10

Motion
1984/85: 79

Bengt Westerberg m.fl.

En samordnad och intensifierad narkotikapolitik (prop. 1984/85:19)

Narkotikan är ett allvarligt hot mot vårt samhälle. Den påskyndar social
utslagning. Mest utsatta är våra ungdomar. Samhällets satsningar på sociala
reformer och arbetsmarknadspolitiska åtgärder riskerar bli utan effekt
för de mest utsatta om inte narkotikaproblemen bemästras.

Narkotikan skapar en omfattande och allvarlig brottslighet med internationella
förgreningar. Narkotikahandeln omsätter stora summor pengar.
Vinsterna är höga. Det är orsaken till att många lockas till den illegala
handeln, framför allt om den sociala situationen inte ger alternativ till att
förbättra den egna ekonomin eller finansiera ett eget missbruk. Men om
risken för upptäckt är stor lockas Pirre till handeln. Därför måste samhället
oupphörligen bekämpa narkotikahandeln. Narkotikaproblemet kan aldrig
vårdas bort!

Narkotikamissbruket och narkotikahandeln ökar både den faktiska och
den upplevda otryggheten för den enskilda människan. Det är ett hot mot
liv och egendom (överfall och inbrott) och det är ett hot mot ens egna barn
eller anhöriga, vilka kan drabbas av missbruket. Det är därför aldrig den
enskilde narkomanens ensak om han eller hon vill missbruka narkotika.
Varje narkoman innebär på något sätt ett hot mot eller en belastning för sin
omgivning eller samhället. Förutom all brottslighet som har direkt eller
indirekt samband med missbruket kostar vården och rehabiliteringen av
missbrukare stora summor årligen. En minskning av narkotikamissbruket
skulle inte bara innebära minskat lidande för alla dem som på något sätt
blir offer för narkomanens verksamhet utan skulle också leda till kostnadsbesparingar
för samhället.

Det finns således starka skäl att ytterligare skärpa den restriktiva narkotikapolitiken.

Haschet får inte bagatelliseras. Hasch är narkotika. Målet skall vara ett
narkotikafritt samhälle.

Gentemot framför allt ungdomar behövs en mobilisering

- för att den sociala kontrollen skall öka och därmed minska anonymiteten
som är narkotikahandelns främsta täckmantel.

- för att få den gemenskap som är nödvändig för att mätta ungdomars
starka behov av stabila vuxenkontakter och därmed ge de olika generationerna
en gemensam kultur.

- för att det egna psykologiska försvaret mot narkotikan skall vara starkt
nog för att leda till ett nej till narkotikalangare.

Utan en intensifierad kamp mot narkotikan riskerar vi en utveckling som

Mot. 1984/85:79

11

leder till utslagning av tusentals unga människor och i många fall för tidig
död.

I propositionen föreslår regeringen åtgärder för att hindra införsel och
spridning av narkotika, förbättra det förebyggande arbetet samt skapa en
mer heltäckande vård- och behandlingskedja.

Regeringens förslag till åtgärder för att bekämpa narkotikamissbruket är
en fortsättning på det arbete som inleddes av de borgerliga regeringarna
före 1982. Vi ställer oss bakom de förslag till åtgärder som föreslås av
regeringen. På en punkt anser vi emellertid inte att regeringens åtgärder är
tillräckligt långtgående. Regeringen föreslåratt konsumtionen av narkotika
även i fortsättningen skall falla utanför det straffbelagda området. Detta
kan vi inte acceptera.

Polisväsendet

Föredraganden anmäler att han ämnar återkomma i budgetpropositionen
till vilka resurser och vilken prioritering som polisen skall få för sina
fortsatta narkotikabekämpande åtgärder. Vi vill påminna om att narkotikakommissionen
föreslog en förstärkning med ytterligare 25 nya tjänster.
Detta överensstämmer med den uppfattning som vi framförde i motion
1983/84:893 angående ökade åtgärder mot narkotikabrottsligheten. Vi förutsätter
därför att regeringen i budgetpropositionen följer kommissionens
förslag och utökar antalet tjänster inom polisen som arbetar med narkotika.

Enligt propositionen skall regionala polisrotlar i huvudsak svara för
insatserna mot den grova narkotikabrottsligheten i resp. län och de lokala
polismyndigheterna i första hand bekämpa detaljhandeln.

Att föredraganden på detta sätt markerar betydelsen av att polisen för en
intensiv kamp mot detaljhandeln av narkotika är utomordentligt viktigt.
All illegal narkotikahandel är beroende av att det finns en marknad av
missbrukare. Om polisen ständigt stör denna marknad genom ingripanden
mot detaljhandlare kommer den totala konsumtionen att minska.

