6

Motion

1984/85:3244

Göthe Knutson m. fl.

Datapolitik (prop. 1984/85:220)

Överblicken av datatekniken blir allt bättre, liksom tillgången på datakunniga.
Men den nuvarande regeringen har ändå inte förmått att presentera
riksdagen ett sammanhållet och genomarbetet beslutsunderlag i anständig
tid under vårriksdagen. Mot bakgrund av de utställda, pretentiösa löftena,
inte minst från civilminister Bo Holmberg, innebär redan den låga nivån på
årets datapolitikberörande propositioner och skrivelser ett regelrätt politiskt
nederlag.

Ingen kontinuitet i det datapolitiska arbetet

Riksdagen har tidigare behandlat datapropositioner 1963, 1979 och 1982.
Det är uppenbart att författarna till de nu överlämnade texterna inte känt till
och inte tagit del av vad som gjorts tidigare. De tror sig vara pionjärer med
rätt att börja elementärt med ytliga och introducerande analyser. Se
exempelvis uppräkningen på s. 4 av vad man använder datorer till. Den är så
allmän att den kan avse såväl 1985 som 1975, och faktiskt, på något undantag
när, 1965.

Tror statsrådsberedningen att vi riksdagsmän aldrig hört talas om datorer
och vad de används till?

Ska vi ha en datapolitik, innebär det som en självklarhet att vi fortlöpande
skall bygga ut en datapolitikens idévärld både vad avser ideologin och
beslutsunderlagsproduktionen. Steg för steg är faktiskt den urgamla och
reguljära tekniken för politiska delområden, för datapolitik lika väl som för
försvarspolitik, arbetsmarknadspolitik osv.

Mot bakgrund av hur många steg vi ändå tagit på datapolitikens område,
borde regeringen mer precist ha förtecknat vad som skall upphävas, vad som
fortfarande gäller av äldre beslut och vad som är nya utspel. En konsekvens
av att det inte framgår tydligt i propositionen är att partierna kommer att
verka mer oense än de är.

Som framgick av ett möte i Dataföreningen våren 1983 under medverkan
av civildepartementets dåvarande datasakkunnige Gösta Fagerberg (s) och
den tidigare dataministern Olof Johansson (c), är regering och opposition
eniga om åtskilliga datapolitiska delområden. Dessa skulle alltså ha kunnat
föras undan i debatten, som därigenom blev mer koncentrerad och överblickbar.
Det är synd att regeringen inte visat gott politiskt handlag och byggt
vidare på den enighet som åtminstone förelåg då och så länge Gösta
Fagerberg satt kvar som sakkunnig. Men han representerar förvisso den del

Mot. 1984/85:3244

7

av de socialdemokratiska datapolitikerna som inte har mycket till övers för
ämbetsmännens datapolitik.

Regeringen frångår 1979 års datapolitiska riksdagsbeslut

Fram till 1976 var socialdemokraterna rätt ointresserade av att föra upp
datafrågorna på ett politiskt plan. Fram till dess gällde därför det som senare
kommit att kallas ämbetsmännens datapolitik. I och för sig var de flesta
generaldirektörerna, departementsråden m. fl. i den grupp som byggde upp
de stora statliga centrala datasystemen kända som socialdemokrater.

1979 års datapolitiska riksdagsbeslut ändrade på det. Detta innebar i
korthet:

- Datautvecklingen skall stå under parlamentarisk kontroll och tillsyn.

- Vi skall därför ha en ”datapolitik”.

- Viktigare beslut i datafrågor skall underställas riksdagen.

- Vi skall ha en datadelegation.

- Myndigheterna skall avvakta riksdagens godkännande innan de bygger
upp nya stora datasystem.

Regeringen föreslår nu nya riktlinjer för datapolitiken. De skall tydligen
ersätta 1979 års principer, som inte ens nämns. Datadelegationen har i stort
sett hållits utanför arbetet att ta fram underlag till propositionen. Delegationen
föreslås avskaffad. Tillsammantaget innebär detta att regeringen återgår
till situationen före 1979 års beslut. Den föreslagna statsrådsgruppen (s. 31)
kan på intet sätt ersätta riksdagsinflytandet. Konsekvensen lär i praktiken
komma att bli en liten grupp högre departementstjänstemän åter och
tydligen på egen hand sköter datapolitiken.

