Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1984/85:83
Rune Gustavsson m. fl.

En samordnad och intensifierad narkotikapolitik (prop. 1984/85:19)

Narkotikapolitiken

Förbjud all befattning med narkotika! Svenska folket är mycket enigt om
att all befattning med narkotika, som inte är medicinskt motiverad, skall
vara helt förbjuden.

1978 års proposition om åtgärder mot narkotikamissbruket var ett viktigt
nytänkande till förmån för en offensiv politik. För att finna instrument och
handlingslinjer som tillräckligt effektivt leder mot målet - ett narkotikafritt
samhälle - måste narkotikapolitiska insatser göras samtidigt på flera
frontlinjer.

I ett samhälle där individerna känner främlingskap och vånda över den
egna situationen ökar drogmissbruket. I en samhällsgemenskap har vaije
individ ansvar för sin egen situation, men varje individ eller familj måste
kunna få samhällets stöd när den kommer i en problemsituation. Narkotikabruk
finns i dag i hela landet och i alla samhällsklasser. I ett decentraliserat
småskaligt samhälle med nära mänskliga och sociala kontakter har man
större möjligheter att på ett tidigt stadium upptäcka och komma till rätta
med påbörjat missbruk både av narkotika och alkohol.

Samverkan mellan myndigheter och organisationer

Inom samhällets ram måste samarbetet mellan olika myndigheter utökas
och intensifieras. De förbättrade möjligheter som enligt propositionen skall
ges till tullen och polisen är steg i rätt riktning. Polisens arbete måste
samordnas med socialarbetarnas så att man kan hjälpa missbrukarna innan
de kommit in i ett etablerat missbruk.

Även myndigheters samarbete med andra organisationer, folkrörelser
och ideella föreningar måste förbättras, genom både formella och informella
arbetsformer.

Information

Information om alkohol och narkotika har under senare år bedrivits på
ett mycket brett falt genom institutioner, myndigheter, organisationer och
företag som vänder sig till olika grupper av människor. Det är dock också
viktigt att vi alla engagerar oss i dessa frågor. Kampen mot missbruket kan
och skall inte enbart skötas av sjukvården, socialvården och polisen.

Folkrörelserna är en unik tillgång för vårt land. Många människor är
aktiva i en folkrörelse, där information, attityder och normer får en bred

Mot. 1984/85:83

spridning och förankring. Det är därför angeläget att många olika folkrörelser
får möjlighet att aktivt arbeta mot narkotika och delta i det fortsatta
arbetet.

Social- och sjukvårdens behandling av missbrukare

Sjukvården har f. n. ansvaret för akut- och korttidsvård av missbrukare.

I dag kan en narkoman behandlas akut och på en intensivvårdsavdelning
och går sedan i de flesta fall tyvärr ut till ett nytt missbruk. Det är i den
situationen missbrukaren har att vänta på sin egen motivation för behandling
och på att sociala myndigheter kan erbjuda en plats på behandlingshem.
Sällan är en patient mer motiverad för en behandling än efter en akut
avgiftning. En patient som har behandlats akut måste därför beredas plats
på ett behandlingshem omedelbart efter behandling på sjukhus.

Narkotikamissbrukare skall enligt vår mening kunna åläggas behandlingsskyldighet.
Social- och vårdlagstiftningen skall förändras så att etablerade
narkotikamissbrukare kan åläggas att genomgå sådana behandiingsprogram
som kan förmå dem att upphöra med sitt missbruksbeteende och
sin asociala livsföring. I behandlingsskyldigheten skall ingå krav på missbrukaren
att underkasta sig sociala uppföljnings- och kontrollprogram som
säkerställer drogfrihet under behandlingstiden.

I propositionerna (prop. 1984/85:19 och 46) föreslås att enbart överläkare
vid sjukhus skall få ställa som villkor att patienten underkastar sig vissa
undersökningar. Den organisation som finns vid sjukhus innebär att det
inte alltid är en överläkare som får första kontakten med patienten. Enligt
vår mening bör förslaget ändras så att överläkare eller annan ansvarig
läkare får ställa villkoret att patienten underkastar sig viss undersökning.
Naturligtvis skall undersökningen göras så hänsynsfullt som förhållandena
medger.

