Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1984/85:3234

Bengt Westerberg m. fl.

Förskola för alla barn (prop. 1984/85:209)

Barnfamiljerna möter i dag två stora problem. Stödet till barnfamiljerna
är otillräckligt och barnomsorgen är inte tillräckligt utbyggd. Stödet är
dessutom så utformat, att det ger kraftiga marginaleffekter. Alternativa
former av barnomsorg diskrimineras. En ökad valfrihet för barnfamiljerna
förutsätter både att det direkta ekonomiska stödet förändras och förbättras
och att efterfrågan på barnomsorg tillgodoses.

Riksdagen har därför begärt en översyn av familjepolitiken. Denna har
dock hittills givit ett mycket magert utbyte i form av konkreta förslag till
riksdagen. Regeringen tvingades visserligen till en i och för sig välkommen
höjning av barnbidraget fr. o.m. 1985. Denna innebär dock ingen lösning
av barnfamiljernas ekonomiska problem.

Därtill kommer att den senare tidens kraftiga räntehöjningar innebär
stora ekonomiska påfrestningar för många barnfamiljer.

Det är en klen tröst för de barnfamiljer som har svårt att få ekonomin att
gå ihop att regeringen sägs bedriva ett långsiktigt översynsarbete på familjepolitikens
område. Det som framför allt utmärker detta översynsarbete
är, att det går långsamt. Det krävs konkreta förslag om barnfamiljernas
standard skall kunna höjas.

Även socialdemokraterna säger sig vara medvetna om behovet att minska
marginaleffekterna för barnfamiljerna. Den förda politiken har inneburit
att fler barnfamiljer drabbas av höga marginaleffekter genom att reglerna
för bostadsbidragen har ändrats.

Folkpartiet har lagt fram konkreta förslag. De innebär, att vi under en
treårsperiod vill höja barnbidraget till 8 000 kr. per år, införa ett flerbarnstillägg
redan fr. o. m. andra barnet på 4000 kr. per år och dessutom införa
ett småbarnstillägg eller vårdnadsbidrag på 4000 kr. per år. Även studiebidraget
till ungdomar under 20 år i gymnasieskolan höjs till 8000 kr. Vi har
också angivit hur vi anser att finansieringen skall ske. Förslagen har
utvecklats närmare i motion 1984/85:509.

Dessa förslag har avslagits av riksdagen med motiveringen att regeringen
bör få fortsätta sitt långsiktiga översynsarbete av familjepolitiken utan
att bindas av några uttalanden från riksdagens sida. Med hänsyn till den
handlingsförlamning och villrådighet som präglar den socialdemokratiska
familjepolitiken skulle barnfamiljerna säkerligen ha allt att vinna på att
regeringen fick klara direktiv för hur översynsarbetet skall bedrivas.

Folkpartiets förslag till förbättrat familjestöd innebär bl.a. att vi vill
förbättra stödet extra kraftigt för dem som har fler barn. Orsaken till detta

Mot. 1984/85:3234

är givetvis, att det är flerbarnsfamiljerna som har det mest besvärligt. Vi
vill också ha ett särskilt tillägg för dem som har barn i förskoleåldern, och
inte har föräldrapenning, i form av ett obeskattat vårdnadsbidrag. Genom
ett sådant bidrag kan vi öka barnfamiljernas valfrihet. Familjer med barn i
förskoleåldern har kostnader för barnomsorg oavsett om de väljer att klara
barnomsorgen genom att en av föräldrarna avstår helt eller delvis från
förvärvsarbete eller om de väljer någon form av barnomsorg utanför hemmet.

Genom att införa ett vårdnadsbidrag och kraftigt öka barnbidraget blir
det i ökad utsträckning möjligt för en av föräldrarna att stanna hemma.
Detta gäller i synnerhet för flerbarnsfamiljerna. Detta har från socialdemokratiskt
håll utmålats som ett hot mot jämställdheten. Så är givetvis inte
fallet. Det stöd som folkpartiet föreslår skall inte beskattas. Det skall
antingen kunna utgå som bidrag eller som en skattereduktion. Det uppstår
således inga nya marginaleffekter om en förälder övergår från att vara
hemarbetande till att börja förvärvsarbeta.

