Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1984/85:63

Thorbjörn Fälldin m. fl.

Statlig fastighetsskatt (prop. 1984/85:18)

Inledning

I proposition 1984/85:18 föreslås införandet av en statlig fastighetsskatt.
Skatten skall utgå på hyreshus, kontorshus, småhus och bostadsbyggnader på
lantbruk. För småhus skall skatten utgå med 1,4 % på en tredjedel av
taxeringsvärdet. För övriga schablonbeskattade fastigheter utgör skattesatsen
1,4 % på hela taxeringsvärdet. För konventionellt beskattade fastigheter
skall skatten utgå med 2 % på hela taxeringsvärdet. Fastighetsskatten skall
vara avdragsgill utom för schablonbeskattade fastigheter, dvs. vanliga
villafastigheter. För bostadsbyggnader på jordbruk skall skatten också utgå
med 2 % på bostadsbyggnadens taxeringsvärde och vara avdragsgill. Fastighetsskatten
skall införas successivt med början den 1 januari 1985.

Propositionen om fastighetsskatten har inte föregåtts av sedvanligt utredningsförfarande.
Förslaget har i stället utarbetats internt i regeringskansliet.
Förslaget har heller inte varit föremål för någon egentlig remissbehandling.
Regeringen har däremot låtit riksskatteverket, datainspektionen och bostadsstyrelsen
studera förslaget i en s. k. teknisk remiss. Dessa har i sina

yttranden framfört en rad kritiska synpunkter på förslaget.

Den 26 april 1984 beslöt regeringen att inhämta lagrådets yttrande över
förslaget. I sitt yttrande framförde lagrådet mycket kraftig kritik. Denna kan
sammanfattas i följande punkter:

1. Förslaget har inte föregåtts av sedvanlig utredning.

2. Förslaget har inte varit föremål för ordentligt remissförfarande.

3. Förslaget behandlar inte lika fall lika.

4. Förslaget fördelar inte pålagan efter bärkraft.

5. Förslaget är komplicerat och invecklat.

6. Förslaget ”står på gränsen till vad som rimligen bör kunna accepteras av
rättssäkerhetsskäl ”.

7. Förslaget är svårförståeligt för den enskilde medborgaren.

Följande citat från lagrådets yttrande är av särskilt intresse vid bedömningen
av propositionen:

Det valda tillvägagångssättet synes också aktualisera frågan hur långt det
kan anses försvarligt att gå när det gäller att genom rader av begränsningar
och undantag samt valet av kriterier för sådana avgränsningar ange en krets
av personer som skall belastas med särskilda åligganden.

Lagrådet kritiserar också det underlag beträffande kostnadsutvecklingen
för olika bostadstyper som presenterades i remissen. Lagrådet anser att

Mot. 1984/85:63

regeringen enbart redovisar de fördyringar som orsakats av att de garanterade
räntorna på vissa statliga lån har trappats upp och att hyreshusavgiften har
införts. Lagrådet anför därför:

Vilka ökningar av kapitalkostnaderna som under motsvarande tid i
genomsnitt uppkommit för fastighetsägare vilka finansierat sitt innehav på
annat sätt - och då särskilt ägare av småhus - har däremot inte redovisats.
Det finns emellertid skäl antaga att det inom sistnämnda grupp av fastighetsägare
kan finnas åtskilliga vilkas kapitalkostnadsökningar under samma tid
varit ungefär jämförbara och ibland även större.

Lagrådet avslutar sina allmänna synpunkter i remissyttrandet med följande:

Mot bakgrund av nu redovisade principiella överväganden ter det sig enligt
lagrådets mening mindre tillfredsställande att det remitterade förslaget läggs
till grund för lagstiftning i oförändrat skick.

