Motion
1984/85:3203
Lars Werner m. fl.
Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1985/86,
m. m. (kompletteringsproposition) (prop. 1984/85:150)
Inledning
I kompletteringspropositionen upprepar regeringen sin tes från 1985 års
budgetproposition att ”Sverige är på rätt väg”. Som underlag för detta
påstående anförs att bytesbalansen vänts från ett stort underskott till nära
jämvikt, att en industriell expansion inletts, att sysselsättningsläget förbättrats
och arbetslösheten nedbringats, att budgetunderskottet har minskat, att
kommunernas ekonomi förbättrats, att inflationstakten dämpats och att
”saneringen av den svenska ekonomin kunnat göras utan ingrejjp i det sociala
välfärdssystemet”.
Samtidigt erkänner regeringen att den svenska ekonomins kris ännu inte är
övervunnen. Men om man håller fast vid den tillämpade ekonomisk-politiska
strategin ”blir det möjligt att fullt ut häva de ekonomiska obalanserna och
lägga grunden för en långsiktig snabb tillväxt”. För att nå målen full
sysselsättning, stabil tillväxt och en rättvis fördelning av levnadsstandarden
måste enligt regeringen inflationsbekämpningen ställas i centrum för den
ekonomiska politiken.
Vad regeringen underlåter att betona är bl. a. att arbetslösheten - trots
högkonjunkturen - fortfarande är högre än något år under 1970-talet, att
inflationstakten är högre än i de länder med vilka jämförelse vanligen sker
och att den starka vinstökningen och över huvud taget ”förbättringen” av det
ekonomiska läget skett på bekostnad av starkt nedpressade reallöner. Det
finns därigenom ingen stabil grund för ett fortsatt uppsving, ännu mindre för
en stabil tillväxt och en rättvis fördelning av levnadsstandarden.
Den ekonomisk-politiska strategin
Den strategi för den ekonomiska politiken som den tillträdande socialdemokratiska
regeringen valde i oktober 1982 har den själv velat karakterisera
som en tredje väg mellan åtstramning och expansion. I kompletteringspropositionen
beskrivs den ekonomisk-politiska strategin på följande sätt:
Den tredje vägen innebär i stället en kombination av åtgärder för att
stimulera ekonomins utbudssida och hålla tillbaka den inhemska efterfrågan
genom en stram ekonomisk politik. Genom en kraftig förbättring av de
svenska företagens konkurrenskraft har det likväl varit möjligt att öka den
efterfrågan som riktas mot svenska produkter - såväl på exportmarknaderna
1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr3203-3205
Mot. 1984/85:3203'
2
som på den svenska marknaden. Därmed har det blivit möjligt att expandera
produktion, investeringar och sysselsättning, samtidigt som bytesbalans och
statsbudget kan förbättras. Det blir med andra ord möjligt att både arbeta
och spara sig ur krisen.
De frågor som måste ställas är emellertid vilka som arbetat och vilka som
haft möjlighet att spara, vilka tendenser som gynnats genom stimuleringen av
ekonomins utbudssida och vilka som drabbats genom att den inhemska
efterfrågan hållits tillbaka, hur den kraftiga förbättringen av de svenska
företagens konkurrenskraft åstadkommits och vad som är den andra sidan av
denna ekonomiska politik, om den genomförda politiken ökat förutsättningarna
för en stabil tillväxt, full sysselsättning och en rättvis fördelning av
levnadsstandarden eller om den försvårat att nå dessa mål.
Avgörande för den ökning av export, produktion och investeringar som
ägt rum har varit dels den kapitalistiska högkonjunkturen, dels den kraftiga
devalveringen av den svenska kronan, dels nedpressningen av reallönerna. I
den reviderade finansplanen sägs att de svenska företagens relativa exportpriser
i år beräknas ligga ca 6 % lägre än 1981 och de relativa lönekostnaderna
per producerad enhet ca 20 % lägre. ”Lönsamheten i den svenska
industrin har vidare under senare år ökat mer än i andra OECD-länders
industrier.” Detta bör ses mot bakgrunden av att lönernas andel av
förädlingsvärdet inom industrin starkt minskat - från 84,8 % år 1978 till
67,6 % år 1984. Reallönerna efter skatt har minskat med 9,4 % från 1981 till
1984. Av statistiska centralbyrån nyligen redovisade uppgifter visar sänkning
av reallönerna såväl mellan 1983 och 1984 och mellan 1982 och 1984 för såväl
industriarbetare som statsanställda och primärkommunalt anställda. Den
enda grupp som under dessa perioder kunnat öka sina reallöner är
industritjänstemännen.
