Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1984/85:3201

Ulf Adelsohn m. fl.

Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1985/86,
m. m. (kompletteringsproposition) (prop. 1984/85:150)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Motionens huvudsakliga innehåll 4

2. Den internationella utvecklingen 5

3. Sverige är på fel väg 7

3.1 Utrikeshandelsutveckling och bytesbalansen 7

3.2 Inflationen 9

3.3 Arbetslösheten 11

3.4 Budgetunderskottet 13

3.5 Statsskuld och utlandsskuld 14

3.6 Hushållens ekonomi 14

4. Långsiktiga perspektiv 16

4.1 Långtidsbudgeten 16

4.2 Svensk ekonomi 1985-1988 18

5. Regeringens ekonomiska politik 20

5.1 Den ekonomisk-politiska strategin 20

5.2 Budgetpolitiken 22

5.3 Kreditpolitiken 24

5.4 Sveriges problem kvarstår 24

6. Det moderata alternativet 27

6.1 Den moderata strategin 27

6.2 Utgifts-och budgetpolitik 28

6.3 Skattepolitik 32

6.4 Kreditpolitik 33

6.5 Kommunernas ekonomi 35

6.6 Åtgärder mot inflation och arbetslöshet 39

6.7 Fördelningspolitik 41

6.8 Konkurrens inom den offentliga sektorn 42

7. Hemställan 43

1* Riksdagen 1984185.3 sami. Nr3200-3201

Mot. 1984/85:3201

1. Motionens huvudsakliga innehåll

I den reviderade finansplanen tecknar regeringen bilden av en ekonomi
utan egentliga problem. Detta sker i en situation då landets problem snabbt
håller på att förvärras.

Utrikeshandeln har under första kvartalet i år försämrats med 8 miljarder
kronor jämfört med motsvarande period 1984. Enligt riksbanken blev
bytesbalansunderskottet de två första månaderna hela 5,2 miljarder kronor.
Denna mycket negativa utveckling av bytesbalansen har av allt att döma
fortsatt. En följd av raset i bytesbalansen är att valuta strömmar ut ur landet
och att kronkursen är den svagaste sedan devalveringen 1982.

Inflationen har de tre senaste månaderna ökat och uppgår nu till över 9 % i
årstakt. Därmed ligger den högst bland 16 jämförbara industriländer.
Prisstoppet kan på sikt inte dölja det inflationstryck som för närvarande finns
i den svenska ekonomin.

Utvecklingen av inflationen, bytesbalansen och valutaflödet är klara
tecken på att det behövs en finanspolitisk åtstramning genom utgiftsminskningar.
En stramare kreditpolitik är inte tillräcklig för att hejda utvecklingen.
Att möta det växande bytesbalansunderskottet med ökad statlig utlandsupplåning
är oacceptabelt. När regeringen nonchalerar problemen, beror det
av allt att döma på att den ansett det viktigare att inför valet skapa ett intryck
av att Sverige är på rätt väg, än att tala om hur verkligheten ser ut och vilka
åtgärder som behövs för att rätta till problemen.

I likhet med finansplanen i januari saknar kompletteringspropositionen
framtidsperspektiv. Ingenting sägs om vad som behöver uträttas för att göra
Sverige bättre rustat att möta kommande kärva tider. Ingenting sägs heller
om hur budgetunderskottet skall kunna krympas. Detta trots att det i
treårskalkylerna, som också ingår i kompletteringspropositionen, framgår
att besparingsbehovet under den kommande mandatperioden är mellan 15
och 40 miljarder kronor, beroende på den pris- och lönestegringstakt som
inträffar.

Socialdemokraternas politik med höga skatter, offentliga monopol, löntagarfonder
och alltmer omfattande interventioner och regleringar undergräver
successivt tillväxtens förutsättningar. Moderata samlingspartiet står för
ett marknadsekonomiskt alternativ till den förda regeringspolitiken. Vi vill
på alla områden förstärka marknadsekonomin. Det gör vi genom att ge
enskilda människor och företag större expansionsutrymme samtidigt som
den offentliga sektorns resursanvändning begränsas.

Viktiga inslag i en sådan politik är för det första en minskning av utgifterna
i stat och kommun. Den åtstramning av finanspolitiken som är nödvändig för
att få ned inflationstakt och förbättra bytesbalans och budgetunderskott bör
ske enbart genom utgiftsminskningar.

För att skapa möjligheter och motivation för den privata sektorn att växa
krävs för det andra en sänkning av främst de skatter som drabbar arbete,

Mot. 1984/85:3201

företagande och sparande. Det stora budgetunderskottet utgör en begränsning
vad gäller möjligheten att sänka skatterna. Utgiftsminskningarna måste
dock bli så stora att det finns utrymme för ett sänkt skatteuttag. Sänkta
skatter gör det också möjligt att minska subventioner och bidrag utan att
hushållens ekonomiska situation försämras.

För det tredje skall vi avreglera Sverige. Statlig detaljreglering och
föreskrifter som hämmar näringslivet skall tas bort och ersättas med rörlighet
och anpassning.

För det fjärde krävs en förstärkning av marknadsekonomin även i den
offentliga sektorn. Vi föreslår därför att de offentliga monopolen skall brytas
upp och att konkurrensen skall stärkas inom områden som barnomsorg,
sjukvård, åldringsvård och parkförvaltning.

För det femte krävs att löntagarfonderna avskaffas. Fonderna hör inte
hemma i vårt ekonomiska system och hämmar näringslivets expansion.

Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under 1980-talet är att
avveckla det strukturella underskottet i den samlade offentliga sektorn och
samtidigt sänka skattetrycket.

Vi står fast vid att våra tidigare föreslagna besparings- och skattesänkningsförslag
skall genomföras. Dessa förslag tillsammans med våra ställningstaganden
till regeringens förslag om slopat inflationsskydd av skatteskalan,
höjt schablonavdrag och åtgärder gentemot kommunerna innebär
utgiftsminskningar på drygt 21 miljarder kronor på helår. Skatteintäkterna
föreslås på helår bli knappt 10 miljarder kronor lägre än regeringens förslag.
Vårt kassamässiga underskott ligger därmed nästan 12 miljarder kronor
under det av regeringen föreslagna.

Vi avstyrker regeringens förslag om likviditetsindragningar för företag och
kommuner liksom förslaget om en särskild skatteutjämningsavgift på 0,14
kr./skattekrona. Likaså avvisas förslaget om en progressiv avgift på den del
av kommunernas skatteunderlag som överstiger 135 % av medelskattekraften.
Ökningen av skatteutjämningsbidraget med 997 milj. kr. tillstyrks.

2. Den internationella utvecklingen

Den internationella konjunkturuppgången under 1984 var den starkaste
på åtta år. Produktionsökningen i OECD-området var ca 5 %. Tillväxtens
styrka var dock mycket ojämnt fördelad mellan olika länder. I Förenta
Staterna var tillväxten ca 7 %, medan den i Västeuropa stannade vid 2,5 %. I
Japan blev tillväxten knappt 6 %.

Den höga efterfrågan i USA och den allt starkare dollarn bidrog till att den
amerikanska importen ökade med nästan 27 % under 1984. Denna expansion
utgjorde en betydande stimulans för både Västeuropa och Ostasien.
Utvecklingen i Förenta Staterna var huvudorsaken till att världshandeln
ökade med närmare 9 % i fjol. Tillväxten i den amerikanska ekonomin
innebar bl. a. att arbetslösheten sjönk från nära 11 % i november 1982 till
drygt 7 % under andra halvåret 1984. Trots den snabba tillväxten ökade inte
inflationen nämnvärt.

Mot. 1984/85:3201

Utvecklingen i Västeuropa under 1984 präglades av att många länder har
djupgående strukturproblem med bl. a. stora budgetunderskott, vilket
framtvingar en restriktiv finanspolitik. Den utmärktes också av en trögrörlig
arbetsmarknad samt att de förhållandevis höga realräntorna tillsammans
med låga vinstmarginaler i företagen håller nere den ekonomiska aktiviteten.
Arbetsmarknadsläget har därför fortsatt att försämras och arbetslösheten
uppgår nu till närmare 11 %. Däremot har inflationen avtagit under det
senaste året även i Västeuropa.

Av allt att döma går den amerikanska ekonomin nu in i ett skede med
långsammare tillväxt. De inhemska efterfrågekomponenterna förväntas
utvecklas svagare än tidigare. BNP-tillväxten beräknas bli 3,25 %, vilket
bl. a. innebär att arbetslösheten ligger kvar runt 7 %. Den draghjälp som den
amerikanska ekonomin gav övriga länder under 1984 blir därför väsentligt
mindre i år. Därtill kommer att flertalet västeuropeiska länder fäster stor vikt
vid att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen och få ned sina budgetunderskott,
vilket gör att någon efterfrågestimulerande politik knappast är att
vänta under året. Dämpningen av den amerikanska tillväxten kommer därför
inte att kompenseras genom ökad tillväxt i Västeuropa. Den totala OECDproduktionens
tillväxt väntas falla till 3,25 % i år, medan den i Västeuropa
ligger kvar på ca 2,5 %. Inflationsbekämpningen kommer även fortsättningsvis
att ha hög prioritet. I länder som Västtyskland och Storbritannien
väntas arbetslösheten ligga kvar på den nuvarande nivån. Även penningpolitiken
kommer att vara stram i de flesta europeiska länder.

En anledning till att Europa har lägre tillväxt än USA är att man inte lika
mycket satsar på utbudsstimulerande åtgärder. Skattepolitiken är i många
länder inte utformad för att öka rörligheten på arbetsmarknaden och öka
drivkrafterna för risktagande etc. Prissystemet är dessutom snedvridet
genom subventioner, tullar och andra protektionistiska hinder.

Inflationen i OECD tycks nu ha stabiliserats på en nivå runt 5 %. Några
starkare inflationsimpulser från lönekostnadssidan eller från råvarupriserna
är knappast att vänta under året. Den ekonomiska politiken förväntas
dessutom vara fortsatt stram, varför det inte finns anledning att räkna med
någon nämnvärd uppgång i inflationstakten. I det för Sverige viktiga
konkurrentlandet Västtyskland förväntas inflationen falla till 2 % 1985.

Bland osäkerhetsfaktorerna vad gäller tillväxten det kommande året
återfinns framför allt utvecklingen av dollarkursen. Även om kursen utifrån
köpkraftsparitetsteorin måste betraktas som övervärderad, är det långt ifrån
säkert att dollarn kommer att falla under loppet av året. Den höga
avkastningen på investerat kapital i USA, bristen på alternativa placeringar
och landets dynamiska utveckling är faktorer som mycket väl även i
fortsättningen kan hålla uppe dollarkursen. Underskotten i USA:s budget
och bytesbalans är faktorer som inte bara påverkar dollarns styrka. Dessa
underskott har också satt igång en diskussion i kongressen om protektionistiska
åtgärder för att skydda den amerikanska industrin. Om USA mot

Mot. 1984/85:3201

förmodan skulle tillgripa importrestriktioner, skulle detta kunna utlösa
allvarliga motåtgärder från andra länder och därmed få starkt negativa
konsekvenser på världshandeln.

När det gäller Västeuropa råder också osäkerhet huruvida de grundläggande
strukturella problemen har minskat eller ej. En del länder har fortfarande
alltför höga pris- och lönekostnadsökningar, andra alltför låga vinstandelar
och/eller kvarvarande budgetunderskottsproblem. Någon samordnad omläggning
av den ekonomiska politiken i expansiv riktning kan under alla
omständigheter inte påräknas.

3. Sverige är på fel väg

3.1 Utrikeshandelns utveckling och bytesbalansen

Regeringen påstår att bytesbalansen är i jämvikt och att utlandsupplåningen
upphört.

Vad bytesbalansutfallet blev 1984 är osäkert. Det finns två statistikkällor.
Enligt riksbankens statistik fick vi ett överskott på knappt 1 miljard.
Statistiska centralbyråns finansräkenskaper uppvisade emellertid ett underskott
på nästan 7 miljarder. SCB, som beräknar förändringar i tillgångar och
skulder mellan Sverige och omvärlden, har enligt egen uppgift en felmarginal
på ± 2 miljarder.

Regeringens bedömning av export-, import- och bytesbalansutvecklingen i
år är ett rent önsketänkande utan förankring i den nuvarande utvecklingen.

I finansplanen i januari räknade regeringen med att exporten i år skulle
öka med 3,6 %. Exportökningen har nu skrivits upp till hela 4,3 % trots att
exporten minskade med drygt 5 % första kvartalet i år, jämfört med första
kvartalet för ett år sedan.

Det första kvartalet ökade hemmamarknadsefterfrågan mycket kraftigt,
Enligt SCB:s varuhandelsbarometer steg detaljhandelsförsäljningen med
3 % i volym under januari och februari och ökningen fortsatte även i mars.
Denna konsumtionsökning har lett till en uppgång i importvolymen med ca
10 % de tre första månaderna. Uppgången skall jämföras med regeringens
prognos på drygt 6 % för hela året.

Denna utveckling innebar att handelsbalansen försämrades med nästan 8
miljarder kronor första kvartalet i år, från ett överskott på 9,4 miljarder
kronor i fjol till ett överskott på blott 1,6 miljarder i år. Det är enligt vår
mening fullständigt obegripligt att regeringen efter denna kraftiga försvagning
skriver upp prognosen för handelsbalansen. I januari beräknades
handelsbalansen för hela året ge ett plus på 17,8 miljarder kronor. I den
reviderade finansplanen har det ”beräknade” överskottet ökat till hela 22,7
miljarder.

