4

Motion

1984/85:66

Ingemar Eliasson m. fl.

Vissa frågor rörande internationella adoptioner (prop. 1984/85:16)

I proposition 1984/85:16 föreslås vissa ändringar i verksamheten med
internationella adoptioner. Förslagen innebär bl. a. att socialnämnden vid
beslut om medgivande för adoption som sker utan medverkan av auktoriserad
organisation skall vägra medgivande om det kan befaras att barnet inte
har blivit tillgängligt för adoption på ett tillförlitligt sätt.

Övergivna barn

Det finns miljoner och åter miljoner övergivna barn i u-länderna. Den
grundläggande orsaken till detta är givetvis den fattigdom som råder. Men
även andra orsaker spelar in. Bristande preventivmedelsupplysning och
diskriminering av ogifta mödrar medför ofta att det sätts barn till världen som
lämnas till barnhem. Det finns inga tecken på att antalet övergivna barn
kommer att minska nämnvärt i den närmaste framtiden.

Internationell adoption är för dessa barn i många fall den enda möjligheten
till en god uppväxtmiljö. Alternativet är oftast att de lämnas vind för våg eller
till vistelse på ofta mycket undermåliga barnhem.

Det kommer varje år 1 500-2 000 adoptivbarn till Sverige. Vi måste i
görligaste mån se till att dessa barn får en bra uppväxtmiljö. Det är viktigt i
första hand för de barn som redan kommit hit men har också sin betydelse för
att barn i framtiden skall kunna adopteras till Sverige. Myndigheterna i de
länder, varifrån barnen kommer, följer i allmänhet med stort intresse
rapporter om adoptivbarnens situation i det nya hemlandet.

Det har de senaste åren regelbundet kommit rapporter om adoptionsskandaler
där svenska adoptioner varit inblandade. Det är viktigt att adoptionerna
sker lagligt och under etiskt acceptabla former. De barn som kommer till
Sverige skall kunna efterforska sitt ursprung när de blir vuxna utan att finna
att de kommit hit på förfalskade handlingar och att onormalt stora
penningersättningar förekommit. Det är en grundläggande förutsättning för
goda relationer mellan det adopterade barnet och dess nya föräldrar att
föräldrarna kan ge ärliga svar på frågan om varför barnet blev bortadopterat.

Varje gång det kommer rapporter om svårigheter för adoptivbarn i deras
nya hemländer eller att adoptioner har skett under olagliga eller oetiska
former försvåras adoptionsverksamheten i de länder, varifrån barnen
kommer, och barn som annars skulle ha kunnat bli adopterade drabbas. I
många av de länder som barn adopteras från har man försökt organisera
verksamheten så att dessa problem undviks. Det sker en noggrann kontroll

Mot. 1984/85:66

5

av dem som vill adoptera, och verksamheten har i flera länder överlåtits åt
organisationer som står under myndigheternas kontroll. Det är naturligt att
även från svensk sida göra vad som är möjligt för att adoptionerna sker under
betryggande former.

Folkpartiet vill starkt understryka det som anförts ovan. Propositionen
handlar i mycket hög grad om de tekniska reglerna för adoptionen, medan
adoption handlar om att ta ett barn till sig som sitt eget och att ge det en
möjlighet till bra uppväxtvillkor. Samtidigt är adoptionen för många ett sätt
att få barn och därmed den glädje som det innebär att bli förälder.

1979 års reform

På förslag av folkpartiregeringen ändrades reglerna för adoptionsverksamheten
under 1979. De nya regler som då infördes innebar dels att staten inte
längre skulle ägna sig åt förmedling av adoptivbarn utan att verksamheten i
huvudsak skulle överlåtas åt ideella organisationer med statlig auktorisation.
Genom ett ökat stöd till dessa organisationer var avsikten att fler adoptioner
skulle gå genom dessa organisationer. Statens roll blev bl. a. att genom NIA
(Nämnden för internationella adoptioner) kontrollera de adoptionskontakter
som organisationerna har så att adoptionerna sker korrekt.

