Motion

1984/85:80

Nils Carlshamre m. fl.

En samordnad och intensifierad narkotikapolitik (prop. 1984/85:19)

Propositionen innehåller en redovisning av såväl förverkligade sorn planerade
åtgärder inom narkotikapolitikens område. Vi får anledning att
senare - i samband med behandling av kommande propositioner - i detalj
redogöra för vår syn på många av de frågor som berörs i denna proposition.
Vi vill dock redan nu presentera viktiga delar i moderat narkotikapolitik.

Narkotikamissbruket är orsak till många brott och stort mänskligt lidande
både för missbrukare och deras anhöriga. Därför måste Sverige bli fritt
från illegal narkotika.

Exakt vad som gör en människa till narkotikamissbrukare finns det inget
entydigt svar på. Säkerligen är det flera omständigheter som sammantagna
leder till narkotikamissbruk. I propositionen nämns att åtgärder mot arbetslöshet
och otillfredsställande arbets-, boende- och fritidsmiljöer minskar
riskerna för narkotikamissbruk liksom att bl. a. stöd till förenings- och
fritidsaktiviteter för ungdomen kan förebygga missbruksproblem. Vi instämmer
i att sådana insatser kan ge positiva effekter.

Vad som emellertid saknas i propositionen är en analys av familjens
värde då det gäller att hos ungdomar skapa motståndskraft mot missbruk
av narkotika. Det yttersta ansvaret för ett barns utveckling ligger - och
måste ligga - på föräldrarna. Ett aldrig så solidariskt samhälle kan inte
uppväga brister i familjernas funktion. Det är i familjen barnen erhåller den
trygghet och de normer som ger dem kraft att stå emot den dag de erbjuds
att pröva narkotika. Och skulle ett narkotikaberoende likväl uppstå skall
familjen vara barnets främsta stöd.

Vi finnér alltså för vår del att det vore en angelägen uppgift för regeringen
att utreda och ge förslag om hur familjens ställning kan stärkas och hur
föräldrarna i större utsträckning än nu skall kunna känna samhällets stöd i
rollen som fostrare. En sådan förändring skulle förutsätta mångskiftande
åtgärder inom det familjepolitiska området. Utan en sådan medveten och
kraftig satsning på familjen kan kampen mot narkotikan aldrig vinnas
fullständigt.

Kriminalisering

Vad gäller åtgärder på kort sikt finner vi det oundgängligen nödvändigt
att kriminalisera all befattning med narkotika, som inte är medicinskt
betingad och kontrollerad. Samhället måste klargöra att narkotikahante

1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 80-86

Mot. 1984/85:80

2

ring - av andra skäl än medicinska - aldrig kan accepteras. En lagändring
av detta innehåll skulle ha stor symbolisk betydelse. Den skulle även visa
konsekvens från lagstiftarens sida. När i praktiken all annan befattning
med narkotika är förbjuden är det orimligt att den handling som all narkotikabrottslighet
ytterst vilar på - nämligen konsumtionen - är tillåten. Inte
minst ungdomar måste finna ett sådant förhållande motsägelsefullt och
därför lättare ge vika då de möter förslag om att pröva narkotika.

För kriminalisering talar även att möjligheterna att bestraffa missbruk
skulle öka. Situationer som i nuläget inte medför straff för inblandade
personer skulle ju kunna rymma brottsliga gärningar. Detta skulle ge en
allmänpreventiv effekt med stor avhållande verkan särskilt på ungdomar.

Det har anförts flera skäl mot kriminalisering av själva konsumtionen av
narkotika. Främst har det hävdats — såsom i propositionen - att missbrukare
på grund av straffrisk inte skulle våga söka vård. Detta menar vi vara
en felsyn. Syftet med en kriminalisering skulle vara att hindra narkotikamissbruk,
inte att försvåra vård. Ett straffstadgande skulle exempelvis
kunna utformas så att endast vissa gärningar skulle innefatta brott, såsom
mottagande och egentlig konsumtion av narkotika. Blott det faktum att en
person har varit påverkad av narkotika skulle inte vara nog för åtal. Sådant
skulle förutsätta att en åklagare kunde ange under vilka omständigheter
konsumtionen - gärningen - ägde rum. Såvida inte den vårdsökande själv
uppgav dessa skulle något åtal för tidigare konsumtion aldrig ske. Vi vill
vidare erinra om den sekretess vårdpersonal har att iaktta beträffande de
vårdsökandes förhållanden.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig författningstext.

