Mot. 1984/85
3206
Motion
1984/85:3206
Karin Söder m. fl.
Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1985/86,
m. m. (kompletteringsproposition) (prop. 1984/85:150)
Innehållsförteckning
I Motionens huvuddrag
II Den internationella ekonomin
III Den svenska ekonomiska utvecklingen
HI.l 1982-1984
III.2 1985-1986
IV Kompletteringspropositionen
V Centerns ekonomiska politik
V.l Sysselsättningspolitiken
V.2 Regional balans
V.3 Offentliga sektorn
V.4 Fördelningspolitiken
V.5 Skattepolitiken
V.6 Den kommunala ekonomin
V.7 Budgetpolitiken
VI Hemställan
Diagram 1
Diagram 2
I Motionens huvuddrag
Frågan är om regeringen är på rätt väg när:
- Inflationen är den näst högsta i Europa.
- Arbetslösheten är den högsta någonsin i en högkonjunktur.
- Handelsbalansen är 8 miljarder kronor sämre första kvartalet i år jämfört
med i fjol.
- Valutaflödet under årets första fyra månader är 7 miljarder kronor.
- Statsskulden på tre år vuxit med 250 miljarder kronor.
1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr3206
Mot. 1984/85:3206
2
- Det underliggande budgetunderskottet ökar.
- Landet står mitt uppe i en stor arbetsmarknadskonflikt.
Centerns ekonomiska politik består bl. a. av följande förslag:
- Avveckla löntagarfonderna.
- Balans i den offentliga sektorns finanser kräver 25 miljarder kronor i
besparingar. Vi föreslår att drygt 10 av dessa 25 miljarder kronor sparas
redan budgetåret 1985/86.
- Inflationsskydda skatteskalan. Urholkningarna av 1982 års skattereform
återställs.
- Halverad sjukförsäkringsavgift för anställda i småföretag.
- Slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital i familjeföretag.
- Konkurrensutsatta sektorn skall vara löneledande.
- Allehanda följsamhetsklausuler rensas bort ur avtalen.
- Avtalsparterna får ett större eget ansvar för kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen.
- Reglerna om samhällsfarliga konflikter bör revideras för att öka skyddet
för tredje man.
- Grundtryggheten skall prioriteras i trygghetssystemet.
- Ökad avgiftsfinansiering av vissa offentliga tjänster.
- Privata och kooperativa alternativ till de offentliga institutionerna.
- Utförsäljning av statliga företag.
- Ökad kommunal skatteutjämning med 1 miljard kronor.
- I avvaktan på skatteutjämningskommitténs förslag avvisas regeringens nya
system med progressiva skatteutjämningsavgifter.
- Nej till likviditetsindragningar. Företagen behöver pengarna till investeringar.
På den kommunala sidan bör i stället direkta besparingar ske med 4
miljarder kronor.
II Den internationella ekonomin
Efter den andra oljechocken 1979 drabbades världsekonomin åren 19801982
av den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet. Arbetslösheten steg
kraftigt i så gott som alla länder.
Sedan slutet av 1982 har den långa och djupa nedgången vänts i en klar
internationell uppgång. Detta har särskilt gällt i USA och Japan. Även i
Västeuropa har en uppgång skett även om den här varit mer dämpad.
Det amerikanska konjunkturuppsvinget har varit överraskande kraftigt.
Mot. 1984/85:3206
3
1984 ökade BNP med nästan 7 %. Drivkraften har framför allt varit en
kraftigt ökad privat konsumtion. Inflationen har trots högkonjunkturen
kunnat hållas på en låg nivå (3-4 %). Eftersom USA:s centralbank fört en
stram penningpolitik har den amerikanska realräntan kommit att ligga på en
mycket hög nivå och därigenom drivit upp dollarkursen. Den starka
inhemska efterfrågan i USA har tillsammans med den höga dollarkursen lett
till ett mycket stort underskott i den amerikanska handelsbalansen på ca 70
miljarder dollar 1984. Underskottet avspeglar en kraftig importökning som
självfallet inneburit stora exportökningar för andra länder, främst för Japan
men även för länderna i Västeuropa, t. ex. Sverige. Världshandeln har 1984
ökat med nästan 9 %.
Konjunkturuppgången har inte varit lika stark i Västeuropa som i USA.
BNP-ökningen blev 1984 i Västtyskland 2,6 %, i Storbritannien 2,5 % och i
Frankrike 1,6 %. De ekonomiskt viktigaste länderna i Västeuropa har fört
en stram finanspolitik för att få ned inflationen och minska budgetunderskotten.
Inflationen blev 1984 i Västtyskland bara 2,4 %, i Storbritannien 5,0 %
och i Frankrike 7,4 %. Detta har lett till en relativt svag utveckling av den
inhemska efterfrågan. Det kraftigaste bidraget till BNP-tillväxten har
kommit från exportsektorn, främst från exporten till USA. Den låga
inflationstakten i våra viktigaste västeuropeiska konkurrentländer innebar
att de svenska konkurrensfördelarna successivt minskade.
Under 1985 väntas en viss avmattning av den internationella konjunkturen.
I USA förutses tillväxttakten halveras till ca 3,5 %, men denna nivå
anses vara tillräckligt hög för ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet.
Någon större ökning förväntas inte i den amerikanska inflationen.
I Västeuropa förutses produktionen även i år öka med ca 2,5 %. Den
minskade exporten till USA förutses kunna kompenseras av ökade investeringar.
Stigande kapacitetsutnyttjande, goda vinstmarginaler och låg inflation
ger tillsammans bra förutsättningar för en ökning av industriinvesteringar.
Tillväxttakten i Västeuropa är emellertid knappast tillräcklig för att
minska den höga arbetslösheten (ca 10 %). Inflationstakten förväntas även i
år gå ned ytterligare.
Sammantaget måste man därför räkna med en svagare ökningstakt (ca
5 %) i världshandeln under 1985.
Slutsatsen för Sveriges del blir alltså att vi i år inte längre kan räkna med
lika god internationell draghjälp som vi fått 1983 och 1984. Det blir därför
desto viktigare att anpassa vår kostnadsutveckling till omvärlden.
III Den svenska ekonomiska utvecklingen
III.l 1982-1984
Den internationella högkonjunkturen (världshandelns tillväxt med 9 %
1984) och dollarns kraftiga uppgång (från 7:15 svenska kronor per dollar i
1 * Riksdagen 1984185.3 sami. Nr3206
Mot. 1984/85:3206
4
oktober 1982 efter devalveringen till 9:30 svenska kronor per dollar i maj
1985) har tillsammans med de två devalveringarna 1981 och 1982 givit den
svenska exporten ett klart uppsving. Under 1983 ökade exporten med 12 %
och 1984 med 8 %. Exportuppgången har lett till en markant förbättring av
bytesbalansen. För främst de stora utlandsorienterade företagen har exportökningen
medfört förbättrad lönsamhet, ökad produktion och ökade investeringar.
1982 års devalveringspolitik har otvivelaktigt haft klart negativ inverkan på
kostnadsutvecklingen. Från 1981 till 1983 sjönk den internationella inflationen
kraftigt. Fram till regeringsskiftet i oktober 1982 minskade den svenska
inflationen i samma takt som i våra konkurrentländer. Därefter delade sig
emellertid inflationskurvorna. Samtidigt som inflationen fortsatte att sjunka
ned mot 2-4 % i de för oss ekonomiskt viktigaste länderna, steg den svenska
inflationen upp mot 8-10 %. Det innebär att inflationen under de två senaste
åren konstant legat minst dubbelt så högt som i våra viktigaste konkurrentländer.
I den reviderade finansplanen 1983 lade regeringen fast ett inflationsmål
på 4 % för år 1984 och uttalade samtidigt att lönekostnadernas utveckling var
det som skulle få utslagsgivande betydelse. För att försöka påverka LO att gå
ut med måttliga lönekrav i 1984 års avtalsrörelse föreslog regeringen dels en
ytterligare urgröpning av marginalskattereformen, dels införande av kollektiva
löntagarfonder.