Hotet mot jämställdheten kommer i stället från de höga marginaleffekter
som finns i det nuvarande systemet. De utgör, vilket även den socialdemokratiska
partikongressen uttalade 1984, ett hinder för kvinnors förvärvsarbete.
Skillnaden är att folkpartiet, i motsats till regeringen, lagt fram
konkreta förslag som medför lägre marginaleffekter.

Folkpartiets förslag skulle innebära en betydande standardökning för
barnfamiljerna. Av nedanstående tabell framgår vad det innebär för några
olika familjetyper, när förslaget är helt genomfört.

Antal barn	Varav 1—7 år	Varav 7-16 år	Varav 16-20 år	Barnbidrag flerbarnstillägg -85	Stöd enl. folkpartiet	Ökat stöd
1	1			4 800	12000	7 200
		1		4 800	8000	3 200
			1	3600	8000	4 400
2	2			9600	28000	18400
	1	1		9600	24000	14400
		1	1	8400	20000	11600
		2		9600	20000	10400
			2	7200	20 000	12800
3	3			16800	44000	27200
	2	1		16800	40000	23 200
	1	2		16 800	36000	19 200
		2	1	15600	32000	16400
		1	2	14400	32000	17 600
4	2	2		26400	32000	25600
		2	2	24000	44000	20000

Vid beräkningen av effekten måste givetvis också hänsyn tas till den
finansiering folkpartiet föreslår. Ett borttagande av mjölksubventionerna
(vilket höjer mjölkpriset med ungefär 2 kr.) innebär ökade kostnader på
ungefär 1000-2000 kr. per år beroende på hur mycket mjölk familjen

Mot. 1984/85:3234

dricker. Sänkningen av det kommunala grundavdraget med 3000 kr. innebär
en skattehöjning med ungefär 900 kr. per inkomsttagare. Införandet av
en enhetstaxa inom den kommunala barnomsorgen ger olika effekt beroende
på vilka regler som gäller tidigare i kommunen.

För en familj med två barn i förskoleåldern blir effekterna följande (båda
föräldrarna förvärvsarbetar):

Barnbidrag, 2 st å 8 000 kr. Flerbarnstillägg, 1 st å 4000 kr. Småbarnstillägg, 2 st å 4000 kr.	16000 4 000 8000
Totalt stöd enligt Folkpartiet	28 000
Stöd enligt gällande regler 1985	-9600
Förbättring	18400
Finansiering	-3400
Nettoförbättring	ca 15000

Lägre marginaleffekter

Familjestödets utformning påverkar också den valfrihet som barnfamiljerna
har. Det nuvarande stödet kännetecknas av höga marginaleffekter,
som gör att många barnfamiljer sitter fast i den s.k. fattigdomsfällan.
Marginaleffekterna uppkommer bl. a. genom inkomstprövade avgifter och
bidrag. Bostadsbidragen och barnomsorgsavgifterna leder således till att
många barnfamiljer har marginaleffekter som är väsentligt högre än vad de
flesta övriga inkomsttagare har. Marginaleffekter på 70-80% är vanligt.
Det förtjänar att påpekas, att detta i första hand drabbar låg- och medelinkomsttagare.
I praktiken drabbas framför allt kvinnorna av dessa marginaleffekter,
som försvårar för dem att förvärvsarbeta.

Folkpartiet anser att daghemstaxorna bör vara relativt låga och enhetliga.
Det är endast med sådana taxor som det lönar sig att arbeta även för
föräldrar med små barn. En riktpunkt för taxan kan vara 8000 kr. per barn
och år. Bostadsbidragen bör frysas på den nuvarande nivån.

Med hänsyn till bostadsbidragens ogynnsamma effekter bör vi inrikta
oss på att långsamt växa oss ur systemet. Samtidigt bör det generella
stödet till barnfamiljerna höjas.

I propositionen säger statsrådet att han har erfarit att Svenska kommunförbundet
avser att utarbeta en ny rekommendation om principerna för
avgiftssättning inom barnomsorgen. Utgångspunkten för denna skall vara
att ingen på grund av sina inkomstförhållanden skall utestängas från möjligheten
att anlita den kommunala barnomsorgen.