Skärp narkotikastrafflagen

Centerkrav på narkotikaområdet

Från centerhåll har i en ännu inte behandlad motion (1983/84:2484)
tagits upp en rad förslag till skärpning och utvidgning av narkotikastrafflagen.
Dessa gäller

- krav på kriminalisering också av konsumtion av narkotika,

- krav på att alla förvärv av narkotika skall vara straffbara,

- krav på att all odling av narkotiska växter skall vara förbjuden,

- krav på att motorfordon o.d. som används som hjälpmedel vid vissa
narkotikabrott skall förklaras förverkade,

- krav på att förverkande av haschpipor skall kunna ske i samtliga fall där
det inte är "uppenbart obilligt”.

Vi ställer oss bakom denna motion. Vi anser att de förslag som lämnats i
motionen är väl ägnade att förbättra samhällets möjligheter att bekämpa
narkotikahanteringen.

Mot. 1984/85:83

Kriminalisera narkotikabruket

I de nu föreliggande propositionerna (prop. 1984/85:19 och 46) avvisas
kriminaliseringen av narkotikabruket som en väg att bekämpa narkotikaanvändningen.
Föredragande statsrådet anför bl. a. att en kriminalisering
skulle ”kunna få konsekvenser för narkomanvården som är svåra att
överblicka”. Vidare anförs:

Vad som underströks vid narkotikastrafflagens tillkomst (prop. 1968:7
s. 107) om att kontrollorganisationens verksamhet måste utformas så att
den inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda
vård åt vårdbehövande missbrukare har sålunda, enligt min mening, fortfarande
bärkraft. En kriminalisering som riktar sig mot själva missbruket av
narkotika skulle kunna äventyra dessa ansträngningar.

Vi kan inte dela denna uppfattning. För det första är det så att oerhört få
missbrukare frivilligt söker vård och för det andra så finns det ingen
skyldighet för socialtjänst eller sjukvård att polisanmäla varje fall av missbruk.
Skyldighet att bryta sekretessen föreligger endast vid mycket grova
brott. Vidare måste det finnas möjlighet till åtalseftergift vid frivillig vård.
Ökade möjligheter till alternativa påföljder vid detta brott måste också
införas, exempelvis samhällstjänst i kombination med kontraktsvård.

Det finns enligt vår uppfattning anledning för samhället att kraftigt
markera ett avståndstagande till narkotikabruket. Allt bruk av narkotika
som inte är medicinskt betingat är missbruk. Vi kan inte acceptera den syn
som regeringen har på frågan, nämligen att knarkandet utgör ett angrepp
mot gärningsmannen själv och därför bör vara straffritt. Den är inhuman
och närmast människofientlig.

Vi måste göra allt från samhällets sida för att förhindra bruket av
narkotika, och detta måste få innebära en inskränkning i "friheten" att få
knarka.

Narkotikabruket innebär inte bara ett angrepp på gärningsmannen själv.
Det innebär också ett angrepp på gärningsmannens omgivning, släkt, vänner
och bekanta. Den för med sig handlingar som i sin tur medför betydande
skadeverkningar både för den enskilde och för samhället. Förbudet mot
alkoholanvändning vid bilkörning är också ett förbud mot ett angrepp och
ett risktagande som i första hand är riktat mot gärningsmannen själv.
Likväl anses det, i vart fall hittintills, som ett allvarligt brott inte minst på
grund av olycksriskerna för medtrafikanterna.

Det finns också ett brett stöd för kravet på narkotikakriminalisering i
den allmänna opinionen. Enligt en undersökning, utförd av SIFO. anser
95% av de tillfrågade att själva bruket av narkotika bör vara straffbelagt.
Det är t. o. m. så att hela 71,1 % tror att det är förbjudet att knarka redan i
dag. Riksdagen bör inte medverka till att synen på narkotikabruket förändras
så att detta accepteras och blir en del av vår kultur. Riksdagen bör
därför i samband med behandlingen av proposition 1984/85:46 besluta att
kriminalisera också konsumtion av narkotika.

