12
Motion
1984/85:3146
Lars Werner m. fl.
Utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården, m. m. (prop. 1984/
85:181)
HS 90-utredningen har utfört ett långvarigt och mycket ambitiöst utredningsarbete.
Av detta arbete återstår inte särskilt mycket i regeringens
proposition. Sällan har fabeln om berget som födde en råtta haft en mer
illustrativ motsvarighet i verkligheten!
HS 90 och propositionen talar om en omstrukturering från akutsjukvård
till primärvård och en ökad inriktning på förebyggande insatser.
Samma allmänna inriktning hade utredningens föregångare HS 80. Det
hade varit naturligt att göra en utvärdering av hur dessa tidigare framlagda
riktlinjer faktiskt påverkat vårdstrukturen. Inget talar nämligen för att det
hittills skett någon nämnvärd omstrukturering av vården på så sätt att
primärvården ökat sin andel i förhållande till akutsjukvården. Det enda man
lyckats med att åstadkomma har varit stagnation i vårdens utveckling, något
som i särskild grad har drabbat de mest utsatta grupperna av patienter och
vårdpersonal.
För att det skall kunna ske en nedskärning av den slutna vården enligt
HS 90:s intentioner krävs att behoven av denna typ av vård faktiskt minskar
genom förebyggande insatser eller kan tillgodoses på annat sätt. De
förebyggande åtgärder som diskuteras i propositionen är av så allmänt
långsiktigt slag att de inte kan förväntas få effekt på vården inom
överblickbar framtid.
I propositionen talas om att förändringar av sjukvården måste ske inom ett
mycket begränsat samhällsekonomiskt utrymme. Vilket sådant utrymme
som anses rimligt preciseras inte utan detta är något som skall bli föremål för
förhandlingar med Landstingsförbundet. Ett sådant besked är föga hoppfullt
för de grupper som i dag står i kö för vård, vars anhöriga får bristfällig
omvårdnad eller själva som personal pressas hårt av tungt vårdarbete under
ständig tidspress.
Propositionen diskuterar olika hälsopolitiska mål i, i och för sig,
sympatiska termer. Det finns också goda skäl för regeringens förslag att
tydligare skriva in sjukvårdens förebyggande målsättning i hälso- och
sjukvårdslagen.
De hälsopolitiska mål som framförs i propositionen uttrycks i mycket
allmänna termer. Något försök att kvantifiera målen görs inte och det blir
också ganska oklart vilken ambitionsnivå man skall lägga sig på. HS 90utredningen
visar med all önskvärd tydlighet att åtskilliga tusen människor
varje år blir allvarligt sjuka eller dör en för tidig död på grund av sjukdomar
Mot. 1984/85:3146
13
eller skador sorn sammanhänger med yttre miljöfaktorer eller med den
sociala situationen. Att så är förhållandet framgår bl. a. av de stora regionala
skillnaderna i dödlighet och sjukdomsförekomst liksom av de stora
skillnaderna mellan dem som arbetar i olika yrken och framför allt mellan
arbetande och långvarigt arbetslösa.
Fram till år 2000 bör det vara möjligt att uppnå samma dödlighet och
sjukdomsförekomst inom hela befolkningen som i dag gäller för de mest
gynnade grupperna i vårt land. En sådan målsättning kräver givetvis att
särskilda insatser sätts in mot ungdomsarbetslöshet, utslagning ur arbetslivet,
hälsofarliga arbetsmiljöer, förstörelse av den yttre miljön, olika former
av kommersialism, utbudet av alkohol och andra droger samt andra
förhållanden som har en stor och känd inverkan på befolkningens
hälsotillstånd.
Propositionens inriktning på förebyggande verksamhet kräver med
nödvändighet en bättre statistik över yttringar av ohälsa och dess samband
med sociala förhållanden. De register över dödlighet, sjukdomsförekomst
och sjukvårdsutnyttjande som existerar är ofullständiga och svåra att
använda på grund av små resurser hos registerhållande myndigheter.