Regeringens uttalade huvudargument för löntagarfonderna var just att
löntagarorganisationerna, trots vinstökningarna i näringslivet, skulle begära
låga löneökningar mot att de fick ökad makt över företagen. Löntagarfonderna
avsågs därför bli den hävstång varmed den socialdemokratiska
regeringen skulle bryta upp den traditionella devalverings-inflations-spiralen.
1984 års avtalsrörelse blev dock ett samhällsekonomiskt misslyckande. På
den offentliga sektorn, där avtalen slöts först, hamnade dessa nämligen inte
bara på för hög nivå. De innehöll också olika följsamhets- och löneglidningsklausuler,
trots att regeringen mindre än ett år tidigare i kraftiga ordalag
förklarat att staten i rollen som arbetsgivare måste se till att avtalen befrias
från just sådana klausuler. Dessa följsamhetsklausuler har nu lett till en
omfattande arbetsmarknadskonflikt, eftersom regeringen våren 1985 inte
velat stå fast vid de löften man alltför lättvindigt gav våren 1984.
Både 1983 och 1984 tycks de totala lönekostnaderna inom industrin stiga
med 9-10 %. Detta är 3 % mer än genomsnittet för våra konkurrentländer
och 6 % mer än för vårt viktigaste konkurrentland Västtyskland.
Före valet 1982 framställde sig socialdemokraterna som garant för en
snabb förbättring av sysselsättningen. Man kritiserade hårt mittenregeringens
sysselsättningspolitik. I den socialdemokratiska propagandan beskrivs
nu förhållandena på arbetsmarknaden som mycket goda och med ljusnande
framtidsutsikter. Under 1984 uppgick den öppna arbetslösheten till 3,1 %,
Mot. 1984/85:3206
5
vilket i jämförelse med många andra länder är en mycket låg nivå. En
rättvisande jämförelse kräver emellertid att man beaktar såväl den öppna
arbetslösheten som antalet personer i arbetsmarknadsåtgärder. I genomsnitt
var antalet arbetssökande personer utanför den ordinarie arbetsmarknaden
1984 drygt 335 000, varav öppet arbetslösa 136 000. Detta innebär att totalt
var 1984 närmare 8 % av arbetskraften utanför den ordinarie arbetsmarknaden,
vilket är nästan jämförbart med arbetsmarknadsläget i Västeuropa i
övrigt. Motsvarande antal 1982 var drygt 277 000 (eller drygt 6 %), vilket
innebär att 1984 var nära 60 000 personer fler öppet arbetslösa eller föremål
för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Socialdemokraterna drev efter regeringstillträdet 1982 upp de statliga
utgifterna så kraftigt att dessa ökade med 40 miljarder kronor på ett enda
budgetår (1982/83 jämfört med 1981/82). Samtidigt ökade statens budgetunderskott
med nästan 20 miljarder kronor till rekordsiffran 87 miljarder
kronor. Genom att öka underskottet så drastiskt under sitt första regeringsår
skapade man möjligheter att därefter minska underskottet något. Till detta
har bidragit att högkonjunkturen och devalveringen medfört att det krävts
mindre industristöd. De för höga löneökningarna har inneburit ökade
skatteinkomster. Alla tänkbara skatter har höjts. Nya skatter har tillkommit.
75 skatter har höjts med totalt ca 30 miljarder kronor, sedan socialdemokraterna
tillträdde regeringsmakten hösten 1982.
Någon minskning av statens utgifter genom strukturella besparingar har
däremot ej skett. I stället har ett antal engångsförstärkningar och bokföringstekniska
åtgärder skett som förbättrar det kassamässiga underskottet.
Sammantaget kan noteras att statsskulden ökat från 340 miljarder kronor
vid regeringsskiftet 1982 till för närvarande 586 miljarder kronor. (Se
diagram 1.) Vid regeringsskiftet var statens utlandsskuld i aktuell valuta 83
miljarder kronor. Nu har statens utlandsskuld stigit till 148 miljarder kronor.
Bara räntan på utlandslånen plus valutakursförlusterna beräknas 1985/86 bli
nästan 30 miljarder kronor.
Om statens utlandsskuld fördelas på alla landets drygt 8 miljoner invånare
blir utlandsskulden per person ca 18 000 kr. Sedan 1982 har den skulden ökat
med 8 000 kr., således inte långt ifrån en fördubbling på bara tre år.
Den svenska nationens totala utlandsskuld (inkl. företagens) är nu nästan
200 miljarder kronor.
III.2 1985-1986
Det allvarligaste hotet mot den svenska ekonomin är att regeringen inte
lyckats få bukt med den höga svenska inflationstakten, trots att detta i tre år
varit regeringens uttalade huvudmålsättning för den ekonomiska politiken.
1981: ”Den ekonomiska politiken måste inriktas på att snabbt och
påtagligt ta ner kostnads- och prisstegringen i Sverige”. (Punkt 1 i En plan
för återhämtning i socialdemokraternas krisprogram Framtid för Sverige.)
Mot. 1984/85:3206
6
1982: ”Jag framhöll tidigare att Sverige löper risken att hamna i en
devalveringscykel, där vi med jämna mellanrum misslyckas med kostnadsoch
prisläget och tvingas till nya nedskrivningar av kronan. Ur den
synpunkten är 1983 ett kritiskt år. Det är inflationsutvecklingen under de
närmaste åren som avgör om vi kan framgångsrikt genomföra övriga delar av
politiken.” (K.-O. Feldt i valbroschyren Ett handfast och konkret program.)
1983: ”En nödvändig förutsättning för att den inledda politiken skall bli
framgångsrik, är att den höga inflationen som rått i vårt land under ett
decennium nu bryts Om den inflationstakt på ca 10 % som med smärre
variationer rått under en lång följd av år i Sverige inte nedbringas till en
väsentligt lägre nivå, kommer devalveringens positiva effekter att elimineras
inom ett par år.” (Reviderade finansplanen 1983.)
1984: ”För egen del vill jag understryka att det är av yttersta vikt att
inflationen dämpas snabbt och kraftigt. Låga pris- och löneökningstakter är
nödvändiga för att en god konkurrenskraft skall kunna bevaras och
sysselsättningen garanteras på längre sikt.” (Proposition 1984/85:40 om
riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt.)
Men inflationen har envist vägrat att gå ned ”snabbt och påtagligt”. Den är
fortfarande (april 1985 -8,2 %) högre än vid regeringsskiftet (september
1982 -7,6 %). Och än allvarligare är att den svenska inflationen ligger
dubbelt eller t. o. m. tredubbelt så högt som i våra viktigaste konkurrentländer.
Sverige har västvärldens näst högsta inflation, efter det kroniskt
inflationistiska Italien (se tabell).
Aktuell inflationstakt i ett antal industriländer
(12-månadersförändring)
Japan 1,6 %
Holland 2,4 %
Västtyskland 2,5 %
USA 3,7 %
Canada 3,7 %
Schweiz 3,9 %
Belgien 5,5 %
Storbritannien 6,1 %
Frankrike 6,4 %
Sverige 8,2 %
Italien 8,8 %
Regeringen förutspår fortfarande att inflationen under loppet av 1985 skall
stanna vid 3 %. Prisnivån har redan (15 april) stigit med 2,2 %. Det är0,l %
högre än motsvarande tid förra året när slutsiffran i december blev 8,2 %.
Efter det att 1,9 % uppnåtts redan i februari införde regeringen i panik
prisstopp den 8 mars. Prisstopp har av alla vetenskapliga undersökningar
visats inte kunna varaktigt pressa ned inflationen. Även 1984 hade vi några
månaders prisstopp utan att det hindrade att den slutliga inflationen närmast
blev mer än dubbelt så hög som regeringens dåvarande inflationsmål på 4 %.
T. o. m. regeringen själv medger prisstopps illusoriska karaktär: ”Ett
Mot. 1984/85:3206
7
prisstopp är naturligtvis ingen åtgärd sorn långsiktigt förmår att hålla tillbaka
pris- och kostnadsökningarna.” (Reviderade finansplanen s. 7.) Men prisstoppet
passar väl in i det som tycks vara regeringens allmänna strategi,
nämligen att försöka skjuta problemen framför sig åtminstone till andra sidan
valet. På samma sätt har man ju i den nu aktuella avtalskonflikten försökt få
kompensationskrav som gäller 1984 att vältras över till 1986.