Det ”uppsving” som enligt regeringen karakteriserat svensk ekonomi
under de senaste åren har alltså till betydande del åstadkommits genom att
arbetslönerna hållits tillbaka till fördel för kapitalets profiter. Fördelningen
av såväl inkomster som förmögenheter har blivit mera ojämn. Klassklyftorna
har ökat. Detta är ingen ovanlig företeelse i kapitalistiska samhällen under
högkonjunkturperioder. Dock brukar vanligen under sådana perioder även
reallönerna kunna öka. På denna punkt skiljer sig alltså utvecklingen i
Sverige under de senaste åren från vad som tidigare varit ”normalt”.
I kompletteringspropositionen sägs att ”resursanvändningen vridits om i
rätt riktning”, varmed avses att nästan hela tillväxten av den totala
produktionen och industriproduktionen mellan 1982 och 1984 använts till
ökad nettoexport och till att öka investeringarna. Detta betraktelsesätt torde
vara mycket kortsynt. Genom att konsumtionen så starkt hållits tillbaka till
förmån för export och investeringar har den grundläggande balansen i den
svenska ekonomin rubbats ännu mera än som i och för sig är vanligt under
kapitalistiska högkonjunkturer. Resultatet blir att nästkommande ekonomiska
kris sannolikt kommer snabbare och blir djupare än annars skulle varit
fallet.
Mot. 1984/85:3203
3
Det bör också anmärkas att den förda regeringspolitiken icke utmärkts av
strävan att lägga andra värderingar än de kapitalistiska s. k. lönsamhetsmässiga
till grund för den ekonomiska utvecklingen. Avgörande för vad som
produceras är alltjämt de kapitalistiska företagens profitutsikter. Behovsoch
miljöhänsyn får icke leda produktionen. Förutsättningarna för att nå
målen full sysselsättning, stabil tillväxt och rättvis fördelning av levnadsstandarden
har icke skapats.
I motion 1984/85:1582 om den ekonomiska politiken har vänsterpartiet
kommunisternas syn på den ekonomisk-politiska strategin utförligt framlagts.
Enligt denna syn måste den ekonomiska politiken innehålla följande
element, som bör vara påbörjade eller genomförda inom en överskådlig
framtid:
1. Den ekonomiska politiken måste utformas så att den motverkar
transnationalisering och industriutflyttning och skapar förutsättningarna för
en mera nationellt oberoende och självständig politik och utveckling.
(Åtgärder mot kapitalexporten lika väl som mot utländska kapitals uppköp i
svenskt näringsliv, bredare länderspridning av utrikeshandeln osv.)
2. Den ekonomiska politiken måste bryta den långsiktiga tendensen till en
växande reservarmé av arbetslösa med syfte att trygga allas rätt till arbete.
(750 000 nya arbetstillfällen måste skapas fram till år 2000 dels i ett statligt
industriprogram, dels i den offentliga sektorn, nationalisering av affärsbanker
och stora finansinstitut, löntagarfonderna byggs ut och demokratiseras
osv.)
3. Den tekniskt-vetenskapliga omvälvningen måste ställas under samhällelig
kontroll och de arbetandes inflytande. (Den dataelektroniska industrin
under nationell kontroll, facklig vetorätt vid introduktion av ny teknik,
övergång till 6 timmars arbetsdag påbörjas under 1980-talet osv.)