Narkotikafria kriminalvårdsanstalter

I propositionen redovisas åtgärder för förbättrad samordning av samhällets
insatser mot narkotikamissbruk. Sådan samordning är lovvärd och vi
vill särskilt understryka vikten av att goda kontakter finns mellan polis och
sociala myndigheter.

Vad gäller bekämpning av det narkotikamissbruk som förekommer inom
kriminalvården redogörs i propositionen för olika insatser. Där nämns
bl. a. att de intagna differentieras med hänsyn till narkotikaberoende, att
s.k. narkotikafria avdelningar inrättas och att kontrollen förstärkts, bl. a.
genom att de s. k. visitationspatrullerna har utrustats med egna narkotikahundar.

Vi menar dock att insatserna måste öka kraftigt på detta område.

Kriminalvårdsanstalterna skall vara narkotikafria. Annars är samhällets
kamp mot narkotikan inte trovärdig. Det är en skyldighet för samhället att
garantera de intagna narkotikafri miljö. Interner får aldrig, frivilligt eller
genom tvång från andra interners sida, bli missbrukare under fängelseti

Mot. 1984/85:80

3

den. För många missbrukare skulle narkotikafria anstalter innebära en
vändpunkt i livet. Skapandet av sådana resurser inom kriminalvården
skulle vara en väsentlig kriminalpolitisk reform.

Att som i dag endast ha narkotikafria avdelningar på vissa anstalter är ej
tillräckligt. Det krävs en klar differentiering av de olika kategorierna interner
på olika avdelningar och olika anstalter i kombination med inrättande
av mindre avdelningar. Missbruk och hantering av narkotika på anstalt
skall medföra fängelsestraff. Misskötsel i detta avseende skall också leda
till begränsad rörelsefrihet och minskade besökskontakter.

Personer dömda för narkotikalangning måste vidare kontrolleras noggrant
för att förhindra att de fortsätter sin verksamhet.

Spaningsregister och integritet

I propositionen framläggs förslag om rätt för tullen att föra egna spaningsregister
och att tullen skall kunna ha terminalåtkomst till polisväsendets
ADB-register.

Vad gäller förslaget att tullen skall få terminaltillgång till polisens register
vill vi anföra följande. Förslaget innebär i praktiken ett tillåtande av
samköming av register. Av hänsyn till enskilda människors integritet menar
vi att sådana samkörningar som huvudregel inte skall tillåtas.

Som framgått av vad ovan anförts anser vi narkotikamissbruket vara en
utomordentligt allvarlig företeelse i vårt samhälle. För att kampen mot
narkotikamissbruket skall bli framgångsrik kan det vara nödvändigt att
tillåta åtgärder, vilka normalt utgör oacceptabla inskränkningar i medborgarnas
frihet och integritet.

Det är uppenbart att en effektiv gränskontroll är en förutsättning för att
illegal införsel av narkotika skall kunna hejdas. Tillgång till polisens register
skulle tveklöst väsentligt öka tullens möjligheter härvidlag. Vi är därför
beredda att tillstyrka propositionens förslag, om informationen skyddas
mot obehörigt spridande genom stränga föreskrifter om kontroll och säkerhet.