Folkpartiets åsikt är att familjestödet till barnfamiljerna skall vara generellt
och vara så generöst att barnfamiljerna ges en rimlig levnadsstandard.
Det småbarnstillägg som folkpartiet föreslår är bl. a. avsett att täcka en del
av kostnaden för barnomsorgen.

Avgifterna till den kommunala barnomsorgen bör därför vara enhetliga
och utgå oberoende av inkomst. Detta förutsätter att avgifterna sätts på en

Mot. 1984/85:3234

relativt låg nivå. För vissa grupper kan det vara aktuellt att medge lägre
avgifter.

En enhetlig barnomsorgsavgift är dessutom enkel att administrera och
innebär att kontroll, som kan upplevas som integritetsstörande, kan undvikas.

Riksdagen bör mot denna bakgrund uttala att kommunerna bör tillämpa
enhetliga avgifter i barnomsorgen.

Barnomsorg för valfrihet

Ett kraftigt ökat familjestöd, vari ingår ett vårdnadsbidrag, syftar således
till att öka familjens möjligheter att låta någon av föräldrarna sköta
barnomsorgen. Strävandena att möjliggöra det får dock inte gå ut över de
familjer, där båda föräldrarna väljer att arbeta. Folkpartiet anser därför att
stödet till barnfamiljerna skall utgå obeskattat och vara knutet till barnen.

1 de allra flesta barnfamiljerna förvärvsarbetar båda föräldrarna. 1 många
fall arbetar en av föräldrarna - oftast kvinnan - deltid. Bland kvinnor med
1 eller 2 barn är förvärvsfrekvensen över 80%. Även bland kvinnor med 3
barn där det minsta är under 3 år är förvärvsfrekvensen så hög som 66%.

Barnomsorgen har nu byggts ut så att 286 000 barn får plats i den, varav
266000 är över ett och ett halvt år. Detta innebär att knappt hälften av alla
förskolebarn över ett och ett halvt år har plats i den kommunala barnomsorgen.
Enligt SCB:s barnomsorgsundersökning efterfrågas ytterligare
41000 platser. I propositionen beräknas utbyggnadsbehovet under perioden
1987-1991 till 55000 platser bl. a. med hänsyn till ökad kvinnlig
förvärvsfrekvens.

Utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen har således medfört att
de flesta barnen får en plats i kommunal barnomsorg efter en relativt kort
väntetid. Av SCB:s barnomsorgsundersökning framgår vidare att det 1983
var ca 60000 barn som hade privat dagmamma eller annan privat tillsyn. I
de flesta fall torde ersättningen för denna form av barnomsorg betalas
”svart”, dvs. utan att skatt och arbetsgivaravgifter erläggs. 1 takt med att
barnomsorgen byggs ut minskar denna grupp. 1980 hade 14% av alla
förskolebarn privat och betald tillsyn, 1983 hade andelen minskat till 10%.

Forén del barn sköts barnomsorgen på privat väg utan betalning. Resten
av familjerna klarar barnomsorgen själva. I en del fall förvärvsarbetar båda
föräldrarna men man klarar barnomsorgen genom att en eller båda föräldrarna
arbetar skift. Det finns också en hel del småbarnsföräldrar som
arbetar som dagbarnvårdare.

Bristen på platser i barnomsorgen begränsar familjernas valfrihet. Deras
möjligheter att förbättra sin standard med eget arbete minskar liksom
möjligheten att välja mellan olika former av barnomsorg.

Valet att anlita en ”svart” dagmamma träffas i allmänhet därför att det
inte finns något alternativ och i avvaktan på en plats i den kommunala

Mot. 1984/85:3234

barnomsorgen. Det saknas ofta möjlighet att välja form av barntillsyn inom
den kommunala barnomsorgen, och föräldrarna tvingas t. ex. acceptera en
familjedaghemsplats även om de i första hand önskar en daghemsplats och
omvänt. SCB:s undersökning visar, att den största efterfrågan finns på
daghemsplatser.