Åklagarväsendet

Vi tillstyrker förslaget att inrätta fem nya åklagartjänster för att bekämpa
narkotikabrottslighet. Som vi har utvecklat i motion 1984/85: 27 med anledning
av propositionen om utökad åtalsunderlåtelse menar vi dock att
kampen mot narkotikabrottslighet inte får leda till att beivrandet av annan
brottslighet åsidosätts. Vi har därför tagit avstånd från förslaget att utöka
möjligheterna att ge åtalsunderlåtelse och ställer oss också avvaktande till
eventuellt kommande förslag att i resursbesparande syfte avkriminalisera
brott.

Mot. 1984/85:79

12

Kriminalvården

De skilda åtgärder som föreslås i syfte att minska narkotikamissbruket
på fängelserna och för att hjäipa internerna till ett narkotikafritt liv efter
avtjänat straff är lovvärda och får självfallet vårt stöd. Det är angeläget att
de nu föreslagna åtgärderna följs upp och utvärderas och att regeringen
därefter återkommer till riksdagen.

Narkotikastrafflagen

Föredraganden aviserar att han i en kommande proposition ämnar behandla
vissa ändringar i narkotikastrafflagen. Därvid kommer han emellertid
inte att föreslå att bruket av narkotika kriminaliseras.

Folkpartiet har under lång tid drivit kravet att befattning med narkotika i
samband med konsumtion skall vara kriminaliserat. Att detta led i narkotikahanteringen
alltjämt är straffritt utgör en allvarlig lucka i narkotikastrafflagen.
Det är med stor förvåning som vi noterar att den successiva skärpning
av narkotikastrafflagen som har skett ännu inte har kommit att omfatta
den befattning med narkotika som sker vid själva konsumtionen.

I rättspraxis rådde tidigare en viss oklarhet om var gränsen gick för den
kriminaliserade befattningen med narkotika. Rättsläget på denna punkt
klarnade genom några uppmärksammade utslag i högsta domstolen hösten
1983. Domstolen skriver bl. a.:

Medan innehav av narkotika är straffbart enligt narkotikastrafflagen
faller konsumtion av narkotika utanför det straffbara området. Förarbetena
till narkotikastrafflagen ger ingen upplysning om anledningen till att
en bestämmelse om ansvar för konsumtion av narkotika saknas. En i och
för sig tänkbar anledning är att lagstiftaren inte räknat med att någon skulle
kunna konsumera narkotika utan att inneha den; en särskild bestämmelse
om straff för konsumtion skulle därför kunna ha ansetts obehövlig. Ett
sådant antagande motsägs emellertid dels av att förarbetena anger att man i
flera andra länder funnit anledning att uppställa en särskild bestämmelse
om straff för konsumtion vid sidan av straffbestämmelse avseende innehav
dels av att det inte är särskilt svårt att föreställa sig situationer där någon
konsumerar narkotika utan att han kan sägas inneha eller ha innehaft den.
Man kan härvidlag tänka på fall där någon injicerar narkotika på en annan
eller där någon drar ett bloss på en pipa som en annan person håller i. Med
hänsyn till det sagda får frånvaron av en bestämmelse om ansvar för
konsumtion antas bero på att lagstiftaren funnit det önskvärt att konsumtion
i och för sig skall vara straffri.

Ståndpunkten att straffansvar inte bör riktas mot själva missbruket av
narkotika kan i och för sig synas leda till att inte heller innehav av
narkotika borde bestraffas när fråga är om innehav för eget bruk. Ett skäl
till att sådant innehav inte lämnats straffritt kan vara att det från bevissynpunkt
eljest ofta skulle bli svårt eller omöjligt att beivra innehav som
faktiskt varit avsett för försäljning.

Mot. 1984/85:79

13

Ett hand havande av narkotika i direkt anslutning till konsumtion föranleder
inga bevisproblem av antytt slag och kännetecknas överhuvud av att
konsumtionen är det helt dominerande inslaget i vederbörandes hantering
av narkotikan. Mot bakgrund av det anförda får därför övervägande skäl
anses tala för ett nekande svar på frågan, huruvida ett sådant handhavande
av narkotika kan anses utgöra innehav i narkotikastrafflagens mening.

Litet tillspetsat innebär detta att det är lagligt att knarka men kriminaliserat
att på alla andra sätt befatta sig med narkotika.

Som skäl mot att kriminalisera befattning med narkotika också i samband
med konsumtion har anförts bl. a. av narkotikakommissionen att det
skulle motverka samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande
missbrukare. Vidare menade narkotikakommissionen att angrepp
som riktar sig mot gärningsmannen själv enligt vedertagna straffrättsliga
principer är straffria och att det vore att bryta mot denna princip att
utvidga den kriminaliserade befattningen med narkotika till att också gälla
konsumtion.