Lagrådets kritik har dock inte föranlett några mer betydande förändringar
av regeringens förslag. Det finns därför anledning att anta att lagrådets kritik
mot fastighetsskatten i betydande utsträckning kvarstår. Den förändring som
skett och som innebär att skatten fått mer av generell prägel, innebär inte att
orättvisorna minskar. En del av de som enligt det tidigare förslaget skulle
undantas från skatten kommer nu i stället att hållas skadeslösa genom en
ökning av räntesubventionerna.

Från centerns sida vill vi instämma i den kritik som lagrådet anfört. Vi
anser det synnerligen tveksamt att propositionen har avgetts till riksdagen
utan att ha föregåtts av vare sig ett offentligt utredningsarbete eller av någon
remissbehandling. Det finns skäl att påminna om att detta inte är första
gången som den socialdemokratiska regeringens beredning varit bristfällig.
Detsamma var förhållandet när hyreshusavgiften infördes hösten 1982.
Regeringens förslag om tvångsavverkning av skog är ett annat exempel; detta
förslag framlades dock aldrig till riksdagen på grund av den massiva kritik
som mött förslaget, bl. a. från lagrådet. Även regeringens löntagarfondsförslag
var bristfälligt berett, vilket inte minst kommit att uppenbaras nu när
oklarhet råder om fondernas juridiska ställning.

Vi vill från centerns sida uttrycka stark oro över regeringens bristande
noggrannhet i beredningsarbetet. Särskilt betänkligt är det faktum att
regeringen, trots pågående utredningsarbete på området inom bostadskommittén,
framlagt förslag som föregriper och försvårar utredningens arbete.
Utredningen har nu avgivit ett delbetänkande som snarast utgör ett belägg
för att det inte är möjligt att utforma en statlig fastighetsskatt med
tillgodoseende av rimliga rättvisekrav.

Mot. 1984/85:63

Förslaget om statlig fastighetsskatt måste avvisas

Förslaget om statlig fastighetsskatt är från många utgångspunkter oacceptabelt
och bör därför avvisas av riksdagen. Vi vill från centerns sida peka på
följande skäl som talar emot införandet av en sådan skatt.

Fastighetsskatten höjer skattetrycket

Ett av de motiv som anförts av bostadsministern för skatten är att den skall
bidra till att stärka statsfinanserna. Detta är dock osäkert. Ytterligare
höjningar av skattetrycket leder till ökade problem i ekonomin. Det är också
ett faktum att höjningen av en skatt leder till minskade inkomster från andra
skatter. Det blir därmed inte någon mer betydande förstärkning av statskassan,
utan bara ytterliga snedvridningar och begränsningar av den svenska
ekonomins funktionsförmåga.

Fastighetsskatten tas inte ut efter bärkraft

Fastighetsskatten skiljer sig från övriga statliga direkta skatter genom att
den inte tar hänsyn till de skatteskyldigas bärkraft. Den utgår med samma
skattesats oavsett fastighetens taxeringsvärde och oavsett den skattskyldiges
ekonomiska situation. Detta skiljer den från den nuvarande fastighetsbeskattningen
som innebär att en schablonintäkt, vilken är progressiv, läggs till
övriga inkomster som sedan beläggs med progressiv statlig inkomstskatt.

Fastighetsskatten kommer att fungera på samma sätt som om förmögenhetsskatten
skulle tas ut på bruttoförmögenheten, dvs. utan hänsyn till om
den innehavda egendomen är belånad. Detta innebär att samma skatt utgår
för den som har betalt hela sitt hus och således har en nettoförmögenhet, som
för den som har större skulder än tillgångar. Det innebär följaktligen också
att den som har en mycket hög inkomst inte betalar mer än den som har låg
inkomst och stor försörjningsbörda. Det är en skatt som förstärker ojämlikheten
i vårt samhälle.

Fastighetsskatten är orättvis

De nuvarande bostadssubventionerna utgår endast vid ny- eller betydande
ombyggnader. Detta innebär att den som köper ett äldre begagnat hus inte
erhåller några som helst räntesubventioner. Skillnaden i boendekostnad
mellan den som har ett privatfinansierat hus och den som har ett hus som är
statligt belånat blir därför betydande.

