7

Motion
1984/85: 77

Larz Johansson

En samordnad och intensifierad narkotikapolitik (prop. 1984/85:19)

I dagarna har regeringen förklarat sin avsikt att sätta till ytterligare
resurser för bekämpning av narkotikan. Det noterar jag med tillfredsställelse
liksom dess förmodligen goda vilja att försöka stoppa knarkeländet för
gott. Tyvärr lägger den nya lagstiftningen hinder i vägen för en effektiv
kamp för totalsanering av Sverige från allt vad narkotika heter. Orsaken?
Ja. helt enkelt den att det är tillåtet att konsumera knark.

Det står visserligen inte så i lagen, men motsättningsvis blir det så,
eftersom all annan hantering enligt lagens uppräkning är straffbelagd. Kvar
och icke straffbelagt blir då själva missbruket. Man kan då kanske tro att
lagstiftaren råkat förbise detta på grund av en lapsus. Tyvärr är det inte så.
Framtidsministern Ingvar Carlsson motiverar regeringens åtgärd att ej
straffbelägga missbruket med att man inte vill hindra missbrukarna från att
söka vård. Straffbeläggning av bruket skulle enligt regeringens uppfattning
tvinga den eller dem till vilken en missbrukare vänder sig för vård att
rapportera företeelsen för polis och senare åklagare. Detta synsätt visar
tyvärr att regeringen inte särskilt väl känner till hur det går till ute i det
knarkande svenska samhället.

Knarkhanteringen i Sverige kan liknas vid en pyramid med en mycket
bred bas och en smal topp. Längst däruppe finns storimportörerna som gör
miljonvinster på sin hantering. De är själva mycket sällan missbrukare
utan enbart affärsmän om än i brottets tjänst. Längst ned i pyramiden finns
vardagsmissbrukarna. i allmänhet unga människor. Därnere sprids missbruket
oftast genom kamratkontakt. Haschmissbruket förekommer således
nästan uteslutande i grupp. Nyfikenheten lockar allt fler in i gängen
och där blir de sedan kvar. flummande i sin flykt från verkligheten. Haschrökandet
ger alltid prestationsnedsättning. förslöing och angrepp på hjärnan.
Till skillnad från amfetamin och liknande preparat behöver haschrökaren
inte öka dosen för att nå samma upprymda känsla från gång till gång.

De som sysslar med knark i någon form har ofta inte pengar att köpa för.
Missbruket förutsätter därför i mycket stor omfattning att brott begås.
Stöld, häleri - allt vanligare - bedrägerier och rån är brottsrubriceringar,
intimt förknippade med missbruket. Dessutom är det vanligt förekommande
att knarkare begår i och för sig meningslösa brott just under påverkan
av droger.

Vilket är då problemet? Jo. helt enkelt det att det inte är straffbelagt att
röka av annans hasch eller att ta en sil som man själv aldrig innehaft. Och
det lär man sig snart. Följden blir att polisen vid tillslag i knarkarkvartarna

Mot. 1984/85:77

8

inte kan ingripa mot uppenbart knarkpåverkade personer om det inte kan
visas att de i lagens mening innehar eller innehaft det knark de nyttjar. Och
vem är så dum att hon/han medger det eller skvallrar på en kompis? Den
kompisen är ju presumtiv säljare/köpare i morgon. För så fungerar det i
knarkvärlden: det finns knappast några rena missbrukare. Alla är eller
tvingas bli langare (säljare) för att finansiera sitt eget behov. Kompislangning
är en realitet, och naturligtvis är man i knarkarkretsarna föga intresserad
av att avslöja sina leverantörer.

Slutsatsen blir således att den unga pojken eller flickan (missbruket
börjar som bekant ofta i relativt låg ålder) "tillåts” använda narkotika utan
att polisen kan göra något intill den punkt där missbrukaren själv anser att
det är dags för vård. Nog är det väl cyniskt om något! Till saken hör att
narkotikamissbrukaren är lika obenägen att inse sitt beroende och sitt
vårdbehov som alkoholmissbrukaren. Och även om missbrukaren inser
vårdbehovet, så är det ingen som helst garanti för att han verkligen söker
den vård, som han är i så skriande behov av. Viljan att underkasta sig vård
uppstår oftast först efter ett par domar för narkotikabrott, ofta i kombination
med egendomsbrott, och då för att knarkaren vill slippa krypa in i
fängelse.

Under den långa tid som förflyter från första kontakten med knarket till
den avlägsna tidpunkt då missbrukaren själv söker vård, är han således
överlämnad åt sitt ökande missbruk. Med all sannolikhet har han dessutom
under den tiden invigt några andra i knarkeländet. Som ringarna på vattnet
sprids missbruket.

Om vi däremot slår ned på vaije befattning med narkotika i brukarleden
och ser till att det alltid medför någon form av obehag att syssla med dessa
droger, ja då förlorar importörerna och de övriga i övre halvan av knarkpyramiden
sin marknad. Och finns det ingen avsättning för varorna, ja då
blir det heller ingen import. Inte ens regeringen tror att man kan hejda
knarket vid gränserna. Framgång i sådana strävanden skulle förutsätta ett
samhälle lika slutet som Sovjets. Dessutom skulle det fordras en tulltjänsteman
på varje kilometer av vår gräns och det tillåter inte vår ekonomi,
befarar jag.

Vår enda chans att stoppa knarket är således att med kraft och i alla
instanser kräva förbud mot varje befattning med narkotika. Det är vår enda
chans att få stopp på eländet! All hantering av narkotika vid sidan av
medicinskt bruk måste kriminaliseras.

Jag hemställer

1. att riksdagen beslutar att all befattning med narkotika (således
även konsumtion) skall falla inom det straffbelagda området,

2. att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer till riksdagen
med erforderliga lagförslag i denna del.

Stockholm den 25 oktober 1984

LARZ JOHANSSON (c)