Den kraftiga försämringen av handelsbalansen betyder i sin tur att det har
inträffat en minst lika dramatisk försämring av bytesbalansen. Enligt
riksbankens beräkningar blev bytesbalansunderskottet för årets två första

1** Riksdagen 1984/85.3sami. Nr3200-3201

Mot. 1984/85:3201

månader drygt 5 miljarder kronor. I fjol uppvisade bytesbalansen ett
överskott på drygt 3 miljarder kronor det första kvartalet. Vid oförändrad
tjänstebalans och en något försämrad transfereringsbalans till följd av
statliga räntebetalningar innebär detta att bytesbalansunderskottet det första
kvartalet i år sannolikt uppgår till bortemot 7 miljarder kronor.

Regeringen räknar med att underskottet stannar vid drygt 3 miljarder
vilket är fullständigt orealistiskt med den nuvarande uppläggningen av
politiken. Konjunkturinstitutet räknade med 6,5 miljarder i underskott,
innan det första kvartalets kraftiga ras var känt. En del oberoende bedömare
talar om ett underskott på 10-15 miljarder kronor.

Diagram 1

Utvecklingen bytesbalans 1982-1985

12-månadersvärden

miljarder kronor

-20

Orsaken till den snabbt försämrade bytesbalansen är att exporten avtar
samtidigt som den inhemska efterfrågan växer alltför snabbt. Exportförlusterna
beror på krympande marknadsandelar, vilket i sin tur är en följd av att
inflationsbekämpningen har misslyckats. De svenska relativpriserna gentemot
omvärlden började enligt konjunkturinstitutet stiga redan under första
kvartalet 1983 och steg därefter varje kvartal fram till utgången av 1984.

Att den inhemska efterfrågan växer alltför snabbt beror på att regeringen
inte klarar av att strama åt finanspolitiken.

Mot. 1984/85:3201

Bytesbalansens utveckling har i sin tur lett till att valuta sedan ett halvår
tillbaka strömmar ur landet och att kronan har försvagats. Detta har skett
trots att räntenivån har höjts både absolut sett och i förhållande till
omvärlden.

Tabell 1

Valutautflödet april 1984 - april 1985
1984	Miljarder kronor
April	-0,9
Maj	-2,1
Juni	- 1,0
Juli	0,9
Augusti	1,8
September	2,1
Oktober	0,8
November	-2,7
December	-0,9
1985
Januari	- 1,2
Februari	-2,3
Mars	- 1,7
April	- 1,7

De fyra första månaderna i år uppgick valutautflödet till 7 miljarder
kronor. Den svenska räntan låg i slutet av april 5 procentenheter högre än
eurodollarräntan mot endast ca 2 procentenheter i början av året.

Enligt regeringen skall staten inte företa nyupplåning utomlands i år. Men
under årets första fyra månader nettolånade staten över 11 miljarder kronor i
utländska valutor. Tendenserna för utrikeshandeln, räntevapnets trubbighet
och frånvaron av finanspolitisk åtstramning gör det helt osannolikt att den
redan företagna statsupplåningen utomlands skall återbetalas under resten
av året.

Regeringens påståenden om att vi är ”herrar i eget hus” och att vi ”är ett
land som gör rätt för oss” är felaktiga.

3.2 Inflationen

Inflationen blev 8,2 % i fjol. Det var mer än dubbelt så mycket som
regeringens inflationsmål på 4 %.

Fram till mars i år har konsumentprisnivån stigit med 2,3 %. Det innebär
en årstakt på 9,2 %, vilket är högre än i alla andra jämförbara industriländer.

Mot. 1984/85:3201

Som framgår av tabell 2 hade Sverige även den högsta inflationstakten under
12-månadersperioden fram till februari i år.

Tabell 2

Inflationen i jämförbara industriländer

Konsumentpriser, 12-månadersförändring, februari 1985

Västtyskland	2,3
Nederländerna	2,3
Japan	2,9 (januari)
Österrike	3,4 (januari)
USA	3,5
Canada	3,7
Australien	3,8 (december)
Schweiz	3,9
Belgien	5,3
Danmark	5,3
Storbritannien	5,4
Norge	5,5
Finland	6,4
Frankrike	6,4
Italien	8,6
Sverige	8,7

Att vi för närvarande har ett starkt underliggande inflationstryck i Sverige
framgår också av att nettoprisindex, som mäter priserna exkl. indirekta
skatter, steg mellan december och mars med hela 2,6 %.

Regeringen har i panikens tecken för tredje gången under denna mandatperiod
tillgripit ett prisstopp. Att försöka hejda prisstegringen med lagstiftning
är enligt alla vetenskapliga undersökningar helt verkningslöst på längre
sikt. Det enda som kan åstadkommas är att prisstegringarna förskjuts framåt
i tiden. Även om prisstoppet fortsätter att vara i kraft, passeras sannolikt
regeringens inflationsmål på 3 % redan före halvårsskiftet.

I nedanstående diagram har en minimikalkyl för inflationen under 1985
lagts in. Den bygger bl. a. på förutsättningen att prisstoppet gäller året ut och
att prishöjningar föranledda av importjusteringar och lönekostnadsökningar
på 5 % tillåts slå igenom i konsumentpriserna. En sådan mekanisk kalkyl ger
vid handen att prisstegringen blir knappt 4,5 %.

Mot. 1984/85:3201

Diagram 2

Konsumentprisutvecklingen under 1984 och kalkyl avseende prisutveckling under
1985

December 1983 resp. 1984=100

1985 nuvarande trend

1984

106

1985 minimikalkyl

ttx

3 %-mliet

ioo LJlj—i—i—i , i i 1 t . i , »

M*r> 12 01 02 ?3 04 06 06 07 08 09 10 11 12

-källa: SAf\ SCB och Kl

En prisstegring under loppet av året på 4,5 % innebär att den genomsnittliga
prisnivån stiger med ca 7 % mellan 1984 och 1985. Om den nuvarande
pristrenden står sig trots prisstoppet, blir både inflationen under loppet av
året och den genomsnittliga prisstegringen ca 9 %.

I september 1982 var inflationen i Sverige 7,9 %, vilket ungefär överensstämde
med inflationstakten i OECD. Efter två och ett halvt års inflationsbekämpning
har prisstegringen i Sverige ökat. Inflationstakten i OECDområdet
har under samma period fallit från 8 till 4,7 %. I de åtta länder med
vilka Sverige har det största handelsutbytet var prisstegringen i genomsnitt
3,9 % i februari. Inflationen stiger alltså i Sverige, medan den avtar
utomlands.

3.3 Arbetslösheten

Regeringens påståenden om att arbetslösheten sjunkit sedan 1982 är
felaktiga. Arbetslösheten har visserligen sjunkit jämfört med den tid under
den nuvarande regeringsperioden då situationen på arbetsmarknaden var
som sämst. Men ser man på utvecklingen sedan 1982 kan man konstatera att
den öppna arbetslösheten är lika hög nu som för tre år sedan. Samtidigt har

Mot. 1984/85:3201

den totala arbetslösheten ökat betydligt. I dag återfinns ca 50 000 personer
fler i s. k. arbetsmarknadspolitiska åtgärder än under första kvartalet 1982.

Det mest allvarliga med utvecklingen på arbesmarknaden är att den ägt
rum under en konjunkturuppgång. Sverige har således ca 50 000 fler
arbetslösa på toppen av en konjunkturuppgång än 1982 som var ett
lågkonjunkturår.

Utvecklingen belyses i diagram 3 och tabell 3.

Diagram 3

Öppen och dold arbetslöshet

Antalet öppet arbetslösa, sysselsatta i AMS-åtgärder och latent och partiellt
arbetslösa mellan januari 1976 och januari 1985

Tai

Tabell 3

Arbetslösheten 1982-1985

Arbetsmarknadsläget första kvartalet 1982-1985
1 000-tal personer

	första	första	första	första
	kvartalet	kvartalet	kvartalet	kvartalet
	1982	1983	1984	1985
Öppet arbetslösa	137,1	150,4	144,3	136,0
(enl. AKU)	3,2%	3,5%	3,3%	3,1%
Arbetsmarknads
utbildning	42,1	45,7	47,7	42,0
Beredskapsarbete	46,6	72,2	75,5	31,6
Ungdomslag			22,3	37,2
Rekryteringsstöd			7,0	18,3
AMI	4,7	5,3	5,2	5,6
Samhällsföretag	23,0	24,2	25,3	25,9
Lönebidrag	33,2	35,0	36,6	38,5
Summa arbetsmarknads	149,6	182,4	219,7	199,1
politiska åtgärder	3,6%	4,2%	5,0%	4,5%
Totalt antal	286,7	332,8	364,0	335,1
arbetslösa	6,7%	7,6%	8,3%	7,6%

Källa: AKU och SCB.

Mot. 1984/85:3201

Under det senaste året har sysselsättningen stigit. Det är emellertid viktigt
att påpeka att en stor del av sysselsättningsökningen skett inom kommuner
och landsting. Sysselsättningsexpansion inom den offentliga sektorn är ingen
realistisk lösning av arbetslöshetsproblemen. Det är därför oroande att
antalet sysselsatta i kommuner, landsting och stat under de senaste tolv
månaderna ökat med ca 38 000. Samtidigt har antalet personer i offentliga
beredskapsarbeten minskat något, vilket innebär att antalet ordinarie
arbetsplatser inom den offentliga sektorn ökat med upp mot 60 000.

3.4 Budgetunderskottet

Enligt regeringen har budgetunderskottet minskat med nästan 20 miljarder
kronor från 86,6 miljarder 1982/83 till 69,1 miljarder innevarande
budgetår. Det verkliga förhållandet är att den nytillträdda socialdemokratiska
regeringen för det första ökade underskottet 1982/83 med nästan 15
miljarder kronor genom stöd till statliga företag, ökade AMS-utgifter,
återtagna besparingar etc. Det sista budgetår då de borgerliga hade ansvaret
var 1981/82, då underskottet var ca 67 miljarder. Med de redovisningsregler
som tillämpats för nästa budgetår vad gäller t. ex. bostadslån och krediter till
affärsverk skulle 1981/82 underskottet ha legat under 60 miljarder.

För det andra har socialdemokraterna genomfört skattehöjningar på 30
miljarder netto. På kort sikt leder detta till ökade skatteinkomster, på lång
sikt är effekten på samhällsekonomin negativ.

För det tredje har regeringen genomfört mängder av bokföringsmässiga
förändringar: förkortade kredittider för skatter, upplösning av fonder, utlyft
av utgifter ur budgeten etc. Denna typ av åtgärder innebär ingen reell
förbättring av underskottet.

För det fjärde har man genomfört en del besparingar, t. ex. sveket mot
pensionärerna, vilket innebär en besparing på 4,3 miljarder i år, realt
urholkade statsbidrag till kommuner och landsting, bl. a. mentalvården,
borttagande av bostadsbidrag för ensamstående etc.

Mot denna bakgrund är det egentligen anmärkningsvärt att underskottet i
dag fortfarande är högre än det senaste borgerliga året.

Prognosen för budgetunderskottet innevarande budgetår är 69,1 miljarder.
Efter tre kvartal, juli 1984-mars 1985, uppgår underskottet till drygt 75
miljarder. Även om det återstående kvartalet april-juni kan komma att ge ett
mindre överskott, är det föga troligt att underskottet hamnar under 70
miljarder, vilket regeringen räknat med. Den dryga miljard som riksgäldskontoret
redan lämnat till statens rederi Zenit och kapitalbehovet i Svenska
Varv AB vittnar om att subventioner till olönsamma statsföretag åter blir
aktuella.

Mot. 1984/85:3201

3.5 Statsskuld och utlandsskuld

Den svenska statsskulden var i september 1982 ca 330 miljarder kronor. I
början av mars i år passerade den 580 miljarder. Därmed har statsskulden
sedan regeringsskiftet ökat med 250 miljarder kronor. Det är lika mycket
som statsskulden ökade under hela den borgerliga regeringsperioden 1976 1982.
Statsskulden växer alltså mer än dubbelt så snabbt nu som då.

Den statliga utlandsskulden uppgick i september 1982 till ca 80 miljarder
kronor. I slutet av april i år var den drygt 145 miljarder. Ökningen uppgår
därmed till 65 miljarder kronor eller ca 80 %. Att den statliga utlandsskulden
stigit så kraftigt beror både på en fortsatt stor statlig nettoupplåning i utlandet
och på valutaförluster till följd av devalveringen och dollaruppgången.

3.6 Hushållens ekonomi

Valrörelsen 1982 präglades i stor utsträckning av löften och förespeglingar
om att reallönerna skulle sluta falla och levnadsstandarden förbättras. Med
hänvisning till att hjulen åter skulle snurra i bl. a. Ludwig Svenssons
gardinfabrik i Kinna, frammanades en bild av att löntagarna skulle få det
bättre med en socialdemokratisk regering.

Trots konjunkturuppgången har i stort sett alla hushåll fått en starkt
försämrad ekonomi. Reallönen föll kraftigt för alla löntagargrupper 1983.
Enligt konjunkturinstitutet förlorade en genomsnittlig löntagare över 4 % i
reallön. För 1984 ökade lönerna snabbare än 1983, samtidigt som prisstegringarna
blev något lägre. Trots detta minskade reallönen för en genomsnittlig
löntagare med 0,3 %. Bakom denna siffra döljer sig en viss reallöneökning
för anställda i industrin och ett fortsatt reallönefall för framför allt
offentliganställda. 1984 minskade också pensionerna, barnbidragen, bostadsbidragen
m. m. för genomsnittshushållen. Som ett resultat har hushållens
sparande fallit till 0.

De familjer som förlorat mest de gångna två åren är en- och tvåbarnsfamiljerna.
Utvecklingen har för dessa varit särskilt dålig i de fall då bägge
makarna förvärvsarbetar. Endast vid högre inkomster har de marginalskattesänkningar
som skett givit någon nämnvärd positiv effekt på den disponibla
inkomsten.