4. De senaste årens trend att de lönarbetande får en minskad andel av det
samlade produktionsresultatet, samtidigt som landets överklass berikats på
ett historiskt nästan enastående sätt, måste brytas. (Ny skattepolitik baserad
på produktionsfaktorskatt och statligt-kommunal enhetsskatt, hårdare beskattning
av kapital och förmögenheter, nej till statlig inkomstpolitik riktad
mot löneökningar, förbilligande av livsmedel i första hand genom att
momsen på mat slopas osv.)
5. Landets ekonomi måste utvecklas i varsamhet mot de ekologiska
sambanden och vår livsmiljö. (Sparsamhet och återvinning, försurning och
skogsdöd stoppas, kemi- och plastsamhällets risker undanröjs, avvecklingen
av kärnkraften genomförs, satsning på alternativa energikällor osv.)
Utsikterna för 1985
I sin översikt av den internationella utvecklingen under 1985 hävdar
regeringen i den reviderade finansplanen att en relativt stabil tillväxt i
industriländerna förefaller sannolik. Samtidigt nämns dock vissa problem
Mot. 1984/85:3203
4
sammanhängande med den fortsatt ojämna fördelningen av tillväxten, de
därigenom uppkomna betalningsobalanserna och den amerikanska dollarns
höga kurs.
Vår bedömning är att regeringen underskattar motsättningarna och
problemen. Arbetslösheten kommer med största sannolikhet att vara fortsatt
mycket hög i Västeuropa. De stora arbetslöshetsarméerna i de flesta
västeuropeiska länder är uttryck inte blott för en stagnation i den ekonomiska
utvecklingen, utan för en djupgående kris som verkar förstörande på hela
folkhushållningen och de sociala relationerna i de berörda länderna. Från
USA har nyligen rapporterats en avmattning i den ekonomiska utvecklingen
och prognoser om en mycket låg tillväxttakt under den närmaste perioden.
Den konstlat höga nivån för USA-dollarn kan knappast bli bestående under
längre tid och den nödvändiga anpassningen kan ske i former som skapar
stora problem både i USA och i andra länder.
Sveriges internationella beroende på det ekonomiska området har kraftigt
ökat under 1970-och hittills under 1980-talen. Det är ett beroende både av de
internationella storföretagen och av den ekonomiska politik som förs i andra
kapitalistiska länder. (För en utförlig framställning av denna process se
rapporten Sveriges internationella beroende framlagd av vpk:s 90-talsgrupp.)
Två viktiga företeelser i detta sammanhang är dels de svenska företagens
stora investeringar i utlandet, dels det ökade utländska ägandet av företag i
Sverige. De av riksbanken beviljade tillstånden för direkta investeringar
utomlands har ökat kraftigt-från 1,1 miljarder kronor 1970 och 3,8 miljarder
1980 till 15 miljarder L984. Ökningen har fortsatt under den gångna delen av
1985. De totala svenska investeringarna i utlandet är emellertid avsevärt
större än dessa siffror. Den stora tillväxten av den till utlandet förlagda delen
av svenskägd industri hämmar dels utvecklingen av näringslivet inom
Sverige, dels ökar den också det svenska näringslivets beroende av utlandet.
Även det ökade utländska ägandet av svenska företag- mellan 8 och 10 % av
det totala aktievärdet på Stockholms fondbörs beräknas ligga i utländska
händer - betyder ett ökat svenskt beroende av vad som sker i utlandet.
Regeringen förefaller att underskatta detta beroende, som ju också tar sig
uttryck i den amerikanska embargopolitikens försök att styra svensk
utrikeshandel och därmed utvecklingen av näringslivet i Sverige. Det är
enligt vår mening nödvändigt med en fast och målmedveten nationell politik
för att så långt möjligt minska Sveriges ekonomiskt-politiska beroende av
utvecklingstendenser och maktgrupper utanför landet.
Det ökade beroendet betyder att utrymmet för en självständig utveckling
och en självständig ekonomisk politik har minskat. Detta ökar osäkerheten i
förutsägelserna om den sannolika ekonomiska utvecklingen under återstoden
av 1985. Regeringens prognos att arbetslösheten skall minska och
prisstegringen begränsas till 3 % förefaller knappast väl underbyggd.