Enligt vår uppfattning är inget av dessa argument hållbart. Redan i dag
berättar de narkomaner vilka söker vård för sitt missbruk om en rad
strafflagda handlingar som de utfört i samband med sitt missbruk. Flertalet
av de narkomaner som redan i dag söker hjälp för sitt missbruk torde ha
gjort sig skyldiga till brott för vilka är stadgat straff. Vetskapen om att de
därutöver begår en kriminell handling när de intar narkotika torde inte
komma att avhålla dem från att eventuellt söka vård.

Inte heller den andra invändningen, att angrepp på egen rättssfär inte
bestraffas i svensk straffrätt, är hållbar. Den enskilde narkomanen använder
inte narkotika i syfte att skada sig utan tvärtom i syfte att uppnå
något som vederbörande uppfattar som positivt. En kriminalisering skall
därför ses som ett uttryck för att lagstiftarna vill skydda individens liv och
hälsa. Ett exempel på en sådan lag är bilbälteslagen. Som vi anförde ovan
kan narkotikamissbruket dessutom ses som ett hot mot narkomanens
omgivning och den allmänhet som blir direkt och indirekt berörd av den
brottslighet som missbruket orsakar. Även dessa skulle uppnå en större
trygghet om all befattning kriminaliserades.

En kriminalisering av all icke-medicinsk befattning med narkotika skulle
vidare undanröja alla tvivel kring samhällets restriktiva syn på narkotikamissbruket.
Detta är särskilt angeläget eftersom det finns uppenbara tendenser
att narkotikamissbruket sprider sig till nya kategorier i samhället.

Riksförbundet för ett narkotikafritt samhälle (RNS) skriver i sitt remisssvar
med anledning av narkotikakommissionens betänkande:

Vi måste också beakta att vi i dag har att göra med stora och delvis nya
kategorier av missbrukare som använder narkotika mindre frekvent och
med större urskillning. Denna kanske dominerande kategori har som regel
inte tillstymmelse till vårdbehov, varför samhällets enda rimliga reaktion
- i händelse av att missbruket upptäcks - måste utformas som en kännbar

Mot. 1984/85:79

14

rättslig reprimand, som bildligen pressar dem ur marknaden och samtidigt
utgör en varning till presumtiva konsumenter att nånsin beträda den. De
'sociala’ missbrukarna fyller inte bara en normsänkande funktion utan
bidrar i högsta grad till att upprätthålla en lönsam marknad, på vilken de
resurssvaga individerna dukar under först. Som grupp tagen är därtill de
sociala missbrukarna straffkänsligare än andra mer belastade, vilket motiverar
en viss uppvärdering av allmänprevention.

Enligt en nyligen genomförd SIFO-undersökning anser 95% av den
svenska allmänheten att all befattning med narkotika som inte är medicinskt
befogad skall vara förbjuden. Att detta krav har en djup förankring
bland allmänheten visas också av det mycket omfattande engagemang som
många folkrörelser har i frågan.

Också bland människor som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med
narkotikamissbrukare, t.ex. bland socialassistenter, polis, åklagare etc.,
finns stöd för kravet. Även om det är en vanlig uppfattning att det redan är
olagligt att knarka, är det verkliga förhållandet ofta väl känt av missbrukarna
själva. Detta försvårar självfallet arbetet för dem som på olika sätt
försöker begränsa narkotikamissbrukets utbredning. Detta är ett starkt
skäl för en ändring.

Spaningsregister för tullen

Vi tillstyrker de förslag som återfinns i propositionen om möjligheterna
för tullen att föra spaningsregister samt att ge regeringen möjlighet att
föreskriva att tullen och polisen skall ha terminalåtkomst till varandras
register.

Information och opinionsbildning

Det är angeläget att opinionsbildningen mot narkotika förstärks. Centralförbundet
för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) fyller här en
central roll. Det är därför positivt att CAN:s roll förstärks och att CAN ges
det samlade ansvaret för att följa drogutvecklingen.

I propositionen föreslås att den tjänst som CAN har för skolinformation
skall överföras till SÖ. Folkpartiet anser att de skäl som redovisas för att
denna skolkonsulenttjänst skall överföras från CAN till SÖ inte är tillräckligt
starka. De arbetsuppgifter som i dag utförs av CAN:s skolkonsulent
hänger på ett naturligt sätt ihop med CAN:s övriga verksamhet och underlättas
av närheten till bibliotek och övriga funktioner på CAN.

Förslagen i propositionen innebär att CAN får en rad nya arbetsuppgifter.
CAN tar bl. a. över ansvaret för att genomföra undersökningar bland
elever och värnpliktiga. Syftet är att CAN skall bli ett expertorgan när det
gäller data om drogproblemen. Folkpartiet anser att detta är mycket angeläget
men ifrågasätter om de resurser som CAN föreslås disponera är

Mot. 1984/85:79

15

tillräckliga. Föredraganden pekar bl. a. på möjligheten till omfördelning av
resurser inom CAN. Med hänsyn till att CAN:s nuvarande arbetsuppgifter
i stort kvarstår oförändrade förefaller dock möjligheterna till omfördelning
vara små.