En ny fattigdom har brett ut sig de senaste åren. Hushållen, i första hand
barnfamiljerna, tvingas ta av de besparingar man kan ha för att klara sig. De
som inte har sådana tvingas söka socialbidrag. Antalet socialhjälpstagare
växer snabbt. Över en halv miljon svenskar - var sextonde svensk - får nu
socialbidrag. Antalet socialhjälpsberättigade är ännu större och växer
rekordsnabbt. Hjälpbehoven har blivit både större och mer långvariga.

Huvudorsaken till att de enskilda familjernas ekonomiska situation
försämrats sedan regeringsskiftet är regeringens skattepolitik. Skattjakten
de två senaste åren har fått större omfattning än någonsin tidigare. Aldrig har
så många skatter höjts och så många nya skatter införts på så kort tid. Den

Mot. 1984/85:3201

socialdemokratiska regeringen har slagit sina egna rekord från slutet av 1960och
början av 1970-talet. 75 skatter har höjts och 5 skatter sänkts till ett netto
av 30 miljarder kronor, vilket motsvarar en skattehöjning på i genomsnitt
8 500 kr. per hushåll. Mätt som andel av hushållens inkomster har
skatteuttaget ökat med nästan 6 procentenheter.

Diagram 4

Skattetrycket i Sverige

!•>*. 1978- 100

106

— l emi I. ioihliU'%0* nu BN8)

— — f o> HolMll»" Il iorhillandf till

b'wtto«nk<ynsi«n)

lin

104

ICO

100

1 3* bordén ,n Sweden, lotal »n<J lo» Kouie^old» EP nr E/&4

Sk uiniryckri pä hushållen het okul kraftigt di ivå senasietiren.
Dr smosic skoiiehOjningcrnu pä bensin m in ingär ändå inle i
beräkningen för 1984.

För i år har regeringen utlovat höjda reallöner efter skatt. Av den
reviderade nationalbudgeten framgår emellertid att reallönerna per individ i
stället kommer att sjunka. Visserligen beräknas reallönesumman efter skatt i
nationalbudgeten öka med 0,75 % genom den särskilda skattereduktionen i
juni, som drar upp lönesumman efter skatt med omkring 1 %. Men eftersom
sysselsättningen beräknas höja lönesumman med närmare 1,5 % blir slutresultatet
ändå en reallöneminskning per individ med 0,75%.

Prognosen i nationalbudgeten bygger på konjunkturinstitutets inflationsantagande
på 3,7 % under loppet av året. Men även vid 3 % inflation faller
reallönen per individ vid 5 % löneökning. Regeringen talar helt enkelt inte
sanning, när man i den reviderade finansplanen påstår att reallönen kommer
att öka i år. I verkligheten blir både löne- och prisstegringarna högre än vad
regeringen antagit. Det finns ingen anledning att tro att det sammantaget
skulle innebära höjda reallöner.

Sammanfattningsvis kan konstateras att utvecklingen av den svenska
ekonomin på en rad punkter kommer att försämras i år. Exporten och den
ekonomiska tillväxten väntas avta och bytesbalansunderskottet växer. Den

1*** Riksdagen 1984185.3sami. Nr3200-3201

Mot. 1984/85:3201

svenska inflationstakten kommer att fortsätta att ligga över omvärldens,
vilket gör att utvecklingen i en rad avseenden kommer att se sämre ut än i
regeringens kalkyler. Reallönerna fortsätter av allt att döma att falla även i
år. De vanliga löntagarhushållen kommer därmed inte att få det bättre. Det
sammanlagda hushållssparande! förblir obefintligt, därför att många hushåll
tvingas fortsätta att ta av sina tillgångar för att upprätthålla sin levnadsstandard.

4. Långsiktiga perspektiv

4.1 Långtidsbudgeten

I den långtidsbudget som presenteras i kompletteringspropositionen
kartläggs konsekvenserna för budgetutvecklingen fram till 1989/90 av redan
fattade beslut och gjorda åtaganden. Metodiken i långtidsbudgeten innebär
att utgifter som ej är indexerade har antagits ligga stilla och att några nya
utgiftsåtaganden inte har förutsatts. Denna metodik innebär i ett historiskt
perspektiv en kraftig underskattning av den offentliga utgiftsutvecklingen.

Långtidsbudgeten arbetar med två alternativ. Det första alternativet ”lågalternativet”
- innebär en lönestegring och inflationstakt om 5 % resp.
3 % årligen fr. o. m. 1986. Räntenivån sjunker i detta fall successivt för att
slutåret uppgå till 1%. BNP antas öka med 2% per år. Detta alternativ
överensstämmer i stort sett med balansalternativet i LU 84 och treårskalkylerna
för 1985-1988. Trots att detta alternativ innebär att statsutgifterna
minskar i volym samtidigt som skattebasen växer snabbt till följd av en
reallöneökning på 2 % per år, beräknas det kassamässiga budgetsaldot uppgå
till 50 miljarder kronor budgetåret 1989/90 (se diagram 5). Det betyder att
inte ens vid en mycket gynnsam ekonomisk utveckling försvinner budgetunderskottet
av sig självt.

Om statsutgifterna i lågalternativet växte i takt med BNP skulle budgetunderskottet
växa till 85 miljarder kronor 1989/90. Vid en utgiftstillväxt på 5 % i
enlighet med utvecklingen under andra hälften av 1970-talet blir underskottet
hela 115 miljarder kronor när man är framme vid slutåret. Detta visar att
någon real ökning av statsutgifterna över huvud taget inte är möjlig om
Sverige skall röra sig mot balans i samhällsekonomin.

I det andra alternativet - ”högalternativet” - stiger lönerna med 8 % och
priserna med i genomsnitt 7 % per år. Räntenivån antas uppgå till 14 % under
slutåret. BNP antas till följd av försvagad export ligga kvar på oförändrad
nivå. I detta alternativ försämras budgetsaldot successivt för att slutåret
uppgå till 88 miljarder kronor.

Mot. 1984/85:3201

Diagram 5

Budgetsaldots utveckling 1979/80-1989/90

Mil|«rd«t kronor

Regeringsskifte

Högalt

Lågall

79 80 8081 8182 8283 9384 84-BS 8S86 86 87 87 88 88 89 89 90

\ ^ a,

V v V

Urtall Nuv ber.

IB ber

Källa: Långtidsbudgeten, prop. 1984/85:150.

Under 1984 steg både priser och löner med mer än 8 %, dvs. i högre takt än
i högalternativet. För att bryta dessa trender är det enligt vår mening
nödvändigt att genomföra både kraftfulla minskningar av statens utgifter och
budgetunderskottet samtidigt som skattetrycket sänks.

Långtidsbudgeten visar att det inte bara är konjunkturpolitiska skäl som
gör det väsentligt att spara i statsutgifterna. Även av strukturella skäl är det
nödvändigt att sanera statsfinanserna om vi skall kunna komma in i en god
ekonomisk utveckling.

En viktig slutsats av långtidsbudgetberäkningarna är att budgetproblemen
inte löser sig av sig själva ens i lågalternativet, med dess jämfört med aktuella
tendenser mycket positiva ekonomiska utveckling.

Vi anser inte att en utveckling av budgetunderskottet i linje med
lågalternativet är förenlig med den antagna pris-, löne- och ränteutvecklingen.
För att komma in på lågalternativets bana, som leder till samhällsekonomisk
balans år 1990, är bl. a. omfattande utgiftsminskningar nödvändiga.

Lägre budgetunderskott har i sig en dämpande inverkan på såväl pris- och
kostnadsutvecklingen som räntenivån. Trots att regeringen tycks väl medve

Mot. 1984/85:3201

ten om möjligheterna att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen genom
utgiftsnedskärningar dras inga slutsatser av detta vad gäller inflationsbekämpningen.
Detta är en allvarlig brist i den nuvarande uppläggningen av
den ekonomiska politiken.

4.2 Svensk ekonomi 1985-1988

Mot bakgrund av den ekonomiska utveckling som tecknats i långtidsutredningen
(LU 84) presenteras i kompletteringspropositionen kalkyler över den
ekonomiska utvecklingen under de kommande tre åren. Treårskalkylerna,
som utarbetats på finansdepartementet, syftar till att beskriva olika konjunkturförlopp
fram till 1988. Långtidsbudgeten däremot redovisar endast
effekterna på budgeten av olika antaganden om framför allt priser och löner.

Treårskalkylerna har i likhet med långtidsutredningen och långtidsbudgeten
lagts upp kring två huvudalternativ.

Balansalternativet bygger på ett antagande om låga pris- och löneökningar,
ungefär i linje med lågalternativet i långtidsbudgeten. Dessutom har
budgetförstärkningar på 15 miljarder kronor under perioden 1986-1988 lagts
in i kalkylerna. Dessa budgetförstärkningar har antagits ske i form av
nedskärningar i transfereringarna till kommun-, företags- och hushållssektorerna.
Utvecklingen enligt balansalternativet leder mot balans såväl i
utrikesbetalningar som på arbetsmarknaden. I beskrivningen av utvecklingen
de senaste åren konstateras att konkurrenskraften under 1984 och 1985
inte utvecklats så positivt som antogs i långtidsutredningens balansalternativ.

Referensalternativet förutsätter en pris- och löneutveckling i linje med
historiska samband. Till skillnad mot långtidsutredningens referensalternativ
har denna gång antagits att finanspolitiken stramas åt ytterligare i syfte att
dämpa pris- och lönestegringstakten och undvika en försämring av bytesbalansen
och statsbudgeten. Jämfört med balansalternativet läggs därför
ytterligare budgetförstärkningar på ca 15 miljarder kronor 1986 och ca 10
miljarder kronor 1987 in i kalkylen. Det betyder budgetförstärkningar på
totalt 40 miljarder kronor för att hålla bytesbalansen under kontroll och
fortsätta saneringen av statsbudgeten. Innebörden av denna uppläggning är
att obalansen tar sig uttryck i framför allt ökande arbetslöshet. En utveckling
i linje med referensalternativet innebär att samhällsekonomisk balans
knappast kan nås förrän en bra bit in på 1990-talet.

Mot. 1984/85:3201

Diagram 6

Arbetslöshet 1980-1988. Balans- och referensalternativet.
1 000-tal personer

280.0

240.0

200 0

180 0

140 0

120.0

100 0

80.0

800

10B2

1063

1087

Källa: Treårskalkylerna, prop. 1984/85:150.

Treårskalkylerna visar att det inte går att bekämpa arbetslösheten genom
en expansiv politik. Det bytesbalansunderskott som skulle följa rycker undan
grunden för sysselsättningsökningen. Vi instämmer i regeringens slutsats på
s. 31 i långtidsbudgeten vad beträffar våra möjligheter att lösa problemen
med en devalvering:

Problemen med alltför stora pris- och löneökningar kan inte heller lösas
med ytterligare en devalvering. Förbättringen av konkurrenskraften skulle
endast bli kortsiktig och hos olika beslutsfattare skulle skapas starka
förväntningar om fortsatta prisstegringar och nya devalveringar. Ett centralt
mål för den ekonomiska politiken - prisstabilitet - skulle då överges på
obestämd tid.

Om pris- och löneutvecklingsutvecklingen skulle fortsätta att vara för
snabb, finns det alltså i praktiken ingen annan möjlighet än att strama åt den
ekonomiska politiken.

En utveckling i linje med balansalternativet ställer vissa bestämda krav på
ekonomins funktionsförmåga och på den ekonomiska politiken. Dessa krav
formuleras i treårskalkylerna i fem punkter:

- Pris- och lönestegringstakten måste dämpas betydligt.

- Industrins räntabilitet måste ligga kvar på en hög nivå.

- De offentliga utgifternas ökningstakt måste begränsas och statens budgetunderskott
minskas.

- Den inhemska efterfrågeutvecklingen måste anpassas till kravet på balans i
de utrikes affärerna och till behovet av ökad sysselsättning.

Mot. 1984/85:3201

- Arbetsmarknadens förmåga till omställning och anpassning måste förbättras.

Även om dessa förslag till inriktning av den ekonomiska politiken inte är
heltäckande - behovet av sänkt skattetryck, omstrukturering av den
offentliga sektorn, marknadsanpassad lönebildning m. m. finns inte med instämmer
vi till fullo i den uppläggning av den ekonomiska politiken som här
förordas. Det är i allt väsentligt en politik som moderata samlingspartiet
länge har drivit.

Grundtanken i treårskalkylerna att det - vid en mycket god ekonomisk
utveckling med låga pris- och löneökningar - behövs budgetförstärkningar på
15 miljarder kronor strider mot regeringens strategi att inga flera besparingsåtgärder
behöver vidtas.

Vi finner det anmärkningsvärt att regeringen i den reviderade finansplanen
i stort sett bortsett från den inriktning av den ekonomiska politiken som
rekommenderas i treårskalkylerna. Uttalandet att ”den inhemska efterfrågeutvecklingen
måste anpassas till kravet på balans i utrikesaffärerna” innebär i
dagsläget att det behövs en finanspolitisk åtstramning. Regeringen väljer i
stället att hålla uppe den inhemska efterfrågeutvecklingen genom en
ofinansierad skatterabatt.

De budgetförstärkningar på mellan 15 och 40 miljarder kronor som lagts in
i de två huvudalternativen borde enligt vår mening ha föranlett regeringen att
diskutera vilka transfereringar resp. vilken offentlig konsumtion som nedskärningarna
i första hand skall beröra. Moderata samlingspartiet har
tidigare angett vilka budgetförstärkningar som enligt vår mening behöver
vidtas den kommande mandatperioden.

