ulredningen bör hänsyn kunna las Ull avial om en lägre slandard på ulförandel i den mån del är skäligt med beaktande av priset för tjänsten och omsländighelerna i övrigl. Näringsidkaren skall alliså enligt utred­ningsförslagel i vissa fall genom en friskrivning kunna frila sig från kravel på etl fackmässigt tillfredsställande ulförande. Elt sådant fall är när näringsidkaren med konsumentens vetskap har ålagit sig ett arbele "utan­för silt egenlliga kompetensområde" (belänkandel s. 425). Ell annat fall är när tjänsten enligt överenskommelse mellan näringsidkaren och konsu­menten skall ulföras av en praktikant eller lärling hos näringsidkaren (belänkandel s. 193.).

Ulredningens förslag om att man sålunda i viss mån skall kunna godta avtal om en lägre standard på Uänstens ulförande än "fackmässigl lillfreds­ställande" har i och för sig lämnals ulan erinran av praktiskt tagel samlliga remissinslanser. Marknadsdomstolen framhåller dock att förslagel i själva verkel synes ägnal all förta hela effekten av det grundläggande kravet på all tjänsten skall utföras på ett fackmässigt lillfredsställande säll. Vidare befarar konsumentköpsutredningen all den vaga utformningen av den re­gel som utredningen har föreslagit kan komma atl medföra besvärliga bedömningsfrågor.

För egen del kan jag inte finna ulredningens undanlagsregel nödvändig och berättigad. Som nämndes inledningsvis i avsnill 2.3.1 är del i försia hand avtalet mellan parterna som bestämmer vad uppdraget - ijänslen -skall gå ut på. Detla kan vara t. ex. all provisoriskt reparera ell fel hos en bil eller alt lägga in en heltäckande matta i etl rum ulan alt över huvud taget fästa mattan vid golvet. Det kan vidare vara fråga om att måla en byggnad eller en sak på etl enkell säll, exempelvis ulan sedvanlig underbe­handling, därför all konsumenien i del enskilda fallet inle behöver etl hållbart arbete och inle har några krav på arbelel från estetisk synpunkt. I sådana fall går själva tjänsten ul på en åtgärd som från allmän fackmässig synpunkl kanske inle ler sig tillfredsställande. Della är emellerlid en sak för sig, som kan få betydelse bl. a. när det gäller frågan om näringsidkaren skall anses skyldig atl avråda konsumenten från atl låla ulföra den så beskaffade ijänslen. Jag ålerkommer sirax lill den frågan vid behandlingen av näringsidkarens omsorgspliki. Uppdragels eller Uänstens innebörd bör däremol enligi min mening inle sammanblandas med frågan om det säll på vilket tjänsten skall utföras. Det finns ingen anledning alt efterge kravel på


 


Prop. 1984/85:110                                                                 39

alt tjänsten, sådan den har bestämts genom avtalet, skall utföras på etl Kraven på närings-fackmässigt tillfredsställande sätt. För den provisoriska reparationen skall "dkarens prestation inte användas etl tillvägagångssätt som enligt fackmässig bedömning är otjänligt eller olämpligt. Den lösi inlagda mattan skall skäras till så all den passar rummets storlek. Del målningsarbeie som har beslällls skall utföras på etl sätl som för sådani arbete framsiår som fackmässigt tillfredsställan­de.

Vad angår det av ulredningen nämnda fallet alt näringsidkaren har åtagit sig ell arbele "uianför silt egentliga kompetensområde" vill jag framhålla atl det enligt min mening saknas anledning alt ge efter kravet på elt fackmässigt utförande av Uänsten så länge uppdragel ligger inom ramen för näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. År det fråga om elt särskilt svårt arbete, bör näringsidkarens berättigade intressen vara tillgodosedda genom det mått av flexibililel som ligger i begreppet "fackmässigt tillfreds­ställande". Della begrepp medger självfallet hänsynstagande lill sådana faktorer som uppdragets svårighetsgrad i allmänhel för näringsidkare i branschen.

Åven i fall när Uänslen skall utföras av en praktikant eller lärling hos näringsidkaren bör del enligt min mening vara tillräckligt med all begrep­pet "fackmässigl tillfredsställande" ger etl visst ulrymme för hänsynsla­gande lill speciella omsländigheler i del enskilda fallel. Näringsidkaren måsle givelvis ge praklikanlen eller lärlingen nödvändiga instruklioner, se till all arbelel organiseras på ett fackmässigt sätt, granska redskapens och materialets ändamålsenlighet samt i tillräcklig grad övervaka och kontrol­lera arbelel.

Jag anser alltså all del inle i något fall finns skäl att tillåla alt Ijänslen, sådan den har beslämls genom avlalel, uiförs på annat än elt fackmässigl lillfredsslåilande sätl. Beslämmelsen om della bör med andra ord vara ivingande lill konsumenlens förmån.

Avvikelser från kravet på etl fackmässigt lillfredsställande ulförande bör, i den mån avvikelsen ger utslag på det slutliga resultatet av tjänsten, medföra atl tjänsten anses felaktig (se avsnitt 2.4.1).

Det kan anses vara en allmän obligalionsrätlslig princip att en part i ett avtal är skyldig atl visa omsorg vid uppfyllande av en förpliktelse som han har åtagit sig och att därvid i lillbörlig grad la till vara även motpartens inlressen. 1 förhållandet mellan en näringsidkare och en konsument är näringsidkarens skyldighel i delta hänseende av särskilt stor betydelse, inte minst inom området för konsumenttjänster. Konsumenten saknar i allmänhel den kunskap och erfarenhel som krävs för att bedöma olika förhållanden av beiydelse för avtalet och för alt utföra det arbele som Uänslen avser. 1 stället har han befogad anledning alt vänta sig nytta av alt vända sig Ull näringsidkaren som fackman.

Näringsidkaren måsle därför, i den ulslräckning som sakens natur ford­rar, siälla sin sakkunskap och yrkeserfarenhel till konsumenlens förfogan-


 


Prop. 1984/85:110                                                                 40

de på så sätl alt näringsidkaren med lillböriig omsorg lar lill vara konsu- Kraven på närings-menlens inlressen. Detla bör i lagen slås fast som en andra grundläggande idkarens prestation norm för näringsidkarens preslalion.

Elt moment i denna omsorgsplikt är atl näringsidkaren når det behövs bör samråda med konsumenten rörande Uänstens ulförande m. m. Genom en sådan kommunikalion mellan parterna, som även ulredningen har lagl slor vikl vid, kan många ivisler förebyggas. Av kravel på all näringsid­karen med lillböriig omsorg skall la lill vara konsumentens inlressen följer givelvis all näringsidkaren vid samråd med konsumenien bör ge denne lämpliga råd och vägledning i valsiluationer.

En allmän beslämmelse rörande näringsidkarens omsorgspliki och skyl­dighet alt vid behov samråda med konsumenten bör kompletteras med särskilda regler för vissa praktiskt betydelsefulla situationer.

Detla gäller lill en början det fallet att näringsidkaren som fackman finner att en ijänsl med hänsyn lill priset, värdel av föremålet för Uänslen eller andra särskilda omsländigheter inle skulle "löna sig" för konsumen­ien. För sådana fall bör, som utredningen har föreslagil med instämmande av praktiskt tagel samlliga remissinslanser. i konsumenlUänsllagen tas in särskilda beslämmelser som ålägger näringsidkaren en skyldighel att av­råda konsumenien från all låta utföra Uänslen. Härtill bör, likaledes i enlighel med utredningens förslag, knytas särskilda regler sorn ålägger näringsidkaren all ta koniakt med konsumenien och inhämia dennes anvis­ningar när det under arbelels gång visar sig all Uänslen inle kan anses vara Ull rimlig nytta för konsumenten eller att Uänslen kan bli betydligt dyrare för konsumenten än denne hade kunnal räkna med.

Som ulredningen med instämmande av remissinstanserna har föreslagit bör vidare särskilda beslämmelser tas in i lagen om skyldighet för närings­idkaren all ta kontakt med konsumenten och inhämia dennes anvisningar i den prakiiskl myckel betydelsefulla situationen att det under arbelels gång visar sig föreligga behov av s. k. tilläggsarbele, dvs. yllerligare arbele som inle kan anses omfallal av uppdragel men som lämpligen bör utföras i samband med detta. Åven här är del fråga om elt åliggande för näringsid­karen som ligger inom ramen för den allmänna omsorgspliklen. Del måsle nämligen från flera olika synpunkter vara ell inlresse för konsumenten att bli underrättad om behovel av ell lilläggsarbete.

När del gäller Ulläggsarbele uppkommer ytterligare dels frågan om nä­ringsidkarens skyldighet atl utföra tilläggsarbetet, dels frågan om hans räll all ulföra tilläggsarbele i fall då konsumenien inle kan anträffas inom rimlig lid. Jag finner del ligga väl i linje med omsorgspliklen all näringsidkaren genom en särskild regel åläggs skyldighel alt - på konsumenlens begäran eller då denne inte kan anträffas - ulföra sådani tilläggsarbete som inle kan uppskjutas ulan betydande risk för allvarlig skada för konsumenien. Enligi min mening bör man dock kunna avvara en mera generell bestäm­melse om skyldighel för näringsidkaren all ulföra Ulläggsarbele. En be-


 


Prop. 1984/85:110


stämmelse av detta slag. vilken föreslagits av utredningen, måste nämligen förses med sådana begränsningar all den. som även har framhållils under remissbehandlingen, torde ha föga praktisk betydelse. Däremot bör lagen i enlighet med ulredningens förslag innehålla regler som ger näringsidkaren en möjlighet atl. när konsumenten inte kan anträffas, utföra lilläggsarbete inom en ram som kan antas överensstämma med konsumentens intressen.

Som ett utflöde av kravet på lillbörlig omsorg om konsumentens intres­sen skall näringsidkaren enligt ulredningens förslag i vissa fall vara skyldig att utföra tjänsten på minst kostnadskrävande säll. Detta skall enligt förslagel gälla, om näringsidkaren har valfrihet når del gäller materialet lill Uänsten eller något annat förhållande av betydelse för prisberäkningen. Ett undantag föreslås dock för det fall all annat kan anses avtalat på grund av konsumentens anvisningar, föremålet för Uänsten eller övriga omsländig­heter.

Utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen kriliserals för all kunna leda lill lillämpningssvårigheler och i vissa situationer till resultat som är ofördelaktiga för konsumenten. Här kan hänvisas till ytt­randen från Malmö lingsräll, konsumentverket, allmänna reklamations­nämnden. Svenska byggnadsenlreprenörföreningen och Sveriges bygg-mäslareförbund. Denna krilik är enligi min mening befogad. Beslämmelser av della slag bör därför inle föras in i lagen. Som allmänna reklamalions­nämnden har framhällil bör de synpunkter som ligger bakom utredningens förslag lillräckligi kunna beaktas inom ramen för reglerna om beslämman­de av priset för tjänsien.

Åven i fall då näringsidkaren åsidosätter sin omsorgsplikt på etl sätt som ger utslag på del fysiska resullalel av tjänsien, bör i princip gälla atl Uänsten anses felaktig. Så bör alliså vara fallel bl. a. om näringsidkaren har åsidosatt sin skyldighet att utföra visst tilläggsarbele. De förordade be­stämmelserna om avrådningsplikt bör dock sanktioneras på ell annal sätl. En lillämpning av reglerna om fel hos tjänsten framstår här som föga naturlig. Sanktionen bör i slället, i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit, i princip vara alt näringsidkaren inte blir berät­tigad lill ersällning för sådani arbele som han borde ha avrått konsumenten från atl låta utföra. Jag ålerkommer närmare lill delta i specialmolive­ringen.


Kraven på närings­idkarens prestation


2.3.3 Materialet till tjänsten

Mitt förslag: 1 ijänslen ingår, om inle annal får anses avlalal. all nä­ringsidkaren skall Ullhandahålla del malerial som behövs. Om annat inle får anses avlalal skall malerialel vara av normall god beskaffenhet.

Utredningens förslag: Överensslämmer i alll väsenlligl med mitt förslag (se belänkandel s. 193-195).


 


Prop. 1984/85:110                                                              42

Remissinstanserna:  1 huvudsak godias utredningens förslag (se bil. 3      Kraven på närings­
avsnitt 5)
                                                                                        idkarens prestation

Skälen för mitt förslag: Beträffande sådana Uänster som skall omfattas av konsumenttjänstlagen torde del numera få anses vara gällande räll all näringsidkaren skall tillhandahålla det material som behövs för Uänslen. om inle annal följer av parternas avtal. En bestämmelse av den innebörden bör las upp i lagen.

1 princip bör del slå parierna fritt alt iräffa avtal om kvaliteten hos del malerial som näringsidkaren skall tillhandahålla. För del fall au inle annat får anses avtalat härom bör lagen emellertid innehålla en regel som innebär all malerialel skall vara av normall god beskaffenhet.

Inle sällan kan del vara ell uttalat önskemål från konsumentens sida atl näringsidkaren, i syfte all prisel skall hållas nere. använder material av en lägre kvalitet än vad som kan betraktas som normalt god. Som nyss nämndes bör del i princip slå parierna fritt att träffa avtal om en sådan lägre materialkvalitei. För att inte näringsidkaren skall kunna ulnyttja denna avialsfrihel på ell säll som framsiår som oskäligl mol konsumenten bör enligt ulredningen föreskrivas alt hänsyn får las lill etl avtalsvillkor om lägre materialkvalitet endast i den mån det med beaktande av priset och omständigheterna i övrigl är skäligl. Denna föreskrift har kriliserals av en del remissinstanser, som anser att den kan medföra oklarheter.

Som jag har framhållit i avsnitt 2.1.5 följer en i huvudsak motsvarande begränsning av avtalsfriheten av den allmänna förmögenhetsrättsliga gene­ralklausulen i 36 8 avtalslagen. Enligt denna generalklausul kan ell avtals­villkor jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligl med hänsyn lill avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalels tillkomst, sena­re inträffade förhållanden och omsländighelerna i övrigt. Vid prövningen enligt generalklausulen skall särskild hänsyn las till om någon - t. ex. i egenskap av konsument - intar en underlägsen slällning i avialsförhållan-del. Med hänsyn härtill är del enligi min mening inle påkallat atl i detta sammanhang ta in en sådan beslämmelse som utredningen har föreslagit.

Om det malerial som näringsidkaren tillhandahåller avviker från vad som har avialais eller - i den mån avial om malerialkvalileten inle har träffals - från kravet på normalt god beskaffenhet, bör Uänsten nalurligl­vis anses felaklig (se avsnitt 2.4.1). En särskild fråga i sammanhanget är emellertid i vad mån näringsidkaren skall hållas ansvarig även för sådana bristfälligheter m. m. i materialet som han varken märkt eller bort märka. Som utredningen har utvecklat närmare (belänkandet s. 194-195) bör det inle komma i fråga att näringsidkaren härvidlag får etl lindrigare ansvar än han skulle ha haft som säljare av materialet. Näringsidkaren bör sålunda i princip ansvara för bristfälligheter m. m. i materialet oberoende av om han kan anses ha varit försumlig eller inle. Som jag ålerkommer till i det följande bör detla dock inle gälla fullt ut i fråga om näringsidkarens skyldighel all utge skadeslånd lill konsumenien på grund av fel hos tjäns­ten (se avsnitt 2.6.1).


 


Prop. 1984/85:110


43


 


Del nu sagda har lagil sikte på situationen atl materialet tillhandahålls eller anskaffas av näringsidkaren. Av de lidigare berörda kraven på au näringsidkaren skall utföra tjänsten pä elt fackmässigl lillfredsslåilande säll och med lillbörlig omsorg la lill vara konsumenlens inlressen följer emellertid att näringsidkaren har elt ansvar även för atl sådani malerial som konsumenien skaffar till tjänsien är av en för ändamålet lämplig typ och godtagbar kvalitet. Del blir här fråga om en upplysningsplikt för näringsidkaren, vars åsidosättande kan komma all medföra att Uänslen skall anses felaklig.


Kraven på närings­idkarens prestation


2.3.4 Iakttagande av säkerhetsföreskrifter

Mitl förslag: Tjänsten får inle ulföras i strid mot sådana författnings­föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsenlligen syftar lill att säker­slälla alt föremålet för tjänsten är tillföriilligl från säkerhetssynpunkt.

Utredningens förslag: Överensslämmer i sak med mitt förslag (se betän­kandet s. 201-203).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas allmänt (se bil. 3 avsnitt 5).

Skälen för mitt förslag: 1 8 8 konsumenlköplagen finns särskilda, lill konsumentens förmån tvingande beslämmelser om varor som inte är till­förlitliga från säkerhelssynpunkl. Paragrafen nämner ire fall då en sådan vara skall anses felaklig: 1) Varan säljs i slrid mol ell förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen l.ex. atl saluhålla vara som på grund av sina egen­skaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. 2) Varan säljs eljest i slrid mot förbud att saluhålla vara, vilkel har meddelals i förfallning eller av myndighel väsentligen i syfte alt förebygga all den som använder varan ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall eller för atl i övrigl hindra användning av en vara som inle är lillförlitlig från säkerhels­synpunkl. 3) Varan är så brislfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

Beslämmelserna i 8 § konsumenlköplagen slår fasl en tvingande mini­mistandard för varans tillförlitlighet från säkerhelssynpunkl. De är alliså inle avsedda atl lillämpas moisällningsvis. Åven om något av de fall som nämns i dessa beslämmelser inte föreligger, lorde varor som är otillfreds­ställande från säkerhetssynpunkt ofta vara all anse som felakiiga enligt de allmänna köprätlsliga reglema för felbedömningen.

Skyddel för konsumenlerna lill liv och hälsa måste naturligtvis ges högsla prioritet även inom konsumentUänstområdet. 1 konsumenttjänstla­gen bör därför las in vissa civilrätlsliga bestämmelser som, i likhet med 8 8 konsumenlköplagen, slår fasl krav som konsumenten alltid bör kunna ställa på en tjänst från säkerhetssynpunkt. Del skulle visserligen kunna sägas all de förul uppslällda kraven på näringsidkaren att utföra Uänslen


 


Prop. 1984/85:110                                                                 44

på elt fackmässigt tillfredsställande sätt och atl med tillbörlig omsorg la till Kraven på närings­vara konsumentens inlressen självklart måste innebära att en yänst aldrig idkarens prestation får utföras så all den medför risk från säkerhetssynpunkt. Med hänsyn lill de vikUga konsumentskyddssynpunkter som här gör sig gällande anser jag emellertid alt del är befogat att mer preciserat ange de minimikrav i fråga om Uänstens beskaffenhel från säkerhetssynpunkt som bör följa av ansprå­ken på fackmässighet och omsorg. Inle minsl viktigt är atl härigenom slå fasl en viss minsla säkerhelsslandard även när det gäller Uänster av provi­sorisk karakiär.

För det första bör det alltid krävas all en yänsi uiförs i överensstäm­melse med föreskrifier som har meddelals i författning eller av myndighet väsenlligen i syfie all säkerställa atl föremålet för tjänsten skall vara tillförlitligt från säkerhelssynpunkl, dvs. offenlligrättsliga säkerhetsföre­skrifter. Sådana föreskrifter kan vara av skilda slag och röra olika områ­den. Jag får här hänvisa lill specialmoliveringen och till utredningens betänkande s. 429-430.

En beslämmelse av den nu förordade innebörden moisvarar den regel i 8 8 konsumenlköplagen som inledningsvis redovisades under punkl 2. Det framsiår som onödigi att därutöver föra in en beslämmelse som motsvarar den regel i 8 8 konsumenlköplagen som redovisades under punkl 3, dvs. en beslämmelse om all Uänslen skall ulföras så all den inle medför uppenbar fara för konsumenlens eller annans liv eller hälsa. Om detta är fallel, kan det nämligen inle råda någon tvekan om atl näringsidkaren har åsidosatt kravel på ell fackmässigl lillfredsställande ulförande eller sin omsorgs­pliki. Detla lorde för övrigt ofta gälla även om säkerhetsbrislen inle är så grav som nyss nämndes.

Jag avser att i ett senare avsnitt föreslå att 4 § marknadsföringslagen ändras så all det blir möjligl all enligt den beslämmelsen meddela förbud mol marknadsföring av ijänsler som medför särskild risk för personskador m. m. (se avsnill 2.12.2). 1 den beslämmelse i 8 8 konsumenlköplagen som inledningsvis redovisades under punkl I föreskrivs alt en vara skall anses felaklig, om den har sålts i slrid mol elt förbud enligt 4 8 marknadsförings­lagen. Enligt min mening bör molsvarande gälla enligi konsumentljänslla­gen.

Den beslämmelse om iakttagande av säkerhelsföreskrifter som jag nu har förordal bör självfallel vara ivingande lill konsumentens förmån. Avvi­kelser från den angivna säkerhelsslandarden bör medföra atl Uänsten anses felaklig. Jag ålerkommer lill den frågan i nästa avsnitt.


 


Prop. 1984/85:110


45


 


2.4 Fel hos tjänsten

2.4.1 Näringsidkarens resultatansvar


Fel hos tjänsten


Mitt förslag: Tjänsien skall anses felaklig, om resullalel av tjänsien avviker från vad som har avtalats eller från vad konsumenten annars har rätt alt begära med hänsyn Ull de tidigare behandlade kraven på näringsidkarens preslalion. Näringsidkaren skall dock inte svara för felet, om avvikelsen beror på någol förhållande på konsumentens sida.

Utredningens förslag: Tjänsien skall leda lill det resultat som har avtalats eller som konsumenien har hafl anledning all räkna med (se belänkandel s. 195-201). Tjänsien skall anses felaklig, om utfört arbete eller använt material avviker från kraven pä fackmässighet, omsorg, materialets be­skaffenhet och iakttagande av offentligrättsliga säkerhelsföreskrifter eller från kravet på att Uänslen skall leda till visst resultat, utom då avvikelsen beror på någon omständighet som är atl hänföra lill konsumenten (se belänkandel s. 263-269).

Remissinstanserna: Åtskilliga remissinslanser kritiserar de av ulredning­en föreslagna reglerna om näringsidkarens resultatansvar (se bilaga 3 av­snitt 5). De av ulredningen föreslagna normerna för bedömningen av om Uänslen skall anses felaklig godtas dock i allt väsentligt (se bil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: De avtal om arbete på lös sak eller på fast egendom o.d. som skall omfattas av den föreslagna konsumenttjänstlagen syftar principiellt till att näringsidkaren skall prestera och Ull konsumenien överlämna ell vissl resultat av sill arbete. Som exempel kan nämnas en tillbyggnad till konsumenlens hus, en bil med fungerande bromsar och etl armbandsur med nytt glas.

Näringsidkaren anses enligt gällande rätl ha ett ansvar för alt det resultat som åsyftas med tjänsten kommer konsumenten till godo. Innebörden av detta s. k. resultatansvar är främsl all näringsidkaren i princip bär risken för att del åsyftade resullalel inte kan överlämnas till konsumenien. vare sig detla beror på brister i arbelet eller material eller på omständigheter utanför näringsidkarens kontroll, t. ex. olyckshändelser som förstör eller försämrar resultatet. 1 detla senare hänseende lorde näringsidkarens resul­tatansvar väsenlligen motsvara vad som gäller vid köp på grund av atl säljaren "slår faran" för godset, enligt huvudregeln fram lill avlämnandet av godset.

Vad som nu har i korthet redovisats ulgör f.n. dispositiv rätt. vilket skulle innebära all parierna i princip kan komma överens om en annan fördelning av riskerna för att del åsyftade resultatet inte kan uppnås eller för all del av en eller annan anledning förslörs eller försämras. Principen om avialsfrihel i della avseende måsle emellerlid numera anses kraftigt inskränkt när det gäller konsumentförhållanden genom ell viktigt avgöran-


 


Prop. 1984/85:110                                                                 46

de av marknadsdomstolen i slutet av år 1979 (MD 1979:17. KO./.AB Fel hos tjänsten Skånska Cemenlgjuteriel). Till bedömande i det ärendel. som gällde tillämpning av 1971 års avialsvillkorslag, förelåg bl.a. elt avtalsvillkor avseende byggnadsentreprenader enligt vilket faran för skada på entrepre­naden genom "krig, uppror, upplopp, mordbrand, sabotage, allmänfarlig ödeläggelse, naturkataslrof eller därmed jämförlig omständighet" överväl­trades på beställaren/konsumenten. Marknadsdomstolen fann att disposi­iiv enlreprenadrält fick anses innebära alt entreprenören "står faran" för skador på entreprenaden på grund av olyckshändelser intill dess att entre­prenaden avlämnas eller annars las i bruk av beställaren. Med hänsyn till atl del ifrågavarande avlalsvillkoret sålunda utsade motsatsen Ull vad som skulle gälla enligt dispositiv rätt slog marknadsdomstolen fast atl villkoret fick anses vara oskäligt mot konsumenterna. Förelaget förbjöds därför vid vite att använda ett villkor av delta slag vid erbjudande av byggnadsentre­prenader lill konsumenler för enskill bruk.

Självfallel bör det ansvar för resullalel av Uänslen som alliså kan sägas ulgöra ell huvudmoment i näringsidkarens förpliktelser komma till uttryck i konsumenlUänsllagen. Detta är också innebörden av ulredningens för­slag. Remissutfallet visar emellertid alt de av ulredningen föreslagna be­slämmelserna om resulialansvaret kan ge upphov till vissa missförstånd. Regleringen bör därför ges en någol annan ulformning än den som utred­ningen har föreslagil.

Innan jag går närmare in på della vill jag för all undanröja alla missför­stånd framhålla atl frågan om näringsidkarens ansvar för resultatet av ijänslen endast gäller ansvarel för produkten av näringsidkarens arbele och del material som har använts. Den gäller alltså inte ansvaret för den sak eller den egendom i övrigl på vilken det ifrågavarande arbelel skall utföras, dvs. föremålet för ijänslen. Frågan om näringsidkarens ansvar för skador på föremålel för Uänslen - vilka i och för sig kan vara en följd av ulförande! av Uänslen - behandlas i ell senare avsnitt om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel (avsnill 2.6).

Vilkel resultat som näringsidkaren skall presiera är en ren avlalsfråga, som sammanfaller med vad den akluella Ijänsten gär ut på. Huset skall målas gult. TV-apparalen skall förses med elt nytl bildrör. En ny glasruta skall sällas in i etl fönster. Bilens bromsar skall sättas i sådani skick all de godkänns vid konlrollbesiktning.

Särskilt vid avtal om reparationsarbeten är avtalet ofta uppbyggt i två "steg": näringsidkaren skall först undersöka vad som är orsaken lill alt etl föremål inte fungerar för sill ändamål för all därefier, om felet kan lokali­seras, avhjälpa della. Molsvarande kan gälla även vid vissa andra Uänsler. Brunnsborraren skall söka efler vatten på konsumenlens tomt och, om en godtagbar vattenåder anträffas, borra en brunn ål konsumenien. Avtal av denna lyp är atl förstå pä det sättel all näringsidkaren har presleral del resulial som han skall åsladkomma även om felet inte kan lokaliseras eller


 


Prop. 1984/85:110                                                                 47

om något vatten inte kan anträffas, förutsatt alt han har gjort vad som      Fel hos tjänsten

fordras av honom för att lokalisera felet eller finna en valtenåder. En hell

annan situation föreligger naturligtvis, om näringsidkaren har eller kan

anses ha förpliktat sig all åsladkomma elt mera kvalificerat resultat, t.ex.

all del föremål som skall repareras åter skall fungera för sill ändamål eller

att konsumenten skall få en vallenförande brunn på sin loml. Avtalet är då

inte längre alt uppfatta som uppbyggt i de tvä nyss nämnda "slegen".

Ulredningens förslag om att ijänsten skall leda lill elt vissl resullat för tanken till att det skall vara fråga om ett för konsumenien posilivt resultat. Della synes dock mindre iräffande för det fallet all näringsidkaren inte har gjort elt sådant kvalificerat åtagande som jag nyss berörde. Enligt min mening är del bl. a. av denna anledning lämpligare alt behandla spörsmålet om näringsidkarens ansvar för resultatet av Uänslen som en fråga om vad som utgör/f/ hos tjänsten.

För att reglera näringsidkarens ansvar för resultatet behövs då lill en början beslämmelser i följande hänseenden. Del måsle slås fast vad konsu­menten har rätt att fordra av resultatet, dvs. normen för bedömningen av om Uänslen är felaktig. Vidare måste av regleringen framgå vilka orsaker till en avvikelse från denna norm som näringsidkaren har all svara för. Därigenom avgörs bl.a. vem av parterna som bör bära risken för alt resullalel förslörs eller försämras på grund av olyckshändelser o.d. som inle kan hänföras Ull någon av parterna, dvs. vem av dem som i detta sammanhang "slår faran" för resultatet av Uänslen.

Av beiydelse för vad konsumenten har rätt all fordra av resultatet bör vara bl.a. uppgifter som har lämnats av näringsidkaren i samband med marknadsföring av Uänsten. Den frågan behandlas i följande avsnitt (2.4.2).

Yllerligare krävs beslämmelser om vilken lidpunkl som skall vara avgö­rande vid bedömningen av om resullalel är behäflal med fel. Den frågan behandlas i avsnitt 2.4.3. Frågan om verkan av garantier behandlas i avsnitt 2.4.4.

När del gäller normen för bedömningen av resultatet bör det slås fasl att konsumenien under alla förhållanden, oavsett vad avialet går ut på. skall kunna fordra ett sådant resulial som bör följa av att Uänsten uiförs i enlighel med de förul behandlade kraven på näringsidkarens preslalion. Dessa är att tjänsien skall utföras på ett fackmässigl tillfredssiällande sätt (se avsnill 2.3.2), atl malerial som näringsidkaren Ullhandahåller skall vara av den beskaffenhet som har avtalats eller, om någol avtal inle har iräffats i delta hänseende, av normalt god beskaffenhet (se avsnill 2.3.3), alt Uäns­len skall ulföras i överensstämmelse med vissa offenlligrättsliga säkerhels­föreskrifter (se avsnill 2.3.4) och alt näringsidkaren skall med lillbörlig omsorg la till vara konsumentens intressen i övrigl, varvid han bl. a. skall iaktta sin skyldighel att utföra visst lilläggsarbete (se avsnitt 2.3.2).


 


Prop. 1984/85:110                                                                 48

Det nu sagda utgör alltså de minimikrav som konsumenten alltid skall Fel hos tjänsten kunna ställa i fråga om resultatet av Uänsten. Därutöver skall konsumenten givetvis ha räll atl kräva all resullalel motsvarar vad som eventuelll har avtalats rörande resultatet i del enskilda fallel. Del kan här vara fråga om uttryckligen avtalade anspråk på resullalel eller anspråk som följer av en lolkning av avlalel. Jag ålerkommer lill dessa frågor i specialmoliveringen.

1 ulredningens förslag har lagils upp en särskild beslämmelse av inne­börd atl man vid bedömningen av resullalel får la hänsyn lill förbehåll av lypen "provisoriskt ulförande" eller "så gott det går" endasl i den mån del är skäligl. Med hänsyn lill vad som lidigare har sagts om de grundläg­gande krav som konsumenten alltid - vid sidan av vad som kan anses avtalat i del enskilda fallel - skall kunna ställa i fråga om resullalel av Uänsten kan jag inle finna behov av en sådan särskild beslämmelse.

Ulredningen har vidare föreslagit en uttrycklig regel om att resultatet av Uänsten skall ha normal hållbarhet. En sådan regel säger emellerlid enligt min mening inie mer än vad som måsle anses följa redan av de krav som konsumenien i enlighel med det tidigare anförda har rält att ställa på resullalel av Uänslen. Jag anser därför atl man kan undvara även en regel av detla slag.

Jag övergår härefter lill frågan om näringsidkarens ansvar för olika orsaker till atl resultatet av en tjänst avviker från vad konsumenien har rätl att kräva.

Del är då lill en böijan klart alt näringsidkaren måsle svara för sådana orsaker Ull en avvikelse som ligger på hans sida i avialsförhållandel. Della gäller främsl brisler i arbele, malerial och omsorg om konsumentens intressen, vare sig bristen beror på näringsidkaren personligen, på någon av hans anslällda eller på någon självsländig företagare som han har anlitat såsom maierialleverantör eller underentreprenör e.d.

Näringsidkaren bör vidare svara för sädana orsaker till en avvikelse som inte kan hänföras till vare sig näringsidkaren eller konsumenten, utan som från den synpunklen är att betrakta som "rena olyckshändelser" (våda­händelser). Näringsidkaren bör alliså "slå faran" för resultatet när det gäller bedömningen av om ijänslen är behäftad med fel. Detta lorde över­ensstämma med vad som utgör gällande disposiiiv räll på områdel och kan i själva verkel sägas ulgöra kärnan i näringsidkarens resullatansvar. Om näringsidkaren inle bar risken för alt resullalel förstörs eller försämras på grund av sådana tillfälliga omständigheter som här avses, skulle det nämli­gen i prakliken innebära alt hans förpliktelser inte gick längre än att med iakttagande av omsorg och fackmässighet efterslräva det med ijänsten åsyftade resultatet.

De händelser som del här kan vara fråga om är t. ex. atl en plötslig regnskur skadar den nymålade ytan på konsumentens hus innan målnings-arbetet avslutats, all en storm förstör eller skadar den brygga som närings­idkaren håller på all bygga eller all en annan kund vid besök i näringsidka-


 


Prop. 1984/85:110


49


 


rens verkstad genom någon åtgärd skadar resultatet av det arbele som näringsidkaren har utfört. Det kan också vara fråga om uppsåtlig skadegö­relse e.d. av en utomstående. Näringsidkaren bör svara även för händelser och omständigheter av typen "force majeure", i den mån en sådan händel­se eller omsländighel inverkar på resultatet så att delta avviker från vad konsumenien i enlighet med del lidigare anförda har räll all kräva.

Innebörden av atl näringsidkaren bär risken för avvikelser hos resullalel som beror på sådana händelser och omständigheter som nu har nämnls är atl konsumenien på grund av avvikelsen kan göra olika felpäföljder gällan­de, om näringsidkaren inle före den tidpunkt som är avgörande för felbe­dömningen (se avsnitt 2.4.3) undanröjer avvikelsen och sålunda presterar etl felfritt resultat. Frågan om näringsidkarens skadesiåndsskyldighel när Uänslen är felaklig på denna grund behandlas senare (avsnitt 2.6.1). Jag återkommer också lill frågan om konsumentens skyldighet att belala för bl. a. malerial som i ell sådani fall har förslörts eller skadals (avsnitt 2.8.2).

Näringsidkaren bör däremol inte drabbas av något ansvar för fel hos Ijänsten. när felel beror på något förhållande på konsumenlens sida. Hil hör i första hand sådana omsländigheler som vårdslöshel eller försum­melse hos konsumenien. Vad som i övrigl kan vara att hänföra till förhål­landen på konsumentens sida beror delvis pä omständigheterna i det en­skilda fallel. Jag ålerkommer till delta i specialmoliveringen.


Fel hos tjänsten


2.4.2 Näringsidkarens ansvar för uppgifier vid marknadsföringen

Mitt förslag: Tjänsien skall anses felaklig. om resullalel inle överens­stämmer med sädana uppgifter av betydelse för bedömningen av Uäns­tens beskaffenhel eller ändamålsenlighet som näringsidkaren har läm­nal vid marknadsföring. Delsamma skall gälla, om uppgifterna har lämnats av någon annan näringsidkare eller av en branschorganisation e.d. för näringsidkarens räkning eller om uppgifterna har lämnals av en maierialleverantör eller någon annan i lidigare led. Tjänsien skall vidare anses felaklig. om näringsidkaren har underlålil atl lämna konsumenien viktigare informalion om tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighet.

Utredningens förslag: Belräffande näringsidkarens ansvar för uppgifter om Uänsiens beskaffenhel eller ändamålsenlighet som har lämnals av honom själv överensslämmer ulredningens förslag i huvudsak med mill förslag. För uppgifter som har lämnals av någon annan skall näringsid­karen däremol enligt utredningens förslag svara endast om han har hänfört sig till uppgiflen, t. ex. genom all hänvisa lill den. Åven enligt ulredningens förslag skall näringsidkaren svara för underlålenhel all lämna konsumen­ten viktigare informalion (se belänkandel s. 147-164).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godias i huvudsak (se bil. 3 avsnill 4). 4   Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110


 


Prop. 1984/85:110                                                              50

Skälen för mitt förslag: Enligt 7 8 försia stycket konsumenlköplagen Fel hos tjänsten skall en vara anses felaklig, om säljaren vid köpel eller på varans förpack­ning eller i annonser eller andra meddelanden som är avsedda all komma lill allmanheiens eller köparens kännedom har lämnal vilseledande uppgifl om varans beskaffenhel eller användning och denna uppgift kan antas ha inverkat på köpet. Med vilseledande uppgift avses även en direkl oriktig uppgift.

Som jag lidigare har sagl (se avsnill 2.1.4) bör konsumenlljänsUagen, i likhel med konsumenlköplagen, innehålla särskilda regler om näringsid­karens ansvar för uppgifier som han själv har lämnal vid marknads­föringen av en Uänsl. Della ansvar bör, i huvudsaklig överensslämmelse med vad som gäller enligi konsumenlköplagen, avse uppgifter om Uänstens beskaffenhel och ändamålsenlighel. En förulsällning för all näringsidkaren skall bli ansvarig för sådana uppgifter bör, liksom enligt 7 S konsumenlköp­lagen, vara alt uppgifterna kan antas ha haft någon inverkan på avtalels tillkomst eller innehåll.

Del synes mindre lämpligl alt ansvarel för konsumenttjänslernas del anknyts till oriktiga eller vilseledande uppgifier, så som har skett i fråga om konsumenlköp. En skillnad är nämligen atl frågan huruvida resullalel av en Uänsl överensslämmer med uppgifter som har lämnats vid marknadsfö­ringen inte kan avgöras redan när avtalet ingås utan försl när Uänslen har utförts. En lagtekniskt lämpligare lösning är att i stället betrakta uppgif­lerna som om de uigjorde en del av innehållel av avlalel mellan parierna.

De uppgifter om Uänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel som när­ingsidkaren har lämnal i samband med avtalets tillkomst eller i övrigt vid marknadsföring av tjänsien kommer därmed atl bli bestämmande för vad konsumenten kan kräva i fråga om tjänstens beskaffenhel. Detla innebär all näringsidkarens ansvar för marknadsföringsuppgifier som han själv har lämnat kommer att ha en mycket nära anknylning lill de regler om närings­idkarens resultatansvar som jag lidigare har föreslagil (avsnitt 2.4.1). I realiteten är det fråga om all slå fasl vad som i del enskilda fallet skall anses avlalal mellan parterna beträffande tjänstens beskaffenhet i kvalita­tivt hänseende. Jag anser det därför nalurligl all även marknadsföringsan­svarel kommer lill uttryck som ell ansvar för resullalel av Uänslen på så sålt all tjänsien skall anses felaklig, om resullalel av denna inte överens­stämmer med en sådan uppgifl rörande tjänstens beskaffenhet eller ända­målsenlighel som näringsidkaren i enlighel med det tidigare sagda har atl svara för.

En förulsättning för näringsidkarens ansvar bör givelvis vara att den bristande överensstämmelsen mellan uppgiflerna och resultatet av tjänsien inte beror på konsumenien eller något förhållande på dennes sida. Liksom gäller enligi konsumenlköplagen bör näringsidkaren även ha möjlighet all undgå ansvar för en viss uppgift genom att i lid tydligt rälla denna.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 51

Jag övergår härefter till frågan om näringsidkarens ansvar för uppgifter Fel hos tjänsten som någon annan har lämnat och som är av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighet. Som exempel på sådana uppgifier kan nämnas all en lillverkare av ett tvättmedel marknadsför della under påstående att del är särskilt lämpligt för rengöring av skinnplagg eller att en lillverkare av energibesparande utrustning utlovar särskilt slora besparingar. Uppgifter som är av betydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhel eller ändamålsenlighet kan också tänkas vid marknadsföring som sker genom s. k. fackkedjor eller andra organisationer för samverkan mellan näringsidkare.

Enligt 7 8 andra slyckel konsumenlköplagen skall en vara anses felaklig, om en oriklig eller vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning som kan antas ha inverkat på köpet har lämnals av varans tillverkare eller någon annan som i ell tidigare säljled har lagil befallning med varan. Della gäller dock endasl under förutsättning att säljaren har åberopat uppgiflen eller, trots att han insett eller uppenbarligen bort inse atl uppgiften var oriktig eller vilseledande, har underlåtit att tydligt rätta uppgiften.

Åven när del gäller konsumenttjänsler bör näringsidkaren enligi min mening åläggas etl ansvar för sådana uppgifter som vid marknadsföring har lämnats av någon annan än näringsidkaren själv och som är av betydelse för bedömningen av en Uänsls beskaffenhel eller ändamålsenlighel. Ansva­rel bör till en början omfalla uppgifter som har lämnats av en annan näringsidkare, t. ex. en reklambyrå, eller av en branschförening eller liknande organisation under sådana förhållanden att det kan anses ha skett för näringsidkarens räkning. Näringsidkaren bör också svara för uppgifter som har lämnats av en leverantör av material lill ijänslen eller av någon annan i elt lidigare omsältningsled, t. ex. en lillverkare eller importör av sådant material. Naturligtvis avses här endasl leveranlör, lillverkare, im­portör e.d. av material som tillhandahålls av näringsidkaren eller av någon som han bör anses svara för. Jag återkommer närmare till dessa frågor i specialmoliveringen.

På samma sätt som i fråga om näringsidkarens ansvar för egna uppgifier bör hans ansvar för uppgifter som vid marknadsföring har lämnals av någon annan komma lill uttryck på så sätl att Ijänsten anses felaklig, om resullalel av denna inte överensstämmer med de uppgifter som har lämnals av en materialleveranlör e.d. En förulsällning för näringsidkarens ansvar bör dock även i della fall vara att uppgiflen kan anias ha inverkal på avlalel mellan näringsidkaren och konsumenien och alt den bristande överens-stämmelsen inle beror på någol förhållande på konsumenlens sida. Nä­ringsidkaren bör också kunna undgå ansvar, om uppgiflerna i lid rältas av honom själv eller av den som har lämnat dem.

Enligt utredningens förslag skall en ytterligare förutsättning för närings­idkarens ansvar för uppgifter som har lämnats av malerialleverantörer


 


Prop. 1984/85:110                                                                  52

m. fl. vara atl näringsidkaren har hänfört sig lill en sådan uppgift. Med     Fel hos tjänsten della åsyftas i huvudsak delsamma som då del i 7 8 andra slyckel konsu­menlköplagen krävs atl säljaren har åberopat en uppgift av t. ex. en tillverkare.

Inom Uänsleområdet lorde näringsidkaren emellertid, i sin egenskap av fackman på etl i regel begränsat yrkesområde, normall kunna skaffa sig en relativt god kännedom om den marknadsföring som bedrivs av materialle­verantörer m. fl. och som avser sådani malerial m. m. som näringsidkaren använder vid utförande av ijänster inom sill fack. Delsamma gäller i fråga om sådan marknadsföring som bedrivs genom branschorganisationer o.d. Jag anser därför alt det inte kan innebära någon slörre belaslning för näringsidkaren all han åläggs elt generelll ansvar för sådana uppgifter av beiydelse för bedömningen av ijänsiens beskaffenhel eller ändamålsen­lighel som vid marknadsföring har lämnals av malerialleveranlörer m. fl. Della bör gälla även i fall då näringsidkaren till äventyrs inle hafl känne­dom om den ifrågavarande uppgiflen. Som konsumenlköpsulredningen har framhällil i silt remissyttrande (se bil. 3 avsnitt 4.8) får del - i valet mellan näringsidkaren och konsumenien — anses ligga närmare till hands alt låla näringsidkaren bära följderna av en oriklig eller vilseledande uppgift som har lämnals i exempelvis en malerialleveranlörs marknadsföring.

Något krav på att näringsidkaren skall ha hänfört sig till den akluella uppgiften bör därför inle ställas upp. En tillräcklig begränsning av närings­idkarens ansvar ligger enligt min mening i de krav jag nyss har förordal om alt del skall vara fråga om en uppgifl som kan antas ha inverkal på avlalel och alt uppgiften inle i lid har rättats.

1 ett senare avsnitt (2.7) kommer jag all la upp frågan om vilkel ansvar malerialleverantörer m. fl. själva bör ha genlemol konsumenien för orik­liga eller vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av en Uänsls beskaffenhet eller ändamålsenlighel.

Om man i enlighel med del sagda ålägger näringsidkaren ell ansvar för uppgifier som har lämnats av någon annan än honom själv, uppkommer frågan om näringsidkaren bör ha lagsladgad räll all i sin lur vända sig med anspråk mol den som har lämnat en oriktig eller vilseledande uppgifl som näringsidkaren har fåll ansvara för. Som jag har sagl i avsnitt 2.1.7 finns del emellerlid inle anledning atl nu överväga regressregler av det nämnda slaget särskilt för konsumenttjänsternas del. Tills vidare får frågan om näringsidkarens rätt alt göra gällande anspråk mol sin leveranlör e.d. bedömas enligi de regler som gäller f.n.

Del återstår atl la slällning lill frågan om näringsidkarens ansvar för underlålenhel alt lämna vissa uppgifter vid marknadsföringen a' en Uänsl. Som jag lidigare har framhållit är konsumenten inför ell avial om en ijänsl i hög grad hänvisad lill den informalion rörande Ijänsiens beskaffenhet och ändamålsenlighel som han får av främst näringsidkaren. Det är därför angelägel all denne inle enbari åläggs ell ansvar för sådana uppgifter som faktiskt har lämnats i de nämnda hänseendena. Näringsidkaren bör också


 


Prop. 1984/85:110


53


 


vara skyldig all härvidlag ge konsumenien Ullräcklig informalion redan innan avtalet har kommit till slånd, så att konsumenten har så bra förut­sättningar som möjligt att pä förhand bedöma vilket resultat som han kan få ut av del ifrågasatta avtalet.

Som framgår av vad jag tidigare har sagl bör reglema om näringsid­karens marknadsföringsansvar avgränsas till att avse uppgifier rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet. Näringsidkarens skyldighel all före avialels iräffande lämna konsumenien informalion bör därför omfalla sådana förhållanden rörande Ijänsiens beskaffenhet eller ända­målsenlighet som enligt vad näringsidkaren har insett eller bort inse var av betydelse för konsumenten.

För atl näringsidkarens ansvar för underiålenhet all lämna informalion inle skall bli alltför vidsiräcki bör även i della sammanhang krävas alt underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet. Upplysningsplikten bör å andra sidan inte begränsas till enbart förhållanden som näringsidkaren för sin del fakliskl har ägl kännedom om. Av en näringsidkare som yrkes­mässigt utför Uänster åt konsumenler bör man kunna kräva all han är aktiv för all skaffa sig kunskaper av beiydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet och lämplighet för olika ändamål. En regel om upplysnings­plikt för näringsidkaren bör därför omfatta även sådana förhållanden som näringsidkaren bort känna lill.

Också en beslämmelse om näringsidkarens civilrätlsliga ansvar för un-deriålenhel alt lämna konsumenten tillräcklig information rörande Uäns­tens beskaffenhet eller ändamålsenlighel bör enligt min mening utformas som en regel om fel hos ijänslen.

2.4.3 Tidpunkten för bedömningen av om ijänsten är felaklig


Fel hos tjänsten


Mitt förslag: Frågan om Uänslen är felaklig skall bedömas med hänsyn lill förhållandena vid den lidpunkl då uppdraget avslutades eller, om det har inträffat en försening på grund av någol förhållande på konsumen­lens sida, då uppdragel annars skulle ha avslulals. Näringsidkaren skall dock svara även för fel som uppkommer senare och som beror på avialsbrotl från hans sida.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 251-262 och 270-272).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godias i allmänhet (se bil. 3 avsnill 8 och 9).

Skälen för mitt förslag: Som jag har nämnt i avsnitt 2.4.1 behövs särskil­da bestämmelser om den tidpunkt till vilken bedömningen av frågan huru­vida Uänsten är felaktig skall hänföra sig. Genom beslämmelser av delta innehåll dras framför allt en gräns i liden för näringsidkarens ansvar för sådana försämringar av Uänsiens resulial som inle är all hänföra lill någon


 


Prop. 1984/85:110                                                                 54

av parierna, dvs. som beror på vad som i föregående avsnitt har kallats      Fel hos tjänsten rena olyckshändelser. Med ell annal uttryckssätt kan man därför också säga all del är fråga om tidpunkten för övergången av "faran" för resulta­tet från näringsidkaren lill konsumenien.

Huvudregeln bör enligt min mening vara all frågan huruvida Uänsten är felaktig skall avgöras med hänsyn lill förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslulades. En sådan regel ler sig nalurlig för de flesta fall (jfr 17 och 44 88 köplagen).

En cenlral fråga är nalurliglvis vad som skall fordras för alt uppdraget skall anses avslulal. Någon allmän regel om della lorde dock inte behövas. Även utan en uttrycklig regel är det tydligl alt uppdragel i allmänhel skall anses avslulat vid den tidpunkt då konsumenien har fått klart för sig all näringsidkaren har ulfört tjänsten. Har parierna avlalal om en formell slulbesiktning, bör uppdraget naturligtvis inle anses avslulal förrän besiki-ningen har ägt rum. 1 andra fall får bedömningen göras med hänsyn lill de förhållanden under vilka Uänslen uiförs. Jag ålerkommer närmare lill detta i specialmoUveringen.

En särskild situation föreligger dock då Uänsten avser en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av den­ne. Näringsidkaren har då slörre möjligheier än konsumenien att avvärja olyckstillbud och atl minska omfaltningen av skador på egendomen. Upp­draget bör därför i detla fall inle anses avslulal förrän saken har kommit (åter) i konsumenlens besittning. En regel av delta innehåll bör las in i lagen.

Denna regel bör givetvis gälla även i fall då näringsidkaren ombesörjer alt föremålet för ijänslen, sedan denna har slutförts, transporteras lill konsumenien eller lill någon plats som denne har anvisat. Bl. a. med hänsyn till all en näringsidkare generelll sell har slörre anledning än en enskild konsument atl leckna en försäkring som läcker skador under transporten bör näringsidkaren i denna situalion bära risken för all resulla­lel av ijänslen förslörs eller försämras under transporten (jfr II, 17 och 44 88 köplagen). En lösning som innebär att en näringsidkare som ombe­sörjer transporten står ansvarel för denna risk medför i den praktiska tillämpningen också den fördelen all del inte blir nödvändigl alt utreda huruvida ell vissl fel har uppslån under iransporlen eller förelegal redan dessförinnan.

Huvudregeln om all den lidpunkt då uppdragel avslutades skall vara avgörande för felbedömningen bör emellerlid inle vara lillämplig, om del -sedan näringsidkaren har ulförl ijänsten - inträffar en försening pä grund av någon omständighet som är atl hänföra till konsumenien. 1 ett sådant fall bör tidpunkten för felbedömningen i slället vara den då uppdragel annars skulle ha avslulals. Näringsidkaren bör alliså vid en sådan förse­ning i princip inle svara för ett fel som uppkommer därefter. Risken för atl resultatet förstörs eller försämras genom rena olyckshändelser bör med


 


Prop. 1984/85:110                                                                  55

andra ord i detta fall övergå från näringsidkaren lill konsumenien när     Fel hos tjänsten

uppdraget skulle ha avslulals om förseningen inte inträffal (jfr 37 och 44 88

köplagen).

En del remissinstanser har anseti atl en undantagsregel av detla slag inle bör gälla när ijänslen avser en sak som har överlämnals i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne. Enligi dessa remissinstanser bör i ett sådant fall den avgörande tidpunkten för felbedömningen även i förseningssiluationen vara den då saken har kommil i konsumenlens be­sittning.

En sådan ordning skulle emellerlid innebära all näringsidkaren i ålskilli­ga fall kunde få bära risken för alt resultatet förslörs eller försämras på grund av rena olyckshändelser ända fram lill den lidpunkt då han kan sälja saken med slöd av den särskilda lagsliftningen om rätt alt sälja saker som inle har hämlats. Della är enligt min mening inte rimligt. Jag anser därför all tidpunkten för felbedömningen bör, när det har inträffat en försening med uppdragets avslulande på grund av någol förhånande på konsumen­tens sida, vara den då uppdragel annars skulle ha avslutats, även om tjänsten avser en sak som har överlämnals i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne. En annan sak är att näringsidkaren i detta läge bör vara skyldig alt i skälig omfallning la vård om saken så länge den befinner sig i hans besittning.

En särskild fråga är vad som skall gälla, om en försämring av resultatet på grund av avtalsbrott på näringsidkarens sida uppkommer efter den tidpunkt då uppdragel har avslulals eller skulle ha avslulals.

Som jag nyss nämnde bör näringsidkaren vara skyldig all i skälig omfatt­ning la vård om föremålet för Uänslen. Vårdpliklen bör beslå även om det efler Uänstens utförande har inträffal en försening på grund av någon omständighet som är atl hänföra till konsumenten. Om resultatet då, efler den lidpunkl när uppdragel annars skulle ha avslutats, går om inlel eller försämras till följd av alt näringsidkaren åsidosätter sin vårdplikt, synes det mig rimligt all näringsidkaren får svara för detla enligt reglerna om fel hos ijänslen. Delsamma bör gälla om resullalel av Uänslen sedan uppdra­gel har avslulals går om inlet eller försämras på grund av all näringsid­karen försummar att ge konsumenten nödvändiga instruklioner, 1. ex. om all en nyreparerad molor skall köras försikligi eller om all etl nylackeral golv inte får beträdas under en viss lid.

Jag förordar därför att näringsidkaren skall svara för en försämring av tjänstens resultat som uppkommer efter den tidpunkt då uppdraget har avslulals eller skulle ha avslulals, om försämringen beror på avialsbrott från hans sida (jfr 44 8 köplagen). 1 så fall bör Uänslen anses felaklig.

De beslämmelser om lidpunkien för felbedömningen som jag nu har förordal bör vara tvingande lill konsumenlens förmån.


 


Prop. 1984/85:110


56


 


2.4.4 Näringsidkarens ansvar för tidsbestämda garantier


Fel hos tjänsten


Mitl förslag: Har näringsidkaren lämnat en Udsbeslämd garanti beträf­fande resultatet av Uänslen, skall Uänslen anses felaktig om del utfästa resultatet försämras under garantitiden. Näringsidkaren är dock fri från ansvar enligt garantin, om han kan göra sannolikt all försämringen beror på en ren olyckshändelse eller på vanvård e.d.

Utredningens förslag: Överensslämmer med mill förslag (se betänkandet s. 274-276).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godias i alll väsenlligl av re­missinstanserna. Sveriges advokatsamfund, näringslivsorganisaiionerna och handelskamrarna anser dock alt förslagel lägger ett alliför långtgående ansvar på näringsidkaren (se bil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: Vid konsumenttjänsler är det - liksom vid konsumenlköp - myckel vanligl att näringsidkaren lämnar en garanti för sin prestation.

Någon definition av termen garanti finns inte i gällande lagsliflning. Vid konsumenlköplagens Ullkomsl log föredragande statsrådet avstånd från tanken på att genom civilrätlsliga regler söka bestämma innebörden av detta ullryck. Han påpekade i samband härmed att generalklausulerna i marknadsföringslagen och 1971 års avtalsvillkorslag ger möjlighet atl ingri­pa mot en vilseledande användning av termen garanli. Jag ansluler mig till den bedömningen även når del gäller garantier inom konsumentUänstom­rådet.

I konsumenltjänsllagen bör däremol, såsom också har skett i konsu­menlköplagen, las in vissa klariäggande bestämmelser om de civilrättsliga verkningarna av all näringsidkaren lämnar en garanli under viss lid belräf­fande resullalel av ijänslen. Sådana lidsbestämda garantier är den i prakli­ken vanligast förekommande lypen av garanlier och den som i allmänhel avses när man talar om atl garanli lämnas för en yänsi, l. ex. ell repara­tionsarbete.

En tidsbestämd garanti har sedan länge ansetts ha en viktig verkan i bevishänseende. Bevisbördan för atl en vara eller en ijänsl är felaklig anses normall ligga på den av parierna som har varan resp. resultatet av Uänslen i sin besittning. Har konsumenien mottagil varan eller har uppdra­get avslutats, är del följaklligen konsumenten som måste styrka att varan eller Uänsten är felaktig. Om annal inte har avtalats eller följer av de lidigare berörda reglerna om säljarens resp. näringsidkarens ansvar för senare uppkommet fel, åligger del då konsumenien att visa att felel förelåg redan vid den lidpunkl som normall är avgörande för felbedömningen, dvs. den då varan avlämnades eller uppdragel avslulades. Har en tidsbestämd garanti lämnals, medför den emellerlid alt bevisbördan kastas om. Garan­tin anses nämligen ge grund för etl räiisligl antagande - en s. k. presum-


 


Prop. 1984/85:110                                                                 57

tion - av all ell fel som framlräder under garantitiden förelåg redan vid      Fel hos tjänsten den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen. För att säljaren eller näringsidkaren skall undgå del ansvar som därmed faller på honom måsle han visa att felet har uppkommit senare och beror på konsumenten eller på en olyckshändelse.

Att en tidsbestämd garanti har denna verkan i bevishänseende har för konsumenlköpens del fått en uttrycklig reglering i 10 8 konsumenlköpla­gen. Med hänsyn till atl det ofta kan vara svårt för säljaren all lägga fram ulredning om vad som har inträffat under tid då köparen har haft varan i sin besittning behöver säljaren enligt den nämnda beslämmelsen dock inte presiera full bevisning beträffande felels uppkomsl. Det räcker atl han gör sannolikl all felet beror på en sådan omständighet som han inle svarar för. Enligt min mening bör de principer som dessa regler ger ullryck för gälla även för konsumenttjänsternas del. Molsvarande regler bör därför las in i konsumenttjänstlagen.

Av 10 8 konsumenlköplagen följer ytterligare en viktig rättsverkan av en tidsbestämd garanti. I bestämmelsen fastslås nämligen att en avvikelse från garantin medför all varan skall anses felaklig, även om etl fel inte annars föreligger enligt lagen. Härigenom klargörs att konsumenten vid en avvikelse från garantin kan åberopa såväl köplagens allmänna disposiiiva felregler som konsumenlköplagens Ivingande regler om påföljder vid fel.

När del gäller frågan huruvida en molsvarande verkan bör lilläggas Udsbeslämda garanlier avseende konsumenttjänster ställer sig saken vis­serligen något annorlunda. Som jag inledningsvis har berört (avsnitt 2.1.5) bör nämligen reglerna om påföljder för fel hos Ijänsten i sin helhel vara tvingande till konsumentens förmån. En bestämmelse om atl en avvikelse från garantin skall anses ulgöra fel hos tjänsten får därmed en strängare innebörd än enligt den molsvarande beslämmelsen i 10 S konsumenlköpla­gen. Som ulredningen har varit inne på skulle emellerlid tillämpningen av regelsystemet bli alltför komplicerad, om näringsidkaren tilläts att i sam­band med en garanli friskriva sig från vissa påföljder avseende sådana avvikelser från garanlin som inte kunde anses utgöra fel enligt lagens tvingande felregler. I så fall skulle nämligen olika påföljdssyslem kunna bli lillämpliga beroende på om näringsidkaren ansvarar enligt garanlin eller enligi de allmänna felreglerna. Jag föreslår därför att man också i konsu­menttjänstlagen för in en bestämmelse om atl avvikelser från en garanli skall anses ulgöra fel.

Som utredningen ingående har redovisat i betänkandet (s. 272-273) räknar man med två huvudtyper av Udsbeslämda garantier inom både köpområdel och Ijänsleområdel. Den ena lypen är sådana garanlier där näringsidkaren endast åtar sig elt ansvar för alt resullalel är utan fel vid den tidpunkt som i andra fall är avgörande för felbedömningen, dvs. normall då uppdraget avslulas. Enligt den andra lypen av garantier åtar sig näringsidkaren elt ansvar för att resultatet är felfritt inte bara vid den


 


Prop. 1984/85:110                                                                  58

tidpunkten ulan även under hela garantitiden, under förutsättning att före-      Fel hos tjänsten

målel för Uänsten brukas på ell normalt säll och inle ulsälls för vanvård

e.d.

Konsumenterna torde vanligen vara omedvetna om denna skillnad mel­lan olika lyper av garanlier. För en konsument är del nalurligl all uppfatta en garanli som ett löfte om all resullalel av Uänslen. eller den del därav som har garanierats, skall bestå under garantiliden. Det kan inte råda någon tvekan om all del är denna konsumenlernas vanliga uppfattning om en garanli som gör lämnandet av garanti till ell så gångbart och ofta använt argument i marknadsföringen av både varor och tjänster.

Med hänsyn till del sätl på vilkel konsumenlerna sålunda vanligen uppfattar en lidsbestämd garanti har ulredningen föreslagil en lagregel om atl en sådan garanli alllid skall anses innebära atl näringsidkaren har garanterat att resultatet av Uänsten skall bestå under hela garantitiden. Enligt förslagel skall en lämnad garanli alliså alltid anses tillhöra den senare av de båda nyss berörda typerna av garantier. Härigenom skiljer sig ulredningens förslag från den reglering som finns i 10 8 konsumenlköpla­gen. Denna beslämmelse lämnar nämligen utrymme för båda typerna av garanlier.

Under remissbehandlingen av ulredningens förslag har bl. a. närings­livsorganisaiionerna framhållit all del även i fråga om konsumenttjän­sterna bör finnas utrymme för båda dessa slags garanlier.

Som jag lidigare har sagl medför båda garanlityperna alt bevisbördan kastas om lill konsumenlens fördel. Om garanlin inle innebär mer än alt resullalel är felfritt vid den lidpunkl som normall är avgörande för felbe­dömningen, kan näringsidkaren leoreliskl sett fullgöra sin bevisbörda på endera av två säll. Han kan anlingen visa all resullalel vid den nämnda lidpunkien var så bra all del inle kunde vara behäflal med fel, eller visa att del därefier har varil utsatt för en olyckshändelse eller för vanvård e.d. Vid den andra lypen av garantier, där resultatet garanleras ha en sådan kvalilet all det vid normal användning och skötsel beslår under hela garantiliden, räcker del däremol inle för näringsidkaren all föra bevisning om resultatets beskaffenhet vid den nyss nämnda tidpunkten. Bevisningen måste i stället avse vad som har inträffat därefter.

Denna skillnad mellan de båda typerna av garanlier torde emellertid inle ha någon slörre praktisk betydelse. Elt fel som framlräder under garantili­den får nog i regel antas ha förelegal redan vid den tidpunkt som normalt är avgörande för felbedömningen. I varje fall lorde det vara svårt för närings­idkaren atl göra sannolikl atl resullalel då var felfritt, om del inle finns några tecken som lyder på all del därefier har varil uisalt för olyckshändel­se, vanvård eller onormal användning.

Frågan lill vilken typ en garanli är alt hänföra torde i prakliken ha betydelse främst när del gäller delaljer som kan anses vara av förbruk-ningskaraklär och vilkas normala hållbarheisUd är kortare än garanliliden.


 


Prop. 1984/85:110


59


 


Om en brislfällighet uppslår under garanliliden pä grund av att en sådan del slits ut genom normal användning, blir näringsidkaren ansvarig om han har lämnal en garanli för resullalets bestånd men däremol inte om garanlin är begränsad Ull atl avse att resullalel var felfritt vid den tidpunkt som normalt är avgörande för felbedömningen. Denna verkan kan emellertid, som utredningen har framhållit, undvikas genom alt näringsidkaren vid en garanli av den förra lypen gör undantag för delaljer av förbruknings- eller förslitningskaraktär. Enligt min mening är det från konsumentsynpunkt atl föredra att en sådan begränsning av en lämnad garanti framhävs genom uttryckliga undanlag från garantin i stället för att garantin utformas som en för konsumenterna svårförståelig begränsning till ursprungliga fel e.d.

I likhel med utredningen anser jag alliså all del av konsumenttjänstlagen bör framgå all en tidsbegränsad garanti skall anses ulgöra en garanti för atl resullalel beslår under hela garantitiden.