Devalveringen har nu efter ett antal år med klart högre inflationstakt i
Sverige än i konkurrentländerna urholkats, precis som förutspåddes i 1983
års reviderade finansplan, så mycket att Sverige börjar tappa marknadsandelar.
Redan 1984 började de svenska marknadsandelarna sjunka (reviderad
nationalbudget s. 45) och de flesta ekonomer förutspår att så kommer att ske
i accelererad fart under 1985. Exporten har under första kvartalet i år sjunkit
med ca 5 % i volym jämfört med motsvarande period förra året. Eftersom
importen samtidigt ökat kraftigt (ca 8 % i volym) har detta sammantaget lett
till en dramatisk försämring av den svenska handelsbalansen. Överskottet
har sjunkit från 9,4 miljarder kronor första kvartalet i fjol till 1,6 miljarder
kronor under januari-mars i år. (Se diagram 2).
Arbetslösheten
I mars 1985 var fortfarande andelen pesoner utanför den ordinarie
arbetsmarknaden nära 330 000 personer. (Se tabell nedan.)
mars 1982 mars 1985
Arbetslösa 124 000 129 000
I arbetsmarknadsåtgärder 154 400 198 200
Totalt 278 400 327 200
Den socialdemokratiska regeringen försöker dölja att man i praktiken har
misslyckats med att i en högkonjunktur nedbringa arbetslösheten till en nivå
där den förutvarande mittenregeringen lyckades hålla den trots den djupa
lågkonjunkturen.
Budgetunderskottet
Enligt den reviderade finansplanen kommer det underliggande budgetunderskottet
att öka budgetåret 1985/86 med ca 1 miljard kronor. En jämförelse
med det sista budgetåret 1981/82 som mittenregeringen hade ansvar för visar
att det underliggande budgetunderskottet sedan dess ökat med ca 5 miljarder
kronor.
Med hjälp av bl. a. bokföringsteknik och optimistiska antaganden lyckas
regeringen uppvisa att det kassamässiga underskottet sjunker från 69
miljarder kronor budgetåret 1984/85 till 61 miljarder kronor 1985/86. I
budgetförslaget för 1985/86 flyttas t. ex. bostadsfinansieringen på drygt 8
miljarder kronor ut ur budgeten. Sedan budgetpropositionen i januari har de
1 * * Riksdagen 1984/85.3 sami. Nr 3206
Mot. 1984/85:3206
8
beräknade skatteinkomsterna för 1984/85 ökat med 4 miljarder kronor,
främst på grund av att lönerna i samhället stigit snabbare än tidigare
beräknat. Därutöver har riksbankens inleveranser till statskassan höjts från 4
miljarder kronor till 7 miljarder kronor. Detta beror på de stora ränteöverskott
som riksbanken får när företag och kommuner tvingas att till ränta långt
under marknadsräntan placera likviditet på bundna riksbankskonton.
Posten Beräknat tillkommande utgiftsbehov netto har i de reviderade
finansplanerna sedan 1977 beräknats till följande:
miljarder kronor
1977 5
1978 8
1979 4
1980 6
1981 5
1982 6
1983 5
1984 6 (12)'
1985 1
1 Av bokföringstekniska skäl.
Tabellen visar att årets siffra sannolikt är alldeles för lågt tilltagen.
Statsskuldräntorna
För att därutöver ytterligare pressa ned den officiella siffran för 1985/86 års
budgetunderskott har räntorna på statsskulden beräknats minska från 75,5
miljarder kronor 1984/85 till 73,8 miljarder kronor 1985/86 trots att
statsskulden ökat med ca 70 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas
hur regeringens beräkningar över statsskuldräntorna för budgetåret 1984/85
utvecklats i olika finansplaner:
Beräknad räntekostnad 1984185, miljarder kronor
Finansplanen januari 1984 65,0
Reviderade finansplanen april 1984 60,5
Finansplanen januari 1985 70,6
Reviderade finansplanen april 1985 75,5
Tilläggas kan också att statsskuldräntorna höjts med 20 miljarder kronor,
12 miljarder kronor resp. 15 miljarder kronor under de tre budgetår den
nuvarande regeringen haft ansvar för.
Sparandet
Hushållssparande är nere på rekordlåg nivå. Sparkvoten pendlar kring
± o-nivån medan genomsnittet för OECD-området är +9%. Det är
utomordentligt angeläget, att åtgärder snabbt vidtas för att öka hushållens
sparande. Ett höjt hushållssparande har stor betydelse inte bara för
samhällsekonomin, utan också för den enskilde. Ett personligt sparkapital
Mot. 1984/85:3206
9
ökar den egna handlingsfriheten, ökar oberoendet och ger en ökad trygghet
mot ekonomiska påfrestningar.
Slutsats
Slutsatsen av analysen över den svenska ekonomiska utvecklingen måste
bli att devalveringen inte tycks ge bestående resultat. Regeringen har
misslyckats på det helt avgörande området, inflationsbekämpningen. Detta
bäddar för stora svårigheter i den annalkande konjunkturavmattningen om
den nuvarande trenden håller i sig.
På finanspolitikens område har regeringen valt de lätta åtgärderna men
väjt för mer strukturella besparingar när det gällt att minska budgetunderskottet.
Man har inte tagit till vara de relativt goda åren 1983-1984.
Regeringen har misslyckats att få ned inflationen, minska arbetslösheten och
reducera det underliggande budgetunderskottet. Den nuvarande arbetsmarknadskonflikten
kommer ytterligare att förvärra situationen. För att
resultatet av avtalsrörelserna skall bli förenliga med ekonomisk stabilitet
krävs att staten agerar med kunnande och kompetens. Den nu pågående
konflikten visar att så ej skett.
Sammantaget blir resultatet att den regering som har ansvaret efter valet
tvingas att verkställa de svåra och nödvändiga besluten i ett sämre konjunkturläge
och med långt sämre förutsättningar än den nuvarande regeringen
hade 1982.
IV Kompletteringspropositionen
Kompletteringspropositionen inleds med den socialdemokratiska valslogan
”Sverige är på rätt väg”. Regeringen har uppenbarligen beslutat sig för
att ge kompletteringspropositionen valbroschyrens form. Detta har också
präglat propositionens innehåll. Lovorden över den egna framgången
svallar. Kurvorna har tillrättalagts. Språkliga glidningar finns på åtskilliga
ställen. På detta sätt har en förskönad bild (en Potemkinkuliss) skapats i
stället för en saklig redovisning av Sveriges ekonomiska läge och av
regeringens ekonomiska politik.
Det allvarligaste är emellertid inte själva skönmålningen, utan att den
riskerar att allvarligt undergräva svenska folkets krismedvetande. I ambitionen
att vinna höstens val försvårar man för den regering, som efter valet
måste ta obekväma politiska beslut för att lösa den svenska ekonomins mer
grundläggande problem.
Särskilt anmärkningsvärt är att en ny kurvritningsteknik införts. Den
vedertagna metoden innebär att man av en kurva kan se skillnad på utfall och
prognos. Det första är ju fakta, det andra tro, kanske t. o. m. bara hopp.
Eftersom regeringen hoppas på en god ekonomisk utveckling under valåret
1985, ger kurvorna sken av att förbättringar, som i realiteten bara är
Mot. 1984/85:3206
10
förhoppningar, redan har materialiserats i verkligheten. Som exempel kan
nämnas kurvorna över industrins investeringar (prop. s. 6), arbetslösheten
(s. 20) och budgetsaldot (s. 32).
Närbesläktade är följande exempel på språkliga glidningar:
- ”De mest betydelsefulla resultaten hittills är: - att bytesbalansen vänts
till nära jämvikt 1984 och 1985.” (prop. s. 1; understrykningarna är våra).
- ”Beräkningarna visar att vi i stort sett följer balansalternativets (i 1984 års
långtidsutredning; vår anm.) bana” (prop. s. 5).
- ”1 hög grad bidragande (till det lägre budgetunderskottet; vår anm.) har
varit de steg som tagits för att bryta automatiken i utgiftsutvecklingen.”
(prop. s. 9).