Andra alternativ såsom föräldrakooperativa daghem, daghem som drivs
av ideella föreningar, ofta med en särskild pedagogisk inriktning, har
hittills missgynnats av statsbidragssystemet. Trots detta har det under
senare år vuxit upp en hel liten flora av alternativa tillsynsformer vid sidan
av den som drivs i kommunal regi. Föräldrar startar föräldrakooperativ.
Arbetslösa förskollärare har startat daghem trots ett många gånger envist
motstånd från socialdemokratiska politiker. Det finns daghem med inriktning
på Waldorf- eller Montessori-pedagogik. Daghem har även startats av
religiösa samfund och andra ideella organisationer.

De försök att ordna alternativ barnomsorg som redan gjorts visar att det
finns mängder av initiativ, kunskap och erfarenhet ute i landet även utanför
den etablerade barnomsorgen.

I stället för att motarbeta dem som vill starta daghem och därmed också
tar på sig det tunga arbete det innebär att skaffa lokaler, personal, inredning
osv. borde stat och kommun i stället stödja och välkomna sådana
försök.

Det finns inte heller någon anledning för staten att motsätta sig att
företag driver barnomsorg. Regeringen har inte presenterat några tungt
vägande skäl för att dessa inte skall få driva daghem eller att kommunerna
inte skall få köpa barnomsorgstjänster av seriösa företag. Det skall självfallet
vara en förutsättning att barnomsorgen har en tillfredsställande kvalitet
och att den ingår i kommunens barnomsorgsplan.

Det är en häpnadsväckande omyndigförklaring av kommunalpolitikerna
att tro, att dessa skulle överlåta driften av daghemmen till företag utan att
säkerställa innehållet i barnomsorgen.

Den negativa inställning till enskilda initiativ inom bl. a. barnomsorgen
som socialdemokraterna fortfarande intar i vissa delar är en förolämpning
mot alla människor som vågat röra sig utanför den offentliga sektorns
gränser. Från socialdemokratiskt håll hävdas ofta att det inte finns några
önskemål om alternativ från konsumenternas sida utan att det är producenterna
som ställer kraven. Det är enkelt att konstatera att så inte är fallet.
Det har redan vuxit upp ett par hundra enskilda avdelningar inom barnomsorgen
med något tusental barn. Om vi öppnar möjligheter för alla alternativa
former att få statsbidrag på lika villkor bör antalet kunna öka ännu
snabbare. Det ökar konsumenternas/föräldrarnas valfrihet och möjligheter
att påverka och minskar därmed risken för felinvesteringar.

Folkpartiet anser att det är dags att myndigförklara människorna. Vi tror
att de har möjlighet att fatta kloka beslut. Låt föräldrarna välja barnomsorg
själva. Låt dem som vill starta daghem också göra det!

Mot. 1984/85:3234

Ett accepterande av alternativa barnomsorgsformer kan också innebära
en välbehövlig stimulans för den kommunala barnomsorgen. Även om
regeringen satte stopp för den verksamhet som Pysslingen avsåg att driva
har ändå den modellen stimulerat diskussionen om barnomsorgen.

Daghemsplatserna är dyra och kostnaderna har ökat kraftigt de senaste
åren. De minskade kommunala resurserna har inneburit att utbyggnadstakten
har minskat.

Kostnaderna för barnomsorgen är i allmänhet lägre i den verksamhet
som bedrivs vid sidan av den kommunala. Mer alternativ barnomsorg
innebär således att kostnaderna för barnomsorgen kan minskas.

Den som motsätter sig ett neutralt statsbidragssystem som ger stöd åt
alla former av barnomsorg på lika villkor försvårar därmed en utbyggnad.
Vi skulle snabbare få fler platser i barnomsorgen om alla alternativa former
behandlades lika. Den socialdemokratiska politiken innebär misshushållning
med ekonomiska resurser som går ut över de familjer som i dag
tvingas lösa sin barnomsorg med otillfredsställande provisorier.

Det är inte stat eller kommun som skall avgöra vilken form av barnomsorg
som barnen skall vistas i. Det valet skall göras av föräldrarna.

