Motion

Mot. 1984/85
64-67

1984/85:64

Elis Andersson

Vissa frågor rörande internationella adoptioner (prop. 1984/85:16)

Under stycket När skall privata adoptioner vara möjliga? i propositionen
framgår att det i fortsättningen skall vara möjligt för dem som avser att
adoptera privat att använda sig av ett förmedlande organ som en svensk
organisation samarbetar med i utlandet dvs. den svenska auktoriserade
organisationens kontakt i utlandet.

Enligt min mening bör det inte vara möjligt att privat använda den
kontakten. Mina skäl är följande.

Vanliga svenska sökande som gärna vill bli föräldrar till ett utländskt
adoptivbarn måste få hjälp av en organisation. De allra flesta har inte de
språkkunskaper, utlandserfarenhet eller resvana som fordras för att genomföra
något så komplicerat som en internationell adoption.

Adoptivföräldrarna själva har i många år försökt underlätta för kommande
adoptivföräldrar att få barn. De har gjort det genom att bygga upp egna
organisationer med ett brett verksamhetsfält, inte bara enskilda adoptionsärenden.
Mycket arbete har lagts ned för att få en bra fungerande
verksamhet. En förutsättning för att få detta har varit den samlade kunskap
och erfarenhet man under åren har skaffat sig. En annan förutsättning är att
de tidigare adoptivföräldrarna ju genom sina avgifter till organisationerna
har finansierat det kostnadskrävande utlandsarbetet.

Varför skall privatadoptanter med statens hjälp gratis kunna ”åka
snålskjuts” på de många adoptanternas samlade kapital?

”Det är inte möjligt att från Sverige reglera hur de utländska förmedlande
organen skall arbeta” säger socialministern i propositionen. Men vi måste väl
själva ta ställning till hur vi ställer oss, inte bara hänvisa till eventuella
utländska riktlinjer. Det bör naturligtvis vara möjligt för en svensk myndighet
att ta hänsyn till om en utländsk myndighet av särskilda skäl vill hjälpa
sökande till ett visst barn - men det som socialministern förespråkar är en
generell lösning som får många egendomliga konsekvenser.

Om man klart deklarerar att adoptioner från organisationskontakterna
bara skall vara undantagsfall som gäller enskilda sökande som en viss kontakt
aktivt vill hjälpa till ett visst barn så bör väl det räcka att riksdagen gör en
sådan viljeyttring och att NIA får utarbeta de praktiska riktlinjerna. Men
viljeyttringen bör vara klar - att det bara kan röra sig om enskilda
undantagsfall.

Jag vill också hänvisa till vad NIA skrivit i sitt remissyttrande:

1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 64-67

Mot. 1984/85:64

2

Om det fortfarande blir möjligt för en familj att söka adoptivbarn privat
genom organisationens utlandskontakter kan en familj t. ex. söka sitt andra
adoptivbarn privat från den svenska organisationens utlandskontakt, genom
vilken de fått sitt första adoptivbarn. Detta innebär risk för oetiskt
utnyttjande av organisationernas kontakter.

Adoptivcentrum har i sitt remissyttrande skrivit:

Om staten godkänner privata adoptioner på någon av organisationernas
kontakter kan det mycket lätt få som effekt att det uppstår en konkurrens
mellan olika svenska sökande - mellan dem som har statliga intyg och
dokument och de som går genom organisationerna. För den utländska
domstolen eller myndigheten kan det te sig självklart att svenska staten har
prioriterat de sökande som har statligt godkännande framför de andra.

Om privatadoptanter skulle få medgivande att adoptera på en av
organisationernas kontakter kommer de sökande som behöver organisationernas
hjälp att ensamma få betala de kostnader som varit förenade med att
bygga upp och underhålla kontaktarbetet. Företagsamma och resursstarka
familjer får kostnadsfritt utnyttja en verksamhet som andra sökande
finansierat.

En annan fundering jag har gäller besvär, som dock inte på något sätt
kommenterats i propositionen. Socialministern förutsätter att socialnämnden
inte lämnar medgivande om den kontakt man som privatadoptant har
tänkt sig använda av NIA anses olämplig. Hur blir det vid ett överklagande
över avstyrkt medgivande hos länsrätt och kammarrätt? Förutsätter socialministern
även här att NIA:s rekommendation följs?

Vad har förvaltningsdomstolarna för möjligheter att kontrollera de
utländska kontakterna?

Resultatet i länsrätt och kammarrätt kan bli att familjen/makarna får ett
medgivande på en av staten olämpligförklarad kontakt.

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om privat adoption,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen i övrigt anförts.

Stockholm den 24 oktober 1984

ELIS ANDERSSON (c)