Det första påståendet är inte bara anmärkningsvärt därför att 1985
betraktas som ett avslutat år, utan än mer därför att statistiken för årets första
kvartal pekar på en kraftigt försämrad handelsbalans. Exportens överskott
över importen har sjunkit från 9,4 miljarder kronor det första kvartalet i fjol
till endast 1,6 miljarder kronor samma tid i år. Trots denna mycket negativa
utveckling har prognosen över handelsbalansen 1985 skrivits upp från + 17,8
miljarder kronor i finansplanen till + 22,7 miljarder kronor i den reviderade
finansplanen. För övrigt är statistiken för 1984 osäker. Riksbanken redovisar
visserligen i sina beräkningar ett överskott i bytesbalansen på 1 miljard
kronor, men SCB:s motsvarande beräkningar visar ett underskott på 7
miljarder kronor.
Det andra påståendet blir också anmärkningsvärt när det jämförs med den
faktiska prisutvecklingen. En av LU -84:s grundförutsättningar för balansalternativet
var ju att snabbt och drastiskt få ner inflationen. Enligt LU -84
borde inflationsutvecklingen bli 6,6 % för 1984 och 3 % för 1985 (genomsnitten
mellan åren 1983/84 och 1984/85 avsågs). För 1984 blev det 8,8 % och för
1985 kommer det att bli 5,5 %, om inflationen december-december stannar
vid regeringens mål 3 %. Eftersom inflationen högst sannolikt blir betydligt
över 3 % under årets lopp lär genomsnittssiffran mellan åren 1984/85 bli
uppemot 7 %.
Slutligen det tredje påståendet om minskad automatik. I Reviderade
finansplanen 1983 aviserades krafttag mot automatiken i statsutgifterna: ”En
central åtgärd blir därför att med kraft begränsa den automatiska ökningen i
statsutgifterna.” (s. 63). Då (budgetåret 1983/84) styrdes 84,8 % av statens
totala utgifter av olika former av automatik. För budgetåret 1985/86 räknar
regeringen (långtidsbudgeten s. 47) med att motsvarande siffra skall bli
85,0 %. Om endast de utgifter beaktas som styrs av fullständig automatik så
var de 1983/84 60,7 % av statsutgifterna exkl. statsskuldräntor. 1985/86
beräknas de bli 61,7 %.
Mot. 1984/85:3206
11
V Centerns ekonomiska politik
V.l Sysselsättningspolitiken
Den svenska industrin exporterar hälften av sin produktion. Därför är
Sverige oerhört beroende av en liberal världshandelspolitik och har sedan
länge varit stark motståndare till olika former av protektionism. Detta kräver
emellertid av oss att vi också har en generös attityd mot import. Sammantaget
innebär detta att en stor del av sysselsättningen inom det svenska
näringslivet är beroende av att vi kan hålla en god internationell konkurrenskraft
såväl på export- som importmarknaden.
Inflation och löner
Avgörande för att Sverige skall kunna behålla sin internationella konkurrenskraft
är dels inflations- och löneutvecklingen, dels näringslivets produktivitet.
På den första punkten har som ovan visats Sverige misslyckats grovt
det senaste decenniet. Vi har därför hamnat i en inflations- och devalveringsspiral.
Dessa tendenser har inte förbättrats utan snarare förvärrats de senaste
åren. För att bryta sig ur spiralen krävs en genomtänkt och konsekvent
antiinflationspolitik.
För det första krävs lägre lönekostnadsutveckling för att få ned inflationstakten
. Den nuvarande avtalsmodellen har visat sig år efter år generera högre
lönepåslag än som varit förenligt med bevarad konkurrenskraft. Därför
behövs nu ett antal förändringar:
- Regeringen anger i god tid de samhällsekonomiska förutsättningarna för
avtalsrörelsen.
- Hörnstenen i en trovärdig ekonomisk politik måste vara en fast växelkurs.
Helt avgörande är att en sådan linje manifesteras i sådana former att den
får full trovärdighet hos arbetsmarknadens alla parter.
- Den konkurrensutsatta sektorn måste ovillkorligen vara löneledande.
- Allehanda följsamhetsklausuler måste bort ur avtalen.
- Marginalskatterna får ej skärpas utan behöver snarare sänkas. Därför
krävs en inflationsskyddad skatteskala. Eftersom höga nominella lönepåslag
framtvingas av höga marginalskatter är inflationsbekämpningen det
viktigaste argumentet för sänkta marginalskatter.
- Avtalsparterna bör få ett större eget ansvar för kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringarna.
Detta innebär emellertid inte att de arbetslösa skall få
lägre ersättning.
- Skyddet för tredje man vid konflikt på den offentliga arbetsmarknaden
måste förbättras. Reglerna om samhällsfarliga konflikter bör revideras,
och ett övergripande organ för bedömning av en konflikts samhällsfarlighet
bör tillskapas.
- Inom vissa områden kan det bli aktuellt att pröva ett system med fast
Mot. 1984/85:3206
12
budget där verksamhetens omfattning kan påverkas direkt om löneutvecklingen
blir för snabb (ett cash-limit-system).
För det andra har en minskning av statens budgetunderskott en avgörande
roll i inflationsbekämpningen. Budgetunderskottet är inflationsgenererande
dels genom att det innebär en likvidisering av den svenska ekonomin, dels
genom att dess finansiering driver upp den allmänna räntenivån.
För det tredje är det nödvändigt att hejda de ständiga skatte- och
avgiftsökningarna. Dessa svarar sammantagna för en betydande del av
inflationen. Ett stopp för skatte- och avgiftshöjningar skulle också öka
statens trovärdighet gentemot det övriga samhället när det gäller inflationsbekämpningen.
Investeringar, vinster och ränta
För att hålla en hög produktivitet krävs en hög investeringstakt i
näringslivet. De i propositionen föreslagna likviditetsindragningarna avvisas
därför. Företagen behöver pengarna för investeringar.
Avgörande för investeringsnivån är att näringslivet har en tillfredsställande
lönsamhet samt att den allmänna räntenivån hålls låg. Räntan måste ligga
klart lägre än vinstnivån. Annars styrs riskkapital till olika sorters penningplaceringar
i stället för till industriinvesteringar. Den svenska räntenivån är
starkt beroende av den internationella. Möjligheterna för Sverige att föra en
självständigare räntepolitik är beroende dels på vårt behov av utlandsupplåning,
dels på statens behov av att låna till budgetunderskottet. Stärks den
svenska konkurrenskraften samtidigt som budgetunderskottet minskar,
förbättras förutsättningarna att sänka den svenska räntan. Centerns allmänna
ekonomiska politik syftar som ovan nämnts till en förstärkning av det
svenska näringslivets konkurrenskraft och till ett minskat statligt budgetunderskott.
Löntagarfonder
De kollektiva löntagarfonderna har direkt negativ inverkan på viljan till
nysatsningar. Vem vill starta nytt eller öka satsningen om hotet om successiv
socialisering är ständigt närvarande? Löntagarfonderna har inte heller
inneburit att friskt kapital tillförts näringslivet. I stället har medlen gått till de
tidigare kapitalägarna i form av aktieköp på börsen. Fondsystemet har också
inneburit att små framgångsrika företag, och därmed potentiellt sysselsättningsskapande,
har dränerats på kapital som antingen placerats i statsskulden
(riksobligationer, statsskuldväxlar m. m.) eller tillförts högteknologiska
storföretag, där sysselsättningsökningen per tillförd krona ofta är mycket låg.
Mot. 1984/85:3206
13
Arbetande kapital
Företagsskattekommittén har i ett betänkande (Ds B 1981:13) föreslagit
att arbetande kapital i mindre och medelstora företag i princip skall undantas
från förmögenhetsbeskattning. Kommitténs förslag bör snarast genomföras.
Ett slopande av förmögenhetsskatten skulle kraftigt förstärka företagens
soliditet och därmed överlevnadsförmåga.
