Motion

1984/85:3243

Rune Rydén och Lennart Blom
Datapolitik (prop. 1984/85:220)

Inledning

Under den borgerliga regeringsperioden lämnades två datapolitiska
propositioner som kritiserades starkt av socialdemokraterna. Enligt denna
kritik var de alltför övergripande och innehållslösa. Socialdemokraterna har
därefter i regeringsställning vid upprepade tillfällen antytt att man mycket
snart skulle redovisa en kraftfull datapolitik.

Regeringen har nu äntligen, efter många annonseringar och tidsförskjutningar,
lämnat sina förslag till inriktning av datapolitiken. Det blev inte en, i
en samlande proposition, uttryckt politik. Det blev inte mindre än fyra olika
dokument som behandlar olika delar av datapolitiken och som därutöver
getts olika form, vilket försvårar riksdagens behandling av dem.

Enligt vår mening berör följande av regeringen på senare tid lämnade
dokument väsentliga frågeområden av datapolitisk karaktär:

1. Skrivelse 1984/85:202 om den offentliga sektorns förnyelse

2. Skrivelse 1984/85:218 om ett informationsteknologiskt program

3. Proposition 1984/85:220 om datapolitik

4. Proposition 1984/85:225 om statsförvaltningens användning av ADB
m. m.

Anledningarna till att även dokument 1 i väsentliga delar bör betraktas
som ett datapolitiskt dokument har regeringen själv angivit bl. a. genom att
man i propositionerna 1984/85:220 om datapolitik och 1984/85:225 om
statsförvaltningens användning av ADB m. m. angivit att ADB är det
väsentligaste instrumentet för att genomföra programmet om statsförvaltningens
förnyelse. I själva verket förutsätter detta program en kraftigt
utökad användning av ADB inom den offentliga sektorn.

Vad gäller dokument 2 t. o. m. 4 framgår direkt att de omfattar delar av
datapolitiken.

Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att regeringen valt att ge
riksdagen till känna stora delar av sin politik genom skrivelser som inte
medger en riksdagsbehandling av sedvanligt slag. De har dessutom lämnats
till riksdagen alltför sent för att de skall kunna behandlas före sommaruppehållet.

I denna motion behandlar vi i ett inledande skede de nämnda fyra
dokumenten som ett paket. Vi återkommer till olika sakfrågor inom
datapolitikens område i början av höstens riksmöte.

1 Riksdagen 1984/85.3 sami. Nr3243-3245

Mot. 1984/85:3243

2

Allmänt

Sverige är i likhet med de flesta andra västländer mitt uppe i ”datarevolutionen”.
Men vårt samhällssystem är delvis annorlunda. I vårt land är den
offentliga sektorn långt större än annorstädes i väst. Skattetrycket är högst i
den fria världen. Påfrestningarna på medborgarnas lojalitet mot det allmänna
är stora.

Datatekniken, eller informationsteknologin som den numera kallas i en
vidare mening, medför en närmast revolutionerande förändring av samhället
och av förutsättningarna för verksamheter och individer. Den nya tekniken
återfinns i snart sagt varje sektor av samhällslivet: inom t. ex. sjukvård,
industri, undervisning, trafik, kontor, myndigheter, handel, banker och i
hemmen. Enligt vår uppfattning förändrar den nya tekniken inte bara de
tekniska förutsättningarna för informationsöverföring inom och mellan
länder, näringsliv, förvaltningar, organisationer och enskilda. De tekniska
förändringarna påverkar också vår livsstil, vårt språk, vår föreställningsvärld,
vårt sätt att umgås och ger oss nya kulturmönster.

Vissa formuleringar i de nu av regeringen redovisade datapolitiska
dokumenten ger ett intryck av att man uppfattat detta. Detta synes dock
främst vara en läpparnas bekännelse, då ingenting av de förslag som
redovisas innebär att man tar konsekvenserna av detta genom att föreslå ett
samlat datapolitiskt program av det slag som riksdagen begärt.