En beslämmelse av detta innehåll bör därför las in i lagen. Beslämmel­sen bör givetvis vara tvingande till konsumenlens förmån. Della innebär att en tidsbestämd garanti, oavsett vad som kan ha föreskriviis i denna, skall behandlas som en garanti av den angivna lypen. 1 den mån näringsid­karen inle är beredd atl svara för vissa detaljer eller egenskaper hos resultatet av ijänslen, måsle han alltså uttryckligen ge konsumenien be­sked om della. En annan möjlighel är att garantin förklaras gälla endast vissa delar eller vissa egenskaper hos resullalel av Uänsten. Om garanlier-na utformas på nu angivet sätl får konsumenten en klarare bild av sina rättigheter än vad som f.n. ofta är fallet.


Fel hos tjänsten


2.4.5 Påföljder vid fel

Mitl förslag: År tjänsien felaklig, kan konsumenien kräva atl felet avhjälps om det inle medför ölägenheter eller koslnader för näringsid­karen som är oskäligt slora i förhållande lill felels beiydelse för konsu­menien. Näringsidkaren får, även om konsumenien inle kräver del, avhjälpa felel för alt undgå eller begränsa andra påföljder. 1 slället för all kräva all felel avhjälps kan konsumenien göra avdrag på prisel eller, vid väsentliga fel, häva avtalet helt eller för återstående del. Konsu­menten kan hålla inne betalning lill säkerhel för sina anspråk på grund av felet. (Beträffande konsumenlens rält till skadeslånd vid fel se av­snitt 2.6.1).

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se betänkandet s. 297-319).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godias i alll väsenlligl (se bil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: Om en Uänsl som har ulförts åt en konsument visar sig vara felaklig, ligger det vanligen i båda parternas intresse alt


 


Prop. 1984/85:110                                                                 60

näringsidkaren avhjälper felet. Det intresse som konsumenten knyler till Fel hos tjänsten Uänslen tillgodoses därmed i allmänhet på ett relativt enkelt sålt. Och för näringsidkaren lorde del i regel framstå som både smidigast och mesl lillfredsslåilande atl han hell enkell får rälla lill etl fel i sin preslalion. Åven från allmänna synpunkler är del en fördel om saken kan bringas ur världen genom atl felet avhjälps. Denna förhållandevis enkla och nalurliga utväg bör typiskt sell ge upphov till färre tvister än andra påföljder.

Utredningen har av denna anledning ansett alt regler om avhjälpande av fel bör ges en framskjuten plats i konsumenttjänstlagens system av på­följder för fel hos Ijänsten. Denna uppfattning, som har godtagils av samlliga remissinstanser, ligger i linje med vad som i dag anses vara gällande rält på området. Också enligt min mening bör lagen innehålla regler av della slag.

Till en början bör i lagen tas in en bestämmelse om atl näringsidkaren är skyldig atl avhjälpa fel hos Uänslen, om konsumenien begär del. Från denna bestämmelse bör dock elt undanlag göras för del fall ali: ell avhjäl­pande i del enskilda fallel framstår som oproportionerligl belungande för näringsidkaren. Konsumenien bör då i stället få tillgripa andra påföljder. Eftersom utgångspunkten är all konsumenien har rält till en felfri presta­tion in natura bör del dock fordras starka skäl för atl han skall behöva avstå från elt avhjälpande som han önskar.

Enligt ulredningens förslag skall näringsidkaren inle vara skyldig all avhjälpa ell fel, om åigärden skulle medföra koslnader eller olägenheler för honom som är oskäligl slora i förhållande lill felets betydelse för konsumenten. Förslagel har vid remissbehandlingen kommenterats av marknadsdomstolen och konsumentverket, vilka har ifrågasatt om del inle ger näringsidkaren en alltför slor möjlighel all undgå ell avhjälpande. Enligi min mening är förslagel emellerlid väl avvägt. Del kan inle gärna vara etl konsumentintresse atl fordra all näringsidkaren drar på sig oskäli­ga kostnader eller olägenheter för all avhjälpa etl fel. En avhjälpandeskyl-dighel som kan uppfattas som orimligl slräng medför en klar risk för atl näringsidkarna vägrar atl uppfylla den.

Med hänsyn till vad jag nyss sade om avhjälpande som den normall bäsia lösningen när en Ijänsl visar sig vara felaklig, bör näringsidkaren inle bara ha en skyldighet att på konsumentens begäran avhjälpa fel hos tjäns­ten. Om konsumenien inte begär avhjälpande ulan i slället vill göra någon annan påföljd gällande, bör näringsidkaren i sin lur ha en rätl all avhjälpa felel för all undgå eller begränsa sådana andra påföljder. Della bör dock inte gälla, om konsumenien har någol särskilt skäl för all motsätta sig ell erbjudande från näringsidkaren om avhjälpande. Sådana skäl kan vara l.ex. all avhjälpandel skulle vålla konsumenien icke obelydliga olägen­heter eller all näringsidkaren har visal sig vara slarvig eller inkompelenl för uppdraget.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 61

Om ell fel skall avhjälpas, bör del ske så snabbt som möjligt. Näringsid- Fel hos tjänsten karen måsle emellerlid ha en rimlig tid på sig. Han kanske måste skaffa nytt malerial eller göra andra förberedelser. Med hänsyn bl. a. lill att lagen skall omfatta en vid krets av tjänster kan denna lid variera avsevärt från fall till fall. I likhet med ulredningen anser jag det därför inle lämpligl atl pä denna punkt ställa upp någon mer preciserad regel än atl elt fel skall avhjälpas inom skälig lid efter det all konsumenien har gett näringsidkaren lillfälle lill det.

Bedömningen av vad som i det enskilda fallet skall anses utgöra skälig lid för ett avhjälpande bör kunna göras enligt samma principer som lilläm­pas för bedömningen av motsvarande fråga enligt 4 8 konsumenlköplagen. Hänsyn bör sålunda i försia hand las lill förhållandena på konsumenlens sida, bl. a. hans behov av föremålel för ijänslen i felfritt skick (se prop. 1973: 138 s. 189). Enligt min mening finns del inle anledning all, som bl. a. konsumenlverkei har ifrågasatt, siälla upp en snävare tidsfrisl för det fall all del är näringsidkaren som vill ulnyttja sin rätt aU avhjälpa ett fel. Utöver vad jag nyss sade om förhållandena på konsumentens sida, vilka alllid bör tillmätas tyngd vid bedömningen av vad som är skälig lid för ell avhjälpande, kommer det avgörande för denna bedömning naturiigtvis att bli i huvudsak den lid som faktiskt måsle beräknas åtgå för näringsidkarens ålgärder för avhjälpande. Denna tid är densamma vare sig avhjälpandel sker på konsumenlens eller på näringsidkarens begäran. Kan konsumenien i ell enskill fall visa alt han kan få felel avhjälpt snabbare på annal håll och alt della har betydelse för honom, liksom att den lid som går åt för etl avhjälpande gör att della blir meningslöst för honom, bör della ulgöra sådana särskilda skäl som enligi del lidigare anförda bör ge konsumenien rätt alt avvisa näringsidkarens erbjudande om att avhjälpa etl fel.

Eflersom konsumenten har rätt att mol avtalat pris få en felfri presla­lion, bör näringsidkaren naluriigtvis inte ha räll lill ersällning för sina koslnader för all avhjälpa ell fel. Elt avhjälpande kan emellertid medföra all även konsumenien ådrar sig kostnader, t. ex. för transport av föremålel för Uänslen lillbaka lill näringsidkaren. Det måsle nämligen krävas all konsumenien i skälig omfallning medverkar till ett avhjälpande genom den lypen av ålgärder, om det gör avhjälpandeförfarandet enklare och billi­gare. Enligt min mening är det självklart all konsumenten aldrig slulligi skall behöva drabbas av några exlra koslnader för själva avhjälpandet eller vad som har omedelbarl samband därmed, såsom transporter. Som SHIO - Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund har förordat bör där­för genom en uttrycklig beslämmelse slås fast att avhjälpandet skall ske utan kostnad för konsumenien. Härifrån bör dock gälla vissa undanlag, bl. a. för koslnader som skulle ha uppkommit även om Uänsten från början hade ulförls felfritt, t. ex. koslnaden för ett sådant byte av delar i en apparat som näringsidkaren inle tidigare ulfört och inte heller beräknat sig betalning för. Jag återkommer till detla i specialmoliveringen.


 


Prop. 1984/85:110                                                    62

Om ett avhjälpande av etl fel inle kommer lill slånd - anlingen därför all Fel hos tjänsten ingen av parierna akiualiserar frågan om avhjälpande eller därför all näringsidkaren inle är skyldig eller berättigad alt avhjälpa felet - bör konsumenien ha räll alt på grund av felel göra avdrag på priset eller, under vissa förutsättningar, häva avtalet. Delsamma bör gälla om felel, när konsumenien eller näringsidkaren har påkallal ett avhjälpande, inte har avhjälpts inom skälig tid eller om del på grund av omsländighelerna finns slarka skäl atl anta att så inte kommer att bli fallet.

Etl prisavdrag bör i försia hand molsvara vad del koslar konsumenten all få felel avhjälpi. För en sådan regel lalar redan all della vid tjänster torde vara den mest praktiska meloden för alt beräkna den minskning av Uänsiens värde som elt fel medför. Härtill kommer all den angivna beräk­ningsmetoden synes nalurlig med hänsyn till att näringsidkaren i regel är skyldig att avhjälpa felet. Om näringsidkaren vägrar att göra detla eller misslyckas med avhjälpandel, kommer prisavdraget i allmänhet alt täcka koslnaderna för att låla en annan näringsidkare avhjälpa felel. Meloden all beräkna prisavdragels storlek på grundval av vad det kostar konsumenien all få felet avhjälpt bör dock inle vara lillämplig, om kostnaden för elt avhjälpande är oskäligt slor i förhållande till felets betydelse för konsu­menten. Eftersom näringsidkaren i motsvarande fall inle är skyldig all själv avhjälpa felet, bör han inte heller vara skyldig all bära den oskäligl stora koslnaden genom ett prisavdrag. 1 sådana fall bör prisavdraget i stället besiämmas lill ell belopp som motsvarar felets betydelse för konsu­menten. 1 fråga om den närmare innebörden härav får jag hänvisa lill specialmoliveringen.

I en del fall bör konsumenien på grund av ett fel hos tjänsten ha rält alt komma ifrån avlalel genom all häva detta. Hävning är i regel en belydligi mer ingripande påföljd än prisavdrag och anses i allmänhel kunna komma i fråga endasl vid väsenlliga avtalsbrott. Vid fel hos en Uänsl, då näringsid­karens preslalion redan är ulförd, är hävningspåföljden ofta särskilt slräng mol näringsidkaren. Hans prestation i form av ulförl arbele kan i allmänhel inle ålerbäras till honom. Detsamma gäller ofta belräffande del material som han har tillhandahållit. För atl konsumenien skall få häva måsle därför fordras all felel är av särskili väsenllig beiydelse. Som ulredningen har föreslagit bör det krävas att felet medför all konsumentens syfte med Ijänsten i huvudsak är förfelat.

Vad som nu har sagls gäller del fallet att tjänsten är utförd i sin helhet. Det kan emellertid inträffa all konsumenten innan Uänsten har avslutats får anledning atl misstänka att Ijänslen inle kommer all bli felfri. Skälel lill detta kan vara att den del av arbelel som redan är utförd har påtagliga brisler.

Om det på grund av omständigheterna finns starka skäl att anta all tjänsten sålunda kommer atl bli felaktig, kan del inle utan vidare begäras av konsumenien att han skall stå fast vid avlalel. Det är uppenbart all del


 


Prop. 1984/85:110                                                                 63

för konsumenten kan vara förmånligare att i stället fä vända sig lill en Fel hos tjänsten annan näringsidkare som kan förväntas utföra ett felfritt arbete. Konsu­menten bör därför i den angivna silualionen ha rätt alt häva på grund av del fel som tjänsten måste antas komma att bli behäftad med. Eflersom det är fråga om hävning bör del dock krävas alt det förväntade felet är på vissl säll väsentligt.

1 enlighet med vad ulredningen har framhållit bör man härvid skilja mellan olika situationer. Det kan länkas atl konsumenten visserligen vill avbryta avtalsförhållandet för framtiden men atl han är beredd alt betala för vad som redan har ulförts av ijänslen. En sådan hävning beträffande den återstående delen av Uänsten bör konsumenien vara berättigad lill. om del förvarnade felel är av väsenllig betydelse för honom. För alt konsu­menten skall få häva avtalet i dess helhet - således även för redan utförd del - bör däremot i enlighet med det tidigare anförda krävas att felel medför att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat.

All ell avtal hävs innebär alt parternas förpliktelser enligt avtalet faller bort. 1 den mån båda eller endera av parterna har uppfyllt sina förpliktel­ser, skall preslalionerna återgå. Dessa principer bör gälla även när konsu­menten häver ell avtal om en ijänsl i dess helhet.

Som tidigare har framhållits är det vid Uänsler emellertid ofta inte möjligt alt åierbära näringsidkarens prestation av arbete och material. Etl ulfört målningsarbete kan nämnas som belysande exempel. I sådana fall bör näringsidkaren, som är den som har gjort sig skyldig lill avtalsbrottet, i princip få slå för föriusten. Konsumenten bör vara befriad från betalnings­skyldighet enligt avtalet och berättigad att återfå vad han eventuellt redan har betalt, Irols alt näringsidkaren helt eller delvis inte återfår sin presta­tion. Detla bör gälla inte bara när det är omöjligt all åierbära vad näringsid­karen har presterat utan också - i princip - i den mån ett återslällande skulle medföra koslnader eller olägenheler av beiydelse för konsumenien. Lika litel som vid avhjälpande skall konsumenien nämligen behöva under­kasta sig bördor av betydelse för atl kunna utnyttja de påföljder som slår honom lill buds vid fel hos Uänsten. Jag vill erinra om att omöjligheten eller svårighelen alt åierbära näringsidkarens preslation har beaklats redan när del gällt atl bestämma förulsällningarna för alt konsumenien skall få häva avtalet i dess helhet.

Vid fel hos Uänsten bör konsumenten även ha rätl alt till säkerhel för sina anspråk på grund av felet hålla inne belalningen för ijänslen. Härige­nom får konsumenten bl. a. etl påtryckningsmedel mot näringsidkaren för att förmå denna all avhjälpa felet. Konsumenien bör dock inle ha rätl alt hålla inne en slörre del av belalningen än som fordras för alt ge honom säkerhet för hans anspråk på grund av felel, inbegripet eventuelll skade­ståndsanspråk (se avsnill 2.6.1).

Som jag har slagit fast redan i avsnitt 2.1.5 bör de nu förordade reglerna rörande påföljder för fel hos tjänsien vara tvingande lill konsumenlens förmån.


 


Prop. 1984/85:110


64


 


2.4.6 Reklamation


Fel hos tjänsten


Mitt förslag: Om konsumenien vill åberopa atl ijänsten är felaklig, skall han reklamera inom skälig lid efler del all han märkl eller bort märka felel. Gör konsumenien inte del, förlorar han rätten all åberopa felel. DeUa gäller dock ej, om näringsidkaren har handlat i strid mot tro och heder.

Utredningens förslag: Överensslämmer i huvudsak med milt förslag. Ulredningen föreslår dock elt undanlag även för del fall all näringsidkaren har förfaril grovt vårdslöst (se betänkandet s. 282-289 och 296-297).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godias allmänt (se hil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: Inom avtalsrätten gäller i allmänhet all den part som anser att motpartens prestation inte är avtalsenlig och som därför vill göra någon påföljd gällande måste inom skälig lid underrätta motparten om förhållandet (reklamera). En reklamationsskyldighel av denna innebörd har på olika områden kommit lill uttryck i särskilda lagregler. Av intresse i detta sammanhang är framför allt bestämmelsen i 11 § konsumenlköpla­gen. Enligt denna beslämmelse skall köparen, om han vill göra gällande någon befogenhel på grund av fel i en vara, underrätta säljaren om felet inom skälig lid efter det att han märkt eller bort märka detta.

Enligi min mening bör en molsvarande beslämmelse om reklamalions-skyldighel tas in i konsumenttjänstlagen. Om konsumenten vill åberopa atl ijänsten är felaktig, skall han alltså reklamera inom skälig tid efter del att han märkt eller bort märka felet. Frågan huruvida konsumenten "bort märka" etl fel beror bl. a. av vilka krav som ställs på konsumenien når del gäller all undersöka resullalel av ijänslen. Som jag skall älerkomma till i specialmoliveringen bör några stränga anspråk inle ställas upp på denna punkt.

1 likhet med vad som gäller enligt konsumenlköplagen bör det vara tillräckligt atl konsumenten avger en s. k. neutral reklamalion. Detta inne­bär alt konsumenien inte i reklamationsmeddelandet behöver ange vilkel eller vilka anspråk han ämnar framställa på grund av felel. Av reklamatio­nen bör dock framgå att konsumenien inle godtar resullalel av ijänslen, liksom i vilket avseende han anser all tjänsien är felaklig (jfr prop. 1973: 138 s. 252). Lika litet som i konsumenlköplagen bör det i konsu­menttjänstlagen ställas upp något krav på att reklamation skall ske i viss form. Den bör alltså kunna göras såväl munlligen som skriftligen.

Beslämmelsen om reklamation vid fel bör vara tvingande lill konsumen­tens förmån. Näringsidkaren skall alltså inte vid ett avtal om en tjänst kunna binda konsumenien vid strängare föreskrifter om reklamalion, t. ex. atl reklamalion måsle ske i viss form eller atl reklamationsfrisien begrän­sas till en oskäligt kort tid.


 


Prop. 1984/85:110


65


 


Följden av alt konsumenten inte iakttar sin skyldighet atl reklamera inom skälig tid bör. liksom enligt II 8 konsumenlköplagen, vara att han föriorar rällen all göra gällande de olika befogenheler som annars skulle lillkomma honom på grund av del akluella felel. Delta bör dock inle gälla om näringsidkaren har handlat i slrid mol iro och heder. t. ex. genom all förtiga ell för honom känl fel hos Uänslen. 1 sådana fall skulle del närmast framstå som stötande, om näringsidkaren skulle kunna gä fri från felansvar genom att åberopa alt konsumenten har reklamerat för sent (jfr 53 S köplagen).

Något molsvarande undantag bör däremot inte uppställas för del fall att felet beror på all näringsidkaren har jörjarii grovi vårdslöst Elt sådant undanlag, som föreslagils av utredningen, lorde främst vara motiverat om man ställer stränga krav på att konsumenien på sin sida skall undersöka resultatet av näringsidkarens prestation, så atl konsumenien kan gå miste om rätten att åberopa etl fel därför alt han inte gjort en tillräckligt noggrann undersökning. Som jag tidigare sade bör emellertid några sådana stränga krav inte gälla vid konsumenttjänster.


Fel hos tjänsten


2.4.7 Preskriplion

Mitt förslag: Konsumenlens rält att åberopa atl Uänsten är felaklig gär förlorad (preskriberas), om han inie har reklamerat felet inom två år eller, vid arbele på fasta saker, inom tio år efter del att uppdraget avslulades. Har näringsidkaren handlal i slrid mot tro och heder gäller alltid en preskriptionstid av tio år.

Utredningens förslag: I stället för olika preskriptionstider vid skilda lyper av ijänster föreslås en generell preskriptionstid på två år, från vilken dock undantas vissa s. k. dolda fel saml fall då näringsidkaren har handlal i strid mot tro och heder eller grovt vårdslöst (se belänkandel s. 292-297).

Remissinstanserna: Ulredningens förslag kritiseras av flertalel remissin­stanser från skilda utgångspunkter. Föreirädare för näringslivel anser alt preskriptionstiden inle ulan starka skäl bör sällas längre än ell år. Såväl dessa som andra remissinslanser kritiserar vidare undantaget för dolda fel, vilket anses vara alltför omfattande och obestämt. En del remissinslanser ifrågasätter om man inle i slällei för etl undantag för dolda fel bör ha en längre preskripUonsUd för ijänsler avseende arbete på fasl egendom o.d.. där problemet med dolda fel kan ha störst aktualitet (se bil. 3 avsnitt 9).

Skälen för mitt förslag: Att en tjänsl är felaktig torde konsumenien i flertalel fall märka eller åtminstone böra märka redan när uppdragel avslu­las eller inom en inle alltför lång lid därefier. Givelvis kan dock ett fel i undanlagsfall ha funniis redan vid den lidpunkl som normall är avgörande för felbedömningen ulan all det blir märkbart förrän kanske lång Ud sena­re. 5   Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110


 


Prop. 1984/85:110                                                   66

Möjligheten av atl en Uänsl är behäftad med ett sådant s.k. dolt fel Fel hos tjänsten innebär ett osäkerhetsmoment för näringsidkaren. Del är naturligt att denne efter hand som tiden går får etl alll starkare behov av att kunna betrakta avtalsförhållandet som definitivt avslutat, så att han inte längre behöver räkna med att drabbas av anspråk på gmnd av della. Från allmän synpunkt är det även angeläget alt begränsa antalet ivisler rörande förhål­landen som ligger alltför långt tillbaka i liden. Sådana tvister medför ofta betydande bevisproblem och kan därmed bli oproportionerligt resurskrä­vande för både parterna och samhällel.

Dessa i viss mån sammanfallande intressen har i köprätlsligl samman­hang beaklats genom all del såväl i köplagen (54 8) som i konsumenlköpla­gen (118) har införts bestämmelser om en längsta tid - en preskripUonsUd - inom vilken köparen måste ha reklamerat på grund av etl fel för att kunna göra felpåföljder gällande. Efler utgången av preskriptionstiden utesluts alltså även möjlighelen att göra gällande påföljder för dolda fel. Preskriptionstiden är enligt båda lagarna f.n. ell år, räknal från del all köparen mottog gödsel (varan). Regeln i 11 8 konsumenlköplagen skiljer sig från bestämmelsen i 54 8 köplagen framför alll genom atl den är tvingande till konsumenlens förmån. Vid konsumentköp kan preskrip­tionstiden för felanspråk alltså inte förkortas men väl förlängas genom avtal (se prop. 1973: 138 s. 252).

Inom det område som konsumenttjänstlagen är avsedd all omfatta torde f.n., i avsaknad av särskild lagstiftning, konsumentens rätl att framställa krav på gmnd av att en Uänsl är felaklig inte preskriberas Udigare än som följer av allmänna regler om preskription av fordringar (se betänkandet s. 286-287). Detta innebär att preskriplion enligt den numera gällande pre­skriptionslagen (1981:130) inte inträder förrän efler lio år. Bestämmelser­na i denna lag om en allmän lioårspreskription hindrar emellertid inte att en kortare preskriptionstid bestäms genom avtal. Denna möjlighet har också i viss omfattning utnyttjats inom konsumenltjänstområdel (se betänkandet s. 288- 289).

Bestämmelser om preskription av anspråk på grund av fel innebär en­dast all det sätts en yttersta gräns för den tid inom vilken konsumenten kan göra sådana anspråk gällande. Frågan huruvida näringsidkaren är ansvarig för en brislfällighet som visar sig och reklameras under preskriptionstiden avgörs enligt felreglerna i övrigt. Konsumenten måste alltså i princip styrka att bristfällighelen beror på etl fel som förelåg redan vid den lid­punkt som är avgörande för felbedömningen, dvs. i allmänhet då uppdraget avslulades. Delta blir naturiigtvis alll svårare efler hand som tiden går.

Med hänsyn till det nu sagda är del uppenbarl alt den allmänna preskrip­tionstiden av lio år är längre än vad som är nödvändigt och rimligt när det gäller anspråk på grund av fel vid de flesta vanliga konsumentUänsler. Denna tid innebär också att del f.n. finns en omotiverad skillnad mellan konsumenttjänster och konsumenlköp.


 


Prop. 1984/85:110                                                   67

Näringsidkarens intresse av atl efler förioppel av en kortare tid kunna Fel hos tjänsten betrakta avtalsförhållandet som avslutat kan visserligen tillgodoses genom avtal om preskriptionstid. Å andra sidan gäller beträffande konsument­tjänster samma behov som vid konsumenlköp av atl genom tvingande beslämmelser skydda konsumenten mot avlalsvillkor om en alltför kort preskriptionstid.

Jag anser därför atl konsumenttjänstlagen bör innehålla tvingande regler om en minsta preskriptionslid som för normalfallet är kortare än den nuvarande dispositiva tioårstiden. När man skall bestämma denna tid är det enligt min mening naturiigl atl i första hand anknyta Ull motsvarande regel för konsumentköp. Del synes inte finnas någol bärande skäl för att en konsument skall ha vare sig kortare eller längre tid på sig för all åberopa etl fel om han exempelvis låter reparera en bil eller bygga om en båt än han skulle ha hafl om han i stället hade köpt bilen eller båten.

1 direkfiven för konsumentköpsutredningen (Dir. 1977:83) har dåvaran­de chefen för jusliUedepartemenlet närmasl utgått från all den nuvarande ettåriga preskriptionstiden för felanspråk vid konsumenlköp bör förlängas till i vart fall två år. Detta skall ses mot bakgrund av all köplagsutredningen i sill slutbetänkande (SOU 1976:66) Köplag föreslog atl preskriptionstiden vid såväl konsumenlköp som andra köp skulle föriängas från etl lill två år. Som skäl för detta anförde köplagsutredningen bl. a. alt köp numera ofta avser gods av sådani slag att man måsle räkna med att fel kan visa sig först ganska lång lid efter det atl godset har tagits i bruk (se SOU 1976:66 s. 327 och 357). Sedan köplagsutredningen avgav silt slutbetänkande och direkfi­ven för konsumentköpsutredningen utfärdades har i 1980 års Wien-kon­vention om inlernaiionella köp, vilken har underlecknals av bl. a. Sverige, den disposiiiva preskriptionstiden för köparens rätt all åberopa fel i gödsel salls lill två år (Art. 39 mom. 2). Det kan även nämnas alt man i Norge redan år 1974 genomförde en förlängning av preskripiionsliden för felan­språk vid konsumentköp och andra köp från etl lill två år.

Enligt min mening är de skäl som köplagsutredningen anförde för en förlängning av preskripiionsliden för felanspråk bärande. Detla bör vara avgörande när del gäller alt nu bestämma en kortaste preskriptionstid för anspråk på grund av fel hos konsumenttjänster. Sådana anspråk bör alltså preskriberas tidigast efter två år. En molsvarande preskriptionstid bör samtidigt uppställas för konsumenlköpens del (se avsnill 2.12.1).

En regel om två års preskriptionslid kan emellertid inle gälla utan undantag inom hela del område som konsumenttjänstlagen är avsedd atl omfatta. Hänsyn måste las till atl lagen skall täcka etl vidsträckt fäll av Uänster, bl. a. arbelen av betydande omfallning på fasl egendom, byggna­der och andra anläggningar. Det är givet atl problemet med dolda fel, vilka kan framkomma försl efter en avsevärd tid, har en helt annan aktualitet och ofta också en hell annan ekonomisk betydelse vid sådana arbelen än när det gäller arbele på lösa saker. Vid sidan av ny-, om- och tillbyggnads-


 


Prop. 1984/85:110                                                   68

arbelen behöver bara nämnas sådana arbelen som revetering eller målning      Fel hos tjänsten av byggnader, omläggning av hustak och nedläggning av rör eller andra ledningar under mark.

För denna typ av tjänster är en tvåårig preskriptionstid avseende an­språk på gmnd av fel hos ijänslen uppenbariigen för kort. Det kan räcka exempelvis med två på varandra följande milda eller snöfattiga vintrar för att elt allvarligt fel skall förbli dolt under mer än två år.

Konsumenlljänslulredningen har sökl lösa della problem genom alt från regeln om en tvåårig preskriptionstid göra undanlag för vad som skulle kunna kallas "särskilt dolda" fel, nämligen sådana fel som inle visat sig under tvåårstiden och inle heller rimligen kunnat upptäckas under denna tid. Undantagsregeln skall enligt förslaget gälla vid alla Uänster som faller under lagen. Utredningen har dock räknat med att den får praktisk betydel­se främsl vid byggnadsarbeten o.d.

Ulredningens förslag på denna punkt har vid remissbehandlingen utsatts för åtskillig krilik. För egen del kan jag hålla med de remissinstanser, bl. a. konsumentköpsutredningen, som anser all innebörden av den föreslagna undantagsregeln är svårgripbar och att regeln i själva verkel måste bedö­mas leda till så omfattande undantag från tvåårsregeln atl denna regel blir praktiskt laget meningslös. Den skulle nämligen få betydelse endast för fel som - trots att de inte visat sig och inte heller bort märkas under tvåårsti­den - ändå rimligen kunnat upptäckas under denna tid. Under alla förhål­landen är det tydligl att en undantagsregel av del slag som utredningen har förordat kan ge upphov till betydande tillämpningsproblem och onödiga tvister. Därmed bortfaller den väsenlliga fördelen med preskriptionsregler överhuvud laget, nämligen just all de skall förhindra tvister efter utgången av en viss tid.

För alt regler om preskriplion av felanspråk skall ha någon verklig funktion att fylla bör de enligt min mening bygga på enkla kriterier, så alt man i möjligaste mån undviker tvister rörande den grundläggande frågan huruvida reglerna är tillämpliga i ett visst fall eller inte. Den mest ända­målsenliga lösningen är därför enligt min mening att man från den föreslag­na regeln om en tvåårig preskriptionstid gör undantag för vissa slags tjänster, vid vilka man typiskt sett måste räkna med att ett fel kan komma att visa sig först efter en betydligt längre lid. Della gäller, i enlighet med vad jag har sagt tidigare, tjänster som innebär arbele på fast egendom o.d. En undantagsregel som tar sikle på dessa slags Ijänsler motsvarar i princip den som det norska forbrukertjenesteutvalget har föreslagit i sitt betänkan­de (NOU 1979:42) Forbrukertjenester. Enligt detta förslag skall nämligen en längre preskriptionstid än två år gälla vid ijänster som innebär arbete på fasl egendom.

En preskriptionslid som för dessa fall anknyter lill del rättsliga begrep­pet "fast egendom" skulle dock leda lill vissa mindre tilltalande konse­kvenser. Sålunda hänförs bl. a. tvättmaskiner, diskmaskiner, spisar och


 


Prop. 1984/85:110                                                                 69

kylskåp lill fasl egendom, om de ägs av den som äger fastigheten där de är Fel hos tjänsten installerade (2 kap. 2 8 jordabalken), medan de är atl betrakta som lösa saker om de ägs av någon annan än faslighelsägaren, t. ex. av en hyresgäst (2 kap. 4 8 jordabalken). Förtjänster som innebär arbele på sådana föremål skulle alltså, om man anknyter lill begreppel fast egendom, gälla en ivåårig preskriptionstid i vissa fall och en längre preskriptionstid i andra fall, beroende på vem som äger själva fastigheten (se också 2 kap. 5 8 jordabal­ken). En lämpligare lösning är i stället all ulforma regeln om en längre preskriptionstid så all den omfattar alla tjänster som innebär arbele på fasta saker.

I fråga om preskriplionslidens längd för hithörande fall kan nämnas all del norska forbrukertjenesteutvalget för arbelen på fast egendom har före­slagil en preskriptionstid av fem år. KonsumentUänslulredningen har där­emol ansett atl den allmänna preskripiionsliden av tio år bör gälla belräf­fande anspråk på gmnd av sådana "särskilt dolda" fel som avsågs med den av utredningen föreslagna regeln om undanlag från Ivåårspreskriptionen. Enligt Svenska Teknologföreningens år 1972 reviderade Allmänna besläm­melser för byggnads-, anläggnings- och inslallationsenlreprenader (AB 72) gäller att entreprenören kan hållas ansvarig för dolda fel under den all­männa preskriptionstiden tio år. Sedan den i regel betydligt kortare garan­titiden har löpt ut gäller detla dock endast i den rnån felet visas ha sin grund i grov vårdslöshet av entreprenören.

Enligt min mening kan en preskriptionstid av tio år inle anses vara alltför lång för de fall som det här är fråga om. Fel i byggnadsarbeten m. m. kan i olyckliga situationer mycket väl förbli dolda under högsl avsevärd lid samt, när de visar sig, medföra allvarliga ekonomiska följder för den enskilde konsumenten för den händelse kostnaderna för avhjälpande m. m. skulle stanna på denne. Samtidigt bör framhållas att en regel som medger atl konsumenten vid dessa slags tjänster kan göra gällande felanspråk under en tid av tio år torde komma att aklualiseras endasl i undantagsfall. Vanligen lorde nämligen även vid dessa tjänster eventuella fel märkas eller åtminstone böra märkas inom en kortare tid. Det behöver därför inte befaras all en preskriptionstid av tio år kommer alt leda lill några nämn­värda fördyringar av detta slags tjänster.

Sammanfallningsvis förordar jag att preskriptionstiden vid tjänster som innebär arbele på fasta saker bestäms till lio år.

Del finns enligt min mening inle anledning alt komplicera regelsystemet genom bestämmelser som t. ex. efter uigången av en viss kortare lid begränsar näringsidkarens ansvar i hithörande fall till all avse endasl fel som beror på grov vårdslöshel från hans sida eller fel som är särskilt väsenlliga. Som tidigare framhållils ankommer del på konsumenien att visa att en uppkommen brislfällighet beror på ett fel som förelåg redan vid den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen, dvs. i allmänhel då uppdraget avslulades. Redan de med tiden ökande bevissvårighelerna


 


Prop. 1984/85:110


70


 


lorde därför medföra atl en konsument efter någon längre Ud knappasl kommer atl göra gällande felanspråk annat än i lämligen klara läll eller i fall som är av slörre betydelse för honom.

Såväl den tvååriga som den tioåriga preskriptionstiden bör räknas från den tidpunkt då uppdragel avslulades. Denna uigångspunkt för preskrip­lionslidens beräkning bör gälla även belräffande felanspråk som grundas på en garanli.

Beslämmelserna om preskription bör, som lidigare har nämnls, vara tvingande lill konsumentens förmån. Näringsidkaren skall alltså inte ge­nom avtal kunna förkorta den preskripUonsUd som enligt lagen skall gälla för den aktuella ijänslen. Däremol bör preskriptionstiden kunna förlängas genom avtal, t.ex. genom en garanti eller liknande utfästelse från närings­idkarens sida. Jag ålerkommer i specialmoliveringen lill vissa frågor be­träffande preskriplion av felanspråk i garantifall.

1 föregående avsnill har slagils fasl all näringsidkaren inte lill sill fre­dande skall kunna åberopa all konsumenten har underlålil atl reklamera inom skälig lid efler det alt han märkl eller bort märka elt fel, om närings­idkaren har handlal i strid mot tro och heder.

När det gäller sådana tjänster för vilka jag här har förordat en preskrip­tionslid av tio år är det enligt min mening inle påkallat med etl motsvaran­de undantag från näringsidkarens möjlighet all åberopa att preskriplion har inträtt. Annorlunda förhåller det sig beträffande tjänster vid vilka enligt förslagel skall gälla den kortare preskriptionstiden två år. I dessa fall bör göras ett undanlag från regeln om Ivåårspreskription för den händelse näringsidkaren har handlal i strid mot tro och heder (jfr 54 8 köplagen). Ett sådani undantag lorde, om annat inte sägs, leda liil att konsumenlens anspråk i de berörda fallen skulle preskriberas enligt de allmänna reglerna om lioårspreskription i preskriplionslagen (jfr Almén- Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 733). Enligt min mening är det emellertid i tydlighetens inlresse bättre att i konsumenttjänstlagen ta in en beslämmel­se som direkl reglerar preskriptionstidens längd i de nu diskuterade undan­tagsfallen. Preskriptionstiden bör här bestämmas till tio år, räknal från samma utgångspunkt som den som gäller för preskriptionsreglerna i övrigt.


Dröjsmål på näringsidkarens sida


2.5 Dröjsmål på näringsidkarens sida

2.5.1  Vad som avses med dröjsmål

Mitt förslag: Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger, om uppdraget inle har avslutals inom den tid som följer av avtalet eller, om någon tid inte har avtalals, inom den lid som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normalt för en tjänst av samma art och omfattning. Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger också, om han inte iakttar en överens­kommen tid för påböljande av tjänsten eller för arbetets framskridande.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 71

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med milt förslag.      Dröjsmål på Beträffande försenat påbörjande av tjänsien o.d. har utredningen dock     näringsidkarens sida föreslagil regler som delvis avviker från departementsförslaget (se betän­kandet s. 219-224 och 321-325).

Remissinstanserna: Ulredningens förslag godtas allmänl (s bil. 3 avsnill 5 och 10).

Skälen för mitt förslag: Näringsidkaren är inle bara skyldig alt ulföra tjänsten så att resultatet av denna blir fritt från fel. En andra huvudförplik­telse för honom är att se till att tjänsien blir utförd i räll lid. Ett dröjsmål med utförandet av tjänsten kan i praktiken medföra betydande nackdelar för konsumenten, som då bör ha räll atl göra gällande olika befogenheler mot näringsidkaren. Bl. a. aklualiseras frågan om konsumentens möjlighe­ter atl genom hävning hell eller delvis frigöra sig från avlalel med närings­idkaren för atl eventuellt låta en annan näringsidkare ulföra eller fullfölja del arbele som Uänslen avser.

F.n. råder en viss osäkerhet om vilka krav som kan ställas på näringsid­karen när det gäller tiden för utförandet av en Uänsl. Följaktligen är det också oklart, när konsumenten kan göra gällande olika befogenheter på grund av dröjsmål på näringsidkarens sida. Det är givet alt denna oklarhet är till nackdel för konsumenterna. KonsumenlUänsllagen bör därför inne­hålla vissa uttryckliga bestämmelser om när dröjsmål skall anses föreligga på näringsidkarens sida.

Utgångspunkten bör vara att del står parterna fritt atl själva genom avtal reglera inom vilken tid uppdragel skall vara avslulat. Del finns en mängd omständigheter som har betydelse för denna fråga och som parterna i samförstånd kan vilja ta hänsyn lill. Här behöver bara nämnas sådana faktorer som konsumentens möjligheter att avvara föremålel för Ijänslen och arbetsbeläggningen hos näringsidkaren. 1 regel torde konsumenien redan när han beställer en ijänsl ägna uppmärksamhet ål lidsfaklorn och kunna ta lill vara sina intressen i detla avseende, åtminstone när det gäller all primärt bestämma den tidpunkt då tjänsten skall vara klar.

De problem från konsumentsynpunkt som aktualiseras av en grundläg­gande regel om avtalsfrihet hänger samman främsl med atl näringsidkaren kan tänkas utnyttja silt överläge och sin större erfarenhet lill all göra förbehåll om rätl lill tidsförlängning i olika situationer som för konsumen­ten kan vara svåra all överblicka. Etl sådant förbehåll kan av olika anled­ningar framstå som oskäligt mol konsumenten. Del kan t. ex. ge näringsid­karen rätl till elt obestämt eller orimligl långt uppskov eller ge rätl lill lidsförlängning på grund av omständigheler som inte skäligen bör godias i sammanhanget. Som har framhållils i avsnitten 2.1.5 och 2.3.3 skyddas konsumenten emellertid genom den allmänna förmögenhetsrätlsliga gene­ralklausulen i 36 8 avtalslagen mot etl sådani missbruk av den principiella avtalsfriheten. Till detla kommer atl ingripanden mol oskäliga avtalsvillkor i bl. a. standardavtal kan ske med stöd av avtalsvillkorslagen. Jag anser


 


Prop. 1984/85:110                                                                  72

därför inte atl det finns behov av all genom några särskilda bestämmelser i      Dröjsmål på konsumenttjänstlagen begränsa avtalsfriheten när det gäller atl bestämma      näringsidkarens sida tiden för uppdragets slutförande.

Har parterna träffat avtal rörande liden skall detla alltså i allmänhet gälla. Uppdraget skall då vara avslutat inom den tid som följer av avtalet. Åsidosätter näringsidkaren sin skyldighet i della hänseende föreligger dröjsmål på hans sida.

För det fall att parterna inle har träffat någol avtal om den tid inom vilken uppdraget skall vara avslulat bör lagen tillhandahålla en normalre­gel, vilken alltså blir av disposiiiv karaktär. En sådan regel måste bli ganska allmänt hållen, bl. a. med hänsyn till atl lagen kommer atl omfatta en mångfald tjänster av olika slag. Del är inte ändamålsenligt alt söka ställa upp några bestämda tidsfrister för olika fall. Man får lämna utrymme för en viss skönsmässig värdering med hänsyn lill omsländighelerna i del enskil­da fallet.

En dispositiv regel rörande liden för utförandet av en tjänst bör bygga på all såväl konsumenten som näringsidkaren, när annal inte har sagls, skall kunna utgå från att uppdragel skall vara avslulal inom den tid som är normal för en tjänsl av ifrågavarande art och omfattning. Sett från konsu­mentens synpunkl innebär detla atl han skall kunna räkna med i stort sell samma lidsålgång för att få Uänslen ulförd vare sig han vänder sig till den ene eller den andre näringsidkaren. Han skall alltså inte behöva finna sig i atl arbelel lar särskilt lång lid beroende på den enskilde näringsidkarens individuella förhållanden utan atl detla har gjorts klart från början. På molsvarande sätl skall näringsidkaren kunna räkna med alt han har normal tid till sitt förfogande för att utföra tjänsten, om annat inle kan anses avtalat.

Man kan emellertid inte begränsa blickfältet enbart till vad som är normall för en Uänsl av del akluella slaget. Många Uänster är beroende av sådana yttre förhållanden som t. ex. vädret. Tidsålgången för en tjänst kan vidare påverkas av sådana händelser av force majeure-karaklär som om­fattande arbetskonflikler eller naturkatastrofer m. m. I den mån förhållan­den eller händelser av nu nämnl slag medför alt det inle skäligen kan krävas alt uppdraget är avslulal inom den lid som annars skulle vara normal, bör detta kunna beaklas när det gäller atl avgöra om näringsid­karen har gjort sig skyldig lill dröjsmål. Som jag skall återkomma till i specialmotiveringen bör detla dock i princip gälla enbart om konsumenten hade fåll räkna med en liknande lidsutdräkt även hos andra näringsidkare under molsvarande förhållanden.

Den omständigheten att hänsyn sålunda i viss mån bör få tas till yttre förhållanden m. m. innebär dock inte att näringsidkaren någonsin bör ha mer än en skälig lid på sig för att fullfölja uppdragel.

De beslämmelser som nu har förordats har omedelbart sikle endast på tiden för uppdragets avslulande. Indirekt får de naturiigtvis också viss


 


Prop. 1984/85:110


73


 


betydelse för frågan när utförandel av tjänsien skall påbörjas av näringsid­karen. Om det inle följer av avtalet att tjänsien skall påbörjas vid en angiven tidpunkt eller vid anfordran, är näringsidkaren skyldig att utan särskild uppmaning från konsumenlens sida påböija Ijänsten i sådan lid alt uppdragel kan avslutas i rätt Ud.

Har parterna emellertid kommil överens om när tjänsten skall påbörjas är näringsidkaren självfallel skyldig att iaktta en sådan överenskommelse, som ibland kan vara av slor vikl för konsumenten. Om näringsidkaren inte gör del, bör detla enligt min mening räknas som ett dröjsmål på näringsid­karens sida. Detsamma bör gälla, om näringsidkaren inle iakttar en över­enskommen lid om arbelels framskridande, l.ex. om all en viss del av Uänsten skall påbörjas eller vara färdig vid en viss angiven lidpunkt.

Vad som nu har sagls om dröjsmål på näringsidkarens sida bör givelvis inte gälla, om förseningen beror på något förhållande på konsumentens sida.


Dröjsmål på näringsidkarens sida


2.5.2 Påföljder vid dröjsmål

Mitt förslag: Vid dröjsmål på näringsidkarens sida kan konsumenten välja mellan att kräva atl näringsidkaren utför tjänsten och atl häva avtalet helt eller för återstående del. För rätlen att häva fordras dock alt dröjsmålet är väsentligt. Och för rätten atl kräva ulförande av tjänsten fordras att del inte medför olägenheter eller kostnader för näringsid­karen som är oskäligl slora i förhållande till konsumenlens inlresse av atl avlalel fullföljs. Konsumenien kan vidare hålla inne betalning Ull säkerhet för sina anspråk på gmnd av dröjsmålet. (Beträffande konsu­mentens rätl lill skadeslånd se avsnitt 2.6.1).

Utredningens förslag: Överensslämmer i huvudsak med mitl förslag (se belänkandet s. 331-344).

Remissinstanserna: Ulredningens förslag godias allmänl (se bil. 3 avsnill 10).

Skälen för mitt förslag: Vid dröjsmål på näringsidkarens sida kan den faktiska situationen te sig på olika sätt när frågan om konsumenlens befogenheter på gmnd av dröjsmålet aktualiseras.

Läget kan sålunda till en början vara del att Uänsten vid den nämnda tidpunkten inte ens har påbörjats eller att det återstår en slörre eller mindre del alt utföra. Dröjsmålet i och för sig medför givetvis inte att näringsidkar­ens förpliktelse atl utföra den avtalade Ijänsten bortfaller. 1 dessa senare fall bör konsumenten därför i princip kunna hålla fast vid avlalel och påfordra atl näringsidkaren ulför eller fullföljer tjänsten. Det kan emeller­tid tänkas att fullföljandet av Uänsten för näringsidkaren skulle medföra kostnader eller olägenheler som är så stora att de framstår som oskäliga i förhållande lill konsumenlens inlresse av atl avtalet fullföljs. I ett sådant


 


Prop. 1984/85:110                                                                 74

fall bör det gälla ett undanlag från näringsidkarens skyldighel att prestera      Dröjsmål på

in natura som i princip moisvarar det i avsnitt 2.4.5 föreslagna undantaget       näringsidkarens sida

från hans skyldighet att avhjälpa ell fel hos Uänslen. Jag får därför hänvisa

till vad som har anförts i del nämnda avsnittet.

Konsumenien bör vid dröjsmål på näringsidkarens sida vidare ha räll att, i stället för att påfordra atl avtalet fullföljs, under vissa förutsättningar frigöra sig från avtalet genom hävning.

Som har berörts i avsnitt 2.4.5 bör del för konsumentens rält atl över huvud taget häva vara en grundläggande förutsättning att näringsidkarens kontraktsbrott, dvs. i delta fall dröjsmålet, är av väsenllig beiydelse för konsumenten. Detta bör också vara en tillräcklig fömtsättning, om konsu­menten vill häva avtalet endast beträffande den del av Uänslen som even­tuelll återstår att ulföra när frågan om hävning aklualiseras. Har ijänsten då inle ens påbörjats, blir del i ell sådani fall givelvis fråga om hävning av avlalel i dess helhel.

Om konsumenien däremol - för all undgå betalningsskyldighet - vill häva avtalet när ijänslen har slutförts, faslän för sent, eller vill häva avtalet inte bara beträffande återstående del ulan även belräffande redan utförd del, gör sig samma synpunkter gällande som i fråga om hävning på grund av fel hos Uänsten. Som har framhållits i avsnitt 2.4.5 kan en hävning som omfattar även vad som redan har utförts av tjänsten drabba näringsidkaren hårt, eftersom hans prestation av arbete och material ofta inte kan åler­bäras till honom. Av praktiska skäl bör man visserligen kunna bortse från detta problem när endast en obetydlig del av tjänsten har utförts. 1 del fallel bör konsumenien alltså kunna häva avtalet i dess helhet - dvs. även belräffande den del som har utförts - så snart dröjsmålet är av väsentlig betydelse för honom. Om mer än en obelydlig del av Uänslen har utförts, bör konsumenten däremot beträffande den del som har uiföits få häva endast om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat. Detla strängare krav på dröjsmålets betydelse för konsumenien kommer sålunda alllid all gälla i den inledningsvis berörda situationen all Ijänslen, när frågan om hävning aktualiseras, är i sin helhel utförd fastän detta har skett för senl.

Det nu anförda bör i princip gälla såväl dröjsmål med uppdragets avslu­tande som dröjsmål bestående i att näringsidkaren inle iakttar en överens­kommen lid för påbörjande av tjänsien eller för arbelels framskridande (se avsnitt 2.5.1). Jag återkommer närmare lill hithörande frågor i specialmoli­veringen.

Till skillnad från vad jag lidigare har föreslagit i fråga om avhjälpande av fel bör näringsidkaren vid dröjsmål inle ha rätl all fullfölja ijänslen för all undgå eller begränsa andra påföljder för dröjsmålet. Silualionen är här en annan än vid fel hos ijänslen. Om elt fel avhjälps, föreligger inle längre något på felet grundat intresse för konsumenten alt få göra prisavdrag eller häva. Sedan ett dröjsmål har blivit av väsentlig betydelse för konsumen­ten, så att denne har rätl all häva, kan emellertid den olägenhet som


 


Prop. 1984/85:110


75


därigenom har uppkommil för konsumenien inte alllid botas genom alt      Dröjsmål på näringsidkaren fullföljer ijänslen. En annan sak är all näringsidkaren,      näringsidkarens sida sedan han har råkal i dröjsmål, ibland lorde hinna påbörja eller ulföra Ijänslen innan dröjsmålet har blivit av väsenllig betydelse för konsumen­ten.

På molsvarande sätt som när det gäller fel bör konsumenien ha rätl alt häva i fall då den lid inom vilken Uänslen eller en särskild del av denna skall vara påbörjad eller utförd visserligen ännu inte har överskridils, men del på grund av omständigheterna finns slarka skäl alt anta all näringsid­karen kommer atl göra sig skyldig till ett dröjsmål av väsenllig betydelse för konsumenten (s.k. anleciperal dröjsmål). Härvid bör givetvis gälla samma begränsning av hävningsrälten som vid etl redan inträffat dröjsmål. Om näringsidkaren har ulfört mer än en obetydlig del av ijänsten, bör konsumenien sålunda inte få häva beträffande den redan ulförda delen annal än då del dröjsmål som måsle antas komma att inträffa medför all syftet med ijänsten i huvudsak är förfelat.

Verkningarna av hävning på grund av dröjsmål bör naturligtvis vara desamma som vid en hävning på gmnd av fel hos tjänsten. Belräffande konsumenlens betalningsskyldighet m. m. vid hävning får därför hänvisas till vad som har sagts i avsnitt 2.4.5.

En för konsumenten väsenllig fråga är i vad mån han vid dröjsmål på näringsidkarens sida har rätl att hålla inne betalning för tjänsien. Ofta är det dock inte aktuellt atl se delta som en fråga om en särskild befogenhel för konsumenten vid näringsidkarens dröjsmål, eflersom del vanliga vid konsumenttjänster är atl betalning skall eriäggas försl efter anfordran sedan näringsidkaren har utfört ijänslen. Som jag skall älerkomma till i etl följande avsnitt om priset för tjänsien (avsnitt 2.8.4) bör della också enligt konsumenttjänstlageri gälla som en dispositiv regel, dvs. om annal inte följer av avtalet mellan parterna.

Parterna kan emellerUd ha avlalal att betalningen för tjänsten helt eller delvis skall erläggas innan uppdraget har avslutals. Del kan också länkas att parterna i avtalet har bestämt en viss dag för betalningen av Uänsten, vilken ligger i tiden efter det att uppdraget skulle ha avslutats. I dessa fall bör konsumenten så länge näringsidkaren befinner sig i dröjsmål i princip vara berättigad att hålla inne betalning som förfaller efter del all näringsid­karen har råkal i dröjsmål.

Så länge näringsidkaren befinner sig i dröjsmål bör konsumenten i prin­cip vara berättigad atl hålla inne hela den del av betalningen som har förfallit sedan dröjsmålet inträdde. Och efler det atl dröjsmålet har upphört bör konsumenien vara berättigad alt hålla inne så mycket av belalningen som ger honom säkerhel för hans anspråk på grund av dröjsmålet. Jag ålerkommer närmare lill dessa frågor i specialmoliveringen.


 


Prop. 1984/85:110


76


 


2.5.3 Reklamation vid dröjsmål


Dröjsmål på näringsidkarens sida


Mitt förslag: Om konsumenten vill åberopa etl dröjsmål på näringsid­karens sida för att häva eller fordra skadeslånd, måsle han reklamera inom skälig tid efler del all uppdragel har avslulals. Dessförinnan gäller däremol inle någon sådan reklamationsskyldighel.

Utredningens förslag: Konsumenien får häva eller fordra skadestånd på grund av dröjsmål endasl om han reklamerar inom skälig tid efter det atl han blivit medveten om dröjsmålet. Denna reklamationsskyldighet skall alltså gälla även innan uppdragel har avslutats. Så länge inle någon eller endasl en obelydlig del av Uänsten har utförts, får konsumenien dock häva även om han inle har reklamerat (se belänkandet s. 325-331).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens för­slag. Bl.a. konsumentverket kritiserar dock förslagel och anser all del medför risk för rättsförluster för konsumenterna (se bil. 3 avsnitt 10).

Skälen för mitt förslag: Om Uänsten när ett dröjsmål konstateras inte har påböljats eller har utförts endasl lill en del, har konsumenien enligt vad som har sagls i föregående avsnill i princip räll atl kräva all näringsidkaren utför Uänsten. Del är här inte fråga om en dröjsmålspåföljd i egentlig mening ulan om ell anspråk från konsumenlens sida på atl näringsidkaren uppfyller del avtal som har ingåtts. Konsumenten behöver inte åberopa dröjsmålet till slöd för sitt anspråk utan det gmndas direkl på avlalel.

Del bör inte komma i fråga att ställa upp etl krav på att konsumenien, om han vill atl näringsidkaren fullgör avtalet, skall underrätta näringsid­karen om della inom någon viss kortare tid efter det atl konsumenien blev medvelen om dröjsmålet. En annan sak är att konsumenien ändå så små­ningom lorde förlora sin rätt atl kräva avtalels fullgörande om han förhåller sig passiv. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

Frågan om konsumenlens reklamationsskyldighel vid näringsidkarens dröjsmål ställer sig annoriunda när del gäller de egentliga dröjsmålspåfölj­derna hävning och skadestånd. I enlighet med vad som har sagls i avsnill 2.4.6 rörande reklamation vid fel hos ijänslen kan del synas rimligt atl kräva att konsumenten inom skälig lid underrättar näringsidkaren om atl han vill göra gällande någon av dessa påföljder.

Enligt utredningen bör man när det gäller konsumentens räll att häva skilja mellan olika fall. Det ena fallet är atl näringsidkaren, då ett dröjsmål konstateras, inle ens har påbörjat Uänsten eller har ulfört endast en obe­lydlig del av denna. I denna situation bör det enligt utredningens mening inte krävas att konsumenten reklamerar inom skälig tid för all han skall vara bibehållen vid rätten att häva på gmnd av dröjsmålet. Det andra fallet är att näringsidkaren har utfört hela ijänsten eller mer än en obelydlig del av denna. Enligt ulredningen bör det då, för atl konsumenien skall få häva.


 


Prop. 1984/85:110                                                   77

krävas alt han inom skälig tid efter det all han blivii medvelen om dröjsmå-      Dröjsmål på

let underrättar näringsidkaren om all han vill åberopa detta. Delsamma bör      narmgsidkarens sida

enligt ulredningen alllid, dvs. även om ingen eller endasl en obelydlig del

av tjänsien har utförts, gälla som en förulsättning för all konsumenien skall

ha räll atl fordra skadeslånd på grund av elt dröjsmål.

Enligt min mening finns det flera skäl som lalar mot all konsumenien, då tjänsien inte har utförts när ett dröjsmål konstateras, skulle förlora sin rätt till skadestånd och i vissa fall även sin rätt atl häva om han inle reklamerar inom skälig lid efter del all han har blivii medvelen om dröjsmålet. Om konsumenten i elt sådant fall vill påfordra atl tjänsten utförs eller bara vill avvakta att det sker ulan särskilt krav från hans sida, finns det en risk för all konsumenien förbiser atl han sårskilt måste underrätta näringsidkaren om all han vill åberopa dröjsmålet för att vara bibehållen vid sin rält lill bl.a. skadeslånd. För konsumenien kan det vidare framstå som svårbe­gripligt all hans rält alt häva, om han inle har reklameral, skulle vara beroende av om endast en obetydlig eller en något större del av Uänsten har utförts. Della lorde i synnerhet vara fallet, om näringsidkaren under en längre lid har avbrutit arbetet och konsumenien endast önskar häva beträf­fande den del av tjänsien som återstår att utföra.

Enligt min mening bör frågan om konsumentens reklamationsskyldighet vid dröjsmål på näringsidkarens sida kunna regleras på etl avsevärt enklare sätt ulan atl man åsidosätter näringsidkarens inlressen. Vad lill en början angår dröjsmål med uppdragets avslutande anser jag sålunda all det över huvud laget inte bör ställas upp något krav på att konsumenien, för att vara berättigad till hävning eller skadeslånd på grund av dröjsmålet, särskilt reklamerar innan Ijänsten i sin helhet har utförts. Enligt vad som tidigare sagts har konsumenten i dessa fall rätt atl inom en rimlig lid kräva alt näringsidkaren utför Uänsten. Del bör då också stå öppet för konsumenten att, så länge uppdraget ännu inle har avslutals, utan särskild reklamalion fordra skadeslånd på gmnd av dröjsmålet eller häva avtalet heh eller delvis i fall då dröjsmålet ger honom hävningsräll.

Sedan näringsidkaren har avslulal uppdragel bör konsumenten däremol inte ha en obegränsad lid på sig för all åberopa etl dröjsmål med Uänstens utförande. I denna situalion gör sig samma synpunkler gällande som i fråga om konsumenlens reklamationsskyldighel vid fel hos tjänsien. Om konsu­menten vill häva eller fordra skadeslånd på gmnd av dröjsmålet, bör del krävas att han reklamerar inom skälig tid efter del atl uppdraget avsluta­des.

Vad härefter angår dröjsmål med påböijande av Uänsten eller en viss del av denna (se avsnitt 2.5.1) är det självklart att konsumenten, om han vill häva på gmnd av dröjsmålet, måsle säga ifrån senast när han märker atl näringsidkaren efter dröjsmålet tänker påbörja arbelel. Detta måste ju då stoppas. På molsvarande sätt måste konsumenten givelvis stoppa fortsatt arbele, om han vill häva på grund av ell dröjsmål med färdigslällande av en


 


Prop. 1984/85:110


78


 


viss del av tjänsten eller på gmnd av ell s.k. anleciperal dröjsmål (se avsnill 2.5.2). Några särskilda regler om reklamalion som fömtsättning för hävning behöver därför inte uppställas för dessa fall.

När det gäller konsumenlens rält att fordra skadeslånd på grund av etl dröjsmål med påbörjande av tjänsien eller en viss del av denna synes det tillräckligt atl samma regel får gälla som i fråga om dröjsmål med uppdra­gels avslulande. Sedan näringsidkaren har avslutat uppdraget bör del alltså fordras atl konsumenten reklamerar inom skälig tid därefier för atl konsu­menten skall vara bibehållen vid sin rätt till skadeslånd på grund av ell dröjsmål med påbörjande av ijänslen e.d.


Näringsidkarens skadeståndsskyldighet


2.6 Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

2.6. / Skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål

Mitt förslag: Näringsidkaren skall ersälla konsumenien skada som den­ne tillfogas på grund av fel eller dröjsmål, om inte näringsidkaren kan visa all skadan ej beror på försummelse på hans sida (s.k. presumlions-ansvar). Ersättningsskyldigheten skall i princip omfatta all skada på grund av felet eller dröjsmålet. Ersättningen skall dock kunna jämkas, om ersätlningsskyldighelen skulle vara oskäligl belungande för närings­idkaren. Personskador omfattas inte av regleringen.

Utredningens förslag: Vid sidan av del presumtionsansvar sorn nyss har nämnls skall näringsidkaren vara ersättningsskyldig oberoende av försum­melse på hans sida (s. k. strikt skadeståndsansvar), om elt fel eller ell dröjsmål innebär en avvikelse från vad han kan anses ha utfäst. Vidare föreslår utredningen vissa särskilda bestämmelser om begränsning av ska­deståndet till s. k. normalförlusl och om möjlighel all iräffa avtal om normalersättning avseende dröjsmål. I övrigl överensslämmer ulredning­ens förslag med mitl förslag (se betänkandet s. 345-373 och 380-396).

Remissinstanserna: Praktiskt taget alla remissinstanser godtar ulredning­ens förslag om etl grundläggande s.k. presumtionsansvar för näringsid­karen. 1 övrigt får utredningsförslaget ell ganska blandat mottagande. Det stora flertalet remissinstanser som företräder näringslivet anser all i vart fall en tvingande reglering av näringsidkarens skadeståndsansvar bör be­gränsas på huvudsakligen samma sätt som enligt den nuvarande konsu­menlköplagen, dvs. lill atl avse konsumenlens skäliga utgifter på grund av ett fel eller etl dröjsmål (se bil. 3 avsnitt 11).

Skälen för mitt förslag: Konsumenten kan till följd av elt fel hos Ijänslen eller elt dröjsmål på näringsidkarens sida drabbas av ekonomiska föriuster som inle kompenseras genom de lidigare behandlade påföljderna vid fel och dröjsmål. Vid sidan av övriga befogenheler bör konsumenten därför


 


Prop. 1984/85:110                                                                  79

även ha en räll att få ersällning av näringsidkaren för sådana ekonomiska      Näringsidkarens
skador
                                                                                            skadeståndsskyldighet

Vid den nuvarande konsumenlköplagens lillkomst intogs en restriktiv hållning Ull att genom ivingande lagregler tillförsäkra konsumenten rält lill skadeslånd av säljaren vid fel och dröjsmål. Lagen ansågs främsl böra garanlera köparen möjlighel all framtvinga en riklig prestation från sälja­rens sida eller att genom hävning frigöra sig från avtalet så att han kunde skaffa motsvarande vara från annat håll. Det ansågs däremol mindre lämpligt att införa ivingande regler om ett vidsträckt skadeståndsansvar för säljaren, bl. a. på gmnd av att sådana regler skulle kunna ge upphov lill många svårbedömda tvister. Vidare framhölls all skadorna för konsumen­ten i enskilda fall kunde bli belydande och medföra slora koslnader för säljaren, som var svåra alt bedöma på förhand men som denne måste se lill alt ha täckning för. Ytteriigare etl skäl för en återhållsam attityd ansågs vara all köplagsulredningen, som hade till uppgift bl.a. att undersöka frågor rörande skadeståndels roll inom köprälten, då ännu inle hade slul-fört.silt uppdrag (se prop. 1973: 138 s. 138-139).

Mot den angivna bakgmnden inskränktes den tvingande regleringen av säljarens skadeståndsskyldighet vid konsumentköp till att ge konsumenten en rätt till skälig ersättning för utgifter som han ådrar sig till följd av fel eller dröjsmål. Ersättningsrätl föreligger såvida inte säljaren kan visa att försummelse inte ligger honom till lasl (68 konsumenlköplagen). Bestäm­melsen medger alltså att säljaren genom förbehåll i köpeavtalel kraftigl be­gränsar sill skadeståndsansvar i förhållande till vad som följer av den allmänna köplagens dispositiva skadeståndsregler (se 23 och 24 samt 42 och 43 88 köplagen). Konsumenien kan visserligen också kräva skälig ersättning för avhjälpande av fel i en vara. Detta gäller emellertid endasl under förulsällning alt del är fråga om elt fel som säljaren eller någon för hans räkning har ålagil sig atl avhjälpa och all sådani avhjälpande eller molsvarande inte sker inom skälig lid (4 S konsumenlköplagen). I annal fall har konsumenten inte någon Ivingande rätl att få ersällning för avhjäl­pande av fel, inte heller med slöd av den nyss nämnda bestämmelsen i 68 konsumenlköplagen.

Enligt min mening bör konsumenien vid avtal om konsumentUänsler tillförsäkras en betydligt bättre rätl att erhålla ersättning för eventuella ekonomiska skador på grund av fel eller dröjsmål än vad som gäller enligt den nuvarande konsumenlköplagen. Konsumenien skulle annars ofta få en alltför svag position när det gäller alt tvinga fram avtalsenlig preslalion från näringsidkarens sida. Av betydelse härvidlag är att redan de rättsliga möjlighelerna för konsumenien all häva avtalet kommer atl vara begränsa­de. Denna ordning har i hög grad förestavats av hänsyn till näringsidkaren (se avsnitt 2.4.5 och 2.5.2). Till detta kommer att hävning vid många Uänster, särskili sådana som är av slörre omfallning, är en även för konsumenien ofördelaktig och framför allt opraklisk påföljd. Med hänsyn


 


Prop. 1984/85:110                                                   80

bl. a. lill dessa förhållanden bör rätten till skadestånd vid fel och dröjsmål      Näringsidkarens ges en mera framskjuten plals i konsumenttjänstlagen än den har i den      skadeständsskyldighet nuvarande konsumenlköplagen. Jag vill i sammanhanget även erinra om att det i direkliven för konsumentköpsutredningen (Dir. 1977: 83) har sagls att en förslärkning av köparens räll till skadeslånd vid konsumentköp synes befogad.