Vi vill i detta sammanhang erinra om vad datainspektionen anfört i
yttrande över narkotikakommissionens förslag gällande dessa frågor. Beträffande
tullens allmänna spaningsregister framhöll datainspektionen att
terminaltillgång till spaningsregistret endast bör ges till enheter som har ett
oundgängligt behov av informationen, och behörigheten bör dessutom
begränsas till en mindre krets av befattningshavare vid dessa enheter.
Datainspektionen ansåg det därutöver vara ett absolut säkerhetskrav att
varje befattningshavare som får någon form av behörighet till registret
tilldelas en personlig behörighetskod och att vaije enskild transaktion
registreras (logg). Datainspektionen betonade att personliga behörighetskoder
tillsammans med behandlingshistorik (logg) utgör ett ganska gott
skydd inte bara för informationen som sådan utan jämväl för behöriga
11 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 80-86

Mot. 1984/85:80

4

tjänstemän. Vidare underströk datainspektionen att del är särskilt viktigt
med personliga koder, eftersom inte bara enheter vid tullen lär tillgäng lill
uppgifterna utan även vissa enheter vid polisväsendet.

Såvitt avser förslaget om att tullen skall fä terminaltillgang till polisväsendets
ADB-register framhöll datainspektionen att detta bör tillåtas endast
under förutsättning att utlämnandet noga förfatlningsregleras och att
det blir fråga om sådan information sorn är oundgängligen nödvändig för
tullens verksamhet. Slutligen anförde datainspektionen:

Ett från integritetssynpunkt primärt säkerhetskrav är vidare att varje
tulltjänsteman som får tillgång till registren tilldelas en personlig behörighetskod
och att varje enskild transaktion registreras. Datainspektionen
kan inte acceptera att tillgång till så känsliga uppgifter som det är fråga om
tilldelas t.ex. enhet eller krets av befattningshavare. Behörighet skall
enbart kunna tilldelas fysiska personer efter prövning i det enskilda fallet.

Polisen har ännu inte. trots inspektionens krav därpå, infört personliga
behörighetskoder beträffande aktuella register. Enligt datainspektionens
uppfattning är det inte möjligt att öppna polisens register för ytterligare
kategorier innan sådana koder införts.

Vi anser att en förutsättning för bifall till lagförslaget är att datainspektionens
krav på verksamheten uppfylls.

Tunn bilaga

Propositionen består vad avser socialdepartementets bilaga till stor del
av välmenande, men föga förpliktande omdömen om viss redan pågående
verksamhet. Någon egentlig ansats till bred narkotikapolitisk offensiv saknas.
I vissa detaljer ger vi emellertid ett erkännande till föredragande
statsråd. Vi vill särskilt nämna hanteringen av Centralförbundet för alkohol-
och narkotikaupplysning (CAN) som föreslås få ett sådant ansvar och
en sådan ställning att dess betydelsefulla resurser och erfarenheter tas till
vara.

1 ett par frågor vill vi emellertid resa invändningar. Den första gäller
statsbidrag till droginformation. (Avsnitt 2.3.3. punkt 2 i hemställan.) Vi
anser att statsbidrag också till ungdomsorganisationernas droginformation
bör fördelas av socialstyrelsen och inte av statens ungdomsråd (SUR), som
f.ö. borde avvecklas.

Den andra invändningen gäller förslaget om särskilda resurser till stöd
för narkotikabekämpningen i utvecklingsländerna. (Avsnitt 4.6.1. punkt 4 i
hemställan.) Propositionen förordar att medel för ändamålet för nästa
budgetår skall anslås under socialhuvudtitelns anslag K 1. Bidrag till
världhälsoorganisationen samt internationellt socialpolitiskt arbete. Vi anser
emellertid att sådana medel är att hänföra till internationellt bistånd.

Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) behandlas endast antydningsvis i

Mot. 1984/85:80

5

propositionen. Socialberedningen, vars slutbetänkande anges vara att vänta
under första halvåret 1985, skall behandla frågor sorn rör nämnda lagar.

Enligt vår mening är såväl LVM som LVU behäftade med sådana brister
att lagarna bör ändras på väsentliga punkter. Nuvarande utformning
medger inte att missbrukare, för vilka vård- och rehabilitering oberoende
av samtycke är enda återstående insatsmöjlighet, kan få effektiv hjälp.
Generellt kan hävdas att lagarna inte ger de nödvändiga möjligheterna att
göra insatserna i tid och inte heller under tillräckligt lång tid. För LVU
gäller dessutom att möjligheterna är för begränsade att variera insatserna
med avseende på graden av tvång i hjälpåtgärderna.