1979 års reform har, vilket också framhålls i propositionen, visat sig
framgångsrik. De auktoriserade organisationernas förmedlingsarbete fungerar
i allmänhet bra, och andelen adoptioner som sker via de auktoriserade
organisationerna har ökat.

Adoptioner utanför de auktoriserade organisationerna

Fortfarande förekommer dock relativt många adoptioner som sker utan
medverkan av de auktoriserade organisationerna, s. k. privatadoptioner. De
flesta av dessa sker helt lagligt och under tillfredsställande etiska former.
Tyvärr gäller det inte alla. NIA har kunnat konstatera att det förekommer
förfalskning av handlingar som rör barnet, att barn som inte är aktuella för
adoption förmedlas, att det förekommer stora köpeskillingar för adoptivbarn
osv. För de enskilda adoptivföräldrar som vill adoptera är det givetvis också
mycket svårt att granska hur t. ex. advokat eller ett barnhem som de har fått
tips om bedriver verksamheten.

I dag sker en omfattande kontroll av de adoptioner som sker genom de
auktoriserade organisationerna. Det är rimligt att en kontroll sker även av de
adoptioner som sker utanför dessa organisationer. Folkpartiet tillstyrker
därför förslaget att socialnämnden, innan den beslutar om medgivande för
adoption, skall pröva om det förmedlingssätt som den sökande har angivit är
tillförlitligt eller ej. Om den sökande avser att adoptera genom en auktoriserad
organisation är förmedlingssättet redan kontrollerat. I övriga fall bör
socialnämnden kontakta NIA för att få ett yttrande över det uppgivna

Mot. 1984/85:66

6

förmedlingssättet. I realiteten blir dock kontrollen av de s. k. privatadoptionerna
mindre omfattande då NIA inte kommer att ha möjlighet att följa upp
dessa på samma sätt som man följer de auktoriserade organisationernas
utlandskontakter.

Genom propositionens förslag får man, utan en betydande administration,
samma kontroll av alla adoptioner oavsett om de sker via en auktoriserad
organisation eller vid sidan av. De andra förslag som finns i den departementspromemoria
som ligger till grund för regeringens förslag skulle ha
betytt en oförsvarlig byråkratisering och centralisering av besluten om
medgivande för adoption.

Folkpartiet vill fästa uppmärksamheten på en fråga som berörs flyktigt i
propositionen. Det gäller möjligheten för dem som adopterar vid sidan av
organisationerna att adoptera från samma förmedlande organ som en
auktoriserad organisation arbetar med.

NIA har i sitt remissvar framhållit att det finns en viss risk för att detta
bidrar till att förstärka kostnadsökningarna för internationella adoptioner.
NIA påpekar vidare att s. k. privatadoptanter som vänder sig till institutioner
i många fall har visat sig vara beredda att betala för att få välja barn och för att
få förtur och en snabbehandling av sitt ärende. NIA framhåller också att
dessa föräldrar inte alltid känner samma ansvar för vad följderna av detta blir
för verksamheten i stort samt för andra efterkommande adoptanter och för
familjer, vilkas ansökan förmedlas av en organisation. NIA pekar på att en
familj kan söka sitt andra adoptivbarn från den svenska organisationens
utlandskontakt utan att gå genom den organisation genom vilken de fått sitt
första barn och att detta innebär risk för oetiskt utnyttjande av organisationernas
kontakter.

Genom den föreslagna nyordningen i propositionen kommer en familj som
adopterar utan medverkan av en auktoriserad organisation i sitt medgivande
få inskrivet varifrån barnet avses komma, medan den familj som adopterar
genom en auktoriserad organisation endast har angivet att adoptionen skall
gå genom en sådan organisation. Detta kan av utländska myndigheter och
domstolar uppfattas som att svenska staten prioriterar den sökande som har
namnet på det utländska förmedlande organet inskrivet i medgivandet.

NIA föreslår därför att adoptioner som sker utan medverkan av auktoriserad
organisation bör begränsas till kontakter med vilka ingen svensk
adoptionsorganisation samarbetar. I propositionen avvisas detta med argumentet
att det inte är möjligt att från Sverige reglera hur de utländska
förmedlande organen skall arbeta och att detta bör lösas genom överenskommelser
mellan de auktoriserade organisationerna och de förmedlande organ
som organisationerna samarbetar med i utlandet.