Enligt vår mening är det i och för sig lika naturligt att ha en ”datapolitik”
som det är att ha en trafikpolitik, en energipolitik, en kulturpolitik, en
industripolitik, en massmediapolitik, en socialpolitik, en utbildningspolitik
etc. Vi har också gett uttryck för våra uppfattningar om vad en ”datapolitik”
bör innehålla i en lång rad motioner under årens lopp: den senaste var
1984/85:2232. Ett överordnat krav är att en ”datapolitik” måste innehålla en
samlad bedömning av datafrågor oaktat att - eller snarare därför att - dessa
ingår i eller berör snart sagt alla områden i samhället. Givetvis är många
datafrågor av sådant slag att de bör behandlas av resp. fackdepartement inom
regeringskansliet. Eftersom datatekniken griper in överallt i samhället är
dock många datafrågor - och de tyngsta av dem - till sin karaktär
departementsövergripande och ”tvärfunktionella”.

En för oss moderater självklar utgångspunkt är att en samlad och
samordnad ”datapolitik” inte får leda till centralstyrning och rigid övergripande
planering eller ökad kontroll och övervakning av medborgarna. I
stället skall naturligtvis de möjligheter till decentralisering, förenklingar och
besparingar som finns tas till vara. En sådan politik skall inriktas mot att
skydda den enskilde mot missbruk och stimulera till en ändamålsenlig
användning av datatekniken/informationsteknologin inom samhället i dess
helhet men främst inom den offentliga sektorn. Utvecklingen av datatekniken
inom den enskilda varu- och tjänstesektorn sker bäst utan statlig
inblandning. Staten bör däremot stimulera denna med lämpliga åtgärder och
med hjälp av en för ändamålet anpassad organisation av de statliga organ som

Mot. 1984/85:3243

3

skall ge denna stimulans. Vi motsätter oss bestämt monopoliserade verksamheter
i statlig regi och att statliga myndigheter i allt större omfattning med
datateknikens hjälp antar verksamheter av kommersiellt slag. Den lagliga
grunden för ett flertal av dessa kan ifrågasättas.

Vi har i det föregående stycket satt ordet datapolitik inom citationstecken
för att därmed markera att det ordet dels inte är tillräckligt för att täcka hela
det område som en samlad ”datapolitik” bör täcka, dels för att det på ett
olyckligt sätt associerar till ordet ”dator”. En datapolitik bör förvisso vara
mer än en datorpolitik - den borde rättare kallas informationspolitik.

Mot denna bakgrund finner vi att betydande delar av den datapolitik som
nu framläggs av regeringen inte kan godtas. Därtill finner betydande brister
och underlåtenheter att behandla väsentliga områden. Exempel på detta är:

- Den innehåller inga förslag till lösningar av de många allvarliga problem
vi står inför, t. ex. i form av hot mot medborgarnas personliga integritet, den
ökade sårbarheten i samhället och den allt större inverkan på verksamheter
utanför den statliga sektorn som de statliga datasystemen har.

- Den medför en ökning av den offentliga sektorns storlek i strid mot de
nedskärningsmål som riksdagen ställt upp.

- Den främjar inte kostnadssänkningar inom den statliga sektorn genom
förbättrad användning av ADB och stimulering av den administrativa
utvecklingen.

- Den behandlar inte annat än ytligt den omfattande verksamhet som
staten bedriver inom datatjänsteområdet, bl. a. i form av en utförsäljning av
uppgifter som är känsliga för individer och, i vissa fall, även för rikets
säkerhet. Den ger i stället ett klart intryck av att den socialdemokratiska
regeringen vill underlätta och öka denna verksamhet.

- Den tar inte upp några som helst förslag till hur man skall genomföra de
oundgängligen erforderliga förändringarna av de stora, centraliserade statliga
datasystemen.

- Den berör knappast med ett ord behovet av en kraftfull rekonstruktion
av och ”strukturrationalisering” bland de statliga myndigheter som finns
inom området.

Listan på brister kan göras mycket längre. Den vänligaste sammanfattande
bedömning som kan göras av de fyra dokumenten är att de är mångordiga och
substanslösa. Innehållet leder dessutom tankarna till ett uttalande av den
socialdemokratiska ordföranden i datadelegationen som efter ett studiebesök
kännetecknade vissa leverantörer av dataprodukter som ”okunniga,
aningslösa och cyniska”. Detta omdöme synes vara tillämpligt även på
leverantörerna av dessa dokument.