Givelvis finns del en risk för all en mera vidsträckt Ivingande rätt för konsumenten atl erhålla skadestånd på grund av fel och dröjsmål kan leda till etl större antal tvister. Enligt min mening är risken dock inte så stor. De ekonomiska skador som en konsument kan åsamkas till följd av ett fel hos en Uänsl eller etl dröjsmål med dess ulförande lorde i allmänhet vara begränsade och relativt lätta att fastställa. 1 detta avseende skiljer sig förhållandena vid konsumentavial i regel väsentligt från vad som kan förekomma i avtalsförhållanden mellan näringsidkare.

Som konsumentköpsutredningen har framhållit i sill remissyttrande (se bil. 3 avsnill 11.8) lorde de problem som är förenade med en rätt lill skadeslånd vid näringsidkarens konlraklsbrolt och som ligger bakom nä­ringsidkarnas påtagliga benägenhet att friskriva sig från skadeståndsansvar främsl hänga samman med de s. k. följdförlusterna. Härmed avses i huvud­sak andra ekonomiska skador än sådana som består i en merkostnad för att få Uänsten felfritt utförd på annal håll (s.k. direkl förlusl) eller i sådana utgifter som avses i 68 konsumenlköplagen.

Att konsumenten enligt konsumenlUänsllagen bör tillförsäkras en tving­ande rält till ersättning för direkla förluster och utgifter på grund av fel eller dröjsmål är enligt min mening klart. Det bör nämnas atl konsument­köpsutredningen enligt uttryckliga uttalanden i direktiven har att överväga om inte konsumenien vid konsumenlköp bör ges en molsvarande tvingan­de rätl lill skadeslånd vid fel och dröjsmål.

Frågan är alltså närmast om de s. k. följdförlusterna bör särbehandlas när del gäller konsumentens rätt till skadestånd på grund av fel eller dröjsmål vid tjänster. Sådana föriuster är enligt gällande dispositiv rätt, dvs. om inle annal har avtalals, ersäitningsgilla i den mån övriga förutsätt­ningar för skadeståndsansvar är uppfyllda och förlusten har etl tillräckligt nära samband med näringsidkarens kontraktsbrott. Det bör givelvis inte komma i fråga att på denna punkt försämra konsumentens rättsskydd. Vad frågan gäller är därför om näringsidkarna även i fortsättningen bör lämnas möjlighet att i slörre eller mindre utsträckning friskriva sig från ansvar för följdförluster eller om reglerna om sådana förluster bör göras ivingande till förmån för konsumenten.

Enligt min mening skulle del inle vara lämpligl alt generellt tillåla fri­skrivning från skadeståndsansvar för följdförluster. En sådan ordning skul­le med säkerhet leda lill att friskrivningsmöjligheterna i slor omfattning utnyttjades av näringsidkare som tillämpar standardavtal, vilket medför en risk för att en del småföretagare som inte tillämpar sådana avtal i prakliken skulle komma alt bära etl strängare skadeståndsansvar än andra förelag.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 81

Detta är uppenbarligen ingen önskvärd utveckling. Härtill kommer att Näringsidkarens konsumenien enligt min mening alllid bör ha räll alt få vissa följdförlusler skadeståndsskyldighet ersalla. Jag länker bl.a. på sådana näraliggande ekonomiska skador som all konsumenien föriorar arbetsförtjänst därför all han på grund av nä­ringsidkarens dröjsmål blir tvungen atl, utöver vad som annars skulle vara nödvändigt, ta ledigt från sitt arbete för atl vara hemma och ta emol näringsidkaren e.d.

En tänkbar ordning skulle i och för sig vara all lillåla all näringsidkarna begränsar sitt ansvar för följdföriusler lill ell visst belopp. Det är emeller­tid klarl alt beloppsgränsen i så fall av hänsyn till konsumenlernas inlres­sen bör sällas relativt högt. En sådan begränsning skulle därmed få beiy­delse endasl i enstaka fall. Det syfte som en friskrivningsmöjlighel av detla slag skulle fylla kan därför lika gärna tillgodoses genom all man öppnar möjlighet till jämkning av näringsidkarens skadesiåndsskyldighel i fall där denna med hänsyn lill omsländighelerna framstår som oskäligl betungan­de.

Med hänsyn lill del anförda anser jag, i likhel med utredningen och bl. a. de remissinstanser som företräder konsumentintressen, atl konsumenien bör ha en Ivingande räll lill ersällning för i princip all ekonomisk skada som tillfogas honom på grund av ell fel hos Ijänslen eller elt dröjsmål på näringsidkarens sida. Detla bör alltså gälla såväl olika s. k. följdföriusler som direkta förluster och utgifter på grund av kontraktsbrottet. Jag åler­kommer i del följande lill vissa särskilda frågor rörande skadeslåndsskyl-dighelens omfattning.

Vid bedömningen av frågan om förulsällningarna för näringsidkarens skadeståndsskyldighet bör beaktas dels all skadeståndsreglerna i enlighel med det nyss sagda bör vara ivingande lill konsumenlens förmån, dels all redan de lidigare föreslagna reglerna om påföljder vid fel och dröjsmål normall bör i betydande grad kunna tillgodose konsumenlens inlressen. Dessa påföljder kan göras gällande oavsett orsaken till elt fel eller elt dröjsmål. Åven om felel eller dröjsmålet inte beror på någon försummelse från näringsidkarens sida utan på en ren olyckshändelse e.d., blir närings­idkaren alltså skyldig att utan kostnad för konsumenten avhjälpa felet, att vidkännas elt prisavdrag som i regel skall motsvara den normala kostnaden för all avhjälpa felel eller alt underkasta sig hävning och därmed hell eller delvis mista sin räll lill beialning. Med hänsyn lill del nu sagda samt till att del här ofta är fråga om mindre företagare skulle det enligt min mening vara alltför strängt all även ålägga näringsidkaren skadeslåndsansvar obe­roende av försummelse.

Principen bör alliså vara alt skadeståndsskyldighet för näringsidkaren på grund av fel eller dröjsmål inträder endasl om del kan anses föreligga en försummelse på hans sida. Della innebär en med hänsyn lill kontraktsly-pen och nyssnämnda förhållanden skälig avvägning mellan parterna. I överensstämmelse med vad som gäller som huvudregel inom avtalsrättens 6    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110


 


Prop. 1984/85:110                                                                  82

område bör näringsidkaren svara inte bara för försummelser som åvilar      Näringsidkarens honom själv eller någon av hans anslällda som utför Uänslen. Näringsid-      skadeständsskyldighet karen bör dessulom svara för försummelser hos en självständig företagare som han har anlilal för ulförandel av tjänsten eller någon som en sådan självständig företagare i sin tur har anlilal för delta.

Typiskt sett kan del vara förenat med slora svårigheier för konsumenien att bevisa atl ell fel eller ell dröjsmål beror på en försummelse på närings­idkarens sida. Däremot torde den näringsidkare som inte har varil försum­lig i regel inle ha några slörre svårigheter atl bevisa detta, t.ex. alt felet eller dröjsmålet beror på en ren olyckshändelse. Näringsidkarens skade­ståndsansvar bör därför ulformas som etl s.k. presumtionsansvar, dvs. näringsidkaren bör gå fri från skadeståndsskyldighet enligt lagen endasl om han kan visa all det inle har förekommit någon försummelse på hans sida. Delta torde i princip molsvara vad som f.n. anses vara gällande räll.

En fråga för sig är om näringsidkaren vid fel och dröjsmål skall i enlighel med ulredningens förslag vara skadeslåndsskyldig genlemol konsumenten oberoende av försummelse på näringsidkarens sida (s. k. strikt skade­slåndsansvar) i fall då felel eller dröjsmålet innebär en avvikelse från vad som kan anses utfäsl av näringsidkaren. Uttryckliga lagregler av detta innehåll finns på skilda håll i lagsliftningen, bl.a. i 42 8 andra styckel köplagen, där del sägs alt säljaren vid köp av besläml gods är skadestånds­skyldig vid fel i godset som består i att detta vid köpet saknade egenskap som kan anses tillförsäkrad (se även 4 kap. 19 8 jordabalken).

Mitl ställningstagande i del föregående innebär all grunden för närings­idkarens skadeståndsansvar enligt lagens ivingande regler i princip bör vara att näringsidkaren eller någon för vilken han svarar kan anses ha gjort sig skyldig till försummelse, låt vara atl ansvarel bör utformas som elt s. k. presumtionsansvar. Den av ulredningen föreslagna regeln skulle innebära elt betydande avsteg från denna princip. Detta gäller i synnerhet som utredningen har avsett atl elt strikt skadeslåndsansvar på grund av vad som "kan anses utfäst" rörande tjänsten skulle följa inte bara av uttryck­liga garanlier av bestämd karaktär utan även av utfästelser som på olika säll kan intolkas i parternas avtal, t.ex. när del gäller vissa "kärnegen­skaper" hos Ijänslen eller på grund av näringsidkarens allmänna uppträ­dande i samband med avtalels lillkomst (se belänkandel s. 361-365 och 494; jfr även Almén-Eklund, Om köp och byle av lös egendom, 1960, s. 594-595). Förslaget innebär därför i praktiken alt näringsidkaren skall vara skadeslåndsskyldig oberoende av försummelse så snarl elt fel eller etl dröjsmål ulgör en avvikelse från vad som kan anses avtalat mellan par­terna.

Med hänsyn lill vad jag lidigare har anfört rörande en lämplig avvägning av näringsidkarens skadeståndsansvar vid fel och dröjsmål finns det enligt min mening inle skäl att i konsumenttjänstlagen föra in en tvingande bestämmelse om etl strikt skadeslåndsansvar av den omfattning som nu har berörts.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 83

Eftersom de tidigare förordade reglerna om näringsidkarens skade- Näringsidkarens slåndsskyldighel kommer atl vara tvingande endast till konsumentens skadeständsskyldighet förmån finns det självfallet ingel som hindrar att näringsidkaren genom avlalel tar på sig elt längre gående skadeslåndsansvar för fel eller dröjsmål. Frågan om när det skall anses föreligga ett sådant frivilligt ansvarsålagande som går längre än vad som följer av lagen får bedömas med ledning av avtalet och vanliga principer för avlalslolkning.

Vad härefter angår den närmare omfattningen av näringsidkarens ska­deslåndsansvar vid fel eller dröjsmål bör ansvarel, som jag tidigare har slagit fast, täcka i princip all skada som tillfogas konsumenien på grund av ett fel eller ell dröjsmål. Della bör gälla också sådan sakskada som beslår i att ett fel hos Ijänslen eller elt dröjsmål med dess ulförande orsakar en skada på föremålel för tjänsten eller på annan egendom som tillhör konsu­menten. Del är här normall fråga om skador som har elt så nära samband med felel eller dröjsmålet atl det är naturligt och rimligt att låla dem omfattas av del skadeslåndsansvar som jag förut har förordal, inle minsl med hänsyn till all delta bygger på atl näringsidkaren inte kan visa alt det ej har förekommit någon försummelse på hans sida. För all undanröja vaije ivekan om atl skadeståndsansvaret enligt lagen vid fel eller dröjsmål omfaltar även sådana skador som nu har nämnts bör i lagen tas in en uttrycklig bestämmelse om detla. Enligt min mening är del nalurligl atl delta ansvar får gälla även skador pä egendom som tillhör någon medlem av konsumentens hushåll. Bestämmelsen bör därför ulformas så all den blir lillämplig också i ell sådani fall.

I likhet med utredningen anser jag atl frågan om konsumenlens rätl till ersällning för personskador inte bör regleras i lagen. Till denna och en del andra frågor ålerkommer jag i specialmoliveringen.

För konsumentens rätl lill skadestånd på grund av elt fel eller etl dröjsmål bör gälla vissa allmänna begränsningar som följer av skade­slåndsrättsliga gmndsatser. För att en skada skall vara ersättningsgill får den sålunda inte framstå som en alltför avlägsen eller i del närmaste helt opåräknelig följd av koniraklsbroiiel. Del måsle med andra ord föreligga ett sådant orsakssamband mellan koniraklsbroiiel och skadan som i den juridiska litteraturen bmkar kallas adekvat kausalitet. 1 enlighet med all­männa skadeslåndsrättsliga grundsatser bör konsumenten vidare vara skyldig all efler förmåga söka begränsa sin förlusl.

Som tidigare har antytts bör det finnas en möjlighel all begränsa närings­idkarens skadesiåndsskyldighel på grund av elt fel eller elt dröjsmål, om skadeslåndsskyldighelen med hänsyn till förhållandena i ell enskill fall skulle framstå som oskäligt betungande för näringsidkaren. Detta bör åstadkommas genom all del i lagen las in en regel som medger alt skade­ståndet i etl sådant fall jämkas efler vad som är skäligt. Den närmare utformningen av jämkningsregeln behandlas i specialmoliveringen. Här skall endasl framhållas atl den bör komma lill användning bara i undan-


 


Prop. 1984/85:110                                                                 84

tagsfall. Jag kan sålunda inle ansluta mig till ulredningens förslag om en Näringsidkarens allmän beslämmelse rörande skadeslåndets beräkning av innebörd atl nä- skadeständsskyldighet ringsidkaren som regel inte skulle vara skyldig all utge ersällning för "större skada än sådan som vanligen kan uppkomma i liknande fall". En sådan bestämmelse, som närmast bygger på den i utländsk rätt förekom­mande s.k. normalföriustläran, synes inte vara lämplig för konsumentför­hållanden.

Ett skadeslånd för näringsidkaren på grund av fel eller dröjsmål bör vidare kunna jämkas, om konsumenien eller någon på hans sida är medvål-lande lill skadan. De bestämmelser om skadelidandes medvållande som finns i 6 kap. 1 8 andra och tredje styckena skadeståndslagen (1972: 207) är i detta hänseende lämpliga.

Enligt ulredningen bör parierna, irols alt skadeslåndsbeslämmelserna i princip bör vara tvingande lill konsumenlens förmån, ges en möjlighel alt med bindande verkan på förhand iräffa avtal om en normalersätining som skall ulgå till konsumenien vid dröjsmål eller annan försening. Utredning­ens förslag innebär därför all en överenskommelse om viss normalersäti­ning skall vara gällande, under förulsällning att ersättningen är skälig. Konsumenten bör emellertid enligt ulredningen i stället kunna kräva er­sättning enligt de vanliga skadeståndsreglerna, om näringsidkaren har handlat i strid mot tro och heder eller har försummat att begränsa skadan eller om det i övrigl föreligger särskilda skäl.

Bakgrunden lill förslaget är främsl etl önskemål alt undvika eventuella uiredningssvårigheler och ivisler om mindre belopp. Enligi min mening kan della syfte emellerlid tillgodoses ulan en sådan särskild regel som ulredningen har föreslagil. Det finns sålunda inte någol hinder mol att man t. ex. i standardavtal tar in beslämmelser om en normalersättning som skall utgå lill konsumenten vid dröjsmål eller annan försening, om del samtidigt görs klarl alt konsumenien enligt lagen har rätt till högre ersättning i den mån han kan visa att han har lidit större skada än som läcks av normaler-sällningen. 1 prakliken bör en sådan ordning kunna fungera på samma säll som den som utredningen har föreslagil. En lösning av detla slag lorde dessulom göra det betydligt enklare att vid förhandlingar mellan t.ex. konsumenlverkei och olika branschorganisalioner nå överenskommelser om lämpliga normalersäliningsbelopp.


 


Prop. 1984/85:110


85


 


2.6.2 Skadeständsskyldighet pä annan grund än fel eller dröjsmål


Näringsidkarens skadeståndsskyldighet


Mitt förslag: Skadas konsumentens egendom av annan anledning än fel eller dröjsmål, medan den är i näringsidkarens besittning eller annars under dennes konlroll, är näringsidkaren skyldig alt ersätta konsumen­ten dennes skada ulom då näringsidkaren kan visa att skadan inle beror på försummelse på hans sida. Tillfogas konsumenien i övrigl skada av annan anledning än fel eller dröjsmål, är näringsidkaren skyldig all ersätta skadan om den har vållats genom försummelse pä hans sida. Skadeståndet skall kunna jämkas, om skadeslåndsskyldighelen skulle vara oskäligl betungande för näringsidkaren. Personskador omfatlas inle av regleringen.

Utredningens förslag: Överensslämmer med deparlementsförslaget (se belänkandel s. 373-380).

Remissinstanserna: Ulredningens förslag avstyrks av det slora flertalet remissinstanser som förelräder näringslivel. Som lidigare har nämnts (se avsnitt 2.6.1) anser dessa att i vart fall en Ivingande reglering av näringsid­karens skadeslåndsansvar bör begränsas på huvudsakligen samma sålt som enligi den nuvarande konsumenlköplagen. Flertalel remissinslanser i övrigl godiar dock ulredningens förslag (se bil. 3 avsnill 11).

Skälen för mitt förslag: 1 föregående avsnitt (2.6.1) har jag slagil fasl all näringsidkarens skadesiåndsskyldighel på grund av fel eller dröjsmål bör omfatta även skador på egendom som tillhör konsumenien eller någon medlem av hans hushåll.

I samband med utförandel av en Uänsl som går ul på arbete på lös sak eller på fasl egendom o.l. kan konsumenien eller någon medlen av hans hushåll emellerlid också tillfogas sakskador som inle beror på ett fel hos tjänsien eller etl dröjsmål med dess ulförande. Som exempel kan nämnas alt konsumenien, när han hämtar sin bil hos bilverkstaden efler en ulförd motorreparalion, finner en repa i bilens lackering eller en oljefläck på bilens klädsel.

Redan av skadeståndslagen följer atl näringsidkaren är ersättningsskyl­dig på grund av en sådan sakskada, om han uppsåtligen eller av vårdslös­het har vållat skadan (2 kap. I 8 skadeståndslagen). Delsamma gäller, om skadan har vållats av en arbelslagare hos näringsidkaren genom fel eller försummelse inom ramen för anställningen (3 kap. 1 8 skadeståndslagen).

Som utredningen har funnii bör frågan om näringsidkarens skyldighel att ersälla sådana sakskador som del nu är fråga om emellertid regleras genom särskilda bestämmelser i konsumenlUänsllagen. Anledningen till detta är dels atl ansvaret med hänsyn lill anknylningen lill avialsförhållandel och näringsidkarens därav följande omsorgspliki bör ges en någol annan ut­formning än enligt skadeståndslagen, dels all beslämmelserna i princip bör vara ivingande lill konsumenlens förmän.


 


Prop. 1984/85:110                                                                  86

Vid avtal om arbele på lös sak är del vanligl att egendom, som tillhör      Näringsidkarens konsumenien, med anledning av avlalel överlämnas i näringsidkarens be-      skadeständsskyldighet sittning. Som exempel kan nämnas alt konsumenten lämnar in sin bil lill en bilverkstad för reparalion. Del är i ett sådani fall inle ovanligt alt bilen innehåller även saker som inte direkt ingår i bilens ulruslning.

Om konsumenlens egendom i etl sådani fall kommer bort eller skadas medan den är i näringsidkarens besittning, bör principen vara att närings­idkaren är skyldig all ersälla konsumenien dennes skada, om den kan anses bero på försummelse på näringsidkarens sida. Eflersom näringsid­karen när han har egendomen i sin besittning är den som typiskt sett har lällasl atl bevisa orsaken till en eventuell skada bör hans skadeslåndsan­svar även i della sammanhang (jft" avsnitt 2.6.1) ulformas som ell s.k. presumlionsansvar. Näringsidkaren bör alliså gå fri från ersättningsskyl­dighet endasl om han visar all skadan inte beror på försummelse på hans sida. Med försummelse av näringsidkaren själv eller hans anställda bör också i hithörande fall jämställas försummelse av en självständig företaga­re som näringsidkaren har anlitat för utförandet av Uänsten eller någon som en sådan självsländig företagare i sin lur har anlilal för detta.

I många fall ulför en näringsidkare arbele under förhållanden som inne­bär atl konsumenlens egendom visserligen inle överlämnas till näringsid­karen men likväl för en lid kommer under dennes kontroll. Detta förekom­mer såväl vid arbele på lösa saker - t. ex. reparation av konsumentens bål medan den ligger vid dennes bålplals eller av konsumentens TV-apparal i dennes hem - som vid arbete på fasl egendom o.d. Om konsumenlens egendom skadas medan den sålunda med anledning av avtalet slår under näringsidkarens kontroll, gör sig samma synpunkler gällande som vid skador på egendom som befinner sig i näringsidkarens besittning. Närings­idkaren bör alltså även i de fall som nu avses ha etl presumlionsansvar för konsumenlens skada. dvs. vara skyldig all ersälla skadan om han inte kan visa atl skadan ej beror på försummelse av honom själv eller någon för vilken han enligt det nyss sagda har att svara. 1 överensslämmelse med vad som har förordals i avsnill 2.6.1 bör della ansvar gälla även skador på egendom som tillhör någon medlem av konsumenlens hushåll.

1 samband med elt avtal om en tjänsl kan konsumenten eller någon medlem av hans hushåll tillfogas skador i övrigl, som inte omfattas vare sig av de i avsnitt 2.6.1 föreslagna beslämmelserna om näringsidkarens skade­siåndsskyldighel på grund av fel och dröjsmål eller av de nyss förordade reglerna. Del kan här vara fråga om rena förmögenhelsskador på grund av all näringsidkarens omsorgspliki har åsidosatts i något hänseende som inle grundar ansvar för fel eller dröjsmål. Vidare kan det vara fråga om sådana skador på konsumentens eller någon hushållsmedlems egendom som har samband med näringsidkarens utförande av ijänsten men som inte inträffar under lid då den egendom som skadas är i näringsidkarens besittning eller annars under dennes kontroll.


 


Prop. 1984/85:110


87


 


1 likhel med utredningen anser jag atl näringsidkaren i princip inte bör kunna friskriva sig från ansvar från sådana skador som nu har nämnls, om de beror på försummelse av näringsidkaren själv eller någon för vilken han enligt det tidigare sagda bör svara. Ett undantag bör dock gälla i den mån skadan innefallar föriusi i näringsverksamhet. Från konsumentsynpunkt finns del inle något inlresse av all förbjuda friskrivning från näringsidkar­ens ansvar för skador av detta slag.

På samma sätt som när det gäller näringsidkarens skadeståndsansvar vid fel eller dröjsmål bör det finnas en möjlighet alt jämka ett skadestånd enligt de regler som jag har förordat i detta avsnitt, om skadeslåndsskyldighelen skulle vara oskäligl betungande för näringsidkaren.


Skadeståndsskyldig­het för tredje man


2.7 Skadeståndsskyldighet för tredje man i vissa fall (tredje mans mark­nadsföringsansvar)

Mitt förslag: En materialleveranlör eller en branschorganisation e.d. som vid marknadsföring uppsåtligen eller av vårdslöshel lämnar vilsele­dande uppgifier av betydelse för bedömningen av Uänsiens beskaffen­hel eller ändamålsenlighel skall ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas. Detsamma skall gälla, om en materialleveranlör eller en branschorganisation e.d. vid marknadsföring underlåter att lämna sådan informalion av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel som vederbörande enligt mark­nadsföringslagen har ålagts atl lämna.

Utredningens förslag: Överensslämmer i huvudsak med milt förslag be­lräffande ansvaret för vilseledande uppgifter. Enligt utredningen bör upp­giftslämnaren dock gå fri från skadeständsskyldighet endast om han visar att han inte har gjort sig skyldig lill försummelse (s. k. presumtionsansvar). I fråga om materialleverantörers m. fl. ansvar på grund av underlålenhel att vid marknadsföring lämna information går utredningens förslag längre än mitt förslag genom att det generellt gäller underiålenhet att lämna information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt (se betänkan­det s. 164-171).

Remissinstanserna: Del slora flertalel remissinstanser som företräder näringslivel är kriliska mot ulredningens förslag och anser att reglerna om tredje mans marknadsföringsansvar bör ulformas i nära anslulning lill motsvarande regleri den nuvarande konsumenlköplagen. Övriga remissin­stanser godiar i huvudsak utredningens förslag i fråga om iredje mans ansvar på grund av vilseledande marknadsföringsuppgifier. Däremol riktar också flera av dessa remissinstanser krilik mot ulredningens förslag röran­de Iredje mans ansvar på grund av underlålenhel atl vid marknadsföring lämna information (se bil. 3 avsnill 4).


 


Prop. 1984/85:110                                                                  88

Skälen för mitt förslag: I avsnill 2.4.2 har behandlats frågan om närings- Skadeståndsskyldig-idkarens ansvar enligt reglerna om fel hos tjänsten för sådana uppgifier av "et för tredje man betydelse för bedömningen av en Uänsls beskaffenhel eller ändamålsen­lighel som har lämnats vid marknadsföring. Enligt vad jag där har föresla­git skall ijänsten anses felaklig inle bara när resultatet av ijänslen avviker från uppgifter som har lämnals av näringsidkaren själv, ulan också när resultatet avviker från uppgifter som härrör från vissa iredje män. Del gäl­ler sådana uppgifter av en annan näringsidkare eller av en branschförening eller liknande organisation vilka kan anses lämnade för näringsidkarens räkning, uppgifier av leveranlör av malerial som tillhandahålls av närings­idkaren eller någon som han svarar för samt uppgifier av någon annan i ell tidigare omsältningsled, t. ex. lillverkare eller importör av sådant malerial.

En tredje man, vars marknadsföringsuppgifier sålunda kan få betydelse för bedömningen av om en Uänsl är felaktig, bör i viss ulslräckning bära ett självständigt civilrältsligi marknadsföringsansvar gentemot konsumenien. Della ansvar bör bestå i en skyldighet all under vissa förutsättningar ersälla konsumenien skada som denne åsamkas lill följd av ovederhäflig marknadsföring från tredje mannens sida. Beslämmelser om ell sådant självständigt marknadsföringsansvar för tredje man finns sedan länge på konsumentköpsområdei. I 14 8 konsumenlköplagen regleras sålunda till­verkares m. fl. skadesiåndsskyldighel mot konsumenten på grund av vilse­ledande marknadsföringsuppgifier eller underiålenhet all lämna viss infor­malion om en varas beskaffenhel eller användning.

I del följande behandlas försl frågan om materialleverantörers m. fl. ansvar pä grund av uppgifter som liar lämnats vid marknadsföring.

För alt en materialleveranlör eller annan iredje man skall bli skade­ståndsskyldig gentemot konsumenien på grund av uppgifter som iredje mannen har lämnal vid marknadsföring kan del uppenbarligen inte vara tillräckligt all resultatet av en ijänsl avviker från en sådan uppgifl. Avvi­kelsen kan nämligen bero på alt den näringsidkare som är konsumenlens motpart i avtalet om en ijänsl har förfarit felaktigt vid utförandet av tjänsten, så all resullalel av denna inle svarar mot en i och för sig korrekt marknadsföringsuppgifi som har lämnats av tredje man. För all denne skall bli skadeståndsskyldig mot konsumenten bör krävas att krilik kan riktas mot den lämnade uppgiften som sådan. Della bör komma lill ullryck genom att del för Iredje mans skadeståndsskyldighet uppställs som en förutsättning alt en av honom lämnad uppgifl är vilseledande.

För att en lillverkare eller någon annan i elt tidigare säljled skall bli skadeståndsskyldig mot konsumenien på grund av en vilseledande mark­nadsföringsuppgift krävs enligt 14 8 konsumenlköplagen alt den vilsele­dande uppgiften har lämnats uppsåtligen eller av vårdslöshet. Delsamma bör enligt min mening åtminstone lills vidare gälla i fråga om Iredje mans ansvar för vilseledande uppgifier enligt den föreslagna konsumenlljänslla­gen. Annars skulle det uppkomma en omotiverad skillnad med avseende


 


Prop. 1984/85:110


89


på de lagliga förutsättningarna för konsumenlens räll alt erhålla skade- Skadeståndsskyldig-slånd av en maleriallillverkare, beroende på om malerialel tillhandahålls het for tredje man av den näringsidkare som utför tjänsten eller om det inköps och tillhanda­hålls av konsumenten. Jag anser mig alltså inte f.n. böra biträda ulredning­ens förslag om alt tredje mans ansvar för vilseledande uppgifier enligt konsumenltjänsllagen skall ulformas som ett s. k. presumtionsansvar. Frå­gan kan komma i elt annat läge sedan konsumentköpsutredningen har slutfört sin översyn av konsumenlköplagen.

Ylleriigare en förutsätining för tredje mans skadesiåndsskyldighel mol konsumenien på grund av en vilseledande marknadsföringsuppgifi bör givetvis, på samma sätt som enligt 14 8 konsumenlköplagen, vara atl den vilseledande uppgiflen kan antas ha inverkal på avlalel om Uänslen.

En iredje man som har lämnal en vilseledande marknadsföringsuppgifi bör enligt utredningen kunna undgå skadesiåndsskyldighel, om uppgiflen senare rättas på ell tydligl sätl. Jag kan ansluta mig till delta förslag, vilket inte har mött någon principiell invändning frän remissinstansernas sida. Det måste anses vara av värde alt på delta sålt ge eu incitament till efterföljande rättelser av vilseledande marknadsföringsuppgifter, främst med hänsyn lill atl en rättelse kan förebygga forlsalta skadeverkningar för konsumenlerna. För alt en rättelse av en vilseledande uppgift som har lämnats av tredje man skall kunna befria denne från skadeständsskyldighet måsle det dock ställas stränga krav i fråga om rättelsens ändamålsenlighet m. m. Självfallet måsle rättelsen vidare ha skell vid en sådan lidpunkl all den i det särskilda fallel har kunnat påverka konsumenlens beslut. Jag ålerkommer närmare till dessa frågor i specialmotiveringen.

Jag övergår härefter lill frågan om maierialleveranlörers m. fl. civilrätls­liga ansvar mol konsumenien på grund av underlålenhel all vid marknads­föring lämna informalion som är av beiydelse för bedömningen av en ijänsis beskaffenhel eller ändamålsenlighel.

I samband med marknadsföringslagens lillkomst infördes i 14 8 konsu­menlköplagen en beslämmelse som ulgör etl civilrällsligl komplemenl till de marknadsrältsliga reglerna om informalionsåläggande i 3 8 marknadsfö­ringslagen. Enligi den nämnda beslämmelsen i konsumenlköplagen är tillverkaren av en vara, liksom andra som i elt lidigare säljled än säljarens har lagit befallning med varan, i princip skyldiga alt ersätta konsumenten skada som denne tillfogas genom att tillverkaren elc. har underlålil att lämna sådan informalion om varans beskaffenhel eller användning som vederbörande enligt marknadsföringslagen har ålagts atl lämna.

Ulredningen har ansett att malerialleverantörer m. fl. iredje män på konsumenttjänsternas område bör kunna åläggas etl längre gående civil­rällsligl ansvar för underiåtenhel att vid marknadsföring lämna beiydelse-full informalion. Ulredningen har därför på denna punkl föreslagil en bestämmelse som mera direkl anknyter lill de nyss nämnda reglerna i 3 S marknadsföringslagen. Enligt förslaget skall en materialleverantör e.d. i


 


Prop. 1984/85:110                                                                 90

princip vara skyldig atl ersälla skada som Ullfogas konsumenien genom all      Skadeståndsskyldig-han vid marknadsföring har underlålil att lämna sådan informalion om      '''' °' tredje man malerial eller annal förhållande av beiydelse för beställning av en ijänsl som han måsle ha känt lill och som är av särskild betydelse från konsu­mentsynpunkt.

1 likhel med flera remissinslanser, bl.a. marknadsdomstolen och konsu­menlköpsulredningen (se bil. 3 avsnill 4.4. och 4.8), anser jag alt ulred­ningens förslag i denna del ger anledning till vägande invändningar. Sär­skilt bör framhållas atl anknylningen lill del i 3 8 marknadsföringslagen upptagna rekvisilel att informationen skall vara "av särskild betydelse från konsumentsynpunkt" kan medföra en belydande osäkerhet i fråga om vilka krav som i sammanhanget skulle kunna ställas på materialleveran­törers m. fl. olika marknadsföringsåtgärder. Som framgår av motiven lill marknadsföringslagen har beslämmelsen i 3 S - vilken har karaklären av en generalklausul och endast ger möjlighel all ingripa med ett för framliden verkande informalionsåläggande - avsiklligt getts en allmänl hållen ut­formning. Inle heller moliven lill bestämmelsen ger några närmare anvis­ningar om vad som i olika sammanhang skall anses utgöra informalion av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Avgörandet av sådana frågor har i slället ansells i sisla hand böra ankomma på marknadsdomstolen som dömande organ på det marknadsrältsliga områdel, med dess speciella sammansättning och kompetens (se prop. 1975/76:34, särskili s. 108 och 126-127).

Med hänsyn lill del nu anförda anser jag del inte lämpligt atl direkl anknyta lill 3 8 marknadsföringslagen i en civilrättslig bestämmelse om tredje mans marknadsföringsansvar på grund av underiåtenhel atl lämna information. Härtill kommer atl detla ansvar, särskilt med tanke på del praktiska fallet atl del är fråga om marknadsföring från maierialtillverkares sida, synes böra utformas i nära anslulning lill molsvarande ansvar enligt konsumenlköplagen. Därigenom undviks, liksom när del gäller vilsele­dande Uppgifter, omotiverade skillnader i fråga om iredje mäns skade­ståndsskyldighet mot konsumenien beroende på om materialet Ull en tjänst tillhandahålls av den näringsidkare som ulför Uänsten eller om det inköps och tillhandahålls av konsumenien.

Enligi min mening bör man därför även för konsumenttjänsternas del i princip välja den lösning som har valls på konsumentköpsområdei när del gäller tredje mans skadeslåndsansvar mol konsumenten på grund av un­deriåtenhet atl lämna informalion vid marknadsföring. En materialleveran­tör eller annan tredje man bör sålunda vara skadeståndsskyldig, om han vid marknadsföring har underlåtit atl lämna sådan informalion av betydel­se för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighel som han enligt marknadsföringslagen har ålagts atl lämna. Givetvis bör detla dock gälla endast om underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet om tjänsien.


 


Prop. 1984/85:110


Om de förulsällningar för iredje mans skadesiåndsskyldighel som har angetts i della avsnitt är uppfyllda, bör denne i princip vara skyldig alt ersälla konsumenien all skada som tillfogas honom med anledning av en vilseledande uppgift eller en underiålenhet alt lämna information vid mark­nadsföring. Della gäller aUtså även eventuella sakskador på föremålel för tjänsien eller annan egendom som tillhör konsumenten. 1 överenssläm­melse med vad jag har förordat när del gäller näringsidkarens skadestånds­ansvar (se avsnitten 2.6.1 och 2.6.2) bör även iredje mans skadeståndsan­svar omfatta skador på egendom som tillhör någon medlem av konsumen­lens hushåll. Liksom när del gäller näringsidkarens skadeslåndsansvar bör däremol frågan om iredje mans ersätlningsskyldighel avseende eventuella personskador hållas uianför regleringen i konsumenttjänstlagen.

.Även i fråga om tredje mans skadeståndsskyldighet bör det finnas en möjlighet an jämka skadeståndet, om skyldigheten atl utge skadeslånd i någol fall skulle vara oskäligl betungande med hänsyn lill omständigheter­na.


Konsumentens betalningsskyldighet


2.8 Konsumentens betalningsskyldighet

2.8.1 Bestämmande av prisel

Mitt förslag: I den mån prisel för Uänsten inte följer av avtalet, är konsumenten skyldig atl betala vad som är skäligt med hänsyn lill Ijänsiens art, omfallning och ulförande. gängse pris för motsvarande Ijänster vid avtalslillfällel samt omständigheterna i övrigt. Har närings­idkaren angelt priset för Uänsten på elt ungefär (ungefäriig prisuppgift), får det angivna prisel dock inie överskridas med mer än 15 procent, om inte någon annan prisgräns har avtalals. Näringsidkaren har rätt lill pristillägg för vissa tilläggsarbeten samt för fördyringar av Uänslen som näringsidkaren inle bort förutse när avlalel Iräffades och som beror på omständigheter som är att hänföra lill konsumenten.

Utredningens förslag: Om inle prisel för tjänsien följer av avlalel, skall del besiämmas enligt gängse prisberäkning för motsvarande Uänsler vid avtalsUllfället (gängse pris). Försl om del inle finns något gängse pris, skall priset enligt utredningens förslag besiämmas efler vad som är skäligl med hänsyn lill olika omsländigheler. I övrigl överensslämmer ulredningens förslag i sak väsenlligen med milt förslag (se belänkandel s. 225-237).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godiar i huvudsak utred­ningens förslag. Många anser dock all den beslämda anknytningen till gängse pris i fall då prisel inte följer av avlalel är mindre lämpligl och förordar i stället en lösning motsvarande den som jag har valt i mitt förslag (se bil. 3 avsnitt 7).


 


Prop. 1984/85:110                                                               92

Skälen för mitt förslag: 1 överensslämmelse med gällande räll bör konsu- Konsumentens menttjänstlagen bygga på principen atl del slår parterna frill all iräffa avtal betalningsskyldighet om prisel för en Ijänsl. Har ell sådani avial iräffals skall del alliså normall gälla enligt silt innehåll. Om etl avlalsvillkor rörande priset för en ijänsl är oskäligl, kan del dock jämkas med stöd av den allmänna förmögenhets­rätlsliga generalklausulen i 368 avtalslagen. Jag anser del inle vara lämp­ligl atl, som ulredningen har föreslagit, dessulom i konsumenlUänsllagen föra in en särskild regel vilken på huvudsakligen samma grunder som gäller enligt 368 avtalslagen skulle ge möjlighel all jämka prisel för en Uänsl nedåt.

En viktig fråga är vad som skall gälla om priseiför en tjänsl inle följer av vad som har avtalats mellan parterna. Denna situalion är inle ovanlig inom Uänsteområdel. F.n. lillämpas i sådana fall den princip som har kommil lill Uttryck i 5 8 köplagen. Denna innebär atl konsumenten är skyldig all belala vad näringsidkaren fordrar, om del inte kan anses oskäligt. Denna regel, som har kriliserals i den rältsvelenskapliga litteraturen från skilda ulgångs­punkler, bör inle föras över lill en konsumenttjänsllag.

Utredningens förslag innebär att konsumenien i den nu berörda situa­tionen inte skall vara skyldig alt belala mer än vad som följer av gängse prisberäkning för molsvarande Uänsler vid avlalstillfällel (gängse pris). Med gängse pris åsyftar ulredningen del gängse prisel i branschen, normalt del som lillämpas lokall eller regionalt. Försl om del inle finns ell sådant gängse pris, skall riktpunkten enligt ulredningens förslag i stället vara vad som med hänsyn till omsländighelerna är ett skäligt pris för ijänsten.

Åven enligi min mening är del, när parterna inte har iräffal avial om prisel för en tjänst, naturiigl att fästa vikl vid vad som kan konstateras i fråga om gängse prissätining för molsvarande Uänster. Del synes emeller­lid mindre lämpligl atl ställa upp en regel enligt vilken gängse pris för motsvarande Ijänsler i första hand skall vara helt utslagsgivande. En sådan regel skulle vara onödigt komplicerad att lillämpa och förmodligen få en begränsad praktisk betydelse redan med hänsyn till svårigheterna atl jäm­föra olika individuella Ijänsler av samma typ och atl fastställa ell mer besläml gängse pris för sådana Uänsler. Oftast lorde man inle kunna komma längre än till ett konstaterande att de priser som bmkar tas ut för en typ av tjänster ligger inom en viss ram som kan vara mer eJler mindre vid.

En konsument är i allmänhel väl medvelen om att prissättningen för Ijänster, ofta även lokalt, i viss mån varierar mellan olika näringsidkare. Om prisel för en viss tjänsl inle har avtalals, måsle della därför rimligen uppfattas så att konsumenten har varil beredd atl belala det pris som den individuella näringsidkaren Ullämpar för sådana ijänster. En förutsättning för detta, som även näringsidkaren ulan vidare bör inse, lorde dock alltid vara att del av näringsidkaren tillämpade prisel är skäligt med hänsyn till en eventuell gängse prissätining för motsvarande Uänsler och till omstän­digheterna i övrigt.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 93

Med hänsyn lill det sagda bör konsumenien. när prisel inle följer av Konsumentens parternas avial, vara skyldig alt betala det pris som är skäligl med hänsyn betalningsskyldighet till den ifrågavarande tjänstens beskaffenhet, gängse pris för motsvarande ijänsler vid avtalstillfället och omständigheterna i övrigl. En regel som ulformas på detta sätt gör atl man i rättstillämpningen kan fästa tillräcklig och lämplig vikt vid vad som kan konstateras i fråga om gängse prissätt­ning inom branschen e.d. samtidigt som regeln i delta hänseende inte blir onödigt stel och besvärlig alt lillämpa. Från konsumentsynpunkt medför regeln den betydande fördelen att del vid ivisi om ell begärt pris blir näringsidkaren som får bevisbördan i fråga om prisels skälighet.

Vid Uänsler som avser arbele på saker och byggnader m. m. är del ofta svårt att på förhand avgöra vilkel del slulliga priset för en Uänsl kommer all bli. Detla gäller även om sällel all beräkna prisel har beslämls, i. ex. etl visst timpris för arbete och ett vissl pris per malerialenhet. 1 många fall kan det inle säkert bedömas vilka ålgärder som kommer all krävas och hur mycket arbelslid och material som kommer all gå åt för all nå del resullat som åsyftas med Uänslen.

Del är emellerlid inle ovanligt all näringsidkaren i sådana fall likväl anser sig kunna ange vad Ijänslen på ett ungefär kommer all slutligt kosta konsumenien och atl näringsidkaren därför lämnar denne vad som brukar kallas en ungefärlig prisuppgift för Uänsten. Oftast torde en ungefärlig prisuppgift lämnas på begäran av konsumenten, men det är inle heller ovanligt atl en sådan prisuppgift lämnas självmant av näringsidkaren.

För konsumenien är del givetvis av värde om han sålunda kan få en uppgift åtminstone om del ungefärliga prisel för en Uänsl. Någon lagenlig skyldighel för en näringsidkare atl på begäran eller i övrigl lämna ungefär­liga prisuppgifter för sådana tjänster som här är akluella bör dock inle införas. Etl visst skydd för konsumenien mol alliför obehagliga överrask­ningar i fråga om prisel för en Uänst följer av de i avsnitt 2.3.2 förordade bestämmelserna om skyldighel för näringsidkaren alt avråda konsumenten från att låla ulföra en Uänst och atl inhämia konsumenlens anvisningar, om det under arbetets gång visar sig att en Uänst kan bli belydligi dyrare än konsumenien kunde ha räknal med.

I de fall då näringsidkaren fakliskl lämnar en ungefärlig prisuppgift är della emellertid etl förhållande av sådan betydelse all det inle bör förbigås i en lag om konsumenttjänsler. 1 likhel med ulredningen och del slora flertalet remissinstanser anser jag därför atl lagen bör innehålla en bestäm­melse om den rättsliga verkan av att en ungefärlig prisuppgift har lämnals.

En grundläggande fråga, som har berörts av ell par remissinslanser, är vad som bör fordras för all näringsidkaren skall anses ha lämnal en ungefärlig prisuppgift för en Uänsl. Enligt min mening är del angelägel all man på denna punkl upprätthåller klara linjer, så all onödiga Ivisler om formuleringar o.d. i möjligasie mån kan undvikas. 1 samband med all näringsidkaren och konsumenien gör upp om ell arbete som konsumenten


 


Prop. 1984/85:110                                                                 94

vill ha ulförl kommer parierna givetvis i allmänhel in på frågan om vad      Konsumentens

arbelet slutligt kommer atl kosta konsumenien. Näringsidkaren kan därvid      betalningsskyldighet

göra olika uttalanden om della, vilka kan vara myckel varierande lill form

och innehåll. För alt en prisuppgift från näringsidkarens sida skall anses

föreligga bör näringsidkarens uttalanden vara konkrela och preciserade.

Om det angivna priset har försetts med reservalioner av typen "ungefär"

föreligger en ungefärlig prisuppgift.

Del kan knappasl råda någon tvekan om att näringsidkaren redan enligt allmänna avlalsrältsliga regler blir bunden av en ungefäriig prisuppgift på så säll all konsumenien inle är skyldig att belala elt högre pris än som moisvarar del uppgivna prisel plus den marginal som kan anses ligga i atl delta har betecknats som ungefärligt e.d.

1 flera praktiskt betydelsefulla slandardavlal inom konsumenttjänslom­rådei har frågan om verkan av ungefärliga prisuppgifter uttryckligen regle­rats på ell säll som i princip överensslämmer med del nu anförda. Del gäller bl. a. det på bilreparalionsområdet gällande standardavtalet "Regler för reparationer", vilkel har tillkommit efter överläggningar mellan Motor­branschens riksförbund (MRF) och konsumentombudsmannen och skall tillämpas av MRF-anslutna fordonsverksläder. 1 della avtal anges sålunda atl en ungefärlig prisuppgift - liksom en preciserad prisuppgift - är bindande för verkstaden och vidare all ett lämnat ungefärligt pris inte får överskridas med mer än 15 procent, om inle verkstaden kan göra sannolikt att annan överenskommelse har iräffals. Motsvarande regler finns i andra standardavtal, även om procentsatsen för tillåtet överskridande varierar (se de i utredningens betänkande intagna bil. 2: I a, 2:6, 2:7 och 2: 8). All en ungefärlig prisuppgift har lämnals innebär alltså atl ell högsta pris, etl "lakpris", har beslämls för ijänslen.

En bestämmelse av denna innebörd bör, främsl i klarläggande syfte, också tas in i den föreslagna konsumenlUänsllagen. En särskild fråga är emellertid hur den prisbegränsande verkan av en ungefäriig prisuppgift bör anges i en sådan lagbestämmelse. Ulredningen har för sin del inte velat välja lösningen med en sådan bestämt angiven begränsning som i de nyss berörda standardavtalen ulan har i stället föreslagit en mer allmänl hållen regel, enligt vilken det slutliga priset inle får "avsevärt" översliga del uppgivna, ungefärliga prisel. Denna regel skall dock inte gälla, om ell högsta pris har avtalats. Etl sådant högsta pris kan enligt utredningen anges med ett bestämt belopp men också som en högsla procentuell avvikelse uppåt från det uppgivna priset, dvs. på samma sätt som i de nämnda standardavtalen.

Enligt min mening ger den av utredningen föreslagna regeln alltför lilen vägledning i del enskilda, konkrela fallet. Den kan sålunda ge upphov lill onödiga ivisler om vad som utgör ett "avsevärt" överskridande av ell ungefärligt pris, när avtal inte har iräffats om t. ex. en tillålen procenluell avvikelse uppåt. Oklarhet om vilken marginal som gäller lorde generellt


 


Prop. 1984/85:110                                                                 95

sett vara lill nackdel främst för konsumenlerna. Jag anser därför atl del är Konsumentens bättre atl man i lagen slår fast en viss procenluell gräns som anger högsta betalningsskyldighet tillåtna överskridande av ell angivel ungefäriigt pris. Denna gräns bör bestämmas så att den normalt tillgodoser såväl näringsidkarens som kon­sumentens inlressen i sammanhanget. Den bör dock kunna frångås genom avtal för att kunna anpassas exempelvis Ull förhållandena i olika bran­scher. En lämplig dispositiv gräns är enligt min mening 15 procent.

Åven om priset för en Ijänsl har beslämls på förhand eller om ell högsla pris har beslämls, t. ex. genom all näringsidkaren har lämnat en ungefäriig prisuppgift, bör näringsidkaren i vissa fall ha rätt till ett högre vederiag genom prisiillägg. Bestämmelser om detta bör därför tas in i lagen.

Näringsidkaren bör till en början givetvis ha rält till pristillägg för sådant tilläggsarbele som han enligi de regler som har förordals i avsnitt 2.3.2 skall ha skyldighel resp. räll atl utföra även om han inte hade kunnal anträffa konsumenten för att inhämia dennes anvisningar. En bestämmelse om della är visserligen strängt laget inle påkallad, eftersom det i dessa fall är fråga om en enligt lagen tillåten eller t.o.m. föreskriven uividgning av uppdraget. Med hänsyn lill att en sådan uividgning i en del fall kommer alt kunna ske med slöd enbari av lagen - inle på grund av en överenskom­melse med konsumenien eller annars på dennes begäran - synes del emellerlid lämpligt all del i lagen också anges de prismässiga följderna av utvidgningen.

Vidare bör näringsidkaren ha rält till pristillägg, om ijänsten har fördyr-als på grund av någon omständighet som är atl hänföra lill konsumenien. En förulsällning för detta bör dock vara atl del är fråga om en fördyring som näringsidkaren inte hade bort räkna med när prisel blev besläml. Som exempel kan nämnas att ell avtal om visst pris för en Uänst eller en ungefäriig prisuppgift har baserats på upplysningar från konsumentens sida om beskaffenhelen av föremålet för Uänslen, vilkas riklighet näringsid­karen inte hafl anledning att ifrågasätta men som sedermera visar sig ha varil orikliga.

Bortsett från vad som följer av de nu berörda beslämmelserna om räll lill prisiillägg bör näringsidkaren givelvis i princip vara bunden av en överens­kommelse om prisel för en ijänsl. Näringsidkaren får alliså bära risken för evenluella koslnadsökningar, såvida inle förhållandena undanlagsvis är sådana att förutsättningar föreligger atl jämka en prisöverenskommelse lill näringsidkarens förmån med stöd av 368 avtalslagen.

En särskild fråga i sammanhanget är emellerlid i vad mån näringsidkaren genom en prishöjningsklausul i avtalet om en Uänst kan övervältra risken för koslnadsökningar på konsumenten. Det finns enligt min mening anled­ning att vara restriktiv när del gäller att ge dem lillämpning genlemol konsumenter. En alltför allmänt hållen eller långtgående prishöjningsklau-sul torde i vissa fall kunna bedömas som oskälig mot konsumenten enligt 36 8 avtalslagen.


 


Prop. 1984/85:110


96


 


2.8.2 Konsumenlens skyldighel all belala för arbele eller malerial som förslörs eller går förioral genom olyckshändelse


Konsumentens betalningsskyldighet


Mitt förslag: Konsumenten är inle skyldig all betala för arbele eller malerial som förslörs eller går förioral genom olyckshändelse som inlräffar innan uppdragel har avslutats eller, om uppdragets avslutande har försenats på grund av någon omständighet som är all hänföra till konsumenten, innan uppdragel annars skulle ha avslutats.

Utredningens förslag: Överensslämmer i princip med mill förslag (se betänkandet s. 251-262).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godias i huvudsak av praktiskt taget samtliga remissinslanser (se bil. 3 avsnitt 8).

Skälen för mitt förslag: I avsnitt 2.4.1 har slagils fasl all näringsidkaren bör "stå faran" för resullalel av ijänslen när del gäller bedömningen av om ijänslen är felaklig. Om resultatet av Uänsten avviker från vad som har avtalats eller från vad konsumenten i övrigl har räll atl kräva, skall Uäns­len sålunda anses felaklig även om avvikelsen beror på vad som från parternas synpunkl utgör en ren olyckshändelse, dvs. på någon omsländig­hel som inle är all hänföra Ull vare sig näringsidkaren eller konsumenten. Som framgår av vad som har sagls i avsnitt 2.4.3 skall i sådana fall den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen vara den då uppdragel avslulades eller, om en försening har inträffat som beror på konsumenien eller ell förhållande på hans sida. då uppdragel annars skulle ha avslutals. Vid den angivna tidpunkten går alltså "faran" för resultatet av ijänslen över från näringsidkaren Ull konsumenten. Om resultatet av ijänslen däref­ter försämras, förstörs eller går förioral lill följd av en ren olyckshändelse, kan konsumenien inle enligt lagen göra gällande all Uänsten på denna grund är felaklig.

Den nu berörda fördelningen av risken för att olyckshändelser drabbar näringsidkarens prestation av arbele och malerial bör ålerspeglas också i en beslämmelse som reglerar konsumenlens skyldighel atl belala för arbe­te eller material som har förstörts eller gått förioral genom olyckshändelse.

1 belydande ulslräckning följer visserligen en sådan reglering redan av de föreslagna reglerna om påföljderna vid fel hos ijänslen. Enligt dessa blir ju näringsidkaren vanligen skyldig alt ulan exlra kosinad för konsumenten avhjälpa elt fel. Avhjälps inte felel, får konsumenien göra avdrag på prisel och i vissa fall häva avlalel, varvid hans belalningsskyldighel i princip bortfaller.

Beslämmelserna om fel hos tjänsien löser emellerlid inle frågan om konsumenlens skyldighel all belala för arbele eller malerial som förslörs eller går förlorat genom olyckshändelse ulan att detla leder Ull atl ijänsten skall anses felaklig. Som ett exempel pä denna siiuaiion kan nämnas alt en redan utförd del av tjänsien delvis förslörs genom åverkan av en ulomslå-


 


Prop. 1984/85:110


97


 


ende person men atl näringsidkaren genom en ny insals av arbele och malerial avhjälper skadan så alt resullalel är felfritt när uppdragel avslu­las. Med hänsyn till att näringsidkaren i enlighel med det tidigare sagda "slär faran" för den ifrågavarande händelsen bör konsumenien givelvis inle vara skyldig alt belala för vad som har förslörts genom denna. Om uppdragft i slällei hade avslulals med skadan kvarstående, skulle ju nä­ringsidkaren enligt felreglerna ha varit skyldig all ulan exlra kosinad för konsumenten avhjälpa denna eller atl utsättas för prisavdrag eller hävning. På grund av det nu anförda bör i konsumenlljänsllagen las in en besläm­melse som klargör alt näringsidkaren även när del gäller rälten till betal­ning "slår faran" för sin preslation intill dess au uppdraget har avslutals eller, vid försening med avslutandet som är alt hänföra lill konsumenien, intill dess att uppdraget annars skulle ha avslutats. Bestämmelsen bör innehålla alt konsumenien inle är skyldig att belala för arbete eller malerial som förslörs eller går förioral genom en ren olyckshändelse som inträffar före den nyss nämnda tidpunkten.


Konsumentens betalningsskyldighet


1.8.3 Specificerad räkning

Mitt förslag: Näringsidkaren skall ställa ut en specificerad räkning för tjänsten, om konsumenien begär det. Räkningen skall i huvudsak be­skriva arbelels art saml göra del möjligl för konsumenien all bedöma arbelels omfallning. 1 den mån ijänsten inte har utförts mot fasl pris skall det även framgå av räkningen hur prisel har beräknats.

Utredningens förslag: Överensslämmer i sak med mill förslag (se belän­kandel s. 241-243).

Remissinstanserna: Remissinslanserna lillslyrker i princip förslagel om all näringsidkaren skall vara skyldig all på begäran siälla ut specificerad räkning. Del slora flertalel remissinslanser som represenlerar näringslivel anser dock all undanlag bör göras om Uänsten uiförs mol fasl pris (se bil. 3 avsnitt 7).

Skälen för mitt förslag: För konsumenien är del ofta vikligt all få en specificerad räkning för en Uänst, så att han kan kontrollera vad näringsid­karen har beräknat sig betalning för och hur prisel har beräknats. I konsu­menttjänstlagen bör därför las in en bestämmelse som ger konsumenien rält atl erhålla en specificerad räkning.

1 många fall utställer näringsidkaren naturiigtvis självmant en Ullräckligt specificerad faktura e.d. Av olika skäl lillämpas della dock inte generellt. Som ulredningen har redovisat närmare i betänkandet (s. 241-242) torde del däremot vara fast praxis i åtskilliga branscher inom konsumenlUänsl-områdel alt konsumenten får en specificerad räkning om han begär det.

En lagregel om konsumenlens rätt till specificerad räkning bör anknyta till denna praxis. Det finns inle anledning all kräva att näringsidkaren utan 7   Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110


 


Prop. 1984/85:110                                                                 98

anmaning skall utfärda en specificerad räkning för varje Ijänsl som han      Konsumentens ulför. I åtskilliga fall lorde konsumenien hell enkelt inte anse sig ha behov      betalningsskyldighet av en närmare specifikation av prisel och de förhållanden som ulgör underlaget för della. För att man skall undvika onödigi arbete och onödiga koslnader bör näringsidkaren alliså vara skyldig att ställa ut en specifi­cerad räkning för en Uänsl bara om konsumenien begär det.

Framställer konsumenien en sådan begäran, bör näringsidkaren å andra sidan alltid vara skyldig atl efterkomma denna. Någol undanlag för del fall all ijänslen har ulförls mot ell fasl pris. som har förordats från främst näringslivels sida, bör således inle siällas upp. Konsumenien kan i elt sådani fall behöva en specifikation av utfört arbete och använt malerial m. m. för en kontroll av atl Uänsten har ulförts i enlighel med vad som har avtalats. Jag kan inte dela näringslivets farhågor för all en skyldighet för näringsidkaren atl även i dessa fall på begäran specificera silt arbete m.m. skulle medföra alltför slora koslnader.

Del kan inle anses lämpligt eller nödvändigt alt i konsumenttjänstlagen ta in detaljerade regler om olika koslnadsposler m. m. som särskilt skall redovisas i en specificerad räkning. Vad som härvidlag bör krävas kan uppenbarligen skifta med hänsyn till Uänsiens beskaffenhel och andra omsländigheter. Däremot bör i lagen anges grunderna för hur en specifi­cerad räkning skall vara utformad.

En specificerad räkning bör för del första ge konsumenten tillräckliga upplysningar om själva del arbele som har ulförts. Den bör sålunda i huvudsak beskriva arbetets art samt i övrigt innehålla sådan information om det utförda arbelel att den gör det möjligt för konsumenien all bedöma arbetets omfallning. I slort sett blir det här fråga om de uppgifier som är nödvändiga för atl konsumenten skall få veta vilka åtgärder och vilket malerial m. m. som näringsidkaren tar betalt för. Vidare måsle det givelvis framgå av räkningen hur priset har beräknats, l.ex. genom angivande av malerialålgång och prisel per malerialenhel saml lidsålgång och priset per timme eller annan tillämpad tidsenhet.

Om Ijänsten eller en del av denna har ulförts mol ell avlalal, fasl pris, finns del emellertid inte anledning alt kräva att näringsidkaren i en specifi­cerad räkning anger hur detta pris har beräknals. Ell sådant krav bör inie heller gälla om ijänslen eller en del av denna i övrigl har ell fasl pris som lillämpas av näringsidkaren. Oftasl är del i dessa fall fråga om s. k. paket-priser för olika ålgärder som anges i en prislista eller i reklamerbjudanden, l.ex. avseende byte av avgassystemet på en bil, varvid prisel inkluderar ersällning för såväl arbele som malerial. Alt näringsidkaren i sådana fall inle skall behöva specificera hur del fasta prisel har beräknals överens­slämmer med vad som har avsells vara innebörden av ulredningens förslag (se belänkandel s. 457). Enligi min mening bördetia emellertid i klarhelens inlresse komma till ullryck i lagtexten.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 99

Har konsumenien begärt en specificerad räkning bör han, om räkningen      Konsumentens har begärts i lid, inle vara skyldig all belala förrän han har fått denna. Jag      betalningsskyldighet ålerkommer till detta i nästa avsnitt.

2.8.4 Tiden för belalningen

Mitt förslag: Om inle annal följer av avtalet, är konsumenien skyldig alt belala vid anfordran sedan näringsidkaren har ulförl yänsien. Har konsumenien i lid begärt en specificerad räkning, är han inte skyldig atl belala förtän räkningen har kommil honom till hända.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitl förslag (se belänkandel s. 243-244).

Remissinstanserna: I princip godias ulredningens förslag. Från näringsli­vels sida framhålls viklen av all regeln om verkan av en begäran om specificerad räkning inle får möjliggöra obehöriga betalningsuppskov (se bil. 3 avsnill 7).

Skälen för mitt förslag: I fråga om liden för eriäggande av belalningen för Uänster som avser arbele på lösa saker eller på fast egendom o.d. anses gällande rätt innebära all belalningen skall eriäggas i efterskott, dvs. sedan Ijänslen har ulförls, såvida inle annal har avialais. Har förfalloliden för efterskollsbeialningen inle beslämls, gäller all betalningen skall eriäggas vid anfordran.

Principen om betalning i efterskott bör skrivas in i konsumenttjänstla­gen. Från snäv konsumentsynpunkt skulle del naturligtvis vara av värde, om en regel härom också kunde göras ivingande lill konsumenlens förmån, så all konsumenien aldrig behövde belala förrän tjänsien har utförts. Särskilt vid Ijänsler av slörre omfallning är det emellertid rimligt att näringsidkaren får förbehålla sig rätlen att erhålla en slörre eller mindre del av betalningen innan uppdraget har avslutats. Ell lilet förelag kan annars råka i likviditelssvårigheter vid arbeten som sträcker sig över en längre tid. Man kan inte heller bortse från att det ibland kan innebära en för näringsid­karen oacceptabel ekonomisk risk atl utföra en tjänsl utan alt få hela eller en del av belalningen i förskott. En regel om all konsumenien inle är skyldig all betala förrän näringsidkaren har ulfört Uänsten bör därtör kunna frångås genom avtal, dvs. vara dispositiv. För den händelse villkor om förskottsbetalning får en omotiverat stor utbredning i avtalspraxis eller om sådana villkor med hänsyn Ull sitt innehåll m.m. är atl anse som oskäliga mot konsumenten, är del tillräckligt alt ingripande kan ske enligt 1971 års avialsvillkorslag och all villkoren i särskilda fall kan jämkas eller åsidosättas med stöd av generalklausulen i 36 8 avtalslagen.

Har förfalloliden för en efterskottsbelalning inle beslämls, bör gälla atl belalningen skall ske vid anfordran. 1 prakliken lorde konsumenien emel-


 


Prop. 1984/85:110


100


 


lertid få en skälig lid på sig för alt betala sedan anfordran skett Ufr prop. 1981/82:40 s. 37).

Som nämndes i föregående avsnitt bör konsumenien, om han har begärt en specificerad räkning, inle vara skyldig att betala förrän räkningen har kommit honom till hända. Detta bor gälla såväl då viss tid har beslämls för belalningen som då denna skall ske vid anfordran.

En sådan ordning bör dock givelvis inle medföra atl konsumenten får ell obehörigl uppskov med belalningen. Skall beialning ske vid anfordran bör del, för all en begäran om specificerad räkning skall medföra del nämnda uppskovet med betalningen, krävas all denna begäran framställs i samband med att anfordran sker. Har näringsidkaren i sin anfordran, vilkel lorde vara del vanliga, angett en sisla dag för beialning som ligger ell slycke framåi i liden, bör del krävas att konsumenien begär en specificerad räkning i rimlig lid före den angivna förfallodagen. Detsamma bör gälla om parterna har Iräffal avtal om en bestämd förfallodag. Enligt min mening bör del av lagen framgå att konsumenien sålunda, för atl en begäran om specificerad räkning skall få den verkan atl han inte behöver betala förrän räkningen har kommil honom till hända, inle får dröja alltför länge med atl framställa en sådan begäran. Några mera detaljerade regler om detla synes emellertid inle erforderliga. Del bör räcka atl del som en förutsättning för den här diskuterade regelns tillämplighet anges att konsumenlens begäran om specificerad räkning skall ha framslällls i lid.

Del bör underslrykas alt det nu sagda tar sikte endast på frågan huruvida konsumenten skall ha rält atl vänta med betalningen lill dess alt han har erhållil en specificerad räkning. Näringsidkarens skyldighel att efter­komma en begäran från konsumenten om specificerad räkning inskränks däremot inte av den föreslagna beslämmelsen. Har en sådan begäran framställts, men för senl, är näringsidkaren alltså ändå skyldig ;ätl sända en specificerad räkning lill konsumenien. Denne är dock för sin del i della fall skyldig alt belala innan han har fåll räkningen.