Mot. 1984/85:3203
5
Den ekonomiska politikens inriktning på olika områden
Sysselsättningspolitiken. Även med reservation för olika metoder att
beräkna den totala verkliga arbetslösheten intar Sverige ett gynnsamt läge
jämfört med de flesta övriga kapitalistiska länder. Men de uppnådda
resultaten är icke tillräckliga och kan dessutom lätt gå förlorade. Det är
sålunda mycket osäkert om ökningen av sysselsättningen inom industrin med
ett par tiotal tusen representerar en vändning i den utveckling som på några
år berövade Sverige i runt tal 100 000 arbetstillfällen inom industrin. Med
den politik gentemot kommunerna som föreslås i kompletteringspropositionen
är det mycket osäkert om den förutsedda sysselsättningsökningen kan
komma till stånd inom den offentliga sektorn.
Vi anser att ytterligare insatser måste göras för att hindra en försämring av
läget på arbetsmarknaden och för att bringa ned arbetslösheten. Det
avgörande är emellertid att få till stånd en sådan förändring av den
ekonomiska politiken och näringspolitiken, att ett statligt industriprogram
utarbetas och börjar genomföras tillsammans med en planmässig utbyggnad
av den offentliga sektorn på det sätt och med de målsättningar som anförts i
vpk:s motion om den ekonomiska politiken.
För budgetåret 1985/86 föreslår vi en uppräkning av anslaget till sysselsättningsskapande
åtgärder för att minska arbetslösheten och motverka negativa
effekter av en konjunkturnedgång. Hösten 1984 satsades 1,7 miljarder på
sysselsättningen, men för budgetåret 1985/86 har regeringen prutat bort
motsvarande insats. Vpk föreslår därför att anslaget för sysselsättning räknas
upp med 1 750 milj. kr. och att dessa skall gå till kommuner och landsting för
att skapa nya och fasta arbetstillfällen.
Skattepolitiken. Som den mest betydande förändringen inom skattepolitiken
under de senaste åren framhåller regeringen den sänkning av marginalskatterna
som genomförts. I kompletteringspropositionen framhålls:
Reformen av inkomstbeskattningen syftar, liksom en del andra skattepolitiska
åtgärder som har vidtagits eller föreslagits, till att sänka skatten på
arbete, sparande och andra produktiva insatser. I gengäld har skatten på
konsumtion höjts.
Även om den i skattereformen ingående minskningen av det skattemässiga
värdet av underskottsavdragen för höginkomsttagarna haft en progressiv
verkan, måste summan av verkningarna av de genomförda förändringarna
betraktas som regressiv. Eller med andra ord - den genomförda skattepolitiken
har gett de största fördelarna till de högre inkomsttagarna. Denna
innebörd ligger ju för övrigt alltid i varje höjning av skatten på konsumtion.
I redogörelsen för skattepolitiken finns en del ideologiska inslag, som
förtjänar att noteras eftersom de betecknar ytterligare avsteg från traditionell
socialdemokratisk idétradition. Att sparande betraktas som en ”produktiv
insats” måste sålunda betraktas som anmärkningsvärt. Detsamma gäller
Mot. 1984/85:3203
6
tankegången att ett av målen i skattepolitiken bör vara ”likformighet i
beskattningen av produktionsfaktorerna arbete och kapital” uppnått genom
en sänkning av bolagsskatten!
Vad som främst karakteriserat utvecklingen på skattepolitikens område
under den socialdemokratiska regeringen sett mot bakgrund av tidigare
löften är att ingen omläggning av beskattningen skett genom införande av en
produktionsfaktorskatt. I avsnittet nedan om kommunernas ekonomi utvecklas
vpk:s krav om övergång till produktionsbeskattning och statskommunal
enhetsskatt.
Fördelningspolitiken. I stället för att redovisa de faktiska förändringarna i
fördelningen av inkomster och förmögenheter i landet under den förflutna
delen av 1980-talet inleds kompletteringspropositionens avsnitt om fördelningspolitiken
med en konservativ cynism: ”Den viktigaste fördelningspolitiska
uppgiften nu är att föra en ekonomisk politik som gör det möjligt att nå
full sysselsättning och ett stabilt penningvärde.”