Sänkt sjukförsäkringsavgift
Den höga sjukfrånvaron på många större arbetsplatser är alltfort ett stort
problem och medför att anställda i och ägare till många småföretag med
väsentligt lägre sjukfrånvaro tvingas subventionera de större företagen. Den
höga avgiftsbelastningen innebär en av de allvarligaste hämmande faktorerna
för de små företagens utveckling. Åtgärder måste nu vidtas för att komma
till rätta med småföretagens orättvisa avgiftssituation. Med tanke på att
sjukfrånvaron är väsentligt lägre i småföretag och bland egenföretagare
anser vi att sjukförsäkringsavgiften för dessa bör sänkas med ett belopp
motsvarande 5 % av avgiftsunderlaget för högst 15 anställda.
Den yrkesmässiga rörligheten måste öka. Marginalskatterna får inte vara
så utformade att de hämmar människors vilja att byta arbete.
Enligt vår mening bör sysselsättningsproblemen lösas med den typ av
offensiva åtgärder som här skisserats i stället för med ökade AMS-insatser.
Vi har därför föreslagit att en viss del av arbetsmarknadsmedlen överförs till
offensiva åtgärder.
Någon ny och mer framåtsyftande inriktning av sysselsättningspolitiken
ges inte i kompletteringspropositionen. De konkreta åtgärderna denna gång
ärmycketfå. Svårigheterna med nytänkandet framgår bl. a. klart av förslaget
om ökat stöd till månadsresor och starthjälp för byggnadsarbetare i avsikt att
öka den geografiska rörligheten bland dessa.
Vi har i annat sammanhang påtalat den felaktiga inriktning arbetsmarknadspolitiken
har fått och understrukit att denna måste vara ett komplement
till en aktiv industri-, närings-, regional- och glesbygdspolitik, inte tvärtom.
Det är väsentligt att sysselsättning i första hand skapas inom ramen för den
ordinarie arbetsmarknaden.
De åtgärder som vi från centerpartiet förordat för att ge ungdomar arbete
är ett konkret exempel på detta. Åtgärder för att komma till rätta med
ungdomsarbetslösheten har i centrala avseenden fått en felaktig inriktning.
Insatserna borde ha inriktats mer på att ge ungdomar större möjligheter att få
arbete inom enskilt näringsliv och småföretagsamhet i någon form av
yrkespraktikplatser. Huvudregeln borde ha varit att alla ungdomar skall ha
heldagsarbete.
Vidare har vi påtalat nödvändigheten av att småföretagens potentiella
utvecklingsmöjligheter tillvaratas. Åtgärder i syfte att främja den mindre
företagsamheten är den bästa åtgärden för att skapa nya jobb och därmed
Mot. 1984/85:3206
14
minska behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Utvecklingen efter
regeringsskiftet 1982 har inneburit att den offensiva närings- och industripolitik
som då inletts förbytts i en passiv arbetsmarknadspolitik med hög
arbetslöshet trots kontinuerligt ökande arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
I vår partimotion 1984/85:647 har vi lagt ett antal förslag, som ger
arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken ett innehåll och bl. a. pekat på skilda
stimulansåtgärder i syfte att skapa förutsättningar för långsiktigt fasta jobb.
Vi har krävt att regeringen senast i samband med kompletteringspropositionen
skulle återkomma med förslag i enlighet med de intentioner vi
presenterat. Detta har inte skett, vilket är djupt beklagligt med tanke på den
höga arbetslöshet som för närvarande råder. Vi vidhåller därför de förslag
som väcktes i motionen.
V.2 Regional balans
En politik för regional balans är en nödvändig del i en ekonomisk politik
med syfte att skapa god ekonomisk utveckling och full sysselsättning. De
grundläggande balansproblemen i vår ekonomi kan inte lösas om inte
produktionsförutsättningar i form av mänskligt kunnande, råvaror och andra
naturtillgångar samt gjorda samhällsinvesteringar kan tas till vara över hela
landet. Särskild regionalpolitisk betydelse har jord- och skogsbruket.
En aktiv regionalpolitik måste bidra till att människor i alla delar av landet
får likvärdiga möjligheter till arbete, service och god miljö. Regionalpolitiska
hänsynstaganden måste därför tas inom samtliga samhällsområden.
Systemet med regionalt differentierade arbetsgivaravgifter bör vidareutvecklas.
Även järnvägar utanför de tättbefolkade regionerna bör utvecklas i
stället för att avvecklas. Länsvägar och enskilda vägar måste få en större
andel av väganslagen. Det regionala flyget bör utvecklas genom en generös
koncessionsgivning till mindre flygbolag. All åkermark bör brukas. Högre
utbildning, inte minst på dataområdet, bör erbjudas även utanför de
traditionella universitetsorterna. Satsningen på inhemska förnyelsebara
energikällor måste fullföljas. Likvärdiga möjligheter till social service och
sjukvård måste finnas över hela landet. Den kommunala skatteutjämningen
bör förstärkas.
De små företagens ökade växtkraft hänger inte minst samman med
utvecklingen på elektronik- och dataområdet. Under senare tid har en rad
tekniskt mycket avancerade småföretag vuxit upp. Samtidigt finns det starka
tendenser till att flertalet sådana företag koncentreras till några få platser i
landet i närheten av de tekniska högskolorna. För att nå den spridning som är
nödvändig för att säkerställa en geografiskt mer balanserad utveckling bör
det övervägas att helt eller delvis befria de utvecklingsföretag som nyetableras
utanför storstäderna och huvudorterna i resp. län från arbetsgivaravgifter.
Mot. 1984/85:3206
15
V.3 Offentliga sektorn
Utgångspunkten för den offentliga sektorns kraftiga utbyggnad har varit
högt ställda krav på solidaritet och rättvisa. I Sverige har vi i stor politisk
enighet byggt ut offentliga transfereringssystem för att ge goda livsvillkor
även för gamla, sjuka, arbetslösa, handikappade och socialt utslagna. Vi har
byggt ut skolväsendet, sjukvården och äldreomsorgen så att människor kan
få utbildning och vård oavsett ekonomisk ställning eller bostadsort. Förändringar
i det moderna samhället - kvinnornas ökade inträde på arbetsmarknaden
- har också ökat kraven på en av samhället tillhandahållen barnomsorg.
Utgifterna har emellertid nu blivit så stora att den totala offentliga sektorn
uppvisar ett enormt underskott; detta trots att Sverige har världens högsta
skattetryck. Det är inte längre möjligt att ytterligare höja skattetrycket. En
sådan politik skulle få allvarliga sidoeffekter i form av t. ex. minskad
arbetsvilja. Det framstår därför som en tvingande nödvändighet att lösa de
offentliga uppgifterna inom en lägre kostnadsram.
Socialdemokraterna har med sin devalverings- och inflationspolitik valt att
skjuta budgetproblemen på framtiden trots att den högkonjunktur vi nu i två
år upplevt direkt borde motivera målmedvetna anpassningsåtgärder. Men
skall man komma till rätta med de mer långsiktiga problemen i statens
finanser krävs strukturella besparingar. Sådana måste enligt centerns
uppfattning ske utifrån en fördelningspolitisk helhetssyn som innebär att
samtidigt som besparingar sker i mer generellt utgående transfereringar,
måste förstärkningar ske för dem som har svårast att ekonomiskt klara
besparingarna. Detta innebär att grundtrygghetsprincipen måste bli vägledande.
När ett socialt påbyggnadssystem utöver grundtryggheten inte bygger
på enskilda människors valmöjlighet blir det lätt ett system som förlorar
anknytningen till verkligheten, dvs. nationens totala produktionsresultat.
Det är vad vi har upplevt här i landet när rekordåren väl ebbat ut och den
ekonomiska tillväxten stannat upp. En samhällsekonomi som inte längre tar
hänsyn till den reella resurstillväxten har förlorat sin fördelningspolitiska
inriktning och drabbar de ekonomiskt svaga i samhället, de som verkligen
behöver grundtryggheten.
En ökad avgiftsfinansiering av offentliga tjänster kan leda till både högre
effektivitet och större rättvisa. Det förutsätter emellertid i sin tur att
ekonomiskt svaga grupper är tillförsäkrade en grundtrygghet, som gör det
möjligt för alla att utnyttja samhällets tjänster. Självfallet måste skilda
principer gälla för avgiftssättning på sociala resp. tekniska tjänster. En ökad
avgiftsfinansiering har betydelse både för efterfrågestyrning och som finansieringskälla.