Demokratin kring teknikutvecklingen försämras, och riksdagen och
riksdagspartierna får mindre inflytande och sämre insyn. Jämfört med den
försvagningen är de demokratifrågor som propositionen tar upp på sidan åtta
i propositionen av obetydlig datapolitisk betydelse, för att inte säga
datapolitisk kuriosa.

Telekonkurrensen inrikes och utrikes

På s.22 (prop. 1984/85:220) nämner regeringen att Sverige har ”inom
OECD:s ram medverkat till en deklaration om internationellt dataflöde, vars
syfte är att i olika avseenden underlätta informationsutbytet mellan medlemsländerna
på ett sätt som tillgodoser de olika ländernas ekonomiska och
sociala mål”.

”Underlätta” är kanske inte det rätta verbet. I praktiken syftar denna
deklaration till totalt fria förbindelser, ett slags telekonkurrensens laisser
faire inom ett världens förenta stater. Den nationella suveräniteten etc. får
visserligen sina verderbörliga formella honnörer, men själva syftet är just att
förmå länderna att avstå från att skapa spärrar av nationella skäl. Dessa

Mot. 1984/85:3244

8

idéers vagga stod, rätt naturligt, hos dataföretaget IBM och hos de stora
amerikanska industrikoncernerna.

Detta är onekligen av mycket stort inrikespolitiskt intresse mot bakgrund
av allt socialdemokratiskt motstånd mot de - åtminstone relativt denna
internationella laisser faire - blygsamma borgerliga förslagen om ett minskat
televerksmonopol. Regeringen har en hel del att förklara, och de borgerliga
partierna har fått ytterligare ett gott argument för sin kritiska linje i fråga om
telemonopol.

På samma sida i propositionen nämns också utredningen om våra
datakommunikationer med utlandet och de rätt många och skilda problem
kring dem som kommit i dagen. Det är både anmärkningsvärt att regeringen
inte avvaktade dess remissbehandling innan Sverige skrev under OECDdeklarationen
och att detta inte underställdes riksdagen för ratificering.

1979 års beslut undantog inget område från riksdagens kontroll och insyn,
inte heller detta. Likafullt råder här fortfarande ämbetsmännens datapolitik.
Gruppen har t.o. m. blivit känd som ”kardinalerna”, en beteckning som
också vunnit burspråk i datatidningarna.

Detta korta citat på s. 22 nämns dock här i första hand som exempel på och
bevis för den låga kvaliteten på skrivningarna. Bakom några oskyldiga korta
rader döljer sig stora, långsiktiga och viktiga planeringsfrågor som direkt rör
fundamentala datapolitiska avvägningar. Man kan faktiskt begära att
regeringen efter två års förberedelser får fram en genomarbetad text.
Läsaren skall inte behöva gissa sig till var så pass intressanta frågeställningar
döljs och själv vända på stenarna för att se vad som finns därunder.

Den nya industrin

Vår industri har på senare år fått höra att den inte längre svarar för sin
skäliga andel när det gäller att sysselsätta dem som vill arbeta. Resonemangen
fortsätter sedan med konsekvenserna av de stora förstatligandena inom
stål-, skogs- och varvsindustrierna.

Åtminstone två fakta i bilden kan godtas. Det land som har världens
största offentliga sektor bör rimligen som konsekvens ha en alltför liten
privat sektor som återstod. Och de senaste årens statliga och här och var
också kommunala företagsköp och företagsgrundningar ger inget hopp om
snar förändring. Sveriges privata industri, i den gammaldags definitionen av
varuproducerande företag, krymper långsamt.

Den nuvarande regeringen har genom statssekreteraren i statsrådsberedningen
Kerstin Niblaeus ofta förklarat att den kommer att satsa där den
industriella expansionen finns. Som exempel nämner hon oföränderligt
dataindustrin och, litet mer tveksamt, den kemiska industrin.

Andra analytiker är annars praktiskt taget ense om att det endast finns en
enda expansiv bransch med dynamik nog att påverka sysselsättningen i stort.
Det är data- och elektronikbranschen. Med all respekt för genteknikens

Mot. 1984/85:3244

9

möjligheter, beror nog tillägget om den kemiska industrin mest på att Kerstin
Niblaeus själv är kemist till professionen.

Dataindustrin är varuproducerande

Dataföretagen producerar varor och tjänster. Men redan databranschens
kärna, datortillverkarna, föredrar att lägga så stor värdeandel som möjligt på
varuförsäljningen, medan den mer svårfakturerade parallellförsäljningen av
tjänster får gå som mer eller mindre gratis service. Kan programvaruföretagen
substansiera ett datorprogram som en kassett eller ett elektronikchips
föredrar de att göra så.