Arbetarklassens och över huvud taget de lägre inkomsttagarnas krav på en
mera rättvis fördelning av produktionsresultatet har historiskt ofta bemötts
med liknande klyschor. Självfallet drabbar arbetslöshet och inflation hårt de
arbetande klasserna. Men detta faktum får ju inte tas till intäkt för att
kampen för jämlikhet skulle vara mindre viktig under tider av kris. Tvärtom
ökar under sådana förhållanden dess betydelse.
Såsom utförligt belyses i rapporten Jämlikhet och rättvisa från vpk:s
90-talsgrupp har den utjämnande tendens som kunde spåras fram till slutet av
1970-talet brutits. På nytt vidgas nu de ekonomiska och sociala klyftorna. Det
dominerande draget i utvecklingen är klassamhällets bestånd och fasthet på
praktiskt taget alla områden i samhällslivet. Klyftorna är stora mellan
klasserna när det gäller risk för arbetslöshet och utslagning, boendeförhållanden,
utbildning, hälsotillstånd, risk för olycksfall i arbetet, möjlighet till
kulturella och fritidsaktiviteter osv. Som grupp har kvinnor generellt sett
sämre ekonomiska resurser och mindre makt än män.
Förslag i fördelningspolitiska sammanhang måste utgå från dessa fakta och
effekterna av förslagen måste syfta till att angripa de existerande orättvisorna.
Den socialistiska arbetarrörelsens jämlikhetsideal och rättvisekrav måste
åter bli ledstjärnor för politiken.
Kreditpolitiken. I avsnittet om kreditpolitiken ägnar kompletteringspropositionen
stor uppmärksamhet åt dollarns utveckling och valutaflödena.
Såsom anförts i det föregående kan det konstlat höga nivån för USA-dollarn
knappast bli bestående under längre tid. För att i görligaste mån mildra de
negativa effekterna av en krisartad anpassning måste den svenska valutapolitiken
söka frigöra sig från det starka beroendet av USA-dollarn. Ett viktigt
moment är därvid en begränsning av de svenska storföretagens kraftigt
ökade investeringar utomlands. I detta syfte föreslår vi en särskild kapitalexportavgift
att utgå med 10 % på den del av svenska direkta investeringar
Mot. 1984/85:3203
7
utomlands som finansieras genom betalning från Sverige.
De svenska investeringarna utomlands bör även i övrigt begränsas och
ställas under hårdare kontroll på det sätt som tidigare föreslagits i motioner
till detta riksmöte (bl. a. genom vetorätt för de anställda vid det investerande
företaget).
I kompletteringspropositionen understryks de svårigheter som vållas
genom de stora kortsiktiga svängningarna i det privata valutaflödet. Det sägs
att dessa svängningar ”är oundvikliga, inte minst beroende på att de löpande
betalningarna med omvärlden uppvisar starka säsongmässiga variationer”.
Det är framför allt dessutom också så, att spekulation förekommer i både den
svenska och andra valutor särskilt i en tid som utmärks av stora förändringar i
valutakurserna. En centralisering av utlandsbetalningarna till riksbanken
skulle enligt vår mening väsentligt underlätta att lösa dessa problem.
Regeringen föreslår att en del av den likviditet som i dag finns uppbyggd i
näringslivet och i kommunsektorn under viss tid skall bindas på konton i
riksbanken. När det gäller företagen accepterar vpk detta förslag. Vi anser
också att det kan ifrågasättas om inte dessa medel borde föras över till fjärde
AP-fonden och löntagarfonderna samt användas för investeringar i nya
samhällsägda och löntagarägda företag.