Avbeställning


2.9 Avbeställning

Mitt förslag: Avbeställer konsumenien en ijänsl innan den har slulförls, har näringsidkaren rätt lill ersällning för ulfört arbete och för förluster som han gör på grund av all han har inrättat sig efler uppdraget. Ersättning för förlusl skall dock inte utgå, om konsumenlens syfte med Ijänslen har förfelals på grund av vissa omsländigheler som konsumen­ien inle kan laslas för. Belalar konsumenien inle i räll lid vad näringsid­karen har atl fordra på grund av avbeslällningen och avser ijänslen en sak som näringsidkaren får hålla kvar lill säkerhel för sin fordran, får näringsidkaren Irols avbeslällningen fullfölja ijänslen, om del behövs för all säkra hans ersättningsanspråk.


 


Prop. 1984/85:110                                                               101

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med milt förslag.      Avbeställning Ulredningen föreslår dock inle någon regel om att konsumenten i vissa fall slipper belala förlustersättning och inle heller någon regel om att näringsid­karen under vissa omsländigheter har rätt att fullfölja tjänsien (se belän­kandet s. 173-184).

Remissinstanserna: Del slora flerialet tillstyrker eller godtar principen om avbeställningsrält för konsumenien. Ålskilliga remissinstanser - där­ibland Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund och flertalet föreirädare för näringslivel - avslyrker däremot de av ulredningen före­slagna ersättningsreglerna. De anser att näringsidkaren i princip skall ha samma ersättning som om avlalel hade fullföljts, med avdrag endast för de besparingar som näringsidkaren gör genom att inte behöva fullfölja arbe­tet. Konsumentverket anser all konsumenien inte bör vara skyldig att utge någon ersällning annal än för ulförl arbete, om han på grund av särskilda omständigheler har förlorat sin nytta av ijänslen (se bil. 3 avsnitt 6).

Skälen för mitt förslag: För konsumenien kan det vara av stor betydelse all ha möjlighel all avbeslälla en Uänsl innan den har slutförts. Som har berörts bl. a. i avsnitt 2.3.2 kan del under arbelels gång visa sig all Ijänslen inle är ändamålsenlig för konsumenien eller alt den blir betydligt dyrare än beräknat, t. ex. på grund av alt föremålet för tjänsien är i elt sämre skick än som har förutsells. Näringsidkaren skall i sådana fall enligi den föreslagna lagen vara skyldig alt ta kontakt med konsumenien och begära dennes anvisningar. Denna skyldighel skulle naturligtvis varav av föga värde för konsumenten, om denne likväl inte hade möjlighet alt återkalla uppdragel genom en avbeställning. En beställd tjänst kan också av andra anledningar än de nyss nämnda bli onyttig eller ofördelaklig för konsumenten. Vidare kan dennes ekonomiska situalion ändras så atl han inle längre anser sig ha råd med en tjänsl som han har beställt.

Inom området för konsumenttjänster saknas det normall anledning atl näringsidkaren skulle kunna kräva att få fullfölja en Uänsl som konsumen­ten inte längre önskar att näringsidkaren skall utföra. Detla gäller naturligt­vis framför allt när det är fråga om arbele på egendom som tillhör konsu­menten eller på annat sätt står under hans rådighel. Näringsidkarens intresse av tjänsien är praktiskt taget alltid av uteslutande ekonomisk natur och kan tillgodoses genom regler om en ekonomisk uppgörelse mellan parterna. Konsumenien bör därför ha en i princip ovillkorlig möjlighet all genom avbeställning på rimliga villkor påkalla att näringsidkaren inställer fortsatt ulförande av tjänsten. Det bör vara likgiltigt vilken orsaken är lill atl konsumenten inte längre önskar få det beställda arbetet utfört av näringsidkaren.

Saken kan också uttryckas så, atl lagstiftaren i och för sig inte kan hindra en pari all frånlräda elt avtal utan i stället bör reglera i vad mån denna part skall ersälla motparten för att avlalel inle fullföljs i enlighel med sill innehåll.


 


Prop. 1984/85:110                                                                102

Den cenirala frågan är alltså vad som bör gälla beträffande den ekono- Avbeställning miska uppgörelsen mellan parterna vid en avbeställning. Som nyss nämnls måsle konsumenien kunna frigöra sig från avtalet på rimliga ekonomiska villkor. Samtidigt måste givetvis skälig hänsyn las lill näringsidkarens befogade intresse av all inte drabbas av förluster lill följd av en avbesläll-ning. Del gäller alliså alt söka nå en godtagbar avvägning mellan parternas olika ekonomiska inlressen.

Problemel vid ulformningen av reglerna om den ersättning som konsu­menten bör vara skyldig att belala Ull näringsidkaren vid en avbeställning är i vad mån näringsidkaren bör ha rätl atl tillgodoräkna sig vinsl på den avbeslällda Uänslen. Med vinst avses i della sammanhang den del av priset som överstiger näringsidkarens särskilda kostnader i form av lönekoslnad och materialkostnad för alt ulföra Uänslen och som är avsedd att bidra till täckande av näringsidkarens allmänna omkostnader för rörelsen och för­räntning av egel kapilal.

Utredningens förslag innebär i detla hänseende atl näringsidkaren får tillgodoräkna sig vinst på den del av ijänslen som evenluelll redan har ulförts när Ijänslen avbeslälls och på sådani avslulningsarbele o.d. som måste utföras trots avbeslällningen. Enligt utredningen bör näringsidkaren däremol inle få ersättning för den vinst som skulle ha belöpt på den del av Ijänslen som på grund av avbeslällningen inle uiförs av näringsidkaren. Vid remissbehandlingen har ulredningens slällningslagande kriliserals av bl. a. flertalet remissinslanser som företräder näringslivet. Enligt dessa bör näringsidkaren ha räll lill ersällning för hela den vinsl som han skulle ha erhållit om avtalet hade fullföljts, dvs. få ersällning för det s. k. posiiiva konlraktsintresset. De nämnda remissinstanserna har därför förordat all konsumenlens ersällningsskyldighel besläms så all han skall betala priset för den avbeslällda tjänsien men därvid få göra avdrag för de koslnader som näringsidkaren besparas genom att han inte behöver fullgöra arbetet.

En skyldighet för konsumenten atl ersätta näringsidkaren för del posi­tiva kontraktsintresset skulle i stor utsträckning kunna förta det värde som en möjlighet alt avbeställa tjänsien bör ha för konsumenien. Till stöd för en sådan regel har också mycket rikligt främst åberopats principen all avtal skall hållas. Detta argument kan emellertid inte tillmätas någon avgörande betydelse vid en lagreglering av vad som skall anses vara en rimlig ersäll­ning.

En regel om ersällning för det posiiiva konlraktsintresset skulle säkerli­gen i många fall inle molsvara vad som f.n. lillämpas i praktiken om en konsument önskar återkalla etl uppdrag. Typiskt sett kan en sådan regel inte heller motiveras av hänsynen till näringsidkarens berättigade ekono­miska intressen. Genom avbeslällningen frigörs kapacitet hos näringsid­karen. Normall torde denna kunna utnyttjas till all skaffa näringsidkaren full ersältningsinkomsl i slällei för vinslen på det arbete som måste instäl­las vid avbeslällningen. Även om della någon gång inle skulle bli fallel.


 


Prop. 1984/85:110                                                  103

finns del inte anledning alt för konsumentförhållanden införa regler som      Avbeställning innebär alt näringsidkaren kan tillgodogöra sig en vinst enbart därför all ell avtal har ingåtts, dvs. utan atl han behöver fullfölja den preslalion som utgjort förutsättningen för all tjäna in vinsten.

Med hänsyn till det nu sagda anser jag alt den ersällning som konsumen­ten bör utge lill näringsidkaren vid avbeställning av en tjänst inte bör bestämmas med uigångspunkt i principen om det positiva konlraktsintres­set. I slället bör utredningens förslag i princip följas när det gäller att reglera slorleken av den ersällning som konsumenien skall utge lill nä­ringsidkaren vid en avbeställning.

Konsumenten bör sålunda först och främst vara skyldig atl belala nä­ringsidkaren full ersättning för den del av Uänsten som eventuelll redan har ulförts när avbeslällningen sker, liksom för sådani arbele som måsle ulföras Irols avbeslällningen (t.ex. nödvändiga avslulningsarbeien). Den­na ersättningsskyldighet är motiverad redan med hänsyn lill all resullalel av del arbele som har utförts och del malerial som har använts kommer konsumenten till godo. Ersättningen för en utförd del av Uänsten bör omfatta även ersättning för sådana förberedande ålgärder o. d. som naiurli­gen måste anses ingå i del lämnade uppdraget, exempelvis flyllning eller läckning av möbler i ett rum som skall målas eller resande av slällningar för ell byggnadsarbete. Vidare bör ersättningen inkludera vinsl som be­löper på den del av Ijänsten som har ulförls och på avslulningsarbeien o. d. 1 den mån avtalet innehåller villkor om prisel eller prisberäkningen, t.ex. fasl pris för vissa utförda arbetsmoment eller en avtalad ersättning per limme eller annan enhel, bör dessa betalningsvillkor gälla även vid beräk­ningen av den ersättning som vid en avbeställning skall utgå för utfört arbele.

De principer för beräkningen av ersättningen som jag nu har förordal bör komma lill ullryck genom en beslämmelse som anger att ersättningen för ulfört arbele skall molsvara del pris som skulle ha gällt, om avtalet hade avsett endast vad som har ulförls.

Med hänsyn lill all konsumenien, enligi vad som lidigare har sagls, inle bör vara skyldig alt ersätta näringsidkaren för utebliven vinst på den del av Uänsten som till följd av avbeslällningen inle uiförs av näringsidkaren lorde konsumenlens ersätlningsskyldighel vanligen komma att bli begrän­sad lill den nu behandlade ersättningen för utfört arbele. I mera speciella siluationer, exempelvis vid avbeställning av etl arbele av mindre vanligl slag eller av ett omfattande arbele, kan det emellertid tänkas atl näringsid­karen skulle göra en förlusl om han inle tillerkänns räll till viss ytterligare ersättning av konsumenten. Etl exempel är all näringsidkaren för den avbeslällda Uänslen har inköpt malerial av en så speciell beskaffenhel all man inte kan räkna med all han kan sälja det eller använda det i samband med andra uppdrag. Ell annal exempel är atl näringsidkaren till följd av avtalet om den avbeslällda Ijänslen har avböjt andra uppdrag, som han inte


 


Prop. 1984/85:110                                                   104

skulle ha hunnit med om avlalel hade fullföljts, och på grund därav går     Avbeställning miste om inkomsl under någon lid efler avbeslällningen till dess han får nya uppdrag. Självfallel bör näringsidkaren normall inle behöva finna sig i att göra förluster av detla slag, vilka beror på att han har inrättat silt handlande i rimlig förlitan på all elt träffat avtal skall fullföljas.

1 enlighet med del nu sagda bör konsumenien vid en avbeslällning i princip också vara skyldig all ersälla näringsidkaren för eventuella förlus­ter som uppkommer för denne på grund av all han har inrättat sig efter det avbeslällda uppdraget. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

De sålunda förordade bestämmelserna innebär alt konsumenien i vissa fall kan bli skyldig att trols en avbeslällning belala lika mycket som om Uänslen hade utförts. Detla lorde innebära en tillräcklig garanli för atl konsumenlens möjlighet atl avbeställa Uänslen inte kommer atl missbru­kas till förfång för näringsidkaren.

För vissa fall framstår det som rimligt all konsumenten vid en avbesläll­ning inte skall behöva utge ersällning lill näringsidkaren för dennes eventu­ella förluster. Detla gäller då de förhållanden som har legal till grund för beställningen av en Uänst på grund av oförutsedda omsländigheler, som inle kan läggas konsumenten till lasl, ändras på etl så avgörande säll all konsumentens syfte med Uänsten kan anses ha blivit förfelat. Jag länker då i första hand på sådana situationer där föremålet för yänslen har gåll förioral eller skadats så väsenlligt, l.ex. genom brand eller annan olycks­händelse, all del inte längre framstår som meningsfullt all ulföra den beställda tjänsten. Andra situationer av detta slag föreligger då konsumen­ten hindras att dra nytta av ijänsten lill följd av nya förfatlningsföreskrif­ler, myndighelsbeslui eller andra liknande ingripande omständigheler som ligger uianför konsumentens konlroll.

Som ulredningen har berört är det naluriigtvis möjligl all konsumenien i sådana fall skulle kunna åberopa generalklausulen i 368 avtalslagen till stöd för atl - utan tillämpning av reglerna om avbeställning - hell eller delvis befrias från sina förpliktelser enligt avtalet om en ijänsl. En hänvis­ning till 368 avtalslagen ger emellertid föga vägledning åt parterna i del konkreta fallel. Enligt min mening är del därför lill fördel för båda parter med en uttrycklig lagreglering av de här nämnda tämligen klart urskiljbara fallen i vilka det framsiår som skäligt atl konsumenien, om han på grund av ändrade förhållanden väljer alt avbeslälla en tjänst, inle blir skyldig att ersätta näringsidkaren dennes eventuella förluster lill följd av alt han har inrättat sig efler uppdraget. Jag förordar därför en sådan reglering.

Jag övergår härefter lill frågan i vad mån de förordade reglerna om konsumentens ersättningsskyldighet vid avbeslällning bör vara tvingande till konsumenlens förmån.

I åtskilliga fall kan del naturligtvis medföra besvär och kostnader att bestämma storleken av den ersättning som konsumenten enligt de föreslag­na reglerna skall betala till näringsidkaren. Del framsiår därför som önsk-


 


Prop. 1984/85:110                                                                105

värt alt parterna på förhand kan avtala om en standardiserad ersällning Avbeställning som konsumenien skall belala om han önskar avbeslälla en Uänsl. För konsumenten kan det vara en fördel alt i förväg veta vad en avbeslällning koslar honom. Särskili vid tjänster av störte omfattning, där del oftare än eljest kan bli aktuellt med ersällning inte bara för ulfört arbele utan också för näringsidkarens föriuster, kan del annars bero på tillfälligheler hur stor konsumentens ersättningsskyldighet blir. Och för näringsidkaren kan elt avtal om en på förhand bestämd avbeslällningsersättning framför allt spara in administrativt arbete och koslnader. Vidare är det från allmänna, sam­hälleliga synpunkler alltid en fördel om parterna kan reglera sina melianha-vanden så alt Ivisler undviks.

Med hänsyn lill del sagda anser jag, i likhel med utredningen, atl det bör öppnas en viss möjlighel för parterna att på förhand Iräffa avtal om slorle­ken av den ersättning som konsumenien skall utge till näringsidkaren vid avbeslällning. Det kan emellertid inle komma i fråga att medge lolal avtalsfrihet. Fördelarna för konsumenien all mol en rimlig ersättning kun­na avbeslälla Uänsten skulle då kunna omintetgöras. För au eu avtal om konsumenlens ersättningskyldighel vid avbeslällning skall kunna göras gällande mol denne bör avlalel i princip framstå som en standardiserad tillämpning av de tidigare förordade reglerna och inte innefatta några principiella eller annars påfallande avvikelser från dessa lill konsumenlens nackdel. Della bör i lagen komma lill uttryck genom en beslämmelse om alt näringsidkaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersällning, om den är skälig med hänsyn lill vad som vid en avbeslällning normall kan antas tillkomma en näringsidkare som ersättning enligt lagens regler.

Jag lämnar med det nu sagda frågan om konsumenlens ersällningsskyl­dighel vid avbeslällning för att behandla vad som kan sägas ulgöra en inskränkning i konsumentens möjlighel att avbeslälla Uänslen.

Den avbeslällda tjänsten kan avse en sak som har överlämnals i närings­idkarens besittning. Som jag skall återkomma lill i ett följande avsnitt (2.10.4) bör näringsidkaren då, i överensstämmelse med vad som följer av gällande rätt, vara berättigad atl hålla kvar föremålet för tjänsten tills konsumenten betalar vad näringsidkaren har rätt till vid avbeställning eller ställer betryggande säkerhet för fordringen. Samma s. k. reienlionsräll bör gälla om tjänsten avser en sak som skall tillverkas av näringsidkaren.

Om konsumenien i etl sådant fall som nu har nämnls inle betalar eller släller säkerhel, gäller f.n. vid reparationsavial o.d. alt näringsidkaren enligt lagen (1950:104) om rätl för hantverkare atl sälja gods som ej avhämtals kan efler en viss tid försälja den sak som Ijänslen avser. Nä­ringsidkaren får då ur försäljningssumman tillgodogöra sig sin fordran mot konsumenten på gmnd av tjänsten. Avsikten är att molsvarande regler skall las in i den nya lag om räll all sälja saker som inle har hämlats vilken är avsedd atl träda i krafl samtidigt med konsumenlUänsllagen (se avsnitt I).


 


Prop. 1984/85:110


106


 


Konsumenlens möjlighel atl avbeslälla ijänslen påverkar alltså i och för sig inte näringsidkarens rätl all hålla kvar föremålet för tjänsten och att evenluelll sälja della enligi de nyss nämnda reglerna. Försäljningsrätten kan emellerlid bli av ringa värde för näringsidkaren, om han lill följd av en avbeställning alllid skulle vara hindrad all fullfölja det avtalade arbetet. Den sak som tjänsien avser kan i del skick som den befinner sig i när avbeslällningen sker vara osäljbar eller i vart fall ha elt myckel lägre försäljningsvärde än den skulle ha om ijänsten fick fullföljas.

Del kan inte anses godtagbart att konsumenten genom all avbeslälla Ijänslen sålunda skulle kunna beröva näringsidkaren dennes säkerhetsräit i föremålet för tjänsten. Åven för konsumenten kan del vara ofördelakligt all della säljs i ell myckel sämre skick än del skulle ha om Uänslen fullföljdes. Problemel har berörts av ulredningen, som emellerlid har ulla­lal all frågan om näringsidkarens rätl all i den här diskuterade situationen höja sakens värde borde prövas i samband med arbelel på nya lagregler om räll att sälja saker som inte har hämtats.

Enligt min mening lalar dock övervägande skäl för att den nämnda frågan regleras genom särskilda bestämmelser i konsumenlUänsllagen. Dessa bestämmelser bör innebära att näringsidkaren trots en avbeslällning får fullfölja Uänslen - och kräva fulll pris för denna - om konsumenten inle i rält tid betalar eller ställer betryggande säkerhel för näringsidkarens fordran på avbeslällningsersättning och fullföljandet behövs för all säker­slälla denna fordran. 1 fråga om den närmare ulformningen och innebörden av de nu förordade bestämmelserna får jag hänvisa lill specialmoUve­ringen.


Konsumentens dröjsmål


2.10 Konsumentens dröjsmål

2.10.1 Behovel av lagregler

Mitt förslag: KonsumenlUänsllagen skall reglera också verkan av kon­sumenlens dröjsmål.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 397-408).

Remissinstanserna: Ingen erinran förs fram mot att den berörda frågan regleras i lagen (se bil. 3 avsnitt 12).

Skälen för mitt förslag: Etl avtal om arbele på konsumentens egendom medför vissa förpliktelser för konsumenten. Han skall betala för ijänsten. Vidare skall han lämna den medverkan till tjänstens utförande som kan ha avtalats eller som är nödvändig för alt arbelet skall kunna genomföras. Avser Uänsten en sak som har överiämnats till näringsidkaren eller som skall tillverkas av denne, kan konsumenien vara skyldig att hämta saken när arbetet är färdigt. Uppfyller konsumenten inte i räll lid en eller flera av


 


Prop. 1984/85:110


107


 


dessa förpliklelser - och beror det inle på någon omsländighel som nä­ringsidkaren är ansvarig för - utgör del elt avtalsbrott på konsumenlens sida som har karaklären av dröjsmål.

Vid konsumenlens dröjsmål har näringsidkaren enligi gällande disposiiiv rält lillgång till olika befogenheter, beroende på vilken förpliklelse som dröjsmålet avser, på dröjsmålets betydelse för näringsidkaren och på den faktiska situalion som föreligger när dröjsmålet aktualiseras. Dessa befo­genheter grundas f.n. på vad som kan finnas föreskrivet i avtalet, på allmänna kontraklsrätlsliga regler eller analogier från närliggande rätts områden och i någon mån på särskilda lagregler.

Det finns ell klarl behov av all genom regler i den nya konsumentljänsl­lagen klarlägga det rättsläge som i framliden bör råda i fråga om näringsid­karens befogenheler m. m. vid dröjsmål på konsumenlens sida. Som jag skall älerkomma lill i det följande har bl.a. de föreslagna beslämmelserna om konsumenlens avbeslällning av Ijänslen viss beiydelse härvidlag. För många näringsidkare, särskili då småförelagare, bör del vara av värde att få en mera samlad lagreglering om vad som gäller när konsumenten inte uppfyller sina förpliklelser enligt etl avtal om en ijänsl. En lagreglering på denna punkt år också av väsenllig betydelse för konsumenterna. Bestäm­melserna om näringsidkarens befogenheler m. m. vid konsumentens dröjs­mål bör nämligen vara tvingande lill konsumenlens förmån, vilkel innebär atl del inte blir möjligt för näringsidkaren all genom standardavtal eller individuella avtal föreskriva andra eller strängare påföljder än som följer av lagen.


Konsumentens dröjsmål


2.10.2 Räll alt Inställa arbelel

Mitt förslag: Om konsumenten gör sig skyldig till dröjsmål med betal-■ ning som skall erläggas innan Uänsten har ulförts, får näringsidkaren i regel inslälla arbetet lill dess all betalning sker. Näringsidkaren får på molsvarande sätl inställa arbelel i avvaklan på all konsumenien lämnar sådan medverkan som är nödvändig för alt Uänsten skall kunna utföras. Om näringsidkaren utnyttjar sin rält all inslälla arbelel på grund av konsumenlens betalningsdröjsmål eller underiåtenhel all lämna med­verkan, har näringsidkaren rält lill ersättning för de koslnader som della åsamkar honom.

Utredningens förslag: Överensstämmer med milt förslag (se belänkandel s. 400-402 och 406).

Remissinstanserna: Ulredningens förslag godias i allt väsenlligl (se bil. 3 avsnitt 12).

Skälen för mitt förslag: Enligi vad som har sagls i avsnitt 2.8.4 om liden för belalningen av en Ijänsl lägger den föreslagna lagen inte hinder i vägen


 


Prop. 1984/85:110                                                  108

för avial om alt belalningen hell eller delvis skall erläggas innan ijänslen Konsumentens har utförts eller t.o.m. innan den har påbörjais. Om konsumenten i etl dröjsmål sådani fall inle belalar i rätl lid, torde näringsidkaren redan i dag enligt allmänna kontraklsrätlsliga regler ha rätt atl hålla inne sin preslalion -dvs. kunna vägra alt påbörja Uänsten eller all forlsalta med dess utförande — till dess atl betalning sker. Denna befogenhel för näringsidkaren är i allmänhel fulll rimlig med hänsyn till atl han annars skulle komma i en sämre situation än den som han enligt avtalet har betingat sig. Konsu­menlUänsllagen bör därför innehålla en bestämmelse om att näringsid­karen i den nu berörda situationen i princip har rätl atl inslälla arbelel så länge konsumenlens belalningsdröjsmål varar.

Rällen alt inslälla arbelel medför inte att avtalet om Uänsten upphör utan endast all näringsidkarens skyldighel all utföra Uänslen suspenderas. Della betyder bl. a. atl näringsidkaren även i samband med atl hans rätl all inslälla arbelet aktualiseras bör vara skyldig att med tillbörlig omsorg la lill vara konsumenlens intressen. Elt inställande av arbelet bör inte få medfö­ra oacceplabla skaderisker för konsumenten, l.ex. genom att näringsid­karen avbryter etl arbele med omläggning av elt lak på ett sådani säll att byggnaden kommer atl slå oskyddad mol regn eller genom all näringsid­karen vägrar atl utföra en del av Uänsten som är nödvändig för att förebyg­ga fara för brand e.d. Näringsidkarens rätt att vid konsumentens belal­ningsdröjsmål inslälla arbelet bör därför förses med den generella begräns­ningen alt näringsidkaren likväl är skyldig all utföra sådani arbete som inle kan underlåtas ulan risk för allvarlig skada för konsumenien. De silua­tioner som här avses är sådana att jag inle kan finna del skäligl atl, som har förordals från näringslivets sida, inskränka näringsidkarens skyldighel Ull att avse endast sådani arbete som kan utföras utan slörre koslnader eller kräva all konsumenien släller belryggande säkerhel för den uleblivna belalningen. 1 regel torde det inte bli fråga om några mer omfattande arbeten.

För atl näringsidkaren skall vara skyldig all Irols konsumenlens belal­ningsdröjsmål utföra sådant arbete som nu har nämnls bör del emellerlid fordras all näringsidkaren har påbörjal utförandet av Uänsten. Det kan nämligen inte gärna krävas att en näringsidkare som har belingal sig förskollsbelalning - kanske just därför all han har anledning att tvivla på konsumentens betalningsvilja eller betalningsförmåga - skall utföra någol arbete över huvud tagel ål konsumenten innan den avtalade förskottsbetal­ningen har erlagts.

Ibland kan det vara en uttrycklig eller underförstådd förutsättning all konsumenten skall medverka vid utförandel av en tjänst på elt sålt som har betydelse för planläggningen av arbelet, prisberäkningen osv. Konsumen­tens medverkan kan bestå i all han skall della i själva arbelel eller alt han skall vidta ålgärder som underlättar arbelet. Om konsumenten då inle lämnar sin medverkan, kan det hindra näringsidkaren från att påbörja eller


 


Prop. 1984/85:110


109


 


fortsätta arbetet i överensslämmelse med avlalel. I en del fall kan konsu­menlens medverkan vara oundgänglig för all arbetet över huvud tagel skall kunna ulföras. Parterna kan t. ex. ha kommil överens om atl konsumenten vid ell senare lillfälle skall välja malerial eller färg e.d. Vidare kan del vara nödvändigl all konsumenien genom särskilda ålgärder släller föremålel för tjänsten till näringsidkarens förfogande, t.ex. genom atl han släpper in näringsidkaren i bosladen.

Om konsumenien sålunda underlåter atl lämna medverkan som är nöd­vändig för atl Ijänsten skall kunna ulföras i överensstämmelse med avtalet, bör näringsidkaren på i princip samma sätl som vid konsumentens betal­ningsdröjsmål vara berättigad all ställa in arbetet lill dess att medverkan lämnas.

Om näringsidkaren i enlighet med de nu förordade beslämmelserna ställer in arbetet i avvaklan på all konsumentens dröjsmål skall upphöra, kan detta åsamka näringsidkaren extra kostnader. Det kan 1. ex. vara fråga om koslnader för atl - ulan all det utgör ell fullföljande av en del av Uänsten — åsladkomma skydd för konsumentens egendom under den tid som arbetet inställs eller för en extra resa till konsumenlens bostad. 1 princip bör konsumenten vara skyldig atl ersälla näringsidkaren för sådana koslnader. En särskild regel om detta bör tas in i lagen. Regeln får karaklä­ren av en beslämmelse om skadesiåndsskyldighel för konsumenten på grund av hans dröjsmål. Del synes därför rimligt all - i princip på molsva­rande sätl som när del gäller näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål — göra undantag för del fall all konsumenien kan visa atl belalningsdröjsmålel eller dröjsmålet med att lämna medverkan inte beror på försummelse på hans sida.


Konsumentens dröjsmål


2.10.3 Rätt att häva avlalel

Mitt förslag: Om konsumenien trots påminnelse inle betalar eller läm­nar nödvändig medverkan och dröjsmålet är eller måsle antas bli av väsentlig betydelse för näringsidkaren, får denne häva avtalet belräf­fande återstående del av Uänslen. Näringsidkaren skall också ha sådan rätl att häva, om del redan på förhand finns slarka skäl atl anla all konsumenien inte kommer atl betala eller lämna medverkan i rält lid och alt dröjsmålet kommer all bli av väsenllig betydelse för näringsid­karen. Vid hävning skall konsumenien belala som om han hade av-beställl Ijänslen den dag då hävningen skedde.

Utredningens förslag: Överensslämmer i sak väsenlligen med mill för­slag (se betänkandet s. 402-403 och 406).

Remissinslanserna: Ulredningens förslag godtas i princip (se bil. 3 av­snitt 12, jfr även avsnitt 6).


 


Prop. 1984/85:110                                                                110

Skälen för mitt förslag: Vid konsumenlens dröjsmål med beialning eller      Konsumentens med all lämna nödvändig medverkan måsle näringsidkaren, utöver rällen      dröjsmål all inslälla arbetet i avvaktan på atl dröjsmålet upphör, ha möjlighel alt avveckla uppdragel genom hävning.

En hävning från näringsidkarens sida bör endasl kunna avse en åter­stående del av Uänslen och alliså inle vad som evenluelll redan har utförts. Om hävning fick ske för en redan ulförd del av tjänsien skulle det behövas regler om en mera komplicerad uppgörelse mellan parierna belräffande vad som har utförts. Som har framhållils i avsnill 2.4.5 är del i allmänhel inle möjligl all till näringsidkaren åierbära hans redan fullgjorda presta­tion. Detla medför alt konsumenten - med hänsyn lill att hävningen i de nu diskuterade fallen sker på grund av hans kontraktsbrott - ändå vanli­gen skulle få åläggas skyldighet all betala för utfört arbele och använt malerial. Del är därför en enklare och mer ändamålsenlig lösning all bara lillåla hävning för en ålerslående del av Uänslen och i slällei generelll ålägga konsumenien all belala för den redan ulförda delen.

Enligt allmänna konlraktsrälisliga regler får hävning ske endasl vid konlraklsbroli som är av väsenllig beiydelse. Della bör givetvis gälla som en förutsättning också för näringsidkarens rätl att häva elt avtal om en tjänst på grund av all konsumenien har kommil i dröjsmål med beialning eller med att lämna nödvändig medverkan. 1 enlighet med utredningens förslag, som på denna punkt inte har mött någon erinran från remissinstan­serna, bör emellertid därulöver krävas att konsumenten efter del alt han har kommit i dröjsmål har fått en påminnelse från näringsidkaren om sin skyldighet atl betala eller all lämna medverkan.

Det nu sagda avser den situationen atl konsumenien redan har kommit i dröjsmål med betalning eller medverkan, s.k. fullbordat dröjsmål. Enligt gällande rätl anses näringsidkaren kunna häva också om del på grund av omständigheterna finns starka skäl alt anta att konsumenten kommer all göra sig skyldig lill belalningsdröjsmål av väsenllig beiydelse för näringsid­karen, s. k. anleciperal dröjsmål. Etl praktiskt fall är atl näringsidkaren får kännedom om atl konsumenten har hamnat i en sådan ekonomisk situation att han inte rimligen kan förväntas fullgöra sin betalningsskyldighel, i vart fall inte utan väsentligt dröjsmål. Det finns inte anledning all i etl sådani läge tvinga näringsidkaren all avvakta med en hävning till dess all konsu­menten faktiskt har kommil i dröjsmål med betalningen. Den föreslagna lagen bör därför innehålla en beslämmelse som ger näringsidkaren räll all häva även vid anleciperal dröjsmål. Till skillnad från ulredningen anser jag atl en sådan beslämmelse bör uttryckligen avse också anleciperal dröjsmål med all lämna nödvändig medverkan (se belänkandet s. 507).

1 avsnitt 2.9 har förordals all konsumenien enligt den nya lagen skall ha en i princip ovillkorlig möjlighel att mot en rimlig ersättning avbeställa Uänsten, oberoende av de skäl som ligger bakom avbeslällningen. Detta innebär all konsumenien kan avbeställa om han inser att han inle kommer


 


Prop. 1984/85:110


111


 


att kunna belala eller lämna medverkan i rätt tid. Det finns inte heller något som hindrar alt konsumenien avbeställer sedan han har råkal i dröjsmål. Tvärtom kan en avbeslällning aklualiseras av den påminnelse som närings­idkaren då skall lämna innan han får häva.

Del nu sagda leder till att konsumenlens ersällningsskyldighel gentemot näringsidkaren vid en hävning från dennes sida bör regleras på i princip samma sätl som konsumenlens ersättningsskyldighet vid avbeställning. Del bör således inle komma i fråga atl vid hävning ålägga konsumenten en längre gående skyldighet att utge skadestånd till näringsidkaren. Del avgö­rande för ersättningens omfallning bör naluriigtvis inle vara vem av par­ierna som hinner först med sin åigärd, näringsidkaren med hävning eller konsumenien med en avbeslällning.

Vid hävning från näringsidkarens sida bör konsumenten alliså vara skyldig att belala som om han hade avbeslällt Uänsten den dag då häv­ningen skedde. 1 fråga om den närmare innebörden av della får hänvisas lill avsnitt 2.9 och till specialmotiveringen.


Konsumentens dröjsmål


2.10.4 Räll alt hålla kvar föremålet för ijänslen m. m.

Mitt förslag: Om tjänsien avser en sak som har överlämnats i näringsid­karens besittning och konsumenten inle i räll lid belalar vad näringsid­karen har att fordra på grund av uppdragel, får näringsidkaren hålla kvar saken till dess all han har fått betalt eller konsumenten har ställl betryggande säkerhel för näringsidkarens fordran. Näringsidkaren har dock inte räll att hålla kvar saken, om del skulle vara uppenbart oskäligl mol konsumenien. Näringsidkaren skall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas av honom för all vårda en sak som han håller kvar eller som inle hämlas i rätt lid. Han har rätt till ersättning för vården.

Utredningens förslag: Överensstämmer med departemenlsförslagel utom så till vida alt ulredningens förslag inte innehåller någon särskild regel om uppenbart oskäliga fall av kvarhällande (se betänkandet s. 403- 404).

Remissinstanserna: Utredningens förslag godtas i sak (se bil. 3 avsnitt 12).

Skälen för mitt förslag: Vid avtal om arbele på lösa saker som överläm­nas i näringsidkarens besittning får denne enligt gällande räll i allmänhel hålla kvar saken till säkerhel för sin fordran på grund av uppdragel. Denna näringsidkarens befogenhet brukar i den juridiska litteraturen kallas reten-tionsrätl.

Retentionsrällen innebär vanligen all näringsidkaren har en god garanli för sin rätl till betalning för ijänslen, vilkel nalurliglvis är av slor betydelse inte minst för hantverkare och andra småförelagare. Från konsumenlsyn-punkt medför näringsidkarens reienlionsräll den fördelen all förskollsbe­lalning sällan aklualiseras vid vanliga ijänsler som bilreparationer o. d. och


 


Prop. 1984/85:110                                                                 112

all avtal om sådana Ijänsler i regel kan ingås ulan fördyrande åtgärder som      Konsumentens
inhämtande av kreditupplysningar m. m.
                                        dröjsmål

Med hänsyn främsl till del nu sagda bör, som ulredningen med instäm­mande av remissinstanserna har förordal, näringsidkaren även enligt den' nya konsumenlljänsllagen ha lillgång lill den säkerhel för belalningen som relenlionsrätlen ulgör. Relentionsrätlen bör i della sammanhang gälla i fall då Uänslen avser en lös sak som på grund av avlalel om Uänslen befinner sig i näringsidkarens besittning. Den bör innebära all näringsidkaren, om konsumenten inle i räll lid belalar vad näringsidkaren har atl fordra på grund av uppdragel, får hålla kvar den sak som ulgör föremålel för Uänslen lill dess att betalningsdröjsmålet upphör.

När konsumenien belalar vad näringsidkaren rätteligen har all fordra på grund av uppdragel, bör näringsidkarens räll all hålla kvar föremålel för Ijänslen naturligtvis upphöra. Lämnar näringsidkaren därefter inle ut den ifrågavarande saken, blir del då näringsidkaren som befinner sig i dröjsmål med de följder som detta kan få för honom i form av skadesiåndsskyldighel och eventuellt hävning frän konsumentens sida. Råder det ivisl om betal­ningen, kan del likväl uppkomma etl låst läge. Etl exempel är atl näringsid­karen fordrar etl större belopp än konsumenien anser sig vara skyldig all belala och att näringsidkaren vägrar att lämna ut föremålel för Uänslen innan hans krav har lillgodosetts.

I den nu berörda silualionen kan man inle ge vare sig näringsidkaren eller konsumenien en ovillkoriig rätt att hävda sin mening till dess att tvisten har lösts, så att näringsidkaren obetingat kan hålla kvar föremålet för Ijänsten om han inle får beiall i enlighel med sitt krav eller så all konsumenien Ivångsvis kan få ut föremålet för tjänsien efler betalning i enlighet med sin ståndpunkt. En rimlig kompromisslösning är emellertid atl konsumenien vid tvist om belalningen ges räll att få ut föremålet för Uänsten under förulsättning atl han släller säkerhet för näringsidkarens krav. En regel av denna innebörd bör alltså las in i lagen.

Alt näringsidkaren håller kvar föremålet för ijänsten utgör vanligen elt kraftigt påtryckningsmedel mol konsumenten och kan därför under vissa förhållanden framstå som en orimligt drastisk åigärd. 1 rättsfallet NJA 1979 s. 670 fann sålunda högsta domslolen all en person, som hade omhänder-hafi en bålmolor för vinlerförvaring, med hänsyn lill de omsländigheter som förelåg i delta fall inte var berättigad att hålla kvar motorn lill säkerhel för en lvistig fordran på 22 kr. 50 öre avseende vissl arbele med molorn.

Del är givel all det praktiska behovet av en undanlagsregel molsvarande den princip som har kommil lill uttryck i del nämnda rättsfallet blir mindre, om konsumenien i enlighel med mitl förslag ges rält atl vid tvisl om belalningen få ul föremålet för tjänsien mol atl han ställer säkerhel för näringsidkarens krav. Det är likväl inte uleslulel att en oinskränkt reien­lionsräll någon gång skulle kunna ulnyttjas på etl närmasl siölande sätt. För atl undvika delta bör i lagen las in en regel om att näringsidkaren över


 


Prop. 1984/85:110


113


 


huvud laget inle har relenlionsrätl i fall då etl kvarhällande av föremålet för ijänslen med hänsyn lill omständigheterna skulle vara uppenbart oskä­ligt mol konsumenien.

Om näringsidkaren håller kvar elt föremål lill säkerhel för silt anspråk på betalning, bör han vara skyldig atl vidta skäliga åtgärder för alt skydda föremålet mot skador. För detta bör näringsidkaren vara berättigad till skälig ersättning. Särskilda beslämmelser om della bör las in i lagen.


Konsumentens dröjsmål


2.10.5 Räll lUl ränla

Mitt förslag: Vid konsumentens betalningsdröjsmål skall näringsid­karen, om parterna inte avtalar om annat, ha rätl lill dröjsmålsränia enligi beslämmelserna i räntelagen (1975:635).

Utredningens förslag: Enligi ulredningen bör räntelagens bestämmelser om tiden för beräkningen av dröjsmålsränia och om räniefoiens sloriek vara tvingande lill konsumenlens förmån vid sådana avtal som faller under den föreslagna lagen (se belänkandel s. 404-405 och 510).

Remissinstanserna: Del slora flertalet remissinstanser som företräder näringslivet avstyrker all man för de akluella konsumentUänsternas del inför en särreglering om att räntelagens beslämmelser skall vara tvingande lill konsumenlens förmån. Allmänna reklamalionsnämnden anser all man bör överväga alt för konsumentförhållanden åstadkomma enklare regler om dröjsmålsränia än de som finns i räntelagen (se bil. 3 avsnill 12).

Skälen för mitt förslag: Om konsumenien gör sig skyldig lill dröjsmål med beialning, bör han liksom i andra avialsförhållanden vara skyldig att belala dröjsmålsränia.

Bestämmelser om dröjsmålsränia finns f.n. i räntelagen (1975:635).

Dröjsmålsräntan moisvarar f.n. riksbankens diskonto med tillägg av fyra procentenheter. I prop. 1983/84:138 om ändring i räntelagen har dock föreslagits alt dröjsmålsränlan fr.o.m. den I juli 1984 skall ulgöra åtta procenlenheler över diskonlol.

Regeringen har nyligen Ullsall en ulredning (Ju 1982:02) med uppdrag all se över räntelagen m.m. Utredningen skall bl.a. överväga om lagens regler bör göras generelll Ivingande lill förmån för konsumenter saml undersöka om del går alt förenkla reglerna om dröjsmålsränta i konsu­mentförhållanden (Dir. 1984: 12).

Del finns inle anledning att nu behandla dessa frågor enbari för avtal om konsumenttjänster. I fråga om sådana avtal bör därför, åtminstone tills vidare, tillämpas de allmänna regler om dröjsmålsränia som gäller enligt räntelagen. Någon särskild bestämmelse som erinrar om delta är enligt min mening inte nödvändig.

8    Riksdagen 1984185. I samt. Nr 110


 


Prop. 1984/85:110


114


 


2.11 Avtal om förvaring

2.11.1  Behovel av reglering


Avtal om förvaring


Mitt förslag: Konsumenlljänsllagen skall gälla också avial mellan nä­ringsidkare och konsumenter om förvaring av egendom. De särskilda regler som behövs belräffande förvaringsavialen las in i de avsnill av lagen där de sakligl sell hör hemma.

Utredningens förslag: Ulredningens lagförslag omfattar inte avtal om förvaring (se betänkandet s. 107-113).

Remissinstanserna: Del slora flerlalel remissinslanser har godlagil all lagens Ullämpningsområde lills vidare avgränsas i enlighet med ulredning­ens förslag (se avsnitt 2.1.3). 1 en del remissyttranden berörs dock problem som kan uppkomma med gränsdragningen mellan sådana avial om arbele på lösa saker som inrymmer även elt moment av förvaring och mera renodlade förvaringsavtal (se bil. 3 avsnill I och 2).

Skälen för mitt förslag: En från praklisk och ekonomisk synpunkl bely-delsefull lyp av avial mellan konsumenler och näringsidkare är avtal om förvaring av egendom. Härmed avses avtal som innebär all konsumenien överlämnar ell föremål till näringsidkaren för all denne under någon lid skall förvara och i övrigl la vård om föremålel för konsumentens räkning. Liksom avtalen om arbete på lös eller fast egendom går förvaringsavialen ut på en arbelspreslalion - åtminstone i vidsiräcki mening - från närings­idkarens sida. Arbelspreslalionen består i omhändertagande, tillsyn och vård i övrigl av del föremål som förvaringen gäller. Syftet med arbetspres­tationen är emellerlid vid förvaring inte all på någol sätl ändra föremålels beskaffenhel utan tvärtom all delta skall kunna ålerlämnas till konsumen­ten i oförändrat skick. Vanligl förekommande avial om förvaring är sådana som gäller magasinering av möbler, vinlerförvaring av bålar, sommarför­varing av pälsar och klädförvaring i resiauranggarderober. Den i prakliken viktigaste rältsföljden av etl avtal om förvaring är enligt gällande, disposi­iiv rält atl näringsidkaren blir skadeslåndsskyldig mol konsumenien om del inlämnade föremålel i samband med förvaringen skadas eller kommer bort. Näringsidkaren anses härvidlag bära ell s.k. presumlionsansvar, dvs. han går fri från skadesiåndsskyldighel endasl om han kan visa all skadan inte har berott pä försummelse från hans sida.

Beträffande avtal om förvaring finns f.n. vissa bestämmelser i 12 kap. handelsbalken som har rubriken "Om inlagsfä, eller nedsatt och förtrott gods". Dessa bestämmelser hör lill de regler i 1734 års lag som alltjämt är gällande. De har inle anpassats för atl reglera sådan yrkesmässig förvaring som näringsidkare numera i stor utsträckning utför åt konsumenter.


 


Prop. 1984/85:110                                                 115

Bortsett från den ledning som likväl kan hämlas från de nämnda besläm- Avtal om förvaring melserna är man, när del gäller alt faslslälla vad som utgör gällande rätt beträffande yrkesmässig förvaring, hänvisad till rättspraxis samt till analo­gier från närliggande avtalsområden, allmänna rättsprinciper och en del framslällningar i den juridiska litteraturen (se numera särskilt Bengtsson, Särskilda avtalstyper 1, 1976, s. 80-102). 1 prakliken regleras de yrkes­mässiga förvaringstjänsterna oftasl genom standardavtal med ett större eller mindre tillämpningsområde. Villkoren i standardavtalen avviker ofta från vad som annars skulle gälla. Det är t. ex. inte ovanligt alt näringsidka­rens ansvar mot konsumenten för skador på etl förvaral föremål begränsas på olika sätl (se Bengtsson s. 94-98).

Det finns etl nära samband mellan avtal om förvaring och sådana avtal om arbete på lösa saker som för arbelels ulförande överiämnas lill närings­idkaren. De sistnämnda avtalen inrymmer som en biförpliklelse för nä­ringsidkaren ett momeni av förvaring. En näringsidkare som lar emol en sak för reparalion e.d. är sålunda skyldig inte bara atl utföra reparationsar­betet på ett fackmässigl tillfredsställande sätt utan även all förvara och i övrigl la vård om saken till dess atl den återlämnas lill konsumenten. Denna vårdplikt kommer enligt den nya konsumenltjänsllagen atl vara sanktionerad främst genom de skadeståndsregler som jag har förordat i avsnitt 2.6.2. Enligt dessa skall näringsidkaren, om konsumenlens egen­dom skadas medan den är i näringsidkarens besittning, ha i princip samma skadeståndsansvar mol konsumenten som del som f.n. anses gälla vid avtal om förvaring. Näringsidkaren skall sålunda vara skyldig alt ersätta konsumenten dennes skada, såvida inte näringsidkaren kan visa atl denna ej beror på försummelse från hans sida. Likheten mellan de båda nu berörda avtalssituationerna visar sig yllerligare i all de mera renodlade förvaringsavialen ofta kombineras med överenskommelserom atl närings­idkaren i samband med förvaringen skall ulföra vissl arbete på den förvara­de egendomen, l. ex. underhålls- och reparalionsarbele eller rengöring.

De beröringspunkter som alltså finns mellan förvaringsavialen och fler­talet avtal om arbete på lösa saker gör att rättsreglerna beträffande de båda avtalstyperna så långt som möjligt bör samordnas. Av betydelse är inte minst att de bestämmelser som jag har förordat i avsnitt 2.6.2 om närings­idkarens ersättningsskyldighet mol konsumenien för sådana skador på konsumentens egendom som inträffar medan egendomen med anledning av ett avtal om reparation e.d. är i näringsidkarens besittning avses vara tvingande till konsumenlens förmån. Vid avtal om arbele på en lös sak skall näringsidkaren alltså inte kunna friskriva sig från eller begränsa detta skadeståndsansvar. Det är givet atl man mot den bakgrunden måste om­pröva de möjligheter till ansvarsbegränsning som näringsidkaren enligt gällande rätl har vid avtal om förvaring.

Del mest ändamålsenliga sällel all åstadkomma den önskvärda samord­ningen är enligi min mening atl reglera även förvaringsavtal mellan nä-


 


Prop. 1984/85:110


116


 


ringsidkare och konsumenter i den nya konsumenttjänstlagen. Som jag strax skall återkomma lill passar merparten av de regler som jag i de föregående avsnitten har föreslagil beträffande avtal om arbete på lösa saker m. m. även för förvaringsavialens del. Behovel av särskilda regler rörande dessa avial är inle slort. Det är därför inle nödvändigl alt, som ulredningen närmasl har varit inne på vid sina överväganden cm en framli­da uividgning av lagens tillämpningsområde, tillföra konsumenttjänstlagen etl speciellt avsnitt om förvaringsavtal. De särskilda regler som behövs för dessa avtal kan las in i de avsnitt av lagen eller i de enskilda beslämmelser där de sakligl sell hör hemma.

De frågor som nu berörts har diskuterats vid den hearing om förvarings­avtal som hölls i november 1982 (se avsnitt 1).


Avtal om förvaring


2.11.2 Tillämpningsområdel

Mitt förslag: Lagen skall omfatta avtal mellan näringsidkare och konsu­menter om yrkesmässig förvaring av lösa saker (ulom levande djur).

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet till mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: På motsvarande sätt som då det gäller avtal om arbele på lösa saker m. m. bör lagen i fråga om förvaringsavialen omfatta avtal där behovet av rättsskydd för konsumenter typiskt sett är särskilt framträdande. Detla gäller avtal enligt vilka en näringsidkare i sin yrkes­mässiga verksamhel ålar sig elt förvaringsuppdrag för en privatpersons huvudsakligen enskilda ändamål. Förvaringsavtal i andra partsrelationer bör lämnas uianför den reglering som diskuteras nu. 1 avsnill 2.2.1 har jag konstaterat att det beträffande avtal om arbele på lösa saker m. m. inle behövs några särskilda beslämmelser i konsumenttjänstlagen rörande s. k. förmedlingsfall. Vad som sagts där har giltighet även i fråga om förvarings­tjänsterna.

Lagen bör i princip omfatta förvaring av lösa saker. I likhel med vad som har föreslagils belräffande avtal om arbete på lösa saker bör undanlag dock göras för avtal om förvaring av levande djur. Något behov av tvingande lagregler rörande sådana tjänster - t.ex. omhändertagande av hundar på hundpensionat - synes inte föreligga. En annan sak är att konsument-ijänsilagens regler om förvaring, så långt de passar, bör kunna ijäna lill ledning när det gäller all fastställa parternas plikter och rättigheter i sådana avseenden som inte särskilt har reglerats i ett förvaringsavtal beträffande ett levande djur.


 


Prop. 1984/85:110


117


 


2.11.3 Kraven på näringsidkarens preslation m. m.


Avtal om förvaring


Mitt förslag: De krav på fackmässigt lillfredsställande utförande av tjänsien m. m. som har föreslagits beträffande avtal om arbete på egen­dom skall gälla också vid avtal om förvaring. I lagen las in en särskild regel om vad som vid avtal om förvaring skall anses utgöra fel hos ijänsten. 1 övrigt skall vid avtal om förvaring gälla väsentligen samma regler rörande fel och dröjsmål på näringsidkarens sida som vid avtal om arbete på egendom.

Utredningens förslag: Saknar molsvarighel lill mill förslag.

Skälen för mitt förslag: Vid avtal om förvaring av lösa saker bör som grundläggande krav gälla atl förvaringen anordnas på ell fackmässigl tillfredssiällande sålt. Näringsidkaren bör vidare, på samma säll som vid Uänsler avseende arbete på egendom, vara skyldig atl med lillbörlig om­sorg ta lill vara konsumentens intressen saml vid behov om möjligt sam­råda med denne beträffande tjänsien. I enlighel härmed bör näringsidkaren även vara skyldig att avråda konsumenien från all låla ulföra en förva-ringsUänsl som på grund av olika omsländigheler inle kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten. Också de regler om tilläggsarbete som jag tidigare har förordat bör i princip gälla vid förvaringsavialen.

Vidare bör även för förvaringsavialens del gälla all det malerial som evenluelll fordras för tjänstens genomförande skall tillhandahållas av nä­ringsidkaren och alt materialet skall vara av normall god beskaffenhet, allt såvida inle annal följer av avlalel. Lika litel som tjänster avseende arbete på egendom bör förvaringsljänster få utföras i strid mot offenlligrättsliga säkerhetsföreskrifter.

I avsnitt 2.4 har jag, såvitt gäller tjänster avseende arbele på egendom, behandlat olika frägor rörande fel hos en tjänsl. Frågan om fel hos tjänsten torde visserligen generelll sett spela en mindre framlrädande roll vid för­varingsljänster än vid tjänster som gäller arbete på egendom. Del som i prakliken är vikligast vid förvaring är näringsidkarens skadeslåndsansvar mot konsumenten för skador på den förvarade saken (se avsnitt 2.11.4).

Enligt gällande rätt har konsumenten dock även rätt all exempelvis häva ett avtal om förvaring, om del visar sig all förvaringen är ordnad på etl sämre sätt än som har avtalals och della fel är av väsenllig beiydelse för konsumenien. För min del kan jag inle finna annal än all konsumenien vid Uänster avseende förvaring bör, om ijänslen utförs felakUgt, ha tillgång till i princip de befogenheter som tillkommer honom vid fel hos ijänster som avser arbete på egendom.

När del gäller frågan om vad som skall anses utgöra fel kan dock de regler som jag i avsnitten 2.4.1 och 2.4.2 har föreslagit beträffande tjänster avseende arbele på egendom inte tillämpas fulll ul vid avtal om förvaring.


 


Prop. 1984/85:110                                                                118

Vid dessa avtal bör del avgörande för om konsumenien skall kunna göra Avtal om förvaring gällande olika påföljder vara hur förvaringen anordnas. Normerna för bedömningen av om förvaringen sker på elt säll som medför atl Uänsten skall anses felaktig bör däremot i princip vara desamma som vid Uänsler avseende arbete på egendom. Vad jag nu har sagl innebär att en tjänst avseende förvaring skall anses felaktig, om förvaringen sker på elt säll som avviker från vad som har avtalals eller från vad konsumenien har rått all kräva enligi lagens regler om de grundläggande anspråken på näringsid­karens preslalion. Delsamma bör gälla om förvaringen inle sker i överens­slämmelse med marknadsföringsuppgifier av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighel eller om näringsidkaren har underlålil all före avtalels ingående lämna konsumenien viktigare informalion om tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighet.

1 avsnitt 2.4.3 har föreslagits regler om vilken tidpunkt som skall vara avgörande för bedömningen av om en Uänst avseende arbete på egendom skall anses felaktig. Dessa regler, som i princip innebär atl en tjänsl inte kan anses felaktig förrän uppdraget har avslulals, saknar aktualitet vid förvaring. Här är det nämligen fråga om en fortlöpande preslalion från näringsidkarens sida som skall vara felfri under hela avtalstiden. De nämnda reglerna bör alltså inte ha tillämpning på förvaringsljänster. Mot­svarande gäller belräffande de i avsnitt 2.4.4 behandlade reglerna om näringsidkarens ansvar enligi en Udsbeslämd garanti.

Vad härefter angår konsumenlens befogenheler vid fel hos tjänsten (jfr avsnitt 2.4.5) bör konsumenten även vid förvaring ha rätl alt kräva atl näringsidkaren utan extra kostnad för konsumenien avhjälper ett fel, dvs. i fortsättningen anordnar förvaringen på elt felfritt sätl.

Konsumenten bör vidare ha rätt att göra avdrag på priset på grund av att förvaringen har skett på etl felaktigt sätl. Prisavdraget bör bestämmas till ett belopp som moisvarar felets betydelse för konsumenten, så att man i princip återställer den relation mellan värdet av parternas prestationer som har mbbals genom den felakiiga förvaringen. En särskild bestämmelse om detla bör tas in i lagen.

Om det är av väsentlig betydelse för konsumenten atl förvaringen anord­nas i enlighet med avlalel eller annars på etl felfritt sätl och denna fömt­sättning brister, bör konsumenten ha räll atl häva avtalet för framliden. Om syftet med tjänsten på gmnd av den felaktiga förvaringen i huvudsak är förfelat, bör han kunna häva avlalel även belräffande den del av förva­ringen som redan har utförts, dvs. helt befria sig från skyldighelen atl betala för Ijänsten.

Om konsumenten åsamkas ekonomisk skada på grund av att förvaringen har skett på ett felaktigt säll, bör han naluriigtvis i princip ha rätl lill skadestånd av näringsidkaren. Jag återkommer lill della i avsnitt 2.11.4.

Liksom vid tjänster avseende arbete på egendom bör konsumenten vid förvaringsljänster kunna hålla inne en så stor del av betalningen som


 


Prop. 1984/85:110                                                                119

fordras för all ge honom betryggande säkerhet för hans olika anspråk på      Avtal om förvaring grund av ett fel hos ijänslen (se avsnitt 2.4.5).

1 fråga om konsumentens skyldighel atl reklamera om han vill åberopa ett fel hos en tjänst avseende förvaring saml i fråga om preskriplion av rätten all åberopa elt fel bör gälla samma regler som de som jag lidigare har förordat i dessa frågor när del gäller ijänster som avser arbele på lösa saker. Jag får i denna del hänvisa lill vad som har sagls i avsnitten 2.4.6 och 2.4.7.

Jag övergår härefter till frågor rörande dröjsmål på näringsidkarens sida vid förvaringsljänster.

Till näringsidkarens förpliklelser vid avtal om förvaring av lösa saker hör atl påbörja tjänsien - dvs. la emot saken för förvaring - i räll lid. Självfallel är della dock akiuelll endasl när det kan anses vara avtalat på förhand atl saken skall las emol för förvaring vid en viss angiven lidpunkl eller vid anfordran e.d. Om näringsidkaren i elt sådani fall inle iakttar den överenskomna tiden bör del anses föreligga ell dröjsmål på hans sida. Detla motsvarar vad som i avsnill 2.5.1 har föreslagils beträffande underlå-lenhet från näringsidkarens sida att iaktta en överenskommen lid för att påbörja en tjänsl som avser arbete på egendom.

Det bör vidare anses utgöra ett dröjsmål på näringsidkarens sida, om uppdraget inte avslutas - dvs. den förvarade saken inle ålerlämnas lill konsumenten - i räll tid. Vad som ulgör rätt lid för sakens äleriämnande till konsumenien torde vid förvaring i regel framgå direkl av avtalet. Det finns enligt min mening inle anledning all reglera denna fråga närmare genom tvingande lagbestämmelser. Jag får hänvisa till vad som har sagts i avsnitt 2.5.1 om motsvarande fråga vid andra tjänster.

Om något särskilt inte har avtalats belräffande tiden för sakens äleriäm­nande lill konsumenien är elt avtal om förvaring att uppfatta som gällande lills vidare, med rätl för båda parter atl säga upp avtalet utan att behöva åberopa något skäl. 1 elt sådani fall har konsumenien räll all ålerfå saken vid anfordran, eventuelll efler tillsägelse (uppsägning) en viss skälig tid i förväg. Huruvida någon sådan uppsägningstid - när särskilt avtal inte har träffals om det - skall behöva iakttas från konsumentens sida och hur lång uppsägningstiden i så fall skall vara får bedömas med hänsyn lill vad det är för en sak som avtalet avser, hur förvaringen enligt avlalel har anordnats och andra omsländigheler av beskaffenhel all inverka på dessa frägor. Del kan inte anses lämpUgl att ställa upp någon mera preciserad disposiiiv lagregel om detta.

Del sagda leder till alt man för bedömningen av om del vid förvaring skall anses föreligga ell dröjsmål med uppdragels avslulande bör kunna lillämpa samma regler som de som i della avseende har förordals beträf­fande Ijänsler avseende arbele på egendom (se avsnitt 2.5.1). Det skall alltså anses utgöra elt dröjsmål på näringsidkarens sida. om den förvarade saken inte har återlämnats inom den lid som har avtalats eller, om någon


 


Prop. 1984/85:110                                                  120

tid inte har avtalals, inom den lid som är skälig med hänsyn särskilt lill vad      Avtal om förvaring

som är normalt för en sådan förvaringstjänsl som avlalel gäller. Tiden får

här räknas från del att avtalet sägs upp lill upphörande eller konsumenien

på annal säll gör anspråk på all ålerfå den förvarade saken. Som nyss

framhölls är det vid många förvaringsUänster klart alt "skälig Ud" innebär

genast vid anfordran.

Liksom när det gäller Uänsler avseende arbele på egendom blir del givelvis inle fråga om ell dröjsmål på näringsidkarens sida, om ålerlämnan-del av saken försenas på grund av någon omsländighel på konsumenlens sida. I sammanhängd bör framhållas all konsumenten, som jag skall återkomma lill i nästa avsnill, i princip bör bära risken för att en förvarad sak under förvaringen skadas eller går föriorad på grund av en ren olycks­händelse. Delta får till följd atl det inte kan anses ulgöra ell dröjsmål på näringsidkarens sida, om återlämnandet försenas eller saken inle alls kan ålerlämnas på gmnd av atl den har skadals eller förslörts eller förkommil genom en sådan olyckshändelse som konsumenien bär risken för.

1 fråga om konsumenlens befogenheler mol näringsidkaren vid dröjsmål på dennes sida bör i princip gälla samma regler som de som lidigare har förordals belräffande Uänsler avseende arbele på egendom (se avsnill 2.5.2). Konsumenien bör sålunda för del första kunna påfordra atl närings­idkaren ulför Uänsten, vilkel vid förvaring aklualiseras endast vid dröjsmål med mottagandel av den sak som skall förvaras. År dröjsmålet av väsenllig betydelse för konsumenien, bör han vidare kunna häva avtalet, varvid någol olika förutsättningar bör gälla beroende på om det är fråga om ell dröjsmål med mottagandet eller återlämnandet av saken. I det förra fallel bör del räcka med all dröjsmålet är av väsentlig betydelse för konsumen­ten. I del senare fallet har saken däremol redan varil föremål för förvaring under någon lid. 1 detla fall bör del därför, för att konsumenien skall kunna häva avtalet hell och därmed befria sig från skyldighelen att belala för den prestation som redan har utförts av näringsidkaren, krävas att syftet med tjänsien på grund av dröjsmålet i huvudsak har förfelats.

Konsumenien bör vid dröjsmål på näringsidkarens sida också ha rätt till skadestånd av näringsidkaren för sådan ekonomisk skada som eventuelll åsamkas honom genom dröjsmålel. Den frågan behandlas i näsla avsnill (2.11.4).

Vidare bör konsumenien vid dröjsmål ha rält att hålla inne betalning för tjänsten enligt samma principer som har förordals när del gäller tjänster som avser arbete på egendom (se avsnill 2.5.2).

I fråga om konsumenlens skyldighet att reklamera om han på grund av ell dröjsmål vill göra gällande olika påföljder bör vid förvaringsljänster gälla samma regler som beträffande andra ijänsler vilka omfattas av konsu­menttjänstlagen (se avsnitt 2.5.3).


 


Prop. 1984/85:110


121


 


2.11.4 Näringsidkarens skadesiåndsskyldighel


Avtal om förvaring


Mitt förslag: Beträffande näringsidkarens skadeslåndsansvar mol kon­sumenten på grund av fel och dröjsmål m. m. skall vid avtal om förva­ring gälla samma regler sorn vid avtal om arbele på egendom. Del innebär bl.a. alt näringsidkaren skall vara skyldig all ersätta konsu­menten skador på den sak som förvaringen avser, om näringsidkaren inle kan visa att skadan ej beror på försummelse på hans sida.

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet lill mitt förslag.

Skälen för mitt förslag: Som jag nämnde i avsnill 2.11.3 är den kanske mest centrala frågan vid avtal om förvaring av lösa saker den som gäller näringsidkarens skadeslåndsansvar mol konsumenten om den förvarade saken skadas i samband med förvaringen.

Enligi gällande dispositiv räll anses näringsidkaren i ell sådani fall vara skyldig all ersätta konsumenten dennes skada, om näringsidkaren inle kan visa all skadan ej beror på försummelse på hans sida. Del är alliså fråga om ell s. k. presumlionsansvar. Konsumenien bär däremol i princip risken för all saken i samband med förvaringen skadas eller kommer bort på grund av rena olyckshändelser.

Åven enligi den nya konsumenltjänsllagen bör näringsidkarens skade­ståndsansvar mol konsumenien för skador på den förvarade saken utfor­mas som ell presumlionsansvar. Enligt avlalel ankommer del på näringsid­karen all förvara och vårda saken så alt den inle drabbas av skador, och eftersom näringsidkaren har saken i sin besittning är del han som lypiskl sett har lättast all bevisa orsaken Ull en evenluell skada (jfr avsnill 2.6.2). Del är därför fullt skäligl all näringsidkaren, för all undgå skadestånds-skyldighet, måste visa atl skadan beror på något annal än en försummelse på hans sida. Samtidigt kan del inle anses oskäligl mol konsumenien all denne får bära risken för att saken i samband med förvaringen skadas på grund av rena olyckshändelser, lika väl som han bär denna risk under lid då saken inte är föremål för förvaring.

En särskild fråga i sammanhanget är om näringsidkaren genom den föreslagna lagen bör åläggas skyldighel att hålla en försäkring som täcker även skador genom rena olyckshändelser, närmast då skador orsakade av brand, vatten, stöld o.d. En sådan försäkringsplikt skulle kunna sanktio­neras genom att näringsidkaren, för del fall alt han inle hade fullgjort försäkringsplikten, fick bära ett strikt skadeslåndsansvar för skador som skulle ha ersatts av den föreskrivna försäkringen.