Statsbidragssystemet

Folkpartiet har kritiserat det nuvarande statsbidragssystemet alltsedan
det infördes 1984. Kritiken kan sammanfattas i några punkter:

o Det har missgynnat enskilda alternativ. Daghem som drivits av föräldrakooperativ
eller ideella organisationer har fått lägre statsbidrag än daghem
som drivits av kommunerna. När kommuner ville låta daghem drivas
på entreprenad av företag, lade man t.o. m. fram en särskild proposition
för att förhindra att statsbidrag utbetalades. Daghem som startas och drivs
t. ex. av några arbetslösa förskollärare får inget stöd alls, om inte verksamheten
övertas av föräldrarna eller en förening.

o Kravet för att helt statsbidrag skall utgå är att barnet vistas minst 7
timmar på daghemmet. Detta kan medföra att barn kommer att vistas
längre tid på daghem för att det skall bli berättigat till helt statsbidrag eller
att antalet barn på daghemmet ökar kraftigt. Genom att statsbidraget ges
per inskrivet barn i stället för som tidigare per plats, har det blivit angeläget
för kommunerna att skriva in så många barn som möjligt.

0 Statsbidraget till deltidsförskolan är sämre än för den övriga förskolan,
vilket bl. a. inneburit att denna verksamhet minskats på flera håll.

1 propositionen föreslås vissa justeringar av statsbidragssystemet. Regeringen
föreslår nu att barnomsorg som drivs av föräldrakooperativ eller
ideella föreningar skall ges stöd på samma villkor som kommunal barnomsorg.
Detta ser vi givetvis som ett klart framsteg. Vi kan bara beklaga att
det tog så lång tid för regeringen att inse värdet av dessa barnomsorgsformer.
När frågan behandlades i socialutskottet och riksdagen i våras var

Mot. 1984/85:3234

det helt otänkbart. Utskottsmajoriteten hänvisade bl. a. till att de enskilda
daghemmen ofta har lägre kostnader än de kommunala och att det därför
vore orimligt att ge dem samma stöd som den kommunala barnomsorgen. 1
själva verket är det givetvis tvärtom. Det är angeläget att ge dem stöd på
lika villkor bl. a. därför att verksamheten drivs billigare. Som vi redan
tidigare påpekat kan vi få fler barnomsorgsplatser om vi stödjer alternativ
barnomsorg, som i allmänhet kostar mindre.

Regeringen presenterade den nu aktuella propositionen vid en presskonferens
den 22 april, vari föreslås bl. a. att föräldrakooperativa daghem och
daghem som drivs av ideella föreningar skall ges stöd på samma villkor
som den kommunala barnomsorgen. Trots detta röstade riksdagens socialdemokrater
två dagar senare ner förslagen från bl. a. folkpartiet, som hade
samma innebörd som förslaget i propositionen.

Det är intressant att notera att detta förslag i propositionen presenteras
utan någon närmare motivering. Vi vet argumenten men det vore antagligen
för pinsamt för regeringen att nu tvingas slå hål på de argument som
framfördes så sent som för några månader sedan av socialdemokraterna i
riksdagen.

Regeringen föreslår också att halvtidsplatserna på daghemmen skall få
ett ökat statsbidrag så att skillnaderna mellan barn inskrivna på halvtid och
heltid minskar. Det finns dock stor risk för att kommunerna väljer att i
ökad utsträckning plocka in två halvtidsbarn per heltidsplats, vilket helt
enkelt utökar antalet barn som vistas på vaije avdelning till en oacceptabelt
hög nivå.

I propositionen föreslås vidare att det skall utgå ett statsbidrag per
årsarbetare även för anställda i öppen förskola och i deltidsgrupper samt
en höjning av stödet till barn i familjedaghem och ökat stöd för barn med
särskilda behov. Dessa förändringar innebär enligt vår mening förbättringar.