Uppgifterna publiceras långt i efterhand. Resurser saknas till elementär
bearbetning av registren. En förment omtanke om den personliga integriteten
har medfört att åtskilliga arbetare mist livet i onödan därför att man
alltför sent har fått kännedom om kopplingen mellan olika arbetsmiljöer och
sjukdomar och skador. Propositionen ställer det i och för sig positiva
förslaget att man skall ge ut folkhälsorapporter, men anvisar samtidigt inga
resurser till en förbättrad hälsostatistik.
Propositionen uttalar sig i allmänt positiva ordalag om att utvidga den
samhällsmedicinska forskningen med inriktning på prevention, epidemiologi,
omvårdnad och rehabilitering. Regeringen föreslår dock inte att några
medel anvisas till denna typ av forskning, inte heller att det sker någon
omstrukturering av medel från annan medicinsk forskning. I själva verket är
det bara några procent av forskningsresurserna som i dag tillfaller forskning
med förebyggande och samhällsmedicinsk inriktning. Skall propositionens
riktlinjer kunna uppnås krävs därför kraftigt utökade resurser till samhällsmedicinsk
forskning.
Statens handikappråd framhåller i sitt remissyttrande över HS 90utredningens
huvudrapport Hälso- och sjukvård inför 1990-talet att i denna
rapport har rehabiliteringsfrågorna förbigåtts. Vi kan konstatera att inte
heller propositionen tar upp detta område annat än i förbigående.
I rapport nr 41 år 1984 från statistiska centralbyrån framkommer att
handikappade har sämre hälsa än befolkningen i övrigt. De har vårdats på
sjukhus eller sjukhem i långt större utsträckning än vad enbart deras ålder
motiverat. Bland de svårt rörelsehindrade har t. ex. nästan var fjärde person
varit inlagd på någon sjukvårdsinrättning under en tremånadersperiod.
Vidare visar rapporten att levnadsförhållandena i övrigt är sämre för dem
Mot. 1984/85:3146
14
som är hårdast drabbade av olika sjukdomar och handikapp. För barn och
ungdomar och nyskadade har vi en fungerande rehabilitering trots att det i
dag saknas rehabiliteringskliniker i många landsting. Men för den vuxenhandikappade,
som inte behöver akut sjukvård, finns ingen kontinuerlig,
uppsökande rehabiliteringsverksamhet. Den vuxenhandikappade, som inte
befinner sig i ett akut sjukdomsstadium, är hänvisad till att på egen hand
informera sig om eventuella framsteg inom den medicinska rehabiliteringen
och vilka möjligheter det finns att få del av detta. Många vuxenhandikappade
som drabbats av skador då den medicinska rehabiliteringen inte hade de
kunskaper som finns i dag, har ej fått chans till rehabilitering efter sina
faktiska förutsättningar.
Genom en kontinuerlig, uppföljande rehabilitering för vuxenhandikappade
kan man förebygga att handikappet förvärras och därmed minska
behovet av större sjukvårdsinsatser på längre sikt.
I andra motioner har vpk föreslagit en kartläggning av små handikappgruppers
situation och enligt uppgift skall socialstyrelsen påbörja detta
arbete. Enligt vår mening bör socialstyrelsen även kartlägga behovet av
kontinuerlig, uppföljande rehabilitering för olika handikappgrupper. En
sådan uppföljande verksamhet överensstämmer med föreslagen lagändring
om att vården skall inriktas på att förebygga ohälsa.
Under hänvisning till det anförda föreslås
1. att riksdagen uttalar att målet för hälsopolitiken fram till år 2000
bör vara en kraftig sänkning av dödlighet och sjukdomsförekomst
enligt motionens riktlinjer,
2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för en
kraftig förbättring av statistiken när det gäller hälsoförhållanden
och deras koppling till sociala bakgrundsdata,
3. att riksdagen uttalar sig för att medicinska forskningsrådet
genomför en grundlig omstrukturering av sina anslag så att
minst 50 % går till forskning med klar samhällsmedicinsk
inriktning,
4. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för en
kartläggning av behovet av kontinuerlig, uppföljande rehabilitering
för olika handikappgrupper.
Stockholm den 16 april 1985
LARS WERNER (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk) MARGO INGVARDSSON (vpk)