5. Regeringens ekonomiska politik

5.1 Den ekonomisk-politiska strategin

Den strategi som den socialdemokratiska regeringen vid tillträdet hösten
1982 valde för att bekämpa Sveriges problem lanserades som ”den tredje
vägen”. Denna väg skulle enligt regeringen varken vara en ren åtstramningslinje
med hög arbetslöshet som resultat eller innebära en allmänt expansiv
politik med åtföljande snabb inflation. I stället hoppades regeringen att den
valda medelvägen skulle göra det möjligt att förena låg inflation med låg
arbetslöshet. Resultat av att åtstramningspolitiken avvisades är att inflationen
efter två och ett halvt år av socialdemokratiskt styre är högre än den var i
september 1982. Den är dessutom den högsta bland 16 jämförbara industriländer.
Samtidigt har den totala arbetslösheten fortsatt att växa.

Det första steget på ”den tredje vägen” var devalveringen av kronan i
oktober 1982. Devalveringen följdes enligt regeringen av ett ”omfattande
offentligt investeringsprogram”. Talet om ett omfattande investeingsprogram
har upprepats i finansplan efter finansplan. I själva verket har de

Mot. 1984/85:3201

offentliga investeringarna minskat realt varje år efter regeringsskiftet.

När inflationen till följd av devalveringen och otillräcklig stramhet i
finanspolitiken började stiga, proklamerade regeringen kamp mot inflationen
som det s. k. andra steget på den tredje vägen. Prisstegringarna skulle
ned till samma nivå som i de viktigaste konkurrentländerna, dvs. runt 3-4 %.
Men i stället för att strama åt politiken valde regeringen att bekämpa
inflationen med prisstopp, löntagarfonder, likviditetsindragningar, Rosenbadsöverläggningar
m. m. Detta försök att reglera och prata bort inflationen
har misslyckats.

Den svenska lönekostnadstrenden pekade 1984 uppåt i stället för nedåt.
Löneökningarna i industrin blev 3-4 procentenheter högre än 1983.1 år tror
inte någon på allvar att 5-procentsmålet för löneutvecklingen kommer att
kunna förverkligas. Trots detta bygger regeringen hela sin strategi på att
löneökningarna skall begränsas till 5 % i år.

Prisutvecklingen det första kvartalet i år visar att inflationsmålet inte går
att klara ens om lönekostnadsökningarna skulle komma i närheten av de
önskvärda 5 %. I stället står det klart att den inhemska efterfrågan är för hög
även utan några lönehöjningar alls. Detta visas av att inflationen det första
kvartalet i år ligger över 9 % på årsbasis och att bytesbalansen uppvisar ett
underskott på ca 7 miljarder kronor.

Utvecklingen av prisstegringen, bytesbalansen, valutaflödet, kronkursen
m. m. är klara tecken på att den finanspolitiska åtstramningen varit
otillräcklig och att vädjanden till arbetsmarknadens parter om återhållsamhet
inte räcker. Att bekämpa inflationen enbart genom mer eller mindre
uttalad inkomstpolitik samtidigt som regeringen tar på sig hela ansvaret för
sysselsättningen är enligt vår mening felaktigt. I stället borde regeringen
genom finans- och penningpolitik ansvara för prisstabiliteten samtidigt som
arbetsmarknadens parter själva tar sin del av ansvaret för sysselsättningen.

Att regeringen under loppet av 1985 skulle komma ned i närheten av
inflationsmålet på 3 % saknar all trovärdighet efter den höga inflationstakt
som uppmätts det första kvartalet i år. De flesta oberoende bedömare tror att
inflationen återigen blir minst dubbelt så hög som målsättningen. Regeringen
har fastnat på det ”andra steget”. Den s. k. tredje vägens politik befinner sig i
en återvändsgränd som är omöjlig att ta sig ut ur utan omläggning av
politiken.

Regeringen hade behövt genomföra kraftiga utgiftsnedskärningar, skattesänkningar,
avregleringar och en fast och konsekvent politik gentemot
arbetsmarknadens parter för att klara inflationsbekämpningen. Ingenting av
detta har gjorts. Avtalsröran på arbetsmarknaden består därför. Lönerörelsens
senaste utveckling visar att en regering aldrig kan överlåta inflationsbekämpningen
åt andra. En rad misslyckade ingripanden i avtalsrörelsen gör
att regeringen bär ansvaret för den nuvarande situationen. Den har inte
klarat att föra en konsekvent politik i egenskap av arbetsgivare på den
statliga sidan.

Mot. 1984/85:3201

Beskrivningen av den ekonomisk-politiska strategin och det ekonomiska
läget i den reviderade finansplanen har i det närmaste fått karaktären av en
valhandbok. Ingenting sägs om att vi har börjat tappa marknadsandelar, att
konjunkturen troligtvis blir mattare under året och att bytesbalansunderskottet
för närvarande växer snabbt vilket kan medföra mycket stora
problem för svensk ekonomi de närmaste åren. Det är svårt att frigöra sig
från intrycket att regeringen medvetet förfalskar verkligheten för att i
valrörelsen kunna säga att vi är på rätt väg. Den mer problemorienterade,
långsiktiga inriktning av den ekonomiska politiken som regeringen så sent
som i höstas angav i en proposition har helt försvunnit i den reviderade
finansplanen. Borta är de kärva analyserna, krismedvetandet och varningarna.

Regeringens försök att marknadsföra budskapet ”Sverige är på rätt väg”
när så många tecken visar på motsatsen är fel av flera skäl. En finansplan skall
inge förtroende hos allmänheten, kreditbedömare och företag inom och
utom landet. Ett sådant förtroende skapas genom en korrekt verklighetsbeskrivning
i kombination med ekonomisk-politiska åtgärder för att hålla ned
inflationen och åstadkomma jämvikt i bytesbalansen etc.

Den glättade verklighetsbeskrivningen ger medborgarna och framför allt
avtalsparterna fel intryck av vad Sverige kan kosta på sig när det gäller
löneökningar m. m. Det undergräver också krismedvetandet och hindrar
därmed regeringen från att sätta in den åtstramning som behövs.

Alla tecken talar nu för att det behövs en finanspolitisk åtstramning genom
besparingar. Regeringen blundar emellertid för kraven på en skärpning av
den ekonomiska politiken. Finanspolitiken skall t. o. m. tillåtas bli ännu mer
expansiv genom skatterabatten i juni. Med regeringens uppläggning av
politiken läggs hela åtstramningsbördan på penningpolitiken. Detta har bl. a.
resulterat i nya regleringar på kreditmarknaden i form av likviditetsindragande
åtgärder gentemot företag och kommuner. Denna uppläggning av den
ekonomiska politiken är enligt vår mening oacceptabel i det nuvarande
ekonomiska läget.

5.2 Budgetpolitiken

Minskningen av budgetunderskottet efter den socialdemokratiska regeringens
första år är ett resultat av konjunkturförbättringens effekter på
inkomst- och utgiftssidan, höjda skatter på hushåll och företag, en rad
bokföringsmässiga åtgärder samt en del lågt uppskattade utgiftsposter för
nästa budgetår. Därtill skall läggas att regeringen dels varit framgångsrik vad
gäller undvikande av nya utgifter, dels omprövat en del mindre utgiftsposter
vid den traditionella budgetbehandlingen.

För budgetåret 1985/86 redovisar regeringen nu ett något lägre budgetunderskott
än i januari - 60,8 miljarder jämfört med 63,5 miljarder. Innevarande
budgetår beräknas budgetsaldot stanna på minus 69,1 miljarder. Detta ger

Mot. 1984/85:3201

ett intryck av att budgetunderskottet skulle minska med drygt 8 miljarder
kronor till nästa budgetår. En närmare granskning av prognosen visar
emellertid att minskningen är kosmetisk. Genom utflyttningen av bostadslån
från den 1 juli 1985 och förändringar av krediterna till de statliga verken
minskar underskottet bokföringstekniskt med ca 10 miljarder. Hade dessa
poster inte lyfts ut ur budgeten, skulle prognosen för underskottet nästa år ha
legat över 70 miljarder, givet alla andra antaganden. I den reviderade
finansplanen bekräftas denna bild genom att det underliggande budgetsaldot
ökar med 1 miljard kronor mellan 1984/85 och 1985/86.

Regeringen räknar dessutom orealistiskt lågt på vissa utgiftsposter.
Statsskuldräntorna beräknas minska från 75,5 miljarder detta budgetår till

73,8 miljarder 1985/86. Mellan 1983/84 och 1984/85 ökade dessa ränteutgifter
med drygt 15 miljarder. Att räkna med att statsskuldräntorna nu faller trots
att statsskulden ökar med minst 60-70 miljarder kronor är inte trovärdigt ens
om kursförlusterna minskar kraftigt.

Vidare är arbetsmarknadsdepartementets anslag mycket lågt beräknade
med tanke på att vi nu går in i en sämre konjunktursituation. Att en
socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik skulle innebära sänkta utgifter för
beredskapsarbeten, rekryteringsstöd och arbetsmarknadsutbildning under
en konjunkturavmattning förefaller inte troligt.

Att underskottet i själva verket ökar något, även vid den orealistiska
beräkningen av statsskuldräntor etc., framgår även av den totala offentliga
sektorns underskott, som beräknas växa från 23,3 miljarder 1984 till 24,7
miljarder 1985.

1984 minskade de totala offentliga utgifterna för första gången under de
senaste decennierna. Denna minskning förklaras bl. a. av sänkta pensioner
och en önskvärd neddragning av industrisubventionerna. Därtill skall läggas
att regeringen dels varit framgångsrik vad gäller undvikandet av nya utgifter,
dels omprövat en del mindre utgiftsposter vid den traditionella budgetbehandlingen.
Problemet är att de flesta av dessa utgiftsminskningar inte kan
upprepas särskilt många gånger. Neddragningen av industrisubventionerna
med ca 7 miljarder kronor kan inte göras någon mer gång.

En fortsatt hård budgetmangling kan i framtiden ge ytterligare någon eller
några miljarder kronor per år. Detta är inte tillräckligt för att förhindra en
ökning av underskottet i framtiden, eftersom statsskuldräntorna och de stora
transfereringssytemen kan förväntas fortsätta att öka. Den socialdemokratiska
regeringen har inte förmått göra något åt orsakerna till de stora
utgiftsökningarna. Det visar sig också redan i år, då de totala offentliga
utgifterna i den reviderade nationalbudgeten beräknas öka med 2,1 %
jämfört med en minskning på 0,7 % 1984.

Om ingenting görs för att strama åt utgiftsökningarna i kommuner och
statsbudget, kommer sannolikt utgiftsexpansionen ytterligare att tillta något
1986. Den regering som har ansvaret för nästa mandatperiod måste därför
börja angripa de offentliga utgiftsökningarna och underskottet med struktu

Mot. 1984/85:3201

rella besparingar i bostadssubventioner, sjukförsäkring, statsbidrag till
kommunerna m. m.

Neddragningar i de stora utgiftssystemen måste också göras för att skatter
skall kunna sänkas. Den socialdemokratiska regeringen har i handling visat
att man inte vill sänka marginaleffekterna eller det totala skatteuttaget.

5.3 Kreditpolitiken

Den svenska kreditpolitiken har under senare år genomgått en viss
förändring genom att en del nya upplåningsinstrument såsom statsskuldväxlar
och riksobligationer har introducerats på marknaden. Räntestyrningen
sker numera delvis via öppna marknadsoperationer och anbudsförfarande
vid nyemission av statspapper. Kreditpolitiken har därigenom i en del
avseenden fått en mer marknadsorienterad inriktning. Förändringarna har
skapat förutsättningar för en vitalisering och effektivisering av penningmarknaden.
Samtidigt har emellertid en rad åtgärder genomförts i motsatt
riktning. Dit hör bl. a. likviditetsindragningarna från näringslivet och
kommunerna. Därtill kan läggas att den stora skillnaden mellan den genom
placeringsplikten reglerade räntan på prioriterade obligationer och den långa
marknadsräntan medfört att några riksobligationer inte emitterats på snart
ett år.

Med likviditetsindragningarna vill regeringen dels begränsa penningmängdens
tillväxt, dels styra kreditströmmarna till statsskulden genom en ny typ
av regleringsinstrument. Instrumentet har dock den svagheten att det endast
verkar under en begränsad tid. Så småningom blir medlen fria och skall
återbetalas till sina rätta ägare. Detta återflöde kan skapa stora problem för
penningpolitiken och framkalla förslag om fortsatt frysning av medlen hos
riksbanken.

Vi har tidigare motsatt oss alla genomförda tvångsindragningar av
likviditet genom exportdepositioner, förnyelsefonder, likviditetskonton etc.
Att finansiera budgetunderskottet genom reglering är felaktigt. Enbart för
1985 beräknas likviditetsindragningarna uppgå till närmare 15 miljarder
kronor. För nästa år blir indragningarna genom förnyelsefonder m. m.
troligtvis ännu större. Företagen behöver behålla sina vinstmedel för
investeringar, och kommunernas verksamhet bör begränsas på annat sätt.
Därför avvisar vi även de nu aktuella förslagen.

5.4 Sveriges problem kvarstår

Regeringen försöker dölja bristen på åtgärder mot Sveriges strukturella
problem med hänvisningar till konjunkturbetingade förbättringar vad gäller
export, industriproduktion och bytesbalans.