Tillverkarna möter en omvärld med attityder, skatteavskrivningsregler,
varulagervärderingsregler, pantregler, tullar, upphovsrättsregler, patentregler,
offentlig statistik osv. konstruerade för att industrier producerar,
köpmän handlar med och länder exporterar varor. Datatillverkarna handlar
fullt rationellt när de anpassar sig och försöker förvandla sig till rena
varuproducenter.

En dator, en terminal osv. är naturligtvis en vara. Det intressanta är att två
av informationssamhällets viktigaste produkter också kan betraktas som
sådana: datorprogram och dataregister. Deras fysiska natur ligger naturligtvis
tätt mot gränsen mot det immateriella, men likväl kan de, om man så vill,
kallas varor och uppfattas som sådana.

Det ideologiska valet

Datavärldens obändiga expansion lockar många. Programvarornas och
dataregistrens svårfångade natur lämpar sig för revirstrider och taktiska
omdefinitioner. Vi ser fortlöpande återsken av slaget om makten över
datautvecklingen i massmedias rapportering.

Ett exempel: lantmäteriverket har tagit fram olika register och datorprogram.
Ett mindre privat företag, med det ordval som används i denna motion
- en industri av det nya slaget - har råkat illa ut på så sätt att dess satsningar
plötsligt får konkurrens av lantmäteriverket, som när det gäller försäljningar
av registerdata förvandlar sig till ett slags affärsverk. Detta ligger utom dess
myndighetsutövning. Försäljning av registerdata utan uttryckligt lagstöd
strider mot grundlag. Verkets utspel skedde medan den nuvarande justitieministern
Sten Wickbom var dess chef.

Detta informationsbehandlande företag är den nya industrin, den som
skall sysselsätta de arbetssökande, den som skall ersätta de förstatligade
basindustrierna. När myndigheterna börjar extraknäcka tränger de tillbaka
den privata sektorn. Det är orättvist att anklaga de privata företagen för att
inte kunna expandera och sysselsätta fler anställda, när staten hindrar dem på
det enda område där expansion i stor skala kan ske.

Myndigheterna definierar sådant som uppdragsfinansierad service, en

Mot. 1984/85:3244

10

naturlig åtgärd i svångremstider. Exakt samma dataverksamhet kan, i annan
regi och med andra etiketter, definieras som industriell förädling. Verksamheten
i sig ger liten vägledning; vem vi anser ha rätt beror på vilken typ av
samhälle vi vill ha.

Telemonopolet

Särskilt bekymmersamt är televerkets monopol. Teleområdet är särskilt
lämpligt för nyföretagande och för nya småföretag. Teleinstallationsverksamhet
är ett bra exempel på ett slags modernt hantverk för händiga
personer, ett undantag i den annars så akademiska och intellektuella
datavärlden. Det är i dag bekymmersamt att utrymmet för, skall vi kalla den
”ointellektuella”, typen av nystartade små dataföretag är så begränsat.

Hur elektronikrevolutionen än må fortsätta, måste det finnas hantverkare
som installerar kablar, reparerar mekanik och gör maskinerna rena.
Småföretag på detta område kan bli stabila företagare och arbetsgivare som
snart förvärvar stor erfarenhet.

Det är heller inget s. k. nollsummespel på så sätt att de nya småföretagens
vinst enbart blir televerkets förlust. Denna administrativa gigant håller en
lokal service uppbyggd för enhetliga produkter. Dess dataservicesida har
ärvt sina principer från telefonverksamheten. Det är nog bra, som det står på
s. 21 i propositionen, att linjetaxorna är låga, men många dataanvändare är
nu mycket annorlunda än telefonabonnenterna. Har de investerat miljoner i
system, där driftkostnadsandelen för datakommunikation kanske ligger på
15 %, vill de har perfekt, individualiserad och snabb service. De betalar
gladeligen för dyr teleservice, bara de får denna höga kvalitet utan att behöva
stå på televerkets olika väntelistor. De verkligt stora utgiftsposterna svarar
ändå de egna datasystemen för.