Det ökade avgiftsuttaget får emellertid inte leda till totalt sett
högre uttag. Helt klart är att den dominerande delen av de offentliga
utgifterna även framgent måste finansieras skattevägen.
Högre effektivitet skulle sannolikt kunna uppnås om mer konkurrens
tillåts inom den offentliga sektorns verksamhetsområde genom att privata
och kooperativa lösningar ges ökad möjlighet att erbjuda alternativ till de
Mot. 1984/85:3206
16
offentliga institutionerna. Som exempel kan nämnas kommunernas tekniska
verksamhet men även daghem, vårdhem och läkarcentraler. En självklar
förutsättning är att servicens kvalitet inte får försämras. Verksamheten
måste bedrivas inom de ramar som samhällets beslutande organ ställer upp.
Ett ytterligare medel för att öka valfriheten och servicen måste vara att
satsa på småskaliga lösningar. De stora institutionerna har inte visat den
effektivitet som teoretiska beräkningar förutskickat.
Under de senare åren har det inom den statliga sektorn blivit allt vanligare
med företag som konkurrerar med vanliga privata företag. Detta har dels
skett inom statsföretagskoncernen, dels i form av dotterföretag till de statliga
verken. All erfarenhet visar att konkurrensutsatta företag sköts effektivast i
privat regi. Vi föreslår därför att en långsiktig utförsäljning av statliga företag
påbörjas.
V.4 Fördelningspolitiken
En förutsättning för ett modernt demokratiskt samhälles utveckling är att
välståndet fördelas på ett rättvist sätt. Alla måste ha en ekonomisk
grundtrygghet, detta gäller särskilt vid ålderdom, sjukdom, handikapp och
arbetslöshet. Möjligheter till god sjukvård och utbildning bör gälla för alla
medborgare.
Stat och kommun måste ta det grundläggande ansvaret för att resurserna
fördelas så att alla kan känna ekonomisk trygghet och få tillgång till vård och
omsorg. Det sociala välfärdssystemet måste samtidigt utformas så att man tar
till vara de välståndsbildande krafterna och ger människor ökade möjligheter
att ordna sitt liv efter egna förutsättningar och önskemål.
Fördelningspolitiken har misslyckats i flera grundläggande avseenden.
Arbetslöshet och prisstegringar har varit avsevärt högre än regeringens egna
anmälda ambitioner och angivna målsättningar. Devalveringen hösten 1982
har förstärkt inflationsutvecklingen och omfördelat tillgångar till personer
med reala värden.
För att inte ytterligare öka de sociala och ekonomiska klyftorna i samhället
måste fördelningspolitiken enligt centerpartiets uppfattning få ett i viktiga
avseenden förändrat innehåll:
1. Återkommande starkt omfördelande devalveringar måste undvikas.
Det förutsätter samhällsekonomiskt ansvariga löneavtal inom tillgängliga
ramar. Företagens utdelningspolicy måste präglas av samma synsätt. Kompensationstänkandet
på avtalsmarknaden måste mönstras ut. Staten har som
arbetsgivare ett särskilt ansvar.
2. En hård utgiftsgranskning är nödvändig inom hela den offentliga
verksamheten, såväl för gamla som nya utgifter. Automatiskt verkande
utgiftssystem begränsas. Effektiviteten främjas bl. a. genom rationalisering,
ökad konkurrens och avgiftsbeläggning av tjänster, men utan att göra avkall
på grundtrygghet och likvärdig service.
Mot. 1984/85:3206
17
3. Intäktshöjande engångsåtgärder, t. ex. försäljning av statliga bolag
eller delar av affärsdrivande verk, bör bidra till att hejda den statliga
skuldsättningen och därmed minska räntebördan i budgeten.
4. Samhällets inkomstöverföringar måste tillgodose kravet på grundtrygghet
samt värna om dem som har de största behoven och om barnfamiljernas
ekonomiska villkor. Nödvändiga begränsningar måste inriktas på de högsta
nivåerna. Med en solidarisk fördelning mellan sektorer och branscher kan en
ökad finansiering med avgifter införas i arbetslöshetsersättningen.
5. Skatterna skall utgå efter bärkraft. Den statliga skattepolitiken bör
syfta till att skapa förutsättningar för en mer likvärdig beskattning över hela
landet, bl. a. genom den kommunala skatteutjämningen. Marginalsbeskattningen
lindras för vanliga inkomsttagare främst genom en harmonisering av
skatte- och bidragssystem. 1982 års skattereform fullföljs.
6. En aktiv regionalpolitik och livskraftiga areella näringar är nödvändiga
förutsättningar för att skapa likvärdiga levnadsförhållanden i olika delar av
landet, också i glest befolkade områden.
Den allmänna försäkringen har mer och mer blivit en försäkring mot
inkomstbortfall. Grundskyddet har relativt sett försvagats. Skillnaderna i
förmåner har ökat. Människor utan förvärvsinkomster hamnar lätt vid sidan
av alla försäkringsförmåner. Detta gäller inte minst de många som ställs utan
arbete och på så sätt får ett svagare socialförsäkringsskydd. De grundläggande
förmånerna för barnfamiljer, sjuka, arbetslösa och pensionärer behöver i
flera fall räknas upp.
Besparingar i de offentliga utgifterna har i den politiska debatten ibland
ställts emot en rättvis fördelningspolitik. Man har då i regel jämfört
effekterna på utgiftsnedskärningarna på enskilda hushåll med ett läge där
över huvud taget ingenting förändras. Det är naturligtvis helt orealistiskt. På
sikt skulle en politik där budgetunderskottet tillåts växa innebära ett direkt
hot mot Sveriges ekonomi och därmed den grundläggande förutsättningen
för välfärden. Vi vill alltså understryka att besparingspolitiken inte står i strid
med en rättvis fördelningspolitik utan i stället är en förutsättning för att en
sådan uthålligt skall kunna bedrivas.
V.5 Skattepolitiken
Centerns utgångspunkt för skattepolitiken är dels att skatt skall betalas
efter bärkraft, dels att skattesystemet skall stimulera arbete, sparande och
investeringar. Höjningar av det totala skatteuttaget kan inte lösa några
samhällsekonomiska problem.
Skattepolitiken skall i flera avseenden positivt medverka i stabiliseringen
och restaureringen av Sveriges ekonomi. Marginalskatterna och marginaleffekterna
skall sänkas. Det är en förutsättning för ökade insatser i arbetslivet.
Det är också en förutsättning för att löneutvecklingen skall kunna hållas
inom ekonomins strikta ramar.
Mot. 1984/85:3206
18
Skattepolitiken måste bedrivas långsiktigt. Det är nödvändigt därför att
olika aktörer inom det ekonomiska livet skall veta vilka förutsättningar som
gäller också på längre sikt. Utan sådana besked finns betydande risk att de
kompenserar sig i förtid för olika eventualiteter. Ju ryckigare och nyckfullare
statens ageranden är desto större skäl finns att söka förtida kompensationer.
Regeringen har brustit grovt i skattepolitiken i dessa avseenden. Åter skall
inflationen okontrollerat få driva upp marginalskatterna. Återigen kommer
kortsiktiga förslag såsom exempelvis skatterabatten om 600 kr., vilken
enbart skall utbetalas under valåret. Allt mer blir skattepolitiken ett
instrument i den egna valkampanjen genom särregler där skatteförändringarna
siktar in sig på löntagarna men diskriminerar pensionärer, småföretagare,
bönder, kulturarbetare m. fl. grupper. Detta gäller också förslaget om
schablonavdrag vid taxeringen.
Centerpartiet har motsatt sig en sådan politik. Vi har i stället lämnat
förslag till en skattepolitik som kan förenas med rättvisa och ett långsiktigt
saneringsarbete av landets ekonomi. Våra förslag har bl. a. inneburit
följande riktlinjer, vilka vi anser vara nödvändiga som grund för den
ekonomiska politikens utformning.
• Basenheten för skatteskalan skall återställas till den nivå som var avsedd i
1982 års skattepolitiska beslut. Från denna nivå skall fullt inflationsskydd
gälla framöver.
