11

Motion

1984/85:3211

Elver Jonsson och tredje vice talman Karl Erik Eriksson
Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1985/86,
m.m. (kompletteringsproposition) (prop. 1984/85:150)

Det arbetsmarknadspolitiska läget i Sverige uppvisar två sidor, en är
positiv och ljus. Fler än tidigare är förvärvsarbetande. Den goda konjunkturen
tillsammans med effektivsering av t. ex. arbetsförmedlande åtgärder i
kombination med utvidgning av de arbetsmarknadspolitiska instrumenten
har varit de främsta orsakerna till mångas möjlighet till ett eget arbete.
Vidare har tillkomsten av ungdomslagen inneburit att tusentals 18-19åringar
har kunnat sysselsättas, låt vara i begränsad omfattning.

Den andra sidan är mörk. Trots högkonjunkturen och kompletteringspropositionens
ivriga tal om att Sverige är på rätt väg uppvisar arbetsmarknadssituationen
svåra brister.

o Byggnadsverksamheten är låg och byggarbetslösheten exeptionellt hög.
o De långtidsarbetslösa ökar både i vad gäller tiden för arbetslösheten och

antalet personer som är långtidsarbetslösa.

0 Fler än någonsin tidigare står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

Efter regeringsskiftet 1982 har vi upplevt den högsta arbetslösheten i
Sverige i modern tid. Detta gäller såväl i andelen öppet arbetslösa som i
absoluta tal. I riksdagsdebatten den 28 mars i år påvisades att omkring
330 000 personer stod utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Den siffran
kan jämföras med vad som uppmättes vid motsvarande tid och motsvarnde
konjunkturläge 1980, då drygt 200 000 personer var i motsvarande situation.
Det innebär att mer än 100 000 fler än vid förra högkonjunkturen hamnat vid
sidan om den ordinarie arbetsmarknaden. Detta är mycket illavarslande!

Därför kan talet om ”Sverige är på rätt väg” inte tas till intäkt för att
regeringen gjort rätt vägval. Visserligen hävdar regeringen kraftigt behovet
av långsiktiga insatser och att den ekonomiska politiken, som enligt
regeringens egen utsago varit framgångsrik, skall vara bärande i en framtida
sysselsättningspolitik. Ur den synpnkten är det noterbart att riksbanskchefen

1 denna vecka gått ut med larmrapporter som tyder på en dramatisk nedgång
av exporten för den första delen av detta år.

Regeringens påstående att arbetslösheten torde komma att minska
ytterligare jämfört med 1984 är högst osäkert. Indirekt erkänns detta
förhållande genom att departementschefen säger i bilaga 2 s. 8 att det finns
”ett antal osäkerhetsmoment”. Hon fullföljer resonemanget med att säga att
”mot denna bakgrund göra en bedömning av behovet av ytterligare arbetsmarknadspolitiska
insatser för hela budgetåret 1985/86 är svårt”. När

Mot. 1984/85:3211

12

regeringen gör jämförelser och påstår att arbeslösheten sjunker görs
jämförelsen med de egna rekordsiffrorna från 1983 och 1984. När det gäller
byggarbetslösheten tröstar sig regeringen med att nedgången nu har brutits
och säger att sysselsättningen inom byggbranschen kunde ”varit ännu lägre".

Lägger man därtill regeringens agerande hitintills i den pågående avtalsrörelsen
tyder allt på att det är en besvärande arbetsmarknadssituation som
ligger framöver.

Grunden för all framgångsrik sysselsättningspolitik ligger i en positiv
näringspolitik och en sund samhällsekonomi. Ett viktigt komplement är
arbetsmarknadspolitiken. Då både näringspolitiken och den ekonomiska
politiken har brister kommer sjävlfallet de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
att både ha en viktig roll och dessutom sättas på hårda prov.

Regeringen har inte lyckats hålla nere arbetslösheten - inte ens i
högkonjunktur och därför är det viktigt att det finns en god beredskap för
att möta kommande svårigheter. Särskilt viktigt är att ungdomarna får en
konstruktiv sysselsättning och räddas undan sysslolöshet. Därför är större
möjligheter till gymnasieutbildning angelägen. Olika former av rekryteringsstöd
som hjälper ungdomarna in på arbetsmarknaden är värdefulla.

Den lönesättning som råder för ungdomar utan arbetslivserfarenhet är ett
hinder för att få ”första jobbet”. Därför har folkpartiet flera gånger drivit
kravet på att det skulle upprättas särskilda ungdomsavtal. Detta förutsätter
självfallet en bibehållen frihet för parterna att sluta ett sådant avtal, men
statsmakten kan genom regeringen driva på en sådan fråga och aktivt bidra
t. ex. med att justera socialförsäkringsavgifterna. Därmed skulle den tröskel
som hindrar många att få sitt eget första jobb kraftigt kunna sänkas och
underlätta inträdet på arbetsmarknaden. Den nu gällande ordningen att det
endast sker halvtidsarbete inom ungdomslagens ram ger ju syn för sägen att
inte ens staten har råd att hålla ungdomarna med full arbetsdag.

En annan viktig punkt som påtalats under många år av folkpartiet är en
förbättrad och stärkt lärlingsutbildning. Detta är viktigt både för att rädda en
del viktiga hantverksyrken men också för att säkra yrkesutbildningen inom
s. k. udda yrken. Under senare år har också från socialdemokratiskt håll
visats ett ökat intresse. Enligt vår mening är det viktigt att gå vidare och
betydligt längre. Därför bör regeringen ges i uppdrag att stärka lärlingsutbildningen.

En allvarlig obalans i arbetskraftsutbudet är bristsituationen inom
teknikeryrkena. Eftersom det handlar om långsiktiga problem och åtgärder
är det viktigt att vi snabbt och kraftfullt tar tag i en upprustning av
teknikerutbildningen. Brister i dagspolitiken kan ha långtgående negativa
följder, och därför är det viktigt att särskilt verkstadsindustrin får sina behov
tillgodosedda.

De långtidsarbetslösas situation är allvarlig. För 20 år sedan var ungefär
var tolfte s. k. långtidsarbetslös. Nu är nära var tredje arbetslös förd till
kategorin långtidsarbetslös. Bland de arbetslösa är ett stort antal också

Mot. 1984/85:3211

13

handikappade i någon form. Därför framstår kraven om handikappades
möjligheter att komma in på arbetsmarknaden som mycket centrala. En
negativ faktor är konstruktionen i det lönebidrag som utgår till enskilda
företag. Bidraget ges i en fallande skala, medan ofta handikappet har en
stigande kurva. Det vore angeläget att få en annan situation, dvs. lönebidraget
utgår i relation till handikappet. Detta bör regeringen utreda.

Det särskilda lönebidraget som introducerades under förra året har visat
sig var högst användbart men givits en för snäv ram. Trots utökningen i
tilläggsbudget III i vad gäller sådana platser borde riksdagen följa folkpartiförslaget
som väcktes i januari, dvs. fördubbla antalet med särskilda
lönebidrag.

Med anledning av det anförda vill vi föreslå

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

1. att teknikerutbildningen prioriteras starkare för att undvika s. k.
flaskhalsproblem,

2. att en ökad och förstärkt lärlingsutbildning förverkligas,

3. att de särskilda lönebidragen utökas,

4. att lönebidraget till handikappade bättre sätts i relation till
handikappet i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att regeringen engageras i arbetet för särskilda ungdomsavtal i
avsikt att underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden.

Stockholm den 9 maj 1985

ELVER JONSSON (fp)

KARL ERIK ERIKSSON (fp)