Det är nog inte det att televerket inte gör vad det kan, men dess
administration är uppbyggd för enhetlig masservice. Det svarar naturligtvis
mot många andra datakunders önskemål. Men den individualiserade servicen
till mindre och medelstora företag kan verket inte ge och vill det sannolikt
inte heller annat än på verkets villkor och enligt dess policy. Här finns i dag
ett marknadssegment utan leverantör, här skulle privata teleinstallatörer
fylla ett behov. Därför är situationen inget nollsummespel.

Det räcker alltså inte med att televerket retirerar från de delmarknader det
finner mindre intressanta. En minskad offentlig och en ökad privat sektor är
ett mål i sig. Alltså måste vi räkna med att televerket också får ge upp sitt
monopol på områden där det redan är väletablerat. Detta av ideologiska
skäl.

Slopandet av televerksmonopolen m.fl. monopol måste vara ett av de
viktigaste strävandena i dataindustripolitiken. Diverse STU-satsningar,
teknikupphandlingar och planekonomiska teknikprogram kan aldrig ge den
omedelbara, garanterade och sannolikt närmast eruptiva effekt som ett

Mot. 1984/85:3244

11

avskaffat telemonopol skulle ge. Detta förutsätter att televerkets myndighetsfunktioner
läggs över till ett opartiskt organ, och att lagfästa spärrar
skapas mot att televerket i egenskap av ägare av de lokala telefon- och
datanäten diskriminerar konkurrenter. För dessa, alltså de korta och rent
lokala näten. Där råder s. k. tekniskt monopol.

En intressant utveckling vore att nya teleinstallationsföretag får ge service
på de lokala abonnentledningarna på samma sätt som elinstallatörer får det
med elverkens lokala serviceledningar. Säkerhetsproblemen är faktiskt
mindre när det gäller teleinstallationer. Elinstallatörerna står också under
mycket strikt tillsyn och har välutbildade och välbetalda anställda.

Men frågan om telemonopolet är, som mycket annat i datapolitiken, ett
rent ideologiskt val. Datorerna är generella och får de egenskaper och den
samhällsfunktion vi ger dem.

Regeringen använder nyspråk om integriteten

George Orwells framtidsvision ”1984” har utnyttjats, för att inte säga
överexploaterats, som debattillhygge här i Sverige. Sverige har annars vad
gäller myndigheternas tekniska möjligheter att övervaka medborgare nått
långt bortom vad Orwell någonsin kunde föreställa sig.

Detta skymmer att han på en punkt tillfört samhällskunskapen ett nytt
begrepp av tidlöst och bestående värde: teorin om nyspråket. Han skriver det
i ett tillägg till boken. Nyspråket hade enligt Orwell följande syfte:

Ändamålet med nyspråket var inte bara att tillhandahålla ett uttrycksmedel
för den världsåskådning och de tankevanor som kännetecknade anhängarna
av Engsoss, utan också att omöjliggöra alla andra sätt att tänka.
Avsikten var att då man en gång för alla hade övergått till nyspråk, och
gammalspråket var bortglömt, skulle en irrlärig tanke - det vill säga en tanke
som avvek från Engsoss principer - vara bokstavligen otänkbar, åtminstone i
den mån tankar är beroende av ord.

Därefter bör man - fler gånger - läsa regeringens ståndpunkt om skyddet
av den personliga integriteten (prop. 1984/85:220, s. 26):

Å ena sidan är det viktigt att de rättigheter och skyldigheter som har lagts
fast genom statsmakternas beslut också skall tillkomma var och en i enlighet
med dessa beslut. Å andra sidan har vi kravet på skydd för den personliga
integriteten. Ett mål för regeringen måste vara att datateknikens användning
för samköming och kontroll utformas med full respekt för den enskildes
integritet.

Detta är ofta en svår avvägning. Intressena kan förefalla motstridiga. Men
i grunden borde det här inte vara någon egentlig motsättning mellan
samhällets krav och den enskildes intressen. Från båda håll är det ju fråga om
att tillgodose de enskilda medborgarnas berättigade anspråk: en rättvis
fördelning av rättigheter och skyldigheter och ett tillräckligt skydd för
privatliv och familjeliv.

Detta är nyspråk. Orwell fortsätter så här:

Mot. 1984/85:3244

12

Ordförrådet var uppbyggt så att det exakt och ofta mycket subtilt kunde
uttrycka varje åsikt en partimedlem lämpligen kunde önska uttrycka,
samtidigt som det uteslöt alla andra betydelser och även möjligheten att
indirekt finna på dem.

Det är en mening med kuslig framsynthet.