För ett hus med lån på 500 000 kr., ett taxeringsvärde på 350 000 kr. och
med en ränta på 14 % blir räntekostnaden 70 000 kr. och efter skatt 37 750
kr. Om huset är 120 m2 stort blir nettoräntan 314,60 kr. per m2. För
motsvarande hus i nyproduktionen med statliga lån är en vanlig lånesumma

Mot. 1984/85:63

600 000 kr. För detta hus, under förutsättning att fastigheterna får samma
taxeringsvärde, är kostnaden under det första året 19 250 kr. eller 160,40 kr.
per m2 efter skatt. Denna kostnad stiger sedan med 1 500 kr. per år. Enligt
propositionen är det ändock husägaren med den högre kostnaden som skall
belastas med kostnaden för fastighetsskatten. Husägaren med statliga lån
skall kompenseras för fastighetsskatten genom ökade subventioner. Skillnaderna
i kostnader kommer att bli ändå större. Till dessa skillnader i
räntekostnader kommer också liknande skillnader när det gäller amorteringarna.
Ägaren av ett äldre begagnat hus har högre amorteringstakt än ägaren
till det statligt belånade huset.

I propositionen redovisas noga vilka kapitalkostnadsökningar som drabbat
dem med statliga lån på grund av upptrappningarna av de garanterade
räntorna. Men det sägs ingenting om hur kostnadsutvecklingen har varit för
dem som inte har några räntesubventioner.

Även för dem som har äldre hus utan statslån har naturligtvis kostnaderna
ökat under de senaste åren. En bra bild av kostnadsutvecklingen för dessa
husägare kan man få om man studerar diskontots utveckling. I början av 1974
var diskontot 5 %, i dag ligger det på 9,5 %. Vi har alltså en ökning med
4,5 %.

För ett hus på 120 m2 och med 300 000 kr. i lån innebär detta en
kostnadsökning på brutto 13 500 kr. och efter skatt 6 750 kr. Per kvadrat blir
detta en ökning på närmare 60 kr. För de hus som haft den största
kostnadsökningen enligt propositionen är siffrorna 40-45 kr. En rättvis
bostadspolitik kräver då ändå enligt socialdemokraternas förmenande att det
är de med den största ökningen som också skall belastas med fastighetsskatt.

I bostadskommitténs delbetänkande (SOU 1984:36) förs olika resonemang
kring införandet av en fastighetsskatt. Bl. a. diskuterar man att
fastighetsskatt bör kunna tas ut efter det att räntebidrag för nybyggnadslånet
upphört. Denna skulle då kunna ses som en sorts återbetalning av de
subventioner som tidigare erhållits. Denna utformning av skatten skulle vara
långt mer rättvis än den modell som regeringen nu framlagt. Systemet blir då
inte en skatt utan en del i bostadsfinansieringssystemet.

Bostadskommittén anser dock inte att det skulle vara tillräckligt med att
bara ta ut skatten från dem som har haft statliga lån och anför därför följande:

Om en fastighetsskatt skulle introduceras enbart för tillkommande fastigheter
skulle det dröja åtskilliga år innan den skulle ge några effekter på
statens nettokostnader för bostadssubventioner. En omedelbar effekt kan
uppnås endast om en fastighetsskatt också infördes för befintliga fastigheter.
Man skulle då kunna överväga olika avgränsningar beträffande vilka
fastigheter som skulle beröras av en sådan skatt.

Några sådana avgränsningar innehåller inte propositionen. Det torde för
övrigt vara i det närmaste omöjligt att åstadkomma en sådan avgränsning.
Ägare till hus som är byggda samma år kan ha mycket olika boendekostnader
beroende på när huset förvärvats. Den som bott länge i sitt hus och som

Mot. 1984/85:63

löpande utfört nödvändigt underhåll har i allmänhet en förhållandevis låg
boendekostnad, medan den som nyligen förvärvat sitt hus oftast har mycket
höga boendekostnader. Själva utgångspunkten för regeringens förslag är
därför fel. Det går inte att genom en skatt, utan hänsynstagande till de
skattskyldigas bärkraft, åstadkomma ökad rättvisa i boendet.