När det gäller kommunsektorn avvisar vpk förslaget. Det är fel att betrakta
landstingskommuner och primärkommuner som en staten motstående part,
vars tillgångar i form av likvida medel under viss tid bör dras in till riksbanken
för att inte råka användas på ett för samhällsekonomin skadligt sätt. Tvärtom
måste det anses angeläget att kommunsektorn har medel för att bekosta den
utbyggnad av den offentliga sektorn, som ur en rad olika synpunkter är
nödvändig. Steriliseringen av medel från den kommunala sektorn kommer
dessutom som påbröd till en rad andra av regeringen föreslagna åtgärder,
som hårt drabbar kommunernas ekonomi.
Budgetpolitiken
Det aktuella budgetläget. Beräkningarna i kompletteringspropositionen av
det sannolika budgetunderskottet för budgetåret 1985/86 visar en minskning
med inemot 3 miljarder kronor jämfört med vad som beräknades i
budgetpropositionen. Skillnaden beror framför allt på en ökning av de
beräknade inkomsterna. Budgetunderskottet beräknas nu till 60,8 miljarder
kronor.
I vpk-motionen om den ekonomiska politiken framhölls att problemen
med de kassamässiga underskotten betydligt överdrivs, men att det självfallet
var nödvändigt att hålla dem under kontroll. Underskotten i den svenska
statsbudgeten under de senaste åren har framför allt skapat fördelningspolitiska
problem genom att de medverkat till en koncentration av sparandet och
till höga räntebetalningar.
Vpk avvisade metoden med en kontraktivt verkande politik och hävdade,
Mot. 1984/85:3203
8
att en mindre minskning av budgetunderskottet än den regeringen föreslagit
skulle kunna medföra en större ökning av såväl bruttonationalprodukten
som den privata och offentliga konsumtionen.
Denna uppfattning torde alltjämt vara riktig. Vi upprepar icke här alla de i
våra motioner i anslutning till budgetpropositionen ställda förslagen. Några
av förslagen har emellertid ökat i betydelse under de gångna fem månaderna
och bör därför föras fram på nytt.
Det gäller framför allt kravet att stärka de arbetandes köpkraft och
konsumtion genom en sänkning av priserna på livsmedel. Det effektivaste
sättet att nå detta är en sänkning av mervärdeskatten på mat. Vi förordar
därför att momsen på mat slopas i tre etapper. De två första genom kraftiga
ökningar av livsmedelssubventionerna och tredje steget genom att hela
matmomsen slopas. Som ett led i denna plan föreslår vi en ökning av
livsmedelssubventionerna med 3 000 milj. kr. Härigenom ökar livsmedelssubventionerna
till i runt tal 6 000 milj. kr., vilket motsvarar en tredjedel av
konsumenternas utgifter för matmoms. Det bör emellertid anmärkas, att
kostnaderna för statskassan blir betydligt lägre, eftersom en väsentlig del av
de för konsumenterna frigjorda medlen torde komma att användas för
annan, momsbelagd konsumtion. Såsom anförts ovan anser vi också att
ytterligare 1 750 milj. kr. under budgetåret måste anvisas för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.
I det föregående har ställts kravet om en särskild kapitalexportavgift att
utgå med 10 % på den del av direkta investeringar utomlands som finansieras
genom betalning från Sverige. Denna kan beräknas inbringa ca 300 milj. kr.
Vidare anser vi det motiverat med en höjning av omsättningsskatten vid
aktiehandel med 1 % till 2 %. Detta kan beräknas inbringa ca 800 milj. kr.
Långtidsbudgeten. I årets långtidsbudget presenteras två olika alternativ
för den ekonomiska utvecklingen. Det ena benämns lågalternativet, det
andra högalternativet. Inget av dessa alternativ är emellertid byggt på en
ekonomisk utveckling som motsvarar de krav som måste ställas på skeendet
under 1980- och 1990-talen.
I rapporten En alternativ ekonomisk strategi för 90-talet, utarbetad av
vpk:s 90-talsgrupp, ges en framställning av en ekonomisk politik som leder
till en tillväxt med genomsnittligt 2 % om året fram till år 2000.1 grova drag
består denna politik av följande huvuddelar:
1) Omfördelning av inkomster från rika till fattiga länder.