Mot. 1984/85:83

Mildra inte synen på narkotikabrotten

I proposition 1984/85:46 för föredragande statsrådet i viss mån fram ett
dubbelt budskap. Å ena sidan slopas brottsbeteckningen narkotikaförseelse,
och straffmaximum för narkotikabrott som är ringa höjs, å andra
sidan sägs i propositionen att avsikten inte är att åstadkomma en strängare
straffmätning. Vi kan inte ställa oss bakom dessa uttalanden. Vi anser att
den markering som görs genom att beteckningen narkotikaförseelse slopas
måste få genomslag också vid straffmätningen. Avsikten bör således vara
att åstadkomma en straffskärpning för de lindrigare formerna av narkotikabrottet.
Det finns starka skäl från samhällets sida att göra en mycket klar
markering av synen på olika brott även för de lindrigare formerna. Det
finns skäl att anta att en gärningsman som befinner sig på ett tidigt stadium
i en narkotikabrottskarriär är lättare att tillrättaföra än den som redan
hunnit dömas ett antal gånger för olika grövre brott. Det bör ankomma på
utskottet att utarbeta erforderlig motivtext för att lagtexten skall få av oss
avsedd tillämpning.

Förbättra kontrollen av drogpåverkan

Svensk lagstiftning har mycket klara och strikta regler och kontrollmöjligheter
vad beträffar rattonykterhet och rattfylleri, medan nuvarande lagstiftning
och kontrollmöjlighet vid ”drogfyllan” är svåra att bevisa och
kontrollera. Genom utökad forskning och förenklade testmetoder måste
enklare och tillförlitliga kontrollmöjligheter arbetas fram, som kan användas
vid t. ex. polisens rutinkontroller.

Narkotikaproblemen inom kriminalvården

Skärp narkotikakontrollen på fängelserna

Vi anser, i likhet med propositionen och med vad riksdagen flera gånger
framhållit, "att intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva komma i
kontakt med narkotika, att missbrukare skall skäras av från tillförsel av
droger och att intagna skall förhindras att bedriva narkotikahandel inom
anstalterna och ute i samhället”. Dessa riktmärken för narkotikapolitiken
tillgodoses inte i dag, vilket även framgår av propositionen. Vi anser att det
är av stor vikt att så sker inom en snar framtid. Regeringen bör därför ge
kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att utarbeta ett åtgärdsprogram för att
komma till rätta med narkotikaproblemen innanför fängelsemurarna.

De insatser som måste prövas gäller framför allt att skära av tillförseln
av narkotika till fängelserna. Den som undergår fängelsestraff måste förutom
inskränkningen i rörelse- och handlingsfriheten vara beredd att acceptera
vissa ingrepp i den personliga integriteten. Det är av oavvisligt
intresse för samhället att inte narkotikahantering eller narkotikabruk kan
fortgå inom kriminalvårdsanstalterna, och mot detta intresse måste den
personliga integriteten i vissa avseenden ge vika. Detta måste tyvärr i viss

Mot. 1984/85:83

utsträckning också gälla för besökande och anställda inom kriminalvården.
Användningen av narkotikahundar vid visitationer behöver byggas ut och
effektiviseras.

Öka resurserna till kriminalvården

De resurser som regeringen hittills avsatt och som nu skall tillföras
kriminalvården kan enligt vår uppfattning inte anses tillräckliga. När kriminalvårdsstyrelsens
åtgärdsprogram finns utarbetat och därav föranledda
resursförstärkningar är beräknade bör regeringen återkomma till riksdagen
med förslag om ytterligare medel till denna verksamhet.

Vår framtida narkotikapolitik måste bygga på vetenskap och beprövad
erfarenhet. En verkningsfull narkotikapolitik måste vara en bra kombination
av en mängd åtgärder, samordnad i genomtänkta planer, förankrade i
en restriktiv lagstiftning, stödd av det allmänna medvetandet och konsekvent
tillämpade. Kampen mot narkotika kräver insatser på olika nivåer. I
kedjan av finansiär—importör-grossist—langare och missbrukare är missbrukaren
den enda oersättliga länken.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär ett åtgärdsprogram för att
komma till rätta med narkotikaproblemen på kriminalvårdsanstalterna,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts beträffande

a) folkrörelsernas roll i informationsarbetet,

b) social- och sjukvårdens behandling av missbrukare,

c) förbättrad kontroll av drogpåverkan.

Stockholm den 5 november 1984

RUNE GUSTAVSSON (c)
SVEN-ERIK NORDIN (c)
KERSTI JOHANSSON (c)
GUNILLA ANDRÉ (c)

GUNHILD BOLANDER (c)
ELVING ANDERSSON (c)

MARTIN OLSSON (c)

SIGVARD PERSSON (c)
ULLA TILLANDER (c)
KARIN ISRAELSSON (c)

BRITTA HAMMARBACKEN (c)
ELIS ANDERSSON (c)
MARIANNE KARLSSON (c)