Även bostadskommitten redovisar i sitt betänkande att variationerna i
bostadsutgifter är stora - se diagrammen nedan.

Andel

30 - —

<12 20 28 34 40 SO 60 »60 1000-tal

kr/ 4r

Bostadsutgift exkl. amorteringar år 1982 för egnahem
med bostadsyta <120 m2. Hela riket.

Andel

60 >60 1000-tal

kr/ år

<12

Bostadsutgift exkl. amorteringar år 1982 för egnahem
med bostadsyta >121 m2. Hela riket.

Källa: SOU 1984:35

För en fjärdedel av de egnahem som hade en bostadsyta på högst 120 m2
låg bostadsutgiften under 12 000 kr. För lika många var bostadsutgiften
mellan 12 000 och 20 000 kr. För ytterligare nästan en fjärdedel låg utgiften
mellan 20 000 och 28 000 kr. För drygt 10 % var kostnaden 50 000 kr. eller
mer. För egnahemmen med en yta på över 120 m2 uppvisas en liknande
spridning, dock något förskjutet.

Bostadskommittén anför följande förklaring till de uppvisade skillnaderna:

Mot. 1984/85:63

De stora variationerna i bostadsutgifter för egnahem beror på att det är ett
flertal skilda omständigheter som inverkar på utgifternas storlek. Förutom
skillnader i bostadsyta inverkar läget, byggnadsår och förvärvstidpunkt.
Bostadsutgifter för egnahem byggda på exempelvis 1950-talet kan skilja sig
avsevärt mellan innehavare som köpt huset nytt och innehavare som köpt
huset begagnat under senare tid. Å andra sidan kan utgifterna skilja sig även
mellan egnahemsägare som haft husen lika länge om man i olika utsträckning
utnyttjat säkerhetsutrymmen i fastigheten för rebelåning.

De skillnader i kostnader som f. n. råder synes inte komma att minska
genom införandet av fastighetsskatten. Det motsatta förhållandet är snarast
för handen. Det försök till övergångsvist undantagande av fastighetsägare
som förvärvat sina hus under de senaste åren, som bostadsministern tidigare
förordat, har inte kunnat accepteras av lagrådet. Några möjligheter till en
individuell prövning av uttaget av fastighetsskatt finns inte. Fastighetsskatten
är därför inte ett användbart redskap för att åstadkomma en social
bostadspolitik.

Förslaget missgynnar dessutom den som löpande underhåller och sköter
sin fastighet. Detta beror på att det endast är till mer omfattande reparationer
som statliga lån utgår och varigenom viss kompensation för fastighetsskatten
kan erhållas.

Fastighetsskatten konserverar det nuvarande subventionssystemet

Genom fastighetsskatten möjliggörs att det nuvarande bostadssubventionssystemet
kan bevaras och t.o. m. utvidgas. Detta är t. ex. avsikten
genom beslutet om ROT-programmet. Medan kostnaderna för räntebidragen
har begränsats och därför totalt sett minskat något under de senaste åren,
beräknas de för tiden fram till 1988 komma att öka med 40 % eller 3,7
miljarder kronor. En sådan utveckling av bostadssubventionerna kan inte
fortsätta. Boendekostnaderna är en konsumtionskostnad och måste i största
möjliga utsträckning betalas av den enskilde utan subventioner. Detta gäller
det generella bostadsstödet som utgår utan hänsynstagande till betalningsförmågan.

Det nuvarande subventionssystemet är enligt vår uppfattning en starkt
bidragande orsak till de kraftiga kostnadsökningarna inom bostadsbyggandet.