Eftersom vi haft så kort tid på oss vill vi nu endast göra några markeringar
inom vissa områden och återkommer med mer utförliga förslag vid ett senare
tillfälle.

1* Riksdagen 1984/85. 3sami Nr3243-3245

Mot. 1984/85:3243

4

Kontrollsamhället och den personliga integriteten

Fria medborgare är det demokratiska samhällets grundval. Demokratin
förhindrar att ett fåtal förtrycker flertalet, men den syftar för den skull inte
till att ge flertalet en total bestämmanderätt över fåtalet. Ett demokratiskt
samhälle måste därför bygga på respekt för den enskilde medborgarens
integritet och frihet. I ett fritt och demokratiskt samhälle får heller inte stat
och myndigheter tillåtas att med datateknikens hjälp utöva en genomgripande
kontroll av medborgarna med samhällets bästa som motivering.

I Sverige finns sedan 1973 en datalag. Datalagen utgör ett legalt skydd mot
att med hjälp av datorer genomföra otillbörligt intrång i den enskildes
integritet. Begreppet ”otillbörligt intrång” har under de senast få åren fått en
allt snävare innebörd. Allt fler och allt kraftigare intrång blir i myndigheternas
tolkning ”tillbörliga”. Den enskildes ställning och rättssäkerhet har blivit
allvarligt hotad under den senaste socialdemokratiska regeringsperioden.
Detta har skett dels genom att myndigheterna tillåtits samla in alltmer
information om medborgarna och lägga upp allt större dataregister, dels
genom att regeringen tillåter alltmer omfattande och besvärande samkörningar.

De föreliggande propositionerna om datapolitiken och om användningen
av ADB inom det statliga området ger, trots det på sina ställen vackra talet
om betydelsen av den personliga integriteten, ett skrämmande intryck. Den
enda personliga integritet som enligt propositionerna skall skyddas synes
vara arbetstagares gentemot arbetsgivares system, medan myndigheters
kontroll av den enskilde är berättigad och skall utbyggas. Vi delar regeringens
uppfattning att den enskilde arbetstagarens krav på skydd för sin
integritet är väsentliga och berättigade. Vi delar däremot inte uppfattningen
att samhällets behov av kontroll i alla lägen skall ta över den enskilde
medborgarens krav på skydd för sin integritet.

Mot den bakgrunden avstyrker vi hela det avsnitt om s. k. aktiv informationsförmedling
som finns i propositionen om användningen av ADB inom
den statliga sektorn. De förslag som finns där är illa underbyggda och innebär
ett allvarligt hot mot den personliga integriteten. De frågor som behandlas
där är dessutom till stor del föremål för utredning av data- och offentlighetskommittén
(DOK). Vi föreslår i stället att DOK erhåller tilläggsdirektiv att
utarbeta ett förslag till hur rätten till den personliga integriteten skall
grundlagsfästas.

Den i samma avsnitt föreslagna nya myndigheten, registernämnden, bör
inte inrättas. Dess tilltänkta arbetsuppgifter kan, i avvaktan på att DOK:s
utredningsarbete slutförs, tilldelas en befintlig myndighet.

Mot. 1984/85:3243

5

Hemställan

Med stöd av vad ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att systemet
med särskilda registerlagar väsentligt utvidgas i syfte att ytterligare
begränsa utrymmet för samkörningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
myndigheternas rätt att insamla, registrera, lagra och vidarebefordra
personuppgifter begränsas,

3. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en delegation med
uppgift att föreslå minskningar i medborgarnas uppgiftsskyldigheter
och därigenom stärka den enskildes integritetsskydd och
rättssäkerhet,

4. att riksdagen beslutar att regeringsrätten och icke regeringen skall
vara besvärsinstans i frågor rörande datalagen, kreditupplysningslagen
och inkassolagen i enlighet med motiveringar och detaljförslag
i motion 1984/85:2232.

Stockholm den 11 juni 1985

RUNE RYDEN (m)

LENNART BLOM (m)