Konjunkturuppgången kan emellertid inte dölja att de långsiktiga trenderna
är fortsatt negativa. Pris- och lönekostnadsökningarna fortsätter att ligga

Mot. 1984/85:3201

på dubbla omvärldens. Ekonomins förmåga att skapa nya varaktiga arbetstillfällen
förefaller ha minskat. Den totala arbetslösheten har stigit med
50 000 sedan lågkonjunkturåret 1982. Den samlade offentliga sektorns
underskott och de offentliga utgifterna ökar återigen. Skattetrycket för
hushållen skärps, och ingenting görs för att släppa in konkurrens i den
offentliga sektorn. Lika ivrig som regeringen har varit att höja skatterna för
hushåll och företag, lika ovillig är den att ingripa mot regleringar och
monopol. De försök till privatisering och ökad konkurrens som skett vad
gäller produktion av daghemstjänster har stoppats. På läkarområdet har
genom Dagmar-överenskommelsen konkurrensen ytterligare minskat.

Det privata näringslivets förmåga att använda devalveringen och den
internationella konjunkturuppgången till ökad produktion står i skarp
kontrast till regeringens brist på nytänkande vad gäller den ekonomiska
politiken. Eftersom ingen omläggning av den ekonomiska kursen har skett
står vi nu illa rustade att möta den konjunkturförsvagning som av allt att
döma ligger framför oss. Regeringens passivitet innebär att de grundläggande
balansbristerna förblivit olösta och att krismedvetandet minskat.

Sverige är det land i västvärlden som gått längst vad gäller den offentliga
sektorns monopol på en stor del av serviceproduktionen. Detta måste ändras
samtidigt som flexibiliteten på arbetsmarknaden ökas med sänkta marginalskatter,
större lönespridning och allmän avreglering av ekonomin. I den
reviderade finansplanen finns ingen som helst insikt om att dessa avgörande
strukturgrepp behövs för fortsatt välståndsökning. Regeringen tycks vara så
upptagen av att skönmåla det ekonomiska läget att man inte ens har börjat
fundera på grundläggande förändringar i den offentliga sektorn.

Den offentliga sektorns samlade storlek utgör ett problem som måste
angripas med samma kraft som dess underskott saneras. Oavsett vilket mått
som används är den offentliga sektorn i Sverige större än i något annat
västland.

Statens och kommunernas kraftiga expansion i Sverige är en väsentlig
förklaring till att vi har svårt att få en ekonomisk tillväxt som kan klara
sysselsättningsutvecklingen på sikt. Det höga skattetrycket har medverkat
till att driva upp inflationstakten och till att minska drivkrafterna för de
enskilda människorna och för företagen. Det är den enskilde arbetarens eller
företagarens arbete och sparande som skapar välstånd. Fungerar inte
ekonomin för vanliga människor kan den i längden inte heller fungera för
landet. Regeringens politik godtar inte detta faktum. Det är ett dåligt sätt att
möta framtiden.

Utbyggnaden av den offentliga sektorn har medverkat till en lönestruktur
som motverkar en utbyggnad av det privata näringslivet. Det stora budgetunderskottet
och det växande bytesbalansunderskottet har framtvingat en
internationellt sett mycket hög räntenivå. På stora områden har dessutom det
privata näringslivets tillväxtförmåga hämmats genom ett växande antal

Mot. 1984/85:3201

regleringar och den byråkrati som sammanhänger med den offentliga
sektorns expansion.

För att vi skall få bukt med våra strukturella problem är det viktigt att den
offentliga sektorns inflytande på ekonomin minskar på alla nivåer. Att
minska den offentliga sektorn innebär att politikernas inflytande avtar
samtidigt som de enskilda människornas inflytande i ekonomin ökar.

Under de socialdemokratiska regeringsåren har ingenting hänt vad gäller
lönebildningen. En förutsättning för återställd balans är att lönekostnadsökningarna
bringas ned till den ökningstakt som råder i omvärlden. Till följd av
bl. a. den stela lönestrukturen och de höga marginaleffekterna har arbetsmarknaden
kommit att fungera allt sämre. Ett problem som sammanhänger
med detta är den svenska lönestrukturen. För att flexibiliteten på arbetsmarknaden
skall förbättras är det nödvändigt att lönestrukturen blir mer
marknadsanpassad. Den s. k. solidariska lönepolitiken har av allt att döma
lett till att löneskillnaderna blivit alltför små. En expansion i näringslivet och
en ökad flexibilitet i ekonomin förutsätter att den konkurrensutsatta delen av
näringslivet återfår sin löneledande roll och att rörligheten underlättas
genom större lönespridning.

På kort sikt har problemen i den svenska ekonomin kraftigt förvärrats de
senaste månaderna. Viktiga faktorer pekar åt fel håll. Den höga svenska
inflationstakten gör att vi förlorar marknadsandelar, vilket dämpar exporten.
Den snabbt stigande hemmamarknadsefterfrågan har samtidigt slagit
igenom i en kraftig importökning. Denna utveckling har gett ett betydande
underskott i bytesbalansen det första kvartalet i år. Det starka och ihållande
valutautflödet på ca 2 miljarder kronor per månad är direkt orsakat av
bytesbalansunderskottet. Försämringen av utrikeshandeln har också lett till
att kronan har försvagats. Den svenska kronkursen ligger i förhållande till
valutakursindex på den lägsta nivån sedan september 1982.

Trots att den svenska räntemarginalen gentemot de internationella
räntorna successivt har ökat under året har valutautflödet inte kunnat
bromsas. Att valutareserven inte minskat nämnvärt under året beror på att
staten de första fyra månaderna i år nettolånade över 11 miljarder kronor i
utlandet, trots regeringens uttalade målsättning att inte låna mer utomlands.

För att förhindra en fortsatt negativ utveckling borde regeringen omedelbart
strama åt ekonomin genom att skära ned de offentliga utgifterna. En
kreditpolitisk åtstramning är ej tillräcklig, vilket bl. a. visats av att räntehöjningen
med 2 procentenheter i januari inte kunde bromsa valutautflödet. Att
möta situationen med någon sorts överbryggningspolitik genom statlig
upplåning i utlandet är oacceptabelt. En finanspolitisk åtstramning är därför
nödvändig redan före sommaren.

Mot. 1984/85:3201

6. Det moderata alternativet

6.1 Den moderata strategin

Moderata samlingspartiets politik syftar till att på alla områden förstärka
marknadsekonomin. Vi förespråkar en ekonomisk politik som ger utrymme
för stor frihet och uppmuntrar personliga initiativ. Detta förutsätter att
människorna själva får behålla en rimlig del av ersättningen för sina
arbetsinsatser. Därför är det nödvändigt att sänka skatterna och minska den
offentliga sektorn.

Vi förordar en politik som begränsar den offentliga sektorns resursanvändning
samtidigt som den enskilda sektorn ges mer expansionsutrymme.
Viktiga inslag i en sådan politik är för det första en minskning av utgifterna i
stat och kommun. Den åtstramning av finanspolitiken som är nödvändig för
att få ned inflationstakt och budgetunderskott bör ske enbart genom
utgiftsminskningar. Privat verksamhet är mer effektiv än offentlig och måste
därför ges ett ökat utrymme. Utgiftsminskningar är även viktiga för att
minska rundgången av skatter och bidrag. Det går inte att spara utan att det
märks. Neddragningen av offentlig konsumtion och transfereringar måste
därför utformas så att de som verkligen har det svårt får ett ordentligt stöd
från det allmänna.

För det andra krävs en sänkning av skattetrycket. I första hand måste de
skatter som drabbar arbete, företagande och sparande sänkas. Ett lågt
skattetryck och låga marginaleffekter ger en konkurrensfördel gentemot
omvärlden. Sänkta skatter ger också ökad tillväxt. Det stora budgetunderskottet
utgör en begränsning vad gäller möjligheten att sänka skatterna.
Utgiftsminskningarna måste dock bli så stora att det finns utrymme för ett
sänkt skatteuttag. Sänkta skatter gör det också möjligt att minska subventioner
och bidrag utan att hushållens ekonomiska situation försämras.

För det trejde skall vi avreglera Sverige. De enskilda människornas frihet
måste öka och förbud och föreskrifter som hämmar näringslivet tas bort.
Lagstiftningen på arbetsmarknaden skall mjukas upp så att den underlättar
och inte försvårar omställningar i arbetslivet. Bostadsmarknaden måste åter
fås att fungera. En friare kreditmarknad förmedlar de finansiella resurserna
smidigare, snabbare och säkrare till de områden där de gör mest nytta. Statlig
centralstyrning och byråkrati måste ersättas med rörlighet och anpassning.

För det fjärde krävs privatisering, konkurrens och avgiftsfinansiering i
stora delar av den offentliga verksamheten. Våra förslag till frihetsreformer
innebär att monopolen skall brytas och konkurrensen stärkas inom områden
som barnomsorg, sjukvård, åldringsvård, parkförvaltning, brandförsvar etc.
Det fria valet är att föredra framför myndigheternas styrning även när det
gäller tryggheten. Valfriheten är särskilt viktig för den som genom sjukdom,
ålder eller handikapp är särskilt beroende av andra för vård och stöd.

För det femte krävs att löntagarfonderna avskaffas. Fonderna hör inte
hemma i vårt ekonomiska system och hämmar näringslivets funktioner.
Fondsocialismens upphörande måste åtföljas av en spridning av aktieägan

Mot. 1984/85:3201

det. Genomförs de borgerliga partiernas förslag till avveckling av löntagarfonderna
får Sverige världens bredaste aktieägande.

6.2 Utgifts- och budgetpolitik

Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under 1980-talet är att
avveckla det strukturella underskottet i den samlade offentliga sektorn och
samtidigt sänka skattetrycket. Det innebär att underskottet måste minska
med 30-35 miljarder kronor jämfört med den nuvarande nivån. Avvecklingen
av underskottet bör genomföras så att minskningen är något större i en
god konjunktursituation och något mindre vid en lägre aktivitetsnivå.

Samtidigt med underskottsminskningen är det vår målsättning att sänka
skattetrycket med 5 procentenheter till 1990, vilket skulle betyda att
skattetrycket då skulle vara nere i 45 % av bruttonationalprodukten. Detta
innebär ett närmande till övriga högskatteländer. För att åstadkomma denna
skattesänkning behöver emellertid inte skatterna sänkas med 8 miljarder
kronor per år. Oförändrade skattesatser och ett fullständigt inflationsskydd
av inkomstskatten leder till ett automatiskt sänkt skattetryck vid ekonomisk
tillväxt och oförändrade vinst- och löneandelar.

För att möjliggöra balans i den samlade offentliga sektorn och sänkt
skattetryck måste de samlade utgifterna i stat, kommun och socialförsäkringssektorn
minska i reala priser samtidigt som landets samlade produktion
växer.

Budgetunderskottet, den höga utgiftsnivån och skattetrycket i stat och
kommun innebär en fara både för de offentliga finanserna och för hela den
svenska ekonomin. Som framgår av regeringens långtidsbudget följer
saneringen av statsfinanserna ingalunda automatiskt genom en återställd
ekonomisk tillväxt. Enbart statsskuldräntornas tillväxt innebär en ökning av
underskottet med ca 10 miljarder kronor årligen. Eftersom skatterna nu
måste sänkas för att ökad ekonomisk tillväxt skall uppnås, blir kraven på
utgiftsnedskärningar extra stort.

En minskning av budgetunderskottet är nödvändig både av stabiliseringspolitiska
och av strukturella skäl. I den mån konjunktursituationen nästa
budgetår blir sådan att underskottsminskningen leder till att den totala
efterfrågenivån kommer på en lägre nivå än vad som är lämpligt bör detta
motverkas med sänkta skatter. Ökade utgifter är inte längre möjliga för att
stimulera ekonomin.

I vår januarimotion angående den ekonomiska politiken (1984/85:2343)
föreslog vi besparingar på 21 miljarder kronor. Av dessa är knappt 4
miljarder av mer eller mindre tillfällig natur. Skattesänkningar föreslogs på
10,5 miljarder kronor på helår. Hade dessa förslag genomförts skulle det
beräknade budgetunderskottet ha blivit 10,5 miljarder kronor lägre än det av
regeringen nu redovisade.

För budgetåret 1985/86 uppgick våra besparingsförslag till drygt 17
miljarder kronor och skattesänkningsförslagen till knappt 6 miljarder

Mot. 1984/85:3201

kronor. Anledningen är att många av våra skattesänkningsförslag och även
utgiftsförändringar träder i kraft först den 1 januari 1986.

Smärre förändringar av regeringens förslag till utgiftsanslag har skett i
samband med riksdagens behandling under våren. Detta har dock inte
inneburit någon nämnvärd förändring av skillnaden jämförd med totalsumman
av våra besparingsförslag. Emellertid kommer våra ställningstaganden
till regeringens förslag vad gäller bidrag till kommunerna med anledning av
avskaffandet av kommunal företagsbeskattning och skatteutjämningsavgiften
att innebära att våra utgiftsminskningar jämfört med januarimotionen
ökar med 434 milj. kr. på helår. För budgetåret 1985/86 ökar besparingarna
med 217 milj. kr.

På skattesidan medför vårt avvisande av regeringens förslag om höjt
schablonavdrag - från 1 000 kr. till 3 000 kr. - att skatteinkomsterna på två
års sikt ökar med 3,2 miljarder kronor jämfört med regeringens budgetalternativ.
På kort sikt blir budgeteffekten lägre till följd av att endast 1 500 kr. av
höjningen på 2 000 kr. beaktas vid preliminärskatteuttaget. För helåret 1986
blir effekten ca 2,5 miljarder och för budgetåret 1985/86 ca 1,2 miljarder.
Samtidigt blir de statsfinansiella kostnaderna av ett fullständigt inflationsskydd
av den statliga skatteskalan högre än vi räknat med i januari. I stället
för att, som vi utgick ifrån, skriva upp skatteskalan med den målsatta
inflationen på 3 % har regeringen avskaffat inflationsskyddet. Detta medför
en statsfinansiell merkostnad på 1,6 miljarder på helår för vårt förslag.
Sammantaget innebär dessa förändringar att vårt budgetunderskott ligger
nästan 12 miljarder kronor lägre än det av regeringen förslagna.