Folkpartiet anser att statsbidragssystemet till barnomsorgen skall ses
över i sin helhet. Det är önskvärt att kommunerna ges ett större ansvar för
barnomsorgen. På sikt bör statsbidraget därför utformas så att ett visst
bidrag utgår per barn i förskoleåldern i kommunen. Detta innebär också en
väsentlig förenkling av stödet. Kommunen bör således anförtros att disponera
medlen till barnomsorgen så att den motsvarar efterfrågan i resp.
kommun.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag till reformerat statsbidragssystem
baserat på dessa principer. I avvaktan på en större reform tillstyrker
vi de förändringar som föreslås i propositionen med den ändringen att
det skall utgå på lika villkor till kommunal barnomsorg och alla former av
enskild barnomsorg.

Riksdagen föreslår även att det tillfälliga anordningsbidraget skall utgå
även under 1985/86. Bidraget utgår med 300000 kr. per avdelning, vid
ombyggnad dock med högst 50% av de faktiska kostnaderna. Före igång

Mot. 1984/85:3234

sättning av arbetena skall arbetsförmedlingen höras. Ett anslag på 100 milj.
kr. föreslås.

Som ett led i en provisorisk ändring av nuvarande statsbidragssystem
tillstyrker vi återinförandet av ett anordningsbidrag. Vi anser det emellertid
inte rimligt att koppla stödet till den lokala situationen på byggarbetsmarknaden.
Motivet för stödet är att stimulera till utbyggnad av barnomsorgen.
Stödet bör därför utgå oavsett sysselsättningssituationen inom
byggnadssektorn. Stödet bör också utgå till alternativ barnomsorg. Vi
förutsätter att så är fallet särskilt som regeringen i propositionen intar en
positiv inställning åtminstone till vissa former av alternativ barnomsorg.

Utbyggnad så att efterfrågan tillgodoses

Riksdagen har flera gånger efterlyst en plan för den fortsatta utbyggnaden
så att efterfrågan helt kan tillgodoses. Denna begäran framfördes till
regeringen redan för två år sedan. I propositionen sägs nu att utbyggnaden
skall ske till 1991, då alla barn vars föräldrar så önskar skall kunna
erbjudas plats inom barnomsorgen.

Regeringen aviserar i propositionen också att den avser att återkomma
senast 1991 med förslag om en lagstadgad rätt till barnomsorg för alla barn.

Barn vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar skall erbjudas plats i
daghem eller familjedaghem. För övriga barn skall plats i öppen förskola
eller deltidsförskola erbjudas. Det sägs att det är naturligt att kommunerna
mer generellt öppnar deltidsgrupperna för fyra- och femåringar. Det är
glädjande att inställningen till deltidsförskolan har blivit mer positiv.

Enligt propositionen innebär detta ett behov av ytterligare 55 000 platser
på daghem eller familjedaghem och 170000 platser i den öppna förskolan
och deltidsförskolan under perioden 1987-1991.

Det exakta behovet av utbyggnad föreslås bedömas med hjälp av årliga
efterfrågeundersökningar som SCB skall genomföra. Med ledning av dessa
undersökningar skall kommunen bygga ut barnomsorgen så att en femtedel
av den icke tillgodosedda efterfrågan täcks varje år.

Folkpartiet instämmer i det mål för utbyggnaden som föreslås. Detta mål
ställde folkpartiet upp i program för familjepolitiken 1982. Däri uttalades
också ambitionen att ge alla barn över 3 år möjlighet att delta i öppen
förskola. Regeringen sänker motsvarande ambition till 4 år. Som vi tidigare
påpekat innebär emellertid regeringens kvarvarande motvilja mot vissa
former av alternativ barnomsorg att utbyggnaden försvåras. Kommunernas
kostnad för utbyggnaden bör kunna minskas väsentligt, om stödet ges
på lika villkor utan ideologiska skygglappar.

1 socialtjänstlagen finns redan en lagstiftning om rätten till förskola. I
denna sägs bl. a. att kommunen skall verka för en planmässig utbyggnad av
förskoleverksamheten och att det skall upprättas planer som avser en
period om minst fem år. Folkpartiet anser att det därutöver inte är moti

Mot. 1984/85:3234

verat att nu uttala sig om behovet av ytterligare lagstiftning. Vi anser att
kommunerna kan anförtros uppgiften att bygga ut förskolan så att efterfrågan
kan tillgodoses.