1 flertalet fall torde saker som konsumenler lämnar in för förvaring redan vara föremål för en av konsumenien själv tecknad försäkring mol sådana skador som det här gäller - t. ex. hem-, motorfordons- eller båtförsäkring. I den vanliga hemförsäkringen och molsvarande finns sålunda ell s.k. bortaskydd för försäkringslagarens egendom när den förvaras uianför bo-


 


Prop. 1984/85:110                                                   122

släden, vilkel gäller upp till 10.000 kr. Härtill kommer all näringsidkare     Avtal om förvaring som tar emot kunders egendom i sin besittning vanligen torde ha en s.k. förelagsförsäkring som bl.a. - i vari fall iniill elt vissl belopp - läcker skador på sådan egendom genom brand, vallen, inbrott och rån saml maskinskador.

Med hänsyn lill det sagda och med beaklande även av de upplysningar och synpunkter som inhämtades vid den hearing rörande förvaringstjän­sterna som juslitiedepartementel anordnade i november 1982 (se avsnill 1) finner jag det inle moliveral all nu lägga fram förslag om en lagreglerad försäkringsplikl för näringsidkaren vid förvaringsljänster.

Detta utesluter inte att näringsidkaren på grund av underiåtenhel all leckna försäkring eller på grund av underiålenhet att ge konsumenten erforderiiga råd och upplysningar i försäkringsfrågan i vissa fall kan bli skyldig alt ersälla konsumenien skador avseende förvarad egendom ge­nom rena olyckshändelser. Jag återkommer till dessa frågor i specialmoti­veringen.

I fråga om skadeståndels omfallning i fall då näringsidkaren är skyldig all betala ersällning till konsumenien på grund av skada på den förvarade saken innebär gällande disposiiiv rätt att näringsidkaren i princip skall betala full ersättning för konsumenlens förlust. Närmare regler om hur skadeståndet skall bestämmas vid s.k. sakskador finns i 5 kap. 7§ skade­ståndslagen. Enligt denna beslämmelse omfaltar skadeslånd med anled­ning av sakskada ersättning för följande posler: I) sakens värde eller reparalionskoslnad och värdeminskning, 2) annan kostnad lill följd av skadan, 3) inkomstförlust eller inlrång i näringsverksamhet.

F.n. är del inte ovanligt att näringsidkaren vid förvaringsljänster genom avtalet på olika sätl begränsar omfallningen av det skadeslånd som han kan bli skyldig att utge vid skador avseende den förvarade saken. Del kan vara fråga om en begränsning av skadeslåndel lill ell vissl belopp eller till atl avse l.ex. endasl sakens värde eller reparationskostnad och värde­minskning.

Mina förslag i avsnitten 2.6.1 och 2.6.2 innebär atl näringsidkaren vid avtal om arbete på lösa saker m. m. skall vara skyldig atl utge full ersätt­ning till konsumenien för sådana skador på dennes egendom som uppkom­mer på grund av fel eller dröjsmål eller av annan anledning medan egendo­men är i näringsidkarens besittning. Skadeslåndel skall dock i vissa fall kunna jämkas. De nämnda reglerna skall, i överensslämmelse med vad ulredningen har föreslagil, i princip vara tvingande till konsumentens förmån.

Vid avtal om förvaring är del näringsidkarens huvudförpliktelse atl förvara och i övrigt vårda den egendom som avtalet avser. Redan med hänsyn till detta är det enligt min mening klarl all näringsidkaren vid avial om förvaring inle bör ha större möjligheier atl begränsa sitt skadeslåndsan­svar för skador på den förvarade saken än som lillkommer en näringsidka-


 


Prop. 1984/85:110


123


 


re som tar emot egendom för att ulföra arbele på den och som i samband därmed - som en biförpliklelse - förvarar egendomen. Näringsidkaren bör alltså även vid avtal om förvaring - om de förul berörda förutsättning­arna för skadesiåndsskyldighel är uppfyllda - vara skyldig atl i princip utge full ersättning till konsumenten för dennes föriuster lill följd av en skada på den förvarade saken. Vidare bör reglerna om delta ersättningsan­svar i princip vara tvingande lill konsumentens förmån. Liksom vid tjäns­ter avseende arbete på egendom bör det finnas möjligheter atl jämka skadeståndet, om skyldighelen atl utge fulll skadeslånd skulle vara oskä­ligt betungande för näringsidkaren. Som jag skall återkomma till i special-motiveringen bör man genom bl.a. de möjligheter till jämkning på grund av medvållande som följer av 6 kap. 1 8 andra och tredje styckena skade­ståndslagen kunna tillgodose näringsidkarens intressen i fall då konsumen­ten inte har lämnal tillbörliga upplysningar om förvaringsobjeklei.

Utöver förluster Ull följd av atl den förvarade saken skadas kan konsu­menten givetvis drabbas av andra ekonomiska skador på grund av all en förvaring anordnas på etl felaktigt sätt eller på grund av all näringsidkaren gör sig skyldig lill dröjsmål. Liksom vid Uänsler avseende arbele på egen­dom bör näringsidkaren enligi regler som är Ivingande lill konsumentens förmån vara skyldig atl ersätta konsumenten även sådan annan ekonomisk skada, om näringsidkaren inle kan visa all skadan ej beror på försummelse på hans sida. Jag får härvidlag hänvisa lill vad som har sagls i avsnill 2.6.1. Vidare bör den i avsnitt 2.6.2 föreslagna regeln om ell mer allmänl, Ivingande vållandeansvar för näringsidkaren gälla även vid förvaringsljän­ster.

Sammanfattningsvis innebär del nu anförda att belräffande näringsid­karens skadeslåndsansvar mol konsumenien samma regler bör gälla vid avtal om förvaring som de som jag lidigare (avsnill 2.6.1 och 2.6.2) har förordat när del gäller Uänsler som avser arbete på egendom. Även iredje mans marknadsföringsansvar mot konsumenien bör vid förvaringstjän­sterna vara i princip detsamma som vid andra tjänster som omfatlas av konsumenlUänsllagen (se avsnill 2.6.3). I fråga om de närmare delaljerna får jag hänvisa lill specialmotiveringen.


Avtal om förvaring


2.11.5 Konsumenlens belalningsskyldighel, avbeslällning och påföljder m.m. vid konsumenlens dröjsmål.

Mitt förslag: I fråga om konsumenlens betalningsskyldighet, avbeställ­ning från konsumenlens sida, påföljder m. m. vid dröjsmål på konsu­menlens sida med att betala eller lämna nödvändig medverkan skall vid avtal om förvaring gälla i alll väsentligt samma regler som vid Ijänster avseende arbete på egendom, med de avvikelser som betingas av för-varingstjänsternas särskilda karaktär.


 


Prop. 1984/85:110                                                                124

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet lill mill förslag.         Avtal om förvaring

Skälen för mitt förslag: 1 avsnitt 2.8 har behandlals olika frågor rörande konsumenlens belalningsskyldighel vid avial om Uänsler som avser arbele på egendom.

Av de bestämmelser som där har föreslagils är del lill en början klart all de som avser bestämmande av priset för en ijänsl bör gälla även vid avial om förvaring. 1 den mån prisel för en förvaringsUänsi inle följer av avlalel, bör konsumenien sålunda vara skyldig all belala vad som är skäligl med hänsyn till tjänstens arl. omfattning och utförande, gängse pris för molsva­rande tjänster vid avtalsUllfället saml omsländighelerna i övrigl. Om nä­ringsidkaren har angett prisel för Ijänslen på ell ungefär, dvs. lämnal en ungefärlig prisuppgift, bör denna prisangivelse i princip vara bindande för honom. Belräffande dessa frågor får jag hänvisa lill vad som har anförls i avsnill 2.8.1. Vidare bör näringsidkaren även vid förvaringsUänsler bli berättigad Ull prisiillägg i principiell överensslämmelse med vad som har förordals i avsnill 2.8.1, dvs. dels om han i samband med förvaringen har ulförl visst tilläggsarbete, dels om Uänsten har fördyrats på grund av någon omständighet som är atl hänföra till konsumenien och näringsidkaren inte hade bort räkna med denna fördyring när priset för Uänslen bestämdes.

1 avsnill 2.8.2 har föreslagils bestämmelser som innebär all konsumen­ten inte är skyldig alt betala för arbete eller malerial som förslörs eller går förlorat genom en olyckshändelse som inlräffar innan uppdraget har avslu­lals eller, vid försening på grund av någol förhållande på konsumentens sida, innan uppdraget rätteligen skulle ha avslulals. Dessa beslämmelser ger belräffande tjänster som avser arbele på egendom uttryck ål etl mo­ment i näringsidkarens s.k. resultatansvar: intill den lidpunkl som är avgörande för bedömningen av om en sådan ijänsl är behäftad med fel "slår näringsidkaren faran" för sin prestation även när del gäller rälten lill betalning (se avsnitt 2.8.2, jfr avsnitt 2.4.1). Beslämmelserna saknar ak­tualitet vid förvaringsljänster. Avtalet tar här inte sikte på etl slutligt resultat utan på en fortlöpande preslation från näringsidkarens sida som till den del den redan har utförts inle kan förslöras eller gå förlorad i den mening som ligger lill grund för de nyss nämnda beslämmelserna i försla­get. Konsumenien bör sålunda inle rimligen kunna undgå att betala för förvaring som redan har ägt rum i andra fall än då konsumenien har rält atl häva avtalet om förvaring i dess helhel därför alt förvaringen har anordnats på etl felaktigt sätl eller därför alt del föreligger ett dröjsmål på näringsid­karens sida (se avsnitt 2.11.3).

I sammanhängd bör nämnas all del vid förvaring visseriigen kan upp­komma siiualioner liknande dem som avses med de i avsnitt 2.8.2 föreslag­na beslämmelserna om att konsumenien inle är skyldig all belala för arbele eller malerial som förslörls e.d. av våda. Del kan sålunda länkas alt näringsidkaren för all förvaringen skall ske avlalsenligl måsle vidla vissa ålgärder, såsom alt bygga en stöttande ställning för landförvaring av en


 


Prop. 1984/85:110                                                                125

båt. Om i del nämnda fallel siällningen förstörs under förvaringstiden Avtal om förvaring genom en olyckshändelse, får näringsidkaren naturligtvis inte debitera konsumenien koslnaderna för alt ställningen måste byggas på nyll. Delta följer emellerlid av de lidigare berörda beslämmelserna om näringsid­karens skyldighet all utan exlra kosinad för konsumenien avhjälpa fel hos tjänsien (se avsnitt 2.11.3).

Liksom vid ijänsler som avser arbele på egendom bör konsumenten vid avtal om förvaring ha rätl att på begäran få en specificerad räkning för ijänslen. Härvidlag bör gälla samma regler som de jag lidigare har förordal belräffande andra tjänster (se avsnitt 2.8.3). Åven i fråga om liden för betalningen bör gälla samma regler vid förvaring som vid andra Uänsler (se avsnill 2.8.4).

1 avsnill 2.9 har jag behandlat frågan om konsumenlens ersätlningsskyl­dighel mol näringsidkaren i fall då konsumenien avbeställer en Uänsl som avser arbele på egendom. Denna fråga lorde ha en lämligen begränsad betydelse vid avtal om förvaring, eflersom dessa ofta är avsedda all gälla tills vidare med rätl för båda parter atl säga upp avtalet utan all behöva åberopa någol skäl (se avsnitt 2.11.3). Det förekommer emellertid att avtal om förvaring sluls för viss besiämd lid. Om konsumenien önskar frånlräda ell sådani avial i förtid, anses han enligt gällande räll i princip vara skyldig alt likväl belala avlalal vederlag för hela den bestämda förvaringstiden med avdrag för de kostnader som näringsidkaren eventuelll besparas ge­nom att han inle behöver fullfölja Uänsten (jfr Bengtsson, Särskilda avtals­typer 1, 1976, s. 85). 1 denna del bör i fortsättningen i fråga om konsumen­lens ersätlningsskyldighel gälla samma regler om ersällning vid avbesläll­ning som de som jag i avsnill 2.9 har förordal beträffande andra ijänster.

För den händelse konsumenten vid avtal om förvaring gör sig skyldig till dröjsmål med betalningen eller med alt lämna nödvändig medverkan bör i fråga om näringsidkarens befogenheter m. m. gälla i huvudsak samma regler som vid tjänster avseende arbele på egendom (se avsnill 2.10).

För näringsidkarens rätt till hävning bör sålunda gälla samma förutsätt­ningar som de som tidigare har föreslagits beträffande Ijänster avseende arbete på egendom. Vidare bör i princip gälla samma regler i fråga om konsumentens betalningsskyldighet vid hävning från näringsidkarens sida (se avsnitt 2.10.3), näringsidkarens rätl atl hålla kvar föremålel för tjänsten lill säkerhel för sin fordran på gmnd av uppdragel (rdenlionsrätt, se avsnitt 2.10.4) samt näringsidkarens rätl till dröjsmålsränia (se avsnitt 2.10.5).


 


Prop. 1984/85:110


126


 


2.11.6 Andra frågor rörande förvaring


Avtal om förvaring


Mitt förslag: Andra frågor rörande förvaring lämnas oreglerade. Del gäller bl. a. frågor om uppsägningstid vid uppsägning av förvaringsavtal frän näringsidkarens sida. konsumenlens skadeslåndsansvar mot nä­ringsidkaren m. m. på grund av att förvaringsobjeklei visar sig ha ska-debringande egenskaper och belydelsen av sådana mottagningsbevis som lämnas ut i samband med förvaringsavtal.

Utredningens förslag: Saknar molsvarighel lill mill förslag.

Skälen för mitt förslag: Med de regler som jag har förespråkat i avsnitten 2.11.3-2.11.5 lorde konsumenttjänsllagen läcka flertalel rättsfrågor av betydelse vid sådana förvaringsavtal som omfattas av lagen. Självfallel är den förordade regleringen dock inle uttömmande.

Elt spörsmål som inte har behandlats i det föregående är sålunda om man i lagen bör närmare reglera siluationer där elt avial om förvaring sägs upp från näringsidkarens sida. Som lidigare har nämnls (se avsnitt 2.11.3) är etl avtal om förvaring - om annal inle kan anses överenskommet rörande förvaringstiden - all uppfatta som gällande lills vidare med rätt för båda parter att säga upp avtalet till upphörande utan au behöva ange något skäl. Den nu berörda frågan gäller närmasl huruvida lagen bör innehålla ivingande eller disposiiiva regler om all näringsidkaren i ell sådani fall är skyldig all iaktta viss uppsägningslid.

Av allmänna rättsprinciper, i förening med kravel på näringsidkaren all med lillbörlig omsorg la till vara konsumenlens inlressen, måste anses följa atl näringsidkaren vid uppsägning av ell Ullsvidareavtal om förvaring är skyldig all iaktta en med hänsyn till omsländighelerna skälig uppsägnings­tid. Denna bör ge konsumenien etl godtagbart rådrum för att hämta ul förvaringsobjeklei, eventuellt också för att dessförinnan ordna med fort­satt förvaring på annal sätt (jfr Bengtsson, Särskilda avtalstyper 1, 1976, s. 84). Det sagda avser den silualionen all parterna inle har avlalal om en uppsägningstid som näringsidkaren skall iaktta vid uppsägning från hans sida. 1 den mån sådana avtal träffas får konsumenlerna anses ånjula etl tillräckligt skydd mol oskälig behandling i sammanhängd genom de möjlig­heier atl angripa oskäliga avtalsvillkor som står lill buds enligt 1971 års avtalsvillkorslag och den förmögenhetsrätlsliga generalklausulen i 368 av­talslagen.

Med hänsyn till vad jag nu har sagl synes del överflödigt all i konsu­menltjänsllagen ta in beslämmelser om uppsägning från näringsidkarens sida av ell avtal om förvaring. Del bör för övrigl nämnas atl denna fråga torde få en begränsad praktisk betydelse med hänsyn lill all näringsid­karen, vilkel jag skall återkomma lill i specialmoliveringen, bör vara skyl­dig all även efler avtalstidens utgång vidla skäliga åtgärder för all ta vård om en förvarad sak som konsumenien inle hämtar i räll Ud. Näringsid-


 


Prop. 1984/85:110                                                               127

karen blir ocksä skadeslåndsskyldig mol konsumenien för skador på för-     Avtal om förvaring varingsobjektet som inlräffar medan detla fortfarande är i näringsidkarens besittning, om denne inte kan visa atl skadan ej beror på försummelse på hans sida (se avsnitt 2.11.4, jfr avsnitt 2.6.2).

En fråga som någon gång kan aklualiseras vid förvaringsavtal i konsu­mentförhållanden gäller konsumenlens skadeslåndsansvar mol näringsid­karen, om förvaringsobjeklei i samband med förvaringen på grund av sina egenskaper orsakar skada på person eller egendom.Som exempel kan nämnas alt konsumenien för förvaring lämnar in en dunk med frätande vätska och vätskan till följd av läckage skadar andra föremål hos näringsid­karen. Enligt gällande reglerom skadeståndsskyldighet i kontraktsförhål­landen lorde konsumenien i ell sådani fall i princip vara skyldig atl ersälla näringsidkaren för dennes skada, om konsumenien kan anses vållande lill skadan. Della lorde normall innebära all konsumenten blir skadeslånds­skyldig, om han har insett eller bort inse risken för skada och del kan läggas honom lill lasl som försummelse all han inle lämnal näringsidkaren sådana upplysningar om förvaringsobjeklels beskaffenhet att denne kun­nal vidla nödvändiga försiktighetsåtgärder (jfr Bengtsson s. 86).

Det finns enligt min mening inle behov av atl genom ivingande besläm­melser i konsumenlljänsllagen ändra eller klariägga del rättsläge som så­lunda råder i fråga om konsumenlens skadeslåndsansvar mol näringsid­karen för skador som orsakas av förvaringsobjeklei. Skulle konsumenten genom avtal åläggas ell längre gående ersättningsansvar för sädana skador än som följer av gällande rätl måsle ell sådant avlalsvillkor, om del inte moliveras av alldeles särskilda omständigheter, framstå som så tyngande för konsumenien alt det kan förbjudas enligt 1971 års avtalsvillkorslag resp. jämkas eller lämnas ulan avseende med slöd av 368 avtalslagen.

Om förvaringsobjeklei visar sig ha fariiga egenskaper som näringsid­karen inle bort märka eller förutse när avtalet ingicks anses näringsidkaren enligt gällande rätl kunna häva avtalet. En förulsällning för della lorde vara all den fariiga egenskapen medför en skaderisk som är av väsentlig betydelse och som inte kan elimineras genom enkla åtgärder.

Jag anser del inle finnas skäl Ull erinran mol gällande rätts slåndpunkl i det nu berörda hänseendet. 1 konsumentförhållanden lorde frågan inle vara av sådan praklisk beiydelse att det är motiverat all reglera den i den föreslagna lagen. Jag vill dock framhålla atl spörsmålet huruvida näringsid­karen på den här nämnda gmnden skall ha räll att med omedelbar verkan häva förvaringsavtald givetvis får bedömas med hänsyn till de möjligheter som näringsidkaren kan ha alt säga upp avtalet och de olägenheter som del skulle medföra för näringsidkaren att i det enskilda fallet iaktta avtalad eller eljesl skälig uppsägningstid. Om näringsidkaren befinns ha räll all häva avtalet, bör gmnderna för de lidigare förordade reglerna om konsu­mentens belalningsskyldighel vid hävning på grund av konsumenlens dröjsmål (se avsniU 2.11.5, jfr avsnitt 2.10.3) kunna Ullämpas i detta fall.


 


Prop. 1984/85:110                                                  128

Elt viktigt inslag i näringsidkarens ansvar vid förvaring är givelvis alt Avtal om förvaring förvaringsobjeklei lämnas ul till räll person när förvaringen upphör. Nå­gon särskild lagregel om näringsidkarens ansvar i della hänseende behövs dock inte vid sidan av de bestämmelser som jag har förordat i avsnill 2.11.4 om näringsidkarens skadeståndsskyldighet mot konsumenten vid bl.a. förlusl av den förvarade saken.

Enligt min mening finns det inle heller anledning atl i lagen reglera betydelsen av sådana mottagningsbevis av olika slag som näringsidkare i samband med förvaringsavtal brukar lämna till konsumenten som bevis om all den förvarade saken har mottagils. Normall kan dessa bevis inle anses som bärare av rätten atl få ul den förvarade saken. dvs. de ulgör som regel inte vad som i rättsligt sammanhang brukar belecknas som värdepapper (jfr prop. 1977/78:53 s. 13). Härmed sammanhänger atl näringsidkaren anses vara skyldig all lämna ul förvaringsobjeklei till konsumenien utan hinder av alt denne inte kan förde moilagningsbevisd. om konsumenien är känd eller om han kan slyrka sin räll lill förvaringsobjeklei på annal säu. Mottagningsbeviset är alltså normalt inle heller vad som brukar benämnas ett presenlationspapper, dvs. etl bevis som måste företes för att förvaringsobjeklei skall lämnas ul. Å andra sidan anses ell mottagningsbe­vis normall vara ell s. k. legilimalionspapper. Detta innebär att näringsid­karen kan lämna ul saken lill den som föreler mottagningsbeviset, såvida inle näringsidkaren inser eller bör inse atl denne i själva verket saknar maieriell rätt att få ul saken. (Se belräffande de nu berörda frågorna Bengtssons. 100-101).

Från konsumentsynpunkt finns del inle skäl lill invändningar mol de principer som jag nu har redovisat. En lagreglering framstår som överflö­dig. När del gäller sådana i konsumentförhållanden sällan uppkommande frågor som sammanhänger med överlåtelser eller pantsättning av saker som är föremål för förvaring kan hänvisas bl. a. till prop. 1977/78:53 s. 13.

Mina förslag i del föregående rörande regleringen av förvaringsavialen innebär atl del beträffande sådana förvaringsavtal som regleras av konsu­menlUänsllagen inte kommer atl finnas vare sig anledning eller utrymme atl lillämpa de beslämmelser i 12 kap. handelsbalken som har nämnls i avsnill 2.11.1. Det finns å andra sidan inte skäl atl i detta sammanhang upphäva dessa bestämmelser,vilka kan Uäna till ledning för rättstillämp­ningen bl. a. när del gäller att bedöma rättsfrågor som kan uppkomma vid avtal mellan privatpersoner om vederiagsfri förvaring (jfr Bengtsson s. 81-82).


 


Prop. 1984/85:110


129


 


2.12 Följdändringar i annan lagstiftning

2.12.1 Köplagen och konsumenlköplagen


Följdändringar i annan lagstiftning


Mitt förslag: Den preskriptionslid som föreskrivs i köplagen och konsu­menlköplagen för en köpares anspråk på grund av fel eller brist i köpt gods förlängs från dt år lill ivå år.

Utredningens förslag: Saknar motsvarighet lill mitl förslag.

Skälen för mitt förslag: 1 avsnill 2.4.7 (jfr avsnill 2.11.3) har jag föreslagil all konsumenlens räll atl åberopa all en Uänsl är felaklig skall gå förlorad (preskriberas), om konsumenten inle har reklamerat senast inom tvä år från den lidpunkt då uppdraget avslulades. Vid arbete på fasta saker skall dock enligt förslagel gälla en preskriptionstid av tio år.

Som har framhållits i det nämnda avsnittet bör preskriptionstiden för anspråk på grund av fel hos en Uänst och fel i en vara ha i princip samma längd. Den enligt 11 8 konsumenlköplagen f.n gällande preskriptionstiden - ett år - bör därför föriängas med verkan från den tidpunkt då den föreslagna konsumenttjänsllagen iräder i kraft. För konsumentköpens del blir det inte aktuellt att ha skilda preskriptionstider för olika slags varor. Enligt konsumenlköplagen bör som en enhetlig preskriptionstid för an­språk på grund av fel i en vara gälla en tid av två år från det att köparen moltog varan.

En särskild fråga är om en motsvarande ändring samiidigi bör göras i den disposiiiva regeln i 54 8 köplagen, som f.n. föreskriver en preskrip­tionstid av ett år för en köpares anspråk på grund av fel eller brist i godset. Som har nämnts i avsnill 2.4.7 föreslog redan köplagsulredningen i sill slutbetänkande (SOU 1976:66) Ny köplag att denna preskripUonsUd skulle förlängas lill Ivå år, vilkel vid remissbehandlingen av betänkandet godtogs eller tillstyrktes av flertalet remissinslanser. Den krilik som främst från näringslivets sida riktades mol förslaget och som framför allt gick ul på all detla inte framstod som lillräckligi moliveral och kunde befaras leda till kostnadsökningar kan enligt min mening inle betecknas som särskilt vä­gande. Jag vill erinra om atl man i Norge sedan mitten av 1970-lalet har en lagsladgad preskripUonsUd för felanspråk vid konsumentköp och andra köp av två år, vilket såvitt känt inle har medföri några negaliva följder som bör beaklas i della sammanhang. Vidare innehåller även 1980 års Wien-konveniion om inlernaiionella köp en beslämmelse om ivå års preskrip­tionstid.

Till del nu sagda kommer att det synes omotiverat och olämpligt att ha olika regler om preskriptionstidens längd i konsumenlköplagen resp. den allmänna köplagen. En sådan ordning skulle innebära att detaljhandlare m.fl., som köper varor från andra näringsidkare för vidareförsäljning lill konsumenter, på ett markant sätt kunde komma i kläm. De skulle sålunda 9    Riksdagen I984I85. I saml. Nr 110


 


Prop. 1984/85:110


130


 


enligt konsumenlköplagen kunna ulsätlas för felanspråk från konsumen­ternas sida under en avsevärt längre lid än den som enligi köplagen slod dem själva lill buds för atl i sin lur rikta felanspråk mol sina leveranlörer. Det finns anledning all räkna med att del förslag till en ny köplag som f.n. utarbetas i nordisk samverkan i vilkel fall som helst kommer atl innehålla en bestämmelse om två års preskriptionstid för anspråk på grund av fel i godset. Med hänsyn lill vad jag här lidigare har anförl anser jag alt man inte bör avvakta detta förslag och den fortsalla beredningen av del. I ställd bör den preskripUonsUd som gäller enligi 54 8 köplagen för anspråk på grund av fel eller brisl i gödsel redan nu förlängas lill två år. Denna ändring i 54 8 köplagen bör träda i kraft samtidigt med den nyss förordade ändringen i 11 S konsumenlköplagen.


Följdändringar i annan lagstiftning


2.12.2 Marknadsföringslagen

Milt förslag: Bestämmelserna om produktsäkerhet i 4 8 marknadsfö­ringslagen ändras så atl det blir möjligl alt förbjuda fortsall tillhandahål­lande åt konsumenler av farliga eller uppenbart oUänliga ijänsler som skall omfattas av konsumenlUänsllagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 203-209).

Remissinstanserna: Utredningens förslag Ullstyrks eller lämnas utan erinran av prakiiskl lagd samlliga remissinslanser. Konsumentverket an­ser dock atl bestämmelserna i 4 8 marknadsföringslagen bör göras tillämp­liga pä alla slags tjänster, inte bara sådana som skall omfattas av konsu­menttjänstlagen (se bil. 3 avsnitt 13 och även avsnitt 5).

Skälen för mitt förslag: Marknadsföringslagen innehåller i 4 8 en general­klausul om produktsäkerhet m.m. Enligt denna generalklausul kan mark­nadsdomstolen förbjuda en näringsidkare all lill konsumenler för enskilt bruk saluhålla varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skador på person eller egendom. Delsamma gäller belräffande varor som är uppenbart oUänliga för sill huvudsakliga ändamål. Med saluhål­lande av varor likslälls uthyrning av varor lill konsumenler för enskilt bruk. Etl förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen skall normall förenas med vile, som kan dömas ul om förbudet överträds. 1 fall som inle är av slörre vikl kan KO, i ställd för att ansöka om elt förbud hos marknadsdomstolen, själv pröva frågan om förbud enligt 4 8 genom elt s.k. förbudsföreläg­gande. Om ell sådani föreläggande inom utsatt lid godkänns av näringsid­karen, får del samma verkan som etl av marknadsdomstolen meddelat förbud.

Sedan konsumenlljänslulredningen avslulal sitt arbele har rikllinjekom-millén(H 1979:04) lämnal sill belänkande (SOU 1983:40) Konsumentpoli-


 


Prop. 1984/85:110                                                               131

liska styrmedel - ulvärdering och förslag. Riktlinjekommiltén föreslår Följdändringar ålskilliga ändringar i marknadsföringslagen, bl. a. i 4 8.1 likhd med konsu- ' """ lagstiftning menltjänslutredningen anser riktlinjekommiltén att paragrafen bör ändras så, att del blir möjligl atl förbjuda fariiga och otjänliga tjänster. Kommittén föreslår dock all paragrafen görs tillämplig på hela Uänsteområdel och alliså inle begränsas till tjänster som omfattas av konsumenttjänsllagen. Detla förslag har tillstyrkls eller lämnats utan erinran under remissbehand­lingen. Kommiltén har vidare föreslagil all etl förbud införs i paragrafen mol lillhandahållande av farliga eller oUänliga varor eller ijänsler inle bara lill konsumenler utan även till näringsidkare som befinner sig i bakre led i förhållande till konsumenlerna. Della förslag innebär alt 1. ex. en lillverka­re eller en grossisl kan förbjudas att sälja vidare en farlig konsumenlpro-dukt. Också detla förslag har under remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats utan erinran i sak.

Rikllinjekommitténs förslag bereds f.n. inom finansdepartementet. Av­siklen är alt en proposition på grundval av kommitténs betänkande skall läggas fram för riksdagen under innevarande år.

Frågan om en utvidgning av 4 8 marknadsföringslagen till atl hell eller delvis omfatta Uänsteområdel har således aktualiserats i två skilda sam­manhang. Rikllinjekommitténs förslag går ul på mer omfattande ändringar i marknadsföringslagen än konsumenlUänstulredningen föreslagit och om­fattar även ändringar i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. saml i konsumenlköplagen (1973: 877).

För egen del finner jag del angeläget all del redan i della sammanhang tillskapas en marknadsrältslig regel som gör det möjligt att förbjuda lillhan-dahållandel av farliga eller oljänliga Uänsler såvill gäller konsumenttjänst-lagens tillämpningsområde. Jag förordar därför en sådan regel. Därmed kan konsumenlUänsllagen ges en i förhållande till konsumenlköplagen likvärdig utformning när del gäller frågan huruvida en sådan Uänsl som avses med konsumenttjänsllagen skall anses felaklig (se avsnitt 2.3.4). Det är enligt min mening av belydande värde all konsumenttjänstlagen på så säll kan få en definiliv ulformning redan från början.

Mill förslag lill ändring i 4 8 marknadsföringslagen ulgör således inle något ställningstagande i frågan huruvida förbudsmöjligheten senare bör uividgas lill att omfatta Uänsteområdel i dess helhel. Den frågan får prövas i samband med beredningen av rikllinjekommitténs övriga förslag. Den utvidgning av paragrafen som jag nu har förordat får då inarbetas i det lagförslag som därvid kan bli aktuellt.

Jag har beträffande de frågor som behandlals i della avsnill samrålt med chefen för finansdepartementet.


 


Prop. 1984/85:110


132


 


2.12.3 Konsumenlkredillagen


Följdändringar i annan lagstiftning


Mitt förslag: Om näringsidkaren vid en ijänsl som avses i konsumenl­tjänsllagen lämnar konsumenien ansiånd med någon del av belalningen eller om någon del av betalningen eriäggs med belopp som konsumen­ten får låna av näringsidkaren eller av en annan kredilgivare på grund av överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, skall vissa be­stämmelser om kreditköp i konsumentkreditlagen tillämpas. Dessa be­stämmelser gäller en särskild kreditgivares civilrätlsliga ansvar mol konsumenien i s. k. treparlsförhållanden, förbud mot vissa fordringsbe­vis, konsumentens rält och skyldighet au belala i förlid saml förbud mol s.k. avräkningsförbehåll.

Ulredningens förslag: Överensslämmer med milt förslag (se belänkandet s. 244-249).

Remissinstanserna: Det slora flertalel remissinslanser som företräder kreditgivare eller näringslivet i övrigl avslyrker förslaget om all utvidga konsumentkredillagens beslämmelser om en särskild kreditgivares civil­rätlsliga ansvar mol konsumenten i s.k. treparlsförhållanden till atl gälla även belräffande Uänster. I övrigt lämnas utredningens förslag utan erinran (se bil. 3 avsnill 14).

Skälen för mitt förslag: Konsumenlkredillagen innehåller i 8-14 88 vissa beslämmelser som f.n. är tillämpliga endasl vid kreditköp av varor. Med kreditköp avses enligt lagens 3 8 för del försia köp av en vara. vid vilket säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Till denna lyp av kredilköp hör del iradilionella avbeialningsköpei och andra delbe-lalningsköp. där prisel belalas i olika posler, men också de fall där full beialning eriäggs på en gång vid någon lidpunkl efter det alt varan har lämnals ul lill köparen. Med kredilköp avses enligt 3 8 konsumenlkredilla­gen vidare köp av en vara. vid vilkel någon del av belalningen eriäggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller någon annan kredilgivare på grund av en överenskommelse mellan säljaren och krediigivaren. Hit hör köp av den typ som representeras av de s. k. låneköpen och av konloköpen (köp med användande av kontokort e.d.). Köparen får i dessa fall låna pengar Ull köpel av en särskild kredilgivare - t.ex. en bank eller ett kontokortsföretag eller annal finansieringsförelag - och mellan kreditgi­varen och säljaren föreligger en överenskommelse av innebörd all kreditgi­varen lämnar kredil för inköp hos säljaren (se lill del nu sagda prop. 1976/77: 123 s. 157-158 och 111).

Som Ulredningen har framhällil torde krediler visserligen spela en mind­re ekonomisk roll vid sådana Uänsler som skall omfattas av konsumenl­ljänsllagen än vid konsumenlers köp av varor. Kredilgivning förekommer emellertid även i samband med de nämnda tjänsterna och kan då ha i


 


Prop. 1984/85:110                                                                 133

princip samma konstruktioner som vid kreditköp enligt konsumenlkredit-      Följdändringar

I                                                                                                     i annan lagstiftning

lagen.                                                                                                                 *'

De nyss nämnda bestämmelserna i 8-14 SS konsumentkreditlagen är avsedda atl motverka vissa icke önskvärda förhållanden i samband med kreditköp och all ge konsumenten ett räiisligl skydd mot bl.a. en del tyngande eller riskabla avlalsvillkor som har med kredilsiluationen atl göra. De skäl som ligger bakom flera av dessa beslämmelser gör sig gällande även vid kreditgivning till konsumenler i samband med Uänsler. när kreditgivningen har molsvarande konstruktion som kreditgivningen vid kreditköp.

Del sagda gäller dock inle beträffande bestämmelserna i 8 och 9 88 konsumenlkredillagen om krav på kontantinsats vid kreditköp. Dessa beslämmelser är främsl moUverade av den siiuaiion som är den vanliga vid just varuköp på kredil, nämligen all varan kan överlämnas lill konsumen­ten i omedelbar anslulning lill all avtalet iräffas. Etl viktigt skäl till att kravet på kontantinsats har införts är sålunda att del ofta kan leda till förhastade och ofördelaktiga köp, om konsumenten utan någon samtidig motprestation genast kan skaffa sig en begärlig vara (se prop. 1976/77; 123 s. 100-101). När del gäller ijänster som omfattas av den föreslagna konsu­menlUänsllagen lorde del nu berörda problemel knappast ha någon bety­delse. Härtill kommer atl ett krav på koniantinsais vid avtal om Uänster på kredil, för alt hell uppfylla ell sådani syfte som här har berörts, borde innebära alt viss betalning skulle erläggas i förskoll i samband med atl avlalel om en ijänsl iräffades. Ell krav på all konsumenien sålunda belalar en viss del av prisel för tjänsien redan innan denna ulförts skulle lypiskl sell vara ofördelakligl från konsumenlsynpunkl (jfr avsnitt 2.8.4 saml belänkandel s. 246).

På grund av del anförda anser jag. i likhel med ulredningen. all det inte bör ställas upp någol krav på konlanlinsals vid kredilgivning i samband med sådana Uänsler som skall omfattas av konsumenttjänsllagen.

I 108 konsumenlkredillagen finns beslämmelser om en kreditgivares civilrätlsliga ansvar mol konsumenien i s.k. trepartsförhållanden vid kre­dilköp. Dessa beslämmelser är av slor beiydelse för konsumentens rätts­skydd i kredilköpssilualionen. De Ullförsäkrar till en början konsumenien rällen alt mol en särskild kreditgivares krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpel som han kan göra gällande mot säljaren (108 försia styckel). Denna befogenhet för konsumenten lar sikle dels på fall där säljaren genom diskonlering e.d. överlåier eller panlsätler sin fordran mol konsumenten lill en särskild finansiär, dels på fall där kreditgi­varen såsom vid låneköp och konioköp redan från början är någon annan än säljaren men lämnar kredilen på grund av en överenskommelse med säljaren. I de förstnämnda fallen var del Udigare vanligl alt köparen genom särskilda s. k. "cut ofr'-klausuler i kredilköpsavlald skars av från möjlig­heten atl mol finansiärens krav på betalning göra invändningar på grund av


 


Prop. 1984/85:110                                                                134

köpel, t. ex. om att varan var behäftad med fel och atl köparen därför hade Följdändringar rätt till prisavdrag eller hävning m.m. (se prop. 1976/77: 123 s. 111). Enligi i annan lagstiftning 108 försia slyckel konsumenlkredillagen kan en sådan klausul inle längre åberopas av krediigivaren. I de senare fallen, där krediigivaren redan frän böljan är någon annan än säljaren, medför 108 försia stycket konsumenl­kredillagen att krediigivaren inte såsom lidigare kan freda sig mol konsu­mentens invändningar på grund av köpet under åberopande av atl kredil-avialei och köpeavialet är två separata avtal (se a. prop. s. 111-113).

Om konsumenien på grund av köpet har ett anspråk mot säljaren på återbetalning av köpeskilling, pä skadeslånd eller på någon annan presla­lion i pengar är del inie säkert alt konsumenten, om säljaren inle kan eller vill fullgöra anspråkel, kan tillgodose della enbart genom att ulnytlja sin rätt att mol den särskilda kreditgivarens krav på betalning framställa invändningar med slöd av 108 försia slyckel konsumentkreditlagen. Kon­sumenien kanske redan har eriagl full beialning enligt kredilköpsavlald eller i vart fall en så slor del av betalningen atl del som uleslår obelali inte läcker hans anspråk mol säljaren. Det har ansells rimligt all en kredilgi­vare som möjliggör eller underlättar för säljaren att utnyttja den försälj-ningsmässigl sell gynnsamma kreditköpsformen, varav de båda har fördel, i den nu berörda silualionen har ell civilrällsligl ansvar mol konsumenien som innebär alt kreditgivaren även kan bli skyldig att erlägga betalning lill konsumenien för all lillgodose dennes anspråk. 1 108 andra slyckel konsu­menlkredillagen har därför slagils fasl all krediigivaren i hithörande fall svarar lika med säljaren för alt konsumenlens bdalningsanspråk mol säl­jaren fullgörs. Kredilgivarens ansvar enligt bestämmelsen är dock begrän­sat till högsl det belopp som krediigivaren har uppburit av konsumenien med anledning av kredilen. Del är alliså fråga om en ålerbetalningsskyl-dighel för krediigivaren. som kan vara av slort värde för konsumenien om säljaren l.ex. är insolvent (se prop. 1976/77: 123 s. 113—116och 169- 172).

De skäl som ligger bakom bestämmelserna i 108 konsumenlkredillagen talar med styrka för atl dessa bör gälla även vid sådana kreditförvärv av Uänsler enligi konsumenttjänsllagen som till sin konslrukiion moisvarar kredilköpel. Del är sålunda givel all konsumenien, när krediten avser en Uänst, kan ha ett lika stort behov som vid kreditköp att mot en särskild kredilgivare framställa invändningar och betalningsanspråk som grundas på avtalet om tjänsten. Det gäller både fall då ijänslen visar sig vara behäftad med fel och fall då näringsidkaren gör sig skyldig lill dröjsmål, dvs. konlraklsbroli frän näringsidkarens sida som aktualiserar bl.a. kon­sumenlens räll all hålla inne betalning och rätten lill prisavdrag eller evenluellt hävning. Jag kan inle inse alt etl ansvar för krediigivaren i enlighet med vad som föreskrivs i 10 S konsumentkreditlagen - såsom har hävdals av flertalet remissinstanser som förelräder kredilgivare eller nä­ringslivet i övrigt - skulle medföra större problem på ijänsleområdel än pä varuköpsområdet. Härtill kommer all en reglering i enlighel med  10 8


 


Prop. 1984/85:110                                                                135

konsumenlkredillagen på konsumenttjänslområdet även synes angelägen      Följdändringar med hänsyn lill de lidigare föreslagna reglerna om verkan av en avbeställ-      ' nnan lagstiftning ning från konsumenlens sida (se avsnill 2.9).

På grund av del anförda ansluler jag mig till utredningens uppfattning all beslämmelserna i 108 konsumenlkredillagen i fortsättningen bör gälla även vid kreditförvärv av sådana Uänster som skall omfattas av konsu­menttjänstlagen, under förutsätining att kredilsiluationen moisvarar den som föreligger vid kreditköp enligi konsumentkreditlagen.

Detta medför atl också beslämmelsen i 11 8 konsumentkreditlagen om förbud mol vissa fordringsbevis bör gälla vid dessa kreditförvärv av tjäns­ter. Bestämmelsen i 118 ansluter till 108 och innehåller elt slraffsank-Uonerat förbud för krediigivaren mot att la emol växlar och andra ford­ringshandlingar av konsumenten, vilka kan medföra inskränkningar i dennes rätt atl framslälla invändningar som grundas på det bakomliggande avlalel.

1 12 och 13 88 konsumenlkredillagen finns beslämmelser belräffande förtidsbetalning vid kredilköp, dvs. betalning med frångående av en avta­lad amorteringsplan e.d. Genom 12 8 första slyckel har konsumenien getts en ovillkorlig rätl all när som helsl avsluta sill mellanhavande med kredit­givaren genom atl belala sin skuld lill denne i förlid. Del viktiga är här atl den utestående delen av kreditfordringen därvid enligt 13 S i princip skall reduceras så att konsumenten inte behöver betala kreditkoslnaden för den del av kredittiden som lill följd av förtidsbelalningen inle ulnylljas av konsumenien (beträffande innebörden av begreppen kreditfordran och kredilkoslnad se 2 8 konsumenlkredillagen). Konsumenien har sålunda genom de nämnda beslämmelserna beretts en möjlighet atl 1. ex. frigöra sig från ell alltför oförmånligt krediiavtal.

Genom 12 8 andra stycket konsumenlkredillagen har konsumenten getts etl skydd mot alltför stränga s. k. förfalloklausuler vid kreditköp, dvs. avlalsvillkor som innebär atl krediigivaren förbehåller sig räll atl kräva förtidsbdalning av konsumenten exempelvis för den händelse denne åsi­dosätter sina förpliktelser enligt kreditaviald. Av 12 S andra stycket följer att krediigivaren får göra gällande en förfalloklausul endasl vid konsumen­lens dröjsmål med beialning av kredilfordringen. Därjämte måste belal­ningsdröjsmålel vara på vissl säll kvalificeral. 1 della hänseende krävs alt konsumenien sedan mer än en månad är i dröjsmål med alt erlägga en förfallen del av kredilfordringen som uppgår lill mer än en tiondel av hela kredilfordringen eller, om dröjsmålel avser ivå eller flera vid olika lid-punkler förfallna posler, till mer än en ijugondel av hela kreditfordringen. Om kreditgivaren sålunda har räll alt kräva ut förtidsbelalning av konsu­menten, skall även i detla fall den obetalda delen av kredilfordringen enligt 13 8 reduceras på sätt som tidigare har nämnls.

De förmåner och del skydd mol alltför stränga förfalloklausuler som följer av de nu berörda beslämmelserna i 12 och 13 88 konsumenikredilla-


 


Prop. 1984/85:110                                                  136

gen kan ha betydelse för konsumenien även vid kredilförvärv av sådana      Ikraftträdande ijänsler som skall omfattas av konsumenlljänsllagen. Även dessa besläm­melser bör därför i fortsältningen gälla vid kreditförvärv av sådana tjäns­ter, om kredilsiluationen moisvarar den som föreligger vid kredilköp.

Detsamma gäller beslämmelsen i 14 8 konsumenlkredillagen, vilken in­nebär all kreditgivaren vid kreditköp inle kan med verkan mol konsumen­ten ställa upp etl s. k. avräkningsförbehåll, dvs. avtalsvillkor som ger krediigivaren rätt atl bestämma pä vilken av flera fordringar som elt av konsumenien beiall belopp skall avräknas. Om konsumenien erlägger ell belopp för avräkning på en viss kredilfordran med anledning av ell kredil­förvärv av en Uänst som är atl likställa med ett kreditköp enligt konsu­menlkredillagen, bör kreditgivaren alltså vara bunden av atl konsumenien har angelt all belalningen avser jusl denna fordran. Della har beiydelse för konsumenien särskili om del lill förvärvet av en viss Uänst knutna kredil-avialel innehåller en förfalloklausul, som skulle kunna utlösas om kreditgi­varen fick avräkna betalningen på en annan fordran som han eventuelll har mol konsumenien.

Som framgår av del lidigare sagda avser mina förslag om en utvidgning av bestämmelserna i 10-14 88 konsumentkreditlagen endasl sådana Uäns­ter som skall omfatlas av den nya konsumenlUänsllagen. Olvivelaktigl fmns del skäl som talar för alt de nämnda bestämmelserna kunde göras tillämpliga även på kreditförvärv av en del andra konsumenttjänster. Ett exempel är avtal om sällskapsresor, ett område där krediler av typen kontokredil har fått en viss utbredning. Jag anser del emellertid inte lämpligl alt ulan underiag i form av utredning och remissbehandling lägga fram förslag om en sådan ytterligare utvidgning av de här aktuella ivingan­de beslämmelserna i konsumentkreditlagen. I den mån det vid kredilgiv­ning i samband med andra konsumenttjänster än dem som skall omfattas av konsumenttjänsllagen skulle förekomma oskäliga kreditvillkor, bör del i vart fall lills vidare vara tillräckligt med de möjligheter alt angripa sådana villkor som föreligger enligt 1 8 i 1971 års avtalsvillkorslag och 368 avtals­lagen. Givelvis måsle de värderingar som ligger bakom konsumentkredil­lagens reglering beträffande bl.a. "cul-off-klausuler, förfalloklausuler och avräkningsförbehåll härvid få en avsevärd beiydelse för oskälighdsbe-dömningen. Även uianför områdel för de nämnda lagrummen lorde del ofta vara befogal med en analog tillämpning av konsumentkredillagens regler på krediiavtal rörande olika ijänster, t. ex. sällskapsresor.

2.13 Ikraftträdande m. m.

Del är angelägel all den nya konsumentljänsllagen kan träda i krafl så snart som möjligl. Del måste dock beaklas all lagen saknar direkl molsva­righel i dag och innebär en rätl omfattande reglering av elt vidsträckt område inom konsumentmarknaden. Konsumenlverkei behöver därför lid


 


Prop. 1984/85:110                                                               137

för att uiarbeta informalion om den nya lagens innehåll. Även branscher-      Kostnader och resurs-

behov

ganisalioner o.d. kan behöva sprida information om de nya reglerna och deras prakliska följder för näringsidkarsidan m. m. Vissa ulbildningsinsal­ser kommer förmodligen också all aklualiseras. En del regler i lagen lorde medföra behov av ändringar och lillägg i standardavtal o. d. som kan böra föregås av överläggningar mellan konsumentverket och berörda bransch­organisalioner. Näringsidkarsidan måsle också ges viss lid för atl anpassa sina ruliner och sin verksamhel i övrigl lill den nya lagens beslämmelser.

Med hänsyn till bl.a. dessa förhållanden och till den lid som kan antas komma alt förflyta innan riksdagen har tagit ställning lill den föreslagna lagen bör den iräda i kraft först den I januari 1986. Delsamma bör gälla belräffande den lagsliflning i övrigl som jag har förordal i del föregående.

1 enlighel med allmänna grundsatser bör reglerna i den nya konsumenl­Uänsllagen i princip lillämpas endast på avtal som har ingåtts efler lagens ikraftirädande.

2.14 Kostnader och resursbehov

Den nya konsumenttjänstlagen och de ändringar som föreslås i köpla­gen, konsumenlköplagen, marknadsföringslagen och konsumenlkredilla­gen kan knappasl medföra några nämnvärda koslnadsökningar inom berör­da service- och handelsområden. En del inilialkostnader uppkommer gi­vetvis i samband med behövliga ändringar av slandardavlal och önskvärda förbättringar av orderrutiner o.d. på särskili konsumenttjänslområdei. Dessa kostnader måste dock bli ganska marginella. Konsumenlljänstla-gens materiella regler bygger i slor utsträckning på vad som redan kan anses vara gällande räll och bör därför lolall sell inle medföra slörre koslnadsökningar. En sak för sig är all lagens regler i huvudsak är ivingan­de till konsumenlens förmån och därmed innebär ell strängare ansvar för näringsidkarna på del sättet att de inle, såsom f.n. är i princip möjligt, kan genom avtal begränsa l.ex. sitt skadeslåndsansvar vid fel eller dröjsmål o. d. 1 denna del blir det emellertid i alll väsentligt fråga om atl ekonomiska risker flyllas över från konsumenlerna lill näringsidkarsidan. Atl detta i sin tur skulle leda till särskilda prisökningar är ingalunda givet (se SOU 1972:28 s. 54), och från konsumenternas synpunkl blir del i vart fall fråga om en effekl som så all säga pulvriseras. Såväl konsumenlerna som nä­ringsidkarsidan bör kunna få en avsevärd nytta av atl rättslägel på det relativt komplicerade konsumenttjänslområdet genom den nya konsu­menttjänstlagen klarläggs genom en samlad och uttrycklig reglering.

Genomförandet av den nya konsumenlUänsllagen medför, som har be­rörts i avsnitt 2.13, beiydelsefulla uppgifier för konsumenlverkei när det gäller information och säkerligen också när del gäller förhandlingar om avlalsvillkor m. m. Det är här emellerlid inle fråga om några principielll nya uppgifter för verkel. När det gäller den information som är påkallad i samband med ikraflträdandd bör resursbehovel prövas i särskild ordning.


 


Prop. 1984/85:110                                                                138

Behovel av resurser för de uppgifter i övrigt som den nya lagstiftningen      Upprättade lagförslag

från lid till annan kan föranleda för konsumentverket bör kunna behandlas

inom ramen för den årliga prövningen av verkels resurser. Del finns inle

anledning räkna med alt den nya lagstiftningen kommer all medföra andra

koslnader och resursbehov för del allmänna som bör beaklas i förevarande

sammanhang.

3    Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom jusliliedepartemenlel uppräilals förslag lill

1.    konsumenttjänsllag,

2.    lagom ändring i lagen (1905: 38 s. t) om köp och byle av lösegendom,

3.    lag om ändring i konsumenlköplagen (1973: 877),

4.    lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418),

5.    lagom ändring i konsumenlkredillagen (1977:981).

Belräffande lagförslagel under 4 har jag samrått med chefen för finans­deparlemeniel. Förslagen bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 4.

4    Specialmotivering

4.1 Förslaget till konsumenttjänstlag

Lagen har efter mönster av annan konsumentlagstiflning fått rubriken "konsumenltjänstlag". Den reglerar emellerlid inte alla slag av tjänster som näringsidkare utför åt konsumenter utan är - i enlighel med vad som har förordats i den allmänna motiveringen (avsnitten 2.1.3, 2.2.2 och 2.11.1) - begränsad till tjänster som avser arbete på lösa och fasla saker (reparations- och servicearbeten e.d.) samt förvaring av lösa saker.

Lagen består av åtta olika avsnitt, vilka i sin tur i regel är indelade i flera underavsnilt. 1 etl första avsnitt med inledande beslämmelser anges bl.a. lagens tillämpningsområde (1 -3 88)- Näringsidkarens grundläggande skyl­digheler mol konsumenten preciseras i ell andra avsnill med rubriken uppdragel m.m. (4-8 88). Därefier följer etl tredje avsnitt om fel hos Ijänslen (9-23 88) och etl fjärde avsnitt om näringsidkarens dröjsmål (24-30 S8). Dessa avsnitt innehåller bl. a. regler om vilka påföljder som konsu­menten kan göra gällande i fall då tjänsien är felaklig eller då näringsid­karen är i dröjsmål. Ytterligare en påföljd som kan komma i fråga i dessa fall regleras i ell femle avsnitt, som har rubriken näringsidkarens skade­ståndsskyldighet m.m. (31—35 88). I etl sjätte avsnill finns bestämmelser om priset m.m. (36-41 88), medan ett sjunde avsnitt handlar om avbe­ställning av tjänsien från konsumentens sida (42-44 88). I det avslulande åttonde avsniltel regleras verkan av konsumentens dröjsmål (45-50 88).


 


Prop. 1984/85:110                                                                139

4.1.1 Inledande bestämmelser                                                       1 jj KtJL

Detla avsnitt av lagen omfattar 1 -3 88. Avsniltel inleds med en bestäm­melse som anger ramen för lagens lillämpning (I 8). Härefter följer en bestämmelse om lagens avgränsning mol avtal om köp (2 8). Avsnillet avslutas med en bestämmelse som anger att lagen i princip är ivingande lill konsumentens förmån (3 8).

Denna lag gäller avtal om tjänster som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet utför ål konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål i fall då Ijänsten avser

1.    arbete på lösa saker, dock ej behandling av levande djur,

2.    arbele på fasl egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasla saker, dock ej arbele som avser uppförande av byggnader för bosladsändamål eller annat arbete som den som uppför byggnaden har ålagil sig all utföra i samband därmed,

3.    förvaring av lösa saker, dock ej förvaring av levande djur.

(Jfr 1 kap. I och 2 88 i utredningens förslag)

Paragrafen anger tillsammans med 2 8 - vilken innehåller vissa avgräns­ningar mot köprällens regler - lagens tilllämpningsområde. Frågan härom har i den allmänna motiveringen behandlals i avsnitt 2.2 samt när det gäller förvaringsavialen i avsnitt 2.11.1 och 2.11.2.

Syftet med konsumenttjänstlagen är främsl alt genom en samlad lagreg­lering rörande tjänster av slor praktisk och ekonomisk betydelse stärka konsumenternas slällning på service- och entreprenadmarknaden i förhål­lande till typiskt sett överlägsna motparter. Lagen omfattar därför Ijänsler av vissa närmare angivna slag som näringsidkare utför ål konsumenter i sin yrkesmässiga verksamhel. Denna avgränsning av lillämpningsområdet lill atl omfatta rättsförhållanden mellan konsumenler som uppdragsgivare och näringsidkare som uppdragstagare moisvarar i princip vad som gäller enligt annan civilrätlslig konsumentlagstiflning, t. ex. konsumenlköplagen, konsumentkreditlagen, konsumentförsäkringslagen och hemförsäljningsla­gen.

Med konsument avses en enskild fysisk person som uppträder huvud­sakligen i sin egenskap av privatperson. Denna precisering av konsument-begreppet framgår av lilläggel att en ijänsl för all omfattas av lagen skall utföras ål konsumenien huvudsakligen Jör enskill ändamål. Samtidigt klar­görs därmed all lagen gäller även om Uänslen är avsedd all lill viss, men jämförelsevis mindre väsenllig del komma beslällaren lill godo för annal ändamål, framför allt i näringsverksamhet. Om gränsdragningsfrågor upp­kommer i detta hänseende, torde de regelmässigt böra lösas genom alt avgörande vikl fästs vid frågan om det föremål som tjänsten gäller är avsett huvudsakligen för konsumentens enskilda bruk eller inte. Detta lorde vanligen framgå av föremålets beskaffenhel och omständigheterna i övrigl.


 


Prop. 1984/85:110                                                                140

Lagen är sålunda inle lillämplig om l.ex. en droskägare besläller etl t 8 KtjL reparationsarbete e.d. på en droskbil som han använder i sin rörelse men som i mindre omfallning också används som privatbil. När det gäller att bedöma huruvida ett föremål är avsett huvudsakligen för konsumentens enskilda bruk bör medlemmar av konsumenlens familj eller liknande när­stående idenlifieras med konsumenten själv. Det innebär att lagen inte heller tillämpas om arbetet i det nämnda exemplet i slällei beställs av en familjemedlem, även om denne för sin del enbari använder bilen för privatbruk. Lagen bör däremot anses lillämplig, om en näringsidkare till­fälligtvis lånar en familjemedlems privatbil för all använda den i rörelsen och i samband därmed besläller en reparalion e.d. på bilen.

Evenluella ivisler om frågan huruvida del föremål som ijänsten gäller är avsell huvudsakligen för enskilt ändamål får i sisla hand avgöras med hänsyn till de omsländigheter som har varil uppfaitbara för näringsidkaren (jfr prop. 1976/77; 123 s. 154). Beställs Uänslen 1. ex. under ett firmanamn, bör näringsidkaren sålunda som regel kunna ulgå ifrån att det inte är fråga om en konsumenttjänst som omfattas av lagen.

Det nu sagda har tillämpning även belräffande arbele på byggnader o. d. Det är inte ovanligt atl en byggnad inrymmer inle bara en persons boslad utan också lokaler där han driver en butik eller en verkstad. När del då gäller arbelen som avser byggnaden som sådan, t.ex. till- eller ombygg­nadsarbeten, takbeklädnadsarbeien, fasadputsning, målning eller andra arbelen som går ul på reparation eller underhåll av byggnaden, bör del avgörande vara huruvida denna kan anses huvudsakligen ijäna bostadsän­damålet. Detla lorde ofta vara fallet om den inrymmer innehavarens sta­digvarande bostad (under förulsällning alt bosladen inle är av hell obetyd­lig omfallning i förhållande lill de utrymmen som är avsedda för närings­verksamheten). Konsumentljänsllagen är då lillämplig på sådana arbeten som nyss nämndes även om de också berör delar av byggnaden där butiken eller verkstaden är inrymd. Arbelen som inle avser byggnaden som sådan ulan uiesluiande är till nylta för näringsverksamhden, t.ex. uppsättande och underhåll av butiks- eller verkstadsinredning, faller däremol uianför lagens Ullämpningsområde.

Åven om en ijänsl avser etl föremål som för ägaren är helt eller huvud­sakligen avsett all användas för näringsverksamhet e.d., kan ijänslen komma alt omfattas av lagen därför all jusl ijänslen uiförs huvudsakligen för en konsumenls enskilda ändamål. Så är l. ex. fallel om del föremål som avses med tjänsten hyrs av beslällaren för huvudsakligen enskill ändamål och denne därvid besläller ijänslen för egen - och inle för ägarens -räkning. Här bortses då från del tidigare berörda fallel all beslällaren är en medlem av ägarens familj som bör idenlifieras med ägaren. Dei är sålunda fråga om en konsumenttjänst som faller under lagen, om en person som för privat bruk hyr en bil eller en TV-apparal besläller en reparafion av hyresföremålel för egen räkning. Delsamma gäller om en hyresgäst för egen räkning besläller en reparalion e.d. av en förhyrd lägenhet.


 


Prop. 1984/85:110                                                                141

För atl lagen skall vara tillämplig förutsätts vidare att del är fräga om en 18 KtjL tjänsl som uiförs av en näringsidkare. Termen näringsidkare skall, i över­ensslämmelse med vad som är fallel enligt annan konsumentlagstiflning, fattas i vidsiräcki mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhel av ekonomisk nalur och av sådan karakiär att den kan belecknas som yrkesmässig. Della innebär inte några slörre krav på verksamhetens omfallning. En person som på sin frilid mol ersättning -kontant eller in natura - utför Ijänster åt andra bör sålunda belraktas som näringsidkare i lagens mening så snarl det inle bara är fråga om någol enslaka uppdrag. Om han på etl eller annat sätl marknadsför sina tjänster — l.ex. genom annonser, reklamblad eller anslag i bostadsområden - bör han regelmässigt betraktas som näringsidkare. Det saknar betydelse huru­vida en Uänsl. som en sådan person utför inom ramen för en verksamhel av detta slag, har någon anknylning till hans utbildning eller anställning eller huvudsakliga sysselsättning eller ej.

Ett yllerligare villkor för lagens tillämplighet är att tjänsten utförs inom ramen för näringsidkarens yrkesmässiga verksamhel. Detta villkor torde i prakliken knappasl få någon självsländig beiydelse. Dd Uänar huvudsakli­gen till alt från lagens tillämpningsområde undanta fall då en person, som i och för sig är atl betrakta som näringsidkare, ulför en ijänsl ål någon bekant eller annan under sådana förhållanden all han därvid måsle anses handla i sin egenskap av privatperson. Del bör särskilt framhållas att villkorei inle är avsett alt generellt undanla sädana fall då en näringsidkare i sin rörelse lillfälligtvis lar på sig ett arbete som ligger utanför del yrkes­område (den bransch) inom vilket rörelsen bedrivs.

Näringsidkare i lagens mening är även statliga och kommunala organ som driver sådan verksamhel av ekonomisk nalur som lidigare har berörts, t.ex. de affärsdrivande verken. 1 den mån sådana organ utför konsument­tjänster av de slag som omfattas av lagen är den alliså lillämplig. Prakliska exempel är arbeten som utförs av kommunala energiverk och av leleverkel saml sådan förvaring av resgods m.m. som slaiens järnvägar utför (och som inte ingår i eller enbari ulgör en biförpliklelse lill själva iransporlen av godset). Lagen är däremot inte lillämplig pä arbeien m. m. som uiförs som ell led i offenllig förvaltning under sådana förhållanden all del framstår som främmande alt lala om atl del föreligger ell privaträllsligl avtalsförhål­lande mellan näringsidkaren och konsumenien. Den solning som före­skrivs i offentligrätlslig ordning bör på grund härav anses falla uianför lagens tillämpningsområde (jfr marknadsdomstolens dom 1976: 15).

Avgränsningen av lagens tillämpningsområde lill rättsförhållanden mel­lan konsumenler (privatpersoner) som uppdragsgivare och näringsidkare som uppdragstagare innebär att åtskilliga partsrelationer faller uianför lagen som sådan. Så är bl.a. fallel med avtal mellan två näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet, dvs. avtal där även uppdragsgivaren är en näringsidkare som besläller Uänsten för sin yrkesmässiga verksamhel.


 


Prop. 1984/85:110                                                   142

Detsamma gäller avial där uppdragsgivaren är en juridisk person, vare sig      1 § KtJL denna driver näringsverksamhet eller ej. Lagen är sålunda inle lillämplig på Uänsler där uppdragsgivaren är elt bolag eller en ideell förening e.d., såsom en villaägareförening. Inle heller gäller lagen för ijänster som uiförs ål dödsbon.

Lagen bygger lill slor del på vad som kan anias ulgöra generelll gällande oskriven räll inom Uänsleområdet. Den torde därför ofta kunna tillämpas analogi i partsförhållanden som faller uianför del i lagen angivna tillämp­ningsområdet. I första hand blir del naturligtvis aktuellt all i sådana parts­förhållanden helt eller delvis använda reglerna i lagen som disposiiiv rält, dvs. som utfyllande regler i frågor som inle har reglerais genom avtalet mellan parterna. Lagen bör emellertid också kunna ge ledning när det gäller all bedöma huruvida ell villkor i ett avtal, som på grund av partsför-hållandd faller uianför lagens tillämpningsområde, är atl betrakta som oskäligl enligt generalklausulen i 368 avtalslagen, enligt 1971 års avialsvill­korslag eller enligt den i prop. 1983/84: 92 föreslagna lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Del är givet all konsumenttjänsllagen i båda de nu berörda hänseendena bör kunna Ullmäias alll slörre beiydelse ju mer den akluella avtalssituationen liknar de avialssilualioner som omfattas av lagen som sådan. Särskili när del gäller ijänsler som utförs ål icke näringsdri­vande dödsbon kan del ligga nära till hands alt på della sätt i prakliken låla lagen slå igenom som ivingande rält.

Lagen är inle lillämplig på avial som är atl hänföra lill anställningsavtal, dvs. fall där den arbetspreslerande parten intar ställning av arbelslagare hos den åt vilken Uänslen uiförs. Frågan huruvida den som ulför en ijänsl ål någon annan är all anse som arbetstagare hos denne får avgöras enligt de principer för bedömningen av denna fråga som har utbildats i rättstillämp­ningen (se SOU 1975: I s. 722-725; jfr SOU 1981:31 s. 63-66).