Tillbörliga integritetshot

Av samma nyspråksartade slag är propositionstexten (s. 25) om datormässig
kontroll:

Det måste anses vara ett berättigat samhällsintresse att försöka hindra att
människor tillskansar sig fördelar på andra människors bekostnad genom
lögnaktiga uppgifter och skenförfaranden. Här kan datatekniken i många fall
vara ett bra och acceptabelt hjälpmedel för kontroll. Samtidigt är det
naturligtvis viktigt att se till att kontrollen inte utförs på ett sådant sätt att den
otillbörligt kränker den enskildes integritet.

Regeringen menar alltså att det är godtagbart med tillbörlig kränkning av
personlig integritet. Alldeles innan ger regeringen exempel på vad den anser
vara godtagbart:

Ekonomiska och rationella skäl talar i många fall för att myndigheterna
bör använda datatekniken i sin kontrollverksamhet.

Besparingar är alltså godtagbart som tillbörligt skäl. Och det intresset
delar alla myndigheter numera. Alltså anser regeringen att visserligen måste
myndigheterna kunna uppge skäl för att få tillåtelse att kränka integritet,
men den godtar skäl som i stort sett varenda myndighet kan prestera.

Det avgörande blir vem som har makten att godkänna vad som är
tillbörliga kränkningar. Datainspektionen har i varje fall ingen odelad sådan
makt, för dess beslut kan överklagas. I ett antal uppmärksammade fall,
exempelvis de om landstingens differentierade vårdavgifter, har regeringen
kört över datainspektionen. När det gäller riksregister inrättade genom
statsmaktsbeslut kan datainspektionen endast marginellt påverka registerinnehållen.
När det gäller kronofogdarnas datasystem fördröjer regeringen
fortfarande förslaget om den registerlag som är en nödvändig förutsättning
för att datainspektionen skall kunna ingripa. Försäkringskassornas datasystem
är inte författningsreglerat alls, trots att datainspektionen efterlyst en
registerlag i åratal, och att KU uttalat sig positivt. Vi har sett hur
statistikkommittén gjorde ett allvarligt försök att helt koppla bort SCB:s
dataverksamhet från datainspektionens tillsyn. SCB:s ledning lär inte ha givit
upp ambitionen att till sist nå dit.

Den allvarligaste bristen i regeringens ståndpunkt är dock att den godtar
att varje beslut tas för sig. Vårt samhälle tål endast en viss maximal mängd
”1984-metoder” innan det ändrar karaktär. Ingen ackumulerar den sammantagna
effekten av alla försök att införa ”tillbörliga kränkningar”. Och
myndigheterna chansar alltmer med nya förslag. Går det så går det.

Mot. 1984/85:3244

13

Det goda datasamhället

Diskussionen om det goda datasamhället är ännu ett exempel på en ytlig
analys i propositionen. Det ”onda” datasamhället är nog inget större
politiskt problem. En uppenbart och entydigt ond utveckling lär samla så
mycket beslutskraft i samhället att den stoppas.

Problemet är ju att dessa onda förslag motiveras med att de behövs för just
det goda samhället. När Storebror kommer i ont syfte lär han stoppas; det är
när det uppgivna syftet är gott som han är farlig. Och här har den
socialdemokratiska regeringen en lång syndalista.

För att jaga bostadsbidragsfuskare, knarklangare, ekonomiska brottslingar,
nyblivna knarkande mödrar i förorten Kista osv. mobiliseras mångordiga,
goda argument för att ändamålen helgar medlen. Helst skall medlen verka i
det fördolda, så att de inte rör upp debatt. Därför är exempelvis datasamkörningar
så populära. Och för att nå detta goda samhälle kan vi alla, intill dess
att vi kan visa att vi har rent mjöl i påsen, gott finna oss i att bli betraktade
som presumtiva bostadsbidragsfuskare, knarklangare, skattefuskare, barnmisshandlare
osv. ”Det är en förmån att vara kontrollerad”, som förre
generaldirektören Gösta Ekman formulerad saken för några år sedan. Men
regeringen verkar vilja gå längre och tycks mena att det närmast är
osolidariskt att inte acceptera den tilltagande övervakningen i det goda
datasamhället.

Det som författat avsnitten om det goda datasamhället gör ett fatalt
förbiseende: det goda samhället utgör själva favoritargumentet för att införa
nya integritetskränkningar eller mer datoriserad kontroll i största allmänhet.

