15

Motion
1984/85:84

Lena Öhrsvik m. fl.

En samordnad och intensifierad narkotikapolitik (prop. 1984/85:19)

Det huvudsakliga ansvaret för förebyggande arbete, samordning av insatser
och behandling av den enskilda människan ligger på socialnämnden/
socialtjänsten enligt socialtjänstlagen (SoL). Den har vi utformat som en
rättighetslag för den enskilda människan och en skyldighetslag för kommunen.
Detta har skett bl. a. för att stärka den enskildes ställning i förhållande
till myndigheten och garantera alla, även de socialt utsatta grupperna,
rättssäkerhet, integritetsskydd och självbestämmanderätt.

Viktiga grundsatser i socialtjänstreformen är vidare att normalisera människors
livsvillkor och att stärka den enskilda människans egna resurser.
Det här är mycket viktiga grunder för hjälp till den som kommit utanför
samhällets gemenskap. Men grunderna kan ibland vara svåra att omvandla
till konkreta insatser.

SoL är ännu ung och vi har knutit stora förhoppningar till lagens möjligheter
att förnya socialtjänstens innehåll och arbetsmetoder. Det sker också
en snabb positiv utveckling ute i kommunerna. Sådana förändringar tar
dock tid att fullt utveckla och kräver metodutveckling och utbildning inom
socialtjänsten, liksom attitydförändringar ute i samhället i övrigt.

Missbruksfrågornä intar en viktig plats i socialnämndernas arbete. Alkoholmissbruket
är i särklass det dominerande problemet. Narkotikamissbruket
har dock i större eller mindre omfattning blivit en realitet i de flesta
kommuner. Förutom det illegala narkotikamissbruket förekommer ett ”legalt”
missbruk av psykofarmaka som sannolikt omfattar fler än det illegala
missbruket. Detta problem diskuteras dock sällan.

Svårigheterna att nå och motivera missbrukare har understrukit behovet
av arbetsformer inom socialtjänsten, där man går ut till missbrukaren i
hans egen miljö och försöker finna en plattform för kontakt och behandling.
Sådana metoder ligger helt i linje med SoL och ger möjlighet att möta
missbrukaren på en mera jämställd nivå.

Dessa metoder bygger på en mänsklig kontakt och tillit mellan behandlaren
och klienten. Vi vet i dag att allt framgångsrikt motivations- och
behandlingsarbete måste bygga på en ömsesidig god relation människa mot
människa. Just detta gör det särskilt viktigt att betona socialtjänstlagens
krav på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet i mötet
mellan behandlaren/myndighetspersonen och klienten. Behandlaren får
inte utnyttja sin myndighetsmakt för att tvinga en klient att lyda behandlarens
vilja. Vi vill understryka vikten av att man utvecklar socialtjänstens
arbetsmetoder just med här beskrivna grundläggande utgångspunkter.

Mot. 1984/85:84

16

I propositionen, bilaga 2 (ffa s. 36-37) beskrivs sådana arbetsmetoder
som inte kan vara godtagbara inslag i motivations- eller behandlingsarbete.
Bl. a. nämns att krav och påtryckningar kan användas mot missbrukaren
för att få honom att gå med på behandling. Dessa krav och påtryckningar
skulle gälla rätten till socialbidrag, egen bostad eller beredskapsarbete.
Den omedelbara effekten av ett sådant arbetssätt blir givetvis att de flesta
missbrukare drar sig undan kontakt med socialtjänsten. Som enda försörjningsalternativ
kan då återstå att leva på andra eller på brottslig verksamhet.

Detta kan knappast heller kallas aktiva behandlingsmetoder. I stället är
det ett återinförande av auktoritära förhållningssätt inom vården som vi av
erfarenhet vet leder till en förödande passivitet. Demokratiska arbetsmetoder
kräver tvärtom hög aktivitetsgrad både från behandlarens och klientens
sida.

I propositionen framställs det som en fråga om skicklighet om man skall
få använda myndighetsmässiga maktmetoder. Det är det emellertid inte.
Det är en demokratifråga i första hand. Samma rättigheter måste gälla alla.
Det är inte godtagbart att särbehandla en grupp i fråga om grundläggande
rättigheter.