De av oss föreslagna utgiftsnedskärningarna redovisas departementsvis i
tabell 4 nedan. Besparingsförslagen har tidigare redovisats utförligt i
separata motioner. Vi står fast vid dessa besparingsförslag för det kommande
budgetåret.

Mot. 1984/85:3201

Tabell 4

Utgiftsminskningar	Helår 1986	Budgetår 1985/86
Justitiedepartementet	10	10
Utrikesdepartementet	805	805
Socialdepartementet	3 583	1 792
Kommunikationsdepartementet1	765	765
Finansdepartementet	2	2
Utbildningsdepartementet	1 043	1 003
Jordbruksdepartementet2	807	807
Arbetsmarknadsdepartementet	1 597	1 367
Bostadsdepartementet	3 431	3 031
Civildepartementet	86	63
Industridepartementet3	4 896	4 896
Minskade statsbidrag till kommunerna Slopat bidrag till kommunerna med anledning av	4000	2 646
avskaffandet av kommunala företagsbeskattningen Ingen skatteutjämningsavgift på kommunernas skat	1 569	784
teunderlag	-1 135	-567
Summa	21 459	17 404
Försvarsdepartementet4 Minskade skatteintäkter till följd av ändringar i vissa	-60	-60
försäkringssystem	-1 000	-500
Summa	20 399	16 844
Minskade statsskuldräntor (12 %)	1 000	600
Nettobesparingar	21 399	17 444

1 Av beloppet utgör 250 milj. kr. tillfälliga besparingar.

2 Av beloppet utgör 400 milj. kr. tillfällig besparing. 147 milj. kr. utgörs av minskade
statliga åtaganden på det skogspolitiska området till följd av vår föreslagna sänkning
av skogsvårdsavgifter.

3 Av beloppet utgör 3 250 milj. kr. tillfälliga besparingar.

4 Budgetalternativet innebär ett konsekvent fullföljande av fyrpartiöverenskommelsen
om försvaret. Vi begärde i januari att regeringen skulle lägga förslag till riksdagen
om extra medel för att finansiera de utökade uppgifter försvaret ålades i budgetpropositionen,
bl. a. avseende värnpliktsförmånen. Vi beräknade ett belopp på 50-60
milj. kr. för detta.

Tonviken i denna budgetpolitik är lagd på besparingar som minskar de
automatiska utgiftsökningarna och på utgiftsminskningar som inte direkt
påverkar hushållens köpkraft. Avvägningen mellan besparingar och skattesänkningar
är gjord så att hushållens ekonomiska situation inte skall
försämras.

Vi anser det angeläget att hushållens resurser i större utsträckning skall
bestå av arbetsinkomster och mindre av bidrag från stat och kommun. På
samma sätt som de grundläggande obalanserna i vår ekonomi orsakats av en
växelverkan mellan offentliga utgiftsökningar och skattehöjningar, förutsät

Mot. 1984/85:3201

ter återvunnen balans att besparingar och skattesänkningar följs åt. Besparingar
behövs för att minska det inflationsdrivande budgetunderskottet,
skattesänkningar för att hålla uppe hushållens köpkraft och för att återställa
drivkrafterna i ekonomin.

För översiktlighetens skull anges nedan den huvudsakliga inriktningen och
de viktigaste förslagen inom resp. departements verksamhetsområde.

Besparingarna inom utrikesdepartementet hänför sig till biståndsanslagen.
De avser bl. a. det föreslagna betalningsbalansstödet och biståndet till
Vietnam. Länderramarna förändras i övrigt på sätt som överensstämmer
med den moderata synen på biståndspolitiken. Anslagen till miljö, mark och
energi, katastrofer och enskilda organisationer m. m. ökas.

Förändringar av sjuk- och föräldraförsäkringarna är de största besparingsposterna
inom socialdepartementets område. Ökad självrisk i sjukförsäkringen
samt sänkt kompensationsnivå i sjuk- och föräldraförsäkringarna föreslås.
Samtidigt begärs en höjning av garantibeloppet i föräldraförsäkringen från
48 kr. till 60 kr. per dag. De som begärt undantagande från ATP föreslås få
rätt till pensionstillskott.

Utförsäljning av flera av affärsverkens dotterbolag och minskade anslag
till SJ:s investeringar föreslås för kommunikationsdepartementet. I övrigt
föreslås bl. a. att rederistödet avskaffas och att trafiksäkerhetsverkets
verksamhet avgiftsfinansieras.

Besparingarna på utbildningsdepartementets område gäller främst vuxenutbildningen,
eftersom utbildningen av unga måste ges prioritet i en knapp
ekonomi. Nödvändigt utrymme ges emellertid för sådan vuxenutbildning
som avser grundläggande kunskaper och sådan utbildning som behövs för att
vinna behörighet för fortsatta studier. I den mån också ungdomsskolan
omfattas av besparingarna ges undervisningen företräde före andra aktiviteter
i skolan. Presstödet minskas och stödet till organisationstidskrifter
avvecklas. Ansvaret för aktivitetsstöd till föreningar överförs till kommunerna.

För jordbruksdepartementet föreslås minskade livsmedelssubventioner i
enlighet med vår tidigare redovisade uppfattning. Dessutom föreslås utförsäljning
av del av domänverkets mark och fastigheter samt försäljning av
vissa dotterbolag.

Inom arbetsmarknadsdepartementets område läggs förslag om att bidragen
till kommunerna för beredskapsarbeten sänks, rekryteringsstödet i offentlig
sektor avskaffas, ungdomslagen minskar och statens ersättning till arbetslöshetsförsäkringen
sänks till 80 %. Bidraget till Samhällsföretag sätts till
119 % av löneunderlaget.

En avtrappning av räntebidragen till flerfamiljshus föreslås på bostadsdepartementets
område. Eftersom fastighetsskatten avskaffas tas också kompensationen
för skatten bort. De generella subventionerna bör på sikt
avskaffas. ROT-programmets ytterligare subventioner bör avvecklas. Anslaget
till information och utbildning avskaffas.

Mot. 1984/85:3201

Moderat politik leder till ett minskat behov av medel för stöd till
näringslivet. Inom industridepartementets område föreslås därför att en stor
del av det selektiva näringslivsstödet skall tas bort. Besparingar görs också på
de regionalpolitiska stöden. Den största posten avser emellertid utförsäljningen
av ett antal statliga företag.

6.3 Skattepolitik

Sverige har världens högsta skatter. Vår skattepolitik syftar till att genom
sänkta skatter ge människor möjlighet att själva få disponera över en större
del av sina inkomster. Man skall kunna leva på sin egen lön. Sänkta skatter
minskar beroendet av den offentliga sektorn. Man kan dessutom påverka sin
levnadsstandard genom att göra en extra arbetsinsats.

Den moderata skattepolitiken är ett medel för att uppnå ekonomisk
tillväxt, stabila priser och arbete åt alla som vill arbeta. Alla tjänar på att
dessa mål uppnås - främst de med låga inkomster och en besvärlig ekonomisk
situation.

Det nuvarande statsfinansiella läget begränsar den skattepolitiska handlingsfriheten.
De skattesänkningar som kan genomföras måste utformas så
att de medför största möjliga nytta för den ekonomiska utvecklingen. Vår
strategi är att sänka de skatter som orsakar mest skada för tillväxten i
förhållande till vilka inkomster de ger staten. Detta är motiveringen till
förslaget om ett treårsprogram för att sänka marginalskatterna. Vårt
etappmål, som bör nås senast 1988, är att en normalinkomsttagare skall
behöva betala högst 40 % i skatt på en löneökning. Marginalskattetaket
skall vara högst 70 %. Strävan bör vara att sänka den kommunala utdebiteringen.
Vårt mål är att helt avskaffa den statliga inkomstskatten utom för
högre inkomsttagare.

Sänkta marginalskatter är en direkt insats för att underlätta arbete och
sparande. De förbättrar vår konkurrenskraft. Sänkta marginalskatter är
också den enda framkomliga vägen att säkra reallönerna, i ett läge när de
offentliga utgifterna måste minska och höga nominella lönelyft skadar vår
konkurrenskraft.

Inflationsskyddet skall återinföras och avdragsbegränsningen successivt
avskaffas. Familjebeskattningen förändras genom att vi i tre steg inför ett
grundavdrag på 15 000 kr. per barn vid den kommunala beskattningen samt
avdrag för styrkta barntillsynskostnader.

Vi vill även ta bort fastighetsskatten och slopa skattereduktionen för
fackföreningsavgifter. Vi avskaffar löntagarfonderna och gör även andra
skattelindringar för företagandet.

I de moderata förslagen har en avvägning gjorts så att skattesänkningarna
för hushållen motsvarar den del av besparingsförslagen som direkt berör
hushållens ekonomi. Stat och kommun får leva med svångrem medan
hushållen skall ges ökat utrymme för egna beslut. Skattesänkningarna har

Mot. 1984/85:3201

också en dynamisk effekt som gör att vi får en ökad tillväxt i samhället, vilket
kommer alla till godo.

I vår partimotion om skattepolitiken 1984/85:2754 redogörs mer utförligt
för vår skattepolitiska grundsyn samt alla våra förslag på skatteområdet. I
tabell 5 nedan redovisas de statsfinansiella konsekvenserna av våra skatteförslag
jämfört med regeringens. Vår skattesänkning i förhållande till
regeringens förslag för 1986 uppgår till ca 9,5 miljarder kronor jämfört med
ca 10,5 miljarder i januari. Detta är en följd av att regeringens budgetalternativ
försvagats genom den föreslagna höjningen av schablonavdraget vid
inkomst av tjänst.

Tabell 5

Finansiella konsekvenser av våra skatteförslag	Helårseffekt Budgetår 1986 (milj. kr.)1985/86
Marginalskattesänkningar Uteblivna skattehöjningar till följd av inflations	4 700	2 300
skyddad inkomstskatteskala	2 600	1 000
Avskaffande av fastighetsskatten	3 700	2 000
Återinfört FoU-avdrag Slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital i	200	—
småföretag Återgång till 1982 års regler för förmögenhets-, arvs	100
och gåvoskatt	350	175
Förändring av arvs- och gåvoskattereglerna m. m.	200
Återgång till 1982 års regler för aktiebeskattningen	1 200	500
Skogsvårdsavgiften sänks till 0,3 %	285	285
Oförändrat schablonavdrag (Regeringen föreslår	13 335	6 260
höjning till 3 000 kr.)	2 5001	1 200
Slopad skattereduktion av fackavgifter	1 400
Nettoskattesänkning	9 435	5 060

1 För 1987 blir kostnaden 3 200 milj. kr.

6.4 Kreditpolitik

Kreditpolitiken har under det senaste året präglats av dollarns utveckling
och valutaflödena. I slutet av januari i år ingrep riksbanken med operationer
på den öppna marknaden vilket ledde till en ränteuppgång med ca 2
procentenheter. Orsaken till uppgången var att ett valutautflöde på ca 4
miljarder kronor hade skett sedan november 1984. Trots att räntemarginalen
gentemot eurodollarräntorna vidgades kraftigt upphörde inte valutautflödet.
Den svenska räntemarginalen gentemot eurodollarräntorna är för närvarande
uppe i ca 5 procentenheter. Trots detta har valutautflödet fortsatt.

Mot. 1984/85:3201

Utflödet är orsakat av bytesbalansunderskottet. Kapitalbalansen har det
första kvartalet inte uppvisat något underskott.

Uppläggningen av kreditpolitiken sägs enligt regeringen syfta till att
statens nettoupplåning i utlandet skall vara noll. Men kreditpolitiken har inte
lyckats klara denna målsättning. Det första kvartalet i år blev den statliga
nettoupplåningen hela 6 miljarder kronor och denna utveckling tycks tyvärr
fortsätta.

Vi menar att det är orimligt att penningpolitiken skall bära hela anpassningsbördan
vid den nuvarande utvecklingen av bytesbalansen. Mycket
kraftiga räntehöjningar krävs troligen för att valutautflödet och statens
nettoupplåning i utlandet skall kunna upphöra. För att undvika en kraftig
press uppåt på den svenska räntenivån och en fortsatt statlig upplåning i
utlandet behövs en åtstramning av finanspolitiken.

Den alltför expansiva finanspolitiken har inneburit att inte ens den strama
kreditpolitiken kunnat förhindra en fortsatt hög inflation. Uppläggningen av
finanspolitiken och följdverkningarna på den inhemska efterfrågan är en
huvudorsak till det pågående valutautflödet och försvagningen av kronan.

Efter att länge ha varit ett lågränteland har Sverige nu ett av de högsta
räntelägena bland industriländerna. Orsaken är, förutom underskottet i
bytesbalansen, den växande statsskulden och statens upplåningsbehov. De
problem den växande likviditeten ger upphov till måste bemästras med en
politik som tar sikte på att begränsa penningmängdens tillväxt. Regeringen
anser att framgång redan nåtts i detta avseende. Det bör emellertid
observeras, att nedgången i penningmängdens ökningstakt i stor utsträckning
förklaras av att statsskuldväxlar inte medräknas, trots att dessa är lika
likvida som bankcertifikat, vilka ingår i definitionen.

Den inhemska statsupplåningen bör i största möjliga utsträckning förläggas
utanför bankväsendet. I den reviderade finansplanen talas det om den
ökade upplåningen från hushållen. Införandet av allemanssparande! innebär
dock endast att sparmedlen nu går direkt till riksgäldskontoret, medan de
tidigare tog omvägen över bankernas inlåningsräkningar och deras påtvingade
köp av statspapper. Hushållssparande! ligger kvar på sin internationellt
sett unikt låga nivå kring 0.