Lagstiftning och överenskommelser inebär att alla adoptioner till Sverige
sker genom auktoriserade organisationer från bl. a. Korea och Indien. Det
kan dock, även om folkpartiet inte helt kan ställa sig bakom den beskrivning
av riskerna som framförs av NIA, inte uteslutas att vissa negativa effekter

Mot. 1984/85:66

7

kan uppkomma när adoptioner sker via utlandskontakter som adoptionsorganisationer
auktoriserat utan att dessa medverkar i adoptionen.

Folkpartiet är dock inte berett att tillstyrka ett förbud mot att ge
medgivande för adoptioner från sådana utlandskontakter. En sådan utlandskontakt
kan vilja förmedla ett adoptivbarn till en viss familj, utan medverkan
av den auktoriserade organisationen, t. ex. därför att familjen i samband med
en längre tids utlandsvistelse har kommit i kontakt med denna. Detta bör
vara möjligt. NIA bör i dessa fall ha möjlighet att begära att familjen som
söker medgivande visar att utlandskontakten vill förmedla ett adoptivbarn
till dem.

1979 års reform syftade till att skapa ett flertal adoptionsorganisationer.
Organisationerna arbetar litet olika, vilket är till fördel för de adoptionssökande
familjerna. Det är däremot inte acceptabelt med konkurrens om
barnen. Trots det stora antalet övergivna barn råder det en viss brist på barn
som är aktuella för adoption, även om de långa väntetider som fanns under
1970-talet numera inte finns. Ett efterfrågeöverskott kan här, liksom på
andra område, leda till en risk för höjda kostnader och oetiskt agerande om
inte åtgärder vidtas för att stävja sådana tendenser.

Adoptionskostnader

Adoptionskostnaderna har ökat mycket kraftigt under 1980-talet, framför
allt som en följd av den höga dollarkursen. Vid början av 1980-talet var den
normala adoptionskostnaden inom Adoptionscentrum, som förmedlar en
stor del av de barn som kommer, ca 15 000 kr. Under 1984 uppgår kostnaden
vanligtvis till 30 000-40 000 kr. Huvuddelen av kostnaderna utgörs av
resekostnad och av kostnader för vård, advokat m. m. i utlandet. De höga
adoptionskostnaderna medför att vissa familjer på grund av bristande
ekonomiska resurser tvingas avstå från att adoptera. Det förefaller vara
särskilt vanligt att adoptivbarn inte får några syskon därför att familjen inte
har råd med ytterligare en adoption.

Folkpartiet har tidigare föreslagit ett ökat stöd till de auktoriserade
adoptionsorganisationerna för att uppnå lägre adoptionskostnader. Detta
har dock avslagits av riksdagen. Vid den senaste behandlingen av denna fråga
uttalade socialutskottet (SoU 1983/84:18) följande:

Utskottet vill liksom förra året understryka att det är angeläget att
kostnaderna för de internationella adoptionerna hålls nere så att inte bara de

ekonomiskt starka får råd att adoptera barn från utlandet. Utskottet

utgår från att regeringen vid sin beredning (av frågor rörande internationella
adoptioner) beaktar vilka möjligheter som finns att få en bättre kontroll över
kostnadsutvecklingen.

Propositionen innehåller dock inga överväganden om adoptionskostnaderna.
Frågan nämns över huvud taget inte. Folkpartiet anser fortfarande att
det är angeläget med åtgärder för att sänka adoptionskostnaderna. Riksda

Mot. 1984/85:66

8

gen bör därför uppdra åt regeringen att göra en översyn av vilka möjligheter
som finns att hålla nere adoptionskostnaderna.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen bifaller proposition 1984/85:16,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om s. k. privata adoptioner,

3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av vilka möjligheter
som finns att uppnå lägre adoptionskostnader.

Stockholm den 25 oktober 1984

INGEMAR ELIASSON (fp)

KENTH SKÅRVIK (fp) ELVER JONSSON (fp)