Propositionen ger, enligt folkpartiets mening, inte tillräckligt underlag
för en bedömning av den erforderliga storleken på CAN:s kansli. Utöver
de 20 tjänster som föreslås i propositionen bör en tillföras genom att
skolkonsulenttjänsten kvarstår. Därutöver finns det troligen ett behov av
ytterligare ett par tjänster för att CAN med gott resultat skall kunna
genomföra de nya arbetsuppgifter som åläggs CAN.

Det är därför angeläget att regeringen i 1985 års budgetproposition
avsätter resurser så att CAN kan fullfölja sina arbetsuppgifter. Riksdagen
bör ge regeringen detta till känna.

Aktion mot narkotikafaran

Folkpartiet har tidigare föreslagit en aktion mot narkotikafaran. I avvaktan
på narkotikakommissionens förslag har folkpartiet inte reserverat sig
för detta förslag. Folkpartiet instämmer i allt väsentligt i de förslag som
finns i propositionen angående information om narkotika. Narkotikaproblemet
är dock så allvarligt att det krävs mer långtgående förslag än de som
finns i propositionen. Det krävs, vilket tidigare framhållits, en mobilisering
gentemot framför allt ungdomar.

Det viktigaste arbetet för att bekämpa narkotikamissbruket måste göras
på lokal nivå. Folkpartiet vill understryka vad som sägs i propositionen om
samarbete mellan bl. a. socialtjänsten, föräldrar, skolor, fritidsgårdar och
polis. Insatserna måste i första hand ske i ungdomarnas vardagsmiljö, i
hemmet, i skolan, på fritidsgården etc.

Det krävs också insatser på central nivå. Förutom de kontinuerliga
insatser som föreslås i propositionen föreslår folkpartiet att en landsomfattande
kampanj mor narkotika av ungefär samma slag som socialdepartementets
kampanj ”Stoppa langningen” genomförs snarast. Genom en
sådan kampanj understryks allvaret i strävandena att skapa ett narkotikafritt
samhälle, och den innebär också en stimulans till lokala aktiviteter.

Vård

Det krävs eventuellt vissa förändringar av LVU för att möjligheterna att
ingripa mot missbrukande ungdomar skall bli större. Möjligheterna att ge
unga missbrukare föreskrifter om behandling och höjd åldersgräns för
åtgärder enligt LVU har bl. a. föreslagits. Folkpartiet vill understryka
vikten av att beredningen av dessa frågor påskyndas så att riksdagen så
snart som möjligt kan ta ställning till förändringar av LVU. Folkpartiet
föreslår f. n. därför inte någon förändring av LVU.

Mot. 1984/85:79

16

Folkpartiet föreslår återigen att möjligheten till frivillig kontraktsvård
införs.

Frivillig kontraktsvård bör införas som ett mer allmänt komplement och
alternativ till tvångsvård. Den skulle kunna utformas så att man med
missbrukaren kommer överens om innehållet i ett vårdprogram som han
eller hon accepterar, t. ex. genom att skriva på en förbindelse att delta i
vården. Det frivilliga kontraktet om vård under t. ex. ett års tid skall
innebära att om missbrukaren avviker från vårdinstitutionen skall han/hon
kunna återföras med tvång. Samhällets insatser efter vården måste förbättras.
Bostad och arbete eller utbildning är oftast en förutsättning för att
vårdtiden inte skall vara bortkastad.

En utredning har lagt ett förslag om detta. Folkpartiet anser att detta
förslag bör genomföras.

Det är också angeläget att det införs alternativ till fängelse. För lindrigare
narkotikabrott bör detta kunna vara en bättre och också mindre
kostnadskrävande påföljd. Samhällstjänsten kan utformas på olika sätt.

Den behandlingsplan som upprättas för samhällstjänsten skall syfta till
att förändra vanor för fritiden och/eller ge arbete samt bryta ett dåligt
socialt nätverk.

Hemställan

Med stöd av det ovan anförda yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad vi
ovan anfört om en skärpning av narkotikastrafflagen så att all
icke-medicinsk befattning med narkotika kriminaliseras,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer att en bred aktionskampanj
mot narkotika genomförs i enlighet med vad som anförts i
motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om legala möjligheter
till frivillig kontraktsvård enligt vad i motionen anförts.

Stockholm den 5 november 1984

BENGT WESTERBERG (fp)
JÖRGEN ULLENHAG (fp)
INGEMAR ELIASSON (fp)
ELVER JONSSON (fp)

KERSTIN EKMAN (fp)
JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984