Utöver detta finns ytterligare anmärkningsvärda brister i de nämnda
lagarna. Vi har för mindre än ett år sedan relativt ingående angripit dessa i
motion till riksdagen. Inget har inträffat som föranleder oss att ändra
ståndpunkt. Vi har därför för avsikt att återkomma i frågan i anslutning till
behandlingen av 1985 års budgetproposition.

Internationella aspekter

De internationella aspekterna på narkotikafrågan är av mycket stor
betydelse.

Propositionens beskrivning av den internationella kriminella narkotikahandeln
är ofullständig och blåögd samt vittnar om oförmåga eller ovilja att
tränga på djupet i denna otäcka hantering. Det finns ingen ansats till
historisk eller social skildring av den internationella narkotikahandelns
ursprung.

Det finns ingen redogörelse i kvantitativa eller kvalitativa termer av den
internationella narkotikahandelns produktion, transport och distribution
förutom allmänt och ytligt kända förhållanden. De enorma ekonomiska
vinningar storhandeln ger upphov till, dess anknytning till illegal vapenhandel,
prostitution och grov internationell ekonomisk brottslighet ges inte
ens ett försök till beskrivning. Det bör nämnas att exempelvis ett gram
heroin i Paris kostar 1000 francs, medan en odlare i Fjärran Östern endast
erhåller 100 francs för 1 kg råopium. Den totala omsättningen för narkotikahandeln
i USA uppskattas till 70 miljarder dollar.

Regeringens viljeinriktning på detta område i narkotikapropositionen
inskränker sig till stöd i ord till FN:s världsprogram mot narkotikan,
höjning av bidraget till FN:s narkotikafond upp till 8 milj. kr. vars medel
bl. a. går till att söka förmå odlarna i producentländerna att övergå till
annan produktion samt halvhjärtade försök till ökat nordiskt och europeiskt
polis- och tullsamarbete på bilateral bas. Vi vill i detta sammanhang
uttala viss tveksamhet beträffande möjligheterna till framgång vad gäller
att få odlarna att byta produktion. Rapporter från sådana försök i den
Gyllene triangeln är nedslående.

Det på bilateral bas och på informella personkontakter uppbyggda infor

Mot. 1984/85:80

6

mationsnätet mellan staterna är så tunt och resurserna hos tull. polis, kustoch
gränsbevakning så små att alltjämt mindre än 10Vc av det totala flödet
av illegal narkotika beslagtas.

Detta förhållande kommer icke att ändras genom de förslag regeringen
nu framlägger, även om de är välkomna i sig.

Det är angeläget att tullens kontrollnivå höjs. 1 propositionen uttalas att
detta även skall innefatta en ökning av utresekontrollen. Vi vill framhålla
att detta inte får leda till att den typ av masskontroll som tullen genomförde
på Arlanda 2 april 1984 återupprepas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

1. att riksdagen beslutar ändra narkotikastrafflagen (1968:64) så att
all befattning med narkotika som inte är medicinskt betingad
kriminaliseras.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande åtgärder för att skapa narkotikafria
anstalter,

3. att riksdagen med bifall till propositionens förslag i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts beträffande inrättande av allmänt spaningsregister för
tullmyndighet och tullmyndighets terminaltillgång till polisväsendets
ADB-register.

Stockholm den 2 november 1984

NILS CARLSHAMRE (m)
PER-OLOF STRINDBERG (m)
BJÖRN KÖRLOF (m)

SVEN MUNKE (m)

MONA SAINT CYR (m)

ALLAN ÅKERLIND (m)

SIRI HÄGGMARK (m)

BLENDA LITTMARCK (m)
ANN-CATHRINE HAGLUND (m)

H. BERTIL LIDGÅRD (m)
ARNE SVENSSON (m)
INGER W1CKZÉN (m)
ALLAN EKSTRÖM (m)
GULLAN LINDBLAD (m)
GÖTE JONSSON (m)
GÖRAN ERICSSON (m)
INGVAR ERIKSSON (m)