1 enlighel med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.1.3) har lagsliftningen inriktats pä konsumenttjänster som från rättslig och praklisk synpunkl framsiår som särskili centrala. Delta gäller främsl Ijänsler av lypen byggnads- och anläggningsarbden saml reparalio-ner. underhåll och Ullverkning m. m. avseende olika föremål. Av skäl som närmare har redovisats i avsnitt 2.11.1 har det ansells lämpligt alt i sam­manhanget reglera också konsumenttjänster som avser förvaring av egen­dom. De olika slag av ijänsler som sålunda omfattas av lagen anges under punkl 1-3 i förevarande paragraf.

Enligi punkt I och 2 gäller lagen - med vissa särskili angivna undanlag — belräffande konsumenlijänsler som avser arbete på lösa saker eller på fasl egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vallen eller på andra fasla saker. Genom ullrycket "arbele på" klargörs att det skall vara fråga om materielll (fysiskt) arbete som skall avsätta ell maleri-ellt (fysiskt) resulial på föremålel för ijänslen eller frambringa en sak. Huruvida arbelel görs manuelli eller maskinelll saknar beiydelse. Lagen är


 


Prop. 1984/85:110                                                                143

alltså tillämplig såväl på avancerade hanlverksUänster som på enkla och i      I § KiJL huvudsak maskinellt utförda arbeten.

De avtalstyper som avses i punkt 1 och 2 är sådana som tradiUonellt brukar hänföras till det s.k. materiella arbetsbetinget. Hit hör allehanda ändrings-, reparations-, underhålls-, installations- och tillverkningsarbeien (jfr dock 2 8). Till arbete pä lösa saker eller fasl egendom o.d. hör vidare olika rengöringsarbeten säsom tvättning av kläder och andra saker samt städning. Även arbete som går ut på destruktion av saker, exempelvis rivning av byggnader, omfattas av beskrivningen i punkt 1 och 2.

Bortsett från vad som följer av de särskilda undantagen från lagens tillämpningsområde saknar det betydelse vad det är för en sak, lös eller fast, som arbetet avser. Inte heller har arbetets omfattning någon betydelse för frågan om lagens tillämplighet. Den gäller alltså både för borllagning av en fläck på ett klädesplagg och för byggnads- eller anläggningsarbeten av betydande omfattning. Arbelels omfattning och karaktär kan dock självfal­lel fä viss betydelse när det gäller tillämpningen av enskilda bestämmelser i lagen.

Lagen är tillämplig inte bara på avtal om engångsprestationer utan även på fortlöpande Uänster avseende arbete på lösa saker eller fasl egendom o. d. Ofta förekommande avtal av del slaget är sådana som gäller t. ex. årlig service på värmepannor.

Avtal som huvudsakligen går ut på transport av ett föremål omfattas inte av lagen, och inte heller avtal som huvudsakligen gär ut på att ett föremål skall testas i ett eller annat avseende. Självfallet är lagen dock tillämplig på transporter och testningar som ingår som ett led i näringsidkarens förplik­telser enligt ett avtal som huvudsakligen går ut på arbele pä ett föremål. När det gäller en förberedande undersökning som en näringsidkare ulför för att ulreda omfattningen av eller kostnaden för ett arbele som han förutsätts utföra kan hänvisas till specialmoliveringen till 37 8.

Ett avtal som avser materiellt arbete på en lös sak eller på fast egendom o.d. faller under lagen även om det inrymmer intellektuella eller andra immateriella moment, l.ex. konstnärliga, som ingår som en del i utföran­det av arbetet. De flesla avtal som sluls mellan näringsidkare och konsu­menter om arbete på lösa saker eller fast egendom o. d. innebär sålunda ett moment av rådgivning, som i lagen fastslås genom bestämmelsen om näringsidkarens skyldighet att med lillböriig omsorg la till vara konsumen­tens inlressen (4S). Kravel pä ett fackmässigt tillfredsställande utförande av Uänsten (4 8) innefallar givelvis sådana moment som au näringsidkaren tillämpar en fackmans omdöme i olika hänseenden, att han planerar arbe­tet på ett fackmässigt sätt och alt han tillgodoser vissa estetiska krav på resultatet av Uänsten. Vissa arbeten kräver att näringsidkaren upprättar ritningar eller gör nödvändiga beräkningar av olika slag. Andra arbeten kräver ett större eller mindre mått av konstnärlighet, t.ex. vissa måleri-och andra dekorationsarbeten samt sådana arbeten som renovering av


 


Prop. 1984/85:110                                                                144

antika möbler. inskripUonsarbeten. gravyrarbeien och stämning av musik-      l 8 KtjL instrument.

Den omständigheten au ett arbete på cn lös sak eller på fast egendom o.d. förutsätter konsinäriiga eller andra immateriella prestationer frän näringsidkarens sida har alltså i princip inte någon betydelse för frågan om lagens Ullämplighet. En annan sak är att ett rent konstnärligt moment i ett sådant arbete kan kräva särskilda bedömningar när det gäller att avgöra exempelvis om yänsten kan anses behäftad med fel.

I vissa fall kan det immateriella momeniei i dt arbele dock vara så helt dominerande att det framstår som främmande att karaktärisera avtalet som ett avtal om arbete på lös sak e.d. Lagen torde t.ex. inte kunna anses tilllämplig på etl avtal som innebär au en näringsidkare tar på sig atl för en konsumenls räkning uiarbeta dl dalaprogram för konsumenlens hemdator och mala in delta på ell magneiband som tillhandahålls av konsumenien. Gränsdragningsfrågor av detta slag, vilka knappast torde bli av nägon slörre praktisk betydelse, får överlåtas åt rättstillämpningen.

Lagen är inte lillämplig på frislående konsultuppdrag av immateriell natur mellan en näringsidkare och en konsument, även om uppdraget har viss anknytning lill elt arbete pä en lös sak eller på fast egendom o. d. Den gäller alltså inte i förhållandet mellan konsumenien och en av denne anlitad arkitekt som upprättar ritningar och arbetsbeskrivningar för exempelvis en byggnad. Om den näringsidkare som skall uppföra t.ex. ett garage åt konsumenten har ålagit sig au även upprätta ritningar m.m. för byggna­den, är lagen däremot - i enlighet med det tidigare sagda - tillämplig även på delta momeni i näringsidkarens preslation. Detla gäller vare sig han upprättar ritningarna själv eller anlitar någon annan för detla led i ulföran­del av del avtalade arbetet.

Enligt punkt 1 omfattar lagen i princip arbele på lösa saker. Vad som avses med lösa saker - ibland även betecknade som lösöre - torde inte kräva nägon närmare förklaring i detta sammanhang. 1 enlighet med vad som har sagts i avsnitt 2.2.2 undantas emellertid från lagens tillämpnings­område avial som avser behandling av levande djur. Velerinärmedicinska ijänsler och ijänster som trimning av levande djur faller alltså uianför lagen. Arbete på döda djur - t. ex. uppstoppning, styckning eller skinnbe­redning - omfattas däremol av lagen.

Med anledning av vad som har anförts av en remissinstans bör framhål­las att lagen inte omfattar behandling av personer, levande eller döda. Delta innebär att lagen inte år tillämplig på medicinsk behandling av människor eller t.ex. frisörUänster. liksom inte heller på tjänster som utförs av begravningsbyråer för begravning av döda.

Enligt punkt 2 omfattar lagen vidare i princip Uänsler som avser arbele pä fast egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vallen eller på andra fasla saker . Redaktionellt avviker denna beskrivning av kretsen av föremål något från den beskrivning som upptogs i utiedning-


 


Prop. 1984/85:110                                                               145

ens lagförslag. Någon saklig skillnad i förhållande lill vad ulredningen har      l § KtjL åsyftal föreligger dock inle.

Ullrycket fast egendom anknyter lill begreppsbildningen i 1 och 2 kap. jordabalken. Det innebär alt redan detta ullryck - beroende på ägarförhål­landena — kan inneslula de saker som därefier räknas upp i beskrivningen i punkt 2. Byggnader och andra anläggningar på mark eller i vatten nämns emellertid här särskilt, eftersom de inle ulgör fasl egendom enligt jordabal­ken om de ägs av någon annan än den som äger marken eller vallenområ­det. De betraklas då i slället som lös egendom, varvid de dock som regel inle är att hänföra till lösa saker ulan brukar belecknas som fasta saker. Motsvarande gäller belräffande fasla saker i övrigl, l.ex. föremål som genom murning har fäsials vid en byggnad.

Prakliska exempel på arbelen som enligt punkl 2 faller inom lagens ram är till en början markbearbdningsarbeten av olika slag som jordplanering, anläggande av gräsmattor o.d., brunnsborrning saml grävnings- och sprängningsarbeien. Lagen omfattar vidare byggande av anläggningar som murar, brunnar, siängsel och bryggor m. m. Andra vanliga och beiydelse­fulla arbelen som omfattas av lagen är reparations- och underhållsarbeten på byggnader och anläggningar, t. ex. målning, fasadputsning, takbekläd­nadsarbeien, städning och andra rengöringsarbeten. Under lagen faller vidare om- och tillbyggnadsarbelen saml även sådana nybyggnadsarbeten som inle utgör uppförande av bosladshus ulan avser byggande av l.ex. friliggande garage- eller förrådsbyggnader. Slulligen kan nämnas arbelen som trädgårdsskölsel, irädfällning, bryining av slubbar och snöröjning. Exemplifieringen är självfallel inle uttömmande.

Av skäl som har redovisats i avsnill 2.2.2 gäller - i vart fall lills vidare — vissa undanlag från lagens tillämpningsområde under punkl 2. Dessa undanlag gäller framför alll arbele som avser uppförande av byggnader för bostadsändamål, såväl fritidshus som byggnader för permanent boende. Vidare undantas annat arbele på fasl egendom, byggnader o.d. som i samband med uppförandet av elt bosladshus skall ulföras av den närings­idkare som genlemol konsumenien har ålagil sig alt uppföra själva bo­stadsbyggnaden.

Typexemplet på den situalion som avses med dessa undanlagsregler är etl enlreprenadavial mellan en konsumenl och en byggmäslare som går ul pä att byggmästaren - själv eller helt eller delvis med anlitande av under­entreprenörer - skall uppföra elt helt funktionsfärdigl bosladshus ål kon­sumenten och i samband därmed också bygga ell garage på lomten, ulföra anläggningsarbeten för trädgården och sälta upp staket m. m. I elt sådani fall kommer alliså inle bara uppförandel av själva bosladsbyggnaden ulan också arbetena med dess fasta inredning och utrustning, liksom övriga arbelen som omfatlas av avlalel mellan byggmäsiaren och konsumenten, att falla uianför lagen och i princip följa de rättsregler som gäller för sådana arbelen. Skälel till att undantagsreglerna har utformats på delta sätt är, 10   Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110


 


Prop. 1984/85:110                                                   146

som har framhållits i avsnill 2.2.2, all del har ansells olämpligl all låta      1 § KtJL skilda regelsyslem bli lillämpliga på olika delar av en samlad överenskom­melse mellan konsumenien och den näringsidkare som har ålagit sig atl uppföra själva bosladsbyggnaden.

När det gäller tillämpningen av den grundläggande undantagsregeln av­seende uppförande av byggnader för bosladsändamål kan i enslaka fall uppkomma frågan huruvida ett arbete är att betrakta som uppförande av en ny sådan byggnad eller som tillbyggnad av ett befintligt bosladshus. Del avgörande bör här i princip vara det rent fysiska sambandet. Om arbetet fordrar ingrepp i en befintlig bostadsbyggnad och åstadkommer atl denna utökas med nya rum som hänger samman med de redan befintliga bostads­utrymmena, bör arbelel räknas som ell Ullbyggnadsarbde och inle som uppförande av en byggnad för bosladsändamål. Byggandet av en frilig­gande flygel lill ell befintligl bosladshus bör däremol betraktas som uppfö­rande av en byggnad för bosladsändamål och omfattas alliså av undanlags­regeln. Della gäller även om den nya byggnaden förses med värme e.d. från den tidigare befinlliga. Om de arbeten som fordras för det ändamälel skall i samband med nybyggnadsarbdei utföras av samma näringsidkare som har åtagit sig detta, kommer även dessa arbelen all vara undaniagna från tillämpningen av den nya lagen.

Som uppförande av byggnader för bostadsändamål bör givetvis räknas det fallel att en näringsidkare uppför l.ex. ett fritidshus med materialet från en nedmonierad byggnad, även om byggnaden blir likadan som den som har monterats ned. Är det en och samma näringsidkare som har ålagit sig atl i ett sammanhang montera ned den gamla byggnaden och uppföra den nya, kommer också nedmonteringsarbeld all falla utanför lagen. Del är däremol inte fråga om ell sådani nybyggnadsarbele som avses med undantagsregeln, om "innanmäld" i en befintlig byggnad ersätts med nyll sedan del gamla har rivils ul.

Med uppförande av byggnader avses endasl uppförandet av själva bygg­nadskroppen med avgränsningar utåt i form av grund, väggar och tak saml invändiga avgränsningar i form av väggar m.m. mellan olika utrymmen. Om konsumenten har beslälll dessa arbelen av olika näringsidkare, bör undanlagsreglerna i allmänhet anses lillämpliga för var och en av dem. Har konsumenien sålunda avlalal med en näringsidkare om atl denne skall utföra gjutning och murning av grunden för etl bosladshus och med en annan om alt denne skall uppföra återstoden av byggnadskroppen, bör alltså som regel båda avtalen anses falla utanför lagens tilllämpningsom­råde. Molsvarande bör gälla om konsumenien själv ulför den ena eller andra delen av arbdena.

Undanlagsregeln avseende uppförande av byggnader är däremol inle lillämplig på arbeten som går ut på alt förse byggnadskroppen med fasl inredning och övrig utrustning, t.ex. inläggning av parkettgolv, el- och VVS-installalion m. m. 1 det stora flertalel fall lorde sådana arbelen ändå


 


Prop. 1984/85:110                                                                147

komma all falla uianför lagens Ullämpningsområde därför all de skall 1 8 KtjL utföras av samma näringsidkare som har åtagit sig att uppföra byggnaden. Har konsumenten däremol själv träffat avtal med en eller flera andra näringsidkare om sådana ulruslningsarbeien m. m., är lagen lillämplig be­lräffande de arbeten som denne eller dessa ulför. Delsamma gäller om konsumenien har avlalal med andra näringsidkare än den som uppför byggnaden om att de skall ulföra anläggningsarbden för en trädgård eller liknande arbeten.

För alt undanlagsregeln avseende andra arbelen än uppförandet av själva den nya bosladsbyggnaden skall bli lillämplig förulsalls all den näringsidkare som uppför byggnaden har ålagil sig alt ulföra de andra arbetena "i samband därmed". Häri ligger inle bara etl krav på elt vissl lidsmässigt samband mellan de olika arbetena. Dessulom krävs elt sådani funktionellt och avtalsmässigl samband mellan dessa all det framstår som naturiigl och ändamålsenligt atl betrakta dem som ingående i ell enhetligt uppdrag - syftande till alt konsumenien skall erhålla ett bostadshus med vad därtill hör - för vars olika delar inte bör tillämpas skilda rättsliga regelsyslem. Elt sådant samband kan inle anses föreligga, om en näringsid­kare som har uppfört etl bostadshus åt konsumenien någon lid därefier kontrakieras även för all ulföra anläggningsarbelen på lomlen e.d. I ell sådant fall gäller alltså konsumenlUänsllagen belräffande de senare arbe­tena, vilkel inte lorde medföra några sådana olägenheter som har föranlett de här aktuella undantagsreglerna.

Undanlagd avseende andra arbelen än uppförandet av en bostadsbygg­nad bör med hänsyn Ull del nyss sagda inle heller anses tillämpligl belräf­fande arbelen som lypiskl sell inle har med den ifrågavarande nybyggna-lionen atl göra, även om de av prakliska skäl e.d. uiförs samiidigi med denna. Del kan 1. ex. vara fråga om vanliga underhålls- eller reparalionsar-belen på redan befintliga byggnader eller anläggningar.

Enligt punkl 3 gäller lagen även belräffande konsumenttjänster som avser förvaring av lösa saker. Frågan härom har behandlals i avsnill 2.11 i den allmänna moliveringen. Som där har redovisals finns sedan länge vissa bestämmelser om förvaring av gods i 12 kap. handelsbalken. Konsumenl­ljänsllagen lar i sin egenskap av speciallag rörande förvaring av lösa saker i konsumenlförhållanden över dessa beslämmelser.

Med förvaring avses ell avtal som innebär atl näringsidkaren lar på sig all för konsumenlens räkning förvara och vårda en sak så att denna sedermera kan återiämnas i samma skick som när den togs emot av näringsidkaren. Exempel på vanligl förekommande förvaringsavtal som omfatlas av lagen är sådana som gäller magasinering av möbler, sommar­förvaring av pälsar, vinlerförvaring av bålar, förvaring av kläder och andra persedlar i restauranggarderober o.d. samt bagageförvaring som inte en­bart ulgör etl underordnat momeni i ell transportavtal.


 


Prop. 1984/85:110                                                                148

En gränsdragningsfråga som kan uppkomma vid tillämpningen av lagen 1 § KiJL gäller skiljelinjen mellan å ena sidan avtal om förvaring och å andra sidan avtal som endast går ut pä all näringsidkaren ställer elt förvaringsutrymme eller en uppslällningsplals e.d. lill konsumenlens förfogande och som därför är all bdrakla som ell avtal om hyra e.d. På avtal av denna senare typ är konsumenltjänsllagen inte tillämplig.

1 princip bör gränsen härvid dras med uigångspunkl i atl del utmärkande för förvaringsavtald är näringsidkarens förvarings- och vårdplikt, vilken medför atl förvaringsavtald brukar hänföras lill kaiegorin avtal om arbets­prestationer. För all elt förvaringsavtal skall anses föreligga lorde del alliså krävas all näringsidkaren har ålagil sig att la hand om ell föremål och all ägna della viss vård i form av bevakning eller annan lillsyn som i princip är inriklad jusl på del ifrågavarande föremålel.

Om en konsumenl på en järnvägs- eller busslalion använder sig av ett sådant förvaringsfack som där ofta ställs lill allmänhetens förfogande eller om en konsumenl hyr ell bankfack hos en bank eller får tillgång lill elt låsbart förvaringsfack i en hotellreception e.d., är del sålunda som regel inle fråga om ell avial om förvaring. Om ell föremål las om hand av personalen på järnvägs- eller busslalionen, av personalen i banken eller av personalen på holelld, föreligger däremol i allmänhel ell avial om förva­ring även om föremålet,bara las om hand för inlåsning i dl bankvalv, elt kassaskåp eller någol annal förvaringsutrymme som konsumenten inle har direkl lillgång lill. Uppställning av en bil på en aulomalbdjänad parke-ringsplals eller i ell aulomatbdjänai garage innebär som regel inle all ell avial om förvaring har slutits. På samma säll bör bedömas fall där avgiften för uppsiällningen las upp av områdes- eller garageinnehavarens personal men denna inle fyller någon annan funklion i förhållande lill konsumenien. Om parkeringsområdds eller garagets innehavare uttryckligen eller under­förstått lar på sig all kontrollera alt bilen inte hämlas ul av någon annan än den som på ell eller annat sätt kan legitimera sig, 1. ex. genom att förde etl bevis angående uppställningen, lorde del däremol i princip få anses vara fråga om etl förvaringsavtal, låt vara all vårdpliklen i ett sådani fall kan vara uttunnad till all avse i huvudsak endasl ullämningskontrollen. Om en bålägare hos ett varv e.d. får disponera en plals för vinteruppläggning av bålen innebär enbart denna omsländighel inle all det kan anses föreligga ell avtal om förvaring av bålen. Har varvsägaren ålagil sig att ägna bålen tillsyn under uppläggningsliden föreligger däremol etl förvaringsavtal.

Även om gränsen mellan avtal om förvaring och avtal om nyttjanderätt till ett förvaringsutrymme e.d. principiellt sell är klar, kan del naluriigtvis inte uteslutas alt gränsdragningsfrågor stundom kan uppkomma i prakli­ken. 1 sisla hand får sådana frågor lösas i rättstillämpningen, varvid hänsyn naluriigtvis måste las inle bara till del formella innehållel i parternas avtal utan också till hur förhållandel mellan parierna fakliskl gestaltar sig saml till omständigheterna i övrigt. Del bör lilläggas att frågan huruvida elt avtal


 


Prop. 1984/85:110                                                                149

mellan en näringsidkare och en konsumenl är all hänföra lill den ena eller      1 § KtJL

den andra avtalstypen självfallel inle är ensaml avgörande när del gäller

l.ex. konsumenlens möjligheter atl av näringsidkaren få ersättning för

skador på egendom som förvaras på vissl sätt. Även ett avtal om hyra av

ell förvaringsuirymme e.d. kan innebära förpliktelser för näringsidkaren

vars åsidosättande kan ådra honom bl.a. etl sådant skadeslåndsansvar.

Som har berörts i den allmänna moliveringen (avsnitt 2.11.1) kan ell momeni av förvaring ulgöra en biförpliklelse för näringsidkaren enligt ett avtal som i huvudsak går ul på en annan preslalion från näringsidkarens sida, t.ex. transport av gods. I sådana fall bör i allmänhet de regler som gäller för huvudförpliktelsen tillämpas även för förvaringsmomentd. Avta­let bör alltså inte lill någon del betraktas som ell sådant avtal om förvaring som faller under konsumenlljänsllagen. Della får beiydelse bl.a. om de regler som gäller beträffande huvudförpliklelsen - såsom exempelvis lag­sliftningen rörande vissa transportavtal - innebär eller tillåter begräns­ningar av näringsidkarens ansvar för skador på omhändertaget gods.

På samma sätt bör i princip bedömas den situationen att ett momeni av förvaring ingår som en biförpliklelse lill ell sådant avtal om arbete på egendom som omfattas av konsumenlljänsllagen, såsom nären bil eller en annan lös sak överlämnas i näringsidkarens besittning för ell reparalions­arbele e.d. Delta betyder all lagens särskilda regler rörande avtal om förvaring inte är direkt lillämpliga på förvaringsmomentd i ell sådant avial. Förhållandel har dock ringa praklisk beiydelse med hänsyn till all näringsidkarens ansvar vid skador på konsumenlens egendom medan den befinner sig i näringsidkarens besittning är i huvudsak delsamma vare sig förvaringsåtagandel är hans huvudförpliklelse eller förvaringsmomeniel utgör en biförpliklelse lill ell åiagande all ulföra arbete på elt föremål.

I många fall kan å andra sidan arbele på en lös sak ingå som elt moment i näringsidkarens vårdplikt enligt ett avtal om förvaring av saken. Ell sådani arbele bör då i princip bedömas enbart som ett led i fullgörandet av förvaringsavtalet. Del kan l.ex. vara fråga om rengöring av etl föremål inför förvaringen, arbele som fordras för atl föremålels skick skall bibehål­las under förvaringen eller demoniering av viss utrustning från ell föremål inför förvaring av föremålel och senare påmonlering av ulruslningen inför uilämnande av föremålel lill konsumenien. Molsvarande gäller om förva-ringsavialel innefattar ell i förhållande lill förvaringsåtagandel underord­nat transporlmomeni e.d., exempelvis bogsering av en bil lill en uppsläll­ningsplals för förvaring av bilen.

Förhållandena kan emellertid också vara sådana all exempelvis dl avtal om förvaring av en lös sak och ell avial om arbele på saken bör bedömas som Ivå separala avtal mellan näringsidkaren och konsumenien. Så kan vara fallet om ell varv som har ålagit sig vinlerförvaring av en båt också skall ulföra ulmslnings- eller reparationsarbelen på båten, vilka inte kan anses ulgöra endasl moment i vårdpliklen enligi förvaringsavialel, eller om


 


Prop. 1984/85:110                                                   150

en näringsidkare som har ålagil sig sommarförvaring av en päls också skall t § KtJL ulföra ändringsarbeten på denna. På motsvarande sätt kan t. ex. ell avtal om transport av en sak ha kombinerats med ell avial om förvaring av saken som måste anses ligga vid sidan av transportaviald. I sådana fall skall belräffande vari och ett av avtalen lillämpas de regler som gäller för del avlalel. Delta hindrar inte att ett väsentligt kontraktsbrott från näringsid­karens sida med avseende på ell av avtalen i vissa fall kan ge upphov Ull en rält för konsumenien all häva båda avtalen.

Som nyss nämndes bör förvaring som endasl utgör ett led i fullgörandd av ell iransportavial eller annars en biförpliklelse enligt ell sådant avtal i princip bedömas enligt de regler som gäller för del akluella transportavta­let. 1 allmänhel lorde del här vara fråga om förvaring som sker medan egendom befinner sig under befordran enligt ell transporiavial eller som sker i omedelbar anslulning till iransporlens påbörjande eller avslulande. Det gäller bl.a. sådan förvaring av resgods som regleras i den i prop. 1983/84:117 föreslagna järnvägstrafiklagen. En speciell situation föreligger dock då en passagerare på ell fartyg överlämnar värdeföremål lill befälha­varen eller någon annan represenianl för borlfraklaren för säker förvaring under en sjöresa. Bortfraktarens ansvarighet för skador avseende den förvarade egendomen regleras i 6 kap. sjölagen (1891:35 s. 1, ändringar i 6 kap. gjorda senast 1983:699). Dessa beslämmelser bör i förhållande lill konsumenlUänsllagen uppfattas som sådan speciallagsliflning som uteslu-ler tillämpningen av konsumentljänsllagens regler om förvaring.

Objektet för förvaringsavtal som enligt punkl 3 omfatlas av konsumenl­Uänsllagen är lösa saker, dvs. samma kaiegori av föremål som avses under punkl 1 i förevarande paragraf. 1 enlighel med vad som har anförts i avsnill 2.11.2 undantas från lagens tillämpningsområde förvaring av levande djur.

Till lösa saker bör vid tillämpningen av lagen räknas även handlingar av värdepappers natur. Värdepapper brukar visserligen i många sammanhang inle hänföras till egendomskalegorin "lösa saker" utan i stället betraklas som en särskild kaiegori under del vidare rättsliga begreppel "lös egen­dom". Detla sker emellertid i sammanhang där del väsenlliga inle är värdepapperet som ett fysiskt föremål, ulan i slället de räuigheler som represenleras av papperd. Värdepapper framlräder dock även som fysiska föremål och bör som sådana omfattas av konsumentljänsllagens regler om förvaring av lösa saker.

Del bör dock underslrykas all lagen, när del gäller förvaring av värde­papper, inte är avsedd atl reglera annal eller mera än den förvarings- och vårdplikt som är förknippad med förvaringen av värdepapper jusl i deras egenskap av fysiska föremål. Lagen lar däremol inle sikle på den rättsliga vården (förvallningen) av värdepapper och reglerar alliså inle i. ex. frågan om vilka ålgärder som en förvarare kan vara skyldig alt vidla i syfte atl bevara de rättigheter som representeras av elt värdepapper. Frågor av del slaget får lösas genom särskilt avtal mellan parterna, vars rättsverkningar


 


Prop. 1984/85:110                                                                151

m. m. i princip inle regleras av konsumenttjänsllagen. Ell avtal som inne- 2 § KtJL bär all värdepapper har överlämnals lill någon huvudsakligen för sådan förvalming som nu har nämnls, medan förvaringen av värdepapperen som fysiska föremål framstår enbart som en biförpliklelse till den rättsliga vården, bör i enlighel med det tidigare sagda anses i sin helhel falla utanför konsumenlljänsllagen.

1 fråga om förvaring och vård av omyndigas värdehandlingar finns särskilda beslämmelser av i huvudsak ivingande natur i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar (ändrad senasl 1981: 1335). Lagen gäller enligt 1 8 i fall då värdehandlingar för en omyndigs räkning har salls ned i öppel förvar hos riksbanken eller annan bank enligt beslämmelserna i föräldrabalken. liksom då i annal fall en bank har i öppel förvar sådana värdehandlingar Ullhörande en omyndig på vilka föräldrabalkens besläm­melser om nedsatta värdehandlingar skall tillämpas. Enligt 15 8 lillämpas lagen också på vård av värdehandlingar som lillhör någon för vilken god man har förordnals enligi 18 kap. 3 eller 4 8 föräldrabalken. När det gäller inhemska värdehandlingar reglerar lagen om vård av omyndigs värdehand­lingar, såväl den renl fysiska som den rättsliga vården av handlingarna, medan den beträffande utländska värdehandlingar ålägger banken ansvar endasl för den fysiska förvaringen av handlingarna. 1 fråga om sådan förvaring som omfatlas av lagen om vård av omyndigs värdehandlingar bör denna belraktas som en specialreglering i förhållande till konsumenttjänst­lagen, vilket medför att den lagen inte är tillämplig.

Lagen gäller inle

1.  tillverkning av lösa saker, utom då konsumenien skall tillhandahålla en väsenllig del av malerialel,

2.  installation, montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för alt fullgöra ell avtal om köp av en lös sak,

3.  arbele som en näringsidkare ulför för all avhjälpa fel i egendom som han har sålt.

(Jfr 1 kap. 2 8 i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller beslämmelser rörande avgränsningen av lagens tillämpningsområde gentemot de regler som gäller för köp, i första hand de till konsumentens förmån ivingande reglerna i konsumenlköplagen.

Punkl I

Genom punkl 1 klargörs atl konsumentljänsllagen inle gäller för sådana tillverkningsavtal som enligt 2 8 köplagen skall anses som köp (s. k. besläll-ningsköp). 1 förhållande till den paragrafen har förevarande beslämmelse gells en modernare språklig ulformning och anpassais lill vad som prelimi­närt har överenskommits under del arbete på en ny köplag som f.n. bedrivs i nordisk samverkan.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 152

I sak är bestämmelsen i punkt I avsedd atl ansluta lill beslämmelsen 12 8      2 § KtjL köplagen på så sålt atl sådana avial om tillverkning av lösa saker som inle faller under köplagen i stället skall anses som avtal om Uänster.

Del avgörande blir härvid i princip vad avlalel mellan parterna innebär i fråga om tillhandahållande av det material som behövs för att tillverka eller framställa den sak som avtalet avser. 1 2 8 köplagen sägs i detta hänseende att ett avtal om Ullverkning av ell föremål är all anse som köp, om tillverkaren skall "ämnet därtill beslå". Del anses emellertid tillräckligt atl tillverkaren skall hålla med.del huvudsakliga malerialel (se Almén-Eklund, Om köp och byle av lös egendom, 1960, s. 55-56). Detta förhållande återspeglas i den nu aktuella beslämmelsen genom atl del av denna fram­går all konsumentljänsllagen skall lillämpas på elt tillverkningsavtal en­dasl om konsumenien skall Ullhandahålla en väsenllig del av malerialel (ämnel) lill den sak som skall tillverkas.

Punkt I är avsedd alt omfatta även avtal som är all jämställa med tillverkningsavtal men belräffande vilka del kan framstå som mindre träf­fande all använda termen tillverkning, t. ex. avial om odling av växter e.d. (jfr SOU 1976:66 s. 205).

Som exempel på vanligt förekommande avtal som enligt punkl I inle omfattas av konsumenttjänstlagen ulan är alt anse som beställningsköp kan nämnas tillverkning av nycklar, framställning av fotografier eller foto­kopior genom kopiering av inlämnade negativ eller förlagor och mått-beställning av kläder hos en affär som tillhandahåller tygel. Del är fråga om tillverkning av en lös sak enligt punkl I även om föremålel efler Ullverk-ningen skall förenas med marken eller med en byggnad e.d. på elt sådani säll att föremålel därigenom blir all anse som fast egendom enligt besläm­melserna i 2 kap. jordabalken eller kommer att ulgöra en fasl sak, l.ex. byggnad eller anläggning på annans mark. Om en konsumenl hos en näringsidkare besläller Ullverkning av ell monleringsfärdigl hus, är del alliså fråga om ell lillverkningsavial som enligt 2 8 köplagen skall anses som köp och som faller uianför konsumenujänsllagens Ullämpningsområ­de. Delsamma gäller, om en konsumenl besläller Ullverkning av fönslerbå-gar lill en byggnad eller av ell slakel som skall levereras i seklioner för all sällas upp runl konsumenlens toml, förutsatt all näringsidkaren skall hålla med del huvudsakliga malerialel. Del är däremol inle fråga om elt s.k. beställningsköp utan i ställd om en tjänsl som omfattas av konsumenl­ljänsllagen, om näringsidkaren förfärdigar en sak som i och med fillverk­ningen anlar karaklären av fasl egendom eller fasl sak.

Som framgår av del lidigare sagda är beslämmelsen i punkt I inle avsedd alt ändra den gränsdragning mellan å ena sidan avial om köp och å andra sidan avial av lypen arbelsbeUng som följer av 2 S köplagen. När det gäller yllerligare ddaljfrågor rörande denna gränsdragning kan därför hänvisas lill den köprältsliga litteraturen (se bl.a. Almén-Eklund s. 53-57).


 


Prop. 1984/85:110                                                            153

Punkl 2                                                                                          2 § KtJL

Genom denna beslämmelse klargörs att konsumenttjänsllagen inte gäller belräffande sådana installations-, monterings- eller liknande arbelen som är all bdrakla endast som en biförpliklelse för näringsidkaren enligt ell avtal om köp av en lös sak. Delta senare kommer Ull uttryck genom all det i beslämmelsen sägs alt del skall vara fråga om arbete som en näringsidka­re utför för all fullgöra ell sådant köpeavtal. Härav framgår också all det skall vara fråga om arbete som uiförs av den näringsidkare som är part i köpeavialet eller av någon annan för hans räkning. Beslämmelsen iräffar alliså inle det fallel all konsumenien anlitar en näringsidkare för atl instal­lera en hushållsmaskin e.d. som konsumenien har köpl av en annan nä­ringsidkare. Vidare framgår av beslämmelsen all arbetet skall ulgöra ell led i fullgörandd av köpeavtalel. Beslämmelsen avser alliså inle heller den silualionen all en konsumenl som har köpl en hushållsmaskin e.d. senare på nyll anlitar säljaren för alt installera maskinen.

Beslämmelsen i punkl 2 anger i och för sig inle när ell inslallalionsarbete e.d. bör ses som enbart en biförpliklelse för näringsidkaren enligt ell avial om köp av en lös sak. Den klargör endasl all, när så är fallet, det ifrågava­rande arbelel inle faller under konsumenttjänstlagen.

Bestämmelsen lämnar sålunda öppel huruvida ell avtal, som innebär både alt näringsidkaren skall Ullhandahålla gods och all han i samband därmed skall ulföra arbele på lös sak eller på fast egendom e.d.. bör i sin helhet bedömas som etl köp eller som en sådan Uänst som avses i 1 8 eller om del i slället bör bedömas som ivå särskilda avial. Dessa frågor lorde knappasl vålla några slörre problem i prakliken.

Som en allmän uigångspunkl bör dock framhållas att de avtal om arbele på egendom som omfattas av konsumenltjänsllagen (del s. k. materiella arbeisbdingei) lypiskl sett går ul på alt näringsidkaren skall tillhandahålla såväl gods som arbele. medan köpeavtalel typiskt sell går ul endasl på lillhandahållande av gods. Del torde därför - som även utredningen har framhållit (belänkandet s. 135) - ofta ligga närmare lill hands atl hänföra etl sådani blandal avtal som avses här under konsumenttjänstlagen än all bedöma del som elt köp. Så snarl arbetsålagandel framsiår som elt väsenl­ligt moment i avtalet lorde detta sålunda normalt böra betraktas som ell avtal om en ijänsl och inle som etl köp. Uppenbarligen kan man härvid inte enbart eller ens i försia hand se Ull värderelationen mellan arbete och gods. Minst lika viktigt torde vara, om arbetet framstår som kvalificeral därför alt del kräver en fackmans sakkunskap, skicklighel eller särskilda ulrusl­ning.

I enlighel med del nu sagda bör - för alt nämna elt exempel som utredningen har bedömt annorlunda (se belänkandel s. 413) - byle av molor eller växellåda i en bil regelmässigl belraktas som en Uänst som faller under konsumenlUänsllagen och inle som ell köp Ufr NOU 1979:42 s. 22 och 67). 1 ell sådani fall lillkommer som en yllerligare bedömnings-


 


Prop. 1984/85:110                                                                154

faklor atl del ofta framsiår som naluriigl för folk i allmänhet alt bdrakla ell      2 8 KtJL avtal som elt avtal om en ijänsl och inle som etl köp då det är fråga om all varaktigt förena föremål av lyp reservdelar med etl huvudföremål.

Del torde däremol normall böra anses vara fråga om ell köp som enligi punkl 2 i sin helhel faller uianför konsumenttjänsllagen, om en bilreparatör tillhandahåller och monlerar nya ländsUfl i en bilmotor, nya glödlampor i en bils strålkastare eller nya hjul på en bil. Typiskt sett är dd här fråga om enkla arbelen och om föremål som gärna uppfattas som självsländiga varor bl.a. därför att de i slor ulslräckning lillhandahålls inle bara hos service-verksläder o. d. ulan säljs och köps i många olika sammanhang. På samma sätl lorde vanligen böra bedömas köp av iväll- eller diskmaskiner, spisar, kylskåp o.d., TV-apparater och andra hushållsmaskiner eller hushållsap­parater i fall då säljaren åtar sig att ombesörja installalionen.

Givetvis kan en helhetsbedömning av elt avial mellan en konsument och en näringsidkare dock utfalla på annat sätt beroende på omständigheterna i det konkrela fallel. Om en bilreparalör har ålagil sig all ulföra en 1000-milsservice på konsumenlens bil, innefattande en rad olika momeni av vilka ett eller flera i enlighel med del nyss sagda skulle kunna bedömas som köp om de ses isolerat, torde det sålunda normalt vara mesl naturligt och ändamålsenligt atl uppfatta hela avlalel om servicen som ell avtal om en konsumentljänsl. 1 andra siluationer kan det däremol vara befogal alt bdrakla ell liknande avial såsom beslående av ell avtal om en Uänst kombinerat med ett eller flera köp, l.ex. då en näringsidkare ålar sig atl helrenovera konsumentens kök och all i samband därmed leverera och installera sådana apparater som spis, diskmaskin och kylskåp.

Beslämmelsen i punkt 2 gäller även belräffande sådana s.k. besläll-ningsköp som avses i 2 8 köplagen och som enligt punkt I i förevarande paragraf inle omfattas av konsumenlUänsllagen. Om en näringsidkare som på konsumentens beställning tillverkar fönsterbågar lill en byggnad eller stakelseklioner för en loml också har ålagil sig inmontering resp. uppsätt­ning torde avtalet sålunda vanligen i sin helhet böra bedömas som ett köp. På samma sätl lorde normalt också böra bedömas uppsättande genom säljarens försorg av en monleringsfärdig byggnad, vare sig den har särskilt tillverkals på konsumenlens besiällning eller köpis "från lager". 1 della fall framstår nämligen inslaget av köp oftasl som så dominerande att det är naturligt atl se uppsältningsarbeiet som en biförpliklelse enligt köpeavta­lel, trols atl arbelel i och för sig kan vara både omfallande och kompli­ceral.

Del bör framhållas all frågan om konsumentljänsllagens Ullämplighd på arbele på egendom, vilket ulgör en del av näringsidkarens förpliklelser enligi ell "blandal" avtal, givelvis kan uppkomma även när arbelel kom­binerats med andra prestationer än sådana som kan hänföras lill köp av lösa saker (l.ex. transport). Bedömningen av dessa fall får överlåtas åt rättstillämpningen.


 


Prop. 1984/85:110                                                                155

Punkt 3                                                                                          3 § KtjL

Genom punkt 3 klargörs att konsumenlljänsllagen inte heller reglerar arbete som en näringsidkare utför för atl avhjälpa vad som rättsligt sett ulgör fel hos egendom - lös eller fasl - som har sålls av näringsidkaren. Det är alltså även i detla fall fråga om arbete som utförs lill fullgörande av ett avtal om köp. Beslämmelsen avser endast sådani avhjälpningsarbde som näringsidkaren är berättigad eller skyldig alt ulföra enligi de för köpet gällande rättsreglerna och som också uiförs på grund därav. Härunder faller även avhjälpande av en brislfällighet som omfatlas av ett garanliåla-gande. Bestämmelsen torde också kunna anses tillämplig om en säljare avslår från all åberopa l.ex. all konsumenien på grund av alltför sen reklamalion har förioral sin rätl atl göra ell fel gällande och därför utför ett avhjälpningsarbde som om han vore skyldig atl göra delta. Detsamma gäller om konsumenien godiar all näringsidkaren avhjälper ell fel irots all konsumenien i slällei skulle ha kunnal häva köpet eller göra prisavdrag. Beslämmelsen är däremol inte lillämplig i fall då en konsumenl av någon anledning väljer att inte utnyttja sina befogenheter enligt köpeavtalet utan i Ställd besläller arbelel hos säljaren som ett vanligt reparationsarbete e.d.

Bestämmelsen i punkt 3 gäller endasl arbete som uiförs av säljaren eller av nägon annan för hans räkning. Om konsumenten låler nägon annan näringsidkare rälla till en brislfällighd är konsumenltjänsllagen lillämplig på della arbele.

Som utredningen har framhållit (belänkandel s. 414) förekommer del, särskili i samband med garantier för en längre lid, all säljaren som ell villkor för garantins giltighet föreskriver all köparen under garanliliden skall låla ulföra vissa underhållsarbelen o. d. med jämna mellanrum. Åven om sådana arbelen uiförs av säljaren lorde detla inte kunna sägas ske till fullgörande av köpeavtalet, och de hör därför inle lill de arbeten som avses i punkt 2 eller 3 i förevarande paragraf, såvida det inte i något enskilt fall blir fråga om etl avhjälpande av fel i den mening som lidigare har berörts.

Detsamma gäller naturligtvis i allmänhel beträffande annan service som en näringsidkare utför på egendom som en gång har sålls av honom. Del lorde emellertid vara befogal att anse beslämmelsen i punkl 2 lillämplig på sådan, för konsumenien ofta kostnadsfri, leveransservice som en säljare tar pä sig all ulföra en kortare lid efler leveransen av exempelvis en bil och som i regel går ul på konlroll och efterjuslering av olika delaljer hos den köpia varan.

Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är lill nackdel för konsumenten är ulan verkan mol denne, om inle annal anges i lagen.

(Jfr I kap. 5 8 i ulredningens förslag)


 


Prop. 1984/85:110                                                                 156

Paragrafen fastslår atl bestämmelserna i konsumenlljänsllagen i princip 3 § KtJL är ivingande lill konsumenlens förmån på det sällel all denne inte är bunden av avlalsvillkor som i jämförelse med lagens beslämmelser är till nackdel för honom. Den jämförelse som nämns i paragrafen skall i princip göras mellan det enskilda avtalsvillkor och den enskilda lagbestämmelse som reglerar en viss fråga. Det är alltså inle fråga om alt göra en helhetsbe­dömning av ett avtal som i vissa avseenden ger konsumenten en sämre men i andra avseenden en förmånligare ställning än som följer av lagen.

Bestämmelsen innebär all de olika förmåner och befogenheler som lagen tillerkänner konsumenten inte kan inskränkas genom villkor i avial. Inle heller är konsumenien bunden av avtalsvillkor som l.ex. ålägger honom ell slrängare ansvar för konlraklsbroli än som följer av lagens regler. Konsumenien får däremol alllid åberopa ett avlalsvillkor som för honom är förmånligare än molsvarande lagbeslämmelse. Lagen ger således konsu­menien elt minimiskydd i förhållande lill näringsidkaren, såvida del inle av den enskilda beslämmelsen framgår all den gäller endasl om inle annat har avtalats mellan parterna. Della moisvarar i princip vad som gäller enligt annan lagstiftning på konsumentomrädet, t.ex. konsumenlköplagen, kon­sumentkreditlagen och konsumentförsäkringslagen.

Det bör påpekas att paragrafen avser avlalsvillkor varigenom konsu­menien på förhand godiar inskränkningar i sina rättigheter eller utvidg­ningar av sina skyldigheler enligi lagen. Däremol hindrar paragrafen inle atl konsumenien, när en befogenhel eller förmån eller skyldighet enligt lagen väl har aktualiserats, i det konkrela fallel avslår från befogenheten eller förmånen med giltig verkan eller binder sig vid en längre gående skyldighel (jfr prop. 1973: 129 s. 193 och 232, 1976/77: 123 s. 159, 348 och 369-370, 1979/80:9 s. 102, 1980/81: 10 s. 162-163 och 1981/82:40 s. 27). Frågan huruvida etl sådani avstående eller åtagande från konsumenlens sida kan anses ha skett och i vad mån del är bindande för konsumenien får bedömas enligt allmänna avlalsrältsliga regler, varvid konsumenien skyd­das bl.a. av den allmänna förmögenhetsrätlsliga generalklausulen i 368 avtalslagen.

Åven om lagen i princip är ivingande till förmån för konsumenten ger den, som redan nämnts, ulrymme för avtalsfrihet i vissa hänseenden. Detta kommenteras närmare i anslutning lill de paragrafer som på detta säll är disposiiiva.

4.1.2 Uppdragel m.m.

Delta avsnill av lagen omfattar 4-8 88 och innehåller regler om närings­idkarens grundläggande skyldigheler mol konsumenien.

Avsnittet inleds med beslämmelser om näringsidkarens skyldigheter i fråga om ulförande och material (4 S). Därefter följer bestämmelser om näringsidkarens skyldighel all iaktta sådana förfatlningsföreskrifler eller myndighetsbeslut som gäller tjänstens säkerhet (5 8). Beslämmelser om


 


Prop. 1984/85:110                                                               157

näringsidkarens skyldighet att avråda konsumenten från ijänsten finns 16     4 § KtjL och 7 88. Avsnittet avslutas med bestämmelser om näringsidkarens skyl­digheler att utföra tilläggsarbete (8 §).

Utförande och malerial

Näringsidkaren skall utföra tjänsten på etl fackmässigl tillfredsställande sätl. Han skall vidare med lillbörlig omsorg la lill vara konsumenlens intressen och samråda med denne i den utsträckning som del behövs och är möjligl.

Om inte annat får anses avlalal, ingår det i Uänslen atl näringsidkaren skall tillhandahålla behövligl material av normall god beskaffenhel.

(Jfr 2 kap. I -3 88 i utredningens förslag)

Försia slyckel

Beslämmelserna i första stycket anger de grundläggande krav som kon­sumenten har rätl alt ställa på näringsidkaren när del gäller utförandet av en Uänst och näringsidkarens handlande i övrigt i förhållande lill konsu­menien. Bestämmelserna har karaktären av en övergripande generalklau­sul. De utgör gmnd valen för lagens mer konkreta regler om näringsidka­rens skyldigheter i olika hänseenden. De inträder emellertid också som en viklig utfyllande norm när del gäller kraven på näringsidkarens handlande m.m. i siiualioner som inle närmare har reglerats i lagen eller i avtalet mellan parterna. De bildar utgångspunkten vid lolkning och lillämpning av olika bestämmelser i lagen och parternas avial.

Beslämmelsernas innebörd kan allmänl beskrivas så, alt de som rikt­märke för näringsidkarens handlande och för rättstillämpningen uppställer det handlande i olika hänseenden som kan krävas av en normall skicklig och kunnig saml seriösl arbdande fackman inom det område som den ifrågavarande ijänsten gäller.

Della kommer för del försia lill uttryck genom kravel på all ijänslen, sådan denna har beslämls genom avtalet mellan parterna, skall ulföras på ett fackmässigt tillfredsställande sätt. Del är givetvis fråga om en objektiv måiislock. Erfarenheten från främsl allmänna reklamationsnämndens verksamhet visar atl det i prakliken normalt inte innebär några slörre svårigheier atl avgöra vad fackmässighden fordrar i olika situationer på olika områden. 1 många branscher kan vägledning hämtas i allmänna eller särskilda beskrivningar eller anvisningar avseende material och metoder m. m. Därlill kommer som en grundläggande norm för bedömningen vad som i olika fall utgör god yrkes- eller branschpraxis.

Kravet pä ell fackmässigl tillfredssiällande ulförande är nalurliglvis av cenlral beiydelse när det gäller bedömningen av om en Uänsl skall anses behäftad med fel. Vid tjänster som avser arbete på egendom sker den bedömningen i princip med utgångspunkt i resultatet av Uänsten. Som


 


Prop. 1984/85:110                                                  158

framgår av bestämmelsen i försia meningen lar den emellerlid inle enbari 4 8 KtjL sikle på all själva del fysiska resullalel av Uänslen skall framstå som fackmässigl tillfredsställande. Kravet på fackmässighet gäller alla momeni i näringsidkarens preslalion som kan anses höra lill ulförandel av Uänslen. Del innebär sålunda bl.a. ell krav på alt näringsidkaren planerar och genomför arbele och malerialanskaffning på det sätt som kan fordras av en fackman, vilket kan fä betydelse bl. a. för frågan om skäligheten av del pris som näringsidkaren vill la ul för en Uänsl eller för frågan om det skall anses föreligga elt dröjsmål på näringsidkarens sida. Kravel på etl fackmässigl tillfredsställande utförande av tjänsien innebär vidare all näringsidkaren i samband med arbelet skall iaktta fackmannens varsamhet och hänsyn vid hanteringen av föremålet för tjänsten och annan konsumentens egendom som kan beröras av tjänstens ulförande, vilkel får betydelse bl.a. för tillämpningen av vissa av lagens beslämmelser om skadesiåndsskyldighel för näringsidkaren.

Till ell fackmässigl tillfredsställande ulförande av en Uänsl hör i princip också all näringsidkaren iakttar olika säkerhetsföreskrifter o. d. som avser själva utförandel av arbetet. Om ell åsidosättande av en sådan säkerhets­föreskrift leder till skada för konsumenten kan del enligi lagen leda till skadesiåndsskyldighel för näringsidkaren även om resultatet av Uänsten i och för sig är felfritt. När del gäller sådana säkerhelsföreskrifter som i princip lar sikle på resultatet av en Uänst och som väsenlligen syftar lill att säkerslälla all föremålet för Uänsten efter dennas utförande är tillföriilligl från säkerhetssynpunkt kan hänvisas till specialmoliveringen lill 5 8.

1 enlighel med vad som har anförts i den allmänna moliveringen (avsnitt 2.3.2) är beslämmelsen om all Uänslen skall ulföras på elt fackmässigl tillfredsställande sätl Ivingande till konsumenlens förmån. Som framgår av vad som där har sagts måsle man emellerlid skilja mellan frågan om del sätl på vilkel en bestämd tjänst skall ulföras och frågan om uppdragels eller Uänsiens innebörd. Den senare frågan besläms i princip genom avla­lel mellan parterna. I enlighel härmed kan själva Uänslen. sådan den har beslämls genom avlalel, gå ul på en åigärd som från allmän fackmässig synpunkl inle ter sig tillfredssiällande. Del kan t.ex. vara fråga om en provisorisk reparation av ell föremål. Den sålunda beslämda ijänslen skall emellertid utföras på ell säll som för sådani arbele framsiår som fackmäs­sigt lillfredsställande. Här fär hänvisas till vad som har sagls i avsnitt 2.3.2. I fall som nu har berörts måsle del givelvis fordras att del av parternas avial klart följer all uppdragel eller ijänslen verkligen går ul på en åtgärd som från allmän fackmässig synpunkl inle ler sig lillfredsställande. För detla bör i princip krävas all konsumenien insett eller måste ha insett atl den beslällda Uänslen var av della slag. Om konsumenien besläller mål­ning av en byggnad på grundval av en arbetsbeskrivning som inte upptar ell momeni vilkel normalt är nödvändigt för att målningsarbetet skall kunna anses fackmässigl utfört måste det sålunda, för att uppdraget skall


 


Prop. 1984/85:110                                                                159

anses bestämt i enlighet med arbetsbeskrivningen, som regel fordras all      4 S KtjL näringsidkaren har klargjort förhållandel för konsumenten (jfr nedan be­lräffande näringsidkarens omsorgspliki).

1 sammanhanget bör nämnas att parterna inle kan med bindande verkan för konsumenien aviala om ålgärder som medför åsidosättande av sådana säkerhelsföreskrifter o. d. som avses i 5 8.

Som har framhållils i avsnitt 2.3.2 i den allmänna moliveringen bör den omsiändighelen all konsumenien har medgett all elt arbele helt eller delvis utförs av en praktikant eller lärling hos näringsidkaren i tillräcklig grad kunna beaklas inom den bedömningsmarginal som ligger i begreppet "fackmässigl tillfredsställande".

Kravet på ell fackmässigt tillfredsställande utförande av Uänsten ulgör ell minimikrav som konsumenien alllid har räll atl ställa. Om näringsid­karen har åtagit sig ell särskili gott ulförande av en Uänst är han naturiigt­vis bunden av della åiagande. Detla är emellerlid i huvudsak en fråga om vad konsumenien har räll all fordra av resullalel av Uänslen, och den berörs därför närmare i anslulning lill bestämmelserna om fel hos ijänsten.

I försia styckets andra mening uppställs som ett andra grundläggande krav på näringsidkaren all han med lillbörlig omsorg skall ta till vara konsumenlens intressen. Del går naluriigtvis inle någon skarp gräns mellan della krav och kravel på ell fackmässigl tillfredsställande ulförande av en tjänsl. Den omsorgspliki som fastslås genom beslämmelsen i andra me­ningen avser emellertid inle i försia hand den omsorg - närmast i belydel­sen noggrannhel o.d. - som näringsidkaren självfallel måste visa vid ulförandel av ell arbete och som utan vidare täcks av kravet på ell fackmässigl lillfredsställande utförande. Del är här i stället främst fråga om den mer allmänna omsorg om motpartens inlressen som bör krävas av en näringsidkare, särskili när molparten är en konsumenl, och som går ul på att näringsidkaren i den ulslräckning som sakens nalur fordrar måste ställa sin sakkunskap och yrkeserfarenhel lill konsumenlens förfogande saml upplräda aklivi lojalt genlemol konsumenten.

Såväl näringsidkarens skyldighet alt i vissa fall avråda konsumenien från all låla ulföra en ijänsl (6 8) som hans skyldighel all underrätta konsumen­ien om behov av lillläggsarbele (8 8) ulgör i lagen särskili reglerade utslag av näringsidkarens allmänna skyldighel att med tillbörlig omsorg la lill vara konsumenlens inlressen. Denna omsorgspliki innebär vidare t. ex. all näringsidkaren, om han för utförandel av en tjänsl kan välja mellan olika i och för sig fackmässigl lillfredsställande tillvägagångssätt, inte får välja etl allernäliv som med hänsyn till omständigheterna är onödigt dyrt. Andra utslag av omsorgsplikten är all näringsidkaren självfallel bör underrätta konsumenien om atl del är särskili lämpligl eller kan innebära en avsevärd besparing för konsumenien atl denne själv vidlar vissa förberedande ålgär­der inför ulförandel av en ijänsl, liksom all näringsidkaren måste ge konsumenten de anvisningar och i övrigl vidta de försiktighetsmått som krävs l. ex. för atl skydda redan ulförl arbele mot olika skador.


 


Prop. 1984/85:110                                                                160

Om konsumenten tillhandahåller malerial lill en ijänsl, får det som regel 4 s KtJL anses ingå i näringsidkarens omsorgspliki all granska malerialel och säga ifrån, om han finner della bristfälligl eller olämpligl. På molsvarande sätl kan näringsidkaren som regel inte utan vidare följa konsumenlens anvis­ningar för ulförandel av en ijänsl. Dessa frågor berörs närmare i anslulning lill beslämmelserna om fel hos Uänslen (se specialmoliveringen till 16 8).

Självfallet finns det gränser för vad som kan åläggas en näringsidkare när det gäller all la till vara konsumenlens intressen. Vad som krävs är all näringsidkaren visar lillbörlig omsorg. Del kan l.ex. inle fordras all nä­ringsidkaren skall upplysa konsumenien om förhållanden som är allmänl kända även för konsumenler, såvida inle näringsidkaren i del enskilda fallel har klart för sig atl konsumenien svävar i okunnighet på en sådan punkl. Omvänl kan del inle heller krävas av näringsidkaren atl han skall upplysa en konsumenl som är fackman på ell område om sådana förhållan­den som konsumenten därmed rimligen måsle anias känna till. Bortsett från vad som följer av beslämmelserna om avrådningsplikl (6 8) kan del nalurliglvis inie heller fordras av näringsidkaren att han handlar i slrid mol sina egna berättigade inlressen. Och även om näringsidkaren bör lillse all en Ijänsl inle blir onödigt dyr för konsumenten, kan det normalt inte krävas av näringsidkaren all han för en viss Uänsl anlitar andra inköpskällor eller underentreprenörer än dem som han vanligen anlitar.

Del bör framhållas alt näringsidkarens allmänna omsorgspliki enligi förevarande beslämmelse ibland torde kunna få betydelse som den enda direkt lillämpliga bedömningsnormen när del gäller näringsidkarens upp­fyllande av olika s. k. biförpliklelser lill en viss Uänsl. Della gäller bl.a. när ell momeni av förvaring ingår som en biförpliklelse lill etl avtal om arbete på en lös sak. Del kan i ett sådani fall som regel inle krävas alt saken förvaras och vårdas på samma säll som om förvaringen vore huvudsyfld med avtalet. Frågan om näringsidkaren har uppfyllt sina skyldigheter härvidlag får då bedömas enligt beslämmelsen om näringsidkarens all­männa omsorgspliki. Olvivelakligi kan i elt sådani fall ell väsenlligl åsido­sättande av vad omsorgspliklen kräver leda lill all konsumenten - om förhållandet upptäcks innan tjänsten har slutförts - får häva avlalel belräf­fande ålerslående del av ijänslen samt evenluelll fordra skadestånd enligt beslämmelsen i 32 § andra styckel även om del ifrågavarande föremålet inle har skadals.

Som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2 ) kan många tvister förebyggas genom all parterna på förhand samråder med varandra om tjänstens ulförande m. m. Särskilda beslämmelser om en skyldighel för näringsidkaren all söka samråd med konsumenien finns i 6 och 8 88. Del har emellertid ansells vara av värde alt i förevarande beslämmelse som etl särskilt momeni i näringsidkarens allmänna omsorgspliki framhålla all denne skall samråda med konsumenien i den utsträckning som del behövs och är möjligt. Härigenom klargörs all skyldighelen alt söka undanröja


 


Prop. 1984/85:110                                                               161

missförslånd och andra oklarhder i princip åvilar näringsidkaren. Detla får 4 § KtjL självfallel betydelse när del gäller all avgöra vem av parterna som bör bära följderna av sådana oklarhder i avialsförhållandel som skulle ha kunnal undanröjas genom en koniakt mellan parterna. Som har framhållils i den allmänna moliveringen (avsnill 2.3.2) följer av näringsidkarens omsorgs­pliki all han vid samråd med konsumenien bör ge denne lämpliga råd och vägledning i valsilualioner.

Andra slyckel

Andra slyckel innehåller en disposiiiv beslämmelse om atl del, när inle annal får anses avlalal, ingår i ijänsten all näringsidkaren skall Ullhanda­hålla det material som behövs för utförandet av Uänslen och all malerialel, likaledes när inle annat får anses avtalat, skall vara av normalt god beskaf­fenhel. Frågan härom har behandlals i avsnill 2.3.3 i den allmänna molive­ringen.

För all ange beslämmelsens dispositiviiel, som gäller både frågan om vem som skall Ullhandahålla malerialel och frågan om dess beskaffenhel, har valls uttrycket "om inte annat får anses avtalat". Med della markeras att det inte nödvändigtvis behöver vara fråga om uttryckliga muntliga eller skriftliga avtalsbestämmelser ulan alt del också kan vara fråga om villkor som följer av omständigheterna.

Utgångspunkten är alltså all det ulgör en del av näringsidkarens förplik­telser vid utförandet av en tjänst ("ingår i Uänsten") att tillhandahålla det erforderliga materialet. Della medför bl.a. atl, i den mån inte annal får anses avtalat, en överenskommelse om prisel för Uänsten eller en ungefär­lig prisuppgift för denna skall anses innefatta även det material som behövs för Uänslen och arbele m. m. för all anskaffa och leverera materialet. Det medför vidare att valet av malerial i princip omfattas av kravet på ett fackmässigl lillfredsställande utförande av ijänslen.

1 enlighel med vad som har anförts i den allmänna moliveringen slår del i princip parterna frill all iräffa avial om beskaffenhelen (kvaliid m. m.) hos del malerial som skall användas för en Uänst. Avtal kan alltså med giltig verkan iräffas även om en klart lägre materialkvalitet än normalgod, vilket strängt taget kan ses som en uttryckligen angiven möjlighel atl i detta avseende genom avtal avvika från kravel på ett fackmässigl lillfredsstäl­lande ulförande av en tjänst. Del är givel att etl ifrågasatt avtal om en låg materialkvalitet kan aktualisera den upplysnings- och vägledningsskyl-dighel för näringsidkaren som följer av hans allmänna omsorgsplikt. En absolut gräns för vad parterna med bindande verkan för konsumenten kan Iräffa avtal om när del gäller materialets beskaffenhet sätts av bestämmel­serna om säkerhetsföreskrifter 15 8.

Har något särskilt avtal om materialets kvalilet o.d. inle träffals, skall enligt förevarande bestämmelse del malerial som näringsidkaren Ullhanda­håller vara av normall god beskaffenhet. 1 detta ligger att malerialel skall 11    Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 110


 


Prop. 1984/85:110                                                                162

vara normalgoll i fråga om ulseende, användbarhet för ändamålet och      4 § KtJL

hållbarhet. Som regel blir här del köpräilsliga felbegreppet avgörande för

frågan om malerialel är konlraktsenligi eller ej. Detla innebär bl.a. all

hänsyn får las till del ändamål för vilkel malerialel är avsett. Normall lorde

della belyda all del för reparationer av i vart fall äldre föremål inle möter

något hinder mot atl använda renoverade utbytesdelar eller icke-original-

delar, om detta är från fackmässig synpunkt försvariigl.

Om del material som näringsidkaren tillhandahåller avviker från vad som har avtalals eller - i den mån avtal om malerialkvalileten inte har iräffats - från kravel på normall god beskaffenhet, är Uänslen i princip all anse som felaktig. För denna bedömning, liksom för frågan om konsumen­tens räll atl påfordra avhjälpande, prisavdrag eller hävning. saknar del betydelse huruvida näringsidkaren kan anses ha varil försumlig eller ej. Konsumenien kan alliså göra gällande de nämnda felpåföljderna även om näringsidkaren inte ens bort märka felet hos malerialel. Som berörs närma­re i specialmoliveringen lill 31 8 Ulllämpas däremot en annan princip när det gäller frågan huruvida näringsidkaren dessutom är skyldig all ulge skadeslånd till konsumenien på grund av ell malerialfel. Sådan skyldighel föreligger i princip inte, om näringsidkaren kan visa all varken han eller någon för vilken han svarar bort märka den ifrågavarande avvikelsen.

Som har nämnts i anslulning till första slyckel följer av näringsidkarens skyldighel atl med tillbörlig omsorg la lill vara konsumentens intressen alt näringsidkaren har ell ansvar även för lämplighet m. m. hos malerial som konsumenien Ullhandahåller för en ijänsl (se specialmotiveringen lill 16 8).

Förvaring. Beslämmelserna i förevarande paragraf är i sin helhel lillämp­liga även på Ijänsler avseende förvaring av lösa saker. Della lorde inle behöva ge upphov lill några särskilda lillämpningsproblem. Dd bör dock nämnas all frågan om vad som är ell fackmässigl tillfredsställande utföran­de av Uänslen när del gäller förvaring i prakliken naluriigtvis kommer all variera avsevärt med hänsyn lill vad förvaringsUänslen går ul på. Sin slörsla beiydelse som en särskild bedömningsgrund avseende näringsid­karens prestation torde kravet på fackmässighet få i fall då det krävs särskilda ålgärder under förvaringstiden för all den sak som förvaringen gäller skall behålla sitt skick och sin användbarhet.