2) En ny inriktning på varuproduktion och utrikeshandel, som gör Sverige
mindre ekonomiskt beroende av kapitalismen i USA och Västeuropa.
3) En utbyggd och demokratiserad offentlig sektor.
4) En kraftig förkortning och utjämnande fördelning av arbetstiderna.
5) En utjämnande fördelningspolitik.
6) En strategi för brytande av storfinansens makt, med bl. a. utbyggda och
demokratiserade fonder.
Mot. 1984/85:3203
9
En ekonomisk politik av detta slag måste enligt vår mening ligga till grund
för utvecklingen och därmed också för långtidsbudgeten.
Den offentliga sektorns effektivitet. I kompletteringspropositionen diskuteras
också frågan om effektiviteten inom den offentliga sektorn. Uppgifter
redovisas som tyder på att produktiviteten i den offentliga sektorn sjunkit
sett över hela perioden 1960-1980. Sett i ett kortare perspektiv tyder dock
resultaten på att produktiviteten i den statliga administrationen ökat mellan
1975 och 1980. Landstingens, främst sjukvårdens, produktivitetsminskning,
som tidigare anses ha varit avsevärd, skulle samtidigt ha avtagit.
Det måste i anslutning till dessa uppgifter starkt understrykas, hur
vanskligt det är att finna korrekta mått på effektiviteten inom en offentlig
sektor där det mesta arbetet är tjänsteproduktion inom sektorerna omsorg,
sjukvård, utbildning etc.
För att finna vettiga och rimliga effektivitetsmått inom den offentliga
sektorns tjänsteproduktion måste man utgå från denna verksamhets speciella
karaktär och målsättning. (Se här den utförliga diskussionen i rapporten
Offentliga sektorn från vpk:s 90-talsgrupp.) Den s. k. effektivisering som
skett under 1980-talet har mest bestått i besparingar, vilka inneburit
nedskärningar av personal och resurser och den har genomförts av rationaliserare
som uppifrån och utifrån riktat snabba hugg mot verksamheterna.
Effektivitets- och rationaliseringskriterierna har man hämtat från företagsekonomins
vinstinriktade metoder, där det gäller att med ny teknik skära ned
på arbetskraften utan hänsyn till de samhälleliga följderna.
Sådana metoder kan få, och har i viss mån redan fått, katastrofala
konsekvenser inom en verksamhet som inte skall producera varor, utan i
stället omsorg, vård, social service och utbildning. De uppgifter som måste
lösas när det gäller den offentliga sektorn är såväl att demokratiskt förankra,
avbyråkratisera, effektivisera och fördelningspolitiskt rättvist finansiera den
offentliga sektorn som att utveckla den för att trygga sysselsättningen.
Kommunernas ekonomi
Av de borgerliga regeringarnas fyra sparpaket på sammanlagt 27 miljarder
kronor togs mer än hälften (15 miljarder) av kommuner och landsting. Dessa
15 miljarder motsvarade höjd kommunalskatt med 4:50-5:00 kr.
Att kommuner och landsting drabbades särskilt hårt var ingen tillfällighet.
Det var en medveten och klart uttalad politik från dessa regeringar att skära
ner på kommunernas inkomster och begränsa deras verksamheter (volymtillväxten)
från 4-5 % per år under 1970-talet till högst 1 %. Syftet med denna
politik var att frigöra resurser från den påstådda "inlåsningen” i den
offentliga sektorn och därigenom realisera en exporttillväxt och minskning
av statens budgetunderskott.
Efter återkomsten till regeringsmakten 1982 har den socialdemokratiska
politiken utmärkts av bl. a. följande åtgärder, främst framlagda i de
Mot. 1984/85:3203
10
kommunalekonomiska propositionerna åren 1983-1984:
- Tvåprocentsmålet övergivet. Inga riktmärken för den kommunala expansionen.
Finansieringsmöjligheterna skall sätta gränsen.