De beskrivningar som finns i propositionen är i och för sig ofullständiga,
men vi anser att denna typ av verksamhet innebär allvarliga avsteg från de
grundläggande principerna i socialtjänstlagen. Detta framgår bl. a. av ett
par domslut i regeringsrätten, där man klart har slagit fast att villkor ej kan
ställas vid beslut om socialbidrag (mål 4226-1982 och 4113-1982). Lagändring
krävs alltså om sådana arbetsmetoder skall accepteras. Vi förutsätter
emellertid att det fortfarande finns en stark vilja hos riksdagen att slå vakt
kring socialtjänstens grundläggande värderingar om solidaritet och demokrati
med de svaga grupperna i samhället och att en sådan ändring ej
kommer till stånd.

Vi vill betona att den parlamentariskt sammansatta socialberedningen i
sitt fortsatta arbete kommer att göra en total genomgång av socialtjänstens
insatser för människor som har missbruksproblem. Detta arbete bör inte
föregripas genom att man i det här sammanhanget medverkar till att nya
behandlingsformer införs i socialtjänsten.

Vi vill understryka vikten av att folkrörelserna deltar i arbetet att skapa
gemenskap och drägliga livsvillkor för människor som ett led i att motverka
att människor slås ut och hamnar i missbruk. Ett sådant arbete förutsätter
en möjlighet att samarbeta med socialtjänsten. Som bl. a. Landsorganisationen
konstaterat skulle en återgång till auktoritära metoder inom socialtjänsten
allvarligt förhindra ett sådant samarbete. Det måste bygga på
ett ömsesidigt förtroende och detta är inte möjligt att åstadkomma om
organisationernas medlemmar vid vissa tillfällen, utifrån behandlarens
syn, kan berövas sociala rättigheter och utsättas för olika former av påtryckningar.

Mot. 1984/85:84

17

Vi vill betona nödvändigheten av att socialtjänsten utvecklar sitt samarbete
med kriminalvården så man på det sättet skall kunna nå en av de
kanske mest utsatta grupperna. Socialtjänsten skall inte bygga sin metodik
på kontrolltänkande eller andra med kriminalvården snarlika utgångspunkter.
Det är nödvändigt att socialtjänsten står fast vid sina grundläggande
principer för ett demokratiskt arbetssätt och att därmed klienten upplever
att socialtjänsten har något mer att ge.

1 propositionen återkommer resonemang om att samhället måste inta en
bestämd attityd mot missbruk och samordna sina insatser. Detta är självklart.
Myndigheter måste givetvis samarbeta effektivt och under organiserade
former. Man måste dock noga uppmärksamma riskerna med att det
knyts ett allt starkare nät av myndighetskontakter kring den enskilde.
Samverkan mellan myndigheter på individnivå kan motverka sitt syfte att
effektivisera biståndet - om myndigheterna inte beaktar att den enskilde
har en central roll i samarbetet. Bara om den enskilde har möjlighet att
aktivt delta i detta samarbete och att det sker med klara motiveringar och
med hans uttalade samtycke kan sådant samarbete ha en långsiktig positiv
effekt. Så snart den enskilde upplever att det sker ett samarbete över hans
huvud har de insatser myndigheterna sins emellan planerar en tendens att
försvaga den enskildes sociala kapacitet i stället för att höja den.

Slutligen instämmer vi i att informationsinsatserna bör inriktas på att
sätta in missbruksproblem i sitt sociala sammanhang. Tyngdpunkten bör
ligga på människors livsvillkor och inte koncentrera sig ensidigt på preparat.
Information som är osaklig eller överdriven kan vara direkt ångestskapande
och förvärra situationen för människor i utsatt livssituation. De
ökade informationsinsatser som tilldelas skolan bör kunna utnyttjas till att
utveckla skolans verksamhet för att minska utslagning och främlingsskap
- viktiga grundorsaker till missbruk. Det är också viktigt att ANT-verksamheten
i skolan i högre utsträckning än nu kan utföras av organisationer
som har en kamratstödjande verksamhet och som därigenom aktivt kan ge
stöd till dem som håller på att slås ut.

Med hänvisning till ovanstående föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om socialtjänstlagens grundsatser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om arbetsmetoder inom socialtjänsten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om myndighetssamarbete och information.

Stockholm den 5 november 1984

LENA ÖHRSVIK (s)

ULLA-BRITT ÅBARK (s) MARGARETA WINBERG (s)

MARGARETA PALMQVIST (s) LARS-ER1K LOVDEN (s)