Även under 1985 väntas företagen göra en stor insats för att finansiera
budgetunderskottet. Deras bidrag får emellertid alltmera formen av påtvingade
likviditetsindragningar och fondavsättningar mot ingen eller låg ränta.
Denna nyordning begränsar visserligen kostnaden för underskottsfinansieringen.
Men den motverkar direkt regeringens uttalade strävan att främja
den utbyggnad av näringslivet som är nödvändig för att återställa balansen i
svensk ekonomi. De senaste årens tvångsinlåning från företagen bör
avvecklas och de föreslagna likviditetsindragningarna på 8,5 miljarder för
företag och kommuner bör inte genomföras.

Som tidigare nämnts genomfördes under 1984 en utvidgning och skärpning
av placeringsplikten för försäkringsbolag och AP-fonden. Därmed befästes

Mot. 1984/85:3201

ytterligare systemet med prioriterade obligationer till en ränta under
marknadsnivån. Moderata samlingspartiet strävar i stället efter att avreglera
kreditpolitiken. Redan i partimotionen 1983/84:2031 krävde vi, att ytterligare
emissioner av statsobligationer till konstlat låg ränta ej skulle genomföras.

6.5 Kommunernas ekonomi

De statliga bidragen till kommunsektorn uppgick budgetåret 1984/85 till ca
60 miljarder kronor inkl. statsbidrag via socialförsäkringssektorn. Av
kommunsektorns totala utgifter på ca 240 miljarder kronor finansieras
således en fjärdedel genom statsbidrag.

Kommunsektorns likviditet har märkbart förbättrats de senaste fem åren.
Likviditeten i primärkommunerna beräknades kalenderåret 1984 till ca 20
miljarder, en ökning från föregående år med drygt 10 %. Landstingskommunernas
likviditet uppgår också till ca 20 miljarder, vilket innebär att
kommunsektorns sammanlagda likviditet i dag ligger i storleksordningen 40
miljarder.

De nu beskrivna förhållandena bidrar till obalansen i den offentliga
sektom och i den svenska ekonomin. De stora transfereringarna till
kommunsektorn ökar statsskulden och statens upplåningsbehov, samtidigt
som hög kommunal likviditet erfarenhetsmässigt leder till ökad kommunal
konsumtion och minskade krav på kommunala rationaliseringar och höjd
produktivitet. Under 1984 ökade också den kommunala tillväxten med

2,4 %, vilket överstiger den av regeringen förordade ökningstakten.

Moderata samlingspartiet varnade för den nu beskrivna utvecklingen och
krävde begränsningar av de statliga bidragen. Dessa varningar har visat sig
vara i högsta grad befogade, men när de tidigare framfördes samtidigt med
krav om minskade statsbidrag till kommunerna betecknades detta av
regeringen och den socialistiska majoriteten i riksdagen som en politik för att
”riva ner den svenska välfärden och förstöra den svenska modellen”.

I kompletteringspropositionen föreslår nu den socialdemokratiska regeringen
själv betydande finansiella indragningar från kommunsektorn i
storleksordningen 5,9 miljarder, dvs. i stort sett samma belopp som
moderata samlingspartiet har angett.

Mot. 1984/85:3201

Tabell 6

Regeringens och moderata samlingspartiets förslag avseende kommunal ekonomi 1986 (miljarder kronor) (s) (m)
Likviditetsindragning	-4,5	..
Skatteutjämningsavgift	-1,135
Minskad/borttagen kompensation för bortfall av skatteun
derlag från juridiska personer	-0,250	-1,8
Specialdestinerade statsbidrag		-4,0 (netto)
	Summa -5,885	-5,8

Eventuella ökningar av bidrag till barnomsorgen från regeringens sida har
inte medräknats.

Det tidigare dominerande specialdestinerade statliga bidraget till landstingen,
det s. k. mentalvårdsbidraget, har avskaffats tidigare i samband med
Dagmarreformen. De förändringar som då genomfördes innebar inte endast
en omläggning av sjukförsäkringssystemet utan också en väsentlig neddragning
av statens bidrag till landstingskommunerna.

Moderata samlingspartiet hade redan 1983 föreslagit nedskärning av
mentalvårdsbidraget. Som svar på detta har socialdemokraterna inte minst i
riksdagsdebatter och utskottsskrivningar hävdat att en sådan förändring
skulle leda till orättfärdiga förhållanden för de mentalsjuka. Att detta var
vilseledande erkänner regeringen nu genom att genomföra en motsvarande
förändring av bidragssystemet till landstingen. Regeringens förslag liksom
moderata samlingspartiets vad gäller indragning av medel från den kommunala
sektorn har - och kan endast ha - två syften: att minska statens utgifter
samtidigt som kommunsektorns finansiella ramar beskärs. Inom givna
finansiella ramar kan kommuner och landsting helt självständigt utforma sin
verksamhet.

Specialdestineringen innebär, kanske något oegentligt, endast att statens
bidragsberäkning kopplas till en viss kommunal verksamhet. Den ursprungliga
tanken bakom denna bidragsutformning var att bidragen skulle stimulera
en utbyggnad av en viss kommunal verksamhet.

Bidragen stimulerade också till att börja med utbyggnaden, men när väl
verksamheterna etablerats försvinner denna funktion hos bidragen. En
minskning av de specialdestinerade bidragen behöver inte påverka kommunalpolitikernas
prioritering mellan olika verksamhetsområden utan endast
det finansiella utrymmet för kommunens totala verksamhet. Detta innebär
att ett borttagande av exempelvis mentalvårdsbidraget inte får mer långtgående
följder för mentalvården än för annan landstingskommunal verksamhet.
Att hävda något annat bottnar i bristande kunskap om den kommunala
beslutsprocessen och om kommunal ekonomi.

Mot. 1984/85:3201

Regeringen föreslår att huvudparten av indragningarna skall ske som en
likviditetsindragning beräknad på kommunernas och landstingens lönekostnader
samt genom införandet av en allmän och en extra skatteutjämningsavgift
på det kommunala skatteunderlaget.

Även om den totala neddragningen av kommunsektorns finansiella
utrymme i regeringens resp. moderata samlingspartiets förslag uppgår till ca

5,8 miljarder kronor, får de två besparingsförslagen på något längre sikt helt
olika effekter. Regeringen sparar på ett felaktigt sätt. Att genomföra
likviditetsindragningar och ta ut 0,14 kr./skattekrona i skatteutjämningsavgift
och samtidigt höja statsbidragen leder till en helt onödig finansiell
rundgång mellan stat och kommunsektor. Det är i alla avseenden bättre att
direkt minska bidragen. Regeringen inser uppenbarligen att statsfinanserna
måste förbättras och den kommunala expansionen dämpas. Men att öppet
redovisa behovet av minskade statsbidrag till kommunerna skulle göra det
svårare att hävda att den svenska ekonomin är på rätt väg. Detta är orsaken
till regeringens krångliga förslag till åtstramning gentemot kommunsektorn.

Att genomföra likviditetsindragningar som enligt regeringen skall återbetalas
1988 ger dessutom kommunalpolitikerna felaktiga signaler om de
framtida villkoren för den kommunala ekonomin. Detta hämmar kommunsektorns
anpassningsförmåga till framtida finansiella restriktioner.

De allvarligaste missgreppen i regeringens förslag gäller dock de provisoriska
förändringarna i skatteutjämningssystemet.

Regeringen tillsatte 1983 en utredning för att se över skatteutjämningssystemet.
Utredningens arbete skulle enligt direktiven nu ha varit avslutat. Så
har inte blivit fallet. Förseningen i utredningsarbetet hänger sannolikt
samman med motstående intressen bland socialdemokraterna. Regeringen
har därför - efter ett illa genomtänkt utspel av statsministern - föreslagit ett
provisoriskt, helt principvidrigt förslag till ändring av nu gällande skatteutjämningsregler.

Tre kommuner med hög skattekraft och låg skatt skall betala en särskild
avgift på sin skattekraft. Avgiften är dessutom progressivt utformad. Denna
avgift skall användas för att ge extra skatteutjämningsbidrag till de tretton
kommuner som har högst kommunalskatt. Detta innebär att kommuner med
låg kommunalskatt och låg skattekraft diskrimineras i förhållande till
kommuner med hög kommunalskatt och i vissa fall en förhållandevis god
egen skattekraft. Kommuner som vinnlagt sig om en rationell kommunal
verksamhet och låg skatt bestraffas om de samtidigt har en hög skattekraft.
Syftet med dessa regler sägs vara att ”utjämna variationer i skattesatser”. I
klartext innebär detta att kommunalskatten skall vara hög i alla kommuner.
Effekten av regeringens förslag blir att kommuner oavsett om de har låg eller
hög skatt finner det mindre rationellt att hålla skatten nere.

Förslaget har lagts fram utan någon egentlig utredning. Bestämmelsernas
förenlighet med grundlagen hart. ex. inte penetrerats. Mycket talar för att de
föreslagna reglerna strider mot grundlagens bestämmelser vad gäller kom

Mot. 1984/85:3201

munal beskattning. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen inte låtit
lagrådet granska förslaget vad gäller den extra skatteutjämningsavgift som
skall tas ut av Danderyds, Lidingö och Solna kommuner.

Moderata samlingspartiet förordar i motsats till regeringen en successiv
minskning av de specialdestinerade bidragen till kommunsektorn. Minskningen
av det finansiella utrymmet på ca 5 miljarder anser vi vara väl avvägd,
särskilt med den fördelning mellan landstingskommuner och primärkommuner
som vi föreslagit.

En successiv minskning av de specialdestinerade bidragen bör kombineras
med en översyn av skatteutjämningssystemet. Skatteutjämningen får i ett
sådant läge ökad betydelse och bör utformas så att den kompenserar
kommuner med svaga ekonomiska förutsättningar. Samtidigt måste dock
skatteutjämningsbidraget utformas så att det inte frestar kommunerna till att
föra en högskattepolitik.

En minskning av statsbidragen till kommunsektorn får inte leda till
kommunalskattehöjningar. Sådana skulle motverka arbetet med att återställa
den finansiella balansen i den offentliga sektorn. Vi förordar därför att ett
lagstadgat kommunalt skattestopp skall införas.

Omställningen av de ekonomiska förutsättningarna inom den kommunala
ekonomin förutsätter mindre lagreglering och statlig tillsyn av kommunal
verksamhet. Kommunerna måste i framtiden ges verklig frihet att själva
bestämma över sina angelägenheter. Den försöksverksamhet som bedrivs
med frikommuner är helt otillräcklig och dessutom alltför hårt styrd av
civildepartementet. I stället bör det utredningsarbete som tidigare borgerliga
regeringar inledde intensifieras och snabbt leda till lagstiftningsåtgärder. I
detta sammanhang måste också regelsystemet vad gäller den kommunala
kompetensen, kommunal revision och system för kommunal redovisning
beaktas.

Moderata samlingspartiet föreslår att de specialdestinerade statsbidragen
till kommunsektorn minskas med netto 4 miljarder. Hur detta skall ske har
utförligt redovisats i motion 1984/85:2343. Vidare föreslår vi att kompensationen
för borttagandet av skatteunderlag från juridiska personer avskaffas
helt samtidigt som ett lagstadgat kommunalt skattestopp skall införas. Ett
sådant skattestopp måste förenas med en radikal avveckling av den statliga
styrningen av kommunerna.

Vi avstyrker regeringens förslag om likviditetsindragningar liksom förslaget
om en särskild skatteutjämningsavgift på 0,14 kr./skattekrona. Likaså
avvisas förslaget om en progressiv avgift på den del av skatteunderlaget som
överstiger 135 % av medelskattekraften. Ökningen av skatteutjämningsbidraget
med 997 milj. kr. tillstyrks.

Mot. 1984/85:3201

6.6 Åtgärder mot inflation och arbetslöshet

Helt riktigt har regeringen de senaste åren satt upp inflationsbekämpningen
som den primära stabiliseringspolitiska uppgiften. Alla de korrekta
analyser som i tidigare finansplaner belyst vikten av att få ned inflationen för
att klara sysselsättning och välfärd har dock ännu inte följts upp med ett
konkret och handfast program mot inflationen. Därför har Sverige i dag den
högsta inflationen bland jämförbara industriländer.

Vi förordar en rad olika åtgärder för att få ned inflationen. Viktigast i det
nu aktuella konjunkturläget är en kraftfull uppstramning av finanspolitiken.
Utgiftsnedskärningar minskar den inhemska efterfrågan samtidigt som
penningmängdens tillväxt kan hållas nere.

För att komma till rätta med inflationsdrivande och arbetslöshetsskapande
lönehöjningar är det viktigt att incitament skapas för att lönebildningen skall
fungera bättre. Långtidsutredningen (LU 84) har framhållit detta som en av
de viktigaste förändringar som måste ske för att svensk ekonomi skall få
samhällsekonomisk balans. Vi finner det anmärkningsvärt att regeringen
inte anvisar några förslag till lösningar på detta område trots långtidsutredningens
rekommendationer.

Om statsmakterna korrigerar alla negativa effekter av för höga avtal
fungerar inte lönebildningen. Regeringen måste därför i god tid före en
avtalsrörelse deklarera att industristöd, devalveringar och omfattande
industripolitiska åtgärder inte blir aktuella för att eliminera effekten av
alltför stora lönehöjningar. Denna ståndpunkt innebär inte någon okänslighet
inför arbetslöshetens följder. Ekonomisk trygghet är en självklarhet för
dem som ställs utan arbete.

Om löntagarorganisationerna genom olika prisklausuler kan gardera sig
mot inflationens effekter reduceras också incitamenten att träffa ansvarsfulla
avtal. Därför bör staten i egenskap av arbetsgivare agera för att få bort alla
typer av klausuler ur avtalen.