Ett nytt finansieringssystem måste införas. Det är bl. a. bostadskommitténs
uppgift att studera dessa frågor och det är därför, som vi även påpekat
ovan, märkligt att regeringen valt att förekomma utredningens förslag med
införandet av den statliga fastighetsskatten.

Från centerns sida har vi i en partimotion föreslagit införandet av ett
finansieringssystem som kallas räntelån. Detta system innebär att en del av
räntekostnaderna läggs till kapitalet för att betalas senare. På så sätt jämnas
räntekostnaderna ut över bostadens livstid, och den stora kostnadsskillnaden
mellan nyproducerade hus och äldre hus minskar, vilket, till skillnad från

Mot. 1984/85:63

propositionen, väl tillgodoser det syfte som regeringen har med fastighetsskatten.

Detta förslag innebär en omfördelning över tiden hos den enskilde
bostadskonsumenten i stället för mellan olika bostadskonsumenter. Det ökar
också den enskildes intresse för kostnadsutvecklingen och kan därigenom
fungera som en prisdämpare.

Hyreshusavgiften

Propositionen förslår att den 1983 införda hyreshusavgiften skall ersättas
med fastighetsskatten. Eftersom vi inte anser att fastighetsskatten bör införas
och ovan har utvecklat motiven härför, anser vi inte heller att hyreshusavgiften
bör vara kvar. Vi yrkade avslag på förslaget om hyreshusavgift när detta
förelädes riksdagen efter regeringsskiftet 1982 och har sedan dess upprepat
detta vårt ställningstagande.

Motivet för hyreshusavgiften och för ersättaren fastighetsskatten är att de
privata fastighetsägarna skulle göra övervinster på grund av de avtrappade
räntebidragen för det allmännyttiga fastighetsbeståndet. Detta beror i sin tur
på det s. k. bruksvärdessystemet som innebär att de privata fastighetsägarna
får ta ut samma hyra som tas ut inom allmännyttan för motsvarande lägenhet.

Detta motiv är dock lika teoretiskt som när det gäller egnahemen. Även de
privata fastighetsägarna har fått sina kapitalkostnader ökade på grund av
diskontohöjningarna. Dessa kostnader har varit svåra att täcka eftersom inte
motsvarande kostnadsökningar har inträffat inom allmännyttan. Enligt
SCB:s intäkts- och kostnadsundersökningar för flerbostadshus har räntekostnadsökningen
per kvadratmeter i de kommunala bostadsföretagens
bestånd under perioden 1976-1981 varit 48 % medan motsvarande ökning i
det enskilt ägda beståndet varit 70 %. Det finns också inom det privata
hyreshusbeståndet stora skillnader i kostnadsläge mellan olika fastighetsägare,
bl. a. beroende på när tastigneten förvärvats. Införandet av fastighetsskatt
eller bibehållandet av hyreshusavgiften skulle komma att fungera lika
orättvist som för småhusen. Inte heller för hyreshusen bör därför någon
fastighetsskatt finnas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar avslå proposition 1984/85:18 såvitt gäller
samtliga delar utom förslaget till lag om upphävande av lagen
(1982:1194) om hyreshusavgift och därav föranledda följdändringar.

Mot. 1984/85:63

Stockholm den 24 oktober 1984

THORBJÖRN FÄLLDIN (c)

OLOF JOHANSSON (c)

KARIN SÖDER (c)

ANDERS DAHLGREN (c)

TAGE SUNDKVIST (c)

NILS G. ÅSLING (c)

ARNE FRANSSON (c)

GUNILLA ANDRÉ (c)

GUNNAR BJÖRK (c)
i Gävle

BERTIL JONASSON (c)

KARL BOO (c)

EINAR LARSSON (c)

GUNNEL JONÄNG (c)

KJELL A. MATTSSON (c)
BERTIL FISKESJÖ (c)

BRITTA HAMMARBACKEN (c)

mfcufc»—• Stockholm 1984 7914S