Motion
Mot. 1984/85
68-73
1984/85:68
Bengt Westerberg m. fl.
Ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, m. m.
(trafiknykterhetsbrotten) (prop. 1984/85:21)
Proposition om trafiknykterhetsbrotten innehåller tre centrala förslag:
förändring av påföljdssystemet, sänkning av den undre promillegränsen och
möjlighet att förverka fordon.
Vi yrkar avslag på propositionen i den del som gäller ändring av
påföljdssystemet.
Påföljden för trafiknykterhetsbrott
Nuvarande påföljdsregler innebär att bilförare, vilka anträffas med en
alkoholkoncentration i blodet som uppgår till 0,5 men ej till 1,5 promille,
döms för rattonykterhet till böter eller fängelse, i praxis nästan uteslutande
böter. Uppgår alkoholkoncentrationen till 1,5 promille eller mer döms för
rattfylleri i normalfallet till fängelse.
Propositionens förslag innebär att normalpåföljden för trafiknykterhetsbrott
kommer att bli böter. Detta oavsett vilken berusningsgrad som
föreligger. Om en berusad bilförare medfört ”avsevärd fara för trafiksäkerheten”
och samtidigt haft mer än 1,5 promille skall påföljden bli fängelse.
Även utan dessa rekvisit uppfyllda skall fängelse kunna ingå i påföljden
under vissa i propositionen angivna förutsättningar.
Konsekvensen av propositionens förslag är att ett betydande antal av de
rattfyllerister som i dag döms till fängelse i stället får böter. En sådan ändring
av lagen kommer tveklöst att ge intryck av att samhället har förändrat sin syn
på rattfylleri och inte längre betraktar detta brott som lika allvarligt som i
dag. Den allmänpreventiva funktion som fängelsestraffet i dag har skulle
därmed försvagas. Den minskade risken att hamna i fängelse kan uppenbarligen
leda till att fler kommer att ”chansa” att köra bil i alkoholpåverkat
tillstånd. Folkpartiet kan inte acceptera att lagstiftaren på detta sätt skulle ge
en signal om att man inte längre betraktar bilkörning och alkoholförtäring
som oförenliga.
Föredraganden anför huvudsakligen två skäl till den föreslagna förändringen:
behovet att skapa en enhetligare rättstillämpning när det gäller
tingsrätternas val av påföljd och en önskan att minska antalet frihetsberövanden,
Vi delar föredragandens uppfattning att det är otillfredsställande att
tingsrätterna i dag tillämpar så skilda påföljder som fallet är när det gäller
trafiknykterhetsbrotten. Vi kan dock därav inte dra den slutsatsen att
1 Riksdagen 1984/85.3sami. Nr 68-73
Mot. 1984/85:68
2
riksdagen som ansvarar för lagstiftningen för den skull bör vara beredd att
sänka den i lag stadgade straffsanktionen så att böter blir normalstraffet i
stället för fängelse vid rattfylleri.
Av den statistik som redovisas i propositionen framgår att ca tre
fjärdedelar av alla påföljder som utdöms för rattfylleri utgörs av fängelse. En
jämförelse från 1979 mellan tingsrätternas påföljdsval visar påtagliga skillnader
mellan tingsrätterna i valet mellan villkorlig dom eller skyddstillsyn.
Några motsvarande jämförelser med andra brottstyper ges tyvärr inte. Det är
därför svårt att dra slutsatsen om det bara är beträffande trafiknykterhetsbrotten
som tingsrätterna uppvisar olikheter i påföljdsval.
Den praxis som utvecklas genom högsta domstolens påföljdsval har
inneburit att ökad hänsyn har kommit att tas till individualpreventiva hänsyn.
Särskilt har detta kommit till uttryck när det har förelegat ett behov av vård
mot alkoholproblem eller hänsyn har tagits till de risker som ett frihetsberövande
skulle medföra för den enskilde. I propositionen redovisas ett antal
rättsfallsreferat som visar de sociala hänsynstaganden som domstolarna tar.
Vårt krav att fängelsestraffet skall bibehållas som normalpåföljd innebär
inte att vi vill att domstolarna skall ta andra hänsyn vid val av påföljd än de
redan gör både vid trafiknykterhetsbrott och vid andra brottstyper. Annan
påföljd än fängelse skall liksom hittills väljas om det finns särskilda skäl för
detta av hänsyn till den enskildes förutsättningar att fungera i samhället.
Den lösning som propositionen föreslår för att skapa ett enhetligare
påföljdsval av tingsrätterna är att ställa högre krav på de tillfällen när
fängelse skall utdömas. Vi avvisar detta. Vill man skapa garantier för att alla
landets domstolar skall döma på samma sätt torde man tvingas att i lag
föreskriva att vissa påföljdsval skall vara uteslutna vid vissa brottstyper.
Detta är självfallet en alltför långtgående inskränkning i tingsrätternas fria
prövning av varje enskilt fall.
Vi är beredda att t. v. acceptera att inga särskilda åtgärder vidtas i syfte att
förmå domstolarna att välja annan påföljd än i dag. Vår förhoppning är att
domstolarna genom sedvanlig bedömning av prejudikat och praxis utvecklar
en mer enhetlig bedömning av trafiknykterhetsbrotten. Ett riksdagsbeslut att
avslå propositionen i den nu berörda delen och inte ändra påföljden bör av
domstolarna uppfattas som en uppmaning att sträva efter ett enhetligare
påföljdsval. Utvecklingen inom detta område måste dock även i fortsättningen
följas noga och beredskap finnas att återkomma till frågan.
Vi delar föredragandens uppfattning att man i allmänhet bör eftersträva att
minska antalet fängelsestraff vid val av påföljd. Detta får dock inte vara
överordnat den allmänpreventiva effekt som fängelsestraffet har och som är
särskilt framträdande beträffande trafiknykterhetsbrotten. Vi kan således
icke acceptera det som ett motiv i det nu aktuella fallet med trafiknykterhetsbrott.
Mot. 1984/85:68
3
Vård av alkoholmissbrukare
En betydande del av de personer som döms för rattfylleri är alkoholproblematiker.
Förutom påföljden fängelse och böter bör de därför beredas vård.
Särskilt viktigt är det att vård för deras alkoholproblem kan erbjudas dem
under tiden de är intagna på kriminalvårdsanstalt. Under den tiden torde de i
allmänhet vara särskilt motiverade att genomgå sådan vård.
Hemställan
Med hänvisning till vad vi ovan anfört hemställer vi
1. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1984/85:21 i den del som
gäller ändringar av 4 §, 1-3 mom. lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott med undantag av förslaget om en sänkning av
lägsta promillegränsen till 0,4,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad vi anfört
om vård för alkoholmissbruk under tiden personer avtjänar straff
för trafiknykterhetsbrott.
Stockholm den 29 oktober 1984
BENGT WESTERBERG (fp)
JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)
INGEMAR ELIASSON (fp) JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)
KARL ERIK ERIKSSON (fp)
1 * Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 68-73