• Den kommunala skatteutjämningen måste utvecklas så radikalt att det
också i realiteten finns förutsättningar för en utjämnad kommunal
utdebitering.
• Skatteskalan i skikten omedelbart över den s. k. brytpunkten (18-21) skall
återställas till den ursprungligt avsedda.
• De stora marginaleffekter som uppkommer genom kombinationen av en
progressiv skatteskala och inkomstprövade bidrag och avgifter måste
begränsas. Beroende på dessa kan barnfamiljer också i låga inkomstlägen i
mycket liten utsträckning påverka sin ekonomi genom ökade inkomster.
• Centerpartiets grundinställning är att baslivsmedel inte bör belastas av
moms. Tekniskt sker det enklast genom en återbetalning av momsen på
vissa väl definierade basvaror. För närvarande gäller detta för mjölk. Det
är angeläget att i en framtid återgå till momsåterbäring också på basmaten i
övrigt. Det nuvarande systemet fungerar smidigt utan krångel och
byråkrati. Skulle emellertid andra partier i riksdagen driva igenom beslut
att minska eller t. o. m. helt slopa den nuvarande återbäringen måste andra
lösningar prövas, däribland en direkt differentiering av momsen.
Alla olika krafter som påverkar det ekonomiska utfallet i landet måste
samverka för att utvecklingen skall kunna ledas i rätt riktning. Bland det allra
viktigaste är att de enskilda medborgarnas ekonomiska beteende bringas i
god överensstämmelse med de samhällsekonomiska målen. Skattesystemet
är det politiska medel som kraftigast påverkar människors ekonomiska
Mot. 1984/85:3206
19
handlande. Därför är det av avgörande betydelse för möjligheterna att uppnå
ekonomisk balans i Sverige att skattesystemets ”styreffekter” är de ur
samhällsekonomisk synvinkel riktiga. Styr skattesystemet folks handlande i
fel riktning, mot ökad konsumtion och improduktiva investeringar, riskerar
alla övriga ekonomiska insatser att bli ett ”slag i luften”. Mot denna
bakgrund har den progressiva utgiftsskatten kommit att framstå som ett
intressant alternativ till det nuvarande inkomstskattesystemet.
Huvuddragen i utgiftsskatten ligger i linje med centerns grundläggande
värderingar om jämlikhet, resurshushållning och decentralisering. Ambitionerna
att med hjälp av skatterna främja jämlikheten kan inte bara bevaras
genom att utgiftsskatten liksom inkomstskatten är progressiv. De får också
större möjligheter att slå igenom i praktiken eftersom möjligheterna till
skattemanövrer, nolltaxering och skattefusk minskar. Att småspararna å ena
sidan gynnas och att beskattningen av stora kapitalvinster å andra sidan
beskattas hårdare överensstämmer också med centerns ideologi.
Vi anser dock att det, utan att föregripa utredningens slutliga ställningstagande,
borde vara möjligt att göra förändringar i de gällande skattereglerna
för att uppnå några av de fördelar som ett helt genomfört utgiftsskattesystem
erbjuder. I enlighet härmed har centerpartiet lämnat förslag om s. k. privata
investeringskonton där det genom skattereduktion i praktiken blir möjligt till
skattefritt sparande för start av företag. Detta kan utvecklas också till annat
småsparande.
Skattepolitikens utformning är av stor betydelse för småföretagens
utveckling och överlevnad. Småföretagen är starkt påverkade av olika
skatteregler, inte minst genom de psykologiska effekter som skatter medför.
I det lilla företaget där ägaren själv är verksam spelar skatteuttaget en
förhållandevis större roll än i ett stort företag med oftast passiva ägare.
Därför föreslår vi i en särskild partimotion angående beskattningsfrågor för
företag och jordbruk bl. a. att förmögenhetsskatten slopas på arbetande
kapital, att ett avgiftsfritt bottenbelopp på egenföretagares inkomst införs,
att sjukförsäkringsavgifter för små- och egenföretagare sänks och att
forskningsavdraget återinförs.
Utöver ovannämnda skattefrågor, som direkt berör produktionslivet, vill
vi också särskilt framhålla vikten av att den statliga fastighetsskatten slopas.
Vi har i en utförlig partimotion (1984/85:63) motiverat vårt motstånd med att
skatten höjer skattetrycket, inte tas ut efter bärkraft, är orättvis samt
konserverar det nuvarande subventionssystemet på bostadssidan.
V.6 Den kommunala ekonomin
Den kommunala sektorn är den samhällssektor som vuxit mest under
1970-talet. Trots en gradvis neddragning av den kommunala konsumtionsökningen
har den tagit i anspråk mer än hälften av resurstillväxten den senaste
tioårsperioden. Till stor del förklaras den ökade kommunala konsumtionen
Mot. 1984/85:3206
20
av att kommuner och landsting fått ta över uppgifter från staten. Även de
demografiska förändringarna har haft viss betydelse.
Den kommunala sektorn har som helhet betraktad en god likviditet (ca 30
miljarder kronor). Den finansiella ställningen varierar emellertid mycket
mellan olika kommuner och landsting. Aktuella beräkningar av KEAgruppen
tyder på att en ytterligare förstärkning av den kommunala ekonomin
kan komma att ske under 1986. Mot den bakgrunden har regeringen
föreslagit att den likviditetsindragning som ovan nämnts inte bara skall gälla
företagen utan även kommuner och landsting. För den kommunala sektorn
beräknas likviditetsindragningarna 1986 bli drygt 4 miljarder kronor. Nackdelen
med regeringens förslag är att det innebär att man skjuter frågan om en
minskad finansiell överföring från staten till kommunsektorn framför sig till
1988, när medlen får lyftas. Centerns förslag i vår ekonomiska partimotion i
januari innebar att en direkt besparing för staten på ca 4 miljarder kronor
borde ske redan 1986. I vårt förslag betonas att den minskade finansiella
överföringen måste kombineras med en minskad statlig detaljreglering av
kommunernas och landstingens verksamhet, så att möjligheterna till lokala
anpassningar ökar.
Vårt förslag består för det första i att någon kompensation inte bör utgå för
borttagandet av den kommunala beskattningen av juridiska personer. I och
med att regeringen nu för sin del föreslår en inskräning av kompensationen
med 250 milj. kr. så får vårt förslag netto en helårseffekt på 1 550 milj. kr. För
att minska effekterna för de kommuner som har svårast att bära den
uteblivna kompensationen anser vi att den extra skatteutjämningen bör
höjas med 200 milj. kr.
Den andra delen av vårt besparingsförslag är att det kommunala skatteunderlaget
minskas med 2 % för såväl kommuner som landsting. Detta innebär
en minskad finansiell överföring från staten till kommunerna med ca 1,4
miljarder kronor och till landstingen med 1,0 miljarder kronor.
Ett avgörande inslag i strävandena att stärka den kommunala självstyrelsen
och att effektivisera den kommunala verksamheten måste bli en
begränsning av kostnadsdrivande statlig reglering. De specialdestinerade
statsbidragen som i dag utgår till ca 90 olika kommunala och landstingskommunala
verksamheter, belöper sig sammantaget till ca 40 miljarder kronor.
Strävan bör vara att etappvis omfördela dessa resurser till ett system med
generellt utgående statsbidrag med skatteutjämnande effekt. Med ett sådant
system skulle lokala och regionala anpassningar underlättas, samtidigt som
en regional utjämning skulle ske mellan kommuner och landsting med god
resp. svag skattekraft.
Skillnaderna i kommunalskatt har ökat kraftigt under senare år. I de mest
extrema fallen skiljer sig skatteuttaget med 8:28 kr., dvs. 8 280 kr. vid en
inkomst på 100 000 kr. Eftersom de högsta kommunalskatterna ofta drabbar
folk i låg- och medelinkomstlägen är det utomordentligt angeläget att minska
skillnaderna genom en förstärkning av skatteutjämningen.
Mot. 1984/85:3206
21
Förutom det redan etablerade skatteutjämningssystemet har vi också ett
inomregionalt utjämningssystem i Stockholmsområdet.