- Fortsatt indragning av kommunala skattemedel. Regeringen återförde
fr. o. m. 1983/84 till kommunerna skatteunderlaget för fysiska personer till
tidigare nivå men behöll indragningen av skatteunderlaget för juridiska
personer. Detta innebar att kommuner och landsting berövades skattemedel
på ca 5 miljarder kronor 1983 och ca 6 miljarder 1984. Indragningen av
skattemedel från juridiska personer har nu gjorts total och permanent.
Primärkommunerna skulle dock få kompensation för detta med inemot 2
miljarder kronor. Landstingen kompenseras ej.
I stort kan man konstatera att den socialdemokratiska regeringspolitiken
mot kommuner och landsting följer den väg som utstakades av de borgerliga
regeringarna.
På grund av den åtstramningspolitik som riktats mot kommuner och
landsting under 1980-talet har den kommunala sektorn under senare år haft
stora ekonomiska problem. Inkomsterna har minskat med belopp motsvarande
över 6 kr. i kommunal skatt. Volymtillväxten har minskat från 4-5 %
till 1 %. Kommuner och landsting har tvingats till kraftiga nedskärningar i
verksamheterna och av antalet nyanställda för att möta de minskade
ekonomiska ramarna.
Detta har i sin tur lett till den paradoxala situationen att kommuner och
landsting de senaste åren genomsnittligt sett haft goda budgetutfall och
kunnat öka sina reserver och sitt finansieringskapital. Detta är dock inget
uttryck för stark kommunal expansion utan i stället för begränsningen av
verksamheten. Det bör också kraftigt understrykas att variationerna är
oerhört stora mellan olika kommuner och landsting.
Detta gör att vi ställer oss positiva till de särskilda åtgärder som föreslås i
kompletteringspropositionen för att minska skillnaderna mellan kommuner
med särskilt höga och särskilt låga skattesatser. Vi kan också, i avvaktan på
förslaget från skatteutjämningskommittén, i det aktuella läget acceptera
förslaget om en särskild skatteutjämningsavgift som tas ut på det totala
skatteunderlaget.
I samband med förslag och beslut som följer på förslaget från skatteutjämningskommittén
måste dock enligt vår mening på allvar diskuteras frågan om
övergång till ett system med en riksskatt - en progressiv statskommunal
enhetsskatt. Vänsterpartiet kommunisterna har sedan 1976 fört fram denna
tanke, dock utan att hittills vinna gehör i de beslutande instanserna. Nu kan
frågan - det visar delförslagen i kompletteringspropositionen - betecknas
som mer än mogen för en radikal lösning.
Däremot kan vi, som redan noterats, icke acceptera den frysning av viss del
av kommunernas likviditet som föreslås i propositionen. Vi kan heller icke
godta den minskning av ersättningen till kommunerna med anledning av
avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen som regeringen
föreslår. Denna åtgärd innebär ju ett direkt brott mot tidigare utfästelser.
Mot. 1984/85:3203
11
Hemställan
Med hänvisning till det anförda föreslås
1.att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1984/85:150 i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer
för den ekonomiska politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1984/85:150 i motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer
för budgetregleringen som förordas i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en särskild kapitalexportavgift om 10 % på
den del av svenska direkta investeringar utomlands som finansieras
genom betalning från Sverige,
4. att riksdagen antar i proposition 1984/85:150 framlagt förslag till
lag om inbetalning på likviditetskonto under budgetåret 1985/86
med den ändringen att
a) primärkommuner och landsting skall likställas med staten i fråga
om inbetalningsskyldighet,
b) de inbetalade medlen skall överföras till fjärde AP-fonden och
löntagarfonderna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om etappvis slopande av momseffekten på
livsmedel,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om höjning av omsättningsskatten vid aktiehandel
med en procentenhet till två procentenheter,
7. att riksdagen till Bidrag till kommunerna med anledning av
avskaffandet av kommunala företagsbeskattningen för budgetåret
1985/86 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av
1 819 000 000 kr.,
8. att riksdagen utöver vad som tidigare anvisats till Sysselsättningsskapande
åtgärder för budgetåret 1985/86 anvisar 1 750 000 000
kr.,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om den kommunala ekonomin.
Stockholm den 9 maj 1985
LARS WERNER (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)