En reformering av systemet för arbetslöshetsersättning bl. a. genom höjda
egenavgifter kan även det bidra till att förbättra incitamenten att sluta
löneavtal som inte skapar arbetslöshet.

Vi vill också bekämpa inflationen genom sänkta skatter. En stor del av de
senaste årens inflation beror på höga skatter. Höga marginalskatter driver
upp löneökningarna och höjda indirekta skatter ökar företagens kostnader.
Vi föreslår en råd skattesänkningar, bl. a. sänkta marginalskatter, vilket
direkt dämpar pris- och lönekostnadsstegringarna. Lägre marginalskatter
medför också ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Därmed minskar flaskhalsproblemen
och det därav följande inflationstrycket.

Långtidsutredningen visade att skattepolitiken är mycket väsentlig för att
få bukt med pris- och löneökningarna. Tre viktiga faktorer anges i
utredningen bakom lönekostnadsökningarna i Sverige under 1960- och
1970-talen. Inkomstskatten är den första. Den andra är höjda arbetsgivarav

Mot. 1984/85:3201

gifter och den tredje är flaskhalseffekter på arbetsmarknaden till följd av
bl. a. marginalskatterna. Samtliga dessa faktorer hade regeringen kunnat
påverka om den skurit ned de offentliga utgifterna så att skattesänkningar
blivit möjliga.

Vi förespråkar också avreglering, privatisering och avbyråkratisering för
att öka konkurrensen och effektiviteten. På sikt bromsar detta prisstegringarna.

De i sammanhanget betydelsefulla inflationsförväntningarna påverkas i
slutändan endast om de grundläggande orsakerna till inflationen angrips.
Om inte orsakerna till kostnads- och efterfrågeinflationen bekämpas går det
inte att varaktigt få ned inflationsförväntningarna.

För att förhindra en fortsatt ökning av arbetslösheten är en minskning av
inflationstakten av avgörande betydelse. Sysselsättningspolitiken kan inte
ses isolerad från den allmänna ekonomiska politiken. Vår politik för att klara
sysselsättningen bygger i första hand på en stimulans av enskilda företag.
Den finansiella krisen i den offentliga sektorn gör det omöjligt att skapa full
sysselsättning genom expansion i denna sektor. De framtida arbetstillfällena
måste därför skapas i den privata sektorn. Detta kräver i sin tur ökade
drivkrafter för människor och företag, bättre fungerande marknader samt
avreglering och avmonopolisering av den offentliga sektorn.

I Sverige hindras delar av den privata tjänstesektorn från att utvidgas
genom offentliga monopol på allt ifrån daghem och åldringsvård till
gatuarbeten och brandkårstjänster. I samma riktning verkar den stela
lönestrukturen och den offentliga sektorns skattefinansiering.

Utvecklingen i USA under senare år har understrukit att nyckeln till en
positiv sysselsättningsutveckling ligger i en expanderande enskild sektor.
Sedan början av 1970-talet har nära 25 miljoner nya jobb skapats i USA varav
den helt dominerande delen i det enskilda näringslivet. I Europa har däremot
sysselsättningen över huvud taget inte ökat, vilket troligen förklaras med
stora strukturella problem i form av inflexibel arbetsmarknad, för stor
offentlig sektor, höga skatter och låg lönsamhet i näringslivet.

Att avskaffa kommunala monopol, avreglera näringslivet och skära ned
utgifter och skattetryck handlar inte om svångremspolitik utan i stället om
skapandet av en livskraftig privat servicesektor som genom sin expansion kan
klara den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen. Arbetsmarknadspolitiken
kan aldrig utgöra annat än ett komplement till den allmänna ekonomiska
politiken. Den skall vara ett stöd för näringslivets expansion. Uppgiften skall
vara att skapa den nödvändiga flexibiliteten på arbetsmarknaden. Det kräver
avmonopolisering av arbetsförmedlingen, marknadsmässig upphandling av
arbetsmarknadsutbildning, en ny utformning av ungdomslagens verksamhet,
införandet av ett nytt lärlingssystem för praktisk yrkesutbildning, en
realistisk lönesättning för ungdomar, ett flexibelt lönesystem för sysselsättningsskapande
åtgärder som i huvudsak är inriktade på näringslivet,
rörlighetsskapande åtgärder som hjälper enskilda arbetslösa att byta yrke
och/eller bostadsort.

Mot. 1984/85:3201

Våra förslag angående arbetsmarknadspolitiken har utvecklats i vår
januarimotion 1984/85:900.

6.7 Fördelningspolitik

Moderata samlingspartiet har länge kritiserat skatte- och bidragssystemets
uppbyggnad. Systemet är statsfinansiellt osunt och principiellt felaktigt. För
oss är den självklara utgångspunkten att vanliga familjer skall kunna försörja
sig på sin inkomst.

Socialdemokratisk politik har systematiskt undergrävt tillväxtens drivkrafter.
Skatter har höjts i rekordtakt. De flesta familjer har fått mindre pengar i
plånboken. Detta speglas i de stora ökningarna av kommunernas
socialhjälpsutgifter, och i det faktum att hushållssparande! nu för första
gången i modern tid är noll. Familjerna tar av sitt sparkapital, eller lånar, för
sin dagliga försörjning. Ett fåtal familjer har kompenserats för skattehöjningarna
genom ökningar i transfereringarna. Men för alla familjer är
incitamenten fortfarande alltför svaga. Därigenom har den viktigaste och
mest grundläggande förutsättningen för ekonomisk tillväxt inte förbättrats.

De stora offentliga utgifterna är en grundläggande orsak till att vi fått en ny
fattigdom i Sverige. Det höga skattetryck som följt av utgiftsexpansionen har
undergrävt hushållens ekonomi. Förutsättningen för att få hushållens privata
ekonomi att fungera är därför att minska de offentliga utgifterna så att det
totala skattetrycket kan sänkas.

Vår fördelningspolitik syftar till att hushållen skall kunna leva på sina
arbetsinsatser. I dag måste staten och kommunerna ge hushållen stora
inkomstöverföringar till följd av de höga skatterna.

Inkomstöverföringarna från den offentliga sektorn till hushållen utgör en
växande del av hushållens totala inkomster. 1960 motsvarade transfereringarna
17 % av den totala lönesumman. Denna procentsats hade 1970 stigit till
23 % och var 1984 45 %. Genom att lönerna beskattas hårdare än
inkomstöverföringarna motsvarar transfereringarna efter skatt ca 54 % av
lönerna efter skatt.

Det innebär att transfereringarna svarar för drygt en tredjedel av den
privata konsumtionen. Vi menar att löneandelen av hushållens inkomster
måste öka. Att spara i de offentliga utgifterna är mot denna bakgrund
fördelningspolitiskt välmotiverat. Sparar vi kan vi sänka skatterna, vilket
ökar hushållens möjligheter att leva på sina inkomster. Endast på så vis kan
bidragsberoendet minska och hushållen ges en mölighet att ta sig ur
fattigdomsfällan.

Sparar vi och sänker marginal- och löneskatter m. m. får vi också mycket
bättre förutsättningar att klara reallönerna efter skatt. Fördelningskonflikten
mellan privat och offentlig sektor - mellan löneökningar och offentliga
utgifter - tycks regeringen inte vilja erkänna.

Skär vi ned de offentliga utgifterna innebär det också att vi lånar mindre

Mot. 1984/85:3201

från våra barn och barnbarn. Ett budgetunderskott på ca 70 miljarder kronor
innebär att statsskulden utslagen på en tvåbamsfamilj ökar med 35 000 kr.
varje år.

För att hushållen skall kunna ta sig ur fattigdomsfällan är det även
nödvändigt att sänka marginaleffekterna. Att skapa möjlighet för de
enskilda människorna att genom egna arbetsinsatser påverka sina levnadsvillkor
är en central del i vår fördelningspolitik.

Våra förslag med sänkta marginalskatter, inflationsskyddad skatteskala,
grundavdrag för barn, vårdnadsersättning till småbarnsföräldrar, avdragsrätt
för styrkta barntillsynskostnader m. m. syftar till att skapa förutsättningar för
hushållen att försörja sig själva.

En sådan lösning underlättas naturligtvis också av snabbare ekonomisk
tillväxt i landet. Utan ekonomisk tillväxt kan inte reallönerna före skatt stiga.
Med lägre marginaleffekter och ökade drivkrafter att arbeta stimuleras
självklart den ekonomiska tillväxten.

Den besparings- och skattepolitik som vi förordar brukar av socialdemokraterna
ställas mot vad de kallar en ”rättvis” fördelningspolitik. Våra
utgiftsnedskärningar brukar jämföras med en situation då inga åtgärder
vidtas. Uteblivna utgiftsminskningar leder dock till högre inflation, skattehöjningar,
större statsskuld och högre räntor. Detta drabbar hushållen
hårdare och mer godtyckligt än utgiftsnedskärningar.

Socialdemokraterna försöker konstruera sifferexempel över hur moderat
politik påverkar enskilda människor. Vår politik påstås leda till förluster på
alltifrån ett par tusen till 10 000 kr. för en vanlig familj. Genom rena falsarier,
grova överdrifter, utstuderat konstruerade exempel räknas siffrorna fram.
Försämringarna för vanliga människor påstås vara ett hot mot hela vår
välfärd. Samtidigt hävdas emellertid att våra besparingar inte leder till någon
nämnvärd minskning av underskottet.

Anledningen till dessa motsägelsefulla påståenden är att regeringen vill
dölja den egna regeringspolitikens fördärvliga effekter på hushållens ekonomi.
Reallönerna per individ har fallit både 1983 och 1984 och fortsätter att
minska även i år. En viktig orsak är de 75 skattehöjningarna på sammanlagt
30 miljarder kronor, 8 500 kr. per hushåll. Alla dessa skattehöjningar har
slagit direkt mot familjernas hushållskassor. Regeringens politik har lett till
höjda hyror, höjda skatter och högre inflation än i andra jämförbara
industriländer.

6.8 Konkurrens inom den offentliga sektorn

För att lösa den strukturkris som Sveriges ekonomi befinner sig i räcker det
inte med nedskärningar av offentliga utgifter. Konkurrens och privata
initiativ måste dessutom tillåtas inom områden som barnomsorg, åldringsvård,
sjukvård, parkförvaltning och brandförsvar. Privatisering och konkurrens
krävs för att pressa kostnaderna och öka effektiviteten. Grundläggande

Mot. 1984/85:3201

förändringar av den offentliga sektorn handlar emellertid lika mycket om att
ta till vara initiativförmåga som att spara på statens och kommunernas
utgifter. Vi måste stimulera alternativ till den offentliga servicen och till de
kollektiva skyddsnäten.

Att skapa alternativ till den offentliga verksamheten genom privata
marknadslösningar innebär inte bara möjligheter till en effektivare och
därmed billigare produktion utan även en större variationsrikedom i
tjänsteutbudet, vilket befrämjar valfriheten för både konsumenter och
yrkesutövare. Det innebär också valfrihet för alla dem som arbetar i offentlig
sektor att välja arbetsgivare eller starta eget.

För att privat verksamhet skall kunna konkurrera med kommunal krävs att
finansieringsmöjligheterna är likartade. En uppbrytning av de offentliga
monopolen underlättas i många fall av en övergång från skattefinansiering till
avgiftsfinansiering. Ökad kostnadstäckning via avgifter bör givetvis inte
eftersträvas på områden, där sociala skäl talar emot detta. Det är däremot
uppenbart att åtskillig kommunal service används mer av köpstarka grupper
än av mindre köpstarka, trots att de senare med sin skatt får bidra till
finansieringen.

Genom marknadsfinansiering får medborgarna information om vad
servicen kostar. De politiskt ansvariga får en bättre uppfattning om
medborgarnas verkliga efterfrågan. Vi får en konsumentstyrd tjänsteproduktion.

Våra förslag och ställningstaganden vad gäller den offentliga sektorn finns
redovisade i separata motioner. De gäller allt ifrån utförsäljningar av statliga
företag och avmonopolisering av arbetsförmedlingar till stimulans av privat
vårdverksamhet.

De förstärkningar av marknadsekonomin inom stat, kommuner och
landsting som vi förespråkar är nödvändiga inte bara för att lösa våra
nuvarande ekonomiska problem. De behövs också för att fullt ut kunna
tillvarata de många möjligheter som framtiden kommer att erbjuda. I en
stärkt marknadsekonomi finns en inneboende vilja och förmåga till förändring.
Det är i en sådan ekonomi som människornas krav på och företagens
förmåga till förändring säkrast och snabbast ger resultat som kommer hela
samhället till godo.

7. Hemställan

Med stöd av vad ovan anförts hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i motionen,

3. att riksdagen avslår regeringens begäran om bemyndigande att för
1986 utge extra skatteutjämningsbidrag,

Mot. 1984/85:3201

4. att riksdagen till Bidrag till kommunerna med anledning av
avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen för
budgetåret 1985/86 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag
av 910 000 000 kr.,

5. a) att riksdagen avslår propositionens förslag om lag om skatteutjämningsavgift,

b) att riksdagen avslår propositionens förslag om lag om inbetalning
på likviditetskonto under budgetåret 1985/86,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om den kommunala ekonomin.

Stockholm den 8 maj 1985

ULF ADELSOHN (m)
LARS TOBISSON (m)
NILS CARLSHAMRE (m)
PER PETERSSON (m)
ANDERS BJÖRCK (m)
CARL BILDT (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)

INGEGERD TROEDSSON (m)

ROLF CLARKSON (m)

ROLF DAHLBERG (m)

INGRID SUNDBERG (m)

L. ARNE ANDERSSON (m) PER-OLOF STRINDBERG (m)
i Ljung

mlnab/gotab Stockholm 1985 82861