1 enlighel med vad som har sagls i specialmoliveringen lill I 8 är lagen lillämplig även på förvaring av värdepapper, dock endast i deras egenskap av fysiska föremål (lösa saker). Della belyder att varken kravel på ell fackmässigt tillfredsställande utförande av tjänsien eller kravel på all näringsidkaren skall med lillbörlig omsorg la lill vara konsumenlens intres­sen kan åberopas till slöd för all ålägga näringsidkaren någon skyldighel all förvalla förvarade värdepapper. När del gäller denna fråga får i övrigl hänvisas lill specialmoliveringen lill I 8.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 163

Säkerhel                                                                                         S § KtjL

Tjänsten får inle utföras i slrid mol sådana författningsföreskrifter eller myndighelsbeslui som väsenlligen syftar lill att säkerställa atl föremålet för tjänsien är tillföriilligl från säkerhelssynpunkl.

Tjänsien får inte heller ulföras i slrid mol förbud enligt 4 5 marknadsfö­ringslagen (1975:1418).

(Jfr 2 kap. 4 8 i utredningens förslag)

Paragrafen, som är tvingande Ull konsumentens förmån, anger vissa minimikrav som från främst säkerhetssynpunkt ställs på ulförandel av en tjänsl. Frågan härom har behandlats i avsnitt 2.3.4 i den allmänna molive­ringen. Paragrafen har viss molsvarighel i 8 8 konsumenlköplagen.

Försia slyckel

Enligt försia stycket får en tjänst inte ulföras i strid mot vissa säkerhets­föreskrifter, nämligen sådana författningsföreskrifter eller myndighelsbe­slui som väsenlligen syftar till atl säkerställa all föremålel för ijänslen är Ullförlilligl från säkerhelssynpunkl. Avvikelser härifrån medför alt ijäns­len enligt 9S skall anses felaklig.

De säkerhelsföreskrifter som avses är föreskrifier som har meddelals i offenlligrätlslig ordning och som lar sikle på all föremålet för Uänslen efler dennas ulförande inte skall medföra fara för säkerheten lill person eller egendom. 1 fråga om näringsidkarens ansvar genlemol konsumenten vid underiålenhd all iaktta sådana säkerhetsföreskrifter som lar sikte på själva ulförandel av ell arbele kan hänvisas lill specialmoliveringen lill 4 8 försia slyckel.

De offenlligrättsliga säkerhelsföreskrifter som sålunda åsyftas i besläm­melsen älerfinns på olika områden. En viklig grupp ulgör de föreskrifter för byggnadsväsendei som sialens planverk har utfärdat med stöd av 76 S byggnadsstadgan (1959:612). Dessa återfinns i den av planverket utgivna publikationen Svensk Byggnorm (SBN 1980, utgåva nr 2). Föreskrifterna har skilda syften, och de som avses med förevarande paragraf i konsu­menlUänsllagen är endast de som väsentligen är motiverade av säkerhets­skäl. Hit hör främsl föreskrifier om skyddsanordningar mot olycksfall, liksom brandskyddsföreskrifier.

En annan viklig grupp av föreskrifter är sådana som går ul på au eleklriska inslallalioner och anläggningar skall vara lillförlilliga från säker­helssynpunkl. Föreskrifier av detla slag förekommer i SBN. Till huvud­saklig del återfinns de dock i de av kommerskollegium och statens industri­verk utfärdade s. k. slarksirömsföreskrifierna. Den standard som före­skrivs i Svenska Elektroiekniska Normer (SEN), ulfärdade av Slandardi­seringskommissionen i Sverige, är också av beiydelse. 1 den mån dessa föreskrifier går ul på all visst malerial skall vara godkäni av Svenska


 


Prop. 1984/85:110                                                                164

Elektriska Malerielkonirollanslalien (SEMKO) eller annan s.k. riksprov-      S § KtJL plals, ansvarar näringsidkaren enligi förevarande beslämmelse och enligi reglerna om fel hos Uänslen för alt endasl godkäni (S-märkl) malerial används.

Yllerligare en viklig grupp av föreskrifier av del slag som avses med paragrafen är de som finns i fordonskungörelsen (1972:595). Enligt grund­regeln i 7 8 fordonskungörelsen får ett fordon brukas i trafik endasl om del är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt och i övrigl lämpligl för trafik. Här-Ull anknyter en rad särskilda bestämmelser av vilka ålskilliga är av del slag som avses här. Ulöver reglerna i själva fordonskungörelsen finns särskilda föreskrifter i "Bestämmelser om fordon", vilka har utfärdats av slatens irafiksäkerhelsverk med slöd av 102 8 fordonskungörelsen.

Av paragrafens tvingande natur följer all det i princip saknar betydelse om konsumenien har känl lill atl utförandet av en Uänst skulle komma att slå i strid mol offenlligrättsliga säkerhetsföreskrifter (jfr. prop. 1973: 138 s. 228). Konsumenien kan alliså åberopa all Uänslen är felaklig. även om han hade del nämnda förhållandet fulll klarl för sig när avtalet om Uänslen iräffades. Denna omsländighel bör inte heller inverka på konsumenlens rält all påfordra avhjälpande av felel eller prisavdrag eller all häva arbelel. Däremol torde del i ett sådani fall kunna komma i fråga att enligt 34 8 jämka ett evenluellt skadeslånd till konsumenten eller låla skadeslånds­skyldighelen falla bort hell.

Det nu anförda belyder atl förevarande beslämmelse sätter en gräns för vad parterna med bindande verkan för konsumenien kan avtala i fråga om innebörden av ell uppdrag lill näringsidkaren. Uppdragel kan sålunda inle ulan all näringsidkaren ådrar sig ansvar för fel hos tjänsien gå ul på ålgärder som står i slrid mol sådana offenlligrättsliga säkerhelsföreskrifter som avses här. Inte heller kan parterna med bindande verkan för konsu­menten avtala om alt för en ijänsl skall användas malerial som inle upp­fyller kraven enligi sådana föreskrifter. Paragrafen är lillämplig även om det är konsumenten som håller med materialet eller en del därav. Den är också lillämplig på ijänsler av lypen provisoriska reparaiioner o. d.

Beslämmelsen om iakttagande av offenlligrättsliga säkerhelsföreskrifter gäller endasl inom ramen för del uppdrag som har lämnats till näringsid­karen. En annan sak är alt det framsiår som naluriigl all näringsidkaren varskor konsumenien, om näringsidkaren uppläcker all föremålel för en Ijänsl har säkerhdsbrisler i andra hänseenden än de som berörs av uppdra­get. För en ansvarskännande näringsidkare kan det vidare i vissa fall vara naturligt all vägra alt befatta sig med exempelvis reparalion av elt föremål som i andra hänseenden än de som berörs av den akluella reparalionen framsiår som klart undermåligl från säkerhelssynpunkl. Om näringsid­karen i etl sådani fall underiäler all varsko konsumenien eller likväl utför reparalionen, drabbas han dock i princip inle av något ansvar på grund av atl han skulle ha åsidosall förevarande beslämmelse. Däremot kan del i en


 


Prop. 1984/85:110                                                               165

del fall bli fråga om ansvar för näringsidkaren på grund av underiåtenhel      5 § KtJL all avråda konsumenien från all låla ulföra en ijänsl (6 8) eller all underrät­ta konsumenien om behov av Ulläggsarbele (8 8).

Som utredningen har framhållit är förevarande beslämmelse all se som en viklig precisering av kraven på all näringsidkaren skall ulföra ijänslen på ell fackmässigl tillfredssiällande sätl och med lillbörlig omsorg ta till vara konsumentens inlressen. 1 dessa krav ligger alt näringsidkaren nor­mall är skyldig atl följa även l.ex. säkerhdsanvisningar som har lämnals av en malerialleveranlör e.d., liksom sådana allmänna råd - exempelvis rikllinjer utfärdade av konsumentverket - eller rekommendationer som har lämnats av myndigheler och som är av betydelse i säkerhdshän-seende, saml all lillse alt resullalel av Uänslen också i övrigt är tillfreds­ställande bl. a. från säkerhetssynpunkt.

Del har inle ansetts nödvändigl att i förevarande paragraf särskilt nämna all Uänslen inle får utföras så atl resullalel medför uppenbar fara för konsumenlens eller annans liv eller hälsa (jfr 8 8 konsumenlköplagen). I ell sådani fall måsle näringsidkaren under alla omständigheter anses ha åsido­sall kraven på elt fackmässigt tillfredsställande ulförande och på lillböriig omsorg om konsumentens inlressen Gfr betänkandet s. 430).

Andra slyckel

Den ändring av 4 8 marknadsföringslagen som har föreslagits i avsnill 2.12.3 innebär all del blir möjligt all förbjuda fortsatt lillhandahållande ål konsumenler av sådana Uänsler som omfattas av konsumenltjänsllagen, om Uänslen på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Genom andra slyckel i förevarande paragraf fasl slås all en tjänst inte får ulföras i strid mol etl sådant förbud. Om så ändå sker, skall Uänslen enligi 98 anses felaklig.

Med förbud enligi 4 8 marknadsföringslagen avses såväl ell förbud som har meddelals av marknadsdomslolen som etl förbud, tillkommet genom godkännande av ett förbudsföreläggande som har utfärdats av konsument­ombudsmannen (jfr 14 8 tredje slyckel marknadsföringslagen).

Ell förbud enligi 4 8 marknadsföringslagen har omedelbar rälislig verkan endasl mol den näringsidkare som förbudet har riklals mot. Del är därför endasl denne näringsidkare som, i den mening som avses i förevarande paragraf, kan utföra en ijänsl "i slrid mol" elt sådant förbud. När det gäller Uänster lorde förbudet emellertid komma atl grundas på att en melod eller ett material som används för tjänstens ulförande medför all Uänslen får sådana fariiga egenskaper som avses i 4 S marknadsföringslagen. Della innebär all del, sedan ell sådani förbud har meddelals, i prakliken kan göras gällande mot varje näringsidkare att en molsvarande Uänsl, som har ulförts med ifrågavarande melod eller malerial, inle uppfyller de krav på fackmässigl tillfredssiällande ulförande och normalgod malerialbeskaffen-hel som gäller enligi 4 8 konsumenttjänstlagen. Har ett förbud grundats på


 


Prop. 1984/85:110                                                                166

ett vissl materials farliga egenskaper lorde vidare ell avlalsvillkor mellan      6 § KtJL

en konsumenl och en annan näringsidkare än den som förbudei har riklats

mol om användande av detla malerial i regel kunna bdraklas som oskäligt

mot konsumenien enligi 36 8 avlalslagen. Del nu sagda lorde för övrigl

också ha lillämpning om det någon gång skulle förekomma alt såsom

malerial för en Uänsl används en vara, vars saluhållande lill konsumenter

har förbjudils enligt 4 8 marknadsföringslagen.

På samma säll som har berörts i anslutning till försia slyckel saknar del i princip betydelse om konsumenten känt till att utförandet av en tjänst skulle komma att strida mol ett förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen Ufr prop. 1973: 138 s. 228 och prop 1975/76:34 s. 134-136). 1 den delen kan hänvisas lill vad som har sagls tidigare.

Enligt 4 8 marknadsföringslagen i dess föreslagna lydelse skall förbud mot fortsatt lillhandahållande åt konsumenler av sådana Uänsler som omfattas av konsumenttjänsllagen kunna meddelas även i fall då Uänsten är uppenbarl oUänlig för sill huvudsakliga ändamål. Förevarande bestäm­melse gäller också då en Uänsl uiförs i strid mol ell sådant förbud, och vad som här lidigare har sagts har lillämpning när förbudet är av della slag.

Förvaring. Paragrafen är tillämplig också på Uänsler som avser förvaring av lösa saker. I praktiken torde den endast sällan få beiydelse vid sådana Ijänster. Del kan dock länkas atl det belräffande någon lyp av föremål har meddelals föreskrifter med krav på föremålel från säkerhelssynpunkl som innebär eller medför atl della ej får förvaras under vissa förhållanden, eflersom del då kan utveckla farliga egenskaper.

Skyldighet atl avråda

Om en tjänst med hänsyn till prisel, värdet av föremålel för Uänslen eller andra särskilda omständigheter inle kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenten, skall näringsidkaren avråda honom från att låla ulföra Uäns­len.

Om del försl sedan ijänsten har börjat utföras visar sig att den inte kan anses vara lill rimlig nylta för konsumenien eller alt prisel för ijänslen kan bli belydligi högre än konsumenten hade kunnal räkna med, skall närings­idkaren underrätta konsumenien om förhållandel och begära hans anvis­ningar.

Kan konsumenten inte anträffas inom rimlig Ud, skall näringsidkaren avbryta påbörjal arbele. Detla gäller dock ej, om det finns särskilda skäl att anta att konsumenten ändå önskar få tjänsten ulförd.

(Jfr 2 kap. 6 8 i utredningens förslag)

Paragrafen fastslår näringsidkarens skyldighel atl avråda konsumenien från alt låla ulföra en Ijänsl som inle kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenien. Den innebär vidare all näringsidkaren är skyldig all under-


 


Prop. 1984/85:110                                                               167

rälla konsumenien och begära dennes anvisningar, om del försl under 6 § KtJL utförandel av en ijänsl framkommer omsländigheler som ger anledning atl ifrågasätta konsumenlens inlresse av all få ijänslen ulförd i enlighel med vad som har avialais. Beslämmelserna ulgör en precisering av näringsid­karens omsorgspliki i de nämnda hänseendena (jfr 4 8 försia slyckel). Syflel är atl förhindra alt konsumenten omedvetet drar på sig onyttiga koslnader för en tjänsl eller drabbas av ovänlal höga kostnader. Frågan har berörts i avsnitt 2.3.2 i den allmänna moliveringen.

De siiualioner som avses med paragrafen är sådana att reglerna om fel hos ijänslen - eller reglerna om dröjsmål - i princip inte är tillämpliga om näringsidkaren åsidosätter sina skyldigheter enligt paragrafen. Denna har i ställd främsl beiydelse i samspel med reglerna om konsumenlens avbe-slällningsräll (42-44 88). Della ålerspeglas i den räilsföljd som har knulils lill ell åsidosättande av beslämmelserna i paragrafen och som framgår av 78.

Första stycket

När en konsument vänder sig till en näringsidkare för all få etl arbele utfört, exempelvis en reparalion av ett föremål, kan del vara svårt för konsumenien all bedöma vilka ålgärder som behöver vidias. vad de kan komma all kosla och om en reparalion åler kan göra föremålel fulll användbart för sitt ändamål under en rimlig lid. Den för konsumenien inlressanta frågan i dessa fall är om tjänsten kan anses "löna sig", dvs. om konsumenien av tjänsien får en nytta som slår i rimlig proportion lill kostnaderna.

I sin egenskap av fackman har näringsidkaren normall belydligi bättre förutsällningar än konsumenten all bedöma denna fråga. När en konsu­menl önskar beslälla en viss Uänst torde del för den ansvarskännande näringsidkaren vara en naturlig sak all söka göra en objekliv, fackmässig bedömning av del ekonomiskl förnuftiga i att Uänslen utförs och all på grund härav ge konsumenien lämpliga råd. Ofta leder della lill alt parierna diskulerar sig fram till en lämplig ulformning av uppdragel lill näringsid­karen och atl konsumentens beställning sålunda kommer alt avse en Uänsl som både "lönar sig" och i övrigl är ändamålsenlig för konsumenien.

Ibland kan del emellerlid - redan från början eller efler en förberedande undersökning och diskussion - för näringsidkaren som fackman framslå som klarl alt en viss tjänsl som konsumenten har tänkt sig atl få utförd inle kan anses vara lill rimlig nytta för denne. Erfarenhetsmässigl brukar den ansvarskännande näringsidkaren då avråda konsumenten från all låla ulfö­ra Ijänslen.

Det nu sagda ulgör bakgrunden lill bestämmelsen i försia slyckel, vilken anger under vilka förhållanden en näringsidkare enligi lagen är skyldig all direkl avråda konsumenien från all låla ulföra en Uänst. Bestämmelsen ulgör i realiieien en regel om en särskili långlgående upplysningspliki för


 


Prop. 1984/85:110                                                   168

näringsidkaren, innefattande en skyldighel för denne all upplysa konsu-     6 § KtjL menlen om all ijänslen enligi fackmannens bedömning inle bör ulföras. En upplysning om delta är nalurliglvis av slorl värde för konsumenien när del gäller all avgöra om han skall beslälla en viss Ijänsl eller ej.

Enligi beslämmelsen i försia slyckel skall näringsidkaren avråda konsu­menten från all låla ulföra en Ijänsl, om denna med hänsyn Ull någon särskild - för näringsidkare iakllagbar - omsländighel inte kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenien. Med nytta avses här ekonomisk nytta, vilket innebär atl beslämmelsen som regel över huvud laget inte aklualise­ras när del gäller Uänsler som är av ell sådani slag all del är uppenbart atl konsumenten inte har ekonomiska moliv bakom besiällningen. Om konsu­menten l.ex. önskar beställa dekorationsmålning på sin bil, skall närings­idkaren självfallel inle behöva avråda från detta med hänvisning till este­tiska synpunkler. Åven i etl sådant fall är näringsidkaren dock skyldig all avråda, om ijänslen från objekliv synpunkl inle kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenien. Som exempel kan nämnas alt näringsidkaren fin­ner all bilen är så roslangripen all målningen inom kortare lid troligen förslörs av fortsatta rostangrepp.

Med hänsyn till atl del här är fråga om en objekliv, fackmässig bedöm­ning av en tilltänkt Uänst från ekonomisk synpunkt har som omständighe­ter av särskild betydelse i lagtexten framhållils dels priset för ijänslen och dels värdel av föremålel för Ijänslen. Ofta är del en jämförelse mellan just dessa båda faktorer som utlöser näringsidkarens skyldighel all avråda konsumenien från atl låla utföra en Uänsl. Elt typiskt fall då näringsid­karen kan vara skyldig alt avråda är sålunda, när priset för en reparalion eller ell annal underhålls- eller förbättringsarbete på ell föremål inle slår i rimlig proportion lill föremålets marknadsvärde. En beslämmelse av denna innebörd finns i det pä bilreparalionsområdet gällande slandardavtalel "Regler för reparaiioner", vilkel har lillkommii efler överiäggningar mel­lan Motorbranschens riksförbund (MRF) och konsumentombudsmannen och tillämpas av MRF-anslutna motorfordonsverkstäder.

I likhel med vad som gäller enligi dessa "Regler för reparaiioner" bör del avgörande normall vara föremålels marknadsvärde/öre reparalionen elc. 1 enlighel med praxis hos allmänna reklamalionsnämnden (se betän­kandet s. 216) torde vidare som en allmän riktlinje för bedömningen kunna uppställas all en reparalion e.d. objeklivi sell inle kan anses vara till rimlig ekonomisk nylta för konsumenien, om priset för tjänsten kan beräknas uppgå lill eller översliga hälften av föremålets anlagna marknadsvärde.

1 de fall då föremålel för Ijänsten inle har något egenlligi marknadsvärde på grund av all del saknas en reell andrahandsmarknad, bör en motsvaran­de jämförelse i slället göras med prisel för etl nyll likvärdigl föremål. Enbart en sådan jämförelse kan dock självfallet inle bli avgörande för frågan om näringsidkaren skall anses skyldig all avråda från ulförandel av en reparalion e.d. Del kan nämligen också tänkas all den ålerslående


 


Prop. 1984/85:110                                                                 169

livslängden hos elt föremål enligt en fackmässig bedömning är så kort atl 6 § KtjL koslnaden för en reparalion av föremålet - även om den moisvarar endast en liten del av nypriset för etl likvärdigt föremål - för fackmannen fram­står som bortkastade pengar. 1 ett sådant fall är näringsidkaren enligt förevarande beslämmelse nalurliglvis skyldig att avråda konsumenien från all låta ulföra Uänslen.

Skyldigheten att avråda med hänsyn till prisel för en tjänst gäller endasl när del av näringsidkaren Ullämpade prisel är så högl all ijänslen framsiår som ekonomiskl onyttig. En näringsidkare är däremol självfallet inle skyl­dig all avråda konsumenien från alt låta näringsidkaren utföra en Uänst enbart därför atl näringsidkaren vet alt samma Uänst kan fås billigare på annal håll. Den rättsfråga som här kan uppkomma gäller i slällei skälighe­ien av del pris som den ifrågavarande näringsidkaren fordrar (se special­moliveringen lill 36 8).

Enligt vad ulredningen har framhällil (se belänkandel s. 216) har del på många områden ulvecklals en fackmässig standard som kan Uäna till vägledning vid tillämpningen av beslämmelsen om näringsidkarens avråd-ningsskyldighet (t.ex. den nyss nämnda regeln i MRF: s slandardavlal "Regler för reparationer"). Om en sådan fackmässig standard tillgodoser kravet på att en konsumenl skall avrådas från alt låla utföra Uänster som objektivt sett inle är lill rimlig nytta för honom, bör näringsidkaren normalt kunna hålla sig till värdekriterier e.d. som framgår av en sådan standard.

Avrådningsskyldighden enligt förevarande paragraf kan ibland akluali­seras även av andra omsländigheler än sådana som avser prisel för tjäns­ten eller värdet av föremålel för ijänslen. Som exempel kan nämnas all näringsidkaren genom konsumenlens uttalanden e.d. får klarl för sig all konsumenien iror all ell vissl arbele behöver ulföras på ell föremål för all della skall kunna användas för elt särskilt ändamål, medan näringsidkaren vet atl delta inle är nödvändigt och all arbelel därför är onödigi. Etl annal exempel är atl näringsidkaren vet alt en tilltänkt åigärd med avseende på ett föremål medför all della kommer alt förslitas myckel snabbare än som annars skulle vara fallel.

Om en tjänst uiifrån en objekliv, fackmässig bedömning inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenien skall näringsidkaren avråda, även om han har anledning all anla all konsumenien ändå kommer all vilja ha tjänsten utförd t. ex. därför aii det är fråga om en reparalion av ell föremål som har affektionsvärde för konsumenien. Här bör erinras om vad som förul har sagls om att avrådningsskyldighelen reelli sell innebär en särskili långlgående upplysningsplikt för näringsidkaren. Självfallel innebär den däremot inte någol förbud för näringsidkaren atl efter ell avrådande la på sig all ulföra en ijänsl som konsumenten likväl vill ha ulförd.

Som regel lorde man dock få räkna med atl en konsumenl avstår från atl beställa en tjänst som han har avråtts från alt utföra eller atl näringsidkaren efter atl ha avrått inte vill ta på sig uppdraget. Bl.a. med hänsyn lill della


 


Prop. 1984/85:110                                                                170

finns del inle anledning all siälla upp någol krav på skriftlig form e.d. för      6 8 KtJL ell avrådande. En annan sak är all del från bevissynpunkt kan vara tillrådligt att en näringsidkare, som pä konsumentens begäran åtar sig atl utföra en ijänsl som han har avrått ifrån, l.ex. skaffar sig konsumenlens skriftliga bekräftelse på att avrådande har skell.

Elt evenluellt avrådande skall ske så snart näringsidkaren haft möjlighel att skaffa sig ett Ullräckligt underlag för atl bedöma om en ifrågasatt ijänsl kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenten. Detta innebär atl närings­idkaren i vissa fall bör anses skyldig all avråda från en Uänst redan i samband med l.ex. elt telefonsamtal vid vilket konsumenien önskar be­slälla ijänslen. Detta kan fä betydelse för näringsidkarens riill all kräva konsumenien på betalning för exempelvis en resa lill konsumenlens bo­slad. Frågan berörs ytterligare i specialmotiveringen till 7 8.

Andra stycket

I flertalel fall lorde näringsidkaren redan i samband med au konsumen­ten vänder sig till näringsidkaren för all få en Uänsl ulförd kunna konslale-ra, om det föreligger skäl för all avråda konsumenien från all låla ulföra Uänsten. Det kan dock inträffa att del försl senare - när Uänsten har beslällls och näringsidkaren har börjat utföra den - visar sig atl förhållan­dena är sådana all Uänslen inle kan anses vara lill rimlig nytta för konsu­menien.

Enligi andra stycket är näringsidkaren i ett sådani fall skyldig att snarasl underrälla konsumenien om del nämnda förhållandel och begära konsu­menlens anvisningar. Bestämmelsen har samma funklion som den avråd-ningsskyldighd som gäller enligt försia styckel när arbelet ännu inte har påbörjats. De faktiska förhållandena kan emellertid vara hell andra och lala för all Ijänslen Irots alll bör fullföljas. Som exempel kan nämnas all näringsidkaren redan har utfört kostnadskrävande moment av tjänsten vilka är lill nytta endasl om Ijänslen fullföljs. Om konsumenien inte önskar få Ijänslen utförd i enlighel med vad som ursprungligen har avtalats, kan han utnyttja sin rätt alt hell eller delvis avbeställa Uänslen (se 42-44 88).

En siiuaiion som ligger nära den hillills berörda - och som ibland kan sammanfalla med denna - är atl del när tjänsien uiförs visar sig all prisel för denna kan bli betydligt högre än konsumenien kunde ha räknat med. Ofta torde detta bero på alt det visar sig att beskaffenheten av föremålel för tjänsien är en annan än näringsidkaren kunnat förutse och all del därför krävs en belydligi mer omfallande insals för all nå del resultat som åsyftas med Ijänslen. Åven i den nu nämnda silualionen skall näringsidkaren enligt andra slyckel underrälla konsumenien om förhållandel och begära dennes anvisningar. Della gäller även om tjänsten enligt näringsidkarens bedöm­ning trots prishöjningen blir till rimlig nytta för konsumenien. En lillämp­ning av denna regel kan aklualiseras inte bara vid arbelen på löpande räkning. Också när näringsidkaren har lämnal en ungefärlig prisuppgift (se


 


Prop. 1984/85:110                                                                171

36 8 andra slyckel) kan prisel bli högre än vad som följer därav. Detsamma      6 § KtjL gäller om ell lotalpris för Uänslen har avtalats men näringsidkaren enligt 38 8 har rätt lill prisiillägg därför att tjänsien fördyras på grund av oförulse-bara omständigheler på konsumenlens sida.

Motivet bakom den nu berörda regeln är naturligtvis alt prisel normalt har slor beiydelse för konsumenten. Prisel är därför en väsenllig faklor för konsumenlens bedömning av om han skall låla fullfölja en Uänsl - eventu­ellt med en omdisponering av sina ekonomiska resurser - eller avbeställa ijänsten.

Om konsumenien trots den befarade prisökningen önskar fä tjänsten fullföljd, är näringsidkaren i allmänhel skyldig alt efterkomma detta. Upp­dragets avslutande kan då bli försenal i förhållandel lill vad som ursprung­ligen förutsatts. Beslämmelserna om dröjsmål på näringsidkarens sida blir dock knappasl lillämpliga, eflersom förseningen i hilhörande fall vanligen beror pä en omsländighel på konsumentens sida (se 24 8).

Del pris som konsumenien "kunde ha räknal med" är - när del inle föreligger ell avlalal lolalpris eller en ungefärlig prisuppgift - del pris som man normall får räkna med för Uänsler av ifrågavarande slag. Har uppdra­gel beslämls på del sället all näringsidkaren skall åstadkomma ett vissl resultat, l.ex. all en apparal åler skall fungera för sill ändamål, skall näringsidkaren underrätta konsumenten och begära dennes anvisningar om det visar sig all detta i del enskilda fallet kan komma all kräva belydligi dyrare ålgärder än vad som är vanligl.

Del har inle ansells lämpligl all i lagtexien ange någon besiämd gräns för inlrädet av näringsidkarens underräilelseplikl i det nu berörda fallet. Det fordras emellerlid all del sannolika slulliga prisel är "betydligt" högre än del pris som konsumenien kunde ha räknat med. Som en riktpunkt bör kunna Uäna den 15-procenlsgräns som enligt 368 andra styckel gäller vid ungefäriiga prisuppgifter. Om det pris som konsumenten kunde ha räknat med är lämligen högl, bör näringsidkaren emellerlid anses skyldig alt underrälla konsumenien även vid en befarad höjning som är procenluelll lägre. Har näringsidkaren i ell sådani fall lämnal en ungefäriig prisuppgift, bör alltså inle den gräns som anges i 36 8 andra slyckel anses avgörande för frågan om näringsidkarens skyldighet all enligi förevarande beslämmelse underrälla konsumenien om en trolig höjning av det pris som har angetts såsom det ungefärliga. På motsvarande sätl har del inte heller avgörande betydelse all parterna eventuelll har direkt faslslagil ell högsta pris för en tjänst, om näringsidkaren insett eller bort inse ati konsumenien likväl räknat med elt lägre pris som del mesl sannolika.

Del torde vara lämpligt atl konsumentverket genom överläggningar med olika branschorganisalioner söker åstadkomma mer preciserade regler i standardavtal e.d. för näringsidkarens underrättelseplikt enligt den nu berörda bestämmelsen.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 172

Del bör påpekas att beslämmelserna om Ulläggsarbele (se 8 8) innebär      6 § KtJL au näringsidkaren är skyldig att ta kontakt med konsumenien och begära dennes anvisningar även i fall som inle akiualiserar näringsidkarens under­rättelseplikt enligt förevarande bestämmelse.

Bestämmelserna i andra stycket är - liksom bestämmelserna i första styckel - ivingande lill konsumentens förmån på det säll som anges i 3 8. Konsumenien är alliså inle bunden av ell avlalsvillkor som innebär all han på förhand har förklaral sig avslå från den förmån som det innebär för honom alt få en sådan underrättelse med begäran om anvisningar som avses här. Däremot kan givetvis själva uppdragel bestämmas på sådant säll all en underrätlelseskyldighel enligt andra slyckel inle aklualiseras.

Tredje slyckel

I de siiualioner som avses i andra slyckel skall näringsidkaren söka koniaki med konsumenten så snart det visar sig föreligga sådana förhållan­den som avses i den beslämmelsen. Normalt lorde del inle vålla några problem för näringsidkaren all tämligen omgående anträffa konsumenien eller någon som förelräder honom. Någon gång kan del emellerlid inlräffa all det inle går all få tag på konsumenien inom rimlig lid. Näringsidkaren får då besluta om arbelet skall fullföljas eller ej.

De fall som avses med andra stycket är av den arten att de typiskt sell ger anledning alt betvivla konsumenlens inlresse av att Uänslen fullföljs. 1 enlighel med utredningens av remissinslanserna godtagna förslag har där­för i Iredje slyckel som huvudregel ställts upp atl näringsidkaren i den angivna situationen skall avbryia del påbörjade arbelel i avvaklan på all han kan få konlakl med konsumenien.

Näringsidkaren skall dock inle avbryia arbelel, om del finns särskilda skäl all anla att konsumenien ändå önskar få Ijänslen utförd. Elt sådani särskilt skäl kan vara t.ex. all en näringsidkare som fåll in en bil för reparation känner lill all konsumenien har omedelbarl behov av bilen för en förestående semesterresa. Ell särskilt skäl för alt anla all konsumenien Irols alll önskar få ijänsten ulförd kan vidare vara all näringsidkaren, när ell sådani förhållande som avses i andra stycket uppdagas, redan har ulfört kostnadskrävande moment av tjänsien som är Ull nylta endasl om denna fullföljs. Vid bedömningen måsle givelvis tyngden av de omsländigheler som enligt andra styckel har föranlett all näringsidkaren är underrättelse-skyldig vägas mol lyngden av de särskilda skäl som lalar för alt konsumen­ten trots alll kan antas vilja få tjänsten utförd. Del är inle någon ivekan om all man här måsle ge näringsidkaren ell utrymme för ursäktliga misstag när det gäller atl i konsumenlens ställe besluta om arbelet bör avbrytas eller fullföljas.

Om näringsidkaren enligt förevarande bestämmelse är skyldig att avbry­ta etl påbörjat arbete, kan detta medföra extra kostnader för näringsid­karen. Dessa är konsumenien som regel skyldig all ersätta enligt 38 8. En


 


Prop. 1984/85:110                                                                173

försening med uppdragets avslulande som beror på atl näringsidkaren varil      6 § KtjL skyldig att avbryia arbetet kan i allmänhet inle heller medföra all närings­idkaren skall anses ha gjort sig skyldig lill dröjsmål (se 24 8).

Med den ulformning som har gells ål iredje slyckel är det klart atl näringsidkaren och konsumenien pä förhand kan träffa bindande avtal om hur näringsidkaren skall förfara för den händelse del framkommer sådana oförutsedda förhållanden som avses i andra slyckel och konsumenien inle kan anträffas inom rimlig tid. Det torde visserligen höra lill ovanlighelerna att parterna i sill avtal lar in villkor som uttryckligen lar sikle på detta. Av det sagda får emellerlid anses följa all - i den situation som avses i iredje styckel - den omständigheten atl parterna har kommit överens om ell högsla pris eller alt konsumenien endast har fått en ungefärlig prisuppgift ofta bör kunna anses utgöra ell särskili skäl för antagande att konsumenten önskar få Uänsten utförd så länge prisel håller sig inom den angivna ramen Ufr 36 S andra slyckel). En förulsättning för della är dock självfallel all del inle är fråga om en siluation där det har visal sig all Uänsten inle är Ull rimlig nytta för konsumenten ens om prisel skulle stanna på den nivå som konsumenten kunde ha räknal med.

Förvaring. Bestämmelserna i 68 är i princip lillämpliga även på Uänster som går ul på förvaring av lösa saker. Vid förvaring torde förhållandena i prakliken endast mera undanlagsvis vara sådana atl näringsidkaren kan anses skyldig alt avråda konsumenien från att låta förvara ell föremål på grund av alt förvaringen inle skulle vara till rimlig nytta för konsumenten. Det kan dock tänkas atl konsumenten vill till förvaring för en längre lid lämna in elt föremål som enligt fackmässig bedömning är i elt så dåligl skick alt avgiften för förvaringen framsiår som bortkastade pengar.

Åven vid förvaring kan del inlräffa att det försl sedan förvaringen har påbörjats visar sig alt prisel för denna kan bli belydligi högre än konsu­menien kunde ha räknal med. Del kan l. ex. framkomma att föremålel för förvaringen på grund av någon oförulsebar omsländighel kräver en betyd­ligt mera kostsam vård än vad som är normalt. 1 elt sådani fall är näringsid­karen enligi 68 andra slyckel skyldig all underrätta konsumenien om förhållandel och begära hans anvisningar. Del ligger däremol i sakens nalur all bestämmelserna i 6 S tredje slyckel knappast har aktualitet vid förvaring. Vid förvaring måste det praktiskt lagd alllid anses föreligga särskilda skäl för anlagande att konsumenten önskar all förvaringen skall fortsätta intill dess att näringsidkaren har kunnal få konlakl med konsu­menien och fåll dennes anvisningar. Beslämmelserna bör dock leda lill all näringsidkaren, om det är möjligl ulan alt skada konsumenlens inlressen. måsle anses skyldig all lills vidare avvakta med all vidla särskili kosl-nadskrävande ålgärder.


 


Prop. 1984/85:110                                                  174

                                                                            7 8 KtJL

Har näringsidkaren åsidosatt vad som åligger honom enligi 68 och finns det starka skäl all anla atl konsumenien annars hade avslåll från all beslälla tjänsien eller hade avbeslällt denna, har näringsidkaren inle slörre rätt till ersällning än han då skulle ha hafl.

För koslnader som inle ersätts enligt första styckel har näringsidkaren dock rätl lill ersättning i den mån konsumenien annars skulle gynnas på etl oskäligl säll.

(Jfr 2 kap. 12 8 andra och Iredje slyckena i ulredningens förslag)

I denna paragraf regleras rällsföljderna av att en näringsidkare har åsidosatt sina skyldigheter enligt 6 8 alt avråda konsumenten från att låla utföra en tjänst eller all underrälla konsumenten om all en påbörjad Uänsl inle kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenien eller kan bli belydligi dyrare för konsumenten än denne kunde ha räknal med. Principen är alt konsumenien i ell sådani fall normall inle skall behöva ulge slörre ersäll­ning lill näringsidkaren än som måsle anias ha blivii fallel, om näringsid­karen hade uppfyllt sin skyldighet att avråda eller underrätta konsumen­ten.

De särskilda rättsföljder som anges i paragrafen aktualiserar naluriigtvis frågan om gränsdragningen mellan fall som bör bedömas som ett åsidosät­tande av näringsidkarens avrådningsskyldighd och fall som bör bedömas enligt reglerna om fel hos Ijänslen. I princip bör förevarande paragraf lillämpas i sådana fall där en åtgärd avseende ett föremål enligt en fack­mässig och objektiv bedömning inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten hur väl åtgärden än utförs och vilket material som än an­vänds. Däremol bör reglerna om fel hos Ijänsten lillämpas i sådana fall där en åtgärd avseende ell föremål lypiskl sell är lill rimlig nytta för konsu­menten men där resultatet i det enskilda fallet är behäftat med brister lill följd av det sätt pä vilket åtgärden har ulförts eller det malerial som har kommil lill användning. I de fall som skall bedömas enligt felreglerna är det sålunda i princip fråga om brister som kan avhjälpas genom en ny insats av näringsidkaren inom ramen för vad uppdragel har gått ul på, eflersom de är hänförliga lill sället för tjänstens utförande eller till materialet. Härtill kommer vissa kategorier där gränsfall skulle kunna uppkomma men som enligt uttryckliga bestämmelser skall bedömas enligt reglerna om fel, näm­ligen fall där ijänslen har ulförts i slrid mot offentligrättsliga säkerhetsföre­skrifter e.d. eller där ijänsten till sin lyp är uppenbart otjänlig för sill huvudsakliga ändamål (se 5 S).

Del bör vidare nämnas alt 6 och 7 88 inte är tillämpliga i sådana fall där en näringsidkare lar på sig all ulföra en Ijänsl irots atl han inser att konsumenien av någol skäl måsle ha ijänslen ulförd till en viss dag och all della inte kommer atl kunna Ullgodoses av näringsidkaren. I ett sådant fall är del i ställd reglerna om dröjsmål på näringsidkarens sida som skall tillämpas.


 


Prop. 1984/85:110                                                               175

Försia stycket                                                                                7 § kjjl

Åsidosätter näringsidkaren sin skyldighel alt avråda konsumenien från att låta utföra en tjänsl eller att i fall som avses i 6 8 andra styckel begära konsumenlens anvisningar, bör konsumenten i princip försättas i samma situalion som om näringsidkaren hade uppfyllt sina åligganden. Ett anta­gande får alltså göras mol bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallel om hur konsumenien i så fall skulle ha handlal. Finns del vid en sådan bedömning slarka skäl all anla all konsumenien skulle ha avslåll från att beställa tjänsten eller, i fall som avses i 6 8 andra slyckel, skulle ha avbeslällt tjänsten, är näringsidkaren enligt förevarande bestämmelse inte berättigad lill ersättning i vidare mån än som då skulle ha gälll.

Om näringsidkaren borde ha avrått från ijänslen redan innan avtalet kom lill slånd är konsumenien över huvud lagd inte skyldig atl betala för Uänslen, såvida ej annal följer av paragrafens andra slycke. Däremol kan konsumenien även i ell sådani fall vara skyldig alt belala näringsidkaren för bl. a. en förberedande undersökning av det aktuella föremålet (se 37 8). Om näringsidkaren redan genom ett telefonsamtal med konsumenten hade fått eller bort skaffa sig sådana upplysningar om det akluella föremålel som varit Ullräckliga för att konstalera all en lilliänkl reparation e.d. inle kunde anses vara lill rimlig nytta för konsumenten, är denne emellertid inte heller skyldig att betala näringsidkaren för exempelvis ett besök i konsumenlens boslad. Del kan t.ex. vara fråga om en reparalion av en hushållsmaskin e.d., belräffande vilken näringsidkaren redan på grundval av upplysningar om maskinens ålder m. m. bori kunna konslalera all en reparalion inle skulle "löna sig".

1 fall som avses i 6 8 andra slyckel är konsumenien, om näringsidkaren har åsidosall sin skyldighet atl underrätta konsumenten och begära dennes anvisningar samt del finns slarka skäl atl anla att konsumenien annars skulle ha avbeslällt Uänslen, enligt försia slycket i förevarande paragraf inle skyldig all belala mer för Uänsten än som skulle ha gällt vid en sådan avbeslällning. Utgångspunkten är här att näringsidkarens skyldighet all begära konsumenlens anvisningar inträder sä snart näringsidkaren bör inse all Uänsten inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten eller all prisel för tjänsien kan bli belydligi högre än konsumenien kunde ha räknal med. Frågan om hur myckel konsumenien i nu angivet fall skall belala enligi beslämmelsen i försia slyckel får alliså avgöras utifrån anlagandel all konsumenten vid den tidpunkten hade avbeslällt tjänsien, varvid betal­ningsskyldigheten skall beräknas med lillämpning av reglerna om ersäll­ning vid avbeställning (se 42 och 43 88).

Enligt beslämmelsen i försia slycket krävs, för atl konsumenien med åberopande av denna skall undgå belalningsskyldighel eller få denna be­stämd i enlighel med del nyss sagda, alt det finns starka skäl aii anla alt konsumenien skulle ha avstått från alt beställa Uänsten eller skulle ha avbeställt denna, om näringsidkaren hade fullgjort sin avrådnings- eller


 


Prop. 1984/85:110                                                   176

samrådsskyldighel. Etl sådani anlagande lorde i allmänhet kunna göras i 7 § KtJL situationer där Uänsten objeklivi sell inle kan anses vara lill rimlig nytta för konsumenten, såvida inte näringsidkaren kan visa på särskilda omstän­digheler som lalar för alt konsumenien likväl skulle ha låtit ulföra eller fullfölja Uänslen. År silualionen sådan all näringsidkaren, om en lillämp­ning av 68 iredje slycket hade aktualiserats, skulle kunna anses ha hafl särskilda skäl för antagande att konsumenien trots allt velal fä en påbörjad Uänsl fullföljd, är förevarande paragraf nalurliglvis inle lillämplig.

I sammanhanget bör nämnas att bl. a. näringslivsorganisationerna under remissbehandlingen har anselt all en avrådningsskyldighd för näringsid­karen bör begränsas till "uppenbara" fall. Som skäl för detta har främst anförts all en beslämmelse om avrådningsskyldighd inle bör få leda lill att näringsidkare frestas eller ser sig nödsakade all avråda i överdriven om­fallning, någol som yitersl kan vara lill nackdel för konsumenlerna. För all de i förevarande paragraf angivna konsekvenserna av en underlålenhel att avråda skall inträda torde del emellertid i prakliken krävas all del har förelegal sådana skäl för avrådande all näringsidkarens underlålenhel all avråda knappasl kan te sig som ursäktlig. Med hänsyn härtill finns det inte anledning alt i laglexlen la in någon begränsning av näringsidkarens avråd­ningsskyldighd lill uppenbara fall.

Andra slycket

En lillämpning av beslämmelsen i försia slycket kan någon gång leda lill all konsumenien på etl oskäligt sätl gynnas på näringsidkarens bekostnad. Genom andra slycket har därför öppnats en möjlighet för näringsidkaren atl i begränsad ulslräckning erhålla ytterligare ersättning för sina kostna­der för ijänslen.

Kravel på all del skall vara fråga om ett oskäligl gynnande av konsu­menten innebär för det försia att det fordras all konsumenien genom tjänstens utförande eller fullföljande har tillförts etl värde. Delta kan beslå i alt föremålels marknadsvärde eller dess bruksvärde för konsumenien klart har ökats, vilkel naluriigtvis ingalunda alllid är fallel. Elt äldre föremål, som i och för sig har en andrahandsmarknad, får ofta inle elt nämnvärt ökal marknadsvärde genom reparaiioner e.d. Del är inte heller säkert alt dess bruksvärde för konsumenten ökas. eflersom föremålel kan vara i så dåligl skick i övrigt att man måste räkna med alt del ändå snarl blir oanvändbart.

Om konsumenien kan anses ha blivii lillförd etl verkligl värde ger andra slyckel näringsidkaren en möjlighel all erhålla ersällning, utöver vad som följer av försia slyckel. i sådan ulslräckning all konsumenten inle kan anses bli gynnad på elt oskäligl sätl. Vid reparationsarbeten o.d. torde della i prakliken ofta belyda all konsumenien är skyldig all belala en ersällning som - Ullsammans med vad han evenluelll skall belala enligt försia slyckel - motsvarar den kostnad för reparationen etc. som objektivt


 


Prop. 1984/85:110                                                                177

sett skulle kunna anses ha varil lill rimlig nylta för konsumenien. En      8 § KtJL förulsällning för della är dock givetvis att konsumenten har tillförts minst elt motsvarande värde.

Del nu sagda har lagit sikle pä fall där näringsidkaren redan från början har varil skyldig atl avråda konsumenien från att låla ulföra ijänslen eller all söka konlakl med denne och evenluelll all avbryia arbetet på grund av atl ijänslen inle kunde anses vara till rimlig nylta för konsumenten. Situa­tionen är delvis en annan, om näringsidkaren enbari har åsidosall sin skyldighel all begära konsumenlens anvisningar och evenluelll all avbryta arbelet därför alt det visat sig alt priset för tjänsien skulle kunna bli betydligt högre än konsumenien kunde ha räknal med. Åven om del måste antas all en underrättelse om prishöjningen skulle ha lett till alt konsumen­ten hade avbeslällt Uänslen, har konsumenien i della fall likväl varil beredd att belala det pris för tjänsten som ursprungligen överenskommits eller som han annars kunde ha räknat med (se specialmotiveringen till 6 8 andra stycket). Det måsle därför ofta anses innebära ell oskäligt gynnande av konsumenten, om han i fall av detta slag inte vore skyldig att utge ersättning lill näringsidkaren åtminstone intill den prisnivån. Detla skulle han ju ha varit skyldig atl göra, om näringsidkaren redan från början hade bestämt sig för atl avstå från all utkräva prishöjningen.

Näringsidkaren har enligt beslämmelsen i andra slycket endasl rält lill ersättning för vad som ulgör hans koslnader. Härmed avses såväl hans kostnader för arbete som hans koslnader för material o.d. Näringsidkaren får däremot inte tillgodoräkna sig någon vinstmarginal på arbele eller malerial m. m.

Förvaring. Förevarande paragraf är tillämplig även på tjänster som avser förvaring av lösa saker (jfr- specialmotiveringen lill 68). Detla torde inte fordra några särskilda kommentarer.

Tilläggsarbete

Om del när tjänsien utförs framkommer behov av tilläggsarbete som på grund av sitt samband med uppdragel lämpligen bör ulföras samiidigi med detla, skall näringsidkaren undertälla konsumenten och begära dennes anvisningar.

Kan konsumenten inte anträffas inom rimlig lid, får näringsidkaren utföra tilläggsarbetet

1.  om priset för detta är obetydligt eller om det är lågt i förhållande till priset för den avtalade tjänsten, eller

2.  om del finns särskilda skäl att anla att konsumenten önskar få tilläggs­arbetet utfört i samband med uppdragel.

Näringsidkaren är skyldig atl ulföra sådani lilläggsarbete som inle kan uppskjulas ulan fara för allvarlig skada för konsumenien, om konsumen­lens anvisningar inte kan inhämtas eller om konsumenten begär del.

I fråga om prisiillägg för tilläggsarbele gäller 388.

(Jfr 2 kap. 5 S i utredningens förslag) 12   Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 110


 


Prop. 1984/85:110                                                                178

Vid avtal om arbele på lösa saker eller på fasl egendom o. d. är del inle 8 8 KtJL ovanligt all del under arbelels gång framkommer behov av ytterligare arbete, dvs. arbete som inte omfattas av det ursprungliga uppdraget. 1 denna situation aklualiseras flera praktiskt betydelsefulla frågor rörande bl.a. näringsidkarens plikt atl underrätta konsumenien om behovel av sådani Ulläggsarbele saml näringsidkarens räll och skyldighel all utföra det ytteriigare arbetet.

I avsaknad av lagregler och vägledande domslolspraxis har rättsläget belräffande hilhörande frågor varil ganska oklart (se belänkandel s. 209-211, jfr även s. 144-145). 1 viss utsträckning har de dock reglerats i standardavtal med etl omfallande tillämpningsområde. Sålunda finns i Motorbranschens riksförbunds standardavtal "Regler för reparationer" -vilkel har tillkommit efter överiäggningar med konsumenlombudsmannen — relaiivi uiförliga beslämmelser om lilläggsarbete vid avtal orn fordonsre-paralioner.

På grund av de nu berörda frågornas vikl för såväl näringsidkare som konsumenler har del ansells angelägel all konsumentljänsllagen — såsom utredningen med instämmande av remissinslanserna har förordat - inne­håller vissa generellt giltiga beslämmelser rörande tilläggsarbele. Dessa återfinns i förevarande paragraf. Den kompletteras av en beslämmelse i 38 8 om näringsidkarens rätt lill pristillägg för ulfört Ulläggsarbele.

Som kommer atl beröras yllerligare i del följande ligger det i sakens natur atl tillämpligheten av bestämmelserna i förevarande paragraf i prin­cip blir beroende av vad parterna har avtalat i fråga om omfattningen och innebörden av del uppdrag som har lämnats åt näringsidkaren.

Första stycket

För att beslämmelserna i paragrafen över huvud lagd skall bli akluella krävs atl del när en Uänsl uiförs framkommer behov av ell arbele som i förhållande till del uppdrag som har lämnals ål näringsidkaren utgör ell tilläggsarbete, dvs. ell arbete som inte kan anses vara omfattat av uppdra­get.

Vad som omfattas av uppdragel besläms av avtalet mellan parierna. Uppdragel kan gå ul på alt näringsidkaren skall vidla endasl vissa specifi­cerade ålgärder. I så fall är i princip varje arbele vid sidan av dessa all betrakta som ett tilläggsarbete.

Uppdraget kan emellertid också gå ut på atl näringsidkaren - ulan atl alla enskilda åtgärder har specificerats - skall åsladkomma ell vissl resul­tat. Detta kan vara atl få en apparat e.d. att åler fungera för sill ändamål, all sätta en bil i sådani skick all den kan beräknas bli godkänd vid konlrollbesiktning, atl konsumenien skall få en heltäckande matta eller etl parkettgolv i ett rum eller få sill hus belagl med fasadpuls etc. Har uppdraget beslämls på delta sätt, får man ulgå från all i princip alla ålgärder som krävs för atl näringsidkaren skall kunna åsladkomma ell


 


Prop. 1984/85:110                                                                179

felfritt resulial omfattas av uppdraget och alltså inle akiualiserar en 8 § KiJL lillämpning av förevarande paragraf. En annan sak är att näringsidkaren i elt sådani fall kan bli skyldig au enligi 6 8 andra slycket begära konsumen­lens anvisningar, om det visar sig alt del krävs mer omfattande ålgärder än som kunnal fömlses för alt nå del ifrågavarande resultatet och att prisel därför kan bli betydligt högre än konsumenten kunde ha räknat med.

Mellan de båda nu berörda yllerlighdsfallen ligger nalurliglvis en rad olika säll alt bestämma uppdragels omfattning som får betydelse för frågan om etl vissl arbele över huvud lagei är alt betrakta som elt tilläggsarbete eller ej. En icke opraktisk situation är all konsumenien besläller vissa angivna ålgärder med ell föremål men samtidigt förklarar atl han också önskar all näringsidkaren utför andra arbelen på föremålet vilka näringsid­karen finner nödvändiga eller lämpliga, evenluellt inom en viss prisram. Dessa arbeten omfattas då av uppdraget och ulgör alliså inte sådani lill­läggsarbele som avses med förevarande paragraf. Åven i della fall kan emellertid samrådsskyldigheten enligi 6 8 andra styckel aklualiseras. I sammanhanget bör nämnas att också eu uppdrag som avser endast vissa specificerade ålgärder i regel lorde vara all uppfatta såsom förenat med såväl en skyldighet som en rättighet för näringsidkaren atl vid behov utföra även andra, renl bagalellartade ålgärder med naiuriig anknylning till de beslällda (jfr belänkandel s. 209-210).

1 ullrycket "tilläggsarbete" ligger all det skall vara fråga om etl arbele som skulle ha kunnat omfattas av uppdragel till näringsidkaren. Paragrafen lar alliså inle sikle på arbelen som ligger uianför näringsidkarens yrkesom­råde. Frågan i vad mån näringsidkaren kan anses skyldig all underrälla konsumenien om all del har framkommit behov av ell sådani arbele får bedömas enligi den allmänna regeln om näringsidkarens omsorgsplikt (se 48).

Utgångspunkten för en lagreglering rörande tilläggsarbele måsle vara alt del i försia hand skall ankomma på konsumenten atl själv avgöra, om han vill ulvidga dl uppdrag som han har gett ål näringsidkaren. Tidigare har fastslagits all del i näringsidkarens allmänna omsorgspliki ingår atl vid behov om möjligl samråda med konsumenien om olika frågor som har anknylning lill uppdraget. All det har visal sig föreligga behov av tilläggs­arbele är en viklig anledning lill sådani samråd, vare sig näringsidkaren är beredd all utföra tilläggsarbetet eller ej. I det senare fallel kan konsumen­ten, särskilt om behovel av tilläggsarbete framkommer på ell tidigt stadi­um, vilja avbeställa tjänsten för all lämna ell mer omfallande uppdrag lill en annan näringsidkare. Som en grundläggande regel gäller därför enligi första styckel atl näringsidkaren, om det när en Uänst uiförs framkommer behov av Ulläggsarbele, är skyldig alt underrälla konsumenten och begära dennes anvisningar. 1 del slora flertalel fall lorde frågor om lilläggsarbden därmed bli fullständigt lösta.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 180

Del är givet all en skyldighel för näringsidkaren alt under ulförandel av 8 § KtJL en ijänsl ta konlakl med konsumenien om elt tilläggsarbele - även i fall då näringsidkaren inle är beredd all ulföra della - inle bör gälla belräffande varje sådani arbete ens om del hör lill näringsidkarens yrkesområde. Delta skulle leda till all reglerna blev oprakliska och belungande för både nä­ringsidkare och konsumenl. Näringsidkarens kontaklskyldighel bör vara begränsad lill fall där en underrättelse lill konsumenien om behov av ytterligare arbele med fog kan sägas ligga inom ramen för den skyldighel all med lillbörlig omsorg la lill vara konsumenlens inlressen som följer av jusl del uppdrag vilkel har lämnats lill näringsidkaren.

En försia. för del prakliska livet lämligen naturlig begränsning ligger här i all del enligt försia slyckel skall vara fråga om elt sådant behov av ålgärder som framkommer när Ijänslen utförs. Därmed avses givelvis inle all del skall vara fråga om etl ålgärdsbehov som kan upptäckas först om Uänslen uiförs. Däremol ger beskrivningen en anvisning om all näringsid­karen inle skall behöva underrätta konsumenien om elt ålgärdsbehov som även för konsumenten måsle ha stått klarl när Uänslen beställdes och belräffande vilket konsumenien därför, genom all uleslula della från upp­dragel, måsle anses ha intagil ståndpunkten all åtgärderna inle skall ut­föras i sammanhanget. Här får dock självfallet göras en reservation för det fall att det när den beslällda tjänsten uiförs visar sig all just utförandel av denna, lill skillnad från vad man kunnal räkna med, verkligen akiualiserar ell behov av alt utföra även de ifrågavarande åtgärderna.

Som förulsällning för all näringsidkaren skall vara skyldig atl aktualise­ra spörsmålet om ell Ulläggsarbele med konsumenien gäller vidare enligi förevarande beslämmelse all del skall vara fråga om ell arbele som på grund av sill samband med uppdragel lämpligen bör ulföras samiidigi med della.

Kravel på all del skall vara fråga om ell arbele som har samband med uppdraget Uänar huvudsakligen lill all från beslämmelsens tillämpnings­område föra bort olika länkbara behov av ålgärder med elt föremål, vilka hell klarl inte har med del avtalade uppdraget atl göra och som del därför inle rimligen kan anses ingå i näringsidkarens omsorgspliki atl underrälla konsumenien om när uppdragel uiförs. En bilreparalör som har fåll i uppdrag alt reparera bromsarna på en bil bör normall inle vara skyldig alt underrälla konsumenten om atl bilens molor behöver en genomgång. En målare som har fåll i uppdrag alt tapetsera etl rum bör inte vara skyldig att underrätta konsumenten om all lägenhdens fönslerbågar behöver målas.

För all näringsidkaren skall vara skyldig all underrätta konsumenien om behovet av yllerligare arbele krävs vidare atl della arbele är sådani all det på grund av sill samband med uppdragel lämpligen bör ulföras samtidigt med uppdraget.

Ulredningens lagförslag innehöll endast atl det ytterligare arbelel skulle vara "lämpligt att utföra i samband med uppdraget". Denna formulering


 


Prop. 1984/85:110                                                               181

har vid remissbehandlingen kritiserats för all vara alltför litel upplysande 8 § KtJL och kunna leda lill atl bestämmelserna om tilläggsarbete i praxis fick en alltför vidsträckt tillämpning. Grunden för della skulle då närmast vara att del kan finnas ålskilliga ålgärder avseende ett föremål, l. ex. en bil, belräf­fande vilka man skulle kunna säga all del är "lämpligt" all de uiförs i samband med all föremålel ändå har lämnals in på en verkstad e.d. för annal arbete. Med anledning av bl. a. dessa synpunkler innehåller föreva­rande beslämmelse alliså den yllerligare preciseringen all del skall vara jusl på grund av silt samband med del lämnade uppdragel som det ytterli­gare arbetet lämpligen bör ulföras samiidigi med delta. Denna beskrivning synes pä etl lydligare säll ge uttryck för vad ulredningen lorde ha åsyftal (se belänkandel s. 211).

Frågan humvida ell ytterligare arbele på grund av sitt samband med del redan lämnade uppdraget lämpligen bör ulföras samtidigt med della får nalurliglvis bedömas med hänsyn lill omsländighelerna i det enskilda fallet. De i praktiken vanligaste situalionerna då näringsidkaren enligi försia slyckel är skyldig atl underrälla konsumenien om behovel av dt tilläggsarbele lorde vara dels när väsenlliga moment i näringsidkarens preslation - t. ex. demonteringen av ett föremål - är gemensamma för de båda arbetena så all konsumenien gör en kostnadsbesparing om de uiförs samUdigt, dels när resultatet av det ursprungliga uppdragel - även om della resultat i och för sig är felfritt - måsle anses bli till betydligt mindre nyiia för konsumenien om inle också del ytterligare arbelet utförs. Del bör påpekas all näringsidkaren i den senare silualionen, om Ulläggsarbdel av någon anledning inte kommer lill utförande, någon gång kan bli skyldig enligt 68 att avråda konsumenten från alt under sådana förhållanden låla ulföra den Uänst som del ursprungliga uppdragel avser.

Som lidigare har understrukits reglerar beslämmelsen i försia slyckel endasl frågan om i vilka fall en näringsidkare är skyldig att redan i samband med ulförandel av en Ijänsl undertälla konsumenien om behovel av ett arbete som inte omfattas av uppdraget. Självfallet står del näringsidkaren fritt atl under utförandet av en tjänsl underrälla konsumenien om att del finns behov av ålgärder som exempelvis inle har samband med uppdragel och att tillfråga konsumenien om denne vill ha dessa åtgärder utförda samtidigt. I enlighel med det nyss sagda tas genom första styckel inte heller ställning Ull frågan huruvida en näringsidkare på grund av sin all­männa omsorgspliki kan anses vara skyldig - så atl han kan drabbas av skadeslåndsansvar vid underlålenhel all fullgöra denna skyldighel - atl under utförandet av uppdragel eller i samband med avslutandel av detla göra konsumenten uppmärksam på etl ålgärdsbehov som näringsidkaren lagl märke lill men som inle haft med uppdragel alt göra.

De rättsliga konsekvenserna av all näringsidkaren åsidosätter sin skyl­dighet enligt första slyckel all begära konsumenlens anvisningar rörande elt tilläggsarbete blir i princip följande (jfr betänkandet s. 432).


 


Prop. 1984/85:110                                                                182

Om näringsidkaren har utfört Ulläggsarbdel utan atl ha sökl kontakla 8 8 KtJL konsumenien, har han inte rätl till ersällning för Ulläggsarbelet Qfr 38 8). Som berörs närmare i specialmotiveringen lill iredje styckel i förevarande paragraf är näringsidkaren dock i vissa siluationer av nödkaraklär skyldig all ulföra etl tilläggsarbete även om han inle kan få konlakl med konsu­menten.

Om näringsidkaren inle begär konsumenlens anvisningar och inte heller ulför lilläggsarbetel, blir näringsidkaren i de fall som avses i tredje styckel i regel ansvarig enligi reglerna om fel hos tjänsien (jfr 98 andra styckel). 1 andra fall än när del föreligger en sådan nödsilualion som avses i iredje slyckel drabbas han däremol i princip av ansvar för en sådan underlåten­het endasl om konsumenien kan visa all han har lidii ekonomisk skada på grund av denna underlålenhel (jfr 32 8 andra slycket).

Andra stycket

Om det när tjänsten utförs framkommer behov av sådani Ulläggsarbele som avses i försia slyckel, lorde näringsidkaren normall kunna få konlakl med konsumenten utan att del föranleder en oacceptabel lidsutdräkt. Hur näringsidkaren skall handla under tiden till dess all han har nått koniakl med konsumenien eller själv måste falla eu beslut i frågan om han skall ulföra elt tilläggsarbete eller ej, får bero på omständigheterna i det enskilda fälld.

Får näringsidkaren kontakt med konsumenten, kan situationen utveck­las olika beroende på vilken ståndpunkt konsumenten intar i frågan om utförandet av tilläggsarbetet. Beslular konsumenien efler silt samråd med näringsidkaren atl Ulläggsarbdel inte skall utföras är saken klar. Närings­idkaren har då ingen rätl all gå ulöver uppdragel. Som lidigare har nämnts kan dock näringsidkarens avrådningsskyldighd i detta fall någon gång aklualiseras, nämligen om näringsidkaren finner alt den beställda Uänslen inle kan anses vara till rimlig nytta för konsumenien ulan att Ulläggsarbdel uiförs.

Om konsumenien i stället begär atl näringsidkaren skall utföra Ulläggsar­bdel, torde parterna i regel också bli överens om detla. Det finns inte anledning räkna med att en näringsidkare skulle vägra atl ulföra ell lill­läggsarbele utan all han anser sig ha ell giliigl skäl all vägra. Del har därför inle ansetts nödvändigl att i lagen ta upp en sådan mera generell bestäm­melse som ulredningen föreslog om atl näringsidkaren pä konsumentens begäran skulle vara skyldig att ulföra elt tilläggsarbele som inle hindrade näringsidkaren i hans normala verksamhel eller var lill olägenhel för andra kunder.

De egenlliga problemen med tilläggsarbete uppkommer i fall dä närings­idkaren trots rimliga försök inte kan anträffa konsumenien ulan oaccepta­bel lidsutdräkt. Eflersom del här är fråga om etl sådani Ulläggsarbele som avses i försia stycket, dvs. etl tilläggsarbete som pä grund av sitt samband


 


Prop. 1984/85:110                                                                183

med uppdragel lämpligen bör utföras samtidigt med detla, måsle del ofta 8 § KtjL antas överensstämma med den genomsnittlige konsumentens önskemål all tilläggsarbetd uiförs i samband med uppdragel. 1 regel kan han härigenom, ålminslone på längre sikl, spara pengar. Eller också kan han få ell slörre ulbyle av den beställda ijänsten. För näringsidkaren lorde del i den nu berörda situationen framstå som otillfredsställande - och som riskabelt från affärssynpunkt - atl inte handla i enlighel med vad han som fackman anser vara till konsumentens bästa. Ett dåligt resursutnyttjande kan även från mer allmänna synpunkler framstå som olämpligt.

Del finns alltså flera argument som lalar för att näringsidkaren, när konsumenien inle kan anträffas inom rimlig lid, bör vara berättigad all ulföra sådant tilläggsarbete som avses i första stycket och få betalt för detta. Mol dessa argument måste emellertid vägas främst konsumentens intresse av all inle - ulan egel beslui - åsamkas ofömisedda ulgifler.

Det nu sagda utgör bakgrunden till beslämmelserna i andra slyckel av förevarande paragraf. Genom dessa klargörs att näringsidkaren - om han i enlighel med första styckel har sökt underrälla konsumenien om behovel av ett tilläggsarbele men inte kunnat anträffa denne inom rimlig tid eller om det redan från böijan slår klart att konsumenten inle kan anlräffas inom sådan tid - under vissa fömtsättningar har rält att utföra tilläggsarbele som avses i första stycket. Bestämmelserna kompletteras av regeln om prisiillägg för tilläggsarbete i 38 8.

