9

Motion

1984/85:73

Per-OIof Strindberg m. fl.

Ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, m. m.
(traflknykterhetsbrotten) (prop. 1984/85:21)

I propositionen föreslås en helt ny konstruktion av trafiknykterhetsbrotten.
Ansvar för det nya brottet rattfylleri skall inträda då alkoholkoncentrationen
i förarens blod uppgår till 0,4 %c eller däröver. Någon övre gräns för
alkoholkoncentrationen fastställs inte. För detta brott skall böter utgöra
normal påföljd. Vid återfall kan dock frihetsberövande påföljd bli aktuell.

Grovt rattfylleri skall föreligga bl. a. om föraren haft en alkoholkoncentration
på 1,5 %o och avsevärd fara för trafiksäkerheten förelegat. Endast
fängelse ingår i straffskalan. Enligt propositionen skall trafikfaran ha tagit sig
ett påtagligt uttryck, varmed åsyftas främst de fall där föraren har vållat en
trafikolycka eller ett allvarligt olyckstillbud.

Vi kan inte ställa oss bakom propositionens förslag. Vi menar att hänsyn
till allmän laglydnad kräver att fängelse eller motsvarande alltjämt skall vara
normalpåföljd vid högre promillehalter än 1,5. Detta har stor betydelse som
avhållande faktor när det gäller bilkörning i samband med alkoholförtäring.
Den nya brottskonstruktionen innebär t. ex. att personer kommer att kunna
köra bil med en alkoholhalt som kraftigt överstiger 1,5 %c och likväl endast
dömas till böter för ordinärt rattfylleri.

Flärjämte inbjuder förslaget till chanstagande från berusade förare. De
kan ju med stöd av propositionen säga sig att så länge de inte vållar ett
allvarligt olyckstillbud riskerar de endast bötespåföljd.

I propositionen har två huvudskäl anförts för de föreslagna ändringarna.
Det ena är att rättstillämpningen vid tingsrätterna är oenhetlig beträffande
påföljd för rattfylleri. Det andra är att antalet fängelsestraff bör minska.

Vad gäller bristen på enhetlighet i rättstillämpningen är det ett faktum att
stora variationer förekommer, vilket i och för sig inte är tillfredsställande.
Att samma typ av brott resulterar i olika påföljder för olika gärningsmän
förekommer dock allmänt inom rättskipningen av hänsyn till individualpreventiva
skäl.

Propositionens förslag utesluter f. ö. inte att den påtalade olikheten i
påföljdsvalet kommer att kvarstå även framdeles. I propositionen betonas
nämligen att vid domstolarnas prövning skall en ”helhetsbedömning” ske
och en mångfald olika omständigheter tillmätas betydelse.

Vad gäller frågan om minskat antal fängelsestraff kan vi inte instämma i de
tankegångar som framförs i propositionen. Där hävdas bl. a. att fängelsestraff
är skadliga för individen. De fängelsestraff det i dessa sammanhang kan
bli fråga om avtjänas på öppna anstalter och är så korta att argumentet saknar

Mot. 1984/85:73

10

tillräcklig bärkraft. Detta förhållande kan därför inte tas till intäkt för att
mildra den straffrättsliga reaktion som anses erforderlig.

I propositionen görs även gällande att straffnivån för trafiknykterhetsbrott
jämfört med övrig brottslighet höjts markant med tiden. Detta påstående
innebär en överdrift. Under alla förhållanden menar vi att för det fall någon
förändring av straffnivå skall ske måste den äga rum i samband med att
straffskalor för alla andra brott ses över. Det är enligt vår mening helt fel att
göra stora förändringar beträffande påföljder för just trafiknykterhetsbrott.

Som framgått av det anförda kan vi inte biträda förslaget. Det kan av
allmänheten endast uppfattas på det sättet att lagstiftaren nu har en mildare
syn på denna typ av brott. Risken är överhängande för att antalet förare som
kör bil i alkoholpåverkat tillstånd kommer att öka. Detta i sin tur kommer att
leda till fler trafikolyckor och därmed även ge upphov till fler personskador
och dödsfall. Vi menar att även i framtiden måste den som - med en
alkoholhalt i blodet på 1,5 %c eller mer - kör bil ha att räkna med en
frihetsberövande påföljd. Detta är nödvändigt av allmänpreventiva skäl.

I propositionen föreslås även att gränsen för straffbar alkoholhalt i blodet
vid bilkörning skall minskas till 0,4 %c. Mycket talar för att en sådan sänkning
är motiverad.

Propositionen innehåller vidare förslag om att fordon som används vid
trafikbrott skall få förverkas. Detta förslag kan vi inte biträda. Vi ifrågasätter
om behov av möjlighet till förverkande föreligger vid denna typ av brott. Av
propositionen framgår inte klart när bestämmelsen skall tillämpas. Inom
vilken tid skall återfall ske och i vilken brottslighet? Vilken roll spelar den
dömdes personliga och ekonomiska förhållanden? Till detta kan läggas en
rättviseaspekt. Förverkande skulle drabba personer mycket olika beroende
på fordonets värde och därför av allmänheten upplevas som en helt
slumpmässig rättstillämpning. Vi finner att frågan om förverkande inte är
tillräckligt utredd. Förslaget bör därför inte genomföras.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen avslår propositionen utom såvitt avser förslaget om att
den nedre straffbarhetsgränsen sänks till 0,4 %o.

Stockholm den 29 oktober 1984

PER-OLOF STRINDBERG (m)
GÖRAN ERICSSON (m)
BJÖRN KÖRLOF (m)

SVEN MUNKE (m)

ARNE SVENSSON (m)

STEN ANDERSSON (m)

ANITA BRÅKENHIELM (m)
MARGIT GENNSER (m)
GUNNEL LILJEGREN (m)

MONA SAINT CYR (m)
INGER WICKZÉN (m)

i Malmö

minab/gofb Stockholm 1984 79195