Innehållet i barnomsorgen

I propositionen redovisas vilket innehåll förskolan skall ha. Det föreslås
också, att socialstyrelsen skall ges i uppdrag att utarbeta ett pedagogiskt
program för förskolan. Kommunerna skall därefter utarbeta egna kommunala
riktlinjer för den pedagogiska verksamheten.

Det är positivt att regeringen påpekar vikten av att det finns vissa
riktmärken för vad förskolan skall ge barnen av kunskaper och färdigheter.
Vi vill här påpeka att folkpartiet flera gånger framfört att det är önskvärt
med skolstart vid sex års ålder. Detta skulle innebära att förutsättningarna
för att ge barnen dessa kunskaper och färdigheter ökade. De historiska
skäl som fanns för att skolan skulle börja vid sju års ålder finns inte längre.
Om detta genomförs krävs självfallet förändringar av bl. a. pedagogiska
riktlinjer och planerna för utbyggnaden av barnomsorgen.

I propositionen redovisas också en positiv inställning till att barnen
medverkar aktivt i arbetet i förskolan och hjälper till med dagliga sysslor
som t. ex. matlagning, disk, tvätt, städning, reparationer, trädgårdsskötsel,
växtodling och att gå ärenden. Vi hoppas att detta kan förverkligas även i
de förskolor, där socialdemokratiska politiker och vissa fackliga organisationer
motsatt sig detta.

Vi anser dock att det saknas en väsentlig del i beskrivningen av den
pedagogiska verksamheten. Vi har redan tidigare framhållit vikten av att
alternativa barnomsorgsformer stimuleras. Det gäller bl. a. verksamhet
med alternativa pedagogiska metoder. Av den beskrivning som ges i propositionen
får vi intrycket att det inte finns tillräckligt utrymme för sådana.
Vi anser att det finns ett behov av centrala pedagogiska riktlinjer. Dessa
bör dock vara relativt allmänt utformade och lämna stort utrymme för
föräldrar och personal på den enskilda förskolan att utforma verksamheten.

Vi ställer oss tveksamma till förslaget att kommunen skall utarbeta egna
pedagogiska riktlinjer. Vi tror att det finns en klar risk för att sådana kan
verka hämmande på den pedagogiska utvecklingen och medverka till att
alla förskolor stöps i samma form. Vissa riktlinjer för lokal anpassning av
de centrala riktlinjerna kan möjligen vara motiverade, men de får inte
förhindra att förskolor med alternativ pedagogik tas upp i kommunens
barnomsorgsplan. Kompetensen att konkretisera de allmänna riktlinjerna
finns i den enskilda förskolan. Den bör inte styras i detalj utan ges detta
ansvar inom vida ramar.

Vi anser att det inom den kommunala barnomsorgen bör finnas ett stort
utrymme för ideellt arbete. Vi vill också påpeka att förskolan fyller en

Mot. 1984/85:3234

viktig roll för att främja jämställdheten och att detta bör vara ett mål för
förskolans verksamhet.

Hemställan

Med stöd av det ovan anförda yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till reformerat statsbidragssystem
till förskolan i enlighet med vad som anförs i motionen,

2. att riksdagen — i avvaktan på förslag enligt yrkande 1 - beslutar
att riktlinjerna för statsbidraget till förskolan ändras så att bidrag
utgår med samma belopp oavsett om verksamheten drivs i kommunal
eller enskild regi,

3. att riksdagen uttalar att kommunerna bör tillämpa enhetliga avgifter
inom barnomsorgen i enlighet med vad som anförs i motionen,

4. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförs
om behovet av ytterligare lagstiftning för att tillgodose efterfrågan
på barnomsorg,

5. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförs
om innehållet i förskolan,

6. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförs
om kommunala riktlinjer för barnomsorgens pedagogiska innehåll,

7. att riksdagen beslutar att ge regeringen till känna vad som i
motionen anförs om anordningsbidraget,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till reformerat familjestöd
i enlighet med motionens förslag.

Stockholm den 28 maj 1985
BENGT WESTERBERG (fp)

JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)

INGEMAR ELIASSON (fp) BJÖRN MOLIN (fp)

JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)