Arbetsgivarna hotar inte de anställdas integritet

Citaten visar att socialdemokraterna återgått till sin ståndpunkt före 1976
års regeringsskifte: de tänker inte försvara medborgarnas personliga integritet
med någon större kraft eller övertygelse. ”1 den gamla bondbyn kände
alla allt om alla”, som datadelegationens nuvarande ordförande Sven
Moberg brukade försvara den socialdemokratiska lojheten medan han var
generaldirektör i statskontoret.

Däremot tar man på allvar att den borgerliga oppositionen har ett starkt
folkligt stöd för sin kamp att på alla sätt skydda medborgarna mot
myndigheternas datainsamlingar och registersamkörningar. Någon partitänkare
kom då på idén med en motpropaganda: ”arbetsgivarna” - utan
precisering - skulle beskrivas som värre hot än riksskatteverket, riksförsäkringsverket,
SCB m. fl.

Denne tänkares ansträngningar syns i propositionstexten. Det var väntat,
för regeringskansliet har iscensatt en klappjakt på bra exempel på privata
arbetsgivare som registrerar data i hemlighet om sina anställda.

Visst gav efterforskningen vissa resultat. Det finns företag inom den
grafiska branschen som datormässigt, i detalj prestationsövervakar varje

Mot. 1984/85:3244

14

textregistrerares arbetsresultat. Mätningarna används för en likaledes datormässig
ackordsberäkning. Men det sker öppet, efter förhandlingar och
kodifierat i avtal. Så exemplen var politiskt oanvändbara för propositionsskrivarnas
syften. De lag- och avtalsmekanismer som skyddar de anställda
inkl. deras integritet visade sig fungera på avsett vis.

Socialdemokraternas försök att påstå att arbetsgivarna är ett värre
integritetshot än myndigheterna saknar stöd. De har alltså också på denna
punkt lidit ett datapolitiskt nederlag.

Sammanfattning

Regeringen föreslår på s. 33 (prop. 1984/85:220) att riksdagen skall
godkänna de i propositionen angivna riktlinjerna för en framtida datapolitik.
Där finns naturligtvis punkter som riksdagen bör ställa sig bakom. Detta
gäller även bilagorna 1-6, proposition 1984/85:225 om statsförvaltningens
ADB-användning, skrivelsen om den offentliga sektorns förnyelse (1984/
85:202) och skrivelsen om informationsteknologin (1984/85:218). Men redan
den ogenomarbetade systematiken och uppdelningen av datapolitiken på
fyra texter närmast omöjliggör en kläm med ett selektivt bifall till dessa
acceptabla punkter.

Bland dessa riktlinjer finns också både snusförnuftigheter och datapolitiska
truismer. Naturligtvis kan riksdagen ge bifall till datapolitiska truismer om
nu regeringen anser sig behöva det.

Men inbäddat i de fyra texterna finns också riktlinjer och förslag som
riksdagen inte bör godkänna. Det gäller t. ex. regeringens syn på hoten mot
den personliga integriteten.

Det gäller också konsekvenser som inte återfinns explicit i texterna därför
att de är illa genomarbetade och av låg kvalitet som beslutsunderlag.
Exempel på detta är i all synnerhet den dolda konsekvensen att ett bifall till
yrkandena på s. 33 (prop. 1984/85:220) uppenbarligen upphäver 1979 års
riksdagsbeslut att datautvecklingen skall stå under parlamentarisk kontroll.
Ett bifall skulle återinföra det oacceptabla läge som rådde dessförinnan.
Riksdagen bör slå fast att 1979 års beslut fortfarande skall utgöra huvudgrunden
för datapolitiken.

Sammantaget innebär dessa förhållanden att denna motion avslutas med
avslagsyrkande för de delar av proposition 1984/85:220 som behandlas i
motionen. För övriga delar av denna proposition liksom hela proposition
1984/85:225 och i viss utsträckning de två skrivelserna återkommer möjligheterna
till förnyad och mer detaljerad granskning under den motionstid som
inleder nästa riksmöte.

Mot. 1984/85:3244

15

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att 1979 års
datapolitiska beslut också i fortsättningen bör ligga till grund för
datapolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om dataindustrin, telemonopolet och integritetsskyddet
med avslag på propositionens förslag i motsvarande delar.

Stockholm den 11 juni 1985
GÖTHE KNUTSON (m)

ANN-CATHRINE HAGLUND (m) BIRGER HAGÅRD (m)

STEN SVENSSON (m) MARGIT GENNSER (m)