Enligt punkl 1 får näringsidkaren ulföra Ulläggsarbdel - dvs. sådani Ulläggsarbele som avses i försia slyckel - om prisel för tilläggsarbetet är obetydligt eller om del är lågt i förhållande till priset för den avtalade tjänsien. Vid bedömningen av vad som i förhållande lill prisel för den avialade tjänsien är ell lågl pris bör som regel den 15-procenlsgräns som enligt 368 andra slyckel gäller vid ungefäriiga prisuppgifter kunna tjäna som en riktpunkt. Har konsumenien angett etl "högsla pris", måste hän­syn givelvis tas lill detla. Huvudregeln bör vara alt del angivna "högsla priset" inte får överskridas genom en debitering för tilläggsarbele som konsumenien inle har fåll la slällning lill. Della gäller dock inle. om angivelsen av ett "högsta pris" är all uppfatta så all den avser endast de beställda arbetena och atl konsumenien inle därmed har åsyftat all sätta en prisgräns som gäller även för evenluelll Ulläggsarbele.

Regeln om all tilläggsarbeiel får ulföras när prisel för della är obeiydligi tar sikle på fall där redan prisel för den avialade ijänslen är lågt. 1 etl sådant fall måste det genomsnittligt sett antas överenssiämma med en konsumenls intressen att näringsidkaren ulför ell sådani lilläggsarbete som avses i försia styckel även om prisel för della inle är lågl i förhållande Ull prisel för den avtalade Uänslen. Priset för ell lilläggsarbete lorde i allmän­het kunna anses obeiydligi, om del inle överstiger ca 100 kr.

Prisgränserna i punkt 1 lar givelvis sikle på den sammanlagda koslnaden för tilläggsarbete. Om det har framkommit behov av flera separata ålgärder


 


Prop. 1984/85:110                                                                184

ulöver uppdraget, får beslämmelserna alliså inle lillämpas på var och en av      8 § KtJL dessa åtgärder för sig.

Enligt punkt 2 får näringsidkaren också, i den situalion som avses i andra stycket, utföra tiiläggsarbeld om det finns särskilda skäl atl anta atl konsumenten önskar få tilläggsarbetet ulförl i samband med uppdragel. Här avses i princip inle en bedömning av den genomsnittlige konsumen­lens önskemål, ulan del skall vara fråga om alt näringsidkaren har särskil­da skäl alt anla att just den aktuelle konsumenien i del enskilda fallel önskar få Ulläggsarbdel ulförl samiidigi med de beställda arbetena. Nä­ringsidkaren får då ulföra lilläggsarbetel även om prisgränserna i punkl 1 överskrids. DeUa innebär dock självfallet inte att det slår näringsidkaren frill alt utföra hur kostnadskrävande arbelen som helsl. För frågan om del finns särskilda skäl all anla atl konsumenten önskar få tiiläggsarbeld ulförl samiidigi är nalurliglvis även prisel för lilläggsarbetel av betydelse.

Som utredningen har framhållit (belänkandel s. 213) bör näringsidkaren enligt punkt 2 till stöd för elt krav på betalning för tilläggsarbete kunna åberopa l.ex. all del funniis fog för atl uppfälla silualionen så att konsu­menten med beställningen avsell alt få elt föremål satt i skick för elt besläml ändamål, såsom inför en konlrollbesiktning av en bil eller inför en nära föreslående semeslerresa e.d., och all Ulläggsarbdel varil nödvändigl för alt lillgodose della ändamål. Vidare bör näringsidkaren kunna åberopa att han på grund av konsumenlens handlande vid lidigare konlakler dem emellan hafl fog för slutsatsen atl konsumenien skulle ha velat få Ulläggsar­bdel ulförl, om han kunnal tillfrågas. Åven andra siluationer kan tänkas. Generellt gäller atl det fall som avses med punkl 2 ligger nära del fallel all uppdraget är atl uppfatta såsom omfattande även del ifrågavarande lill-läggsarbdel. Enbart den omständigheten alt elt tilläggsarbete avseende etl fordon kan karakteriseras som nödvändigl från trafiksäkerhetssyn-punki bör dock inle leda lill all näringsidkaren kan åberopa bestämmelsen i punkl 2 lill slöd för ell krav på beialning för Ulläggsarbdel.

Beslämmelserna i andra stycket är naluriigtvis på del sällel disposiiiva all konsumenien redan vid besiällningen av en Ijänsl kan ange att närings­idkaren, om konsumenten inte kan anlräffas utan uppskov när del har visal sig finnas behov av tilläggsarbele, får ulföra tilläggsarbeten inom en vidare prisram än som följer av punkt 1. En annan sak är alt det på detta område torde finnas anledning all vara försiktig när det gäller att anse konsumen­ten bunden av bestämmelser av denna innebörd i standardavtal e.d.

Tredje stycket

I enlighet med vad som tidigare har anförts hardd inte ansetts nödvän­digt att i lagen föra in några mera generella beslämmelser om skyldighel för näringsidkaren atl, när behov därav framkommer, ulföra arbeten som inle omfattas av del ursprungliga uppdragel. För ell särskili fall har det emel­lerlid, i huvudsak i överensslämmelse med vad ulredningen har förordal.


 


Prop. 1984/85:110                                                  185

ansells befogat alt ålägga näringsidkaren en skyldighet att siälla sig lill      8 § KtjL konsumenlens förfogande för sådani arbele. Detla gäller, om det när tjänsten utförs framkommer behov av Ulläggsarbele som inte kan uppskju­tas ulan fara för allvarlig skada för konsumenten. En beslämmelse om della har lagits upp i tredje slycket av förevarande paragraf.

Beslämmelsen lar i första hand sikte på nödliknande siluationer såsom när dl uppskov med arbelel kan medföra livsfara eller fara för brand, ras, översvämning e.d. Näringsidkaren är i en sådan situalion, om konsumen­tens anvisningar inte kan inhämlas eller om han begär del, enligi besläm­melsen skyldig all utföra dd arbele som krävs för all avvärja faran. Bestämmelsen är emellertid också lillämplig i fall då del skulle leda Ull allvarlig ekonomisk skada för konsumenien, om Ulläggsarbdel inle utförs samiidigi med uppdragel. En sådan situation föreligger exempelvis om myckel koslnadskrävande och redan ulförda arbetsmoment är gemensam­ma för tilläggsarbetet och del arbele som uppdraget gäller samt dessa arbdsmomenl måsle ulföras på nyll för del fall atl lilläggsarbetel skjuls upp.

Med uttrycket atl "konsumentens anvisningar inle kan inhämlas" avses givetvis inte bara det fallet atl konsumenien inle kan anlräffas inom rimlig lid. Del kan också vara nödvändigl all ell ingripande sker så snabbi atl del över huvud tagel inle finns tid att först söka konlakl med konsumenien. 1 sådana siiualioner gäller alliså ell undanlag från skyldighelen atl söka inhämta konsumenlens anvisningar innan ell Ulläggsarbele utförs.

Skyldigheten för näringsidkaren att utföra sådant tilläggsarbele som avses i tredje slycket inträder redan i och med atl konsumenien begär del eller då hans anvisningar inte kan inhämtas. Av della följer alt näringsid­karen inte kan uppställa exempelvis förskottsbetalning som ett villkor för atl utföra tilläggsarbetet.

Med anledning av vad som har anförts från någol håll under remissbe­handlingen bör framhållas all bestämmelsen i iredje slyckel inle avser siiualioner då risken för allvarlig skada rimligen kan undvikas genom atl konsumenien låter bli alt använda ett föremål. Näringsidkaren är sålunda i regel inte enligt beslämmelsen skyldig atl ulföra t. ex. sådana arbelen med en bil som av trafiksäkerhelsskäl är nödvändiga. Självfallel är han däremot i ell sådani fall skyldig all upplysa konsumenien om alt bilen inle bör användas innan de nödvändiga åtgärderna har vidlagils.

Del bör påpekas att även bestämmelsen i tredje styckel är begränsad till all avse arbete som har samband med del uppdrag som har lämnals Ull näringsidkaren (jfr första styckel). Frågan i vad mån näringsidkaren i andra fall kan vara skyldig atl ingripa i l.ex. nödliknande situationer, då en fara hotar konsumenlens egendom e.d., får avgöras enligt allmänna regler. Det är dock givel alt näringsidkarens på avlalel grundade plikt all med lillböriig omsorg ta till vara konsumenlens inlressen i en del fall måsle återverka på bedömningen av hans skyldigheter i del nu berörda hänseendet.


 


Prop. 1984/85:110                                                                 186

Liksom när en näringsidkare har underlåtit atl utföra en del av ell arbele      8 8 KtJL som det enligi avlalel med konsumenien har ålegai honom atl ulföra bör del, som utredningen har föreslagil, anses föreligga ell fel hos Uänslen om näringsidkaren har underlåtit alt utföra ell arbele som han enligt förevaran­de beslämmelse är skyldig alt utföra (se 9 8 andra slyckel).

Fjärde styckel

Bestämmelsen innehåller en hänvisning till 38 8, vilken reglerar närings­idkarens rätl lill pristillägg för tilläggsarbete som näringsidkaren har ulförl i enlighel med beslämmelserna i förevarande paragraf. 1 fråga om den närmare innebörden och omfallningen av näringsidkarens räll lill pris­tillägg för Ulläggsarbele får hänvisas lill specialmoliveringen lill 38 8.

Förvaring. Paragrafen är i princip lillämplig även vid ijänster som avser förvaring av lösa saker. 1 prakliken lorde dock såväl uirymmd för som behovel av en lillämpning av denna vara myckel begränsal vid sådana Uänster. Det lorde sålunda endasl sällan inlräffa all del under en förvaring framkommer behov av ålgärder som jusl på grund av sill samband med själva förvaringen lämpligen bör ulföras medan denna pågår, utan atl åtgärderna också måste anses vara omfattande av uppdragel och således över huvud taget inte utgör tilläggsarbete.

4.1.3 Fel hos tjänsien

Delta avsnill av lagen omfaltar 9-23 88 och innehåller regler om fel hos Uänsten. Dessa kompletteras av bestämmelserna i 31 och 33 88 om nä­ringsidkarens skadeständsskyldighet på grund av fel resp. om tredje mans skadeståndsskyldighet på grund av vilseledande uppgifter o.d. vid mark­nadsföring.

Avsnilld inleds med beslämmelser om vad som avses med fel (9- 15 88). Därefier följer en paragraf om påföljder vid fel (16 8). I de därpå följande paragraferna regleras frågor rörande reklamation (17 och 18 88), konsu­mentens rätt all hålla Inne betalningen (198), avhjälpande (20 8) saml prisavdrag och hävning (21 8). Avsnittet avslulas med regler om prisavdra­gets Sloriek (22 8) och om verkningar av hävning (23 8).

Vad som avses med fel

I 9 8 anges alt tjänsten är felaktig, om resullalel avviker från vad som följer av de grundläggande kraven på fackmässighd och omsorg m.m., från vissa säkerhetsföreskrifter eller från vad som därulöver har avialais om resullalel. Vidare innehåller paragrafen regler om atl Ijänslen är felak­lig. om den har ulförts i strid mol ett förbud enligi 4 8 marknadsföringsla­gen eller om näringsidkaren inle har ulförl ell sådani lilläggsarbete som han enligt konsumenttjänsllagen är skyldig alt utföra.

I lOS regleras en sida av näringsidkarens marknadsföringsansvar genom all del slås fasl alt tjänsien är felaktig, om resultatet avviker från olika


 


Prop. 1984/85:110                                                               187

uppgifter av betydelse för bedömningen av Uänstens beskaffenhel eller      9 § KtJL ändamålsenlighel som har lämnats vid marknadsföring. 1118 regleras den sida av näringsidkarens marknadsföringsansvar som gäller underlåtenhet all lämna viktigare upplysningar rörande tjänstens beskaffenhet eller ända­målsenlighel.

12 8 innehåller bestämmelser om vilken tidpunkt som normalt skall vara avgörande vid bedömningen av om en tjänst är felaktig. Därmed sätts också en gräns i liden för näringsidkarens ansvar enligi felreglerna för olyckshändelser o.d. som drabbar resultatet av ijänslen. Den avgörande tidpunkten är enligt paragrafen den då uppdraget avslulades eller, om avslutandet av uppdragel har försenals beroende på någol förhållande på konsumenlens sida, den lidpunkt då uppdraget annars skulle ha avslulals. Enligi 13 8 skall dock även en senare uppkommen försämring av resullalel anses ulgöra etl fel, om försämringen beror på ell avialsbrott på näringsid­karens sida. I 14 S regleras verkningarna av atl näringsidkaren har garante­rat resultatet av en tjänst även för viss tid efter den tidpunkt som anges i 128.

Med undanlag för 11 8 passar de nu redovisade beslämmelserna inte för tjänster avseende förvaring. De tar sikte på det slulliga resultatet av en ijänsl, medan beslämmelser om vad som avses med fel vid förvaring bör la sikte på förhållandena under hela tiden dä förvaringsUänslen uiförs. Be­träffande förvaring har därför i 15 8 lagils upp särskilda beslämmelser som, vid sidan av 118, anger när en Uänsl avseende förvaring är felaklig. Normerna för felbedömningen är dock i princip desamma som vid Uänsler avseende arbele på egendom.

Tjänsien skall anses felaklig, om resullalel avviker från

1.  vad konsumenien med hänsyn till 4 8 har räll all kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2.  vad som sägs i 5 8 försia slyckel, eller

3.  vad som dämlöver får anses avlalal.

Tjänsien skall också anses felaktig, om den har utförts i strid mol elt förbud som avses i 5 8 andra slycket eller om näringsidkaren inle har ulfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig all ulföra enligi 8 8 iredje styckel.

(Jfr 3 kap. 1 8 i utredningens förslag)

Paragrafen innehåller de centrala reglerna om när en tjänst är felaktig. Hilhörande frågor har i huvudsak behandlats i avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen. Paragrafen är inle tillämplig på Uänsler som avser förvaring (se 15 S).

Försia styckel

1 försia stycket slås fast atl tjänsien skall anses felaktig, om resultatet avviker från vad konsumenien kan fordra med hänsyn lill de i 4 8 och 5 8


 


Prop. 1984/85:110                                                                188

försia slyckel angivna, grundläggande anspråken på näringsidkarens pres-      9 8 KtJL laiion eller från vad som därulöver får anses avlalal om resullalel. Med "resullalel" avses den fysiska produklen av arbete och malerial. Uilryc-kel syftar inle bara på resullalel av den ursprungligen avtalade Uänslen ulan också på resullalel av evenluelll Ulläggsarbele.

Enligi punkl I skall ijänsten alltid anses felaklig, om resullalel avviker frän vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätl all kräva. Enligt 4 8 skall näringsidkaren utföra Uänsten på etl fackmässigl tillfredssiällande säll och med lillbörlig omsorg la lill vara konsumenlens intressen. Som har berörts i specialmoliveringen lill 4 8 är dessa regler i princip tvingande lill konsu­menlens förmån. Enligi 4 8 skall näringsidkaren vidare, om inte annal får anses avlalal, Ullhandahålla det malerial som behövs. Malerialel skall vara av den beskaffenhel som har avialais eller, om någol avial inle har iräffals i delta hänseende, a.v normalt god beskaffenhet.

I enlighel med vad som har sagls i avsnitt 2.4.1 i den allmänna molive­ringen (jfr även avsnitt 2.4.3) skall näringsidkaren enligt reglerna om fel hos tjänsien bära risken för alt resullalel av hans arbele försämras genom "rena olyckshändelser" som inlräffar före den lidpunkl som är avgörande för felbedömningen (se 12 8). Detla kommer i lagen till uttryck genom atl de beslämmelser som anger när Uänslen är felaklig och som är av intresse i delta sammanhang (9, 10 och 15 88) gäller oavsett orsaken lill en sådan avvikelse som medför all Uänslen skall anses felaklig, samtidigt som del av beslämmelserna om påföljder av fel emellerlid framgår att näringsidkaren inle drabbas av några påföljder av etl fel som beror på någol förhållande på konsumenlens sida (se 16 8).

Ullryckd "olyckshändelse eller därmed jämföriig händelse" är avsett atl beteckna i princip samma orsaker lill en försämring som del i 17 8 köplagen begagnade ullryckd att en försämring av sålt gods har uppkom­mit av "våda". Därmed åsyftas händelser som inträffat utan all vare sig näringsidkaren eller konsumenten eller någon annan person, för vilken en av parterna får anses ansvarig, är vållande till della. Ultryckel täcker alliså inle bara nalurhändelser och andra olyckshändelser av detta slag ulan även sådana händelser som l.ex. atl en ulomslående uppsåtligen skadar eller förstör resullalel av näringsidkarens arbele.

Vad konsumenien i enlighel med beslämmelsen i punkl I renl konkrel kan fordra av resultatet blir naluriigtvis beroende av den avtalade tjänstens innehåll och de allmänna betingelser under vilka den enligt avtalet mellan parterna skall utföras. För fall som inte inrymmer några särskilda kompli­kalioner gäller att konsumenten har anledning atl räkna med att en tjänst, som uiförs med iakttagande av de krav som anges i 4 8, leder till ell resullat som tillgodoser ändamålet med del beställda arbetet, uppfyller fackmäs­siga krav på ulseende m.m., har normal hållbarhet och inte medför särskil­da risker för person- eller egendomsskador.


 


Prop. 1984/85:110                                                                189

Det är emellertid självklart all anspråken på resullalel måsle anpassas 9 S KtjL lill sådana omsländigheler som l.ex. alt ijänslen går ul på en provisorisk reparation av etl föremål, vilken kanske dessutom enligt avlalel måsle utföras myckel snabbt, all Ijänsten avser etl äldre föremål eller ell föremål i elt allmänl dåligl skick eller all ijänslen enligt avlalel mellan parterna skall ulföras under myckel ogynnsamma förhållanden såsom under en för del akluella arbelel klart olämplig årstid eller väderlek.

Del bör framhållas all del nu sagda avser sådana för resullalel beiydelse­fulla förhållanden som enligi avtalet mellan parterna bildar förutsättningar­na för tjänsten och som därför inverkar på vad konsumenien har anledning all räkna med i fråga om resullalel. Ell allmänl villkor för della är alt inle bara näringsidkaren ulan också konsumenien har insett eller bort inse all förhållandet skulle kunna påverka resullalel. Härvid kan inle siällas några stränga krav på konsumenten, särskilt inle när del gäller belydelsen av sådana omsländigheler som de yttre förhållanden under vilka Uänslen skall utföras eller mera speciella förhållanden med anknylning till beskaffenhe­len av föremålel för Uänsten. Om näringsidkaren, men däremol inle konsu­menten, har insett eller bort inse den aktuella omständighetens betydelse för resultatet och näringsidkaren inle har klargjort denna för konsumenien, torde det leda lill att del mellan parterna får anses avtalat atl resultatet skall molsvara vad som - med bortseende från den akluella omsiändighe­len - är normalt för en Uänst av del slag som avtalet gäller. En avvikelse från elt sådant resultat innebär då all tjänsien skall anses felaktig enligt punkt 3.

1 enlighel med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) är en ijänsl givetvis inle att anse som felaktig enligt punkt 1 enbart därför att Uänsten inle har lett Ull elt för konsumenten "positivt" resultat. Denna situation torde visserligen inte vara särskilt vanlig men kan uppslå t. ex. i fall då konsumenten besläller en reparalion av etl föremål för att få detla all åler fungera för sill ändamål ulan alt det är på förhand känl vad som är orsaken Ull all föremålet inte fungerar. Om del sedan visar sig all orsaken lill funkiionsbrislen inle kan lokaliseras eller avhjälpas trols etl fackmässigl tillfredssiällande arbele med avlalsenligl malerial, är Uänslen likväl inte all anse som felaklig enligt punkl I. Däremol föreligger i ett sådant fall ett fel enligt punkt 3, om näringsidkaren får anses ha ålagil sig all åsladkomma ell mera kvalificeral resulial. Han kan l.ex. ha lovat alt sätta föremålet i funktionsdugligt skick.

En särskild fråga i della sammanhang är vad som kan fordras av närings­idkaren i fråga om felsökning och andra ålgärder, när exempelvis ell reparalionsuppdrag på grund av föremålels lekniskl komplicerade beskaf­fenhel e.d. kan bestämmas enbari med uigångspunkt i vissa felsymptom hos föremålel, l.ex. en molor. Det är då inle ovanligl all näringsidkaren finner vissa brister hos föremålet som har kunnal ge upphov Ull felsympto­men samt avhjälper dessa brisler. Om felsymptomen emellerUd ålerkom-


 


Prop. 1984/85:110                                                                190

mer efler en lid och del då visar sig att dessa i själva verkel beror på andra      9 8 KtjL eller ytterligare brisler hos föremålel än den eller dem som har avhjälpts, uppkommer ofta tvist humvida tjänsten är felaktig på grund av att närings­idkaren inle upptäckt och avhjälpt den egentliga brislen eller samtliga brister.

Den nu berörda frågan får självfallel bedömas med utgångspunkt i kra­ven på atl näringsidkaren skall ulföra Uänslen på ell fackmässigl lillfreds­ställande säll och med iakttagande av tillbörlig omsorg om konsumentens intressen. Detta lorde i princip innebära atl Ijänslen inte kan anses felaklig enligi punkl I, om näringsidkaren vid en fackmässigl lillfredsställande felsökning har påträffat och avhjälpt brisler som enligt fackmässig bedöm­ning utgjort en godtagbar förklaring lill felsympiomen saml del inle funniis särskilda skäl all fortsätta felsökningen. Della kräver givelvis bl.a. alt näringsidkaren genom en fackmässigt lillfredsställande provning e.d. kon­staterat all felsympiomen har försvunnit. Belräffande det nu sagda kan hänvisas till rättsfallel NJA 1973 s. 493.

På molsvarande säll bör bedömas fall där alternativa ålgärder av olika omfattning kan antas leda till samma åsyftade resultat, l.ex. alt en funk-Uonsbrisl hos ett föremål blir avhjälpt. Om del enligi en fackmässig be­dömning framsiår som sannolikl alt en mindre omfattande och för konsu­menten billigare åtgärd är tillräcklig för atl nä det önskade resultatet - och denna bedömning efler en tillfredsställande provning e.d. också synes ha varil riklig - kan Ijänsten sålunda i allmänhel inle anses felaktig enligt punkl 1 därför atl det senare visar sig all denna åigärd fakliskl inle var tillfyllesl. Del avgörande måste här vara, om näringsidkaren vid en samlad bedömning får anses ha handlat på ett fackmässigt lillfredsställande sätt och med tillbörlig omsorg om konsumentens inlressen. Det är alliså inle meningen atl beslämmelsen skall ges en sådan Ullämpning alt en näringsid­kare ser sig nödsakad all för säkerhels skull ulföra mer omfattande och koslnadskrävande ålgärder än som är påkallade enligi en fackmässig be­dömning.

För att en ijänsl skall anses felaktig enligt punkl I krävs att del föreligger sådana brisler i fråga om fackmässigl utförande och omsorg om konsumen­lens intressen som ger utslag på det slutliga fysiska resultatet av ijänslen. Om näringsidkarens arbete leder lill ell resultat som är fackmässigl lill­fredsslåilande, är tjänsien alltså inle felaklig även om näringsidkaren på grund av bristande skicklighel e.d. har använt en enligt fackmässig bedöm­ning alltför lång tid för atl åstadkomma resullalel. En sådan brisl i ulföran­del av Uänslen kan i stället inverka på bedömningen av vilkel pris som konsumenien är skyldig all belala för tjänsien. Vidare kan bestämmelserna om dröjsmål på näringsidkarens sida bli lillämpliga.

Enligt punkl 2 skall ijänsten vidare anses felaktig, om resultatet avviker från vad som sägs i 5 § försia slyckel, dvs. om tjänsien har ulförts så all resullalel slår i strid mot sådana författningsföreskrifter eller myndighels-


 


Prop. 1984/85:110                                                               191

beslui som väsenlligen syftar till att säkerställa all föremålel för ijänslen är      9 § KtjL Ullföriilligl från säkerhelssynpunkl. 1 fråga om den närmare innebörden härav får hänvisas lill specialmoliveringen lill 5 8 försia slyckel. Som framgår där är den nämnda bestämmelsen tvingande till konsumenlens förmån.

Reglerna i punkt I och 2 anger de minimikrav på resultatet som alltid måste vara uppfyllda för atl Uänslen inte skall anses vara behäftad med fel. Enligt punkl 3 gäller alt tjänsten ocksä skall anses felaktig, om resullalel avviker från vad som därulöver får anses avtalat.

Del är i punkl 3 fråga om anspråk på resullalel som uttryckligen har angetts i parternas avtal eller som följer av vad som har underförslålls mellan parterna eller i övrigl av en lolkning av avlalel. Etl sådant anspråk kan vara angivet som etl sammanfallande krav på resultatet, t.ex. atl elt föremål åler skall fungera för silt ändamål eller atl etl läckage skall avhjäl­pas elc. Anspråket kan också — enbart eller i förening med ell sådant sammanfattande krav — ha formen av specificerade krav på resullalels beskaffenhel i fråga om olika delaljer.

Om näringsidkaren sålunda får anses ha ålagit sig all åsladkomma etl visst resultat, är ijänslen alltså felaklig enligi punkl 3 om del avialade resullalel inle uppnås. Del bör dock redan här påpekas all det inle är givel all konsumenien därmed kan göra gällande någon felpåföljd. Orsaken lill den ifrågavarande avvikelsen från avtalet kan nämligen vara ell förhållan­de på konsumenlens sida. Som elt sådant förhållande lorde få räknas en brisl e.d. hos föremålel för ijänsten som gör del omöjligt, eller praktiskt lagd omöjligl, atl nå del avialade resullalel och som näringsidkaren inte rimligen borde ha räknal med när han gjorde sitt åtagande. Hilhörande frågor berörs närmare i specialmoliveringen lill 168.

Beslämmelsen i punkl 3 innebär alt tjänsten är felaklig inle bara om resultatet kvaliialivi sett är sämre än vad som får anses avtalat ulan också om resullalel på annal sålt avviker från avlalel. Tjänsien är sålunda felak­tig, om fönsterkarmarna på konsumentens hus enligi avtalet skall målas i en viss färgnyans men näringsidkaren i ställd målar dem i en annan nyans, även om någon anmärkning i övrigl inle kan riktas mol arbelels eller malerialds kvaliid.

Tjänsien skall också anses felaktig enligi punkl 3, om näringsidkaren inle har ulfört alll del arbele som följer av uppdraget lill honom, dvs. om resultatet företer en kvanlilativ brist. 1 sådana fall kan frågan om gräns­dragningen mellan reglerna om fel hos tjänsten och reglerna om dröjsmål på näringsidkarens sida aktualiseras. 1 överensslämmelse med vad ulred­ningen har förordal bör denna gräns i princip dras så. all reglerna om fel anses lillämpliga om konsumenien har fått klart för sig atl näringsidkaren i god tro anser sig ha ulfört alll del arbele som han är skyldig atl utföra (se betänkandet s. 264-265, jfr 508 köplagen). 1 andra fall bör del däremot anses föreligga ett dröjsmål på näringsidkarens sida.


 


Prop. 1984/85:110                                                                192

Gränsdragningen har främst betydelse för frågan om konsumentens 10 § KtjL skyldighet all reklamera, om han önskar få den kvantitativa brislen av­hjälpt. Enligt 17 och 18 88 är konsumenien sålunda i princip skyldig alt reklamera inom viss tid om han önskar få etl fel avhjälpi, medan någon molsvarande reklamationsskyldighel inle föreligger om konsumenien vid ell dröjsmål på näringsidkarens sida väljer att enligt 288 kräva atl närings­idkaren fullföljer Ijänslen.

Andra slyckel

Enligi andra slyckel skall Uänslen anses felaklig, om den har utförts i strid mol förbud som avses i 5§ andra styckel, dvs. ell förbud enligi 4 8 marknadsföringslagen i dess nu föreslagna lydelse. Belräffande den närma­re innebörden härav får hänvisas till specialmoliveringen lill 5 S andra slycket.

En Uänsl är felaklig enligi förevarande beslämmelse endasl om den har ulförts av den näringsidkare mol vilken förbudet enligt 4 8 marknadsfö­ringslagen riktar sig. Del är ju bara denne som kan anses ulföra Uänslen "i slrid mol" förbudei. Som har framhållits i specialmoliveringen lill 5 8 andra slycket lorde förekomslen av ell sådani förbud emellertid i regel medföra alt en molsvarande Uänst, utförd av en annan näringsidkare, måste anses felaklig enligi bestämmelserna i försia styckel.

Enligt andra styckel skall en tjänst också anses felaktig, om näringsid­karen inle har ulförl sådant tilläggsarbete som han är skyldig all ulföra enligt 8§ tredje stycket. 1 fråga om näringsidkarens skyldighel all utföra vissl tilläggsarbete får hänvisas lill specialmotiveringen till den nämnda bestämmelsen.

10§

Tjänsien skall vidare anses felaklig, om resultatet avviker från sådana uppgifter av betydelse för bedömningen av Uänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighet som kan antas ha inverkat på avlalel och som i samband med avtalets ingående eller annars vid marknadsföring har lämnals

1.  av näringsidkaren,

2.  av någon annan näringsidkare eller av en branschförening eller liknan­de organisation för näringsidkarens räkning, eller

3.  av en leverantör av malerial lill ijänsten eller av någon annan i lidigare led.

Första slycket gäller ej i fråga om uppgifier som i tid har rättats på eii tydligl sätt.

(Jfr I kap. 3 8 i ulredningens förslag)

Paragrafen reglerar fall där en Uänst är felaklig på grund av alt resultatet avviker från uppgifter som har lämnals vid marknadsföring. Frågan har behandlats i avsnill 2.4.2 i den allmänna moliveringen (se även avsnitt 2.1.4). Paragrafen är inte tillämplig på Uänster som avser förvaring (se

158).


 


Prop. 1984/85:110                                                                193

Första stycket                                                                                10 5 kijl

1 7S försia och andra styckena konsumenlköplagen regleras f.n. en säljares ansvar för sådana uppgifier om en varas beskaffenhet eller an­vändning som har lämnals vid köpet eller annars vid marknadsföring av varan. 1 de nämnda bestämmelserna anknyts etl ansvar för fel i varan lill att en sådan uppgift har varit "vilseledande", varunder självfallet inbe­grips all uppgiflen har varil oriktig. 1 förevarande beslämmelse fastslås i slället att tjänsten skall anses felaklig, om resullalel avviker från en läm­nad marknadsföringsuppgifi. 1 praktiken är del fråga om två olika säll all uttrycka samma sak. När del gäller skälen för den lösning som har valls här får hänvisas till den allmänna moliveringen. Det bör framhållas atl bestämmelsen på samma sätl som de motsvarande reglerna i konsument-köplagen träffar inle bara fall där resullalel fakliskl avviker frän uppgifter som har lämnals i en annons e.d. (orikliga uppgifier). Den kan också Ulllämpas i fall där resullalel strängl laget inle avviker från sådana upp­gifter, om dessa studeras noggrant, men däremol från del intryck som uppgifterna på grund av framställningens layout eller på grund av underlå­tenhet all lämna viktiga upplysningar förmedlar till en mindre uppmärksam läsare (vilseledande uppgifier, jfr prop. 1973:138 s. 214-216).

För att bestämmelsen skall bli tillämplig fordras atl del är fråga om en avvikelse från uppgifier av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaf­fenhet eller ändamålsenlighel. Med uppgifier avses såväl muntliga som skriftliga uppgifier, i princip oavsett hur uppgifterna har lämnals. 1 stället för det i 7 8 konsumenlköplagen använda uttryckssättet uppgifter "om" en vara talas i förevarande beslämmelse om uppgifier "av betydelse för bedömningen av" Uänsiens beskaffenhet eller ändamålsenlighel. Anled­ningen lill della är att del inle behöver vara fråga om uppgifter som direkt avser Uänsten som sådan, dvs. uppgifter "om" Uänslen. Del kan också röra sig om uppgifier som har lämnals l.ex. vid marknadsföring av ell malerial som har använls för en Uänsl. Med uppgifier av beiydelse för bedömningen av ijänsiens beskaffenhel eller ändamålsenlighel åsyftas emellertid i övrigt principielll samma typ av uppgifier som avses med konsumenlköplagens ullryck uppgifier om en varas beskaffenhet eller användning. Del skall alliså vara fråga om uppgifier som gäller arbelels eller malerialds egenskaper och kvalilet eller deras lämplighet för olika ändamål.

Uppgifterna kan röra del säll på vilkel en Uänsl utförs, l.ex. all arbelel görs för hand, med användande av precisionsverklyg. enligi en viss väl­känd melod eller av utbildade specialister. När del gäller malerial kan uppgifterna gå ut på all ell vissl malerial kommer lill användning för en Ijänsl eller ta sikle på materialets egenskaper, kvalitet och lämplighet för olika ändamål. Uppgiflerna kan naluriigtvis också mera direkl gälla själva slulresulialets beskaffenhet eller ändamålsenlighet, t.ex. att en rosl-skyddsbehandling eller annan ytbehandling ger en varaktig konserverande 13    Riksdagen 1984/85. I .samt. Nr 110


 


Prop. 1984/85:110                                                                194

effekl, all ell måleriarbete ger en glänsande yta, atl en trimning av en      lo § KtJL molor eller en värmeaniäggning eller ell byggnadsisoleringsarbete ger en väsenlligl lägre bränsleförbrukning, all etl arbele utfört enligt en viss metod ger elt resultat som är särskilt lämpligl för våtulrymmen eller för ulomhusbmk osv.

För all del skall kunna anses vara fråga om en uppgifl av beiydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhet eller ändamålsenlighel fordras nalurliglvis atl uppgiften är någorlunda konkrel och inle innebär enbart allmänt lovprisande (jfr prop. 1973: 138 s. 217). Etl allmänl framhävande av exempelvis del egna företagets förträfflighet av lypen "Vi är bäsl i Göteborg på båtmotorer" (se belänkandel s. 154) inger en konsumenl knappasl några så beslämda förväntningar på resullalel av en molorrepara-lion all uppgiflen kan läggas lill grund för etl civilrällsligl felansvar som går längre än vad som följer redan av bestämmelserna i 9S. Detsamma gäller beträffande andra s.k. "kringuppgifler", dvs. uppgifter som visserligen indirekl rör beskaffenhelen eller ändamålsenlighelen hos en Uänsl men som i likhel med uppgifier av den nyss berörda lypen mera allmänt har till syfte all främja avsättningen och knappasl ger upphov Ull några mer konkreta förväntningar på resultatet av en Uänsl (jfr prop. 1973: 138 s. 201 och 213). Ingripanden mol felakiiga eller överdrivna uppgifier av de slag som nu har nämnls får normalt ske med slöd av marknadsföringslagen.

Del nu sagda hindrar givelvis inie att uppgifter med en mera seriös framtoning om all en näringsidkare är expert eller specialisl på ell vissl slags arbele kan få beiydelse enligt förevarande beslämmelse, i vart fall om det är fråga om ijänsler där särskild skicklighel eller särskilda kunskaper normall måsle Ullmäias vikl. På molsvarande säll kan andra kringuppgifler ibland fakliskl vara likvärdiga med mer beslämda uppgifier om en Uänsls beskaffenhel eller ändamålsenlighel (jfr prop. 1973: 138 s. 201 och 213).

För all en uppgifl som har lämnats vid marknadsföring skall tillmätas någon betydelse enligt bestämmelsen fordras vidare all uppgiflen kan antas ha inverkat pä avlalel om ijänsten. 1 fråga om den närmare innebör­den av della ullryck kan hänvisas till prop. 1973: 138 s. 216 (jfr även s. 218). Med anledning av vad som från något håll har anförts under remiss­behandlingen bör framhållas atl det nu berörda kravel bl.a. innebär att konsumenien knappasl torde med framgång kunna åberopa marknadsfö­ringsuppgifier som lämnals långi innan avlalel ingicks. Med hänsyn lill all förevarande beslämmelse endasl lar sikle på uppgifter av betydelse för bedömningen av Uänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighel lorde lids-aspeklen dock inte ha samma vikl som när del är fråga om prisuppgifier o. d. (jfr belänkandel s. 155-157 saml specialmotiveringen till 36 8).

För all beslämmelsen skall bli tillämplig krävs vidare all uppgiflen har lämnals / samband med avtalets ingående eller annars vid marknadsfö­ring. Begreppel marknadsföring används här i samma vidsträckta betydel­se som del har enligt marknadsföringslagen (se prop. 1975/76:34 s. 124).


 


Prop. 1984/85:110                                                               195

Det behöver inte vara fråga om marknadsföring av den aktuella Uänslen 10 8 KtJL som sådan. Beslämmelsen omfattar även uppgifier som har lämnals l.ex. vid marknadsföring av ett material som har använts för tjänsten, under förutsättning all uppgifterna kan antas ha inverkat på avlalel om ijänslen. Beslämmelsen är däremol inte omedelbart tillämplig på uppgifier som lämnas av myndigheler eller konsumenlorganisationer och liknande, l. ex. i samband med offenlliggörande av marknadsöversikler eller lesiningsrap-porler, och inte heller på uppgifier som förekommer i vanliga Udningsartik-lar eller molsvarande framslällningar. Del kan emellertid länkas all nä­ringsidkaren eller någon annan som avses i försia styckel hänvisar lill sådana uppgifier i sin marknadsföring. 1 så fall får uppgifterna enligt försia slyckel belraktas som lämnade vid marknadsföringen.

I princip blir naturligtvis endast sådana uppgifter av betydelse som ingår i marknadsföringsåtgärder vilka kan anses ha varil riktade lill konsumenler i allmänhet eller till den ifrågavarande enskilde konsumenten. Med anled­ning av vad en remissinstans har anförl bör sålunda framhållas alt en konsumenl inte enligi bestämmelsen bör kunna åberopa uppgifter som han har inhämlal från en broschyr e.d. av vilken del lydligi framgår all den endasl riklar sig till fackfolk, såvida inle någon som avses i försia styckel har vidarebefordrat uppgiften lill konsumenien på elt sådani säll alt upp­giften får anses ha blivit lämnad till denne.

Enligt bestämmelsen skall tjänsten anses felaktig, om resultatet avviker från marknadsföringsuppgifier som har lämnals av näringsidkaren. Hil räknas även uppgifter som har lämnats av någon som har fullmakt all i della avseende handla på näringsidkarens vägnar. Vanligen lorde det då vara fråga om personer som har s.k. slällningsfullmakt enligt 10 8 andra slyckel avtalslagen, l.ex. biträden i näringsidkarens butik eller en anslälld som lar emol kunder i näringsidkarens verkstad, vare sig del rör sig om en särskild kundmottagare eller om en annan anslälld som vid sidan av sina övriga sysslor även lar emot kunder. Sådan ställningsfullmakl lillkommer i regel också verkmäslare och liknande befattningshavare hos näringsid­karen. Detsamma lorde ofta kunna anses gälla andra anslällda som en näringsidkare skickar hem lill konsumenien redan innan ell avial har ingåtts, l.ex. för att besiktiga föremålel för en lilliänkl ijänsl, såvida del inle framgår av omsländighelerna atl deras slällning inle är sådan som avses i 108 andra slycket avlalslagen.

Tjänsien skall enligt förevarande bestämmelse vidare anses felaklig, om resultatet avviker från uppgifter som har lämnats av någon annan närings­idkare eller av en branschförening eller liknande organisation under så­dana förhållanden att det får anses ha skell/ör näringsidkarens räkning. Del behöver här inte vara fråga om elt handlande på grund av fullmakt, även om någon form av fullmakt oftasl lorde kunna anses föreligga i hilhörande fall. Del är tillräckligt att vederbörande får anses ha handlat för näringsidkarens räkning. Det avgörande bör då i iveksamma fall vara, hur


 


Prop. 1984/85:110                                                                196

konsumenien har hafl anledning atl uppfatta silualionen. Del kan här vara 10 § KtJL fråga om uppgifter som härrör från dl annal förelag - l.ex. en reklambyrå - som hjälper näringsidkaren med dennes marknadsföring. Uppgifterna kan också ha lämnals av en branschorganisation eller en förelagskedja som bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning. För att näringsid­karen skall bli ansvarig för en marknadsföringsuppgifi som har lämnats för hans räkning krävs inle all han har känl lill atl uppgiflen lämnals.

Till uppgifter som har lämnals för näringsidkarens räkning kan ibland vara all hänföra uppgifier som i samband med avialels ingående har lämnals av en underentreprenör. En förulsällning för all dennes uppgifier skall anses ha lämnals för näringsidkarens räkning är dock, i enlighet med dd nyss sagda, all konsumenien hafl fog för alt uppfatta underenlreprenö-ren som represenianl för näringsidkaren. Denne är däremot normalt inte bunden av uppgifter som en underentreprenör har lämnat i sin egen mark­nadsföring, såvida inte näringsidkaren har vidarebefordrat underentre­prenörens uppgifier på sådani säll att de kan anses lämnade även av näringsidkaren.

1 enlighet med vad som har förordats i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen kan näringsidkaren enligt beslämmelsen i första stycket emellertid få ansvara även för uppgifter som inle kan anses ha blivit lämnade för hans räkning. Detla gäller i fråga om uppgifier av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighet som har lämnats av en leveranlör av malerial till tjänsten eller av någon annan i tidigare led. Av skäl som har redovisals i den allmänna moliveringen uppställs inle heller belräffande sådana uppgifier någol krav på alt närings­idkaren har känl Ull eller bon känna till all uppgiflerna lämnats.

När dd i beslämmelsen lalas om leverantör av malerial lill ijänsten åsyftas naturligtvis endasl leverantören av sådant material som lillhanda­hålls av näringsidkaren eller av någon för vilken han svarar. Frågan om konsumenlens eventuella befogenheter på grund av vilseledande uppgifter som har lämnals av en leveranlör eller lillverkare av sådani material som tillhandahålls av konsumenien själv får däremol i princip bedömas enligi konsumenlköplagen såsom gällande förhållandel mellan konsumenten och maierialleveranlören etc.

Med "annan i lidigare led" avses lillverkaren av ett malerial som har använls för ijänsten och andra som i ell omsältningsled mellan tillverkaren och maierialleveranlören har lagil befallning med malerialel på ell sålt molsvarande del som avses i 7 8 andra slyckel konsumenlköplagen, l.ex. importörer och grossisler. Med "malerial" lill tjänsien åsyftas även så­dana förbrukningsvaror som rengöringsmedel o. d.

En underentreprenör till näringsidkaren är i princip inle att belrakia som "annan i tidigare led". Del kan dock länkas atl en underentreprenör någon gång får anses inta siällningen av leveranlör av material till ijänslen, t. ex. om näringsidkaren har anlitat dt företag för all sälta ihop och leverera byggnadsdelar lill en byggarbetsplats.


 


Prop. 1984/85:110                                                                197

Det bör erinras om alt del, för all uppgifier som har lämnals av i. ex. en 10 § KtjL leverantör eller lillverkare av material till ijänslen skall få beiydelse enligi förevarande beslämmelse, är en förulsällning alt uppgiflerna kan antas ha inverkat på avtalet om tjänsien mellan näringsidkaren och konsumenien. Delta innebär bl.a. all konsumenien när avtalet slöts måste ha ulgåll från att ell besläml malerial skulle komma lill användning. Uppgifier som har lämnals av en materialleveranlör elc. lorde därför i prakliken bli akluella huvudsakligen när parterna har avialat om användning av etl vissl besläml material eller när näringsidkaren i sin marknadsföring har angett all han för ijänster av det slag som avtalet gäller använder etl visst malerial.

Vidare bör framhållas atl näringsidkaren givelvis inte kan bli ansvarig enligt förevarande bestämmelse för uppgifier rörande ett vissl malerial, vilka har lämnals av en säljare av malerialel som inle har anliials som leverantör och som inte heller har ulgjorl elt led i distributionskedjan fram lill näringsidkaren.

Andra stycket

Åven om resultatet av tjänsten avviker frän en uppgift som avses i försia styckel skall ijänslen enligt beslämmelsen i andra styckel likväl inte anses felaktig, om den ifrågavarande uppgiften / tid har rättats pä ett tydligl sätl.

Med att en uppgifl har rältals avses inle bara fall då uppgiflen har gells ell nyll innehåll ulan också fall då uppgiflen har ålertagils utan all ersättas med en ny. Har en ny uppgift lämnals, kan denna i sin lur få betydelse för felbedömningen enligt beslämmelsen i försia slyckel.

I beslämmelsen har uttryckligen angetts alt rättelsen skall ha skett "i lid". Med della avses alt rättelsen skall ha gjorts vid en sådan tidpunkt att den har kunnal påverka konsumenien innan han fattade sill beslui all ingå avtalet (jfr prop. 1973: 138 s. 217). Det är alltså inle lillräckligi att en lämnad uppgifl ändras sedan avialet har ingåtts men innan Uänslen har slutförts.

Bestämmelsen gäller både i fråga om uppgifier som har lämnats i sam­band med avtalets ingående och i fråga om uppgifier som har lämnats vid marknadsföring i övrigt, t. ex. i broschyrer eller vid annonsering. Det är självklart att näringsidkaren skall kunna ändra en uppgifl som har lämnals lill konsumenien i etl tidigare skede av diskussionerna eller förhandlingar­na om elt avtal om en Uänsl. Åndringen måste i etl sådant fall ha kommit lill den enskilde konsumenlens kännedom i tid. Kravel på att rättelsen skall ha skett "tydligl" innebär atl det i regel inle lorde kunna anses tillräckligt alt en ändring av en lidigare lämnad uppgift kan utläsas av ett upprättat avialsförslag e.d. Normalt måsle det krävas all konsumenien har fått sin uppmärksamhel särskilt riktad på att det är fråga om en ändring av den tidigare lämnade uppgiften och all denna alltså inle längre är aktuell (jfr prop. 1973:138 s. 204 och 217).


 


Prop. 1984/85:110                                                                198

När del gäller uppgifier som inle har lämnats lill konsumenien i samband II § KtJL med avtalets ingående utan som har förekommit i broschyrer, annonser e.d. är del klart all konsumenien inle enligi försia styckel kan åberopa en sådan uppgifl, om en tydlig rättelse av denna faktiskt har kommil lill hans kännedom i lid. 1 enlighel med vad utredningen har förordat (betänkandet s. 158) bör näringsidkaren emellerlid till undgående av felansvar enligt förevarande paragraf också kunna åberopa alt en uppgifl har rättals genom ell generelll meddelande, lämnat t.ex. i lidningsannonser, även om rättel­sen faktiskt har råkat förbigå den enskilde konsumenien. Del avgörande bör här vara, om rättelsen har meddelats pä elt sådani säll all meddelandd lypiskl sett har varit ägnat att nå de konsumenler som fått del av den ursprungliga uppgiften. Det fär överlämnas ål rättstillämpningen atl med hänsyn lill omsländighelerna i del enskilda fallel avgöra vilka krav som härvid bör ställas på meddelandds spridning m. m.

Om rättelsemeddelandel, trots alt dd fyllt kraven enligt förevarande beslämmelse, har förbigått den enskilde konsumenien men näringsidkaren vid avtalslillfällel har insett eller på grund av omständigheterna hade bort inse atl konsumenien utgick från den ursprungliga uppgiflen och alt denna hade betydelse för konsumenlens handlande, lorde del följa av allmänna avlalsrältsliga regler atl näringsidkaren blir bunden i enlighet med vad som följer av uppgiften, såvida han inte ändrar denna i del enskilda fallet. 1 den nu berörda situationen är förevarande paragraf emellertid inte tillämplig. Om resultatet av ijänsten sedermera visar sig avvika från den ifrågavaran­de uppgiften, är del i stället fråga om ett sådani fel som avses i 98 försia styckel 3.

Del bör framhållas atl rättelsen av en uppgift i och för sig inle behöver ha gjorts av den som har lämnat uppgiften, om det bara tydligt framgår att det är fråga om en rättelse av en viss tidigare lämnad uppgifl. Näringsidkaren kan sålunda alltid på sätl som lidigare har berörts ändra en uppgifl som har lämnats av någon annan, t.ex. en branschorganisation eller en materialle­veranlör e.d. Likvärdigl med etl återtagande av en viss uppgifl är i ell sådani fall all näringsidkaren klargör atl han inle kan slå för riktigheten av uppgiften. För alt en sådan förklaring från näringsidkarens sida skall kunna godtas som en tydlig rättelse av en uppgift måste dock fordras atl förkla­ringen tar sikte på en viss angiven uppgift. Del bör alltså inte vara möjligl för näringsidkaren atl med slöd av bestämmelsen i andra stycket generelll befria sig från ansvar för uppgifier som har lämnals av andra.

II §

Tjänsien skall slulligen anses felaklig, om näringsidkaren före avtalels ingående har underlålil alt upplysa konsumenien om ell sådant förhållande rörande tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighel som näringsidkaren kände lill eller borde ha känl lill och som han insåg eller borde ha insett vara av beiydelse för konsumenien. En förulsällning för all ijänslen skall anses felakUg i ell sädant fall är dock att underiälenheten kan antas ha inverkal på avlalel.

(Jfr I kap. 3 8 i ulredningens förslag)


 


Prop. 1984/85:110


199


Paragrafen reglerar i vilka fall Uänslen skall anses felaklig lill följd av alt      H § KtJL näringsidkaren har underlålil att lämna vissa upplysningar rörande Uäns­tens beskaffenhet eller ändamålsenlighel. Frågan har behandlats i avsnitt 2.4.2 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen är tillämplig såväl vid Uänsler avseende arbele på egendom som vid tjänster avseende förvaring av lösa saker (se 15 8).

Till skillnad från vad som f.n. gäller på konsumentköpsområdei - enligt den bestämmelse med likartal syfte som finns i 7 8 tredje stycket första meningen konsumenlköplagen - är näringsidkarens upplysningsskyl­dighet enligt förevarande paragraf inle beroende av att näringsidkaren enligt marknadsföringslagen har ålagts atl lämna viss informalion. Della sammanhänger bl.a. med alt näringsidkaren redan på grund av sin all­männa omsorgspliki (jfr 4 8) har en mera vidsträckt informationsskyldighet mot konsumenten än vad som skulle följa av en beslämmelse molsvarande den nämnda regeln i konsumenlköplagen. Förevarande beslämmelse kan ses som en konkrelisering i elt vissl hänseende av den informationsskyl­dighet som följer av näringsidkarens omsorgsplikt.

I likhet med vad som gäller enligt 108 första styckel skall det enligt förevarande bestämmelse vara fråga om en upplysning rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet. Belräffande innebörden härav får hänvisas till vad som sagls i specialmoliveringen till 10 8. Där har också berörts vad som ligger i kravel på alt näringsidkarens underiåtenhel all lämna en viss upplysning skall kunna antas ha inverkat på avtalet.

Vilka förhållanden rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsen­lighel som näringsidkaren insåg eller borde ha insett vara av betydelse för konsumenten får avgöras efter omständigheterna. Härvid får slor betydel­se tillmätas redan del förhållandet alt del är fråga om en konsumenttjänst. En beställare som är konsument får lypiskl sett anses ha slörre behov av upplysningar rörande en ijänsl än en beställare som själv är näringsidkare. Vid bedömningen av vilka förhållanden som konsumenien kan anses haft anspråk på alt bli upplyst om måste hänsyn också tas lill Uänstens art, t.ex. om Uänslen är av en enkel och vardaglig natur eller om det i stället gäller en komplicerad eller ovanlig tjänst vars egenskaper m. m. får anias vara okända för konsumenler i allmänhet.

Upplysningsskyldighelen enligt förevarande bestämmelse är i princip beroende av vad som är av betydelse för den enskilde konsumenten i del individuella fallel. Denna skyldighel skiljer sig därmed i princip från den upplysningsskyldighei som ulgör grunden för bestämmelsen om informa­lionsåläggande i 3 8 marknadsföringslagen, vilken anknyter lill vad som är av betydelse för konsumenter i allmänhel. 1 praktiken lorde dock skillna­den inle bli så slor. Vad som är av beiydelse för konsumenler i allmänhet är i regel av betydelse även för den enskilde konsumenien i etl individuellt fall. Därulöver har konsumenien emellerlid rält all bli upplysi om sådana förhållanden som, enligi vad näringsidkaren inser eller bör inse, är av


 


Prop. 1984/85:110                                                               200

beiydelse för konsumenien i del enskilda fallel. Konsumenlens renl sub- 11 8 KiJL jekliva och för näringsidkaren ej synbara förvänlningar är däremol inte avgörande. Normall bör säljaren kunna ulgå från att konsumenien har samma insikter rörande förhållanden av betydelse i sammanhanget som konsumenler i allmänhel har, om inle annat framgår av omsländighelerna. Näringsidkaren bör vidare kunna utgå från atl föremålet för Uänslen skall användas på det säll som är del vanliga för föremål av ifrågavarande slag, så länge inte annat framgår.

Av särskild betydelse för konsumenien är all bli upplyst om evenluella begränsningar av en Uänsls lämplighet med hänsyn lill del ändamål för vilkel föremålel för tjänsien normall används eller för vilket föremålel i del enskilda fallel - enligi vad som framgår av konsumenlens uppgifier eller omsländighelerna i övrigt - kommer all användas. Hil hör naluriigtvis upplysningar om l.ex. sådana förhållanden som alt en viss typ av lermo-statventiler för värmeelement e.d. är olämpliga att installera i ett visst område därför atl den höga kalkhallen hos vattnet i området medför särskild risk för igensällning av ventilerna, att en viss färgkvalild är olämplig för vålutrymmen eller för bruk utomhus, alt en maltkvalitet är olämplig för en enlréhall på grund av sin känslighei för smuis och väta osv. 1 della sammanhang kan erinras om vad som har sagts i specialmolivering­en lill 7 8 belräffande gränsdragningen mellan reglerna om näringsidkarens avrådningsskyldighet och reglerna om fel hos Uänsten.

En liknande lyp av informalion som lypiskl sell är av slor betydelse för konsumenien rör sådana evenluella hinder för utnyttjandet av resullalel av Uänslen som beror på föreskrifier av olika slag, t. ex. all vissa anläggningar på en loml inle får uppföras ulan byggnadslov eller all ell fordon inle får förses med vilket slags utmstning som helsl (utan alt föreskriflen härom utgör en sådan säkerhetsföreskrift som avses i 5 8 försia slyckel och 9 8 försia slycket). Viktigt är också all konsumenien får upplysning om sär­skilda risker eller olägenheler som kan vara förenade med att en viss Uänst utförs på etl föremål, t. ex. atl della därigenom blir bestående brandfarligt eller giftigt för husdjur eller alt del får en beslående obehaglig luki e.d.

De allmänna normer som ulvecklas för informationslämnande till konsu­menler får givetvis stor betydelse för bedömningen av vad konsumenten rimligen kunde räkna med all bli upplyst om. Sådana normer kan ha utbildats inom näringslivet eller följa av beslut av marknadsdomstolen eller rikllinjer av konsumentverket. Åven avgöranden av allmänna reklama­tionsnämnden eller av domstol i ivisler om fel hos ijänster kan givelvis vara av betydelse.

Av bestämmelsen följer att tjänsten i princip skall anses felaktig, om näringsidkaren har underlåtit atl efterkomma elt med slöd av 3 8 mark­nadsföringslagen meddelal informalionsåläggande avseende förhållanden som rör tjänstens beskaffenhel eller ändamålsenlighet. Della gäller vare sig åläggandel har meddelals av marknadsdomslolen eller i form av ell av


 


Prop. 1984/85:110                                                  201

konsumentombudsmannen utfärdat och av näringsidkaren godkänt infor-      12 § KtJL mationsföfeläggande (se 15 S marknadsföringslagen). Della har inle ansetts behöva komma till särskilt uttryck i lagtexten.

I övrigt är det emellertid inle avgörande, om näringsidkaren faktiskt kände till det förhållande som han underlåtit att upplysa konsumenten om. Som har framhållits i den allmänna motiveringen bör man av en näringsid­kare som yrkesmässigt utför tjänster åt konsumenter kunna kräva att han är aktiv för att skaffa sig kunskaper av betydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhet och lämplighet för olika ändamål. 1 enlighet härmed är del enligt bestämmelsen tillräckligt atl näringsidkaren borde ha insett alt elt förhållande var av betydelse för konsumenien.

Frågan om vad näringsidkaren borde ha insett får bedömas enligt den måttstock som har angetts i specialmoliveringen lill 4 8, dvs. med hänsyn till vad som kan fordras av en normalt skicklig och kunnig saml seriösl arbetande fackman inom del område som den ifrågavarande ijänsten gäl­ler. Högre krav än eljest bör dock kunna ställas på en näringsidkare som utger sig för att vara specialist på områdel.

Det är givet att en tjänst inte är att anse som felaktig enligt förevarande bestämmelse, om det visas att konsumenten själv hafl kännedom om ett visst förhållande och dess betydelse i sammanhanget. 1 ett sådant fall kan näringsidkarens underlåtenhet inle antas ha inverkat på avtalet om tjäns­ten. I övrigt bör näringsidkaren däremol normalt inte kunna gå fri från felansvar enligt bestämmelsen under hänvisning till att han trodde att just denne konsument, till skillnad från konsumenler i allmänhet, inte hade behov av en upplysning om förhållandet. Här bör dock göras en reserva­tion för det fallet att konsumenten, enligt vad näringsidkaren känner till, har anlitat en arkitekt eller en tekniskt konsult e.d. för att exempelvis upprätta ritningar och arbetsbeskrivningar för ett arbele. I ett sådant fall bör Uänslen inte anses felaktig enligt förevarande beslämmelse, om det förhållande som konsumenten gör gällande att näringsidkaren bort upplysa honom om helt klart ligger inom ramen för vad näringsidkaren haft befogad anledning räknad med att konsumentens "egen" sakkunnige skulle infor­mera konsumenten om (jfr specialmoUveringen till 168).

12 §

Frågan om tjänsten är felaktig skall bedömas med hänsyn Ull förhållan­dena vid den fidpunkt då uppdraget avslutades. Avser tjänsten en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som skall tillverkas av denne, anses uppdraget avslutat först när saken har kommit i konsumen­tens besittning.

Om näringsidkaren har utfört ijänsten men uppdraget inte kan avslutas i rätt tid på gmnd av något förhållande på konsumentens sida, är den avgörande fidpunklen i stället den då uppdraget skulle ha avslutats.

(Jfr 3 kap. 1 8 andra stycket i utredningens förslag)


 


Prop. 1984/85:110                                                                202

Paragrafen, som inte är tillämplig på tjänster avseende förvaring (se 12 § KtjL 15 8), anger den tidpunkt till vilken bedömningen av frågan om Ijänsten är felaklig i princip skall hänföra sig. Det avgörande är resultatets beskaffen­het vid denna lidpunkl. Tjänsien är alltså felaktig om ell fel förelåg då, även om felel visar först senare, s.k. dolt fel. Härifrån måsle skiljas del fallel all resultatet vid den i paragrafen angivna tidpunkten är frill från fel — även dolda — men del därefter uppkommer en försämring av reslutald. Tjänsten är då inte felaktig enligt beslämmelserna i 9-12 88. En annan sak är att näringsidkaren ändå kan bli ansvarig för försämringen enligt besläm­melserna i 13 och 14 88.

För frågan humvida tjänsien är felaktig enligt 9 och 10 88 är det, som lidigare har framhållits, i och för sig utan betydelse vad som är orsaken till att resultatet avviker från de normer som anges där. Enligt 168 kan konsumenien emellertid inte göra gällande några påföljder på grund av etl fel som beror på etl förhållande på konsumentens sida. Dit räknas inle fel som beror på olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse (se special­motiveringen till 16 8). Detta innebär att näringsidkaren enligt felreglerna bär risken (står faran) för atl resultatet försämras genom sådana händelser. Förevarande paragraf sätter emellertid en gräns i liden för näringsidkarens ansvar härvidlag. Av paragrafen framgår sålunda atl tjänsien aldrig kan vara felaklig enligt 9 eller 10 8 på grund av atl resultatet har försämrats genom en olyckshändelse e.d. som har inträffal efler den lidpunkt som anges i paragrafen (jfr även 13 och 14 88).

I anslutning till det nu sagda bör för tydlighetens skull understrykas alt näringsidkaren - såvida inte annat får anses avtalat — inte någon gång under tjänstens utförande eller därefter bär risken för att själva föremålet för tjänsten, om denna avsett ett redan befintligt föremål, skadas på grund av en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse. Den risken ligger på föremålets ägare, dvs. normalt på konsumenten (se specialmotiveringen-till 32 8). Beträffande den ekonomiska risken för att sådant malerial till tjänsten som konsumenten tillhandahåller förstörs eller försämras genom en olyckshändelse e.d. som leder till att tjänsten blir behäftad med fel får hänvisas Ull 20 och 39 88.

Första stycket

Enligt första stycket, som innehåller huvudregeln, skall frågan om tjäns­ten är felaktig bedömas med hänsyn lill förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslutades.

Ullrycket "förhållandena" syftar självfallet i första hand på resultatet av det urspmngligen avtalade arbetet och av eventuellt lilläggsarbete. Av ullryckd framgår emellertid också att man vid bedömningen av om en tjänsl är felaktig på gmnd av alt resultatet avviker från sådana föreskrifter som avses i 5 8 första stycket skall ta hänsyn även Ull en föreskrift som har trätt i krafl efler det att avtalet om Ijänsten slöts men innan uppdraget


 


Prop. 1984/85:110                                                  203

avslulades. Denna siluation kan någon gång länkas uppkomma när det     12 § KtJL gäller arbeten som pågår under en längre lid. Molsvarande gäller i fråga om förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen (se 9 8 andra stycket).

Med att uppdraget avslutas avses detsamma som med den av utredning­en använda termen att "ijänslen avlämnas". Den lidpunkl då uppdraget har avslutats är, som lidigare har nämnts, avgörande för när risken för att resultatet försämras genom en olyckshändelse e.d. går över frän näringsid­karen lill konsumenien. Framför alll med hänsyn lill delta kan det natur­ligtvis ibland bli av slor betydelse atl mer precist fastställa när uppdragel kan anses ha blivit avslutat.

När det gäller tjänster avseende föremål som inle har överlämnats i näringsidkarens besittning och som inle heller skall tillverkas av denne innehåller försia slycket inle några särskilda regler om när uppdragel skall anses avslulat. Det kan här vara fråga om arbete på mark, byggnader, anläggningar o.d. eller om arbete på lösa saker som under arbelet finns i konsumentens hem eller på någon annan av denne disponerad plals.

1 dessa fall får uppdragel i princip anses avslutat när konsumenien har fått klart för sig atl näringsidkaren anser sig ha slutfört Ijänsten, dvs. utfört del avtalade arbetet jämte evenluellt Ulläggsarbele och uppfylll de förplik­telser i övrigt som kan sammanhänga med arbetet, exempelvis städat efter sig och avlägsnat sin utrustning. Förhållandet kan också uttryckas så att konsumenten skall ha fått klart för sig alt föremålet för tjänsten, såvitt på näringsidkaren ankommer, är färdigt för att avsynas och för att tas i bmk av konsumenten eller på annal säll disponeras av denne, t. ex. för fortsall arbele av annat slag.

Kravet på att konsumenten skall ha fått klart för sig att näringsidkaren sålunda anser sig vara färdig med sitt arbele m. m. innebär i allmänhel att näringsidkaren måste på ett eller annal sätt tydligt tillkännage detta för konsumenten. Etl särskilt meddelande härom bör dock - såvida inte annat har överenskommits - knappast krävas för att uppdragel skall anses avslutat när del är fråga om ett mindre arbete som utförs i konsumentens hem under dennes frånvaro och belräffande vilket det uppenbarligen har fömtsätts mellan parterna att arbetet kommer atl vara färdigt innan konsu­menten kommer hem. 1 andra fall, såsom då arbele i konsumenlens frånva­ro utförs på dennes sommarstuga under lid då den inle bebos eller på en bål som konsumenten har liggande någon annanstans än där han dagligen vistas, bör det däremot för att uppdragel skall anses avslutat normalt krävas att näringsidkaren har meddelat konsumenten alt han anser sig vara färdig med sitt arbete. Kan konsumenten då inte anlräffas, t. ex. på gmnd av all han har rest bort, går risken för olyckshändelser o.d. som drabbar resultatet av tjänsten likväl över på konsumenien enligt bestämmelsen i andra slycket.

Särskilt vid arbeten på byggnader förekommer det atl konsumenien tar en del av föremålet för tjänsten i bmk, sedan näringsidkarens arbete


 


Prop. 1984/85:110