Regeringen har därutöver nu föreslagit ett tredje system med ett nytt
progressivt avgiftssystem på kommuner och landsting för att delfinansiera
den kommunala skatteutjämningen. Avgiftsnivån föreslås för 1986 bli 0:14
kr. per skattekrona i de flesta fall, men i tre kommuner föreslås den bli resp.
5:14 kr. per skattekrona, 6:14 kr. per skattekrona och 8:14 kr. per
skattekrona. Centern anser att ett eventuellt införande av ett nytt finansieringssystem
bör anstå till dess att skatteutjämningskommittén presenterat
sitt slutbetänkande. I avvaktan därpå avvisar centern nu regeringens förslag
och hänvisar till det förslag vi lade i januari. Detta innebär en förstärkning av
den kommunala skatteutjämningen med 1 miljard kronor. Reglerna för
skatteutjämningen bör utformas så att denna miljard tillfaller de kommuner
som har de besvärligaste ekonomiska villkoren. Därvid bör beaktas den
genomsnittliga inkomsten för kommuninvånarna, ålderssammansättningen,
samt köld- och avståndsfaktorn.
Vi anser definitivt att ett rättvist skatteutjämningssystem bör baseras på
skattekraften och ej på beskattningsnivån. De kommuner som trots god
skattekraft fått hög kommunalskatt på grund av att de ådragit sig stora
kommunala utgifter bör självfallet ej premieras för detta av staten. Detta är
ytterligare ett skäl till att vi avvisar regeringens förslag som kommer att ge
extra skatteutjämningspengar även till flera kommuner med god skattekraft.
Vi föreslår att den förstärkta skatteutjämningen bör finansieras genom att
de specialdestinerade statsbidragen till kommunerna fr. o. m. den 1 januari
1986 minskas med 3 % jämfört med statsbudgetens förslag.
För vissa kyrkliga kommuner har slopandet av den kommunala beskattningen
av juridiska personer blivit särskilt besvärande eftersom de kyrkliga
kommunerna regelmässigt är betydligt mindre än primärkommunerna. Vi
anser därför att hela beloppet 170 milj. kr. bör återgå till kyrkofonden att
användas dels till den ordinarie kyrkliga skatteutjämningen. dels till en extra
skatteutjämning i de fall borttagandet av den kommunala beskattningen av
juridiska personer slår särskilt hårt. Detta innebär en förstärkning med 97
milj. kr. för 1986 eftersom regeringen tidigare skurit ned med 85 milj. kr. och
nu skär ned med ytterligare 12 milj. kr.
V.7 Budgetpolitiken
Det stora statliga budgetunderskottet är ett allvarligt hot mot den svenska
ekonomin. Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under 1980-talet
måste därför bli att få balans i den offentliga sektorns finanser. Eftersom
skattehöjningar inte är någon framkomlig väg är en minskning av de
offentliga utgifterna nödvändig.
Med den inriktning som i motionen skisserats med satsning på näringslivets
vitalitet och på social grundtrygghet finns det förutsättningar att skapa en
Mot. 1984/85:3206
22
bättre budgetbalans utan att höja skattetrycket. Budgetunderskottet bör
successivt reduceras till ca 35 miljarder kronor för att balans skall uppnås i
den offentliga sektorns totala finansiella sparande.
Vårt budgetförslag i januari innebar ett jämfört med regeringens förslag
lägre budgetunderskott på ca 9-10 miljarder kronor, beroende på hur man
bedömer möjligheterna att få avsättning för aktier vid utförsäljning av
statliga företag. Sedan i januari har vi i motioner om energipolitiken (528
milj. kr.), trafikpolitiken (250 milj. kr.) och särskild skattereduktion (ca
2 000 milj. kr.) gjort ytterligare besparingar på totalt ca 2 800 milj. kr.
jämfört med regeringen. I en motion om livsmedelspolitiken har vi emellertid
satsat ca 400 milj. kr. mer än regeringen. I propositionen om förenklad
självdeklaration ådrog sig regeringen en budgetbelastning på ca 4 000 milj.
kr. I vår anslutande partimotion godtog vi höjningen av sparavdraget (750
milj. kr.) och borttagande av avdragsbegränsningen på reseavdraget (ca 400
milj. kr.). Därutöver föreslog vi å ena sidan ett lägre schablonavdrag på 1 000
kr. jämfört med regeringens 3 000 kr., men å andra sidan återinförande av
fullt inflationsskydd i inkomstskatteskalan. Dessa olika förslag går finansiellt
ungefär jämnt upp (1988 övervältras en betydande del av kostnaderna för
regeringens förslag på den kommunala sektorn).
I kompletteringspropositionen har regeringen i avsnittet om den kommunala
ekonomin föreslagit indragningar från kommunerna och landstingen
med 1 135 milj. kr. genom en speciell skatteutjämningsavgift på 14 öre.
Regeringen har vidare föreslagit att dra in 50 milj. kr. från 3 kommuner och
överföra dem till 13 andra. Det senare förslaget är finansiellt neutralt. Vi har
avvisat båda förslagen i avvaktan på skatteutjämningskommitténs förslag.
Till den kommunala skatteutjämningen har vi tillfört 97 milj. kr. Slutligen
har regeringen i kompletteringspropositionen delvis anammat vårt förslag att
inte utge kompensation till kommunerna för den slopade beskattningen av
juridiska personer. Vårt förslag i denna del innebär därför numera relativt
regeringen en budgetförstärkning på 250 milj. kr. mindre än i januari.
Sammantagna innebär dessa förändringar att budgetunderskottet med
regeringens förslag blir ytterligare ca 900 milj. kr. större jämfört med
centerns samlade förslag än som var fallet i januari.
VI Hemställan
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen,
3. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till lag om inbetalning
på likviditetskonto under budgetåret 1985/86,
4. att riksdagen beslutar godkänna vad som i motionen anförts om
inriktningen av den kommunalekonomiska politiken,
Mot. 1984/85:3206
23
5. att riksdagen ger regeringen i uppdrag att föreslå en minskad
finansiell överföring till kommunerna i enlighet med vad som
anförs i motionen,
6. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till bidrag till
kommunerna med anledning av avskaffandet av kommunala
företagsbeskattningen,
7. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till lag om skatteutjämningsavgift,
8. att riksdagen beslutar avslå regeringens begäran om bemyndigande
(yrkande 9 i reviderade finansplanen) att för år 1986 utge extra
skatteutjämningsbidrag i enlighet med vad finansministern förordat,
9. att riksdagen beslutar att till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna
m. m. för budgetåret 1985/86 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett i förhållande till regeringens förslag med 575 milj. kr.
förhöjt förslagsanslag på 12 142,5 milj. kr.,
10. att riksdagen beslutar att till Vissa ersättningar till kyrkofonden för
budgetåret 1985/86 under trettonde huvudtiteln anvisa ett jämförbart
med regeringens förslag med 91 milj. kr. förhöjt anslag på
176 851 000 kr.
Stockholm den 9 maj 1985
KARIN SÖDER (c)
BERTIL JONASSON (c)
GUNNEL JONÄNG (c)
BRITTA HAMMARBACKEN (c)
KARL BOO (c)
NILS G. ÅSLING (c)
GUNILLA ANDRÉ (c)
GUNNAR BJÖRK (c)
i Gävle
ANDERS DAHLGREN (c)
KJELL A. MATTSSON (c)
OLOF JOHANSSON (c)
TAGE SUNDKVIST (c)
ARNE FRANSSON (c)
BERTIL FISKESJÖ (c)
Mot. 1984/85:3206
24
Diagram 1
Statsskuldens utveckling 1982-1985
Miljarder kr
600
500
400
300
Budgetårs
slut
Mot. 1984/85:3206
25
Diagram 2
Sw^i h*ri(falibilin{ 1983. 1934 och 19B6
Ackumulerade .Tlnadsvartfcn IrSn Iren borjin Miljarder kr. Löpande prtier
Miljarder kr
26
12
" ■ 1 |
. — |
■ ■ i i ✓ ✓ |
\ N V i |
I |
* / / / / |
* |
l |
1 1 |
' j ! 1983 ✓ ! , x' y' \ i ,/ i-* |
64
—
J FMAMJJASONO
Manad
Källa: SCB